Page 1

Hanna Hallgren Rosl채ra


OMSLAGSBILD: KRISTINA BENGTH


rosl채ra


hanna hallgren

Rosl채ra

PEQUOD PrESS


Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se

Hanna Hallgren: Roslära © Pequod Press och författaren 2012 Tryck: Ulma Press, Lettland 2012 ISBN 978-91-86617-16-5


Ansiktets gräns i skuggmynningen, villkorat av blod Dricker regns, sältor        likgiltiga regn som ansikte tilltar – – –


Rosl채ra


Skärmen släcks och skogen tänds.

Varför är det snö  varför är det liv Varför är det att leva som finns Det som finns som är kort i sina syllar, och oförtjänt som att vända hem och vara välkommen hem  [som vore det grammatiskt möjligt] och uthängd i gråt i vita kalla lakan         Vad, i allt det vita                    förknippades med tro, ren och skär Den natt som finns i sina sänken; bottnens hud Under isens djupa pärla eller minnets vård   Jag går längs en stig / dröm / ett aftontal Mitt engagemang för din ras, som vore det grammatiskt möjligt att vända hem eller vara välkommen hem  ros, av oss, så klusterlik. Det är längre bort än så  stigbyglar / svanar / anemoner Den sikt som skymmer

Av husen finns nästan inget kvar, de sa att ”Dom har inte klarat av en sorg” likt en armé av bröd, nej det var dumt, av tvål och nåd eller pillrig sömn  /de sover nog/ husen sover med/  sov/med  De sover utan jackor eller kuddar /                 de hemliga såren eller vad   Sömnens klara ränder I dessa hemliga människor försvinner sömnen in   Husen töms och rivs. Källarens vatten stiger   bottenpärlor/ansikten, en hemlig sikt Att vända hem för att tiga och jag öppnar munnen riktigt dumt om pärlorna och lakanen och vinden    och min vita tro  Överallt / ”förlåt” / från Ingenstans

9


Stenarna, kring kroppsådr och flacka fält

och öppna fläkta ros och sedan är det bra eller fåglars

kupolvita ljus   störtar ut, gluggarna töms

”Rasens anspråk” ”På att vara ras?”

Rosens vikta ihopsydda

ett särskilt språk för varje hand

”Att ha ett hemlikt hem” ”Att komma hem och vara välkommen hem”

nej, hemligt är det inte,

eller erkänt med knivar som nation,

ett pisslikt litet våld, innoverlys Att bara öppna dörren till sitt hem/mun/anus/längtan Till sin innersta tunika ras. Eller det som sanden lovar, ute vid Strandens bildlika led efter led av hav och sol       Och öppna led för att stängas som en hand.

Men svanarna kommer att lyfta  kupolvita från vatten / vita / yta

10


Jag lyfter min arm / men kan ingenting skriva     stiger, oförtjänt  betsel och törnen   ”det är att leva som finns”   ”det är snö”   nationen i dess hals Jag skäms inför dig. Jag vet ingenting / och kan ingenting skriva / från ingenstans där jag blev till och tilläts som vatten att stiga

11


Det går ett spöke längs din hals Mockasin Diamant Diamant Mockasin en ofullständig snö,  med läpparnas enklaver  i snö, ty hemma är det inte längs resorna, fönstren, handledsfloderna  – dimma över floden och det går människor där – unga människor, i par och som kamrater, skrattande på näckrosorna i nationens botten, på rosornas mänskliga hud Det är en värld med grodor istället för rosor, med ”kvack” istället för ”tack”  i de nakna läpparnas ställe  Vad är det för grå förfallen gård, som ligger öde och låst? / Vad båtar ett hem? i timmar går det att vandra i motsnöns ljus och medarna vänds efter vägen  den grå skuggan som följer din hals / i mörkrets ännu vita vekar  Säg att det, jag menar en sömn som går före  pandemi likt ett brev i världen, likt penséer, likt livremmar slår, ur vreden för att tappa mark och reda sig i lågan som förtär, [den skimrar] Vad skall den göra, som varit kung, / […] men som mistat sitt konungarike? Vad ska dessa spöklika öde artärer  med sinade floder och sinat hår plocka ner      … stegen som ännu ekar var spjut / var spjut / var spjut Flödet som smakar av järn, ligg tung, för de platser som dött för oss, de stunder då vi skimrat  Då öppnar floden arkiv och kamrar / inget minne, inga ord, så torrskodd  i ansiktets helgd ”jag äter min rättika hel”, ”jag sökte dig, men du var inte hemma”            Det snöar igenom mitt ansikte  En våldsam transparens

