Bland blodiglar och konstgjorda njurar

MEDELTIDA BADHUSSCEN På bilden utövas ett torrt bad och samtidigt koppning. Ur Olaus Magnus skrift Historia om de Nordiska folken, första gången utgiven 1555.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Andrén, Anders. 1982. Lund, tomtindelning, ägostruktur, sockenbildning. Rapport Medeltidsstaden 56. Stockholm. Arcini, Caroline. 1999. Health and disease in early Lund. Osteo-pathologic studies of 3 305 individuals buried in the first cemetery area of Lund 990-1536. Department of Community Health Sciences Medical Faculty Lund University Sweden 1999. Archaeologica Lundensia. Investigationes de Antiqvitatibus Urbis Lundae VIII. Lund. Bergqvist, Johanna. 2013. Läkare och läkande. Läkekonstens professionalisering i Sverige under medeltid och renässans. Lund Studies in Historical Archaeology 16. Lund. Blomqvist, Ragnar. 1949. Hospitalet i Lund. Kulturens årsbok 1949. Lund. Blomqvist, Ragnar. 1951. Lunds historia I. Medeltiden. Lund: LiberLäromedel/Gleerup. Brunius, Carl Georg. 1850. Skånes konsthistoria för medeltiden. Lund: Gleerup. Gardelin, Gunilla. 2011. Kv Saluhallen 1. Fornlämning nr 73, Lunds stad, Lunds kommun, Skåne. Arkeologisk slutundersökning 2010. Kulturens rapporter nr 6. Madsen, Per Kristian. 2010 (1999). Sygdom og død. I Roesdahl (red.) Dagligliv i Danmarks middelalder en arkaeologisk kulturhistorie. s 324-351. Århus.

Manøe Bjerregaard, Mikael 2008. Badstuer i middelalderen. KUML 2008, Årsbok for Jysk Arkæologisk Selskab. s 211-243

Schweiger, Anita & Kammerer, Susanne. 1998. Hildegard av Bingens örtabok. Förebygg och hela. Översättning, Sune Karlsson. Fackgranskad av Marie-Louise Eklöf. Stockholm: Cordia.

”Om 3-5 droppar däraf intagas 1 à 2 gånger dagligen, höjes livskraften. Vid utvärtes användning på höftnerven, njurarna, korsryggen, arm- och korsbensnerverna botar den ischias i förening med gul elektricitet äfvensom lumbago, njurlidande och förlamning i armar och ben ”

INSAMLING AV BLODIGLAR för medicinskt bruk. Fångstmetoden bestod i att kvinnorna lät iglarna suga sig fast på fötter och ben. Därefter plockades de bort att lades i vattenfyllda kärl. Illustration av George Walker i boken The Costume of Yorkshire från 1814. © The Board of Trustees of the Science Museum

MATS ENGSTRÖM Bland blodiglar och konstgjorda njurar

På uppdrag av Region Skåne förvaltar Kulturen Region Skånes medicinhistoriska samling. Samlingen utgörs av drygt 32 000 föremål och 4 000 digitaliserade fotografier. Nedan har jag valt ut 6 stycken föremål som på olika sätt är särskilt intressanta och som jag vill berätta lite mer om.

BLODIGEL Kan bli upp till 15 cm lång. I svalget har den tre muskulösa käkar, i vilka det sitter ett stort antal mikroskopiska tänder. Okänd fotograf. BLODIGLAR – EN UNIVERSALKUR

Blodiglar har använts inom medicinen i många tusen år. På 1700-talet gav Carl von Linné dem namnet Hirudo medicinalis. Han framhöll att iglarna brukades mot allt. Kopplingen till åderlåtning är central i behandlingen. Precis som man vid åderlåtning skulle tömma kroppen på ”ont” blod skulle blodigeln suga ut det ”onda” blodet, och därmed även sjukdomen, ur kroppen. Idén har sin grund i den så kallade humoralpatologin (även kallad fyrsaftsläran). Sjukdom förklarades då genom obalans i kroppens fyra

vätskor; gul galla, svart galla, slem och blod. Att vara vid sina ”sunda vätskor” var av stor vikt för hälsan.

