Emmanuel Carrère: Himmelriket

EMMANUEL CARRÈRE

Himmel­­­riket

Omslagsbild: Rogier van der Weyden (1400–1464): Lukas tecknar av jungfrun.

h i mme l r i ket

EMMANUEL CARRÈRE

Himmelriket Översättning: Lotta Riad

PEQUOD PRESS

pequod press

Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö

Tidigare utgivet av Emmanuel Carrère på Pequod Press: Andra liv än mitt eget (2011) Limonov (2013) Utgivet på andra förlag: Mustaschen (1989) Vinterskola (1996) Doktor Romand (2001) En rysk roman (2009)

Emmanuel Carrère: Himmelriket © Översättaren och Pequod Press, 2017 Originalets titel: Le Royaume © P.O.L éditeur, 2014. This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris Omslag: Anders Bräck Grafisk produktion: Absent AB, Malmö Tryck: SIA Livonia Print, Lettland, 2017

isbn 978-91-86617-36-3

Prolog

7

I En kris

27

II Paulus

127

III Utredningen

263

IV Lukas

387

Epilog

533

Personregister

561

PROLOG (Paris, 2011)

1 Den våren var jag med och skrev manus till en teveserie. Intrigen kan sammanfattas så här: i en liten bergsby återvänder en natt de döda. Man vet inte varför de återvänder, inte heller varför det är just de och inte några andra som kommer. De vet inte själva om att de är döda. Det upptäcker de i den skräckslagna blicken hos dem de älskar, som älskade dem och hos vilka de vill återta sin plats. De är inte zombier, inte spöken, inte vampyrer. Vi är inte i en fantastisk film utan i det verkliga livet. Vi ställer oss frågan på allvar: om vi antar att en sådan omöjlig sak inträffar på riktigt, vad skulle då hända? Hur skulle du reagera om du hittade din tonårsdotter, som dog tre år tidigare, i köket där hon står och gör i ordning en skål med müsli och är rädd för att få en utskällning för att hon har kommit hem sent och inte minns ett skvatt av vad som hänt kvällen innan? Vad skulle du göra rent konkret? Vilka ord skulle du uttala?

Det var länge sedan jag slutade skriva fiktion men jag känner igen en häftig story när jag ser den, och det här var avgjort det bästa jag hade sett under min karriär som manusförfattare. I fyra månader arbetade jag varje dag med producenten Fabrice

10 himmelriket

Gobert från morgon till kväll med en blandning av entusiasm och ofta häpnad inför de situationer vi hittade på och de känslor vi manipulerade. Sedan gick det åt pipan med våra beställare för min del. Jag är nästan tjugo år äldre än Fabrice och hade svårare än han att oavbrutet genomgå något slags granskning inför några slynglar med tre dagars skäggstubb som var unga nog att vara mina söner och som rynkade på näsan åt det vi skrev. Jag var mycket frestad att säga: »Om ni vet så väl hur det ska gå till, killar, gör det då själva.« Jag gav upp. Tvärtemot min fru Hélènes och min agent François goda råd brast jag i ödmjukhet och slog igen dörren halvvägs in i första säsongen.

Jag började inte ångra mitt tilltag förrän några månader senare, närmare bestämt under en middag hemma hos mig med Fabrice och kameramannen Patrick Blossier, som var bildproducent till min film La Moustache. Jag visste att han skulle vara perfekt för teveserien Gengångare, och jag visste att Fabrice och han skulle komma otroligt bra överens och så blev det också. Men när jag lyssnade till dem den kvällen vid köksbordet när de satt och pratade om den kommande serien, om alla berättelser som vi två hade fantiserat ihop tillsammans på mitt kontor och som de redan hade valt scenbilder, skådespelare och teknik till, kände jag nästan fysiskt hur den enorma och spännande maskin som en inspelning är satte igång och tänkte att jag borde ha varit en del av äventyret och att det var mitt eget fel att jag inte var det. Plötsligt kände jag mig ledsen, lika ledsen som Pete Best, trummisen i ett litet band i Liverpool kallat The Beatles, som lämnade bandet precis före första skivkontraktet och som jag föreställer mig måste ha tillbringat resten av sitt liv med att ångra sig. (Gengångare blev en världssuccé och just som jag skriver det här har den

prolog 11

fått International Emmy Award för världens bästa teveserie.

(Den visades på SVT 2015, red. anm.))

Jag drack för mycket under middagen. Erfarenheten har lärt mig att det är bättre att inte lägga ut texten om det man skriver så länge man inte har skrivit klart, och framför allt inte när man är full: sådana överspända förtroligheter får man ofelbart betala med en veckas ångest. Men den här kvällen pratade jag med Fabrice och Patrick om boken om de första kristna som jag redan hade arbetat med i flera år, antagligen för att motverka min förtret och visa att jag också höll på med något intressant på mitt håll. Jag hade lagt boken åt sidan för att arbeta med Gengångare och just tagit upp arbetet igen.

Jag berättade om boken som man berättar om en teveserie.

Den utspelar sig i Korinth i Grekland omkring år 50 efter Kristus – men då anar förstås ingen att de lever »efter Kristus«.

Det börjar med att en kringvandrande predikant kommer och öppnar en anspråkslös vävarateljé. Han som senare kom att kallas Paulus blir vid sin läst och spinner en väv som han undan för undan vecklar ut över hela staden. Han är flintskallig, har skägg och drabbas av plötsliga anfall av en mystisk sjukdom och berättar med låg och inställsam röst historien om en profet som blev korsfäst tjugo år tidigare i Judeen. Han säger att profeten återvände från de döda, och att han återvände från de döda är ett förebådande tecken på något enastående: en mutation av mänskligheten, genomgripande och osynlig på en och samma gång. Farsoten sprids. Anhängarna av den märkliga tro som sprider sig runt Paulus i Korinths sankmarker kommer snart att betrakta sig själva som mutanter, kamouflerade till vänner eller grannar, omöjliga att upptäcka.

