GLOBALA UTMANINGAR

Hivarbetet sker på flera olika nivåer, såväl globalt som nationellt och lokalt. Det globala arbetet kräver samverkan mellan många olika stater och aktörer, vilket innebär att intressekonflikter och strukturella ojämlikheter kan bli påtagliga. Samtidigt krävs ett effektivt samarbete för att möta globala utmaningar kring hiv. Under öppningsceremonin underströk Adeeba Kamarulzaman, ordförande för IAS, att hivarbetet behöver ses som lika angeläget och brådskande som arbetet med covid-19. Hon lyfte även den senaste UNAIDS-rapporten som pekar på att vi inte kommer nå de globalt överenskomna målen om vi inte arbetar med att täcka luckorna i hivarbetet nu.

I detta kapitel kan du läsa om global hivpolitik och global finansiering, samt om de problem som finns i det globala hiv- och folkhälsoarbetet i dag, bland annat problem som rör rasism. Du kan även läsa om hiv i väpnade konflikter med fokus på Ukraina, arbetet med en ny FN-deklaration om hiv, samt om den globala opioidkrisen – den snabbt ökande användningen av opioidläkemedel och dess konsekvenser.

POLITISK VILJA, FINANSIERING OCH OJÄMLIKHET

Brist på politisk vilja och behov av finansiell reform

Linda-Gail Bekker betonade att hiv och aids fortfarande är politiskt. Verktygen att förhindra att personer utvecklar aids finns, men de används inte. På samma sätt är det helt och hållet politiskt att man inte lyckats eliminera vertikal överföring av hiv – så kallad ”mortill-barn-överföring”, eftersom kunskapen finns. Även Rachel Ong deltog i panelsamtalet under öppningsceremonin. Hon är regional koordinator för Globala Fondens nätverk för opinionsbildning i Asien-Stillahavsområdet, och i likhet med Bekker problematisera- de hon att beslutsfattare inte fattar beslut trots tydliga bevis. Det är inte vetenskapen som är problemet, utan bristen på politisk vilja och investeringar, menade hon.

Även John Nkengasong, PEPFAR-ambassadör och global aids-koordinator för Biden-administrationen i USA, efterfrågade politisk vilja och förpliktelse. Enligt honom behövs stora investeringar i innovation, nya produkter, nya leveranssystem och även förutsättningar att skala upp dessa. Nkengasong efterfrågade 18 miljarder dollar till Globala Fonden, och menade detta är möjligt även i en tid präglad av globala kriser som covid.

– Det finns många konkurrerande prioriteringar för världens ledare just nu, men man kan inte kan sätta vinst före människors liv, och ekonomier är dessutom värdelösa utan friska människor, påpekade Ong.

Vuyiseka Dubula-Majola, chef för Africa Centre for HIV/AIDS Management vid Stellenbosch University i Sydafrika, efterfrågade en reform av systemet för finansiering av de globala aidsinsatserna. Det nuvarande systemet är väldigt kolonialt, menade hon, och vi måste ifrågasätta vad expertis innebär i en hivkontext. Vem ska bestämma vad pengarna ska gå till? Är experterna alltid vita människor i kostym? Hon sa vidare att forskning som görs i svarta communities ska utföras av personer som själva har erfarenheter av den aktuella communityn. Institutioner vill ha våra synpunkter, men inte betala oss för dem. Detta har rötter i slaveriet, sa Dubula-Majola. Hon lyfte också att man bör ändra diskursen kring sårbara grupper. Det är inte personerna i sig som sårbara – det är systemen och rasismen som gör oss sårbara, sa hon. Hon uppmanade alla att använda ett språk som innebär makt och handlingskraft (empowerment) och inte motsatsen.

Visumrestriktioner och rasism

Många talare – såväl aktivister som forskare och representanter för stora organisationer – beklagade att visumrestriktionerna lett till att många nekades möjligheten att delta fysiskt i konferensen. Omar Sharif Jr. som talade under öppningsceremonin sa att tekniken för hybridmöten är bra, men man har inte lyckats adressera frågor kring frihet och valfrihet, vilket i slutändan är en fråga om mänskliga rättigheter. – Kanada, vi kan bättre än detta, var hans medskick.

