250 år med lasarettet i Lund

BERNDT EHINGER 250 år med Lasarettet i Lund

För en nykomling som strosar i centrala Lund kan det vara intressant att veta att nästan alla tydligt gamla byggnader i den östra delen av kvarteret norr om Paradisgatan en gång hört till Lasarettet i Lund. Den här artikeln visar vad en flanör i Lund kan se på en promenad genom lasarettsområdet från Paradisgatan i söder till det stora sjukhusblocket i norr.

I Skåne öppnades hösten 1768 Lasarettet i Lund efter diverse turer om finansieringen, men redan den 24 augusti kom den första patienten in, drängen Sune Pährsson från Barsebäck. Han hade fått ett öppet benbrott på ena underbenet. På den tiden var detta en dödande skada om man inte gjorde något, för det blev alltid fula infektioner i såret. Benet amputerades följaktligen. Patienten överlevde och vårdades på sjukhuset i ett par veckor och fick efteråt frågan hur det hade varit där. Jo, maten hade varit god och närande tyckte han, men sängarna var för smala. Det fanns bara två, men sjukhuset tog in fyra patienter som skavfötters fick samsas om dem. Överbeläggning har med andra ord varit känt ända sedan lasarettets start.

Det första lasarettet hade alltså bara två sängar, belägna i ett par rum på vinden i den sydöstra längan av den s.k. Lagerlöfska gården. Detta var en dåligt underhållen men nödtorftigt upprustad gammal gård i nordvästra hörnet av Lundagård på den så kallade Munckska tomten (bild 1 och 2). Pilen i bilderna pekar på längan med sjukhusets rum.

”På den gamla kirurgiska kliniken hade man inte elektrisk belysning, utan var hänvisad till att operera i dagsljus eller med en gasljuslampa ”

BILD 1 Lagerlöfska gården på Munckska tomten. Efter rekonstruktion av A. Leide 1965.

Huset låg på den plats där den nuvarande universitetsbyggnaden står. I bild 2 är huset markerat med mörkare linjer mot universitetsbyggnadens tunnare. Pilen pekar på den sydöstra längan där Lasarettet i Lund först inrättades. Den mur som senare byggdes runt Lundagård finns också markerad.

Universitetet bidrog med avkastningen från viss kyrklig donationsjord, Hunnerupsmarken, och svenska staten bidrog genom att slopa den ensamrätt till allmänna medel som Serafimerlasarettet i Stockholm hade. Övrig sjukvård fick den enskilde betala själv. Det fanns visserligen statligt bekostade provinsialläkare, men inte fler än en ensam befattningshavare i sju av Sveriges län.

Efterfrågan på sjukvård växte i takt med stigande välstånd i landet. De ursprungliga två sängplatserna på sjukhuset utökades 1792 i ett första steg till 32 sängar i 8 rum på den ombyggda så kallade Stallmästaregården, byggd 1743 för en planerad men aldrig utförd ridhusanläggning vid universitetet.

BILD 2 Bilden visar hur den Lagerlöfska gården låg i förhållande till det nuvarande universitetshuset i hörnet av Kyrkogatan och Paradisgatan. Efter rekonstruktion av A. Leide 1965.

BILD 3 Kurhuset av år 1824 i hörnet av Sandgatan och Paradisgatan, med tillbyggnaden västerut från 1864. Huset har vid olika faser också hyst polikliniker för barn liksom för invärtes-, kvinno-, och öron-näsa-hals-sjukdomar. I folkmun gick kurhuset under namnet Sjömanshemmet i Lund eftersom veneriskt sjuka män ofta hade fått sin sjukdom i utländska hamnar. Gatlyktan har gasljus. Okänd fotograf, omkring sekelskiftet 1900.

Denna skulle ligga på tomten Paradislyckan som sedan blev södra lasarettsområdet. På Stallmästaregårdens grund byggdes 1884 års ögonklinik, nu säte för socialvetenskapliga institutioner.

Behovet av vårdplatser på sjukhus fortsatte att öka, inte minst på grund av den närmast epidemiska spridningen av veneriska sjukdomar från slutet på 1700-talet och några decennier in på 1800-talet. Man byggde därför ett särskilt hus för att ta hand om dessa patienter, det så kallade kurhuset i hörnet av Paradisgatan och Sandgatan, öppnat 1824 (bild 3). Det byggdes på platsen och grunden för det tidigare så kallade Krausiska huset och tillbyggdes år 1864 västerut med ”Cura Posterior”, det vill säga det bortre kurhuset. Det har tidvis varit illa underhållet men ligger fortfarande kvar, och är det äldsta bevarade huset i Lund som i något skede hört till lasarettet. Sedan ungefär 1970 tillhör det universitetet.