12 himmelriket

Fabrice ögon glittrar: »Berättat på det sättet låter det som Dick!« Science fiction-författaren Philip K. Dick var en viktig referens under vårt skrivande. Jag känner att jag har fångat min publik och späder på: ja, det låter som Dick, och berättelsen om kristendomens begynnelse är samma berättelse som Gengångare. Det som berättas i Gengångare är de där sista dagarna som Paulus anhängare var övertygade om att de upplevde, då de döda åter skulle resa sig och världens dom skulle bli verklighet. Det är en samling av utstötta och utvalda som sluter upp runt denna häpnadsväckande händelse: uppståndelsen från de döda, berättelsen om något omöjligt som likväl händer. Jag hetsar upp mig, häller upp glas efter glas och envisas med att även fylla på mina gästers glas, och det är då Patrick säger något egentligen ganska banalt men som överraskar mig därför att det märks att det är något som helt plötsligt slår honom, att han inte har tänkt på det förut och att tanken förvånar honom.

Han säger att när man tänker efter är det märkligt att normala och intelligenta personer kan tro på en sådan egendomlig sak som den kristna religionen, som är av precis samma slag som den grekiska mytologin eller sagor om tomtar och troll. Förr i tiden var ju människor mer godtrogna eftersom vetenskapen inte existerade. Men i dag! Om någon nuförtiden trdde på historier om gudar som förvandlas till svanar som förför de dödliga eller på prinsessor som kysser paddor som blir till vackra prinsar skulle alla säga att han är galen. Men en massa människor tror på en annan lika vansinnig berättelse utan att betraktas som galningar. Även om man inte delar deras tro tar man dem på allvar. De har en roll i samhället, inte

prolog 13

lika stor som tidigare, men en respekterad och på det stora hela snarast positiv roll. Deras underligheter lever sida vid sida med helt normala aktiviteter. Vår republiks presidenter avlägger med vördnad visit hos deras ledare. Det är väl ändå märkligt, eller hur?

2 Jo, det är märkligt och Nietzsche, som jag läser några sidor av varje morgon på ett kafé efter att ha kört Jeanne till skolan, uttrycker samma häpnad som Patrick Blossier: När vi någon söndagsmorgon hör gamla klockor dåna frågar vi oss: hur är det möjligt? Detta gäller en för tvåtusen år sen korsfäst jude, som påstod att han var Guds son. Varje som helst bevis för detta påstående saknas. […] En gud som alstrar barn med en jordisk kvinna, en vis man som uppmanar folk att inte längre arbeta, inte längre döma, utan ge akt på tecknen till en förestående världsundergång; en rättsuppfattning som godtar en oskyldig som ställföreträdande offer; en person som uppmanar sina lärjungar att dricka hans blod; böner om mirakulösa ingrepp; synder som begåtts mot en gud och sonas av en annan; fruktan för ett hinsides till vilket döden utgör porten; bilden av korset som symbol mitt i en tid som inte längre vet något om korsets funktion och skam – hur kusligt fläktar inte allt detta emot oss, som ur en urtidsgrav! Skulle man tro att något sådant fortfarande kan vinna tilltro?

Men folk tror. Många människor tror. När de går till kyrkan läser de trosbekännelsen där varje rad är ett hån mot det sunda förnuftet och de läser den på ett språk som de antas

14 himmelriket

förstå. Min far, som brukade ta med mig till högmässan på söndagarna när jag var liten, tyckte det var synd att den inte längre lästes på latin, både därför att han är konservativ men också därför att, jag minns hans ord, »på latin fattar man inte att det är så dumt«. Då kan man lugnt tänka att de egentligen inte tror på det. Inte mer än de tror på jultomten.

Det är en del av ett kulturarv, fina uråldriga sedvänjor som de är fästa vid. Genom att fortsätta med dem upprätthåller de ett band som det finns anledning att vara stolt över och som gett upphov till katedraler och Bachs musik. De mumlar trosbekännelsen därför att det är så man gör, på samma sätt som vi bohemiska medelklassmänniskor för vilka yogan på söndagsmorgonen har ersatt högmässan mumlar ett mantra enligt ledarens anvisningar innan vi börjar själva yogan. Men i detta mantra önskar vi att regnet ska komma när det behövs och att alla människor ska leva i fred, något som säkert gränsar till den fromma bönen men inte är en direkt förolämpning mot förnuftet, och det är en klar skillnad mot kristendomen.

Men bland de troende måste det förutom de som låter sig vaggas av musiken och inte bryr sig om själva orden finnas människor som uttalar dem med övertygelse och full sakkännedom och som har reflekterat över dem. Frågade man dessa skulle de svara att de på riktigt tror att en jude för två tusen år sedan föddes av en jungfru och att han uppstod från de döda tre dagar efter det att han hade korsfästs och att han ska komma tillbaka och döma de levande och döda. De skulle svara att dessa händelser är centrala i deras liv.

Ja, det är verkligen märkligt.

prolog 15

3 När jag tar mig an ett ämne tycker jag om att ta ett ordentligt grepp om det. Jag hade börjat skriva om de första kristna församlingarna när jag fick idén att parallellt skriva ett reportage om vad deras tro hade utvecklats till två tusen år senare och tänkte av den anledningen anmäla mig till en kryssning »i Paulus fotspår« som resebyråer specialiserade på religiös turism anordnar.

Min första frus föräldrar drömde om att göra en sådan resa när de levde, precis som de drömde om att åka till Lourdes.

Till Lourdes åkte de flera gånger medan Pauluskryssningen förblev en dröm. Jag har för mig att deras barn vid något tillfälle talade om att samla ihop pengar och ge min svärmor, som då blivit änka, denna resa som hon så gärna hade velat göra med sin man. Men utan honom hade hon inte längre någon lust: de försökte övertala henne utan någon större övertygelse men lät sedan saken bero.