Demonstranterna som tog över scenen under konferensens öppningsceremoni uttryckte sig skarpare, och sa bland annat: Inga fler aidskonferenser i rasistiska länder!

Rasism var ett tema som lyftes i många seminarier och föreläsningar. Ett antal talare, bland annat den kanadensiska medicinprofessorn Jean-Pierre Routy, pekade på att systemisk rasism måste adresseras. Adeeba Kamarulzaman, läkare, forskare och fram till nyligen president för International AIDS Society (IAS), sa att vi har ett globalt problem med ojämlikhet och systemisk rasism, vilket påverkar den globala hälsan.

– Många här pratar om vaccin. Men det finns inte vaccin mot ojämlikhet och orättvisa, sa Rachel Ong.

Rasism, elitism och avkolonialisering av global hälsa

Under ett seminarium med titeln Anti-racism and decolonizing the AIDS response: Moving from rhetoric to reformation deltog bland andra Steve Letsike från Sydafrika. Han sa att aidsinsatserna präglas av rasism samt etnisk och ekonomisk ojämlikhet, och att maktobalansen från andra områden också präglar området global hälsa. Att kvinnor inte har tillgång till preventivmetoder som exempelvis “the ring” –en vaginal ring som skyddar mot hiv – handlar om ojämställdhet, och vi kommer aldrig i mål om vi inte arbetar med kvinnors rättigheter samtidigt som vi jobbar med annat, betonade Letsike.

Winnie Byanyima, verkställande chef för FN:s samlade program mot hiv/aids (UNAIDS), deltog också i seminariet. Hon kommenterade att många arenor för arbete med global hälsa är elitistiska och domineras av experter från det globala nord. Själva aidskonferensen är ett sådant exempel menade hon – ett antal personer som representerar communities i det globala syd medverkar på konferensen, men bjuds inte in till mötena där faktiska beslut kring global hälsa fattas. Byanyima riktade ett tack till black lives matter- och metoo-rörelserna för att det överhuvudtaget går att ha ett seminarium kring antirasism och avkolonialisering på årets aidskonferens. Hon pekade också på att globala data i större utsträckning måste visa vilka som utelämnas – för när förekomsten av hiv går ner i ett land, går den inte alltid ner bland icke-vita personer, påminde Byanyima.

Byanyima deltog också i seminariet How lessons learned from the global HIV/AIDS response over the past four decades must inform the global response to COVID-19 and future pandemics. Där talade hon om ojämlikhet som orsak till spridning av hiv och uttryckte att det behövs politiska åtgärder som minskar ojämlikhet för att nå nyckelgrupper. Det är viktigt att minska ojämlikhetsklyftan för att vi ska lyckas, både vad gäller covidpandemin och hiv, framhävde Byanyima.

Även Madhukar Pai, läkare och forskare vid McGill University i Montreal, Kanada, pratade om rasism och behovet av att avkolonialisera området global hälsa, om vi inte vill riskera att globala hälsokonferenser börjar påminna om den årliga konferensen i Davos, världsekonomiskt forum (WEF).

Pai talade om omedvetna förutfattade meningar och betonade att idén om vit överlägsenhet inte är en bugg utan en del av utformningen av många samhällsområden.

– Ingen pratade om sjukdomar som ebola innan vita människor fick det, sa Pai.

Pai uppmanade alla att se sig själva som allierade till någon som behöver det utrymme de själva tar upp i ett sammanhang, till exempel vita som allierade till svarta och andra icke-vita, män som allierade till kvinnor, cispersoner till transpersoner, och så vidare. Det finns inga gränser för intersektionalitet, betonade Pai.

