Vipeholms sjukhus och kariesexperimenten

RASTGÅRD vid manlig paviljong på Vipeholms sjukhus. 1940-tal. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 2986.

”För att kunna genomföra experimenten behövde man enligt Medicinalstyrelsen hitta ’ett relativt omfattande folkmaterial, som helt kunde hållas under kontroll under en avsevärd tid’. På Vipeholm fann man de försökspersoner man letade efter ”

MATS ENGSTRÖM Vipeholms sjukhus och kariesexperimenten

IRegion Skånes medicinhistoriska samling finns drygt 600 föremål med koppling till Vipeholms sjukhus i Lund. Det är allt från möbler och husgeråd till konstnärliga terapiarbeten och kläder. I denna artikel vill jag lite kort berätta om sjukhusets historia och om de medicinska experiment som genomfördes vid sjukhuset mellan 1945 och 1951.

1930 motionerade riksdagen om anläggandet av ett specialsjukhus för ”svårskötta obildbara sinnesslöa män”. Idag hade vi snarare benämnt denna grupp som personer med utvecklingsstörning. Behovet var stort. Många patienter behövde tas om hand och staten såg det allt mer som sin uppgift att i det framväxande välfärdssamhället erbjuda vård för de behövande.

1935 öppnade Vipeholms sjukhus med två paviljonger och plats för drygt 600 patienter. Snart hade sjukhusets platser fyllts, bland annat eftersom man tidigt också började ta emot minderåriga och kvinnor. Diagnosen på de män, kvinnor och barn som kom till Vipeholm var i de flesta fall sinnesslöhet (idiotia) och i några fall epileptisk sinnessjukdom (insania epileptica). Som mest fanns det upp emot 1 000 patienter på sjukhuset.

PATIENTARBETE i textilverkstaden på Vipeholms sjukhus. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3025.

Arbetsterapi och sysselsättningsterapi sattes igång direkt i samband med att sjukhuset öppnade, med köksarbete och jordbruksarbete i de fall där det var möjligt. På vinterhalvåret var det extra viktigt med aktiviteter eftersom patienterna ofta vistades i dagrum med ett fyrtiotal andra patienter och enbart en skötare. Det var snarare fråga om förvaring än vård. Skyddsutrustning, i form av bland annat spännbälten och tvångströjor, användes frekvent. Detta för såväl patientens egen som för omgivningens skull. Inte förrän i mitten av 1950-talet, då psykofarmaka introducerades, började man kunna minska på användningen av skyddsmedel.

SKYDDSKLÄNNING för kvinnlig patient. Tillverkad i rött så kallat buldantyg – ett extra grovt tyg som syddes samman i flera lager. De långa ärmarna, utan öppning för händerna, knöts samman baktill med ett kraftigt textilband. Region Skånes medicinhistoriska samling. VS 618. Foto: Emma Krantz.

På 1960-talet förändrades synen på personer med utvecklingsstörning och även på de anhörigas roll. Vården skulle nu göras mer individanpassad och ske i närheten av hemorten. Även konstterapi som behandlingsform introducerades. 1968 trädde en ny omsorgslag i kraft som betonade integrering i social och mänsklig miljö och även den lilla gruppens princip. Den nya lagen innebar också skolplikt för alla barn. För barnen på Vipeholm handlade det snarare om rätten till skolgång och en skola startades på Vipeholm. De stora institutionernas tid var på väg att ta slut. 1982 omvandlades sjukhuset till ett vårdhem och 1993 lades även detta ned. För många patienter var detta något positivt, för andra var flytten från Vipeholm problematisk, då de levt hela sina liv på sjukhuset och inte hade något egentligt hem eller annat sammanhang att återvända till.

SPÄNNBÄLTE med sängrem av ljusbrunt läder och sadelgjord. Region Skånes medicinhistoriska samling. VS 623. Foto: Pernilla Sjöström.

PATIENTARBETE Verk i färgkrita på papper. Skapat av patienten Björn 1974 som en del i den konstnärliga terapiverksamheten. Titel: Ateljén. Region Skånes medicinhistoriska samling. VS 1004.

PATIENTARBETE Målning med vattenfärg på kartong. Skapad av patienten Kerstin 1973. På bilden en sjuksköterska bredvid ett bord med pillerskålar. Region Skånes medicinhistoriska samling. VS 1100.

KARIESEXPERIMENTEN

Mellan 1945 och 1951 genomfördes på Vipeholm de medicinska experiment som av eftervärlden har fått en rad olika benämningar; kolaexperimentet, sockerförsöket, kariesprojektet etc. Ursprungligen benämndes hela projektet som Vipeholmsundersökningarna. Det var en stor studie i vilken man vetenskapligt ville ta reda på om socker verkligen orsakade hål i tänderna eller ej. Bakgrunden var att man ville åtgärda den dåliga tandhälsan i landet. 1943 var endast 1 av 1 000 värnpliktiga fri från karies vid mönstring. Därför gavs Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) i uppdrag av staten att försöka lösa detta problem. Den dåliga tandhälsan var inte bara ett smärtsamt problem för de drabbade, utan kostade även staten mycket pengar. 1938 hade man bildat Folktandvården och därmed tagit på sig ett ökat ansvar för framförallt barnens tänder.

