Kristian Lundberg: Hemmets lugna vrå, s. 1–17

Page 1

Kristian Lundberg Hemmets lugna vrĂĽ



hemmets lugna vrĂĽ



kristian lundberg

Hemmets lugna vrĂĽ

PEQUOD PrESS


Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se

Av Kristian Lundberg tidigare utgivet på Pequod Press: Anteckningar om det som består (1998) Att kasta sig ned i hjärtat (2003) Att minnas också honom (2009)

Kristian Lundberg: Hemmets lugna vrå © Pequod Press och författaren 2019 Tryck: SIA Livonia Print, Lettland 2019 ISBN 978-91-86617-54-7


Prolog



Detta är min plats Det finns städer De skall erövras Det finns passager, viadukter, genomfartsleder De skall passeras Det finns hav, sjöar, vattendrag Allt det tillhör honom, likaså varje stjärna varje sandkorn, varje liten muskel i din kropp som kommer att nå förbi sin bristningsgräns Den passagen förbi smärtan av all smärta äger han, låter han rinna mellan öppna händer Städer, byar, landsvägar, apotek, sjukhus Och det kommer vittra sönder Hans väldiga hand kommer att krossa allt det som ni andra förgäves försöker bygga Det här är min plats Jag är erövrad Han säger att jag skall stå rak i ryggen Han säger att jag är som en ikon uppgrävd ur den mörkaste smutsigaste åkermarken 7


Han har tvättat mig ren Ibland, som blixtar av ljus kommer det minnen till mig Det är en svindlande tanke Jag kan minnas: En torkvind med rena vita lakan, en bakgård som ligger öppen i skuggan mellan slutna fasader ett spel med skuggor över en vägg Jag kan minnas en strandkant ett varuhus, ett antal gångar och korridorer, skuggor som tätnar samman och bildar en kropp, en enda rörelse lyfter upp mig och släpper mig sedan rakt ner på golvet Det är som när en av apostlarna slogs till marken av Gud Jag tror att jag kan minnas en saga, en berättelse Den är lika enkel som den plötsliga kyla det går att känna av när solen blir skuggad av ett förbiglidande moln jag föreställer mig att det finns minnen jag föreställer mig att jag kan ha ärvt dem precis som jag har fått ärva den här berättelsen Jag vet inte om det är min röst jag hör tala jag vet inte om jag är vaken eller om jag sover jag vet inte om jag befinner mig i en garderob eller i en källare det är bara helt mörkt, helt svart Och så dessa blixtar av ljus som glider förbi näthinnan 8


Det är naturligtvis inte en garderob som är mitt hem det är en del av en källare som är mitt hem det är här man hänger upp den vackraste sköraste ikon det går att vidröra Ibland kan jag känna andra människor eller djur röra sig fram över min kropp, de är stumma, mörka, ibland tror jag att någon eller några av dem har vuxit direkt ut ur mig, som om jag var ett djur, det är en helt normal känsla för jag är ett djur, boskap, kropp som skall slaktas, tjudras, flås in till märgen, ingenting skrämmer mig för jag är ingenting annat än det du gör mig till

9



Berättelsen



1.

Det börjar med att vi bygger ett hus Det kommer att avslutas med att den som har blivit jag står ensam nere i husets källare, omgiven av minnen och drömmar, kanske kommer det en dröm om min mor det är kanske en bild som bara passerar förbi en ljusglimt över näthinnan, du vet, som när man är instängd i en nattsvart källare ni vet vad jag talar om, smaken av metall och blod plötsligt kan du känna en svag svag rörelse av ljus, blixtrande mönster som löper ut längs med ögat natten vi är, ett slag mot huvudet med en hammare öppen hand eller bredsidan av en spade, varje verktyg har sin funktion, varje kropp har sin roll

13


2.

