Hel och ren på Kulturen

HUVUDBYGGNADEN vid Ramlösa brunn.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Andersson, Wilhelm. 1907. Ramlösa Hälsobrunn 1707-1907. Strödda anteckningar ur Brunnens historia. Helsingborg. Bergmark, Matts. 1991. Bad och bot: om vattnet som läkemedel och njutningsmedel. Stockholm: Prisma. Mansén, Elisabeth. 2001. Ett paradis på jorden. Om den svenska kurortskulturen 1680-1880. Stockholm: Atlantis. Åberg, Alf 1957. Ramlösa: en hälsobrunns historia under 250 år. Helsingborg.

”Med lagen kom också en rad statliga råd och anvisningar om hur man borde sköta sig; hur ofta man skulle tvätta sig, byta kläder och så vidare ”

KÖKET i den byggnad som vi idag kallar för Kulturens Arbetarbostad.

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM Hel och ren på Kulturen

En visning av friluftsmuseet med fokus på hygien och hälsa kan låta som något uttänkt för en begränsad publik med specialintresse för temat, kanske grundat i yrkestillhörighet, snarare än för en bredare allmänhet. Men temat öppnar upp för en djuplodande vandring genom den svenska historien. Vi som museipedagoger kan ge en intim inblick i vardag och livsvillkor, och samtidigt en bred bild av samhället och dess utveckling genom olika tidsepoker. En visning på temat ger även vidare perspektiv på vår egen tillvaro, nutidens samhälle och dess syn på hygien och hälsa. Kroppen har vi människor gemensam oavsett vilken tid vi levt eller lever i. Det Sverige vi berättar om i friluftsmuseet var ett ståndssamhälle med strikta och tydliga gränser mellan olika befolkningsgrupper. Adel, präster, borgare och bönder hade alla sina särskilda regler, normer, funktioner och etiska riktlinjer. Under 1800-talet började gränserna mellan stånden luckras upp i och med att nya klasser växte fram. Arbetar- och borgarklassen blev allt större och mer tongivande i samhället.

BRYGGHUSET I THOMANDERSKA HUSET Att tvätta var en mödosam och tidskrävande process och gjordes därför sällan. Mellan varven tvättades dock småsaker upp som till exempel förkläden och kragar.

DEKANHUSET Det gedigna bygget i sten vittnar om att huset tillhörde en välbärgad person på medeltiden. Den utstickande konstruktionen till vänster om ingången är en rekonstruktion av ett förnämare dass, ett så kallat privet.

MEDELTIDENS LUND – DEKANHUSET

Medeltidens Lund var storstad och bondby på samma gång. Invånarna var till stor del självhushållande. Åkerlappar, hagar, odlingsträdgårdar, stall och ladugårdar var självklarheter inom förindustriella städers gränser, liksom de slags djur som vi idag naturligt kopplar samman med bondgårdar. I Lund, som var en av Danmarks största städer, levde människor och djur mycket nära varandra. Visst avfall hamnade på gator och torg till följd av det dagliga livet, men det gjordes stora och regelbundna insatser av invånarna för att hålla staden ren. Det står att läsa i ett tillägg till Lunds medeltida stadslagar att den som trots tillsägelse på tinget inte gjorde rent gatupartiet framför sitt hus eller lät sin

”möding” (dynghög) ligga så länge på tomten att den flöt ut över gatan, skulle betala böter. Hushållsavfall och gödsel samlades alltså i regel blandat i högar och användes som gödsel till köksträdgården.

Dekanhuset är en av få medeltida byggnader som finns kvar i Lund. Det flyttades till Kulturens friluftsmuseum från en tomt vid Kyrkogatan 1908. Huset stod inför rivning men räddades genom flytten, om än inte i helt ursprungligt skick. Ett så kallat privet, ett från fasaden utskjutande dass, lades till (farligt nära husets huvudingång!) fast inget sådant funnits där från början. Modellen är dock medeltida. Mårten Skinnares hus i Vadstena har ett fint bevarat, autentiskt exempel.

Minst en gång i veckan, på lögaredagen, tvättade sig den medeltida lundabon mer ordentligt. Man var kanske mer noggrann med hygienen än nutidsmänniskor ofta tenderar att tro, men vissa lukter som vi idag har svårare att tåla sågs säkert som naturliga och oundvikliga då. Mängden av luskammar och en och annan förmodad tandborste i det lundensiska fyndmaterialet vittnar om medeltidsmänniskans ansträngningar vad gäller den personliga hygienen.

