Pesten slår till

och ersättas av välplanerad modernism av ett slag vi bland annat kan stifta bekantskap med i Kulturens basutställningar En stund i Lund och Modernismen. Ofta var det bebyggelse av just det slag vi möter runt innergården på Adelgatan 1B som försvann, en typ av boendemiljö som ännu väcker minnen. Från besökarna möts vi museipedagoger ofta av reaktioner i stil med ”ungefär såhär såg det ut hemma hos oss när jag var liten”, eller ”det här påminner mig om mormor”. 1930-talet är inte längre bort än så.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Blomqvist, Ragnar. 1951. Lunds historia del 1. Lund: LiberLäromedel/Gleerup. Blom, K Arne & Wahlöö, Claes. 1999. Medeltidens Lund. Lund: Stift. Lundaguide. Jörgensen, Matz. 1999. Lund på Linnés tid. Lund: Historisk media.

De la Gardie, Christina. 1974. Gamla ting från badrum och Boudoir. Stockholm: Bonnier. Skansjö, Sten (red.). 2012. Lunds historia - staden och omlandet, 2. Tidigmodern tid: i en bördig bygd (1536-1862). Lunds kommun. Frykman, Jonas. 1979. Den kultiverade människan. Lund: LiberLäromedel.

Conradsson, Birgitta & Fredlund, Jane. 1973. Köket förr i tiden: Om arbete och redskap i 1700-talets herrgårdskök, 1800-talets bonde- och torpstuga samt 1900-talets stadskök. Västerås: Ica-förlag. Eva Kjerström Sjölin. 2005. Arbetarbostaden - två rum och kök på Adelgatan 1B. Häfte, Kulturen.

I ARBETARBOSTADEN bodde Siri och Nils Andersson med sina båda barn Ninne och Siv i 40 år. Den lilla tvårummaren är idag inredd med deras egna ägodelar så att den ser ut som den gjorde år 1930.

”Först av allt måste var och en sona sina synder, sköta sina kontakter med Gud och gå flitigt i kyrkan. Strävan att öka kyrksamheten var därför ett viktigt inslag i pestbekämpningen ”

PESTGOSSEN OCH PESTFLICKAN Där han räfsade överlevde några. Där hon sopade dog alla. Teckning av Alf Lannerbäck. © Kamratföreningen.

BODIL E.B. PERSSON Pesten slår till!

Pest – ett begrepp som kan ha flera olika betydelser. Vi använder det i uttryck som ”pest och pina”, ”att välja mellan pest och kolera” och ”luften blir förpestad”. Ursprungligen betecknade pest en sjukdom kännetecknad av hög dödlighet. Några exempel från antiken: ”Pesten i Aten” slog till 430 f.Kr. då krig pågick mellan Sparta och Aten. Upp emot en fjärdedel av Atens befolkning avled. Nutida DNA-analyser antyder att det kan ha varit tyfus som orsakat utbrottet. Omkring 600 år senare, i slutet av 100-talet e.Kr., drabbades romarriket av en våldsam epidemi som fått namnet ”den antoninska pesten”. Det rörde sig sannolikt om smittkoppornas första ankomst till medelhavsområdet. Idag förknippar vi begreppet i första hand med 1300-talets digerdöd. Kanske även med den så kallade ”tredje pandemin”, den farsot som spreds ut över världen i början av 1900-talet, vilken då kunde kartläggas både bakteriellt och epidemiologiskt. Det är primärt en sjukdom bland vilda gnagare, men den blir farlig för människan då smittan sprids till svartråttorna och deras loppor, eftersom dessa gärna bor i husens dolda skrymslen. Råttlopporna kan i brist på sitt värddjur råttan söka sig till andra varmblodiga varelser för att suga blod. Den person som smittas via ett loppbett utvecklar bölder i armhålor eller ljumskar beroende på var denne blivit biten. Denna böldpest smittar inte från person till person, men om den drabbade skulle utveckla lunginflammation med upphostningar, sekundär lungpest, riskerar den som befinner sig nära den sjuke att andas in bakterierna och själv utveckla

SVARTRÅTTA, Rattus rattus. Den gillar spannmål och bor därför gärna där människor finns. Bilden beskuren. Från plansch av A. E. Holmgren, 1873.

primär lungpest – utan bölder. En smittad patient kan också drabbas av blodpest, en allmän blodförgiftning då bakterierna förökar sig fritt i blodet. En person med böldpest har viss chans att klara sig och tillfriskna, men lungpest och blodpest är båda till 100 procent dödliga utan antibiotikabehandling.