Rosors inkråm, röda, svarta, violetta papiller som talet inte fäster vid Den världen vill jag se. De hemliga stegen, dofterna och träden

12


Är skrivandet ett hem  våra kamrars beständiga mörker (”mitt hemland är väl mer att skriva än att till exempel bo i Sverige”)  Är det? somrarna i snön och vintern / gräset / vita gräs / till exempel minnen / strån förda mot läpparna och huden / äppelriken  Skär igenom, efterspeglat, mättar De rikaste riken, allra djupaste hud, dit allt och allt / med skäror når

13


Vit, i det lätta arbetets ljus Röd, för allt blod som runnit för mig, att de vita stenhusens torg ännu står Att min nation hör samman med slakt – och grammatiskt blekmedel (diplomati, debatt) – – – att det är dagar, år,   ett hem vi har opererat, all omsorg om vårt folk. Om männen, kvinnorna och barnen. De som har rättvisa behöver ingen välgörenhet / De som har jämlikhet har hjärtan fria fåglar som svävar / De som har murar har murar / Alla har munnar att mätta / Och bröd i sina ögon / slutna ögon / En värvning i kristallen. Andedräkter, medar, sparkar – om vi bara skjutsar varandra framåt Tillsammans, och de små får sitta under filtarna på fårskinnsfällen Tillsammans, utan vankelmod. Ett lag av kroppar, framåt – fram  Är massan ljusa människorosor i snön. Är vi inte grodor eller dårar, utan starka Fria, vackra, bindlar – ett folk vars jubel stiger, ur kronblad och kamrar, i ett snölandskap med ingen svagare länk än, och inga tjockare band än i isens senliga musik – i syllarna som sydde – åt var och en  Denna vaka, brämningen: Dagen är inte idel ljus som bländar / Natten ej mörker utan gräns / i rosornas nakna åtbörder, i nationens stärkta iris; i isglaset, klockklangen,

14


snön över ögonen och lägg undan ögonen ett ögonblick att det finns ett hemma även utomhus (strata och social ikonografi) en rätt märkt av blod och stöpt i seger, det som utgör en nation, rosors kalibrering

15


Det skulle till regn det  I Europas städer: blixtar  Sie sind keine / Weißen Det skulle också grävas tunnlar och kanaler                     Vem vet om en bättre värld stiger fram? Jaga dessa bättre händer,        i drömmar om att återvända hem, beväpnade, i drömmen om att beväpnade återvända hem /  i en mening / i ljuset av valhänthet / Jag vet ingen bättre värld – rosors undfägnad och havets blåa peng – som smakar längs kanalernas inkråm och hjärta, de som tigger på knä längs gatorna, de vet inget bättre sätt, eller på båtar: inget bättre än att sikta land

Stilla glider fram tills jag återvänder. Men somliga menar ”du återvänder aldrig” – Det kommer bara ännu en natt (en natt ligger framför).         Om nätterna De kallaste timmarna / Återspegla Återse / Mödernet och Fädernet / Ett månsken med hembakat bröd och bilfärder luncher och lampetter           Kantinens blanka stål i storköksklangen, allt som viskar harar, lindor, blod, av fallfrukt från träden: ”Jag tror inte att människorna hade klagat om det hade funnits mat och de inte hade blivit dödade”, ”[O]m ni skenbart lyckas undgå att smutsa ner er, beror det på att andra smutsat ner sig i ert ställe.” Det oförtrutna jacket kan skuggor                      låna oss sin släckta lyster – Skogen tänds. Det är Europa, vårdslöst, där är stenarna inte döda: deras bett grönt rikt gräs/gräs  – skenor, skelett – mellan spåren  O, slut dina ögon för deras bett! O, tryck din mun mot deras bett! Tågen far fram och tillbaka  Stenarna lever och trädens spjut           Slut ögonen. Stad för stad far förbi Kol/ Köld/ Askabrinner: Kol, som ger ögat en brinnande blick, kol som släcker ögat. Det som är sant med harar i trädgårdarna, frost och frusna knoppar, som sträckte sig rosorna efter egna väggars vattenlika segel: färdas de som slutna eldar