ILund fanns offentliga badhus och förmögna borgare hade dessutom ofta privat badstuga. Mot slutet av medeltiden dog dock badkulturen ut, något som kom att förändra synen på hygien och kropp för lång tid framåt. Kroppen kom att bli mer privat och hälsa kopplades inte längre på samma sätt till renlighet. Denna syn genomsyrade hela samhället och delades länge av såväl hög som låg. Det var först på 1800-talet som skillnaden mellan olika klassers syn på kropp och hygien började skilja sig drastiskt åt.

TUNNOR MED SILL OCH FLÄSK I BLEKINGEGÅRDEN För att skydda och bevara den mat och de råvaror som framställdes på gården fick man salta, röka, torka eller lägga in den.

1800-TALETS BONDESAMHÄLLE – BLEKINGEGÅRDEN OCH BOSMÅLATORPET

”En bondes näve ska vara så smutsig att om man lägger ett sädeskorn i den så ska det gro”, sägs det i en uppteckning från Västergötland. Talesättet säger en del om synen på smuts i det gamla bondesamhället. Tvärtemot hur vi ser på det idag sågs smuts som naturligt och till och med som något gott som kunde skydda kroppen mot angrepp av sjukdom. Smuts var en självklar del av livet hos allmogen, där alla medlemmar i ett hushåll arbetade fysiskt med djur och natur. Att gå från ladugården till matbordet utan att byta kläder eller tvätta sig var inte något man bekymrade sig över. Att städa och tvätta var därför något man endast företog sig till fester och helger och det var snarare förenat med rit och högtid än med renlighet och hälsa.

En av de viktigaste angelägenheterna för det självförsörjande hushållet var att bevara och skydda den mat och de råvaror som framställdes på gården. De metoder som stod till buds var till exempel att salta, röka, torka eller lägga in maten. Detta skyddade den från att mögla eller ruttna, men skadedjur var också ett ständigt hot och krävde att man förvarade maten på sinnrika sätt.

Insekter och skadedjur var inte bara ett problem när det kom till förvaring av maten. De flesta hade problem med vägglöss och huvudlöss. Luskammar och lusbrädor användes för att samla ihop och rensa bort lössen. En lusbräda var en bräda med borrade hål som lades i sängen under natten. När lössen ätit sig mätta var tanken att de skulle krypa ner i brädans håligheter istället för tillbaka in i väggen. På morgonen tömdes brädan och lössen dödades.

Idet vi kallar Blekingegården bodde under tidigt 1800-tal en välbärgad bondefamilj. Trots gårdens välstånd upplever nog många idag bostaden som ganska enkel och trång. På landet förändrades saker mycket långsammare än i städerna och man levde ofta som man gjort i generationer. Blekingegårdens hjärta är det stora rummet i mitten. I det rummet sovs, åts och arbetades det, ofta sida vid sida med gårdens pigor och drängar. Fysisk närhet, där det var vanligt att sova och leva tätt inpå varandra, och okunskap

LUSKAMMAR I det lundensiska fyndmaterialet från medeltiden finns mängder av luskammar. KM 38715.47 (övre), KM 66166.966 (nedre).

om hur sjukdomar spreds och botades gjorde att dödligheten var mycket högre under hela 1800-talet än den är idag. Olika typer av lungsjukdomar, dysenteri, malaria, förorenat vatten med mera skördade många dödsoffer. Barnadödligheten var hög. Sedan mitten av 1700-talet har

LUSBRÄDA Lades i sängen på kvällen. När lössen ätit sig mätta kröp de på morgonen tillbaka in i brädans håligheter där de sedan lätt kunde tömmas av i brasan. Just denna lusbräda är ett före detta mangelbräde. KM 8688.

spädbarnsdödligheten sjunkit med 98 procent och sedan 1800-talets början har medellivslängden fördubblats i Sverige.