Baron Axel Gustaf ”Gösta” Gyllenkrok (1783-1865; bild 4) var fideikommissarie med stora ägor nära Lund, bland annat godsen Råby, Björnstorp och Svenstorp. Åren 1827-1839 var han ordförande i direktionen för Lunds lasarett som han stödde med stora och välbehövliga donationer. För att uppmärksamma hans insatser satte direktionen upp en tavla i sjukhusets vestibul med texten ”G. Gyllenkrok. Lazarettets Wälgörare”. Han var naturvetenskapligt intresserad och hade på Björnstorps slott skapat en mycket stor och värdefull zoologisk samling av snäckor och fåglar (bland annat de flesta då kända papegojor och kolibrier). Han donerade denna skatt till universitetet och gav därtill Lunds stads invånare starkt stöd med donationer för olika sociala ändamål. Gyllenkroks Allé är därför uppkallad efter honom. I mitten på 1850-talet tillkom ”Nya lasarettet” (bild 5), snart kallat ”Gamla lasarettet”. Det byggdes 1848-50. Västra halvan var medicinsk (”invärtes”) klinik och östra halvan kirurgisk (”utvärtes”).

När kirurgen och nydanaren Jacques Borelius (1859-1921) kom till Lund hade sjukhuset ännu inte elektricitet. Vikten av sterilitet inom vården hade heller inte i slagit igenom på fullt allvar. Resultaten av kirurgiska ingrepp blev inte bra, och brösthåla och bukhåla kunde man inte röra utan att det blev svåra infektioner i dem. På bild 6 ses professor Borelius operera ungefär år 1900. I bild 7 går professor Seved Ribbing rond på på ”Gamla lasarettet”. Dessa båda professorer fick förnämligt inflytande på sjukvårdens utveckling i Lund.

BILD 4 Baron Axel Gustaf ”Gösta” Gyllenkrok (1783-1865), mecenat och sjukhusdirektionens ordförande 1827-1839. Infälld i bilden ses också den skylt som satt i sjukhusets vestibul på 1800-talet.

BILD 5 Lasarettet i Lund, byggt 1848-50. Kirurger skötte ”utvärtes” sjukdomar och medicinare skötte ”invärtes”. Fasadputsen knackades bort i början på 1900-talet. Huset har under 1900-talet hyst en radiologisk strålbehandlingsavdelning och en lungklinik. Idag finns olika socialvetenskapliga institutioner i huset. Skylten satt i husets vestibul. Foto: B.A. Lindgren, omkring 1890.

BILD 6 Prof. J. Borelius opererar ungefär år 1900. Den första operationssköterskan, sophiasystern Hedvig Olander, assisterar. Märk gasljuslampan uppe till vänster. Narkosutrustningen består av eterflaska, en bomullstuss och en mask. Aseptiken har slagit igenom så till vida att operationspersonalen bär skyddskläder. Medicine kandidaterna bär emellertid egen mörk kostym. Syster Hedvig bär mössa men saknar handskar. Foto erhållet av professor Borelius dotter, fru Klara Welin.

BILD 7 Professor Ribbing går rond på gamla ”invärtes” (medicinska) avdelningen på Lasarettet i Lund nära år 1900. Den yngre av de båda läkarna i vit rock är Karl Petrén. Seved Ribbing har enligt sin vana en något mörkare rock. Patienterna ligger i mycket prydligt bäddade sängar med en namn- och informationstavla, ett journalblad och egen handduk plus morgonrock på en ställning vid huvudändan.Taklamporna är av gasljustyp. Rummet värms upp av den stora ved- eller kokseldade kakelugnen i bakgrunden. Okänd fotograf.

BILD 8 Kirurgiska kliniken i Lund från 1867-68. Sjukhusets egna kyrksal låg innanför centraltornets runda fönster. Bildkälla: Universitetsbiblioteket i Lund, Baggesamlingen. Foto: Per Bagge 1906.

Efterfrågan på sjukvård fortsatte att växa, och 1867/68 kunde en ny kirurgisk klinik tas i bruk, ritad av arkitekten Helgo Zettervall. Se bild 8.

Patienterna vårdades i stora salar med minst 10 sjuksängar i varje (bild 9). För många var det en stor förbättring jämfört med deras hem, där man, hustru och många barn fick trängas i få, små och hygieniskt undermåliga rum.