Alldeles nyligen har DNA-spår av pestbakterien identifierats i skelett från bondestenåldern i en gånggrift vid Gökhem utanför Falköping (publicerat digitalt i tidskriften Cell 2018-12-06). Det är världens hittills äldsta DNA-spår av pest, omkring 4 900 år gammalt, och bedöms vara en tidig del av en pandemi som sträckte sig över stora områden i både Europa och Asien under bronsåldern. Uppgifterna från Cell spreds snabbt via TT och de arkeologer i Göteborg som medverkat i forskningen. Karin Bojs skriver i Dagens nyheter 2018-12-06: ”Pesten knäckte Europas första jordbrukare”,

YERSINIA PESTIS Pestbakterien Yersinia pestis i närbild. Uppkallad efter Alexandre Yersin, som identifierade dess roll som orsak till pesten. Bildkälla: LabRoots.

”Två pestsmittade bönder från Västergötland ger en helt ny förklaring till att Europas första bondekulturer gick under, och till att vi numera talar indoeuropeiska språk.”

Det var en period med stora folkomflyttningar. På grund av att man försökte fly från pesten? Eller på grund av att områden genom farsotens härjningar blivit ödelagda och därmed fria för andra folkstammar att ta över? HUR SPRIDS PESTEN?

Idag vet vi att pesten orsakas av bakterien Yersinia pestis. Vi vet också att råttor och råttloppor är inblandade. För att förstå hur spridningen går till från en ort till en annan, eller mellan olika gårdar i en by, bör vi också ta kulturella aspekter i beaktande. Vid den epidemi som grasserade i Skåne 1710-1713 kom pesten från tre olika håll. I november 1710 anlände den till Västanå i Näsums socken i nordöstra Skåne med en

båtsman hemskickad över vintern från flottan i Karlskrona. Några månader senare, under vintern 1711, fick den fäste i Allerums socken norr om Helsingborg, sannolikt genom i myndigheternas ögon illegala kontakter över Öresund. Och i juni 1711 kom den till Övraby på Österlen med en soldat hemskickad från Svenska Pommern.

Smittspridningen kunde gå till enligt följande. Resenären som kom med smittan insjuknade efter framkomsten och dog inom loppet av några dagar. Om han inte haft några hungriga infekterade råttloppor med sig i bagaget skulle han ha blivit det enda pestoffret på den orten. Men då så inte var fallet letade sig råttlopporna ut och hittade husets egna råttor. Dessa råttor insjuknade och förde vidare smittan till sina egna loppor. Lopporna letade sig sedan hungriga ut på jakt efter andra varmblodiga varelser att suga blod från. Omkring fjorton dagar efter det första dödsfallet insjuknar och avlider den ena familjemedlemmen efter den andra. Hela familjer kunde på så sätt inom loppet av några veckor utplånas.

Bildkälla: Shutterstock.

EN DÖDSBRINGANDE KULTUR

I en by där gårdarna låg tätt kunde det för pestens spridning räcka med att råttkolonierna i de olika gårdarna hade kontakt med varandra. Men en mycket viktig del i pestsammanhang är också människans agerande, särskilt hur man ställde sig till sina sjuka och döende anhöriga. Släktens män och kvinnor brukade i normala fall strömma till för att bevaka att allt gick rätt och riktigt till, hålla

den döende sällskap och hjälpa denne med förberedelserna för livet efter detta. I vittnens närvaro skulle den döende uttala sin sista vilja, och då det såg ut att närma sig slutet skulle prästen komma för att ta emot syndabekännelsen och ge Herrens Heliga Nattvard. Då dödsfallet väl hade inträffat vidtog förberedelserna för begravningen. Den döde tvättades, ifördes sina bästa högtidskläder och nedlades i kistan – den kista som någon snickarhändig manlig släkting eller granne hade tillverkat. Man skulle också nattetid vaka över den döde. Särskilt den sista natten före begravningen utvecklades detta till ett kalas, där man åt och drack med den avlidne närvarande som värd för sista gången. På begravningsdagens morgon anlände ytterligare gäster och en måltid serverades i rummet där den döde stod lik. Kistan skulle helst stå öppen fram till begravningsdagen, så att vem som helst skulle kunna skåda liket och därmed förvissa sig om att den döde verkligen var död. Så startade begravningsföljet sin vandring till kyrkan och kyrkogården. Prästen höll en likpredikan och förrättade jordpåkastningen vid graven. Efter gudstjänsten återvände följet till sorgehuset, där nu gravölet vidtog, en fest som kunde vara i upp till åtta dagar och efter några dagar övergick i skiftes- och arvsöl.