Förutom att blodiglar samlades in och användes lokalt av kloka gummor och gubbar såldes de även på apotek. Iglarna förvarades i vatten i speciella burkar med luftningshål i kärlets överkant. Vattnet i kärlet behövde bytas ut ett par gånger i veckan.

Iglarna samlades in från dammar och stillastående vatten. Fångstmetoden kunde bestå av att benen sattes ned i sjövattnet och att iglarna därefter sög sig fast. Särskilt använda har de varit mot tandvärk, där en eller flera iglar placerades mot tandköttet under läppen. De kunde även placeras bakom örat för samma effekt. Efter ca 15-30 minuter hade de sugit klart och trillade av. För att kunna återanvända dem doppades

APOTEKSBURK för förvaring av blodiglar. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 161. Foto: Emma Krantz. de i salt. Sedan klämde man på dem så att de spydde upp blodet igen. Därefter lades de åter ner i burken. De kunde leva i flera år.

Bruket av blodiglar har fortsatt långt in i modern tid och levande blodiglar kunde köpas på svenska apotek ända in på 1970-talet. Idag har blodiglarna gjort comeback inom vården. Nu används de för att få fart på blodcirkulationen i till exempel avklippta fingrar som sytts tillbaka. Iglarna motverkar vävnadsdöd genom att suga upp ansamlat blod tills det venösa återflödet hämtat sig.

VÄRLDENS FÖRSTA ULTRALJUDSAPPARAT FÖR MEDICINSKT BRUK

I början av 1950-talet hade man inom sjukvården blivit allt duktigare på att åtgärda vissa hjärtfel på kirurgisk väg. Ett problem var dock att kirurgerna inte på förhand kunde säga om just en viss patients problem kunde lösas med en operation. Det visste man först efter det att kroppen hade öppnats upp. Diagnostiken var helt enkelt inte tillräckligt bra.

Problemet intresserade läkaren och kirurgen Inge Edler (19112001) i Lund. Han funderade

ULTRALJUDSAPPARATEN som användes för att registrera världens första ekokardiogram. Medicinskt ultraljud fungerar genom att mycket korta ljudstötar sänds in i kroppen. När ljudet träffar strukturer i kroppen, i till exempel hjärtat, studsar det tillbaka som ett eko. Ekot kan sedan avläsas på en skärm. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 13237. Foto: Emma Krantz. kring nya metoder för att se in i kroppen och därmed förbättra diagnostiken. Kanske kunde till exempel den relativt nya radartekniken komma till användning på något sätt? Edler behövde dock hjälp av någon med bättre tekniska kunskaper för att kunna komma vidare. Genom gemensamma bekanta kom han i kontakt med fysikern Hellmuth Hertz (19201990), en tysk forskare verksam i Lund sedan slutet av 1940-talet. Hertz svarade omgående att radartekniken inte skulle gå att använda. Istället förslog han att de skulle testa en annan teknik – ultraljud.

Hertz egen nyfikenhet hade väckts och han gav sig genast av till Kockums varv i Malmö. Där fanns en ultraljudsapparat som användes för att kontrollera svetsfogar i fartygsskrov. Han fick tillgång till apparaten och satte helt enkelt mätinstrumentet mot sin egen bröstkorg. På skärmen kunde han genast se att apparaten registrerade något som rörde sig i takt med hjärtat!

Han lånade hem apparaten och började tillsammans med Edler undersöka vad det var han hade sett på skärmen. Behovet av en egen apparat som de kunde modifiera uppkom snart. Lämpligt nog skulle Hertz inom kort åka på en försenad bröllopsresa till Tyskland. Under resan passade han på att besöka en av cheferna på Siemens och nämnde då de nyligen utförda experimenten med ultraljud. Siemens-chefen förstod genast att detta var intressant och erbjöd sig att låna ut en ultraljudsapparat. Denna

HELMUTH HERTZ OCH INGE EDLER demonstrerar världens första ultraljudsapparat för medicinskt bruk. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 2631.

apparat levererades till Lund och med den kunde det experimentella arbetet fortsätta.

