Kristoffer Leandoer: Barn, s. 1–33

KRISTOFFER LEANDOER

BARN

Paradiset och flykten därifrån

FOTO: LINA KARNA KIPPEL

barn

KRISTOFFER LEANDOER

Barn Paradiset och flykten därifrån

PEQUOD PrESS

pequod press

Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö

Kristoffer Leandoer: Barn – paradiset och flykten därifrån © Författaren och Pequod Press, 2018 Grafisk produktion: Absent AB, Malmö Tryck: SIA Livonia Print, Lettland, 2018 isbn 978-91-86617-45-5

Till Miriam, som vet att hon är klokast

Som femåring var jag fulländad.

Ariel Pink Att dö blir ett väldigt stort äventyr.

J.M. Barrie: Peter Pan

Den här boken fick en lång tillkomstprocess, idén kändes så enkel och självklar men arbetsmaterialet hotade hela tiden att svälla bortom det rimliga och jag misströstade om att någonsin bli klar. Under ett avgörande skede i arbetet tillkom ett stöd från Axel och Margaret Ax:son Johnssons stiftelse för allmännyttiga ändamål, till vilken författaren riktar sitt varma tack.

INNEHÅLL

bliven såsom barn

9

kunskapens träd på gott och ont

17

ett evigt sommarlov

34

tämja, träna, tukta: uppfostran till döds

45

förvisade ur paradiset

61

dickens: den maktlösa barndomen

73

vaggan som brottsplats

85

att slippa bli vuxen: manlighet och dödskult

100

vem sköt askungen? diktatur och barndom

118

föräldrarna 132 bortkörda barn: marguerite duras

144

kyrkoherde brontës mask

158

in och ut genom världar. läsning; texten

170

in och ut genom världar. läsning; boken

189

alla visste utom jag

195

slutet på sommarlovet

210

litteratur 216 personregister 226

BLIVEN SÅSOM BARN

I samma stund trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vilken är den störste i himmelriket?” Då kallade han fram ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: ”Sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket. Den som nu så ödmjukar sig, att han bliver såsom detta barn, han är den störste i himmelriket. Och den som tager emot ett sådant barn i mitt namn, han tager emot mig. Men den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup.”

Matteus 18:1–6

Egentligen vill vi åldras som barn. Alla vuxna leker för att inga barn gör det. För barn är leken allvar.

Knappt har man fattat att man inte själv är barn längre förrän även de egna barnens barndom är över och dörren till leksaksavdelningen har slutgiltigt slagits igen. I själva verket finns kanske ingen barndom, bara saknaden efter den. Kanske handlar den här boken bara om en gemensam lögn, en illusion vi lärt oss att odla tillsammans.

Vad talar vi om när vi talar om barndom? Och vem bestämmer var barndomslandets gränser ska dras? En sak är säker: det är inte barnen själva som avgör. Barndomen är ett avgränsat tillstånd i juridisk mening och i viss mån även medicinsk (i bägge fall har gränsen flyttats kraftigt genom historien). Det juridiska tillståndet är knappast absolut: förutom att det skiljer sig åt i olika länder och tider har det även i Sverige flera åldersgränser: 18 respektive 15, myndighetsåldern respektive lovlighetsåldern (20 för inköp på Systembolaget, 25 9

för att få sterilisera sig). I mediciniskt hänseende kan man kanske bestämma sig för att barndomen upphör i och med könsmognaden, eller kanske när kroppen slutat växa, eller till och med när de första ålderstecknen visar sig (rynkor, högre hårfäste, sämre återväxt manifesterar sig ofta i början av tjugoårsåldern, i vissa fall tidigare). Allt detta är individuellt, rentav godtyckligt. Snarare än absolut gräns är barndomen en metafor.

Och olycklig den grupp som får tjäna som metafor för andra, numerärt eller styrkemässigt överlägsna grupper. Det förstärker alltid underläget, även när metaforen gäller något efterlängtat och önskvärt: fråga vilken ursprungsbefolkning som helst hur hälsosamt det i längden är att bära andras paradisdrömmar. Frågan är dock om någon grupp är lika maktlös, lika lite inblandad i produktionen av sin egen bild som just barnen. Barndomen får aldrig sin Katarina Taikon, sin Toni Morrison eller Isaak Bashevi Singer. Detta trots att det inte råder avsaknad på självutnämnda representanter: men dessa brister alla i samma avseende, de är vuxna. Även barnombudsmannen är vuxen.

Barndom är ett tillstånd som alltid skildras utifrån. Barndom är en metafor som uteslutande vuxna använder sig av. Barn själva har ingen som helst kontroll över den flodvåg av känslor som investeras i deras existensvillkor: detta ingår också i deras existensvillkor. Det kanske rentav är dess främsta kännetecken, denna maktlöshet.

Den här boken handlar främst om skönlitteraturens sätt att använda sig av barn och barndom. I en snävt definierad bemärkelse innehåller större delen av all vuxen kulturproduktion som handlar om barn, både den som sker för barns räkning och den som är avsedd som intern vuxenangelägenhet, ett mått av pedofili. Det är ett förhållande där ojämlikheten är ofrånkomlig, också i fråga om den känslomässiga investeringen, och det inte finns någon möjlighet för barn att svara mot de starka och många gånger komplicerade känslor de väcker hos vuxna genom sin blotta existens som just barn.

Det finns åtskilliga exempel på hur den vuxne kommunicerar tvärs 10

igenom det aktuella barnet med någon som egentligen är ett spöke: sig själv som barn.

Vuxna använder alltid barn, även när det är sig själva som barn de använder. Detta sker av nödtvång: även om ”att gå i barndom” förr var den allmänt använda omskrivningen för senilitet så är barndomen inget man kan återvända till. Alla har varit barn, ingen kan bli det igen. I sin egen barndom är man dömd att vara ett spöke. Den förtvivlan och frustration som denna oförmåga till verkligt deltagande föder är vår kulturs hemliga energikälla på gott och ont.

Som barn har man inte makt och man har inte heller tillräcklig kunskap. En situation som de flesta av oss vuxna helst ser till att undvika så långt möjligt. Och länge var den rådande synen på barndom mycket enkel: gör den så kort som möjligt. Vid den moderna tidens början var barndomen i praktiken åtminstone ett decennium kortare än nu. Naturligtvis ytterst för att barnen behövdes som vuxna – som arbetskraft, stridskraft, värdeföremål i förhandlingar om äktenskap – så snabbt som möjligt. Men intressant nog sammanfaller denna krassa syn på barndomen med den förhärskande synen hos den grupp vars åsikt i frågan har minst praktisk tyngd: barnen själva. Alla vill bli vuxna så snabbt som möjligt. Det är inte så underligt. Alla vill få bestämma över sig själva så snabbt som möjligt. Ingen vill vara maktlös och hjälplös, utlämnad på nåd och onåd åt andras godtycke.

