Själens bot och kroppens lindring

kunde pesten smitta inte bara via contagion, kontaktsmitta. Föreställningen fanns också att miasma, utdunstningar från avlidna pestoffer, kunde sprida sjukdomen vidare. Det ansågs därför vara farligt att ånyo gräva där ett pestoffer begravts. Kungliga Rådet tog hänsyn till dessa medicinska aspekter och publicerade den 8 november 1710 sin Förordning til hämmande af den beklageliga farsoten med dess bestämmelse om de pestdödas nedgrävande ”utom Staden och på Landet i afsides backe … tillika med sine gång- och sängkläder”. Hade man kontakter högre upp i hierarkierna tillämpades inte reglerna för var begravning fick ske lika strängt. Hade man inte dessa kontakter, fick man ta till andra åtgärder. I S:t Peters Klosters kyrkobok kan vi läsa om det första pestoffret där, ”Jochum Klåckare utj Klåstret”: ”d 6 Sept afsomnade i Herranom Klockaren härtill församl: Wälachtade Jochum Möller, men det som beklageligast war, genom den grymma fahrsooten, och såleds derföre intet fick någon begrafning utan effter giord anstalt af höga öfverheten, nidgrafven i Sin Trägård, men sedermera hemligen en affton seent utförd till Kyrkiogården, och nidgrafven wästan wid KyrkioMuren emellan bägge Askarna.”

Han följdes två veckor senare av sonen Andreas och dottern Kari, i oktober av dottern Sophia och slutligen en bit in i november av ”Klockare Enckian Stina Serling”. Alla blev de sent om aftonen eller om natten i hemlighet begravda på kyrkogården.

GÅ FLITIGT I KYRKAN

Den allt övergripande förklaringen till pestens ankomst var att det var ett Guds straff för folkets syndfulla leverne. Gud verkade genom miasma och contagion. Först av allt måste var och en sona sina synder, sköta sina kontakter med Gud och gå flitigt i kyrkan. Strävan att öka kyrksamheten var därför ett viktigt inslag i pestbekämpningen.

FOLKLIGA FÖRESTÄLLNINGAR

Det finns flera nedtecknade berättelser om pestens ankomst till en ort. Gemensamt för dem alla är att pesten var något utifrån kommande. Däri stämmer de folkliga berättelserna överens med den officiella synen. Men därefter går detaljerna isär. De kungliga förordningarna befolkades av verkliga män och kvinnor. I sägnernas värld var pesten – precis som andra farsoter – ofta personifierad. Den kunde visa sig som en människa, ett djur eller annat föremål. Ofta beskrivs den som två små barn på vandring, en pojke med räfsa eller skyffel och en flicka med en kvast, en ryttare på en trebent häst eller en gammal lutande grå gumma utan hemvist och okänd av alla.

Pestgossen och pestflickan är nog de i sammanhanget mest kända. Sägnen berättar också att man genom att begrava dem levande trodde sig kunna stoppa farsoten. Om detta har hänt i verkligheten är inte lätt att veta, då alla ting under pestens tid var inställda och vandrande tiggarbarn naturligtvis kunde försvinna av andra orsaker.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Harrison, Dick. 2019. Digerdöden. Lund: Historiska media. Persson, Bodil E. B. 2001. Pestens gåta.Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne. Lund: Nordic Academic Press. Persson, Bodil E. B. 2006. Gud verkar med naturliga medel. Pestens härjningar i Skåne 1710-1713. Lund: Nordic Academic Press. Västerbro, Magnus. 2016. Pestens år. Döden i Stockholm 1710. Falun: Historiska media.

”Uti vår hage där växa blå bär. Kom hjärtansfröjd! Vill du mig något så träffas vi där. Kom liljor och akvileja, Kom rosor och saliveja, Kom ljuva krysmynta, kom hjärtansfröjd! ”

Folklig visa

AKLEJA, Aquilegia vulgaris L. Illustration i Carl Axel Magnus Lindman, Bilder ur Nordens Flora, 1917-1927.