Detta var traditioner som i pesttider var mycket farliga, ty om den döde avlidit av pest och alla husets råttor var döda låg de hungriga smittade råttlopporna redo att attackera begravningsgästerna, gömma sig i deras kläder och bagage och så föra smittan vidare till råttorna hemma på deras egen gård. Detta skeende avspeglas tydligt i begravningslängderna, särskilt i socknar som inte drabbades så hårt och där det därför lättare går att följa smittspridningen.

Lyfter vi blicken till hela Skåne ser vi hur pesten under de tre år den varade förflyttade sig. Det första året, 1711, härjade den främst i nordost och nordväst,

i trakterna runt Kristianstad och Helsingborg. 1712 hittar vi de flesta utbrotten i södra Skåne i ett brett stråk från Landskrona över Malmö, Lund och Ystad. Och det sista året, 1713, drabbades ett mindre område öster och norr om Ystad. Göingebygden och trakterna längs med Linderödsåsen var de områden som klarade sig bäst, kanske beroende på att bebyggelsen där var glesare med mindre byar och fler ensamgårdar och smittspridningen därmed var mindre intensiv.

PESTEN I SKÅNE Skånska socknar från vilka uppgift finns om att pest har förekommit någon gång under perioden 1710-1713. Krismortalitetskvot är dödligheten under peståret dividerat med den normala dödligheten under ett antal år före och efter pestutbrottet.

MYNDIGHETERNAS ÅTGÄRDER

Pesten var en gammal bekant som hemsökt Europa i flera omgångar efter digerdöden på 1300-talet. Före dess ankomst till Skåne hösten 1710 hade den också i flera år förflyttat sig uppåt genom Europa. Den fanns i Polen 1708 och sommaren 1710 härjade den i de svenska Östersjöprovinserna. Sommaren 1710 tog den sig från Finland till Stockholm och därifrån ned mot Kalmar och Karlskrona. Myndigheterna gjorde vad de kunde för att hindra dess vidare spridning.

Från och med hösten 1708 kom det ett flertal förordningar från Kungliga rådet i Stockholm om hur fartygstrafiken över Östersjön skulle kontrolleras. Magnus Stenbock, Skånes guvernör, gav i september 1710 egna instruktioner om hur posttrafiken mellan Ystad och Rügen borde hanteras. Han lät boktryckaren i Lund framställa en extra upplaga av Collegium Medicums då nyligen anlända Pest-Cur. Den distribuerades tillsammans med Kungliga rådets ”priseliga förordning” av den 2 september till alla magistrater och befallningsmän i hertigdömet.

En månad senare, den 28 oktober 1710, lät Stenbock så trycka sin egen Pest-Ordning, ett försök att stänga Skånes gränser helt, såväl

PESTSKRIFT Collegium Medicums Pest-Cur tryckt 1710. En kort underrättelse kring hur man skulle förhålla sig i tider av pestilentialisk farsot. Foto: UB Media.

sjövägen som till lands. Varje resande skulle vid ankomsten uppvisa sitt sundhetspass och tillsammans med sitt bagage rökas väl innan han/hon fick resa vidare. Den som anlände utan giltigt sundhetspass skulle skickas tillbaka, och försökte någon smyga sig in via bivägar eller skogsstigar, skulle han fängslas. Pest-Ordningen innehöll också förbud mot svinhållning i städerna, utförliga instruktioner för hur breven skulle rökas och hur gator och torg, allmänna platser och privata hus skulle hållas rena. Vid de stora tillfartsvägarna in i Skåne hade Stenbock redan gett order om militärvakt. Vid småvägarna och skogsstigarna tänkte han sig allmogevakt.