Det går en skarp skiljelinje mellan de vuxna som minns detta och de vuxna som glömt det.

Denna skiljelinje dras upp, skulle jag vilja hävda, redan i Nya testamentet. (Gamla testamentet är påfallande ointresserat av barn och barndom.) Det kanske mest berömda bibelstället av alla, Paulus kärlekspredikan (2 Kor. 13), använder barndomen som en metafor för det ofullkomliga och begränsade. Kärleken är större än kunskapen, eftersom kärleken är konstant medan den kunskap vi kan ha i vårt jordiska liv bara är ett styckverk. Paulus förklarar skillnaden mellan de båda sorternas kunskap genom att jämföra förståndet hos ett barn med förståndet hos en vuxen.

11

Jesus själv använder barndomen exakt tvärtom, som en metafor för det fullkomliga. På två ställen, hos två olika evangelister (Markus 10:14, Matteus 18:1–6) säger Jesus att man måste vara som ett barn för att komma in i Guds rike.

Fast är det verkligen exakt tvärtom? Både Paulus och Jesus tillmäter kanske barndomen samma negativa egenskap, barndomen är prefixet o-. Frågan är bara var man lägger betoningen, på vilken sorts avsaknad. O-fullständig, o-kunnig eller o-skuldsfull. Jesus säger att man bör klara sig utan erfarenhet, Paulus vet att man klarar sig bättre med den.

Det här är inte sista gången vi får se hur man använder barn och barndom som argument för diametralt motsatta åsikter och förhållningssätt. Barndomen är den ideala avstjälpningsplatsen, ännu bättre än att dumpa gifter i ett indianreservat: även om befolkningen kunde klaga är det ingen som lyssnar på den.

Samtidigt vill alla ha barndomen på sin sida, den är en ideal bundsförvant och ett slutligt argument (ingen vill göra barnen emot), och eftersom barndomen inte har en egen röst som kan protestera så vill alla gärna tro att det är där den redan återfinns, på den egna sidan. Den som tiger samtycker ju, enligt en oskriven lag som gjord för lomhörda.

Och varje barn vet hur det är att dagligen vara omgiven av lomhörda. * Barndomen som litterärt råmaterial finns knappt före romantiken.

Homeros är helt ointresserad av den, liksom Shakespeare ett par tusen år senare: hur många generationer har inte fått lära sig att dessa två är måttet på allt mänskligt? ”Barnet är mannens fader”, säger den engelske romantikern William Wordsworth. Så länge människans väsen ansågs konstant, var ingen särskilt intresserad av de svagare och mer okunniga vuxna 12

som kallades barn; vuxna utan makt. Men sedan romantiken har intresset för barndomen bara ökat – eftersom den tilltros innehålla förklaringen till oss själva som vuxna, lösningen på vilka vi är. Ur ett vuxenperspektiv handlar även barndomen om vuxenlivet.

Frågar man mig om recept för litterär framgång, skulle jag svara: Se till att ha en lycklig barndom, och se sedan till att få den avbruten i förtid. Se till att skaffa dig ett eget paradis och bli utestängd från det för all framtid: lev resten av livet i ständigt sökande efter vrakgods, spillror och meddelanden som kan påminna om den värld du förlorat. I förbigående berättar den franske romantikern Gérard de Nerval om en skatt nergrävd i Tuilerierna som ”alla barn kände till”; den tidigt moderlöse Nerval är ett paradexempel som byggde sin egen privata myt kring modern och kände igen henne i varenda kvinna han mötte, liksom i åtskilliga han inte mötte – gudinnor, länge sedan döda furstinnor och adelsdamer, alla smälte samman till ett oåtkomligt ideal som låg begravt i Nervals egen barndom.

Barndomen är förklaringsmodell och nyckel, brottsplats och paradis, utopi och nostalgi. Den är ouppnåelig och på samma gång en erfarenhet som alla delar. Därför – på grund av dess oåtkomlighet för oss – skildras barndomen gärna som ett statiskt tillstånd, fast den är det mest instabila och föränderliga tillståndet av alla: en femåring och en nioåring talar knappt samma språk, så olika är deras livsvillkor, medan däremot ingen kan se skillnad på en fyrtiofemåring och en fyrtionioåring.

Lögnen om den händelselösa barndomen är bara en av alla lögner i mängden. Litteraturen ljuger aldrig så mycket som när den talar om barndomen. Jag vet att litteraturteoretikern Terry Eagleton definierar fiktion som ”ett slags skrivande där man varken kan ljuga, tala sanning eller göra fel”, men i det här fallet har Eagleton fel: jag skulle vilja påstå att fiktionen visst kan ljuga åtminstone i känslomässigt avseende, genom att hemfalla åt sentimentalitet eller nostalgi. Ändå talar den i fallet med barndomen alldeles sant genom sin lögn (så kanske har Eagleton rätt i alla fall?), den uttrycker nämligen helt 13

sanningsenligt vår kollektiva förtvivlan över att vara utestängda från denna del av våra egna liv. Sanningen är nämligen outhärdlig, och förlusten av barndomen framstår som ett någorlunda hanterligt sätt att komma till tals med vetskapen om ens egen förestående bortgång.

Vi sublimerar en framtida förlust genom att behandla den som om den hörde det förflutna till, som om vi redan drabbats av den och alltså slipper göra det igen. * Vår dubbelhet inför barndomen vittnar om en djup klyvnad i vår kultur, en olöst konflikt. Vi vill göra barndomen till å ena sidan ett reservat för oskulden, å andra sidan till lärandets och kunskapens källa: den idealiseras av vuxenvärlden på samma gång som den koloniseras. Vi romantiserar och detroniserar den, barn är änglar och djävlar, barndomslandet en plats för nostalgi och fasa. Vi laddar barndomen med så motstridiga krav och förväntningar att det i kulturell bemärkelse blir en form av pedofili: den ska bära och lösa konflikter som egentligen inte tillhör den utan vuxenlivet.

