”Jag ständigt äro ledsen så ledsen”

BRODERAD BLUSJACKA av Elsa Schiaparelli (1890-1973), våren 1938. Jackan är broderad med stegrande cirkushästar och har dekorativa knappar föreställande akrobater. När kollektionen på temat cirkus presenterades i Paris ansågs kläderna vara de mest omstörtande och utsvävande som någonsin visats. © Victoria and Albert Museum, London.

”Patienternas kreativa skapande och egna arbeten var inte något som alltid uppmuntrades, men på alla sinnessjukhus har det funnits enstaka patienter som trots omständigheterna manifesterat sin kreativitet med ett eget uttryck och integritet. ”

KARIN HINDFELT ”Jag ständigt äro ledsen så ledsen”

Ordet broderi leder ofta tankarna till ”förspilld kvinnokraft”, bonader med broderade talesätt, örngott med sirliga monogram, dukar med blommor eller julmotiv. Men lika länge som kvinnor har sytt har de broderat för att förmedla sina berättelser – inte sällan i sammanhang där andra kanske annars vägrat att lyssna på dem.

Artikelns titel är hämtad från ett broderi som visades i utställningen Särlingar från S:t Lars museum på Lunds konsthall 1989. Det är sytt av Elvira Danielsson som från 1891 var intagen på Lunds asyl, den del av sjukhuset som var avsedd för patienter som ansågs obotliga. I Region Skånes medicinhistoriska samling finns fler broderier av Elvira, sydda med rött märkgarn på vit lakansväv – material som användes i sjukhusets systuga. Ett är utformat som en duk med en kaffebricka omgiven av olika bokstäver och tecken i mitten. Kortsidorna är broderade med texten ”Landets seder” och ”Landets heder” och runt mittpartiet: ”Kommer inte kaffet snart Kommer inte kaffet snart Kommer inte kaffet snart Kommer inte. Kaffet.. snart.” Det kan ha varit ”flitkaffet”, en belöning för arbete utfört i systugan, som Elvira längtade efter.

Duken är inte svår att förstå, den monotoni och leda som duken ger uttryck för har de flesta av oss säkert upplevt vid något tillfälle. Men de tre andra broderierna av samma hand är svårare att tolka och kan upplevas som betydligt mer störande. De består mestadels av långa tirader med broderad, mer eller mindre osammanhängande text. Den ena texten börjar med: ”Sen den 8 augusti 1895 Aj. Aj. Aj. Kryper på golvet_En förlorad mask.” De två andra broderierna är i än högre grad oorganiserade och ger uttryck för stark ångest och desperation med lösryckta fraser som: ”Omöjligt att leva det är hela saken. Kunde di inte? haf lindrat döds=qvalen och helvetets lågor. Endast en liten stund på vägen till afgrunden.”

BRODERI av Elvira Danielsson, patient på Lunds asyl under flera perioder vid 1800-talets slut. ”Asylen” var avsedd för de patienter som ansågs obotliga. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 643.

BRODERI Det är inte mig det är fel på, korsstygn på patinerad aidaväv, av Anna Bauer. Konstnären arbetar mycket med patineringar, färgade partier och rostfläckar. © Anna Bauer.

Under 1800-talet förändrades uppfattningarna om hur ”sinnessjuka” skulle vårdas. En vändpunkt kom 1858 med K. Maj:ts nådiga stadga angående sinnessjukas behandling och wård, med ett helhetsperspektiv rörande behandling och vård av dessa patienter. Året därpå började blivande läkare att undervisas i psykiatri inom ramen för utbildningen och mot slutet av 1800-talet utvecklades psykologi och psykiatri som vetenskapliga discipliner. Ett empiriskt förhållningssätt eftersträvades, gärna underbyggt med olika typer av experiment. År 1890 skapades en definition som i offentliga sammanhang skiljde på grupperna ”sinnessjuka” och ”sinnesslöa”, men i de flesta fall var patienterna fortsatt intagna på samma sjukhus. Psykiatrin blev en del av den medicinska vetenskapen – om än ganska kontroversiell då det saknades samsyn kring vad psykisk sjukdom egentligen var och hur

den bäst skulle behandlas. Det var vanligt att ta fasta på de somatiska sidorna vilket också påverkade behandlingsmetoderna. Förutom att predika ordning och reda ordinerades inte sällan sängläge för patienterna på vårdinrättningarna. En bit in på 1900-talet betonades åter vikten av arbete och sysselsättning genom arbetsterapi.