Trots detta anlände pesten. Stenbock utfärdade den 28 november 1710 en tolv sidor lång ”ytterligare Förordning och Anstalt Huruledes Wid den smittosamme Fahrsotens annalkande, skall uti Hertigdömmet Skåne förfaras, och om de måhl, som, till at genom Guds Nåd, hemma och afwärja Siukdommens wijdare Utbredande, kunne nödige finnas”. Den innehöll utförliga instruktioner om hur fortsatt smittspridning inom Hertigdömet i görligaste mån skulle hindras – mellan olika orter, mellan olika hus inom en ort och från den sjuke till övriga medlemmar i hushållet.

ATT STÄLLA DIAGNOSEN PEST

Det var ingen lätt uppgift att ställa diagnosen pest. Dåtidens syn på infektioner var mycket annorlunda jämfört med idag. Infektionerna sågs inte som skarpt avgränsade från varandra och definierade utifrån sin mikrobiologiska orsak. Istället troddes en sjukdom vid de rätta förutsättningarna kunna övergå i en annan. Diagnosen pest kunde inte med säkerhet sättas efter bara ett fall. Intervallet efter det första dödsfallet ingav hopp om att inget farligt var å färde. Att officiellt förklara en gård eller by för pestsmittad var inte heller populärt med tanke på alla de stränga

PESTSKRIFT Martin Luthers pestskrift från 1711, Om man för Döden i Pestilentz-Tider fly må? Foto: UB Media.

restriktioner det medförde. Att besöka en misstänkt pestsmittad gård kunde också, som vi sett, vara ett livsfarligt uppdrag.

Guvernementsmedicus Johan Jacob Döbelius hade 1710 utnämnts till professor i medicin vid Lunds universitet. När pesten sommaren 1712 närmade sig Lund föredrog han att vistas ute i Dalby och lämna tjänsten som guvernementsmedicus hellre än att åka ut till farliga platser och undersöka misstänkta pestfall.

Flykten från de sjuka och döende var en het fråga för moralfilosofer och predikanter. Att genom flykten sätta den egna säkerheten främst, eller att riskera livet genom att stanna kvar och ta hand om de behövande i deras dödsnöd – det var ett svårt val som även tvingade Martin Luther att fatta pennan. Hans verk fastställer noga vilka som fick lov att fly och vilka som för sitt ämbetes skull måste stanna kvar. Skriften trycktes 1711 på svenska i Stockholm: Om man för Döden i Pestilentz = Tider fly må? Den ende läkekunnige person som vid denna tid – officiellt – fanns i Lund var akademifältskären Christian Brunkman. Han hade i mitten av juni 1712 begett sig ut till Stora Harrie för att tillsammans med traktens befallningsman

närmare undersöka ”om det skulle wara farsoot” som visat sig där. Vid återkomsten från Stora Harrie bedyrade han inför en tillkallad rådman vid sin själs salighet att det inte var någon farsot i Stora Harrie. Han blev därför insläppt i staden utan att genomgå någon rökning. Även prästens son från Harrie hade blivit insläppt utan rökning. När så befallningsmannen anlände fick de annat besked. Farsoten hade anlänt till Stora Harrie.

Magistraten ställdes därmed inför ett delikat problem, ty Brunkman var akademikirurg. Det var Consistorium Academicum som hade bestämmanderätt över honom. Konsistoriet placerade vakter vid Brunkmans hus och själv meddelades han utegångsförbud. Eftersom han varit i en smittad by och där verkligen hade umgåtts med de sjuka, måste han nu först spärras in i sitt hus i fjorton dagar och därefter rökas ”med Enerjs, Beek, Tiära ock swafwel … under öpnade fönster at granlaget det se kan” innan han kunde släppas fri att gå ut på stan igen. BEGRAVNINGEN AV DE PESTDÖDA

Den mest impopulära av alla myndigheternas restriktioner gällde förbudet att begrava de pestdöda på ordinarie kyrkogård. En respektabel kristen begravning var en rättighet för alla som levt ett ärbart liv. Förvägrade en sådan begravning var de ”som hafwa fört ett ogudachtigt lefwerne/ och dö uti grofwa synder” liksom självspillingar, där världslig rätt hade att ta ställning till begravningens utformning. Collegium Medicum hade bildats 1663. Enligt tidens medicinska idéer

DÖDSDANSEN av Michael Wolgemut (1493).