Också i konferensens slutseminarium pratades det om kolonialism, privilegier och rasism. Mercy Shibemba, en känd hivaktivist från Storbritannien, påpekade att kolonialismen fortfarande är uppenbar i många av dagens strukturer. Hon sa att privilegier måste adresseras i dessa rum, och att “this is not a Kumbaya moment” – utan här finns strukturer som behöver ändras. Angående visumrestriktionerna och det faktum att många forskare och deltagare nekades tillgång till konferensen sa hon att avsaknaden av visum är synonymt med att inte ha någon röst: Inget visum, ingen röst.

Från vita kvinnors upplevelser till intersektionell feminism

I seminariet om antirasism och avkolonialisering av aidsinsatserna deltog Lazenya Weekes-Richmond, strategichef på NHS (den statliga organisation som ansvarar för offentlig sjukvård i Storbritannien). Hon pratade bland annat om hur feminismen varit centrerad kring vita kvinnors upplevelser, och att icke-vita kvinnor befinner sig i utkanten av mainstream-feminismen. Exempelvis är Afrika den region i världen som har störst hivbörda, men många projekt som drivs i afrikanska länder styrs av vita kvinnor. Personer som själva bor i de aktuella kontexterna ses sällan som beslutfattare, sa Weekes-Richmond, och uppma- nade globala organ att våga ge ledarroller till kvinnor från låg- och medelinkomstländer.

Morolake Odetoyinbo, aktivist och rådgivare inom psykisk hälsa, bor i USA men var tvungen att delta online på grund av visumrestriktioner som icke-medborgare. Även hon pratade om intersektionella feministiska tillvägagångssätt i hivsammanhang. Hon påpekade att folkhälsan ofta är mansdominerad, och att vi måste analysera vem som tar beslut kring kvinnors hälsa. Hon avvisade idén om att feminism är ett västligt koncept, och betonade att kvinnor kämpar för jämställdhet i alla delar av världen, även om olika grupper kallar sina aktioner för olika saker genom historien. Också Odetoyinbo problematiserade att kvinnor i det globala syd ses som mottagare av service snarare än ledare. Hon krävde att kvinnor med olika erfarenheter inte bara ska bjudas in till beslutfattarbordet, utan även sätta agendan för vilka beslut som ska tas. Hon betonade också att “en storlek inte passar alla” och att kvinnor är en heterogen grupp med olika erfarenheter, etniciteter, arbeten, sexualiteter och könsidentiteter. Också detta måste reflekteras i utvecklandet av program kring hiv, sa Odetoyinbo.

Immaterialrätt

Vuyiseka Dubula-Majola, chef för Africa Centre for HIV/AIDS Management, talade om immaterialrätt (immateriella rättigheter, exempelvis upphovsrätt eller patenträtt) gällande hivläkemedel. Att tillgång till läkemedel bestäms av vem som har råd med dem dödar människor, sa Dubula-Majola. Vi har inte gjort tillräckligt för att reformera systemet och vi måste handla nu, framhöll hon. Hon la till att alla måste arbeta tillsammans ”tills muren rasar”. Vi vann striden om tillgång till medicin i Afrika, men läkemedelsföretagen kommer inte att göra jobbet åt oss, sa hon.

Insatserna mot covid var medikaliserade och vissa lokalsamhällen saknade tillgång till masker, tvål och desinficeringsmedel eftersom arbetet inte drevs av lokalsamhället, sa Dubula-Majola. Hon hävdade att insatser som bara fokuserar på medicinska verktyg och inte på socioekonomiska problem inte kommer att lyckas. Mediciner måste vara överkomliga i pris och tillgängliga.

Hiv I V Pnade Konflikter

Utsatthet och utmaningar när kriget kommer

Kriget i Ukraina har riktat ljuset mot sårbara gruppers utsatthet i väpnade konflikter. Personer som lever med hiv riskerar att stå utan mediciner, och får sämre tillgång till tjänster som testning, PrEP och kondomer. Ukraina är långt ifrån den enda plats i världen där tillgången till hivvård minskat i spåren av krig och konflikt. I länder där krig pågår, liksom i grannländer dit människor flyr, riskerar redan hårt belastade vårdsystem blir än mer ansatta och tvingas rikta sina resurser till annan vård än hivvård.