Sinnessjukhusen var länge slutna världar, till stor del självförsörjande. Dit hörde jordbruk med växtodling, djurhållning, tvätteri, måleri, snickeri med mera. I sjukhusens verkstäder fanns hantverkare som till sin hjälp hade ett antal patienter. De tillverkade mycket av det som behövdes för driften av sjukhuset, till exempel kläder och andra textilier, möbler, korgar och skor. Sjukhusens produktion var väldigt nyttoinriktad men genom att delta i denna verksamhet kunde patienter komma över material för eget skapande. Patienternas kreativa skapande och egna arbeten var inte något som alltid uppmuntrades, men på alla sinnessjukhus har det funnits enstaka patienter som trots omständigheterna manifesterat sin kreativitet med ett eget uttryck och integritet.

Många patienter tvingades både smussla undan material och stjäla sig till tid för att kunna ägna sig åt sitt eget skapande. En del föremål är dock gjorda i material av hög kvalitet, uppenbart med vårdpersonalens vetskap och godkännande, troligen av förstaklass-patienter med betalningsförmåga. Kunde patienten betala för sig var reglerna ofta mindre strikta. Ibland finns det anledning att tro att även de mindre bemedlade fått material av personalen, kanske för att patienterna var lugnare när de ägnade sig åt eget skapande, något som underlättade för personalen. I samlingarna från S:t Lars finns gott om patientarbeten av olika karaktär, i olika tekniker och material. En del föremål är uppenbart från senare decenniers organiserade arbetsterapi, andra betydligt äldre.

BRODERAD BLUSJACKA av Jacquette Stjernstedt (1849-1909), patient på S:t Lars sjukhus förstaklassavdelning från 1884 till sin död. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 828.

Samtidigt som Elvira Danielsson vistades på asylen var Jacquette Stjernstedt inskriven som förstaklasspatient vid hospitalet. Jacquette var 35 år då hon sex år efter sin fars död skrevs in på Holmahus vårdanstalt för ”nerv- och sinnessjuka fruntimmer”. Där tillbringade hon fem år innan hon 1889 flyttades till Lunds hospital. Enligt journalanteckningar sysselsatte sig hon sig främst med att läsa, skriva och röka cigaretter, men virkade eller broderade också. Hennes arbete sågs av personalen som helt ändamålslöst: ”Kan i allmänhet inte användas till någonting.” Förutom blusjackan med liv i svart siden och ärmar i olika tyger med abstrakta delvis genombrutna broderier, broderade Jacquette också ett förkläde. Annat är inskrivet i Region Skånes medicinhistoriska samling som bonader eller broderier, men två av dem kan av formen att döma eventuellt ha varit kragar. Jacquettes textila arbeten kännetecknas av horror vacui (la. avsky för tomrum). I hennes journal kan vi läsa: ”Syr en del bisarra mönster och figurer med egendomlig hopklottring av färgerna, dock ej utan en viss totalverkan.”

Två dukar av Johanna Johansson visar också prov på horror vacui. Under åren som patient på

sjukhuset (1896-1927) broderade hon flera ”luftigare” dukar, alla i lakansväv och alla med det blåa och röda garn som användes som märkgarn på sjukhuset. Hon broderade också ett förkläde under sin tid på Lunds hospital. Det är oklart om hon någonsin använde det. Däremot finns förstaklasspatienten Maria Rudbeck (patient under åren 1902-1955) fotograferad klädd i en av sina broderade huvudbonader. Förutom några av dessa finns ett broderat förkläde, två par handsydda och broderade morgontofflor och många av Marias bonader med fantasifulla maskiner bevarade.

I samlingen från S:t Lars finns fler dukar, bonader och kläder, många sydda av patienter vi inte vet vilka de var. Hur mycket av det som de intagna under årens lopp tillverkade enbart för sin egen skull och som under åren försvunnit vet vi inte. En stor del har säkert betraktats som skräp och kastats, annat har sparats av efterlevande eller personal som intresserat sig för patienternas originella och kreativa skapande. Den tidigare nämnda utställningen Särlingar från S:t Lars museum visades på konsthallen 110 år efter att S:t Lars sjukhus, som då hette Lunds hospital, togs i bruk.

BRODERAT FÖRKLÄDE sytt och broderat av Johanna Johansson (1849-1930), patient på S:t Lars sjukhus 1896-1927, därefter på Sankta Maria sjukhus i norra Helsingborg fram till sin död. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 643.