GUNILLA GARDELIN Själens bot och kroppens lindring

Citatet på föregående uppslag är hämtat från första strofen i en folklig visa upptecknad på Gotland på 1880-talet, men ingen vet när och av vem den skapats. Teorier har framförts om att växterna i texten skulle vara ett recept på fosterfördrivning, men detta är snarast en modern mytbildning. Visan har drag av både sånglekar och äldre visor med uppräkningar av de nämnda örterna som kan följas tillbaka till andra texter från 1500-1600-tal. Det man kan säga är att flera av växterna har använts som läkeväxter under medeltiden. I första raden omnämns blåbär, som under historisk tid använts som febernedsättande medel, men också för att motverka tarminfektioner och diarré. De har säkerligen också använts som en krydda i matlagning. Vi vet exempelvis genom en arkeologisk undersökning att en familj som bodde centralt i Lund i slutet av 1100-talet ätit blåbär – bär som inte växte i Lunds närhet, men kan ha köpts på torget. På familjens tomt fanns en latrin som varit i bruk under som längst ett år. I latrinen, som också innehöll hushållsavfall, fanns bevarade frön från bär som smultron, blåhallon (salmbär), lingon och blåbär, grönsaker, rotfrukter och frukter samt

ett flertal medicinalväxter som hjärtstilla, läkemalva, cikoria och bolmört. Familjen hade också den i visans andra rad omtalade hjärtans fröjd som i dag kallas citronmeliss växande på tomten. Örtens ursprungliga och naturliga växtplats finns runt östra medelhavet. Den kom till Norden under medeltiden och bland annat har Hildegard av Bingen, abbedissa och författare, som levde under 1100-talet och skrivit om bland annat naturmedicin, ansett att den hjälpte mot melankoli.

Alla stadsbor hade inte lika bra förutsättningar för en god hälsa. I en doktorsavhandling av osteolog Carolina Arcini har över 3 000 skelett från Lund analyserats. Ett resultat som framkom vid analysen var att hälsostatusen hos Lundaborna under medeltiden var generellt sett tämligen konstant. Merparten av Lundaborna levde inte längre än till 40-årsåldern, men flera blev upp emot 60 år och några blev ännu äldre. Kosthållningen hade en stark inverkan på hälsan och varierade i olika sociala grupper. Även vällevnad kunde då som nu ge upphov till ohälsa. I Arcinis studier framgår exempelvis att karies ökade under senmedeltiden, vilket skulle kunna sättas i samband med en ändrad diet med ett ökat intag av kolhydrater.

Under medeltiden kunde sjukdomar och skador som idag inte anses allvarliga leda till döden. Arcini har i sina studier kunnat se en ökning av frakturer under perioden 1100-1300 och framförallt på män. Några skador kan sättas i samband med stridigheter där både aktivt stridande och civila drabbats. Andra skador kan ha uppkommit genom olycksfall. Förslitningsskador har också varit vanliga och orsakats av tunga arbeten. Beroende på det politiska läget och på vilken social samhällsgrupp man tillhörde, kunde riskerna att skadas variera.

HYGIEN OCH HÄLSA

Hygien var också en viktig faktor för god hälsa och i Lund fanns under medeltiden privata och offentliga badhus. Från vikingatid finns uppgifter om att man badade, rengjorde och ordnade sitt hår. Man brukar skilja på torra bad där man genom att värma upp ett rum får de badande att svettas och våta bad där man sköljde av sig med vatten. Att genomgå torrbad innebar också att man efteråt sköljde av sig. I hemmet kunde man tvätta sig genom att ta upp vatten i ämbar eller andra kärl.

Ett privat badhus låg vid Lilla Fiskaregatan i Lund där ärkedjäknen (den högste diakonen i domkyrkan) Erland Erlandsen, enligt en skriftlig källa från 1269, brukade bada med sitt husfolk. Det fanns i städerna också offentliga badhus som under medeltiden utvecklades till sociala institutioner där man träffades, barberade sig och kanske åt. Behandlingar som koppning eller åderlåtning förekom också. I Lund fanns två kända offentliga badstugor. Den ena, kallad Pilebadstuen, låg i västra Lund. Den andra låg i östra Lund och är omtalad 1309 som juxta balneum lapdeum (lat.), vilket betyder att badhuset var byggt i sten. Senare benämndes den som balnea publica (lat.) vilket betyder att badhuset var offentligt. Att rengöra sin kropp var under medeltiden viktigt och det finns också källor som uppger att allmosor givits för att ge fattiga en möjlighet att besöka badstugor. Det gjorde danske biskopen Nikolai Wullf, vilket framgår av ett dokument från Slesvig daterat 1452. Han betalade för att fattiga från Helgeandshusets hospital var fjortonde dag skulle få ett bad och att det skulle ske i en badstuga och inkludera bad (troligen torrbad), klippning och tvagning och sådant som hörde till badet. Det var en god kristen gärning att hjälpa fattiga och sjuka och göra bot för sina synder. Efter reformationen 1536 och övergången till protestantismen försvann tron på att genom allmosor göra bot för sina synder.

KARTA Medeltida Lund med kyrkor, kloster, konvent och badhus. Teckning Gunilla Gardelin.