Jag delade naturligtvis inte samma intressen som mina före detta svärföräldrar, och med skräckblandad förtjusning föreställde jag mig halvdagsutflykterna till Korinth eller Efesos, gruppen av pilgrimer som följer efter guiden, det vill säga en ung präst som viftar med en liten flagga och hänför åhörarna med sin humor. Det är ett återkommande tema i katolska hem har jag märkt: prästens humor, prästens skämt – bara tanken får mig att rysa. Chansen var liten att jag skulle råka på någon söt tjej i ett sådant sammanhang – och om det mot förmodan skulle ske undrar jag vilken effekt en söt tjej som fullkomligt frivilligt åkt med på en katolsk kryssning skulle ha på mig –

16 himmelriket

var jag så pass pervers att jag skulle tycka det var sexigt? Men planen var inte att ragga tjejer utan att betrakta deltagarna som ett tvärsnitt av övertygade kristna och metodiskt fråga ut dem under tio dagar. Skulle jag genomföra en sådan undersökning inkognito och låtsas dela deras tro, på samma vis som journalister som infiltrerar nyfascistiska kretsar, eller hellre spela med öppna kort? Jag behövde inte fundera länge. Den första metoden gillar jag inte och jag tror att den andra alltid ger bättre resultat. Jag skulle säga precis som det var: jag är en agnostisk författare som försöker ta reda på vad dagens kristna egentligen tror på. Jag blir jätteglad om ni vill prata med mig, men om ni inte vill det ska jag inte besvära er mer.

Jag känner mig själv och vet att det skulle ha gått bra. Alltmedan dagarna, måltiderna och samtalen fortskred skulle jag ha tyckt att de här människorna som egentligen var mycket främmande för mig var intressanta och rörande. Jag såg mig själv sitta i ett sällskap av katoliker och vänligt grilla dem genom att till exempel återge trosbekännelsen mening för mening. »Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.« Ni tror på Gud, men hur ser ni honom?

Som en skäggig man på ett moln? En högre makt? Som ett väsen i förhållande till vilket vi är lika små som myrorna är i förhållande till oss? Som en sjö eller en låga i ert hjärta? Och Jesus Kristus, hans enfödde son, »därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände«? Berätta om denna härlighet, denna dom, detta rike. Och för att hålla oss till själva kärnan: tror ni verkligen att han uppstod från de döda?

Det var aposteln Paulus år: prästerskapet på passagerar­fartyget

prolog 17

skulle glänsa i sin fulla prakt. Paris ärkebiskop, Hans högvördighet XXIII, skulle vara en av föreläsarna. Det skulle vara massor med pilgrimer, många par och de flesta av dem som reste på egen hand skulle inte ha något emot att dela hytt med en främling av samma kön – något som jag inte hade någon som helst lust att göra. Med den extra kostnad som en enskild hytt kostade var kryssningen verkligen inte gratis: den kostade nästan två tusen euro. Jag betalade hälften ett halvår i förväg.

Platserna höll redan på att ta slut.

Avresedagen närmade sig och jag började känna mig illa till mods. Det störde mig att det längst upp i högen med post på byrån i hallen låg ett kuvert med loggan »Pauluskryssningar«.

Hélène, som redan misstänkte att jag med hennes ord var »lite smygkatolsk«, var förbryllad över hela projektet. Jag pratade inte med någon om det och märkte att jag faktiskt skämdes.

Det jag skämdes över var misstanken att jag mer eller mindre skulle göra mig lustig eller i varje fall drivas av en sådan där nedlåtande nyfikenhet som är drivfjädern i reportageprogram om dvärgkastare, psykiatrer för marsvin eller tävlingar om vem som är mest lik Sœur Sourire, en olycklig belgisk nunna med gitarr och tofsar som sjöng »Dominique nique nique« och som efter en kort stund i strålkastarljuset slutade i sprit- och tablettmissbruk. I tjugoårsåldern gjorde jag några frilansjobb för en veckotidning som ville vara hipp och provokativ och som i sitt första nummer publicerade en undersökning med titeln »Biktfäderna på provbänken«. Förklädd till troende, det vill säga klädd så fult som möjligt, begav sig journalisten iväg för att sätta dit präster i olika församlingar genom att bikta alltmer fantasifulla synder. Han berättade roat om tilltaget och lät förstå att han förstås var tusen gånger friare

18 himmelriket

och intelligentare än de stackars prästerna och deras trofasta anhängare. Till och med på den tiden tyckte jag att det var fånigt, ja chockerande – desto fånigare och än mer chockerande som det genast skulle ha utlöst en upprörd proteststorm från alla ideologiska håll och kanter om någon hade gjort samma sak i en synagoga eller en moské: kristna verkar vara de enda som man får häckla ostraffat eftersom man får skrattarna på sin sida. Jag började undra om inte mitt safariprojekt hos katolikerna var lite grann samma sak, trots att jag uppriktigt bedyrade mina goda avsikter.

Det fanns fortfarande tid att avboka resan och få tillbaka handpenningen, men jag kunde inte bestämma mig. När jag fick brevet där jag ombads betala återstoden kastade jag det.