I panelsamtalet HIV in armed conflicts diskuterades att det ofta saknas insatser för att nå och stötta människor på flykt, trots att de identifierats som viktig grupp av UNAIDS. I samtalet fick vi exempel på åtgärder som kan säkerställa mänskliga rättigheter och tillgodose behov när det gäller hiv, hos personer som lever med hiv men även andra nyckelgrupper i väpnade konflikter.

Joanne Liu, professor i medicin vid McGill University i Kanada, modererade panelsamtalet och inledde med att säga att personer med kronisk sjukdom blir dubbelt ansatta i väpnade konflikter. När man lever med hiv måste man förutom att slåss mot viruset även slåss mot ett vårdsystem som är trasigt. Dessutom måste man, precis som alla andra, hantera följderna av exempelvis matbrist, andra sjukdomar och ett söndrat samhälle, konstaterade hon.

Liu sa också man idag kan arbeta för att personer som lever med hiv ska vara så autonoma som möjligt, till exempel genom att skriva ut mediciner för längre perioder, som tre till sex månader.

– Men när krig kommer plötsligt, hur gör vi då för att säkra vård och mediciner för människor? sa Liu.

Tillgång till hivtjänster i krigets Ukraina Ukraina är ett av de länder med högst hivprevalens i Europa och Centralasien – cirka 240 000 personer lever med hiv. Av dessa står omkring 150 000 på behandling. Landet är också ett av de länder i världen som har högst andel personer som lever med hiv och injicerar droger. Många har fått hiv via injektionsverktyg.

Andriy Klepikov, chef för den ukrainska hivorganisationen Alliance for Public Health berättade att 746 sjukvårdsbyggnader har attackerats och 123 sjukhus förstörts sedan Rysslands invasion av landet, till och med juli 2022. Över nio miljoner ukrainare var då på flykt, varav sex miljoner inom landet. Nio av tio ukrainare riskerade fattigdom under 2022.

I början av kriget minskade tillgången till hivtjänster som testning och PrEP, men efter en tid lyckades man enligt Klepikov återupprätta mycket av servicen. Delvis genom att man etablerat mobila vårdinrättningar som erbjuder hivtest och utskrivning av hivmediciner. – Vi ställde om till att bli mobila, sa Klepikov. Behovet är särskilt stort i området med förstörd infrastruktur.

Under kriget har man sett en ökad efterfrågan på PrEP och testning bland vissa grupper, särskilt bland transpersoner i vissa delar av landet. Utöver tillgång till hivtjänster finns ett stort behov av behandling för opioidberoende (opioid agonist therapy, OAT) samt tillgång till läkemedlet Naloxon som häver överdoser av opioider. I regioner där strider utkämpas har läkare börjat förskriva hivmediciner för längre perioder, upp till sex månader.

Civilsamhällets roll och anpassning i Ukraina

Klepikov beskrev hur civilsamhället har klivit in för att upprätthålla tjänster som staten och samhället inte klarar av. Man har levererat såväl hivmediciner som OAT till områden direkt drabbade av kriget –områden dit ingen annan vill åka. Han konstaterade även att Alliance for Public Health behövt arbeta med sådant som de annars inte arbetar med, och har tillhandahållit bred humanitär hjälp.

I början av kriget förlorade organisationen kontakten med 20 000 personer som lever med hiv och stod på behandling. Det har krävts en kraftsamling och enorma insatser för att återfå kontakten. Ett sätt att nå ut är genom digitala verktyg som webbsidan helpnow.ua där människor kan få råd och stöd på ukrainska kring hur de ska få tillgång till bland annat hivmediciner, testning och hormonbehandling på den plats där de befinner sig, både i Ukraina och i andra länder.