Den 1 oktober 1953 togs de första bilderna av ett ultraljudseko av ett hjärta. Den nya metoden fick namnet ”ekokardiografi”. Till en början tyckte samtida kardiologer och thoraxkirurger att resultaten var otydliga och svårtolkade, vilket de också var, men trots detta spreds tekniken över världen. Metoden är helt ofarlig och den används dagligen inom en mängd kliniska specialiteter.

PÅGÅENDE OPERATION enligt Listers antiseptiska modell. Vid sidan av bordet står flaskan som sprayar karbolsyra över patienten och även över operatörens händer. Bild från boken Antiseptic Surgery: Its Principles, Practice, History and Results av William Watson Cheyne från 1882.

KARBOLSPRAY – ATT BEKÄMPA MIKROORGANISMERNA

I mitten av 1800-talet introducerades både eter och kloroform som narkosmedel inom sjukvården. Dessa revolutionerande upptäckter underlättade arbetet för kirurgerna och minskade givetvis smärtan hos patienterna, men infektionsrisken vid operationer påverkades däremot inte i någon positiv riktning. Öppna frakturer behandlades till exempel alltid med amputation eftersom risken för infektion med efterföljande sepsis (blodförgiftning) var överhängande. Vid amputation avled över 20 procent av patienterna.

Ett hinder för att komma tillrätta med problemet var att man fortfarande inte var säker på hur smitta spreds. Var det genom dammpartiklar, dålig luft eller kanske som en följd av de små mikroorganismer som det pratades om inom forskarvärlden? Den

brittiske läkaren Joseph Lister (1827-1912) intresserade sig för problemet. Lister hade observerat att de sår som kom i kontakt med luft oftare verkade leda till kallbrand. Han funderade på om det ändå kunde vara så att någon typ av mikroorganismer tog sig in i kroppen och orsakade infektion. I så fall kanske dessa mikroorganismer kunde dödas. För ändamålet valde han ämnet karbolsyra. Idéen ska han ha fått efter att ha sett hur stadens avfallshögar bevattnades med just karbolsyra för att dämpa stanken.

För att kunna sprida karbolsyran konstruerade Lister en sprayflaska som sprutade den finfördelade vätskan över operationsbordet. Första försöket med sprayen gjordes den 12 augusti 1865 i Glasgow. Det var en 7-årig pojke som blivit påkörd av en vagn. Benpipan stack ut ur benet. Istället för att rutinmässigt amputera benet för att undvika infektion testade nu Lister att spraya karbolsyra på såret samtidigt som han lade benbitarna tillrätta. Sex veckor senare skrevs pojken ut från sjukhuset med ett sår som hade

SPRAYFLASKA för karbolsyra utvecklad av Joseph Lister på 1860-talet. Region Skånes medicinhistoriska samling. H 4351. Foto: Jenny Lindhe.

läkt fint. Det verkade som att Lister var något på spåren.

Resultaten ska dock inte överskattas. Samtidigt som sprayen hade effekt i sig själv var operationsmiljön fortfarande långt ifrån steril. Lister opererade iklädd bonjour, med instrument som inte var steriliserade. Efterhand ersattes Listers metod av den så kallade aseptiken, det vill säga att man förebygger uppkomsten av bakterier genom noggrann rengöring och sterilisering av instrument, verktyg, patient och operationsmiljö.

FLASKOR för röd respektive blå elektricitet. Region Skånes medicinhistoriska samling. H 6690, H 6691.

ELEKTROHOMEOPATIN OCH DEN RÖDA OCH BLÅ ELEKTRICITETEN

Elektrohomeopati är ett medicinalsystem som uppfanns av den italienske greven Cesare Mattei (1809-1896) i mitten av 1800-talet. Metoden har sin grund i den av Samuel Hahnemann utvecklade homeopatin som bland annat för fram principer som att ”lika botar lika” och att ett läkemedels verkan kan ökas genom spädning.