Andra påminnelser följde som jag struntade i. Till slut ringde resebyrån och jag svarade att nej, jag skulle inte åka, att jag hade fått förhinder. Damen på resebyrån förklarade artigt att jag borde ha meddelat det tidigare eftersom det en månad före avresan inte fanns någon som kunde ta över min hytt. Även om jag inte åkte med måste jag betala hela summan. Jag blev irriterad och sa att redan halva summan var mycket för en kryssning som jag inte skulle åka på. Hon hänvisade till kontraktet som inte lämnade några oklarheter. Jag la på. I några dagar tänkte jag ligga lågt. Det måste ju finnas en väntelista, en from ensamstående man skulle säkert bli förtjust över att få min hytt. De skulle i vilket fall som helst inte stämma mig. Jo, kanske ändå: resebyrån hade säkert en tvistemålsavdelning, de skulle skicka det ena rekommenderade brevet efter det andra och om jag inte betalade skulle det sluta i rätten. Jag drabbades plötsligt av en släng paranoia vid tanken på att jag, även om jag inte är jättekänd, ändå skulle kunna bli föremål för en

prolog 19

spefull artikel i någon tidning och att mitt namn därefter skulle förknippas med en löjlig historia om att jag hade anmält mig till en kryssning för skenheliga utan att betala för mig. Om jag ska vara uppriktig, vilket inte nödvändigtvis gör det hela mindre löjligt, skulle jag säga att rädslan för att bli ertappad med skägget i brevlådan blandades med insikten om att jag hade planerat något som mer och mer framstod som en dålig idé och då var det inte mer än rätt att jag betalade för det. Så jag väntade inte på det första rekommenderade brevet utan skickade en andra check.

4 Jag har tänkt på den här boken så länge att jag har märkt att det är mycket svårt att få folk att prata om sin tro och att frågan »vad tror du på egentligen?« är en dålig fråga. Det tog mig förresten märkligt lång tid att erkänna det, men till slut insåg jag ändå att det var befängt av mig att leta efter kristna att fråga ut på samma sätt som jag skulle ha letat efter någon som hade varit gisslan, blivit träffad av blixten eller var den enda överlevande efter en flygplanskatastrof. Jag har nämligen haft en kristen person inom räckhåll i flera år, så nära som man kan komma eftersom det var jag.

Kortfattat var det så att jag hösten 1990 »drabbades av nåden«. Det är en underdrift att säga att det besvärar mig att uttrycka det så i dag, men det var så jag uttryckte det då. Den iver som följde av min »omvändelse« – jag får lust att sätta citattecken överallt – varade i nästan tre år då jag gifte mig,

20 himmelriket

lät döpa mina två söner och gick i högmässan regelbundet – och med »regelbundet« menar jag inte varje vecka utan varje dag. Jag biktade mig och tog nattvarden. Jag bad och manade mina söner att göra det med mig – något som de nu som vuxna gärna retsamt påminner mig om.

Under de här åren kommenterade jag varje dag verserna i Johannesevangeliet. Mina kommentarer finns samlade i ett tjugotal anteckningsblock som jag aldrig senare har tittat i.

Jag har inte särskilt bra minnen från den här tiden och har gjort mitt bästa för att glömma den. Det märkliga med det undermedvetna är att jag lyckades så bra med det att jag började skriva om kristendomens ursprung utan att göra den här kopplingen och utan att minnas att det fanns en tid i mitt liv då jag trodde på den här historien som intresserar mig så mycket i dag.

Men nu minns jag. Och även om det skrämmer mig vet jag att tiden är inne för mig att titta i de där anteckningsböckerna igen.

Men var är de?

5 Senast jag såg dem var 2005 då jag mådde dåligt, mycket dåligt.

Det var den senaste av de stora kriser som jag har genomlevt och en av de värsta. För enkelhetens skull kan man säga att det var en depression, men jag tror inte att det handlade om det. Psykiatern som jag träffade då trodde inte heller det och inte heller att de antidepressiva tabletterna skulle hjälpa mig på något sätt. Han hade rätt, jag provade flera sorter som

prolog 21

inte hade någon annan effekt på mig än mindre önskvärda biverkningar. Den enda behandling som gav lite lindring var ett läkemedel för psykotiska patienter som enligt följesedeln hjälpte mot »vanföreställningar«. Det var inte mycket som fick mig att skratta på den tiden, men dessa »vanföreställningar« fick mig att skratta ett inte särskilt muntert skratt.

I Andra liv än mitt eget skriver jag om mitt besök hos den gamle psykoanalytikern François Roustang, men jag beskriver bara hur det slutade. Här ska jag berätta om hur det började – den enda seansen hos honom var laddad. Jag berättade om min belägenhet: den oupphörliga smärtan i maggropen som jag jämförde med räven som slukade den lille spartanens inälvor i antikens sagor och legender, känslan av, eller snarare vissheten om, att vara totalt misslyckad, att inte kunna vare sig älska eller arbeta utan att jag bara gjorde min omgivning illa. Jag sa att jag övervägde självmord och eftersom jag trots allt hade kommit till Roustang med förhoppningen om att han skulle komma med en annan lösning och han till min stora förvåning inte verkade benägen att föreslå någonting som helst frågade jag om han som en sista utväg skulle vilja ta mig som analyspatient. Jag hade redan tillbringat tio år på divanen hos två av hans kolleger utan något märkbart resultat – det var åtminstone vad jag tyckte då. Roustang svarade nej, han skulle inte ta mig som patient. För det första därför att han var för gammal och för det andra därför att han ansåg att det enda som intresserade mig i analysen var att få analytikern att misslyckas, att jag uppenbarligen hade blivit mästare i den konsten och om jag för tredje gången ville visa hur väl jag behärskade den kunde han inte hindra mig, men, la han till, »inte med mig. Och om jag var ni skulle jag gå vidare till

