Sängläge och övervakning på S:t Lars sjukhus

”Anteckningarna som gjordes var både intima och detaljerade. Det var inte bara i de stora åthävorna och högljudda skriken som nyckeln till det sjuka låg. De små rörelserna, viskande ljuden och till synes omotiverade skratten bar också på psykiatrisk information ”

LUNDS HOSPITAL OCH ASYL I framkant hospitalet. Längre bort på andra sidan Höje å syns asylen. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3398.

LARS-ERIC JÖNSSON Sängläge och övervakning på S:t Lars sjukhus

De var åtminstone fem herrar som deltog i inspektionen av Lunds hospital och asyl: Överinspektören och psykiatern Gustaf Bolling, arkitekten och hofintendenten Axel Kumlien, biträdande läkaren Bror Gadelius, sysslomannen Hugo Windahl och så, förstås, professorn och överläkaren vid sjukhuset Svante Ödman.1 Året var 1895 och inspektionen föranleddes av överinspektören Bollings besök. Vid detta tillfälle var det framförallt två nya, mindre paviljonger som pockade på uppmärksamhet. Med utgångspunkt i Kumliens ritningar och Ödmans idéer om en ny, god sinnessjukvård hade de två husen adderats till de sedan 1879 befintliga hospitalsbyggnaderna.

Lunds hospital var ett av de första moderna sinnessjukhusen i landet, ritat av Per Ulrik

1 Gustaf Bolling (1839-1901), Bror Gadelius (1862-1938) och Svante Ödman (1836-1927) var tre av sekelskiftets viktigaste psykiatrer i Sverige. 1895 var Gustaf Bolling Överinspektör för sinnessjukvården i riket och hade som uppgift att inspektera samtliga sinnessjukhus i Sverige och vid dessa besök dessutom ha samtal med patienter som så önskade. Bolling hade dessutom 1896 skrivit den första svenska artikeln om så kallad sänglägesbehandling. Bror Gadelius var vid tillfället underställd Svante Ödman och skulle bli det tidiga 1900-talets mest inflytelserika psykiater, dels som professor vid Karolinska institutet, dels som flitig skribent.

Stenhammar och Axel Kumlien, som tog över projekteringen efter Stenhammars död 1875. Sjukhuset utformades med fristående paviljonger. I sin helhet låg det med tydligt avstånd från stadsbebyggelsen. Naturen ansågs i sig helande. Staden, inte minst de växande industristäderna, uppfattades som infektionshärdar där svaga sinnen var särskilt utsatta för frestelser och allmän omoral. Nervklena människor som inte klarade denna utsatthet kunde bli föremål för psykiatrins omsorger. En grundförutsättning var alltså att de drabbade avskildes från sina vardagliga miljöer och placerades på anstalt.

Men nu var det alltså 1895 och dags för inspektion av sjukhuset. Året innan hade de små paviljongerna tagits i bruk. Kostnaderna för nytillskotten hade Malmöhus läns landsting tagit till skillnad från resten av sjukhuset som var statligt. För den som klev in i någon av de två byggnaderna – en var avsedd för män, en för kvinnor – var kontrasten slående i förhållande till de cellavdelningar

SVANTE ÖDMAN utnämndes till överläkare vid Lunds hospital 1881. Han efterträdde då Ernst Salomon som avled efter endast en kort tid som sjukhuschef. 1893 utnämndes han till professor i psykiatri vid Lunds universitet. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 540. Foto: Pernilla Sjöström.

som var närmsta grannar. För de intagna fanns ett dagrum, en vaksal för åtta patienter samt två isoleringsrum. För personalen fanns ett särskilt rum med garderob. Till avdelningen hörde också ett eget kök och en klosett.