Barndomen är den kortaste perioden i västerlandets historia. Utifrån sina studier av svensk stormaktstid skriver Karin Sidén att barn redan mellan fyra och sju års ålder kläds i kopior av vuxenkläder, leksakerna försvinner och barnen går in i en ”lärlingstid i ett oklart gränsland mellan den egentliga barndomen och vuxenlivet”: bara ett par hundra år tillbaka hade människan alltså en kortare barndom än elefanter. Barndomen i vår moderna mening föds som separat tillstånd med egna villkor i slutet av sjuttonhundratalet, i intimt samspel med det samtidigt spirande intresset för den ädle vilden och naturtillståndet. Knappt tvåhundra år senare dör barndomen när den invaderas av kommersiella och nostalgiska intressen. Precis som andra tillstånd i normens utkant idealiseras barndomen i motsvarande mån som den tillintetgörs.

Jag tänker mig att den västerländska barndomen är en plats, fast 14

Ur Orson Welles film Citizen Kane.

en plats som inte går att återvända till eftersom den delvis ligger i en annan dimension, nämligen tiden. Vårt förhållande till barndomen har till viss del religiös karaktär, vilket sammanfattas av titeln på puritanen och revolutionären John Miltons epos Det förlorade paradiset. Precis som i Orson Welles film Citizen Kane är barndomen både lösningen och själva gåtan. (Det gåtfulla namnet ”Rosebud”, yttrat på dödsbädden av Kane, blir drivkraften i jakten på hans innersta väsen, men visar sig inte syfta på något viktigare än en kälke från mediamogulens barndom.) I vår kulturella föreställningsvärld är det omöjligt att lösas från synd utan att först återvända till den egna barndomen och konfrontera dess gåta. Varför måste vi återvända för att växa? Varför kan inte människan få vara en som reser, utvecklas och lär (som i österländsk kultur, där ingen barndomskult finns och heller inget syndafall)?

Varje barndomsskildring leder, precis som Miltons dikt, oundvikligen fram till syndafallet. När identifieras barndomen och det förlorade paradiset slutgiltigt med varandra i vår kultur? Min teori är att det sker ungefär samtidigt som den kommersiella tonårskulturen tar över barndomen, det vill säga i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, den period under efterkrigstiden då man trodde att solen aldrig skulle sluta skina: då tillkom ett antal litterära nyckelverk som 15

försökte omdefiniera hur vi tänker på och talar om barndom. Ett sådant representativt verk är Walter Ljungquists Källan från 1961, där barnen skildras som intuitiva varelser som står närmare naturen. I likhet med alla grupper i beroendeställning tillskrivs barnen kompensatoriska egenskaper. En sådan egenskap är förmågan att se och tala med andar. I kulturellt hänseende behandlar vi barndomen som en vildmark och barn som ursprungsbefolkning: vi idealiserar ”vilda” grupper när vi uppfattar dem som ofarliga. Detta sker i samma ögonblick som de besegras och alltså upphör att vara ett reellt alternativ till vår egen livsstil: fram till dess är de hotfulla och passar bäst på de anklagandes bänk i en eller annan form av häxprocess. * Att skriva om det kulturella utnyttjandet av barn inom skönlitteraturen på det här sättet avtäcker inte bara en paradox utan är i sig själv paradoxalt, på samma sätt som min tidigare bok Mask.

Litteraturen som gömställe (2010) både avtäckte och själv utgjorde ett paradoxalt litterärt beteende, nämligen att försöka gömma sig själv i rampljuset och att bevara hemligheter genom att föra dem vidare. Att skriva om andras saknad är givetvis ett sätt att hantera min egen, men det stör mig inte nämnvärt. Barnlitteratur är redan som begrepp en självmotsägelse, eftersom läsning och barndom i praktiken upphäver varandra, trots alla nostalgiska minnen av barndomsläsning. När man lär sig läsa sprängs en hinna omkring en. Just detta är vad litteraturen på samma gång sörjer och eftersträvar, och denna inre motsättning mellan förnekelse och bejakande bidrar till att ge de litterära verk vi möter under resans gång deras laddning – min ambition och förhoppning är att det kommer att visa sig att den text du just nu läser också i någon mån kan räknas dit.

16

KUNSKAPENS TRÄD PÅ GOTT OCH ONT

Vi befinner oss någonstans i Tsarryssland under artonhundratalets senare del. En ung man som bestämt sig för att begå självmord ägnar natten åt en sista räkenskap, med ett tickande fickur framför sig på skrivbordet som påminnelse om tidens obevekliga gång och det objektiva i tillvaron, det som inte går att resonera bort eller domptera med sin charm. Hans dom över såväl sig själv som omvärld är skoningslös: människorna är ”blodtörstiga grimaserande apor”. Det enda han står ut med att tänka på är sina första levnadsår: allt hade varit bättre fram till tolv års ålder, då han skickades hemifrån för att gå i skolan. Han minns det som en tid utan självmedvetenhet, utan självbespegling, en tid då han inte såg sig själv utifrån, utan upplevde allting oförmedlat: det oreflekterade, direkta livet. Vi påminner oss hur Adam och Eva efter syndafallet ”blevo varse att de voro nakna”, det vill säga att de såg sig själva med andras ögon.

Han vill återfå sina egna känslor från barndomen: ”den rena, enkla kärlek, som bara barn känner till”. Intressant nog menar han ren i bemärkelsen oblandad; utan att åtföljas av den inre röst av tvivel på den egna känslan som numera åtföljer varje tanke. Djurriket återkommer i nedsättande mening när han liknar själva tankeförmågan vid en mask som gnager: barndomen är känsla, vuxenlivet reflektion. Och ur en skrivbordslåda drar han fram en bok som innehåller just de ord av Jesus som omnämndes i förra kapitlet: ”Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn …”

Bibelcitatet lossar den hårda låsningen mellan tanke och känsla och han gråter äntligen ut (”som ett barn”, står det faktiskt), befriad både från sitt självförakt och sitt hat mot omvärlden, sin besvikelse 17

över andra och sin instängdhet i det egna jaget. Han bestämmer sig för att söka gemenskap med mänskligheten, ge upp sig själv och leva för andra (som så många andra i den ryska litteraturen vid denna tid). Tanken försätter honom i en våldsam extas, en hänförelse som strömmar igenom honom, han hör klockor ringa och ser solen flamma upp. Den unge mannen beslutar sig för att leva vidare och avstå sina självmordsplaner, och i samma ögonblick så dör han: det gråa gryningsljuset finner honom med ett fridfullt och lyckligt uttryck ett stycke ifrån den laddade (det vill säga ej avlossade) revolvern.