På den gamla kirurgiska kliniken hade man inte elektrisk belysning, utan var hänvisad till att operera i dagsljus eller med en gasljuslampa. Dagsljus var viktigt för operationerna

BILD 9 Manlig vårdsal på kirurgiska kliniken i Lund efter ombyggnaden 1905. Salen hade plats för 10 patienter plus två extra sängar som kunde ställas mitt på golvet i stället för bordet. Troligast är det Gustaf Petrén som går rond. Han var då underläkare, men blev senare professor i kirurgi i Lund. Notera ställningarna vid sängarnas huvudända med feberkurva, journalanteckningar och patientens handduk, nytvättad inför fotograferingen. Taklampan är elektrisk. Foto: A.W. Rahmn.

ända tills lasarettet elektrifierades år 1905. Professorerna Jacques Borelius och Seved Ribbing fick igång en kraftig utbyggnad och modernisering av det dåligt fungerande lasarettet, inte minst den kirurgiska kliniken, som fick ett stort annex. Därtill kom en panncentral med elverk, vattenburen uppvärmning av husen, tvättinrättning, textilförråd och verkstäder i ett långt särskilt hus, kallat intendenturhuset (bild 10). En linbana byggdes mellan detta och närliggande byggnader för transport av mat, tvätt och annat tungt gods. Övriga transporter gjordes med häst och vagn ända tills bilar kom på 1920-talet. Elverket gjorde det möjligt att ha elektrisk belysning, röntgenutrustning och hissar för transport av gods, patienter och personal mellan olika våningar. Sotande kol- och vedkaminer kunde också avskaffas. Upprustningen stod klar 1905.

Kirurgiska kliniken fick 1905 en ny stor mottagningsavdelning, en så kallad poliklinik (bild 11),

BILD 10 Intendenturhuset i Lund. Notera linbanan med en transportkorg och en hästkjuts med kusk nedanför. Bredvid står sjukhusets syssloman, P. Lundborg. Bilar var ännu inte aktuella för transporter av tungt gods. Byggnaden revs c:a 1980 för att ge plats åt huset Eden (klart 1984) med lärosalar för universitetet. Okänd fotograf, troligen 1906.

där mindre bemedlade patienter gruppvis togs om hand i stora öppna rum. Patienter med tillräckliga resurser kunde ända till slutet av 1900-talet söka sig till läkarnas egna mottagningar där de fick möta läkaren i enrum.

Sterilitet och aseptik vid operationer var besvärligt och dyrt, och kunde bara långsamt införas. 1937 såg det ut som på bild 12. Kontrasten mot hur det såg ut 40 år tidigare (bild 6) och 80 år senare i den moderna operationssalen (bild 17) är slående.

BILD 11 Docent (senare professor) Gustaf Petrén lägger om ett sår vid ankeln på en patient medan andra väntar i bakgrunden. Alla kunde se och höra vad som avhandlades. En ung man med ett stort förband runt halsen tas om hand av en sköterska till höger i bilden. Foto: A.W. Rahmn, 1905.

Tomtmarken tog på 1910-talet slut på södra lasarettsområdet, men inte behovet av nya byggnader. Landstinget hade varit förutseende och skaffat sig en stor ny tomt längre norrut, och den blev på 1900-talet norra lasarettsområdet. Där stod en ny kvinnoklinik (bild 13) och en ny medicinklinik färdiga år 1918. De ritades av en och samma arkitekt, Salomon Sörensen. Efter andra världskriget frigjordes det mycket stora resurser i samhället, tidigare inlåsta i försvarsansträngningar. På 1950-talet kom en stor utbyggnad igång, med kulmen vid invigningen år 1968 av det nya centralblocket i ett mycket stort sjukhuskomplex med tillhörande laboratorier. Universitetet anslöt med ett stort komplex för

BILD 12 Operation på kirurgiska kliniken i Lund i mars 1937. Professor Gustaf Petrén opererar en patient i vänster sidläge, kanske ett ingrepp på patientens högra njure. Nu har alla kring operationsbordet vita operationskläder och mössor eller hårdukar, och operatören och hans assistenter bär gummihandskar. Men en av anestesisköterskorna har inte munskydd. Patienten sövs med eter som droppas på en öppen mask. Studenterna har hänvisats till att stå bakom ett skrank av vita lakan. De bär vita rockar över sina vardagskläder, men har vare sig mössa eller munskydd. Foto: dr Åke Rydén.

BILD 13 1918 års kvinnoklinik vid Lasarettet i Lund. Huset är nybyggt och parken är ännu inte riktigt klar. Vy från söder. Medicinkliniken ett steg längre norrut har snarlik yttre utformning. Kulverten ovan jord längst till vänster i bilden rymmer idag Livets Museum. Okänd fotograf.

forskningslaboratorier, BMC (Biomedicinskt Centrum), stegvis klart under ett decennium efter 1996 då den första delen invigdes, Wallenberg neurocenter.