Den elektrohomeopatiska metoden grundar sig i en teori om polaritet i människokroppen där positiv och negativ elektricitet används för att återställa tillståndet av kroppslig jämvikt. Inom elektrohomeopatin anser man att alla växtämnen har en bestämd elektricitet som de får under fotosyntesen och att denna elektricitet kan användas för att bota olika sjukdomstillstånd hos människor.

Under andra halvan av 1800-talet spred sig metoden över världen och greve Mattei blev på kort tid känd vid de europeiska hoven. I den medicinhistoriska samlingen finns två flaskor som tidigare innehållit så kallat elektrohomeopatiskt vatten. Den ena rymmer ”röd” elektricitet och den andra ”blå”. På etiketten ses greve Matteis slott, Rocchetta Mattei, där det alkemistiska arbetet utfördes. I förpackningarna medföljer informationsblad på svenska där produkten beskrivs. Om den röda sägs: "Den positiva naturen hos denna elektricitet gör, att den i synnerhet egnar sig för sjuklingar af lymfatiskt temperament[…].

SLOTTET Roccetta Mattei i Italien där greve Mattei tillverkade sina elektrohomeopatiska produkter. Foto: Angelo Nastri Nacchio.

Om 3-5 droppar däraf intagas 1 à 2 gånger dagligen, höjes livskraften. Vid utvärtes användning på höftnerven, njurarna, korsryggen, arm- och korsbensnerverna botar den ischias i förening med gul elektricitet äfvensom lumbago, njurlidande och förlamning i armar och ben....”

Den blå elektriciteten anges ha följande verkningar: ”Denna elektricitet är positiv. Den är för det sangvinska temperamentet, hvad den röda är för det lymfatiska. Det stärker vitaliteten på samma gång som den lugnar och reglerar blodomloppet[...]. Applicerad eller gniden å hjärtat, lugnar den ögonblickligen hjärtklappning och bidrager till läkning af hjärtfel.”

Liksom homeopatin har inte heller elektrohomeopatin vunnit något erkännande inom den etablerade medicinska vetenskapen. I bästa fall kan man kanske tala om en placebo-effekt. Metoden lever dock i viss mån vidare och praktiseras fortfarande idag i bland annat Indien och Pakistan.

TIDIG PROTOTYP för dialysapparat tillverkad av Nils Alwall omkring 1941. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 11441. Foto: Emma Krantz.

DIALYSAPPARATEN med vilken Alwall utförde sina första dialysbehandlingar på människa. Tillverkad på fysiologens instrumentverkstad i Lund. Apparaten konstruerades omkring 1943 och Alwall var redo att behandla den första patienten redan 1944, men fick inte tillstånd från klinikchefen förrän 1946. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 11445. Foto: Emma Krantz.

DEN KONSTGJORDA NJUREN – FRÅN PROTOTYP TILL KLINISK ANVÄNDNING

Den behandling som erbjöds njursjuka patienter fram till mitten av 1900-talet bestod till stor del av strängt sängläge i månader. Utöver detta ordinerades dietbehandling bestående av proteinfattig kost i form av bland annat smör, socker och vatten. Effekten uteblev ofta och många av patienterna avled i sviterna av njursvikt.

Det fanns ett stort behov av att utveckla alternativa behandlingar som kunde ersätta och komplettera njurens olika funktioner. Principen för att rena blodet från slaggprodukter på konstgjord väg (så kallad dialys) var känd, men de tekniska förutsättningarna fanns inte för att genomföra proceduren. Detta ville Lundaläkaren Nils Alwall (1904-1986) komma till rätta med. Han inledde arbetet med att skapa en ”konstgjord” njure som kunde rena blodet. Förutsättningarna för att lyckas hade ökat avsevärt till följd av två andra upptäckter som gjordes på 1940-talet. Dels hade man lärt sig att hindra blodet från att koagulera med hjälp av blodförtunnande medel (heparin), dels hade nya membran i form av cellofan utvecklats. Omkring 1941 hade Alwall tagit fram en första prototyp, konstruerad av trä, tejp och bomullstråd.