Det är varken natt eller dag Det är ett minne som varken är sant eller falskt Ett minne är den här bilden av din mor som långsamt går fram längs med en strandkant du blundar hårt och kan inte röra dig du har aldrig sett en strand du har aldrig sett din mor du är inte ens din egen kropp du är mer som ett verktyg man hänger undan i en redskapsbod du förstår ännu inte att jag måste ha lämnats in jag måste ha ställts bort du tröstas av tanken på att jag snart försvinner, upplöses du tänker att vi blir en del av grundvattnet det bara stiger och stiger tills det smutsiga vattnet river i ögonen det svarta blir inte bara tungt utan det blir på samma gång helt omöjligt att andas En källare, en vägg, en mur, baksidan av ett kranium du kan med fingret känna de oläkta sprickorna löpa ut som söndertorkade vattendrag 14


du blundar och tänker att det måste ha funnits en mor, det måste ha funnits en far du kan låta fingret följa krackeleringarna över skallen bakhuvudet som krossades mot ett element, gång efter gång Blunda och tänk att din mor går längs med strandkanten Hon håller en vuxen man i handen Du kan inte minnas detta eftersom du aldrig har sett det Du har aldrig känt doften av hav, tång som ruttnar längs med en strandlinje, du blundar eller håller ögonen vidöppna Det spelar ingen roll Du spelar ingen roll Du ingår inte ens i scenografin, inte ens som en detalj man snabbt glömmer bort och förlorar ur sikte Du kan tänka dig gräs, gulnande växlighet som torkar bort markeringar efter verktyg som glömts bort i det höga växande gräset Och du blundar, hårt, du tänker att du lämnats in hängts undan, ungefär som när man hänger undan en vinterrock och vet att man aldrig mer kommer bära den du kommer ligga vid en strandkant, gömmas undan bland drivved du skall förmultna bland de andra de har låtit förmultna

15


3.

Det är ett hus, en källare, en plats Den är inom dig, den är inom honom, den är precis här framför blicken på oss, du skall läggas undan, föras bort, du är ett djur ingenting annat än ett redskap, glöm inte din funktion, var ingenting annat för oss än det vi kan lämna bakom oss när vi går, inte ens som ett minne vill vi ha dig kvar Det kan mycket väl börja just på det sättet Det börjar med att vi bygger ett hus och till huset anläggs det en källare, en passage, ett utrymme det går att använda i det fördolda Jag vet att det inte fungerar så En berättelse kan inte inledas med att anonyma ålderslösa människor bygger ett hus där det finns en passage som leder från trädgården ner till källaren där minnen av allt det som aldrig har skett och aldrig kommer äga rum samlas och antar formen av spöken och skuggor vi äger ingen plats i världen vi blundar och jag kan ibland blunda så intensivt att till och med minnen av det jag aldrig har sett eller upplevt träder fram som ljussken över näthinnan, ibland kan jag känna doften av hav, höra skrattande röster, höra min mor tala om djur, 16


om styckning och andra dagar hör jag hur min far skrattande avbryter henne och säger att det ändå måste finnas gränser boskap är boskap och det är djur med en uppgift en människa är ingenting, inte ens en glimt av ett ljussken det går att anlägga en trädgård, en gräns av buskar, rosor som klättrar upp längs med en fasad Ja, vi är långt från havet, det är helt sant Du har helt rätt Det är omöjligt för mig att föreställa mig att min mor skulle ha vandrat längs med strandkanten tillsammans med min far, än mindre skulle jag ha kunnat höra hur de skrattade och höll varandra i händerna och det svarta liv som ställts undan i en källare, som en gnistrande ikon klädd med bladguld Du har placerats i en redskapsbod eller grävts ner under marken det finns ingen sådan strand, det finns inget sådant hus det finns en passage, en viadukt, en bensinstation det finns gator med namn som Vårgatan, Höstgatan, Lundavägen längre bort finns ett torg, ett antal busshållplatser, ingenstans blir ett hem, ingenting blir ett människovärde

17



Kristian Lundberg är född 1966 och bosatt i Malmö. Han är verksam som kritiker och författare.

FOTO: JENNY HEDBERG


Hemmets lugna vrå är lika mycket en monolog som det är en diktsvit. Vi möter bland annat fru Fritzl, men även andra personer som mer eller mindre aktivt förvandlat människor till objekt för sina begär.

PEQUOD PrESS