gudomliga rättskravet, inte ett Guds omstämmande till människorna. Försoningen är en följd av Guds kärlek, inte kärlekens förutsättning, men kärleken är inte nog.62 Guds inställning till världen har inte förändrats i och med Jesu död och uppståndelse. Världen har försonats med Gud och Gud har försonats med världen.63
4.3 »Helvetet – en av Guds barmhärtighetsgärningar«64 En konsekvens av dessa tankespår är LPs behandling av den slutliga uppgörelsen mellan människan och Gud. Förkunnelsen av den dualistiska utgången är inte förbunden med moderna svårigheter att förena föreställningen om helvetets verklighet med Guds kärlek. 65 Helvetet ses tvärtemot som ett uttryck för Guds barmhärtighet. 66 I stället för att tolka rättvisebegreppet i ljuset av Kristi verk och person tolkar LP in det mänskliga rättvisebegreppet i uppfattningen om Guds rättfärdighet och kommer att utjämna motsättningen mellan Guds kärlek och Guds rättfärdighet. LP tar upp invändningen: »Det finns de som säger, att denna lära om ett evigt helvete strider mot Guds kärlek och mot Guds allmakt«.67 Ett svar som han riktar till gensägarna är att de inte begriper Guds kärlek. Med andra ord borde de hålla tyst. I sådana avsnitt anslår han maktens linje: Gud gör vad han vill och ingen kan göra något åt detta. Den linjen utgör, som vi sett, inget huvudspår, ingen bärande tankegång i hans texter. Det är däremot tanken, att helvetet snarare är ett utslag av Guds barmhärtighet än hans vrede. I resonemanget finner man att det är människans val som Gud respekterar samtidigt som idén att Gud inte tvingar sig på människan framträder. I uppfattningen ingår dessutom synduppfattningen som förklaringsled. »Naturligt« är ett huvudord i LPs tolkning av kristen tro. Så också när han berör frågorna bortom döden. Själv är han av uppfattningen
62 Band 9, s. 267. 63 ibid. Världen är försonad, men inte »frälst«. Brudgummens Röst, 1916, s. 169. 64 Band 4, s. 124f.; Band 10, s. 148; Band 3, s. 104, 253. 65 Jeffner, 1981, s. 100f. 66 Band 3 954f 67 Band 10, s. 149. I ett föredrag hävdar han, att »det går icke att försona det mänskliga
förnuftet med denna lära, …«. Band 3, s. 102. IV Gudsbild. 4 »Att straffa det onda är att vara god«
349