I september 1946, efter fem års experimenterande på bland annat kaniner, var Alwall redo att testa den nya apparaten på människa. Den första patienten var man i 40-årsåldern med obotlig njursvikt. Dialysapparaten kopplades in i blodcirkulation. Därefter pumpades patientens blod genom den 10 meter långa cellofanslang som låg inlindad i metallcylindern. Runt cylindern spolades en utspädd saltlösning (dialysvätskan). De giftiga slaggprodukterna passerade genom cellofanmembranet via dialysvätskan och kunde avlägsnas. Försöket hade lyckats!

Patientens tillstånd var dock tyvärr sedan tidigare så dåligt att han avled ett dygn senare. Fyra månader senare gjordes ytterligare en behandling och denna gång överlevde patienten i 15 år. Testresultaten visade Alwall att tekniken hade framtiden för sig.

Alwalls konstruktion var inte först i världen. Holländaren Willem Kolff hade några år tidigare utvecklat en liknande modell. Alwalls apparat var dock bättre, och han kan sägas ha varit den som drev igenom utvecklingen av en kliniskt fungerande konstgjord njure som kom patienter till godo. Alwall startade även världens första fungerande dialysavdelning.

För att effektivisera behandlingen insåg Alwall snart att det behövdes någon typ av dialysfilter för engångsbruk. Hur finansieringen av en sådan satsning skulle se ut var dock oklart. Det hela löste sig när Alwall 1961 träffade industrimannen Holger Crafoord på en

HOLGER CRAFOORD OCH NILS ALWALL omkring 1967 vid Gambros då alldeles nykonstruerade dialysapparat AK-1. Bildkälla: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet.

middag hemma hos Kulturens dåvarande chef Sven T. Kjellberg. Crafoord, då vd för Åkerlund & Rausing, såg den ekonomiska såväl som den humanitära potentialen i en engångsprodukt och valde att satsa på Alwalls idéer. Företaget Gambro startades och utvecklingsarbetet sattes igång 1964. Ett par år senare lanserades de första dialysfiltren för engångsbruk, vilka gjorde Gambro till ett världsomspännande bolag inom dialysindustrin.

SPOTTFLASKA av tysk modell. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 455. Foto: Pernilla Sjöström.

”BLÅSIPPAN” – DEN BLÅ SPOTTFLASKAN

I slutet av 1800-talet plågades Sverige, liksom resten av västvärlden, svårt av tuberkulos (tbc). Sjukdomen, som framförallt angriper lungorna (lungsot), drabbade i första hand fattiga, undernärda människor som bodde trångt och tätt inpå varandra. Någon bot fanns inte. 1882 visade den tyske läkaren Robert Koch att sjukdomen orsakades av en bakterie. Detta innebar att man kunde avfärda tidigare idéer om att sjukdomen var ärftligt betingad. Bristen på botemedel var dock fortfarande ett stort problem. Behandlingen bestod i att patienterna bäddades ner med andra sjuka i stora liggsalar på sanatorier runt om i landet. Ledorden var vila, frisk luft och nyttig mat.

En viktig del handlade också om att isolera patienterna för att förhindra smittspridning. 1920 skriver läkaren och riksdagsmannen Israel Holmgren följande tidstypiska text om tuberkulosen och dess spridningsvägar: ”Vi har nu lärt känna vår fiende. Vi veta var han finns. Om vi inte kunna fullständigt förgöra honom, så kunna vi åtminstone förminska hans antal. Han sprids med upphostningarna. Låt oss därför gå till strids mot upphostningarna. Det är otänkbart att hindra den sjuke från att hosta. Men man kan vänja honom att spotta i en s.k. spottkopp, eller i en spottflaska, som kan bäras i fickan…”.