BADHUSSCEN Den badande får behandling genom koppning. Koppningen kunde göras på två olika sätt; torr respektive våt koppning. Vid torr koppning sattes ett kohorn mot huden, företrädesvis på det ställe där patienten hade ont. Därefter sögs luften ut ur hornet genom ett hål i spetsen. Detta skapade ett vacuum som lyfte huden under kohornet och skapade en böldliknade utbuktning. Idén var att öka blodcirkulationen kring det sjuka området. Blöt koppning gick till på samma sätt, förutom att koppningen kombinerades med åderlåtning. I dessa fall skars först ett snitt i huden innan kohornet sattes på. Blodet sögs sedan ut via kopphornet. Träsnitt av Jost Amman, 1500-tal. Bildkälla: Wellcome Collection.

En smittsam sjukdom, syfilis, nådde Lund under slutet av medeltiden. Snart florerade uppfattningen att sjukdomen spreds via bland annat badhusen, vilket kan ha varit en orsak till att de stängdes ner, tillfälligt eller permanent, men det fanns troligen flera orsaker. I vissa städer fanns enstaka badhus kvar ända fram till 1700-talet, men för Lunds del finns inga uppgifter om badhus i staden från tiden efter reformationen. Att flera offentliga badstugor upphörde med sin verksamhet gjorde att rengöring av hela kroppen blev mer omständlig. Stadens invånare fick sköta sin hygien i hemmet, vilket generellt sett bidrog till en försämrad hygien.

KLOSTER, KONVENT OCH HOSPITAL

Kunskap om olika örters läkande förmåga fanns som tradition hos befolkningen sedan förhistorisk tid, men ordensmedlemmar i kloster och konvent bidrog till att utveckla den. Inom klostren och konventen kunde det finnas lokaler för att ta hand om munkars och nunnors sjukdomar i ett så kallat infirmeri, men några ordnar hade också hospital som var till för utomstående. Johanniterorden drev ursprungligen ett sådant hospital i Jerusalem. Det grundades 1070 och drevs enligt augustinregeln, vilken ger allmänna föreskrifter för klosterlivet. Trots förändringar av orden till en riddarorden, fortsatte de att bedriva läkekonst. På ett kyrkomöte i Tours i Frankrike 1163 framlades att klosterbröder inte skulle ägna sig åt fysiska ting utan det var själen som skulle vårdas. Blev man sjuk uppfattades det som ett straff av Gud. Det här synsättet befästes också på Laterankoncilet 1215 där man tog fasta på att själen var mer värd än kroppen och därför skulle läkarna inte ägna sig åt läkekonst som skulle kunna bringa själen i fara. Helgeandshus fanns i många städer och hade som uppgift att hjälpa fattiga, äldre människor och sjuka. Lunds Helgeandshus etablerades senast 1269, då det omnämns i en källa under namnet Hospitale spiritus

sancti, den heliga andes hospital. Kyrkan och hospitalet har beskrivits av arkitekten och konsthistorikern Carl Georg Brunius som såg byggnaderna innan de revs 1834. Mot kyrkans västra gavel var en byggnad tillfogad och där hade hospitalets patienter varit inhysta. I hospitalssalen stod ett altare i ena änden och bäddarna var placerade så att patienterna kunde delta i mässan. Verksamheten stod under domkapitlets tillsyn och en föreståndare ansvarade för det dagliga arbetet i hospitalet. I den vård som tillhandahölls på hospitalen under medeltiden användes örtmedicin och i några fall gjordes ingrepp vid benbrott och liknande, men kirurgi fick egentligen inte utföras.

Det var inte ovanligt att hospitalen helgades åt S:t Jörgen. Strax öster om Lund, där Sankt Jörgens park idag ligger, låg det hospital och den kyrka som upprättades under 1100-talet. För hospitalet fanns en föreståndare och troligen bröder som fungerade som vårdare. Intill kyrkan har funnits flera byggnader, bland annat en huslänga inredd med rum varav några var uppvärmda. De internerade var exempelvis de som drabbats av den smittsamma sjukdomen lepra, också kallad spetälska. Innan hospitalet etablerades utanför Lund begravdes de leprasjuka på kyrkogårdar inne i Lund. Sjukdomen är känd från karolingisk lagstiftning på 700-talet i Europa. Den äldsta uppgiften i Norden finns i Lunds domkyrkas dödsbok, där en notis är införd någon gång mellan åren 1123 och 1131 om en person Godvin den spetälske som hade avlidit den 5 oktober och till Laurentiiklostret vid domkyrkan gett ett uns guld (omkring 28 gram). De regler som användes vid undersökandet av om någon led av lepra var mosaisk lag, vilket man kan läsa om i tredje Moseboken, kapitel 13:

”Och Herren talade till Mose och Aron och sade: När någon på sin kropps hud får en upphöjning eller ett utslag eller en ljus fläck, och därav uppstår

SANKT JÖRGENS PARK I LUND Här låg under medeltiden det hospital där bland annat personer med lepra internerades. Här låg också en kyrka helgad åt S:t Johannes. Efter arkeologiska undersökningar på 1940-talet har grundplanen markerats med stenar.

ett spetälskeartat ont på hans kropps hud, så skall han föras till prästen Aron eller till en av hans söner, prästerna. Om då prästen, när han beser det angripna stället på hans kropps hud, finner att håret på det angripna stället har vitnat, och att det angripna stället visar sig djupare än den övriga huden på kroppen, så är han angripen av spetälska; och sedan prästen har besett honom skall förklara honom oren”. I Kristofer av Bayerns stadsrätt för Köpenhamn 1443, som senare kopierades av andra skånska stadsrätter, beskrivs i stadgar hur man hanterar de som drabbats av sjukdomen: ”Den som får spitale sot uti staden, han skall nödgas att fara ut till S:t Jörgens hus inom den tid, som honom av fogde och borgmästare förelagd bliver; gör han det icke, då må de föra honom och hans gods dit på hans egen kost och täring”. Hur man

gick tillväga inför interneringen finns beskrivet i källor från andra delar av Europa; den spetälske fick genomgå ett slags symbolisk begravning där en dödsmässa lästes över den sjuke som ett sätt att visa att hen betecknades som död. Hen fråntogs sina ägodelar och fick avlägga de tre klosterlöftena om kyskhet, fattigdom och lydnad, hen fick höra om förhållningsregler; vid tiggarfärder i staden skulle hen alltid gå mitt i gatan med en skramla och i samtal med friska personer ställa sig mot vinden för att motverka smitta genom andedräkt eller utdunstningar från kroppen. Resonemanget kom sig av att man inte kände till hur sjukdomen smittade. Genom att samla de sjuka till en plats kunde man så småningom få bukt med spridningen av sjukdomen och i slutet av medeltiden hade de smittade minskat i antal.

LÄKEKONSTENS YRKEN

Att läkekonst och livsåskådning gick hand i hand vittnar bruket av åderlåtningsjärn om. De användes för att få kroppen och själen i balans. Idén går tillbaka till den grekiska antiken med fyra kroppsvätskor som skulle befinna sig i inbördes balans. Det handlade om blod, slem, gul galla och svart galla. Bland annat den danske läkaren Henrik Harpestreng (död 1244) använde sig av metoden. Under medeltiden hade olika personer skilda kunskaper i läkekonst som bidrog till omhändertagande och hjälp till sjuka och skadade. Få fick möjlighet att studera medicin.

En idag märklig kombination i ett och samma yrke var barberaren och kirurgen. Yrkesbeteckningen bardskär kommer av det tyska ordet bard som betyder skägg. Bardskären betjänade militären och förutom barberarens uppgifter utförde han olika åtgärder av yttre skador som läkande av sår, benbrott med mera. Invärtes skador fick endast skötas av läkare. I Lund finns en provinsialläkare omnämnd i skriftliga källor från slutet av 1500-talet, vilket permanentas 1623 genom läkaren och professorn Nils Foss som dessutom var kung Christian V:s livläkare.

ÅDERLÅTNINGSJÄRN påträffat vid arkeologiska undersökningar i Bredgatan i Lund år 1954. KM 49215. PINCETT från arkeologiska undersökningar av S:t Jörgens hospital utförda åren 1941 och 1944-45. KM 49185:157.

Apotekare i Lund omnämns i skriftliga källor från 1614 och en apoteksfilial öppnas 1627 strax söder om Domkyrkan. Efter att den första kända apotekargården förstörts i Skånska kriget (16751679) inrättades ett nytt apotek vid Kyrkogatan på den plats där apoteket Svanen än idag ligger. Ett apotek kunde sälja örter eller sammansättningar av örter i olika form. Trots en ökad professionalisering av läkekonsten fortsatte den folkliga medicinen också att praktiseras långt fram i tiden.

SALVESKED som använts inom apotekaryrket, påträffad vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Apotekaren 5 i Lund år 1936. KM 38315:9.

APOTEKSKÄRL i miniatyrformat, påträffat vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Apotekaren 3 i Lund år 1908. KM 18804.