De här två avdelningarna representerade det nya i svensk sinnessjukvård. Fram till 1960-talet kom svenska sinnessjukhus att byggas med ständig övervakning

LUNDS ASYL invigd 1891. Till de friliggande paviljongerna gick en järnvägsräls avsedd för mat- och latrintransporter. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3394.

av de intagna som en av de centrala och grundläggande funktionerna. Den här artikeln tar sin utgångspunkt i denna funktion så som den kom till uttryck på Lunds hospital och asyl, eller S:t Lars som sjukhuset kom att benämnas från och med 1931. Kapitlet fokuserar på decennierna kring sekelskiftet 1900, en dynamisk och formativ period i den svenska psykiatrins historia. Poängen med de två små övervakningsavdelningarna var att de intagna skulle vara visuellt tillgängliga för personalen. Det dög inte längre att placera patienter i celler och stänga dörren. Den låsta cellen ansågs nu, vid sekelskiftet 1900, generera en förvriden bild av den sjuka och dennes symtom. Man pratade till och med om en särskild typ, cellpatienten – konstgjord och samtidigt ”halft djurisk”

(Bolling 1896:14). Sedan den moderna sinnessjukvården fick sina första sjukhus vid mitten av 1800-talet hade en viss pessimism spridit sig efter uteblivna behandlingsresultat.2 I Lund hade hospitalet stått klart 1879. Men redan 1891 hade ytterligare en anstalt byggts på andra sidan Höje å. Denna anstalt, Lunds asyl, var avsedd för kroniska fall, det vill säga intagna som sjukhuset hade förlorat hoppet om att kunna bota eller förbättra. Om de terapeutiska insatserna på hospitalet var få, var de sällsynta på asylen. Att bli förd över ån, till asylen, var en kort resa med stor betydelse för den intagna. Möjligheterna till returresa var små.

1890-talet var dock inte bara en tid av behandlingspessimism. Sänglägesbehandling var ett nytt sätt att organisera och behandla de intagna. På övervakningsavdelningar borde patienterna ligga i sina sängar under uppsikt av ständigt närvarande personal. Personalens huvuduppgifter var dels att observera och nedteckna de intagnas rörelser och yttranden, dels att korrigera felaktiga beteenden. En grundtanke med sängläget var också att patienten skulle bringas att vila. Inte minst det sjuka organet – hjärnan – borde befinna sig i viloläge. Via personalens observationer och genom att samla många fall på en klinik fanns dessutom förhoppningen om att skapa sig en bättre uppfattning om de psykiska sjukdomarnas natur.

För att bemanna de två nya övervakningsavdelningarna krävdes fyra sköterskor som förutom observationer av beteenden och själstillstånd förväntades föra listor över varje patients sysselsättning, fysiska hälsa, vikt, matintag och avföring. Övervakningsavdelningarna med sina sängliggande patienter påminde starkt om en somatisk vårdavdelning. Sjuksköterskorna, liksom fokuseringen på de

2 Som de första moderna sinnessjukhusen i Sverige brukar Vexjö hospital och Stockholms hospital räknas. Det förra öppnade 1857, det senare 1861.

SÄNGLIGGANDE PATIENTER på 1920-talet, troligen en lugn avdelning. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3381.

intagnas fysiska status och vila, talade samma språk; viljan att närma sig den somatiska vården. Avdelningarna gavs dessutom ett utpräglat sjukhuslikt utseende. Vita väggar, sängarna förstås och de uniformerade sköterskorna signalerade sjukhus, signaler som också avsågs påverka de intagnas sjukdomsinsikt som ansågs vara ett nödvändigt första steg i riktning mot tillfrisknande. Men vad var det som skulle observeras? Hur gick det till? Journalanteckningarna från den här tiden kan hjälpa oss med att få besked om den saken. Intresset för de nyintagna var stort. I journalen motsvarades det av täta anteckningar, kanske ett par i veckan. Om tillståndet inte förändrades, om inget hände med patienten eller om det som hände upprepade sig svalnade intresset.

PLANRITNING Karaktäristiskt för de två nya övervakningsavdelningarna som togs i bruk 1894 var kombinationen av de två isoleringsrummen och den stora vaksalen för åtta patienter.