Klepikov påpekade även att det finns andra hälsoaspekter än tillgång till hivmediciner, inte minst den psykiska hälsan hos personer som lever med hiv. Som exempel berättade han om en 29-årig kvinna vid namn Anastasia som fått sin hivdiagnos i början på februari. Hon var väldigt rädd och chockad, men hade påbörjat sin behandling och börjat acceptera sin diagnos. När kriget bröt ut, bara två veckor efter att hon fått veta att hon lever med hiv tvingades hon fly från sitt hem. I tio dagar gömde hon sig i en källare i en grannby innan hon lyckades ta sig i säkerhet i staden Vinnytsia. Då hade hon bara hivmediciner för tre dagar. I Vinnytsia fick hon förnyat recept, men sa till Alliance for Public Health att hon inte hade vetat om hiv eller bomberna skulle döda henne.

Klepikov tryckte på att man i krig behöver flexibel finansiering för att kunna förse människor med det de behöver i stunden.

– Om någon ber oss om mat så kan vi inte ge dem kondomer, sa han.

Det krävs dessutom enorma resurser för att möta den växande psykiska ohälsa som kriget för med sig, liksom tillgång till medicinska innovationer som långtidsverkande PrEP. Han vädjade till läkemedelsbolag att erbjuda dessa till Ukraina.

Ukraina speglar brister i andra områden

Redan före kriget i Ukraina var över 80 miljoner människor på flykt i världen, och 2022 uppskattade

UNAIDS att 274 miljoner människor runt om i världen var i behov av humanitärt bistånd. 7 procent av alla som lever med hiv i världen befinner sig i konfliktdrabbade områden.

Vinay Saldanha, chef för UNAIDS sambandscentral i Washington D.C., konstaterade att det behövs enorma insatser för att möta behoven hos personer som lever med hiv, personer som löper risk att få hiv och nyckelgrupper i krig och på flykt. Personer som lever med hiv i konfliktområden eller på flykt är en särskilt utsatt grupp på flera sätt, enligt UNAIDS.

Det som sker i Ukraina speglar brister vi sett många gånger tidigare när det gäller hivinsatser i krigs- drabbade områden, exempelvis Afghanistan, Tigray, Jemen, Syrien och Nagorno-Karabach, menade Saldanha.

Han sa även att ett ökat antal globala kriser riskerar människors liv och hälsa, men även möjligheten att få stopp på hivepidemin. Det krävs att alla aktörer – från FN, Globala fonden och President’s Emergency Plan for AIDS Relief (PEPFAR) till regeringar och humanitära organisationer – går samman och organiserar insatser, och det snabbt eftersom konflikterna i världen inte minskar, sa Saldanha.

Kvinnor på flykt löper ökad risk för våld och trafficking

Unga flickor och kvinnor är överrepresenterade när det gäller hiv – 60 procent av alla nya hivfall finns i denna grupp trots att den bara utgör 10 procent av jordens befolkning. Erin Anastasi, ansvarig för reproduktiv hälsa vid FN:s flyktingorgan UNHCR, berättade att UNHCR fokuserar mycket på jämställdhetsperspektivet i sin strategi för global hälsa. Hon sa också att flyktingar och personer som tvingats lämna sina hem, särskilt kvinnor, löper risk att utsättas för trafficking, vilket i sin tur leder till ökad sårbarhet för exempelvis hiv. Peter Sands, verkställande direktör för Globala fonden mot aids, tuberkulos och malaria, konstaterade också att man behöver vara särskilt mån om att skydda nyckelgrupper och kvinnor eftersom könsbaserat våld ökar i väpnade konflikter.

UNHCR har tillsammans med Rädda barnen och andra aktörer utvecklat en verktygslåda för att arbeta med reproduktiv hälsa bland tonåringar i exempelvis Uganda och Rwanda. Hela 46 procent av alla barn som lever med hiv i världen står fortfarande utan hivmedicin, och många barn som föds med hiv får ingen behandling, berättade Anastasi. UNHCR tillsammans med bland andra UNAIDS följer upp detta område för att fler ska få mediciner direkt från födseln.

Anpassad finansiering behövs i konfliktsituationer

Joanne Liu frågade Peter Sands vad Globala fonden gör för att skapa mer flexibel finansiering.