För att inte det nya centralblocket skulle bli för högt grävde man ned det två våningsplan i marken, och började alltså med att gräva en c:a 10 meter djup grop (bilderna 14a-f). Fasaden på det befintliga AB-blockets trapphus revs tidigt, för där skulle Centralblocket ansluta. Det var ett dramatiskt skådespel när sydfasaden till trapphuset på det först byggda AB-blocket öppnades med jättelika skärbrännare. Samtidigt växte de stora trapphustornen upp. Huset byggdes sedan med en teknik som inte prövats tidigare i landet. Längst ned lades en grund med konventionell teknik, men resten gjordes som ett korthus av horisontella

BILD 14 a-f Bildsviten visar hur man först grävde en 10 meter djup grop för centralblocket. Våningsplanen sattes sedan på plats som ett jättelikt 3-dimensionellt pussel. Bildkälla: Firma SIAB. Okänd fotograf. BILD 15 Här ses huset slutbesiktigat och klart, hösten 1967. Den sista byggkranen står kvar. Foto från öster. Bildkälla: firma SIAB. Okänd fotograf.

betongskivor på smala pelare utan sidostöd. Detta stöd kom i stället från de två massiva centrala betongtornen för hissar. Våningarna sattes sedan samman av färdiga betongdelar, gjutna i en särskild anläggning en bit utanför Lund. Det hela var ett tredimensionellt pussel i jätteformat som sades ha utvecklats i USA.

Slutresultatet blev mycket billigare än vad man budgeterat för, och huset blev färdigt på utsatt tid, eller kanske till och med lite tidigare. Det slutbesiktigades

BILD 16 (Föregående uppslag) Den onkologiska strålningsavdelningen på Lasarettet i Lund, klar 2013. Foto: Berndt Ehinger, 2014.

den 29 september 1967 (bild 15), men invigdes först den 25 september 1968 som en födelsedagspresent till lasarettets 200-årsdag. Det var en mycket nöjd statsminister Tage Erlander som gjorde detta på sina socialdemokratiska landstingspolitikers vägnar. Landstingsrådet Torsten Andrée var den som främst hade drivit fram bygget, och chefsläkaren professor Olle Olsson hade styrt utformningen av det tillsammans med arkitekten Stefan Hornyansky.

Sjukvården har ändrats mycket också efter 1960-talet, och det stora centralblockets konstruktion med stora öppna våningsplan med endast smala bärande pelare har visat sig mycket ändamålsenlig och anpassningsbar när lokaler behövt ändras. Operationsavdelningars salar har till exempel

BILD 17 Hybridsalen på centraloperation i Lund 2011. Bildkälla: informationsavdelningen, SUS i Lund. Okänd fotograf.

byggs om flera gånger, och har blivit tekniskt mycket avancerade. Bild 17 visar en så kallad hybridsal år 2011, en kombination av en operationssal av standardutförande och ett högteknologiskt röntgenlaboratorium för tredimensionell bildteknik med tung utrustning. Elektroniken är om fattande och behövs för övervakning och bedömningar vid

särskilt avancerade och nya ingrepp. Alla personer i salen bär heltäckande operationskläder och munskydd. Ventilationen har noga styrd temperatur och fuktighet, med filtrerad luft.

Nya byggnader har också tillkommit, senast den nya strålbehandlingsavdelningen 2013 med en färgglad och mycket uppiggande glasfasad (bild 16). Den bryter helt mot den tidigare tunga arkitekturen med enskilda stora klinikhus, stramt utformade i rött tegel, liksom mot centralblockets randiga och numera mörknade och trista betonggrå fasad. Visst går Lasarettet i Lund en ljusnande framtid till mötes, också i fråga om byggnader.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Borelius, Jacques. 1918. Malmöhus läns lasarett i Lund 1768 – 1918. Lund. Essen-Möller, Erik. 1947. Bidrag till Lunds medicinska fakultets historia. Lund: C. W. K. Gleerup.

Flaum, Alfred. 1968. Lasarettet i Lund 1768-1968 : en historik utarbetad på uppdrag av Malmöhus läns landsting till lasarettets tvåhundraårsjubileum. Lund. Westling, Håkan. Medicinska fakulteten vid Lunds universitet 1668 – 2003. Medicinska fakulteten. Lund. Ehinger, Berndt, Biörklund, Anders, Landberg, Torsten. 2017. Lasarettet i Lund : 1768-2000: bilder berättar. Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet, Lund.