22 himmelriket

något annat«. »Till vad?« frågade jag, stark i den obotliges överlägsenhet. »Jo«, svarade Roustang, »ni talade om självmord. Det är en utväg som har dåligt rykte nuförtiden, men ibland är det en lösning.« Efter de orden satt han tyst. Jag med. Sedan la han till: »Eller så kan ni leva.« Med de två meningarna raserade han det system som gjorde att jag kunde hävda att mina två föregående psykoanalytiker hade misslyckats. Det var djärvt av honom, den sortens djärvhet som Jacques Lacan måste ha tillåtit sig utifrån en liknande klinisk klarsynthet. Till skillnad från mig förstod Roustang att jag inte skulle ta livet av mig, och sakta men säkert började saker och ting bli bättre, utan att jag någonsin träffade honom igen. Men jag gick hem i samma sinnesstämning som jag kommit, det vill säga utan att helt ha bestämt mig för att begå självmord men övertygad om att jag skulle göra det. I taket precis ovanför sängen där jag låg totalt utmattad hela dagen hängde en krok vars hållfasthet jag hade klivit upp på en pall och testat. Jag skrev ett brev till Hélène, ett annat till mina söner, ett tredje till mina föräldrar. Jag städade i min dator och raderade utan att tveka några filer som jag inte ville att någon skulle hitta efter min död. Däremot tvekade jag inför en kartong som har följt mig länge men som jag aldrig har öppnat trots flera flyttar. Det var kartongen med alla anteckningsblock från min kristna period, dem där jag varje morgon skrev kommentarer till Johannesevangeliet.

Jag hade alltid tänkt att jag en dag skulle läsa om dem och kanske få ut något av dem. Det är trots allt inte särskilt vanligt att man har förstahandstillgång till dokument från en period i sitt liv då man var totalt annorlunda mot den man har blivit,

prolog 23

då man trodde stenhårt på något som man nu tycker är absurt. Å ena sidan hade jag ingen som helst lust att lämna blocken efter mig om jag dog. Å andra sidan skulle jag säkert ångra att jag hade förstört dem om jag inte tog livet av mig.

Det märkliga undermedvetna fortsätter att gäcka mig: jag minns inte vad jag gjorde. Eller jo: jag fortsatte att dra på min depression i några månader till, sedan satte jag mig och skrev det som blev En rysk roman och drog upp mig själv ur avgrunden. Men den sista bilden jag har av kartongen är att den står framför mig på mattan i mitt arbetsrum, att jag inte har öppnat den och undrar vad jag ska göra med den.

Sju år senare sitter jag i samma arbetsrum i samma lägenhet och undrar vad jag har gjort av den. Om jag hade förstört den borde jag minnas det. Särskilt om jag gjorde det på något dramatiskt sätt, eldade upp den till exempel, men det är möjligt att jag gjorde det på ett mer prosaiskt sätt och helt enkelt bar ner den till soptunnan. Var står den om jag har sparat den?

Om jag hade låst in den i ett bankfack borde jag minnas det också. Nej, den måste finnas kvar i lägenheten och om den är här i lägenheten …

Jag känner att det börjar brännas.

6 I mitt arbetsrum finns en garderob där vi förvarar resväskor, verktyg, extramadrasser till när vår dotter Jeannes kompisar sover över, det vill säga saker som vi ganska ofta behöver.

Men det är som i barnboken En mörk hemsk historia där det i det mörka hemska slottet finns en mörk hemsk korridor

24 himmelriket

som leder till ett mörkt hemskt rum med ett mörkt hemskt skåp och så vidare. Längst in i garderoben finns ett till, lite mindre utrymme med lägre i tak och utan belysning som det naturligtvis är svårare att nå in till. Där förvarar vi saker som vi aldrig använder och som kommer att bli kvar där utom räckhåll tills en ny flytt tvingar oss att fatta ett beslut om deras öde. I huvudsak finns där det urval av grejer som finns i alla förvaringsutrymmen. Gamla ihoprullade mattor, hifi-utrustning som är ur bruk, en väska med kassettband, sopsäckar med karatedräkter, mittsar och boxningshandskar som vittnar om de olika intressen som mina två söner och jag har haft för olika kampsporter. Drygt hälften av utrymmet upptas emellertid av något mindre vanligt, nämligen dossiern med förundersökningen av Jean-Claude Romand, som i januari 1993 dödade sin hustru, sina barn och sina föräldrar efter att i mer än femton år ha låtsats vara läkare medan han i själva verket inte var någonting alls. Han tillbringade dagarna i sin bil, på rastplatser längs motorvägen eller med att vandra runt i Jurabergens mörka skogar.

Ordet »dossier« är missvisande. Det handlar inte om en dossier utan om ett femtontal häftade och hopsnörda mappar, var och en mycket tjock med dokument med allt från förhörsprotokoll till expertutlåtanden via kilometervis med bankutdrag.

Alla som någon gång har skrivit om ett rättsfall måste precis som jag, tror jag, ha känt på sig att dessa tiotusentals sidor berättar en historia, och att man ur alla dessa blad måste dra fram historien på samma sätt som en skulptör mejslar fram en staty ur ett marmorblock. Under de svåra år då jag skaffade mig information om och sedan skrev om händelsen var den

prolog 25

här dossiern ett eftertraktat objekt. Så länge rättegången inte hade ägt rum var den i princip oåtkomlig för allmänheten.

Alltså kunde jag bara bläddra i den genom Romands advokats särskilda försorg på hans kontor i Lyon. Jag fick sitta i ett litet fönsterlöst rum i en eller två timmar. Jag fick anteckna men inte kopiera något. Ibland när jag rest från Paris enkom för detta sa advokaten: »Nej, i dag går det inte, inte i morgon heller. Det vore bättre om ni kom tillbaka om två veckor.« Jag tror han njöt av att jag tvingades dansa efter hans pipa.

Efter rättegången där Jean-Claude Romand dömdes till livstids fängelse blev det lättare. Som brukligt är var det Romand som bestämde över dossiern och han lät mig använda den som jag ville. Han fick inte ha den hos sig i fängelset utan gav den till en fängelsebesökare som blivit hans vän. Det var till henne, i närheten av Lyon, som jag åkte för att hämta den.

Jag fyllde hela bagageutrymmet med kartongerna och tillbaka i Paris ställde jag dem i min lilla arbetslägenhet på Rue du Temple. Fem år senare kom Doktor Romand ut, min bok om fallet Romand. Fängelsebesökaren ringde mig och sa att hon uppskattade anständigheten i boken men att det var en detalj som störde henne, nämligen att jag skriver att hon verkade lättad över att bli av med den makabra och olycksbringande dossiern och att den i stället för att förvaras under hennes tak nu fanns under mitt. »Det störde mig inte alls att ha den här.