Idén med spottflaska var inte alls ny. Redan 1889 hade den tyske läkaren Peter Dettweiler (1837-1904) utvecklat en särskild spottflaska för ändamålet. I denna skulle patientens slem och hostpartiklar samlas upp. Just den modell som ses på bilden kallades ”blåsippan” och var en lite lyxigare variant som kunde öppnas i båda ändarna för enkel rengöring.

Den blå färgen på glaset skulle dölja innehållet i flaskan på ett diskret sätt. Dettweiler var för övrigt en föregångsman inom den hygienisk-dietetiska behandlingen av tuberkulos och startade 1892 Tysklands första folksanatorium i Falkenstein. Ett led i behandlingen var just att uppfostra patienterna till renlighet för att inte riskera att smitta spreds i omgivningen.

På 1920-talet utvecklades ett vaccin mot tuberkulos. Sjukdomen klingade dock inte av förrän på slutet av 1940-talet, då befolkningens levnadsstandard hade ökat kraftigt och antibiotika introducerats.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Alwall, Nils. 1984. Konstgjord njure – Babels torn. Liber förlag. Bynum, William. 2008. The History of medicine – a very short introduction. Oxford: Oxford University Press. Ehinger, Berndt & Björklund, Anders & Landberg, Torsten. 2017. Lasarettet i Lund 1768 – 2000. Bilder berättar. Lund: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet. Holmgren, Israel. 1920. Tuberkulosen. Kort framställning till skolornas och allmänhetens tjänst. Stockholm: Svenska nationalföreningen mot tuberkulos. Westling, Håkan. 2003. Medicinska fakulteten vid Lunds universitet 1668-2003. Lund: Medicinska fakulteten.

Summaries in English

KARIN HINDFELT ”I am constantly so sad so sad”

The medical history collection of Region Skåne holds many objects from the St. Lars insane asylum in Lund. Among the more interesting items are embroideries and textile works created by some of the hospital’s female patients. In many cases, these works have been a way for the women to communicate their emotions and personal narratives. The creation of these pieces has taken place both with and without approval from the hospital staff. The article puts this female creativity into a European context as well as a historical and contemporary art context.

LARS-ERIC JÖNSSON Bed rest treatment and monitoring at the St. Lars insane asylum

In the late 19th century, treatment of the mentally ill changed in Sweden. Instead of locking up patients in closed cells, small monitored wards were created. That way the inmates would be visually available to the staff. The new regimen was called “bed rest treatment”. The main tasks of the staff were to observe and record the inmates’ movements and utterances and to correct improper behaviors. Fundamental to the “bed rest treatment” was the idea that the patient needed to rest, with particular emphasis on the importance of resting the infirm bodily organ, the brain.

BILDGRANSKNING av röntgenplåtar på röntgenavdelningen i Lund 1969. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 307.

MATS ENGSTRÖM The Vipeholm Hospital and the dental caries study

The Vipeholm Hospital opened outside Lund in 1935. It was a facility for unmanageable, uneducable and feebleminded men. Gradually, however, both women and children were admitted to Vipeholm. The article sheds light on how the way we view the intellectually disabled has changed. A crucial part of Vipeholm’s history are the medical experiments conducted at the hospital between 1945 and 1951. The patients were subjected to experiments aiming to scientifically clarify the relationship between caries and sugar.

BERNDT EHINGER Lund Hospital 250 years

Many of those strolling through the university grounds in central Lund might not know that a large number of the campus buildings were originally part of Lund Hospital. In 1768 the hospital, with two berths, opened in a building situated where the university’s assembly hall is today.

In the 250 years that followed, an enormous expansion of the healthcare system has taken place. This is evident in the investments that have been made, among other things in new hospital buildings. Illustrated with ample photographic material, the article gives us a glimpse of this development.

KRISTINA BAKRAN Medicinal herbs

In 1954 the university gardener Axel Törje laid out the herb garden in the park at Kulturen. Its design evokes medieval monastic examples laid out in quadrangles, each one with three small herb beds bordered in stone. For centuries, cultivated herbs have been used for medicinal purposes, as spices as well as in religious rituals and folk customs. This article not only deals with different plants used for medicinal purposes but also tells of historical persons associated with them.