En kvinna som togs in 1899 på Lunds hospital placerades på den kvinnliga länspaviljongen. Efter samtal med läkaren – det råkade vara Bror Gadelius – lades hon i sänglänge. Under ronderna beskrevs hon som mycket blyg och svarade inte på tilltal. När läkaren lämnade avdelningen uppgavs hon vara desto livligare. En journalanteckning berättar hur hon ”intresserar sig särskildt för invid henne liggande No 1378s meningslösa snack och skrattar med henne”. Personalen kunde notera att hon skötte sina behov, att sömnen var dålig och att hon inte sällan sjöng nattetid. Hon åt på egen hand och var inte våldsam.

Kvinnans historia på Lunds hospital skulle komma att bli lång, förlagd både till hospitalet och asylen. Här vill jag bara peka

på vilken sorts kunskap denna observerande och övervakande sinnessjukvård presterade. Fokuseringen på kroppen var en väsentlig del av intresset. Hur såg den ut? Hur fungerade den? När en patient skrevs in vägdes, mättes och beskrevs den nyintagna. Hyn beskrevs liksom huvudets form. Vilken färg hade håret? Ögonen? De kroppsliga funktionerna kom även i fortsättningen att stå i fokus. Den intagnas upplevelser av sin situation och sitt tillstånd gavs endast liten uppmärksamhet. Om något antecknades om hennes tal, var det i huvudsak betraktat som ett sjukdomssymtom. Noteringen ovan om intresset för sänggrannen är ett sådant återkommande exempel. Vi kan dock lägga märke till att talet registrerades och dessutom det meningslösa i detta tal. Den sortens observationer kunde bara göras i ett rum där patienterna var exponerade för personalen. Till skillnad från den tillslutna cellen, där personalen då och då tittade till den intagna, var de sängliggande patienterna alltid tillgängliga för personalens blickar och hörsel. Anteckningarna som gjordes var både intima och detaljerade. Det var inte bara i de stora åthävorna och högljudda skriken som nyckeln till det sjuka låg. De små rörelserna, viskande ljuden och till synes omotiverade skratten bar också på psykiatrisk information.

De så kallade länspaviljongerna befann sig vid sekelskiftet 1900 vid den svenska psykiatrins frontlinje. Detta nya slags övervakning fanns också på andra sjukhus, men paviljongerna vid Lunds hospital var nya och särskilt utformade för sängläge och övervakning. I Lund, liksom i övriga Sverige, ansågs de vara vägen till framgång och förnyelse. De gamla sjukhusen byggdes om för övervakning. Under hela 1880-talet rapporterade sjukhuschefen Svante Ödman från Lund dessutom om hur cellernas små fönster höggs upp till vanlig fönsterstorlek. Ödman tyckte sig nu kunna ändra benämningen på dessa rum från ”cell” till ”ensamrum”.

PATIENTER I ARBETE VID S:T LARS SJUKHUS Vid sidan om sängläge var sysselsättning en viktig del av de intagnas vardag. Arbetet ansågs ha terapeutisk effekt och bidrog dessutom till driften av sjukhuset. Män arbetade med bland annat jordbruk och trädgårdsskötsel, i skrädderi, snickeri och skomakeri. Kvinnorna hänvisades till kökssysslor, sömnad, renhållning och andra traditionella kvinnliga arbetsuppgifter. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3384.

VÄVSAL PÅ S:T LARS SJUKHUS I den intagnas arbetsuppgifter ingick vävning, inte endast för kvinnor utan även för män. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3383.

ÖVERVAKNINGSAVDELNING i slutet av 1920-talet. Patienterna ligger till sängs och åtnjuter den förmodade terapeutiska effekten. Personalen står vid sidan om, beredd att göra en observation eller korrigera ett avvikande beteende. Region Skånes Medicinhistoriska samling. B 3378.

Under 1890-talet fortsatte omgörningen av cellavdelningarna genom att flera små rum slogs samman till större övervakningsavdelningar (årsberättelse 1900). Ödman var inte ensam om denna övervakningsreform. Dels var den internationell, dels fick den tidigt fäste också hos andra betydelsefulla samtida läkare som ovan nämnda Gustaf Bolling och Bror Gadelius.3 Nybyggda sjukhus som de i Vänersborg (1905), Säter (1911), Västervik (1912) och Helsingborg (1927) byggdes alla med utgångspunkt i övervakningsavdelningar. Först på 1960-talet kom detta slags övervakande och slutna anstalter att ifrågasättas och successivt ersättas med andra, framförallt öppna och frivilliga former för vård.