För att kunna genomföra experimenten behövde man enligt Medicinalstyrelsen hitta ”ett relativt omfattande folkmaterial, som helt kunde hållas under kontroll under en avsevärd tid”. På Vipeholm fann man de försökspersoner man letade efter. Inga etiska frågor kring patienternas deltagande i studien ställdes. Efter att utan resultat först ha testat att förebygga karies med hjälp av olika mineraler och vitaminer, det så kallade vitaminförsöket, gick man över i nästa fas av experimentet. Nu ville man istället aktivt framkalla karies hos försökspersonerna. 1947 inleddes det så kallade kolhydratförsöket. Försöksdeltagarna delades in i sju grupper inklusive en kontrollgrupp. Grupperna fick olika tillägg till kosten i form av klibbiga kolor, mjölkchoklad, sötat bröd etc. (se diagram).

Två av grupperna fick så kallade toffee-kolor, det vill säga socker i extra klibbig form som specialtillverkades för undersökningen. Syftet med dessa kolor var att de skulle sätta sig i tänderna.

Särskilt påfrestande var det för den kvinnliga respektive manliga grupp som ätit 24 toffee-kolor per dag (utöver det socker som även gavs vid måltiderna). 1949 ses kurvorna för bland annat de båda 24-toffeegrupperna plana ut i samband med att kosten i försöken lades om för att närmare motsvara ”normala” konsumtionsmönster. Denna omläggning var delvis ett krav från sötsaksindustrin som från och med 1947 gick in som stor finansiär av forskningsprojektet. Vad sockerindustrin hoppades på var att man dels skulle framstå som en ansvarstagande aktör i samhället som månade om medborgarnas hälsa, dels att forskarna kanske kunde visa att socker, intaget i mer ”normala” mängder, inte var så farligt för tänderna. Resultaten av undersökningarna gick dock inte sötsaksindustrins väg, utan det slutade med att de drog in sin finansiering samtidigt som de lyckades skjuta upp publiceringen av resultaten i flera år. De slutgiltiga resultaten av försöken var mycket tydliga. Mycket socker orsakade mycket karies. I den kvinnliga gruppen som åt 24 toffee om dagen hade antalet skadade tänder under försökets gång ökat med i snitt 7 – tänder som gjorde ont och tänder som sedan skulle lagas (vilket var långt ifrån en smärtfri upplevelse). Det kan tillläggas att inga lagningar gjordes innan försöket avslutades.

Utöver kosttillskotten skulle flera av testgrupperna under försökets gång även lämna salivprover för analys.

DIAGRAMMET på höger sida hämtat ur rapporten Tandkaries och kolhydrater från 1953. Effekten av sockret på patienternas tänder syns tydligt, framförallt i de grupper som konsumerat de extra kladdiga toffee-kolorna.

I vissa fall handlade det om var 15:e minut under hela dagen. Detta kunde pågå i serier om 36 dagar. Insamlingen var inte oproblematisk och deltagarna fick tugga på ett paraffinstycke för att kunna lämna provet. Många deltagare hade svårt att åstadkomma den intensiva tuggning som krävdes. För andra rann saliven konstant ur munnen.

De allra flesta patienterna visste inte vad som pågick och förstod inte heller varför dom utsattes för denna behandling. Merparten av de medverkande patienterna kunde inte ens föra enklare typer av samtal.

Några etiska överväganden kring patienternas tillstånd eller välbefinnande nämns inte i den rapport som skrevs efter det att försöken avslutats. Att lägga nutida etiska perspektiv på dåtida handlingar kan dock vara problematiskt. När försöken

PATIENT SOM RÖNTGAS i samband med kariesexperimentet. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3076.

startades fanns inga forskningsetiska kommittéer att rådfråga eller förhålla sig till. Samtidigt kan det poängteras att såväl FN:s deklaration om mänskliga rättighteter som Nürnbergkoden lanserades under samma tid som försöken på Vipeholm pågick. I dessa dokument talade man om statens ansvar för sina medborgares hälsa och om vikten av informerat samtycke vid medicinska experiment på människor. Man kan vid Vipeholm, eller för del delen i riksdagen eller vid Medicinalstyrelsen, inte varit helt omedvetna ifråga om dessa riktlinjer och strömningar i samtiden.

Avslutningsvis kan det konstateras att Vipeholmsexperimenten var lyckade ur ett vetenskapligt perspektiv. Sambandet mellan socker och karies hade säkerställts. Rekommendationer kring till exempel lördagsgodis kunde nu göras på vetenskaplig grund. Lika lyckosamt var det inte för patienterna.

AVGJUTNINGAR AV TÄNDER på Vipeholms sjukhus. Bilden är sannolikt tagen i samband med kariesexperimenten. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3066.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Bommenel, Elin. 2006. Sockerförsöket. Kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa. Lund: Arkiv.

Carlén-Nilsson, Cecilia & Holmér, Ulla. 1998. Röster från Vipeholm. Lund: Stift. medicinhistoriska museerna i Lund och Helsingborg. Lynöe, Niels. 1999. Mellan cowboyetik och scoutmoral. Medicinsk forskningsetik i praktiken. Stockholm: Liber.

Petersson, Bo. 1994. Forskning och etiska koder. En introduktion till forskningsetik. Nora: Nya Doxa.

Tandkaries och Kolhydrater. Vipeholms-undersökningarna 1947-1951. 1953. Svensk tandläkare-tidskrift, vol. 45 suppl. 1952. Lund: Gleerups förlag.