JANICKE ANDERSSON ”A veritable godsend”

The myth of the Fountain of Youth has been recounted for thousands of years. The idea that water can counteract and aid the ailments of old age has fascinated people of all times. The emergence of spa towns or spa resorts in the 17th and 18th centuries are deeply connected to the notion that some types of water have healing properties. Based on the activities at the spa in Ramlösa, outside Helsingborg, the article highlights the faith in water as a promotor of healing and health – ideas that during the 19th century came to be incorporated into the state’s views on hygiene and public health.

ANNIKA MANDAHL & OLLE EKSTRÖM Alive and well at Kulturen

A guided tour of the open-air museum that focuses on hygiene and health may sound like something for an audience with specialist interests, perhaps based on professional affiliation. However, the theme sets the scene for an in-depth tour of Swedish history. In their capacity as museum educators, the authors can convey an intimate insight into people’s everyday life and living conditions while also providing a broader view of society and its development. Using the open-air museum at Kulturen as a starting point the article tells of filth and dirt, lice and hygiene conditions from medieval times and well into the 20 th century.

BODIL E.B. PERSSON The Plague strikes!

These days the plague is primarily associated with the bubonic plague, sometimes called the “Black Death” or the “Great Plague”, which swept through Eurasia in the mid-14th century. But the plague has a much longer history, there have been outbreaks both prior to that as well as later in time. During 1710 to 1713, there was an outbreak of plague in Scania. Rats carried fleas, fleas infected with the bacteria Yersinia pestis. In villages where farms were located close to one another, the disease spread rapidly as rats from different farms came into contact with each other. No treatment or cure was available. The prevalent explanation for the epidemic was that it was God’s way of punishing the mortals’ sinful living.

GUNILLA GARDELIN Heal the soul and cure the body

Archaeological finds and early written sources give insight into residents’ health and the way healthcare was administered in Lund for half a millennium. Both the Church and monasteries were of crucial importance. One early example is the Hospital of St. Jörgen, founded in the 12th century, just east of Lund, today the location of St. Jörgen’s park. Hygiene was an important health factor and in medieval Lund there were both private and public baths in Lund. We have information relating to bathing, washing and styling hair during the Viking Age and from certain medieval sources we learn that alms were given to the poor to enable them to use the public bathhouses.

MATS ENGSTRÖM Among leeches and artificial kidneys

The Region Skåne medical history collection holds over 32 000 objects and 4 000 digitized photos. Six of the objects have been selected for closer examination in this article. Two of them are connected to global breakthroughs in research connected to Lund – the medical ultrasound and the evolution of dialyzers (artificial kidneys). Another object presented is the carbolic acid steam atomizer, developed in the 1860s by Joseph Lister. This invention meant the introduction of new ways of controlling bacteria during surgery. From a modern point of view, treatment of a more outlandish nature is represented by a storage jar for leeches and by two small bottles containing “electro-homeopathic” electricity. Finally a small blue bottle, a type of spittoon, tells the story of the days when tuberculosis could not be treated medically.

NERVDROPPAR Flaska från apoteket Svanen i Lund. Dropparna kunde användas vid bland annat ”tillfällig svaghet” eller ”hastigt illamående”. Region Skånes medicinhistoriska samling. MS 9734. Foto: Emma Krantz.

Medverkande författare

Janicke Andersson

Fil.dr. i Äldre och åldrande och universitetslektor i socialt arbete, Högskolan Halmstad.

Kristina Bakran

Pedagog och trädgårdsmästare, Kulturen.

Berndt Ehinger

Professor emeritus i oftalmologi, Lunds universitet, tidigare ordförande i Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet.

Olle Ekström

Pedagog, Kulturen.

Mats Engström

Intendent, Kulturen. Gunilla Gardelin

Kulturmiljöutvecklare, Kulturen.

Karin Hindfelt

Intendent, Kulturen.