Och om det stör dig kan du lika gärna komma tillbaka med den hit. Vi har massor med plats.« Jag trodde att jag skulle göra det vid första bästa tillfälle, men tillfället infann sig aldrig. Jag hade inte bil längre och ingen särskild anledning att åka till Lyon, det passade aldrig så i stället flyttade jag de tre enorma kartongerna med alla papper

26 himmelriket

först från Rue du Temple till Rue Blanche år 2000 och sedan från Rue Blanche till Rue des Petits-Hôtels år 2005. Det var inte tal om att jag skulle göra mig av med dem. Romand hade lämnat dem i min vård och jag måste kunna lämna tillbaka dem om han ber om dem när han blir frigiven. Eftersom han har fått ett fängelsestraff på tjugotvå år och är en mönsterfånge kommer det antagligen att ske år 2015*. Fram till dess var denna inre del av garderoben i arbetsrummet – ett utrymme som Hélène och jag kom att kalla Jean-Claude Romand-rummet – den bästa förvaringsplatsen för kartongerna, som jag inte hade något skäl och inte heller någon lust att ta fram igen.

Och den bästa förvaringsplatsen för blocken från min kristna period, om jag inte hade förstört dem när jag funderade på självmord, framstod plötsligt som självklar för mig, nämligen bredvid kartongerna med förundersökningen i Jean-Claude Romand-rummet.

* 2017, vid denna svenska översättnings utgivning, sitter Jean-Claude Romand fortfarande fängslad, och har ännu inte begärt frigivningsprövning.

PERSONREGISTER Abraham 63, 82, 141, 146, ben Giora, Simon 467, 475 229, 242, 284, 298, 469 ben Zakkai, Yohanan 471– 472 Agrippa 390–391, 406, 440–441, 446, 463, 465, Bérengère 550, 553, 558 477 Berenike 390, 406, 440, Agrippina 392–393, 416 465, 477 Akilles 211, 260 Bernanos, Georges 96 Albinus 279 Bileam 452 Alexander den store 139, bin Laden, Usama 313, 162–163, 300 455 Amos 138 Bloy, Léon 159–160 Ananias 295 Borges, Jorge Luis 38 Ananias den yngre 407 Bové, José 317 Andilly, Arnauld 497 Boyer, Frédéric 484–485, 487 Angelopoulos, Theo 171 Apollo 237–238, 306, 542 Brahms, Johannes 184 Brasillach, Robert 477 Aquila 194, 208, 210 Aristarchos 244–245, 274 Brecht, Bertholt 343 Britannicus 392–393, 416 Aristoteles 191 Bucharin, Nikolaj 266, 457 Augustinus 36, 60, 63, 198, 415, 495 Buddha 154, 161, 363, 376 Augustus 163, 396, 505 Cadiot, Olivier 487 Bach, Johann Sebastian 14, Caillois, Roger 544–545 506, 530 Caligula 156, 199, 277, Balak 452 390, 392, 440, 476 Barnabas 208, 222, 331, Calle, Sophie 479 332–333 Caravaggio 209, 329, 346, Baudelaire, Charles 486 353 Beck, Béatrix 107 Carcopino, Jérôme 395 Benedictus XVI 160 Carpaccio, Vittore 495 Benediktus 112 Carrère, Louis 36, 38, 105

Casanova 29–33, 44, 50, 65, 68– 72, 74, 76–81, 83, 108–109, 184 Caussade, Jean-Pierre de 113–114 Céline, Louis-Ferdinand 57 Charlesworth, James H. 284 Chassériau, Théodore 342 Cicero, Marcus Tullius 134, 439 Claudius 172, 194, 199, 392–393, 476 Claudius Lysias 283 Clerc, Hervé 40–45, 49, 65, 69, 96–99, 121–123, 192, 235, 262, 336, 344, 357–359, 361–366, 417–419, 491, 549 Colbert, Jean-Baptiste 58 Cousin, Hugues 485–486, 490–491 d’Aurevilly, Barbey 159 David 137, 143, 188, 473, 505, 507, 536 David-Néel, Alexandra 113 de Gaulle, Charles 335 Delacroix, Eugène 342 Delay, Florence 484 della Francesca, Piero 62, 502 de Loyolas, Ignatius 340

562 Dick, Philip K. 12, 70–72, 82, 88, 91–92, 118–120, 123, 182, 193, 234, 314, 456–457 Diderot, Denis 479 Dionysos 271 Dolto, Françoise 369 Domitianus 446, 476–477, 535–537, 539 Dostojevskij, Fjodor 71, 106, 117, 148, 241, 326, 420 Drewermann, Eugene 369 Drusilla 288 Eleazar 468 Elia 450, 499, 509 Élisabeth de la Trinité 96– 97 Elisabet 498–504 Elisha 509 Epafroditos 165, 458 Epiktetos 535 Eumaios 448 Euodia 165, 458 Eurykleia 448 Eusebios av Caesarea 267, 370, 428, 509 Eutychos 247–249, 330, 368 Fader Xavier 45–47, 51, 81, 184, 311, 558 Farao 136 Faurisson, Robert 325 Felix 279, 283, 287–289, 293, 316, 326, 389, 439 Fellini, Frederico 476 Fénelon 113–114 Ferry, Luc 116, 260 Festus, Porcius 279, 289, 389–391, 406, 439 Fidias 191 Filippos 207, 265, 292, 294, 297–305, 307, 311, 316, 327–328, 333, 370,

372, 377, 404, 435, 461, 496, 518, 537 Filon 141–142, 237, 261, 369–370, 542 Flaubert, Gustave 117, 475 Florus 279, 439, 440 Foucauld, Charles de 113 Fransiskus av Assisi 72 Freud, Sigmund 106–107, 420

