vi spörsmålet om den slutliga lösningen samtidigt som vi därmed förhoppningsvis blir i stånd att säga något om vedergällningschemats roll i trosåskådningen.
4.1 Gud straffar! Att Gud straffar är en tanke som väsentligen fixeras utifrån resonemang hämtade dels ur natursammanhang, dels från samhällslivets skiftande områden.8 Den är med andra ord begriplig och innehållet i kärleken bestäms nerifrån, av människan. Om naturen straffar och ett förnuftigt samhälle straffar överträdelser som begås, »vad är då naturligare, än att Gud straffar det onda?«9 Om Gud inte straffade det onda, vore han »en gangstergud«, en ond Gud.10 Grundläggande i analysen är lagbegreppet, dvs. Gud är garanten för att universum har en etisk ordning, en rättsordning, en lagbundenhet. Straffet förstås ofta utifrån tanken att det är frånvaron av Gud som leder till förödelse och lidande. Olyckor som t.ex. första världskriget är »en följd av att människorna sätter Gud ur spelet, när det gäller folkens liv«.11 Inom ramen för denna grundsyn talas om Guds straff, vilket innebär att det onda antingen är en direkt följd av synden eller att Gud direkt bestraffar. Förödelsen visar att Gud inte »sätts åt sidan«, negligeras, ostraffat.12 Men i vad mån kan den förödelse som är förbunden med frånvaron av Guds herravälde betraktas som ett Guds straff? Skall uttrycket Guds straff brukas i sådana situationer, menar t.ex. Gustaf Aulén, kan det bara ske under två betingelser, nämligen dels att synpunkten inte används till att bygga upp en rationell världsförklaring, dels att Guds straffande gärning är att betrakta som Guds opus alienum till skillnad från Guds opus proprium. 13 LP brukar inte distinktionen mellan Guds eget verk och Guds främmande verk utan uppfattar det onda som orsakat av människans eget beteende. När domen förklaras ske med hänvisning till lagen om sådd och skörd eller lagen om orsak och verkan som en i skapelsen inneboende lagbundenhet får det närmast till konsekvens att domen tas ur Guds hand: 8 9 10 11 12 13
Band 7, s. 198ff. ibid., s. 199. Band 9, s. 266. Band 3, s. 255. Jfr Pannenberg, 1983b, s. 90f. Aulén, 1965, s. 175.
IV Gudsbild. 4 »Att straffa det onda är att vara god«
340