Lars-Eric Jönsson

Professor i etnologi, Lunds universitet.

Annika Mandahl

Pedagog, Kulturen.

Bodil E.B. Persson

Fil.dr. i historia, Lunds universitet, leg.läk., allmänmedicin.

Gåvor och donationer

Kulturen tar tacksamt emot gåvor, testamenterade medel och mecenatmedel. Tack vare detta generösa stöd kan vi investera i verksamheten samt finansiera projekt som vi i annat fall inte hade haft möjlighet att genomföra.

Vi tackar för de gåvor och donationer som mottogs 2018:

Bardenstam, Malin, Lund Brisfors, Agneta, Trelleborg Dedijer, Carin, Lund Ekman, Anna och Lars, Limhamn Enghoff, Ebba, Uppsala Forslund, Boel, Lund Fronaeus, Margareta, Lund Göransson, Bengt, Lund Hyltén-Cavallius, Klas, Lund HC och Birgit Johannessons dödsbo, Lund Leck, Linda, Dalby Levander, Mona, Lund Lewenhaupt Tonie, Rydebäck Melander Gustafsson, Camilla, Danderyd Nilsson, Cecilia och Nils, Lund Nosslin Kyle, Sussie, Göteborg Persson, Tom, Berlin Pontén, Johan, Göteborg Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande, Stockholm Thore, Inga, Eslöv Torebo, Inger, Lund Tullberg, Andreas, Lund Werner, Petra, Düsseldorf Vinge, Ellen, Lund

Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

Hedersledamöter och styrelse

HÖGSTE BESKYDDARE Hans Maj:t Konung Carl XVI Gustaf

HEDERSLEDAMÖTER Bertil Hagman Lennart Nilsson Margareta Nilsson Hans Rausing Märit Rausing Martin Wiklund Stefan Wiklund Thomas Wiklund

Kulturens styrelse 2018-2019

Representanter valda av föreningen: Bengt L Andersson, ordförande Lars Wetterberg, vice ordförande Gustav Olsson, verksamhets- och museichef Eric Hamilton Lena Leufstedt Gustaf Lorentz Hanne Mannheimer Carl Piper Alexandra von Schwerin Region Skånes representanter: Ulf Nilsson (FP) med suppleant Stefan Sandberg (MP) Ingrid Jägerhed (S) med suppleant Ronny Johannessen (M)

Lunds kommuns representanter: Lars V Andersson (C) med suppleant Elvira Mehic (S) Lars Andrae (S) med suppleant Eva Hergens (KD)

Personalrepresentanter: Karin Hindfelt, DIK Lars Tedenbrant, Vision

Arbetsutskott: Bengt L Andersson (ordförande) Lars Wetterberg Hanne Mannheimer Gustav Olsson

Föreställ dig att du blir sjuk. Föreställ dig att det inte finns någon läkare att fråga om råd eller några läkemedel att skriva ut. Föreställ dig att det inte finns några sjukhus överhuvudtaget.

Så har förutsättningarna för vård och bot sett ut för de allra flesta människor före oss i historien. Tro och hopp har varit centrala delar i den tillgängliga vården. Kanske har det funnits en klok gubbe eller gumma att rådfråga om hjälp. Behandlingsmetoder har inte saknats, men att de inte fungerat särskilt bra är förståeligt eftersom det är först under andra hälften av 1800-talet som man på allvar börjar förstå vad det är som gör människor sjuka och hur smitta sprids.

De många medicinska framstegen har varit avgörande för utvecklingen av den moderna sjukvården, men lika viktig för folkhälsan har välfärdssamhällets framväxt varit. Det handlar om förebyggande insatser i form av rent vatten, näringsriktig mat, minskad trångboddhet och fungerande avloppssystem.

I Kulturens årsbok 2019, På liv och död, görs tio nedslag i den skånska medicinhistorien. Här berättas om allt från medeltida medicin, magiska örter och pestens härjningar i Skåne till hur livet tett sig för patienterna vid några av de stora psykiatriska institutionerna i Lund.