Den unge mannen återfinns i novellen ”Natten” av Vsevolod Garsjin (1855–1888), en författare med viss expertis i ämnet: både Garsjins far och bror begick självmord, han själv var manodepressiv och vårdades periodvis på mentalkliniker (där hans mest kända noveller utspelar sig) tills han trettiotre år gammal tog sitt liv genom att hoppa från femte våningen i ett trapphus. Mot den bakgrunden framstår novellens slut lite klarare. Litteratur är önskeuppfyllelse, säger Freud, det gäller bara att i varje enskilt fall ta reda på vad just denna texts författare önskar sig mest. Slutet är en dubbel vinst, vår hjälte får både äta upp kakan och ha den kvar. För vad händer egentligen? Barndomsminnena räddar livet på vår unge man, de hjälper honom att försonas med sitt eget liv – samtidigt rörs han uppenbarligen så starkt att ett kärl i hjärtat brister och han dör. (Den kulan visste var den tog, frestas man citera Runeberg: i Garsjins värld är hjärtat överlägset hjärnan, känslan står högre än tanken.)

Huvudpersonen räddas från självmordet, men räddas samtidigt från det fortsatta livet, från att komprometteras och smutsas ner av tillvarons oundvikliga kompromisser.

Man behöver inte ens byta ut ”rädda” mot synonymen ”frälsa” för att intrigens underliggande kristna mönster ska stå i dagen. Självmordet är en dödssynd; att dessutom dö oförsonad, i ett hatiskt och bittert tillstånd, är den värsta olycka en människa kan råka ut för enligt detta sätt att se. Döden i sig är däremot inte nödvändigtvis något ont, inte den död som beskrivs i novellens slutrader, full av 18

översvallande kärlek till omvärlden, det som kallas ett tillstånd av nåd. För en kristen går det inte att tänka sig ett lyckligare slut. Behöver jag påminna om vem det är som dör av kärlek till världen och människorna i den kristna grundberättelsen? Identifikationen med Kristus är inget vi förvånas över att träffa på hos en rysk artonhundratalsförfattare. Offertemat är möjligen den ryska litteraturens röda tråd, men för våra syften kan det räcka med att nämna Dostojevskij och funderingarna hos romanfigurer som Raskolnikov eller Aljosja i Bröderna Karamasov.

Den cyniske och bittre genomskådaren som betraktade sina medmänniskor som en skock apor förvandlas till en frälsargestalt och dör en offerdöd av kärlek. Vad är katalysatorn, vad får skeendet att sätta igång? Återupptäckten av hans egen barndom, återgången till det ursprungliga tillståndet av godhet och nåd. Det är en process med urskiljbara stadier, precis som den kristna frälsningen. Först kommer förkrosselsen, därefter minnet av nådens tillstånd, barndomen. Det tredje stadiet är paniken när han undrar om det verkligen är ”omöjligt att vända tillbaka till detta lyckliga tillstånd” – det är den själens dunkla natt, den mentala bottennivå som föregår varje omvändelse.

Därefter kommer nåden genom ordet – han plockar fram boken ur skrivbordslådan och letar fram bibelcitatet. Slutligen kommer försoningen, som i det här fallet blir dubbel eftersom huvudpersonen ska räddas både från att dö och från att leva.

Det som intresserar oss är alltså inte identifikationen mellan huvudpersonen och Kristus i sig utan det som möjliggör den: det paradisiska, jesusliknande tillstånd av oskuld, renhet och sanning som varje människa bär inom sig i form av minne, och som det alltså visar sig går att återuppliva.

Barndomen är det förlorade paradiset, men också ett tillstånd av oskuldsfullhet som finns latent i varje människa; en möjlighet till frälsning, det vill säga ett hägrande framtida paradis.

Hos den ryske författaren är barndomen inte bara minnet av godheten utan godheten själv, latent i varje människa, ett tillstånd 19

så totalt att man kan dö lycklig när man väl uppnått det igen. Senare får vi tillfälle att konstatera att Vsevolod Garsjin inte är unik i den ryska litteraturen genom denna förgudning av barndomen, men för tillfället är det här allt vi behöver. ”Natten” är en tydlig text. På knappt tjugo sidor får vi en koncentrerad version av den idealisering av barndomen som i själva verket innebär en ganska tung belastning av förväntningar för detta skede i livet: det ska göra både livet och döden meningsfulla. * ”Det finns inga andra paradis än de förlorade”, säger Jorge Luis Borges i en av sina sista dikter med en blinkning åt sin trehundra år äldre diktarkollega John Milton, även han drabbad av blindhet under ålderdomen. Milton talar om det förlorade paradiset i bestämd form: Borges talar om flera. Men framför allt skriver han in förlusten i själva definitionen: för att vara ett paradis, måste det ha gått förlorat.

Barndomen, med andra ord. * I bilderboken Sagan om Karlknut från 1985 formulerar Barbro Lindgren en modern doktrin om barndomen. Hon gör det i förbifarten, medan berättelsen är på väg någon helt annanstans. Så självklar finner hon denna doktrin att den inte behöver förklaras, försvaras eller motiveras, den kan bara fastslås: ”för barn vet alltid hur man gör”.

Det skulle förvåna mig om inte de flesta vid närmare eftertanke egentligen delar min förvåning över påståendet. Min barndom präglades av att jag aldrig eller på sin höjd ytterst sällan visste hur man gjorde, i synnerhet inte hur man bar sig åt för att göra vuxna mer toleranta inför avvikare, som det rör sig om i Sagan om Karlknut.

Myten om den förlorade barndomen är en slutsats dragen av idel falska premisser, och detta är en av dem: att vi skulle ha en medfödd 20

moralisk kompass, som styr oss genom barndomen för att senare gå förlorad i pubertetens töcken.