Idet lilla hus som vi kallar Bosmålatorpet bodde Kristina Niklasson mellan 1891 och 1923. Kristina hade sju barn och en man som var försvunnen efter att ha emigrerat till Amerika. Fattigdom med svält, undermåliga bostäder och hårt arbete var säkert bidragande faktorer till att flera av Kristinas barn drabbades av tuberkulos (tbc). Tbc var den stora folksjukdomen vid den här tiden, främst var det fattiga människor som drabbades. I Sverige och Europa var tuberkulos den enskilt största dödsorsaken under 1800-talet och början av 1900-talet. I början av 1900-talet dog ungefär en miljon européer av tbc varje år.

BOSMÅLATORPET på Kulturens friluftsmuseum.

STADSMILJÖN OCH THOMANDERSKA HUSET

1800-talet var borgerlighetens storhetstid. Då lades grunden till flera av de ideal som än idag har stor genomslagskraft. För att leva upp till de borgerliga idealen förutsattes att det fanns gott om både tid och plats. Den borgerliga hustrun skulle inte, till skillnad från allmogens fruar och mödrar, behöva bidra till livsuppehället. Fokus för henne var att skapa ett vackert och harmoniskt hem med välartade barn och tjänstefolk. Ett välstädat och välorganiserat hem, där varje rum hade sin specifika funktion, var viktigt och stod i skarp kontrast till de smutsiga gatorna utanför hemmet.

Borgerliga ideal kring hygien och hälsa spreds ut på landsbygden genom att förmögna storbönder gärna härmade den borgerliga

INTERIÖR (föregående uppslag) från Bosmålatorpet.

livsstilen, men även genom att det tjänstefolk den krävde ofta rekryterades från landsbygden och så småningom återvände hem med nya tankar och vanor. Städerna var vid den här tiden smutsiga, i många avseenden hälsovådliga platser. Fram till början av 1800-talet var dödligheten i städerna betydligt högre än på landsbygden. Hushållsavfall och latrin kastades ut på gator och bakgårdar. Detta blandades med gödsel från de djur som hölls i staden. Sörjan som bildades skapade ofta problem för stadens invånare som hade svårt att ta sig torrskodda genom stadens gator. Stora, upphöjda så kallade borgmästarstenar lades ofta ut i rader på gatorna för att underlätta framkomsten genom avskrädet. När Johan Henrik Thomander köpte huset på Paradisgatan i Lund och väntade på att hans nyblivna hustru Emilie skulle komma, beskrev han husets förtjänster för henne och förklarade nöjt att ”det ligger vid den enda torra gatan i Lund”. Bristen på renhållning var inte endast ett praktiskt problem. Smuts och avföring letade sig ner till grundvattnet som invånarna sedan hämtade upp ur någon av stadens offentliga brunnar för att använda i hushållet. I många fall gjorde vattnet dem sjuka. Städerna växte hastigt och de allt mer tätbefolkade miljöerna bidrog till att sjukdomar spred sig snabbt. Särskilt svåra var de koleraepidemier som spred sig i landet 1834 och under 1850-talet. Från att först ha trott att koleran spreds från person till person kom smuts och förorenat vatten allt oftare att uppmärksammas som smittohärdar. Detta bidrog i sin tur till ett ökat intresse för att lösa renhållningen och vattenförsörjningen i städerna och år 1861 stod landets första vattenverk färdigt i Stockholm.

BORGMÄSTARSTENAR Det var vanligt att stadens gator täcktes av en sörja av hushållsavfall, latrin och gödsel från de djur som hölls inom staden. För att underlätta för invånarna att ta sig fram lade man ibland ut stora upphöjda stenar, så kallade borgmästarstenar, mitt i gatan.

OFFENTLIG BRUNN (föregående uppslag) vid domkyrkan i Lund. Bristande renhållning tillsammans med frigående boskap förorenade vattnet, som spred sjukdomar som kolera. Ur Voyages en Scandinavie, en Laponie, au Spitzberg et aux Feröe. Publicerad 1843-1855. Foto: Bengt Melliander, Universitetsbiblioteket i Lund.