Ingres, Jean-AugusteDominique 342 Isak, Abrahams son 63, 284, 469 Isebel 452, 454

Jairos 368 Jakob, Jesus bror 220–223, 225–228, 236–238, 250, 254, 266, 267–269, 273, 274, 282, 288, 298, 299, 312, 326, 329, 356, 398, Gabriel, ärkeängeln 353, 406–413, 434–435, 454, 500–502 459, 461, 472–474, 506, Gaius 244 508 Galgacus 467 Jakob, Sebedaios son 432– 433, 493, 516 Galion 287–288 Gallio 196–197, 200, 315, Jeremia 138 Jesaja 138, 239, 299, 508 318 Jesse 143 Gamaliel 150, 285, 321, 497 Joakim av Floris 456 Gibson, Mel 274, 317–319 Job 87, 106, 212, 500 Gide, André 34 Johanna 337–339, 353, 516 Gogol, Nikolaj 71, 217–218 Johannes 47, 52, 58, 61–62, 99, 109, 112, Gozzoli, Benozzo 345, 353 124, 220, 222, 254, 266, Guillemin, Henri 96 267, 308–311, 320, 328, Guitry, Sacha 87 336, 406, 408, 410, 431, 432–436, 450–451, 454– Hadrianus 470, 539 455, 462–464, 473–474, Harnack, Adolf von 371 489, 493, 500, 511, 513, Herkules 300 516–517, 538, 540–543, 553–554, 556 Herodes 68, 270, 279, 292, 337–338, 390, 467, 498, Johannes den gamle 501, 505, 507, 516, 536 (Prästen) 539–540, 542–543, 553 Hesekiel 138 Johannes döparen 31, Hillel 185, 320, 378, 471 68–69, 489–490, 498, Hillesum, Etty 547 501–502, 504, 507, 543 Homeros 52, 211, 256, Johannes från Patmos 432 448, 479 Josef från Arimataia 494 Hosea 138, 272 Josef, Jesu bror 508 Houellebecq, Michel 488 Hussein, Saddam 467, 475 Josef, Marias make 220, 500–501, 505, 507, 509 Husserl, Edmund 97 Josefus, Flavius (Josef ben Huston, John 167 Mattias) 133, 275–276, Huysmans, Joris-Karl 159 278–281, 284, 292, 308, Hölderlin, Friedrich 381 316, 378, 391, 393–394,

563 427, 439, 440–441, 443–445, 464–467, 468, 471, 475–477, 496–497 Judas från Galileen 316

Maccoby, Hyam 318–326, 473 Marcus Aurelius 539

Judas Iskariot 294–295, 329, 415

Maria från Magdala 109, 308–310, 337, 425, 490, 516

Judas, Jesu bror 228, 508, 536

Maria, Jakobs mor 308, 490

Julius Cesar 272, 277, 393, Maria, Jesu mor 220, 343– 442 344, 346, 353–355, 434, 436, 462, 473, 500–504, Julius, fångvaktare 395, 507–508, 540 397 Juvenalis 394, 396, 478, 480, 535 Kain & Abel 136, 141 Kalypso 257–262 King, Stephen 74, 83 Kipling, Rudyard 167 Kleopas 301–303, 311, 327 Kleopatra 544 Konfucius 119 Konstantin den store 545– 547 Kusas 337–338, 516

Maria, Markus mor 328, 329 Maria, Martas syster 336 Markion 325 Markus 52, 266, 290–291, 308–310, 319–320, 328–334, 337, 371, 377, 406, 408–409, 432–433, 437–438, 484, 486, 489, 491, 493–494, 496, 500, 508–511, 513–514, 517, 538, 541–543, 556 Marta, Marias syster 336 Martialis 397, 478–482, 496–497

La Fontaine, Jean de 529

Matteus 52, 308–311, 319–320, 370–371, 489, 501, 505–507, 531, 537–538, 541–543, 556

Lao Zi 97, 376

Mattias 295

Lasaros 336, 543, 554

Mauriac, François 383

Lemaître de Sacy, LouisIsaac 158, 487, 489

Melville, Jean-Pierre 107

Lenin, Vladimir 189, 266, 424

Mnason 265, 274–276, 280–281, 292, 316

Levinas, Emmanuel 319, 558

Montaigne, Michel de 60, 124, 192, 416

Limonov, Eduard 194, 549 Linhart, Robert 195

Monteverdi, Claudio 55, 394

Livia 163

Mordillat, Gérard 170

Lucchini, Fabrice 363

Moses 82, 136–137, 141, 188, 225, 268, 316, 323

Labé, Louise 34 Lacan, Jacques 22, 367

Luther, Martin 410, 487 Lydia 164–166, 171–172, 197, 207, 237, 458–462, 516

Messalina 392

Muhammed 82, 473 Mäster Eckhart 82, 118, 369, 547

Naaman 509 Napoleon 544 Natanael 66, 543 Nausikaa 449 Nero 156, 185–186, 199, 278, 392–394, 399–400, 416, 420, 425–429, 434, 436, 442, 445–446, 456, 476, 535 Nietzsche, Friedrich 13, 106, 115, 121, 191, 363, 381, 419, 549, 553 Nikodemus 99 Noa 135 Nostradamus 98, 457 Nothomb, Amélie 488 Octavia 393 Odysseus 211, 256–260, 262, 447–449, 457 Pascal, Blaise 93, 116, 360 Péguy, Charles 527 Penelope 257, 258, 447–449, 458 Perec, Georges 479 Perikles 134, 140, 191 Petrus (Simon) 47, 101, 220–226, 238, 250, 254, 266–267, 295–296, 309, 311, 328, 329, 333, 366, 368, 370, 399, 400, 405–406, 408, 427–428, 432, 434–435, 437–439, 461, 473–475, 484, 493, 509, 511, 538, 542, 554–555 Pilatus, Pontius 116, 200, 279, 286–287, 318, 320, 425, 544 Pjatakov, Georgij 114 Platon 42, 141, 191, 229, 261, 326, 363 Plinius den yngre 176, 209, 275 Poe, Edgar Allan 233 Polybes 285 Pompejus 272