En annan falsk premiss, som är nödvändig för att det ska finnas något att mytologisera, är att barndomen är statisk. Paradiset är alltid likadant, därinne förändras ingenting, det är evig sommar, först när man stängs ute från barndomen vänds timglaset uppochner och sanden börjar rinna. I Hur jag läste böcker och lärde mig leva påpekar Francis Spufford något som är självklart, men som det stora flertalet vuxna ändå lyckas glömma: barndomen utgör ingen fast punkt, de enda barn som aldrig växer upp är de barn som finns i de vuxnas nostalgiska föreställningsvärld. Är det något som kännetecknar barndomen så är det tvärtom dess ständigt förändrade perspektiv, orsakad av något mycket självklart: subjektet växer, det seende ögonparet flyttas hela tiden högre upp. Statisk blir barndomen först i efterhand, på samma sätt som Neverland: genom sin oåtkomlighet. Därför finns det ingenting som barndomsskildringar klarar av så dåligt som kronologin, just för att man försöker förvandla en ständigt föränderlig värld till en statisk, och döljer att den som berättar historien är en vuxen förklädd till ett barn: hur gammal är till exempel berättaren i På spaning efter den tid som flytt, som ena stunden nattas av mamma och nästa håller en älskarinna gömd i sitt hem?

Det finns inget gömställe undan tiden. (Proust uttalar visserligen avsikten att göra sitt verk till just ett sådant gömställe, för honom är konsten mänsklighetens enda befrielse från tidens slaveri, den enda frälsning som står oss till buds – men om det är någon företeelse vars makt läsaren aldrig tillåts glömma i hans verk så är det just tiden.) * Förgudningen av barndomen börjar samtidigt som motsatt process, den att få religionen att lossa sitt grepp, inleds i resten av samhället. Den förra är rentav en följd av den senare. Den empiristiske 1600-talsfilosofen John Locke tänkte sig att barnet hade direktkontakt 21

med den verkliga världen, och ville lägga grunden till en pedagogik som genade förbi språkets brister. Själva språket var syndafallet – en koppling mellan paradisets portar och Babels torn som fler än Locke gjort. Både Locke och Milton är barn av revolutionen, rundhuvudenas och puritanernas engelska revolution mot kungahus och kavaljerer då man högg huvudet av en smord monark utan att världen stannade eller solen slocknade – bägge smälter de på olika sätt den omstörtande informationen.

Föreställningen om språket som syndafallet överlever långt in i vår tidsålder och präglar en författare som Nathalie Sarraute (1900– 1999), vars hela författarskap utspelas i språket – en av Sarrautes romaner handlar om ett modeuttrycks uppgång och fall, och hon skapade en egen term, tropismer, för det halvformulerade mellanspråk, vagt beläget mellan ord och tanke, som blev hennes litterära specialitet. Trots att hennes barndomsminnen i hög grad handlar om hur mammans egoism och föräldrarnas skilsmässa berövar Nathalie hennes barndom, beskriver Sarraute barndomen som ett tillstånd av oskuldsfullhet – eftersom dessa minnen är rena, obesudlade av språket, oförvandlade till ord.

Den italienske filosofen Agamben är den senaste i en lång rad av västerländska tänkare som placerar barndomen i en spricka.

Agamben ser skillnaden mellan språk och tal som barndomens själva förutsättning: utan denna skillnad skulle mänskligheten inte ha någon barndom, det vill säga ingen läroprocess så brant att den är att jämställa med en förvandling, en metamorfos. Genom historien har man gett sprickan andra förtecken av religiös eller moralisk karaktär, men man har betonat barndomens karaktär av inneboende motsats, före/efter. Vill man förminska en kultur eller tidsepok så sker detta gärna genom att påstå att barndomen saknar just denna förvandlingsprocess: även de vuxna är såsom barn, de bär inga spår av erfarenhet. Så talar man gärna om andra folkslag (indianer/eskimåer/ polynesier/afrikaner är som barn) andra socialgrupper (överklassen är sorglös och bortskämd och använder barnsliga smeknamn hela 22

livet / underklassen är för barnslig och okunnig för att anförtros ekonomiskt eller politiskt ansvar), andra generationer (varje ny generation har anklagats för barnslighet och vägran att växa upp). Även Agamben definierar samtidsmänniskan utifrån hennes förmenta avsaknad av erfarenhet. Ändå kan man använda epitetet i positiv bemärkelse, gärna om andliga ledare. I skildringar av Dalai lama, Buddha, Thich Nhat Hanh, Gurdjieff och en lång rad munkar, nunnor och även påvar har påpekats deras barnsliga förtjusning, barnsliga utseende och glada barnsliga skratt. Kanske är det ett sätt att bearbeta klosterlivets självpåtagna kyskhet: ingen sexualitet = barndom. Kanske ett sätt att under respektens täckmantel avfärda den religiösa dimensionen i människans liv: den är barnslig = den förnekar tillvarons realiteter.

Barndomen som metafor är maktspråk förklätt till beröm, ett uttryck som prisar och sätter inom parentes på samma gång.

Men vi stannar vid Agambens observation om språket. Precis som den moderna konsten medför en omvärdering av den konstnärliga läroprocessen, som dittills tagits för given under många hundra år, när Picasso – son till en konstprofessor! – försöker avlära sitt eget virtuosa handlag och återgå till barnets sätt att återge världen i bild, medför den moderna litteraturen ett närmande till barnets upplevelse av språket. James Joyces Porträtt av konstnären som ung och Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom innehåller likartat formulerade upplevelser av mötet med språket och upptäckten att världen går att formulera i ord. Både Joyce och Söderberg skildrar detta möte närmast som ett eget språk, där orden är konkreta, föremålsliga, rent fysiskt närmare det de betecknar.

Den tillbakablickande vuxne saknar sin ovetenhet – det framåtblickande barnet väntar otåligt på att få veta – visst möts deras blickar men de är dömda att gång på gång missförstå varandra, och ur detta missförstånd uppstår en stor del av den skönlitteratur som handlar om (och ibland vänder sig till) barn.

Som utövande kalvinist kan inte gärna den samtida romanförfatta23

ren och teologen Marilynne Robinson ansluta sig till barndomskulten, eftersom kalvinismen i så hög grad är förknippad med boklig kunskap, inlärning, växande, ansvarstagande och delaktighet i samhället: som romanförfattare kan hon å andra sidan inte gärna hålla sig från den hemliga källan. Därför formulerar hon sig med viss finess i ämnet: Jag minns inte barndomen som lycklig, säger Robinson, men som bräddfull av en upplevelsens intensitet som fick lycka att framstå som rätt ointressant. Även utanför skolan är barndomen en enda lång inlärningsprocess, och det är ingen slump att alfabetet fängslade författare och konstnärer under den period då barndomen uppnår allmän kulturell status som människans jordiska paradis. I bokstäverna kolliderar den konkreta bilden med det abstrakta begreppet och ingen har illustrerat denna kollision roligare än Kipling i ”Hur alfabetet kom till”, som är en av två berättelser i Just så-historier (utgivna 1902, mitt under

Illustrations av I.W. Taber i Rudyard Kipling: Captains Courageous (Havets hjältar).