Under 1800-talet gick städerna i spetsen för förbättrade sanitära åtgärder. Forskning och industrialisering bidrog till viktiga förändringar i städerna, såsom förbättrade boendeformer, införande av kommunalt vatten, avlopp och renhållning. Efter kritik av den utbredda svenska orenligheten från läkare och utredare började Sveriges första hälsovårdsstadga ta form runt mitten av 1800-talet. 1874 var den klar och började gälla i rikets samtliga städer. Med lagen kom också en rad statliga råd och anvisningar om hur man borde sköta sig; hur ofta man skulle tvätta sig, byta kläder och så vidare. Allt eftersom århundrandet framskred kom förhållandet mellan stad och land att skifta. Dödligheten blev nu lägre i städerna än på landet. ARBETARBOSTADEN

Ingen miljö i friluftsmuseet är av senare datum än Arbetarbostaden, eller för den delen mer autentisk. Här är tiden frusen till 1930, just när Sverige balanserade på tröskeln till moderniteten och mitt i den tid som lanserade visionen om folkhemmet. Demokratin var ny, socialdemokratin skulle om två år påbörja ett mer än fyrtio år långt maktinnehav. Bygget av en välfärdsstat, undslippandet av ännu ett världskrig och ett enormt uppsving för svensk ekonomi – allt låg nära förestående.

Det gamla Sverige med fattigdom i kåkar och stugor, och med hyresettor där hela familjer trängde ihop sig, fanns i allra högsta grad

kvar. Klassbarriärerna fanns ännu kvar och ojämlikheten mellan könen var stor, men emigrationen från ett land som länge räknats till Europas fattigare hade börjat klinga av. Nya vetenskapliga upptäckter, maskiner och innovationer var på väg att snabbt förändra världen.

Familjen Andersson på Adelgatan 1B i Lund levde bättre än många andra. För att tillhöra arbetarklassen var de relativt välbeställda. Siri och Nils Andersson gifte sig 1921 och flyttade kort därefter in i den lägenhet som idag går under benämningen Arbetarbostaden. De kom att bo kvar hela fyrtio år i denna bostad om två rum och kök. Miljön speglar hur en stor del av Sveriges stadsbefolkning bodde och organiserade sin tillvaro under denna tid. Familjen Andersson delade bakgård med alla de människor som bodde i de små lägenheterna runt den, i gatuhuset såväl som i gårdshuset. Utedassen var gemensamma,

SIRI ANDERSSON i Arbetarbostadens kök.

liksom brygghuset och tvättstugan med inmurad tvättbalja i gårdshusets källarplan, där det även fanns ett svalt matförråd. Här förvarades en del av skörden från den kolonilott familjen hyrde. I kvarteren runt omkring fanns vid den här tiden gott om småbutiker där färskvaror kunde inhandlas dagligdags, bland annat speceriaffärer och en mjölkbutik.

PÅ ARBETARBOSTADENS BAKGÅRD fanns gemensamma dass och utrymmen för att hänga tvätt.

Det fanns gott om råttor och barnen fick i uppdrag av sina föräldrar att fånga så många de kunde. Inlämnade svansar belönades med småpengar. Det land som Ludvig ”Lubbe” Nordström benämnde som Lort-Sverige i sin berömda radioföljetong år 1938, är det Sverige som vi kan ana konturerna av i berättelser av det slaget. Men mycket var på väg att förändras, och det skulle komma att gå snabbt.

Rivningarna av äldre stadsdelar och kvarter runtom i Sverige under mitten av 1900-talet innebar inte enbart att många kulturhistoriskt intressanta och viktiga miljöer gick förlorade, utan även att människors generella boendestandard höjdes. Elektriciteten, det rinnande kalla och varma vattnet, centralvärmen, avloppsystemen och den luftigare stadsplaneringen med plats för grönområden – allt bidrog till en förbättrad folkhälsa. Såväl det moderna köket med kylskåp och arbetsbänk i rostfritt stål, som det moderna badrummet med vattenklosett och badkar, förenklade vardagen och gjorde tillvaron mer hygienisk och hälsosam än någonsin tidigare.

Funktionalismen fick en dominerande position i svensk 1900-talsarkitektur. Dess genombrott blev just 1930 års stockholmsutställning, där bostadsavdelningen blev mycket uppmärksammad. Ljus, luft, renhet och förnuft var ledorden. Funktionalismen presenterades som framtidens arkitektur, präglad av socialt ansvarstagande och industriell formgivning. Den kom att forma folkhemmets bostadsbyggande, med betoning på kollektivism och jämlikhet, samt sträng moral kring renhet och ordning. Bland annat sjukhusmiljöer var källor till inspiration för ”funkisens” pionjärer. Ett hem skulle vara lika rationellt, ljust, luftigt och lätt att hålla rent som ett sjukhus. Fattigdom, ohyra, smuts och trångboddhet skulle byggas bort