– I de flesta konflikter i historien har fler människor dött i infektionssjukdomar än av bomberna, inledde Sands. Det är ingen enkel uppgift att tillhandahålla livsnödvändiga tjänster och produkter i konfliktsituationer, konstaterade han. Alla situationer är olika, och som finansiär måste man vara flexibel och förstå vad som behövs här och nu. Globala fonden arbetar på flera sätt. Ett av dessa är att finansiera insatser som bygger motståndskraft och hållbarhet samt ökar kapaciteten i nationella hälso- och sjukvårdssystem, inklusive community-baserade aktörer och organisationer. Sands sa att när konflikter börjar är det för sent att börja bygga relationer med aktörer och organisationer på plats. Dessa förtroendebaserade relationer måste byggas tidigare.

Globala fonden finansierar insatser i en lång rad konfliktområden i världen. Sands berättade att deras partners som arbetar på plats i konfliktområdena snabbt behöver utforma anpassade åtgärder. Det kan handla om sådana omställningar som Klepikov beskrev att man genomfört i Ukraina. Globala fonden är partner till Alliance for Public Health och har finansierat sådant som mobila kliniker och insatser för psykosocialt stöd och psykisk hälsa.

Sands sa även att det finns ett stort behov av att se till att hivbehandlingen är flyttbar. Många hivbehandlingsprogram bygger på att personer som lever med hiv befinner sig på en plats, men vid konflikter faller det.

Klepikov konstaterade att människors utsatthet ökar flera gånger om i konflikter. Därför behöver man snabba insatser anpassade för människors akuta behov. Dessutom behöver man påfyllnad av medel. – Vi behöver en fullt finansierad Globala fonden, sa Klepikov.

En talare som reflekterade kring konflikt och finansiering i mer generell bemärkelse var Tim McCaskell, en kanadensisk aktivist och författare som bland annat var med att starta gaytidningen The Body Politic och aktivistgruppen AIDS ACTION NOW! på 1980-talet. I konferensens öppningsceremoni berättade han om The Montreal Manifesto som togs fram i samband med aidskonferensen 1989. Manifestet betonade vikten av att spendera pengar på hälsa framför militär upprustning, men i dag spenderar nationer mer pengar än någonsin på militär upprustning, sa McCaskell.

Fler behandlingsalternativ för personer på flykt

Joanne Liu frågade hela panelen om innovationer och hur man kan utforma nya behandlingsprogram för att möta utmaningar som att människor får uppehåll i sin hivbehandling för att de står utan mediciner. – När kommer vi börja använda långtidsverkande behandling för hiv i samband med kriser?

Erin Anastasi berättade att UNHCR har inlett samarbeten med lokala partners på olika platser i världen för att öka tillgången på långtidsverkande hivbehandling. UNHCR samlar regelbundet in data och kan se en långsam utveckling mot ökad utskrivning av PrEP liksom av långtidsverkande hivbehandling bland nyckelgrupper i flera länder i världen. De ser dock att flyktingar lämnas utanför, eller glöms bort i den typen av insatser. UNHCR verkar för att personer som tvingas fly ska inkluderas i både nationella och internationella program och policyer.

Vinay Saldanha från UNAIDS sa att långtidsverkande läkemedel kan bli en ”game changer” när det gäller både hivprevention och hivbehandling.

– Det kan hjälpa oss att betrakta människor holistiskt, som hela individer, och inte bara som personer som lever med hiv eller med risk för att få hiv, sa Saldanha.

NY FN-DEKLARATION OM HIV

I juni 2021 arrangerade FN ett högnivåmöte om hiv och aids, där beslutsfattare från FN:s alla medlemsländer samlades för att diskutera vägen framåt för det globala hivarbetet och ta fram en deklaration. Alla länder som skriver under deklarationen förbinder sig att arbeta i enlighet med den. Deklarationen – Political declaration on HIV and AIDS: Ending inequalities and getting on track to end AIDS by 2030 – antogs för första gången inte med ett konsensusbeslut utan genom omröstning, eftersom Nicaragua, Syrien, Ryssland och Belarus inte ville ställa sig bakom den.