24

barnbokens första guldålder) som skildrar hur skrivkonsten uppstår ur ett muntert samarbete mellan en flicka och hennes lyhörde far, där bokstav efter bokstav får sin form efter gapande karpmunnar och karpstjärtar, spjut, hajtänder och runda ägg. Kipling, som annars är en av de författare som bäst förstått berusningen och poesin i fakta, sakupplysningar och egennamn, och en av de författare som bäst skildrat det lustfyllda i lärandet (till exempel i Kim och Havets hjältar, för att nu ta andra exempel än Djungelboken) ansluter sig i viss begränsad mening till sin tids kult av ovetenheten i denna berättelse, eftersom han ställer barnets naturliga intelligens mot lärda mäns ängsliga dumhet – ”woonerna och negusarna och akonderna och museigubbarna”, som det heter i Britt G. Hallqvists översättning, ”ville nämligen aldrig låta en bra sak vara ifred när de fann en sån”.

Man kan läsa hela Just så-historier som en drift med den triumferande darwinismen, där elefanten får sin snabel och leoparden sina fläckar på en eftermiddag (Kipling ansluter sig alltså i denna text till Lamarcks konkurrerande teori, enligt vilken ens avkomma kan ärva de egenskaper man förvärvat – en teori som även omfattades av Sigmund Freud, fick nytt liv under Stalintiden genom Lysenkos teorier och intressant nog tycks besannas av modern forskning, som talar om ”tysta arv” – vi ärver våra föräldrars trauman, utan att känna till de upplevelser som orsakat dem). Men man kan också läsa Just så-historier som en drift med barnbokens pedagogiska ambitioner: Kiplings anti-auktoritära förklaringar tycks glänta på dörren till intellektuell självständighet för läsaren och visa på en egen kunskapsväg: fantasin. * Det är inte alls självklart att barndom och fantasi hör samman. Nya testamentets syn på barnet som en varelse närmare det gudomliga tycks inte på allvar ge genklang i den kristna synen på barn förrän på nittonhundratalet, det århundrade som Ellen Key utropade till 25

barnets. Det är alltså inte förrän den romantiska revolutionen redan utropat barndomen till ett eget rike som kristendomen kan få syn på sitt eget idéarv. I den stora katolska dikten Portalen till hoppets mysterium varierar Charles Péguy, som dog i första världskriget, Matteusevangeliets ord: ”Ty barnen är mer mina skapelser / Än de vuxna”, och under nästa världskrig talar Simone Weil (som annars mestadels utmärkte sig för synnerlig brådmognad och bland annat fick sin skolkamrat och namne S de Beauvoir att känna sig intellektuellt underlägsen) om den barnsliga del man gömmer djupast i hjärtat, en del inom en ”som alltid väntar sig gott”. Från den tidigaste barndomen finns det enligt Weil något hos människan som, vad hennes medmänniskor än utsatt henne för, förblir tillitsfullt. Hon menar att det är just detta ”som är heligt hos varje människa” – hennes barnsliga sida.

Det räcker med att omformulera Weils ord om barnslig tillit lite grann för att än en gång se hur tveeggad kulten av det oskuldsfulla barnet är. I vanliga fall ser man bristande självbevarelsedrift, bristande slutledningsförmåga och oförmåga att lära sig av sina erfarenheter som rent dysfunktionellt beteende, accepterat endast hos människor vi inte betraktar som fullt tillräkneliga: förståndsvarierade, drogberoende eller svårt sjuka. Hos barnen ses denna troskyldighet som något fint – samtidigt som den ska läras bort. Vi idealiserar med andra ord just det i barndomen som måste läras bort.

Simone Weil såg av allt att döma sig själv som en undantagsmänniska, en exceptionell varelse, och hennes försök att sänka sig till andras nivå tar miste på avståndet så till den grad att det blir närmast komiskt. Hon tycks tro att det innebär att smutsa ner sig. När Weil ska hjälpa till på en bondgård konstaterar gårdsfrun generat att hon aldrig byter kläder och, vad värre är, inte tvättar händerna innan hon mjölkar. När hon arbetar som lärarinna struntar hon i sina administrativa plikter och bestämmer sig för att flickorna från fattiga familjer är mer intelligenta än de från välbeställda. På samma sätt snäser hon av Simone de Beauvoir i en diskussion: ”Det märks verkligen att ni aldrig svultit.” Själv led Weil tydligt av anorexia, 26

men skrev den på solidaritetens konto: inte kunde hon äta sig mätt så länge hennes landsmän gick hungriga. Hon ställde högre krav på sig själv och dömde sig själv strängare än andra, vilket också var en form av arrogans: det som kunde duga åt andra dög inte åt henne, lite hårdare och svårare skulle hon ha det.

Att bestämma sig i förväg för att fattiga flickor är smartare än rika innebär i grunden samma sak som att bestämma sig för motsatsen: ett totalt underkännande av flickornas individualitet, ett sätt att befästa deras underlägsenhet. Vårt sätt att förhålla oss till barn blir en måttstock på vårt sätt att förhålla oss till klass, kön och etnicitet. Även vår egen barndom infattas i detta maktspråk maskerat till idealisering, det är som om vi inom oss bevarar ett reservat av maktlöshet, som vi när som helst kan retirera till i ett nostalgiskt rus som rättfärdigar vårt eget översitteri – innerst inne är vi ju fortfarande små barn.

Har barndomen ett kön?

Ja, åtminstone den sentimentaliserade barndomen enligt Ebba Witt-Brattström: Han sa: Endast i barndomen är verkligheten verklig.

Hon sa: Livet levs för att man ska bli äldre än fem år.

Han sa: Idealisering kräver avstånd.

När Duras konstaterar att ”Mannen är barnsligare än kvinnan, men han har mindre barndom”, är inte det bara ett annat sätt att säga ”idealisering kräver avstånd”? Det är samma strategi för manligt maktspråk som Witt-Brattström analyserat i flera sammanhang: en kombination av att hänsynslöst utnyttja sin egen pondus men aldrig 27

erkänna den, utan precis som Gunnar Ekelöf förskansa sig i personlig ansvarslöshet och identifiera sig med ”juden, lappen, konstnären”.