3 Till de frälsta och engagerade hörde också Georg Schuldheis och Axel Enwall.

Om åren kring sekelskiftet 1900 innebar vissa förändringar i synen på ett gott omhändertagande fanns det också andra grundläggande egenskaper på sinnessjukhusen som överlevde under hela anstaltsepoken, det vill säga mellan 1850-1970. Grundidén med sinnessjukhusen var att de drabbade skulle avskiljas från sin vardagliga tillvaro. Sjuka skulle skiljas från friska. På anstalten skulle män skiljas från kvinnor, liksom intagna i olika tillstånd. I termer av lugna, halvlugna, halvoroliga och oroliga avdelningar gjordes en intern grundsorteringen av de intagna. Generellt kunde denna ordning iakttas genom att de lugnare avdelningarna alltid låg närmast anstaltens mitt, nära administrationsbyggnaden. De oroliga avdelningarna återfanns längst ut i systemet. På liknande vis förlades alltid avdelningarna för kvinnor på vänstra halvan av sjukhuset, männens på den högra. Detta slags organisering återfanns generellt på samtliga större sinnessjukhus i landet. I Lund kan vi observera en variant på denna uppställning. Här flankerades Överläkarbostaden av de, som man sade, ”fina” avdelningarna avsedda för lugna och betalande förstaklasspatienter. När de två ”Nervklinikerna” togs i bruk 1921 underströks denna ordning med de finare avdelningarna belägna mellan administrationsbyggnaden och överläkarvillan.

Tron på omhändertagande på anstalt var stark. Parat med uteblivna behandlingsframgångar tycktes behovet av psykiatrisk vård öka. I Sverige expanderade därför den anstaltsbundna psykiatrin kraftigt under första hälften av 1900-talet. 1850 fanns drygt 1 000 platser, femtio år senare ytterligare 3 500. Under åren kring 1960 var anstaltssystemet som störst med över 34 000 platser. Dessa siffror motsvarades av drygt 30 stora anstalter i landet. Lunds hospital byggdes för 354 patienter och utökades 1891 med asylens 684 platser.

Med nervpaviljongerna och mindre tillbyggnader skulle sjukhuset på 1940-talet komma att totalt omfatta över 1 300 platser, jämnt fördelade på könen. Vid slutet av 1960-talet inleddes en förändring av allt detta. De stora anstalterna ansågs nu inte längre som en terapeutisk miljö. Även själva sjukdomsbegreppet ifrågasattes. Var de drabbade överhuvudtaget sjuka eller var de offer för ett orimligt samhälle? I takt med att de stora sjukhusen lades ned utvecklades öppna vårdformer. Det egna hemmet och patientens närmiljö kom att uppfattas som den ideala terapeutiska miljön. Men det är en annan historia.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Andersson, Eva. (red.) 1990. Sinnessjuk i folkhemmet. Lund: Lundabygdens ABF. Harding, Gösta. 1975. Några glimtar ur Svante Ödmans liv, speciellt hans opposition vid Bror Gadelius doktorsdisputation 1896. I: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets årsskrift 1975, vol. 12. Lund. Jönsson, Lars-Eric. 1998. Det terapeutiska rummet. Rum och kropp i svensk sinnessjukvård 1850–1970. Stockholm: Carlssons. Lundquist, Gunnar. (red.) 1949. Modern svensk sinnessjukvård. Stockholm: AB Modern litteratur. Sjöström, Bengt. 1992. Kliniken tar över dårskapen. Göteborg: Daidalos.

Truedsson, Hans. 1929. Lunds hospital 1879–1929. Blad ur sinnessjukvårdens historia. Lund. Åman, Anders. 1976. Om den offentliga vården. Stockholm: Liber förlag, Sveriges Arkitekturmuseum.