Vid ett seminarium arrangerat av Global Network of People Living with HIV (GNP+) och den nederländska hivorganisationen Aidsfonds fick vi en återblick på arbetet med deklarationen. Fokus var på hur civilsamhället och nyckelgrupper, exempelvis hbtq-personer och personer som lever med hiv, inkluderas i processer där beslutsfattare på global nivå sätter upp policyer och visioner. Vid seminariet diskuterades även utmaningarna med att ta fram en deklaration som många länder kan stå bakom, samtidigt som den är tillräckligt progressiv och konkret för att ge effekt.

Växande konservatism och civilsamhällets inflytande

Det var en svår process att nå fram till deklarationen på högnivåmötet 2021. Rättigheter för bland andra hbtq-personer och personer som injicerar droger, liksom civilsamhällets deltagande i arbetet med deklarationen ifrågasattes. Mark Vermeulen, chef för Aidsfonds, menade att det är uttryck för en global ultrakonservativ rörelse som utmanar sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR).

– Det senaste decenniet har vi sett de skadliga konsekvenserna av växande ultrakonservatism och populism, sa Vermuelen.

Som svar på krav från civilsamhället om att få större inflytande över arbetet med deklarationen bildade UNAIDS en arbetsgrupp för intressenter: The Multi-Stakeholder Task Force. Civilsamhället nominerade representanter till arbetsgruppen, som företräder personer som lever med hiv, nyckelgrupper och communityn. GNP+ and Aidsfonds utsågs att leda arbetsgruppen.

Till högnivåmötet tog GNP+ och Aidsfonds tillsammans med HIV Policy Lab fram ett dokument som skulle fungera som verktyg för civilsamhällets representanter, för att hjälpa dem att argumentera för en progressiv deklaration inom sina länders delegationer, men även för att hjälpa delegationerna och beslutsfattarna att förhandla i kontroversiella frågor. Love Alliance har publicerat ett kompendium som är en vidareutveckling av dokumentet – HIV/AIDS Language

Compendium of internationally agreed terms, concepts, definitions and evidence for rights-based responses. Kompendiet ska uppdateras löpande och finns att ta del av på https://hivlanguagecompendium.org/

Viktiga skrivningar och omnämnanden

Trots stora motsättningar och ifrågasättanden från länder som Ryssland under högnivåmötet ledde förhandlingarna fram till en relativt progressiv deklara- tion som adresserar nyckelgrupper, menade Matthew Kavanagh från avdelningen för policy, påverkansarbete och kunskap vid UNAIDS.

Ett exempel på att deklarationen är progressiv är att alla nyckelgrupper nämns: homosexuella män och andra män som har sex med män; sexarbetare; transpersoner; personer som injicerar droger samt fångar och andra fängslade personer. Ett annat exempel är paragrafen om tillgång till information om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR), hiv, jämställdhet och mänskliga rättigheter. I deklarationen står att medlemsländerna förbinder sig att påskynda arbetet med att skala upp utbildning och information inom dessa områden till barn och unga, både i och utanför skolan. Denna paragraf bereder väg för att fler ska få evidensbaserad och omfattande sexualundervisning, enligt Kavanagh.

En annan viktig punkt är att de så kallade 10-10-10-målen nämns i deklarationen. Det står att till år 2025 ska mindre än 10 procent av alla länder ha fördömande lagar eller policyer som nekar eller begränsar tillgången till hivtjänster, mindre än 10 procent av alla som lever med hiv i världen ska uppleva stigmatisering och diskriminering och mindre än 10 procent av kvinnor, flickor, personer som lever med hiv och nyckelgrupper ska utsättas för ojämställdhet och könsbaserat våld.

– Vi vet att det finns länder som inte är intresserade av lagreformer. Men det är första gången som det i deklarationen finns en skrivning om lagar som påverkar hivinsatserna, sa Kavanagh.