Idealiseringen av barnets perspektiv – och därigenom idealiseringen av den maktlöses maktlöshet – förstärks när man jämför barn med djur, vilket kofösarna i Cormac McCarthys Gränstrilogin vid flera tillfällen gör. Till exempel konstaterar de att de bästa (i bemärkelsen lydigaste) hästarna är de som varit tillsammans med barn, och de säger också att barn och djur är svårlurade av samma skäl: de har inte så mycket annat som tävlar om uppmärksamheten. Förmågan att koncentrera sig, att uppgå helt i något, är alltså djurisk, det vill säga ursprunglig och primitiv.

En veritabel provkarta över de egenskaper som i modern tid tillskrivs barndomen ges i Walter Ljungquists roman Källan från 1961. Årtalet förefaller mig intressant eftersom en rad barndomsskildringar kommer vid ungefär samma tid: Bradburys Blommande vin översätts till svenska 1960, Harper Lees Dödssynden samma år.

(Sartres Orden, en motreaktion på föreställningen om barndomen som ett naturtillstånd, kommer 1964 – vi får skäl att återkomma till den.) Man kan spekulera i varför behovet av att idyllisera barndomen intensifieras dessa år: är det ett rent lyxfenomen som har med den exploderande välfärden att göra, beror det på att den nyfödda ungdomskulturen faktiskt avgränsat barndomsåren tydligare, är det möjligen en reaktion på medborgarrättsrörelsen och dess krav på likaberättigande, eller är det en ren trygghetstörst som reaktion på det kalla kriget och hotet om förintelse som hängde särskilt tungt över världen dessa år?

Källan följer tre barns dygnslånga vandring genom ett sommarlandskap. De ger sig ut för att hitta en källa, misstar sig helt på avståndet och blir borta i skogen alldeles för länge till de vuxnas snabbt växande oro. Det är i grunden samma historia som Mark Twain berättat om Tom Sawyer och Huckleberry Finn och Stephen King senare ger sin version av i Stand By Me, där barnens sociala situation tydligt speglas i graden av de vuxnas oro för dem, och det alltså utspelas två 28

dramer parallellt, ett existentiellt (barnens sökande efter sanningen och konfrontation med sin egen rädsla) och ett socialt. Även om Källan handlar om tre barn som går vilse, kan inte Ljungquist understryka ofta nog att barnen har tillgång till en inre kompass som de vuxna saknar. Hela romanen kan sägas bygga på denna spänning mellan barndomens yttre hjälplöshet och inre säkerhet; resten av livet kommer romanens huvudperson Jerk Dandelin att söka efter detta förlorade tillstånd, barnens lilla vandringsfärd i rummet kan sägas motsvaras av en betydligt mer omfångsrik sådan i tiden. ”Hos barn finns mer ursprunglig sanning än hos vuxna”, slår Ljungquist fast redan från början. Kunskap är alltså inte resultatet av en inlärningsprocess, utan tvärtom något man vet från början och så småningom glömmer. På ett ställe sätter Ljungquist vetande och sanning i öppen motsats till varandra, när han talar om den sanning som finns hos ”ett litet ovetande barn”. Ord som sanning, visshet, enkelhet och klarhet återkommer gång på gång. Eftersom barnen jämförs med konstnärsnaturer, förstår vi att även dessa antas ha tillgång till denna ursprungliga, mytiska värld. I början av sextiotalet, under den våldsamma välfärdsaccelerationen, och medan ingenjörer, flygpersonal och reklammän slår fast det moderna konsumtionssamhällets former och ritualer, hyllas värdet hos det primitiva – som västerlandet samtidigt gör sig av med för gott. Att bli jämförd med ett barn är alltid en bekräftelse av att man tillhör en lågstatuskategori, i hur positiv anda jämförelsen än görs: man är intuitiv och ursprunglig, och det går alltid att översätta = mindre betalt, mindre att säga till om.

Att idealisera barndomen är också ett sätt att underkänna de möjligheter som vuxenlivet erbjuder en: man har det bästa i livet bakom sig. Den postumt geniförklarade Bruno Schulz, som sköts av Gestapo 1941 och vars ställning som judisk teckningslärare och novellförfattare i Polen på 30-talet knappast gav honom guld och gröna skogar, definierar självklart barndomen som den geniala epoken: han vet att han inte kan göra sig några förväntningar om framtiden.

29

”Att skapa innebär alltid att tala om sin barndom”, sa Jean Genet i intervju år 1981. Genet var en författare som såg till att alltid ha minst ett utanförskap (juridiskt, sexuellt, politiskt) i reserv, som kunde garantera omvärldens särbehandling och hindra att han avkrävdes minsta möjliga ansvar, det vill säga en funktionell barndom livet ut.

Barnet – vilden, konstnären, juden, lappen – sägs också vara lyckligt utan att veta om det: barn förstår helt enkelt inte hur bra de har det, förskonade som de är från det självständiga livets alla ansvar och bekymmer. (På samma sätt som husdjur eller vårdinstitutionaliserade ibland inte själva antas förstå det avundsvärda i sin situation.)

Walter Ljungquist går längre än de flesta i sin idealisering av barndomen och tar Matteus 18:1–6 på bokstavligaste allvar. För Ljungquist innebär vägen till vishet och vuxenblivande att man blir barn på nytt, han talar om ”den återkomst till barndomens djupaste sanning, den som endast ett sant mognande kan ge.” Jag skulle säga att han på åtminstone ett ställe i Källan rentav går för långt för berättelsens bästa, och det är när romanen hävdar att barn ”är ett med själva den andliga livskällan”. Barnens dygnslånga odyssé är med andra ord helt onödig, de letar efter något som de redan har, eller snarare själva är. Textstället gör pinsamt klart att det egentligen inte alls är romanens barn som är ute och letar efter källan, det är tvärtom romanen som är ute och letar efter barndomens källa. Barndomen är till för de vuxna, barndomen är en konstruktion av vuxna, för vuxna. Ingenstans framstår det tydligare än hos Walter Ljungquist.

Själva är barn intresserade av vuxna i första hand, andra barn i andra hand – av barndomen inte alls, den är inte ”gåtfull” för dem, inte ”förtrollande”, den är tillståndet de lämnar gradvis dag för dag, tillståndet de blickar ut från, strävar bort från. * En av dem som var med och skapade den föreställning om barndomen som exponeras för fullt i Källan var William Blake. Det kan därför 30

idag vara svårt att till fullo inse vilken estetisk risk Blake tog i Oskuldens och erfarenhetens sånger, svårt att inte uppfatta just de dikter som handlar om lamm, sotarpojkar och vilsegångna små pojkar och flickor som en smula menlösa. (Blake har en konstnärlig släkting i vår Almqvist, som också skrev älskvärda stycken om lamm.) Blake vände sig i text efter text mot sin tids vetenskapstro, mot för ett för honom förhatligt namn som Newton. En samtida konstnär som Reynolds avskydde han; Rubens och Rembrandt var hemska, sanningen bodde i klarheten och de rena linjerna hos Rafael och Michelangelo.