Poppea 394, 427 Pozzi, Catherine 34 Praxiteles 357 Prieur, Jérôme 170 Priscilla 194, 208, 210 Proust, Marcel 52, 433, 496 Ptolemaios Filadelfos 136, 271 Putin, Vladimir 426, 466 Pyrrhon 116

Secundus 244–245 Segond, Louis 158 Seneca 133, 195, 197–200, 358, 392–393, 399, 415–420, 442 Shakespeare, William 52 Shammai 321 Sharon, Ariel 279 Sienkiewicz, Henryk 185 Silas 156, 166, 168–169, 171 Simon (farisé) 516 Quirinius 505 Simon Ivraren 282 Racine, Jean 393, 477, 489 Simon, Jesus bror 508 Sokrates 192, 326, 363 Rembrandt 62, 207, 329, Sopatros 244–245, 249, 431, 530, 551 254, 260, 274 Renan, Ernest 158–162, 166, 171, 173, 184, 210, Stalin, Josef 221, 227, 234, 254, 266, 271, 356, 424 227–228, 283, 311, 314, 368–369, 429, 446, 477, Stefanos 297, 299, 501 495, 520, 541 Stein, Edith 97, 547 Rolin, Jean 369 Suetonius 275, 393, 425– Romand, Jean-Claude 24– 426, 428, 445, 476–478 26, 30, 383–386, 487, Sulla 191 551 Susanna 337, 516 Ronsard, Pierre de 489 Symeon 506 Rosset, Clément 363 Syntyche 165, 458 Roubaud, Jacques 487 Rousseau, Jean-Jacques 60 Tacitus 275, 279, 288, 308, 396, 420–421, 425, Roustang, François 21, 467, 478 23, 110 Taubes, Jakob 498 Ruysbroeck, Jan van 102 Telemachos 257, 448 Sackaios 335, 353 Teresa av Ávila 61–63, 369 Sakarias, Johannes Tertius 250 döparens far 69, Tertullianus 434, 546 498–500, 504, 506 Theodosius II 343 Sales, Frans av 60, Theofilos 290–291, 113–114 482–484, 495, 497, 498, Salinger, J.D. 180 500, 504, 513 Salome 490 Thérèse från Lisieux 50, Salomo 137 61–63, 67, 369 Sapfeira 295 Theudas 316, 497 Sara 141 Thukydides 191, 284, 290–291 Sebag Montefiore, Simon 271 Tiberus 278, 376

Timotheos 156, 166–167, 169, 171, 197, 201–203, 207–210, 217, 222, 245, 274, 333, 395, 397, 404, 429–431, 435 Titus, kejsare 444, 465–467, 474, 476–477, 496, 535 Titus Livius 342, 396 Titus, Pulus sändebud 222, 240–241, 245, 430 Tolstoj, Lev 71 Trajanus 176, 539 Trofimus 244, 254, 283, 287 Trotskij, Lev 227, 266, 293, 356, 457 Truffaut, François 527 Twain, Mark 96 Tychokos 245, 249, 254 Unamuno, Miguel de 514 Valéry, Paul 31, 33 van der Weyden, Rogier 343–347, 354 Vanier, Jean 552–554, 556 Vasto, Lanza del 95, 414–415 Vergilius 479 Vernant, Jean-Pierre 260 Verne, Jules 58 Vespasianus 442, 444–445, 464, 469–471, 476–477 Veyne, Paul 173–174, 363, 418, 422 Vidal-Naquet, Pierre 282, 284, 497 Weil, Simone 34, 94, 102, 115, 118, 195, 547 Wilder, Billy 87 Woolf, Virginia 148 Yourcenar, Marguerite 339– 340, 342, 470 Zeu 137, 139, 167, 257, 277

Emmanuel Carrère, född 1957 i Paris, räknas som en av de största samtida författarna i Frankrike. Den första boken som kom ut på svenska var romanen Mustaschen, som han också själv filmatiserade. Sedan dess har han mottagit ett stort antal priser och översatts till ett tjugotal språk.

Hittills har sju av hans böcker nått svensk publik.

Himmelriket är en utredning om vad kristendomen egentligen är, skriven med all respekt för dess aktörer, både svunna och närvarande. Det är en undersökning av det som är grunden till vår dominerande religion, på vilket sätt den alltjämt angår oss, troende eller inte, och hur dess ibland uppenbara orimligheter har kunnat få en sådan enorm framgång och varaktighet. Genom att betrakta Bibelns gestalter strikt historiskt, och lyssna på vad de verkligen sa och inte minst hur de sa det, tecknas bakgrunden till vår egen tid och oss själva.

Så självständigt som möjligt i förhållande till traditionen berättas historien från kejsar Tiberius regeringstid om hur huvudsakligen två män, Paulus och Lukas, förvandlar en liten judisk sekt samlad runt sin korsfäste förkunnare till en religion som på tre sekel först undergräver hela det romerska riket, därpå erövrar hela världen och än i våra dagar berör en fjärde­del av jordens befolkning.

Här, liksom i alla hans böcker sedan Doktor Romand, är Emmanuel Carrères engagemang i det han berättar fullständigt reservationslöst. Reflektioner kring Lukas stilistiska förmåga blandas med den upplevda autenticiteten i en porrfilm och politiska paralleller mellan romarrikets och Sovjet­kommunismens maktspel med hans högst vardagliga problem och egen religiösa kris.

PEQUOD PrESS ISBN 9789186617363

9 789186 617363