17


Men att förlora, kanske mista: Slut dina ögon kring ditt segel Tryck din mun mot harens vita [vinter], dess lyckotassar, vårdslösa liv Tryck dina läppar mot harens mun vinterandningens dödsöar – skeletträden, sekelhänderna Gaffel- och grepträden – där det hänger vinterfrukt högre än en himmels – eller då klättrade ”Som om mitt yttrande av ordet ’mor’ i mig själv hade släppt fram en tjock och vit del” vi som åkte vansinnigt på våra kälkar, spräckte läpparna och urinen vi älskade, ja älskade, att kissa i lådor hade vi bajsat och bar till våra grannar tills de grät och skrek för det var människoskit vi kommit med till deras dörrar / vi bjöd dem / sedan sprang vi / hem  Älskade vårt hem. gömde åter. vedspisens ved. som mor sköt in i våra ryggar, liksom rosors eld, mellan bröstkorgsbenen, mor stack ved i alla barnen för vi lärde oss eldens släckta modus, torrdockans hjärta: björkens kött – i livremmen som håller landet, fosterfettet, skepparkransen,

18


i hennes karska ånga slog sig talet ned … ”Tänk att nationalsocialismen lyckades så bra i Sverige!”   – Att Sverige var det enda land där den verkligen kunde genomföras! Jag hör det sägas i Berlin, och tänker: om det stämmer är jag stum att tala, är det grädde i mina ord, socker i orden, kakao i min blick   – Det är ju inte det uppenbara, jag menar steriliseringarna och lobotomeringarna och rasinstitutet eller sockerförsöket, utan allt det som ligger emellan som intresserar mig, helt enkelt Sverige. Folkhemmet, förstås. I Sverige där ni alltid har varit lite … efterblivet socialistiska, nicht wahr! Den andra kvinnan lutar sig framåt: ”I Sverige har ni en självbild av teflon, jag vet inget annat land som … inget annat är möjligt, där allt liksom … rinner av, och så blir ni sårade, djupt inne. I mossan, i smultronen på stråna, i lockarna,” Hon säger att hon menar ”hundblickarna”, så fort det talas om världen: HUNDBLICK PÅ. Den lilla skammen inuti njutningen; som blev ni slickade på rygg Som kretsade stora stygga världen kring era öppningar med sin fuktiga tunga: boooh! boooh! Allvarsamma violer, svenskarna Allvarsamt vid insjön Allvar vid grillen På Lidl och Hemköp. Ni har ett så vackert land. Ni kommer att dö som nazister. Nej, nej … jag menar rasister; ni kommer att dö som flugor Bam! Bam! Bam! under smäcken, ni kommer att dö som goda människor,       , ALLT MER KONSERVATIVA, DÖ SOM KOMMUNISTER DÖR,     , era kepsar hänger i träden,

era vita kroppar ”Hur kan ni säga att Sverige är ett dåligt land?”                   Men någon har opererat ditt huvud, älskling Men någon har lånat dig sin tanke ”Är det ens någon idé att prata om Sverige längre nu när vi har Europa?” Är det ens. ens. syllar.

19


vid den lilla åns ansikten speglade sig den lilla världens gift som hon sköt in i mina vener: små blå hårda fontäner, hon som sade sig Älska Gud och Fosterlandet, hon höll haren som en kälkeslycka; hartass, hartass, tag mig med, ut i stora världen! en sekund är världen min och flammar, ensartad eld för töckenhjärtat där i torven och dimman Det som blev handens vidsträckta träd, att hålla himlen i sin hand och klättra på fingrarna hon håller grenverkets vagga, rättikans hårda kött; Mor, ditt barn är en rättika blott! Mor, mor, en rättika är jag för vargar Nu ber jag om nåd, pälsbrämets pärlor, dess spenar som skjuter mjölk i mitt ansikte

20


FOTO: JENNY TUNEDAL

Hanna Hallgren (f. 1972) debuterade 2001 med diktsamlingen Ett folk av händer. Hon är verksam som lektor i genusvetenskap och konstnärlig forskning, och arbetar för närvarande med ett forskningsprojekt om skrivande som metod.


Varken jord eller hemland inte rosor, men vågor rinner ur trädgårdens bläck Din hand rinner i stenen så att den kan öppnas, sa du

PEQUOD PrESS

Hanna Hallgren: Roslära  

I Roslära, Hanna Hallgrens fjärde diktsamling, kretsar språket kring nation och vithet. Eller kring en öppen gräns mellan levande och döda....

Hanna Hallgren: Roslära  

I Roslära, Hanna Hallgrens fjärde diktsamling, kretsar språket kring nation och vithet. Eller kring en öppen gräns mellan levande och döda....

Advertisement