Menlösheten var med andra ord avsiktlig, enkelheten tillmättes ett egenvärde. Blake såg sig själv som den naturliga fortsättningen efter Bibeln, Shakespeare, Milton och i viss mån Swedenborg: det han eftersträvade var tonfallet hos en profet. Blake återknyter också öppet till Bibeln i sin koppling mellan barndomen och det gudomliga: ”He became a little child.”

Blakes barndikter från Oskuldens och erfarenhetens sånger brukar nämnas varje gång barndomens idéhistoria ska skrivas. Annars är det i regel två namn som står i centrum: Rousseau och Wordsworth.

(Franska revolutionen, vars inspiratör och förebådare Rousseau brukar kallas, satte avgörande spår hos både Blake och Wordsworth och vi kommer senare att se hur den ryska revolutionen gör barnet till symbol för framtidssamhället; barndomen är både de vuxnas förvaringsbox för sitt egna förflutna och en vägskylt till framtiden.)

I den officiella berättelsen om barndomslandet har Rousseau och Wordsworth rollen som dess grundläggare och frihetshjältar, Moses eller Simon Bolivar. * Kunskapens träd på gott och ont är en föreställning som uppenbarligen är kraftfull nog att överleva religionen som bar den. Så här beskriver Julia Kristeva hur det går till när det lilla barnet upptäcker språket: Först när barnet förstår att det inte är en del av mammans 31

kropp griper det efter språket. Orden används för att försöka täcka över en grundläggande brist hos människan – att inte längre sitta ihop, att vara utdriven ur paradiset. Genom att acceptera denna kompensation accepterar barnet också den symboliska ordning som språket är enligt Kristeva: en grammatik, ett system av tecken att underordna sig, en lag.

Wordsworth, Blake och Rousseau inledde barndomskulten i västerlandets historia genom att vända upp och ner på kunskapens hävdvunna hierarki; som en småironisk konsekvens återfinns de därför i samtliga läroböcker i barnkultur och barndomens idéhistoria.

Till sist får allting plats i en bok, till sist hamnar allt på kurslistan, även det argaste angrepp på den ordning som akademiska studier är ett av uttrycken för. När Kristeva placerar in denna revolt i sitt eget tankesystem ser det ut såhär: Det gick upp för det västerländska förnuftet att ”dess villkor som Meningens tjänare var fängelsets.

Dess sätt att undkomma bestod i att säga sig vara besatt av barndomen. Rousseau och Freud”. Med andra ord är vår upptagenhet av barndomen – vare sig det gäller dess egenskap av allmänkulturellt tillstånd eller den barndom som vi själva upplevt – att betrakta som ett flyktförsök; ett sätt att temporärt befrias från kravet på mening.

Ingen vill vara vuxen. Men ingen vill överge vuxenlivets privilegier och makt. Vilken utväg kunde vara bättre än att idealisera barndomen, tillmäta den enastående immateriella kunskapsbanker och insikter av rent gudomlig natur? * Den helige Kristoffer var världens starkaste man. Han sökte världen kring efter någon som var starkare än han, någon att underkasta sig och tjäna, för att därigenom få vila ut från sin egen styrka. Kristoffer sökte upp kungar och krigsherrar men blev varje gång besviken.

Först när han mötte djävulen trodde han sig tillfälligt ha funnit sin överman – men så upptäckte Kristoffer att även djävulen fruktade 32

någon, varpå han drog vidare på sitt sökande. Vid en älvstrand såg han ett gråtande barn som inte kunde ta sig över vattnet på egen hand, och tänkte att inget kunde vara lättare än att hjälpa det lilla barnet: världens starkaste man vacklade under tyngden och kunde nätt och jämnt ta sig över till andra stranden med sin börda, för på hans axlar satt Jesusbarnet, som bar all världens synder, och Kristoffer hade äntligen funnit sin överman.

Jag vet inget mer talande exempel på behovet av att tillfälligt få retirera från den egna makten och kunskapen än det som Charles de Gaulle – nära 2 meter lång, general, frihetshjälte, president, nationell symbol – gav uttryck för när han talade om sin dotter Anne, som hade Downs syndrom och dog den 6 februari 1948, bara 20 år gammal: ”Utan Anne skulle jag kanske inte ha gjort det jag gjort … Hon har fått mig att förstå så mycket. Hon har ingett mig så mycket mod.”

33

FOTO: WILFRED LEANDOER

Kristoffer Leandoer är född 1962 i Stockholm och debuterade 1987 med diktsamlingen Dykarklocka. Han har gett ut en mängd böcker, bland annat den prisbelönta essäboken Huset som Proust byggde och mammaskildringen September. På Pequod Press har han gett ut flera diktsamlingar, senast Vägen till det stora kanske, essä­böckerna Mask och Slut, samt flera översättningar, senast Roland Barthes Sorgedagbok. Inom barn- och ungdoms­ litteraturen har han varit verksam både som författare och som översättare av bland annat Neil Gaiman.

Vem sköt Askungen? Hur söt var Stalin som liten? Och varför är det alltid på sommarlovet som monstren kommer till stan?

Barndomen berättas alltid av någon annan. Barndomen har ingen egen röst, den buktalas av vuxna som alltid har en egen agenda. Barndomen används som ursäkt för gränslös självömkan, för hårdare tag, för sexuell utlevelse eller total avhållsamhet. Barndomen finns i författarnas gråtmilda förflutna. Barndomen finns i politikernas glänsande framtidslöften. Men finns den nu?

Barn – paradiset och flykten därifrån är en resa till landet som egentligen inte finns, som bara dyker upp i form av löfte eller hot, mardröm eller lyckominne. I en vindlande upptäcktsfärd genom epoker och genrer undersöks barnens och barndomens egentliga roll i skönlitteraturen. Vi tas med på ett lekfullt litterärt strövtåg i linje med författarens prisbelönta essäböcker Mask och Slut.

PEQUOD PrESS ISBN 978-91-86617-45-5

9 789186

617455