Överläkaren Svante Ödman, verksam vid sjukhuset till 1901, brukar räknas som en av pionjärerna inom svensk psykiatri. Hans adept Bror Gadelius, som arbetade i Lund under åren 18931903, kom att bli en av de första i Sverige att på allvar intressera sig för patienters kreativa skapande. Gadelius tvekade länge mellan en konstnärlig bana och psykiatrin. Hans båda intressesfärer framgår tydligt i de vetenskapliga publikationer och populärvetenskapliga artiklar han skrev. Kort före sin död 1938 skrev Gadelius en artikelserie om sinnessjukdom och

BRODERAD HÄTTA Maria Rudbeck, patient på S:t Lars sjukhus 1902-1955, här iklädd en av sina fantasifullt broderade hättor. Före insjuknandet arbetade Maria som lärarinna i både Blekinge och Österrike samt som föreståndare för en flickskola i Söderhamn. Region Skånes medicinhistoriska samling. B 3370.

konst i Dagens Nyheter. Efter att ha lämnat Lund arbetade Gadelius på Konradsbergs hospital i Stockholm. Där byggde han upp en samling av målningar och teckningar utförda av patienter på sjukhuset, som ibland kallades för ”Dårarnas slott”. Gadelius samling överlämnades till Nationalmuseum 1994, ett år innan Konradsberg, som då döpts om till Rålambshovs sjukhus, stängdes.

1900-talet innebar stora förändringar på väldigt många plan, också när det gäller synen på psykisk sjukdom och vad som var att betrakta som konst. Nya synsätt började göra sig gällande vilket skulle komma att påverka 1900-talskonsten radikalt. Konstnärer som medlemmarna i gruppen Der Blaue Reiter

(där bland annat Vasilij Kandinskij och Franz Marc ingick) började uppmärksamma olika minoritetsgruppers skapande. De intresserade sig för konst och konsthantverk från ursprungsbefolkningar opåverkade av västerländsk konst, för barnteckningar och för verk skapade av intagna på mentalsjukhus, men också för det vi idag kallar för folkkonst. Det var äktheten i det konstnärliga uttrycket som de tyckte förenade dessa olika gruppers verk. När det gällde de intagnas kreativitet kom intresset inte bara från delar av konstvärlden – även vissa psykiatriker började uppmärksamma det som skapades på hospitalen. Detta inte enbart av intresse för den kreativa processen och det patienterna skapade, utan också för att genom analys av verken försöka kategorisera och ställa diagnoser på de intagna.

Hans Prinzhorn var en samtida kollega till Bror Gadelius. Prinzhorn studerade konst, psykologi och filosofi vid universitetet i Wien innan han 1913-1917 läste medicin i Freiburg. Samma år som Prinzhorn avslutade sina läkarstudier började han arbeta som underläkare vid psykiatriska universitetssjukhuset i Heidelberg. Sedan tidigare hade sjukhusets chef Karl Wilmanns och hans företrädare samlat in 127 stycken verk gjorda av patienter och Prinzhorn fick som en av sina arbetsuppgifter att utöka samlingen. Under tre års tid samlade han in över 5000 föremål av varierande karaktär; målningar och teckningar, skulpturer, skrivna texter, collage och textilier från sjukhus runt om i Tyskland. Efter intensiva studier av materialet publicerade han 1922 boken Bildnerei der Geisteskranken (på engelska The Artistry of the Mentally Insane). Prinzhorn var dock inte först ut, året innan hade den schweiziske psykiatrikern Walter Morgenthaler gett ut Ein Geisteskranker als Künstler (på engelska A Psychiatric Patient as Artist) om sin patient Adolf Wölflis teckningar. Samma år som Adolf Hitler valdes till rikskansler, 1933, dog Hans Prinzhorn.

Samlingen stuvades då undan på vinden till Prinzhorns tidigare arbetsplats. Fem år senare användes delar av verken till nazisternas vandringsutställning Entartete Kunst (ty. degenererad konst). Verk skapade av patienter som led av psykisk sjukdom eller intellektuella funktionsnedsättningar användes av nazisterna som bevis för den moderna konstens patologiska och degenererade natur.

Tillsammans med neurologen och psykoanalysens upphovsman Sigmund Freuds verk Die Traumdeutung (Drömtydning) från 1899, kom Prinzhorns bok att bli mycket viktig för surrealisterna. Liksom konstnärerna i Der Blaue Reiter intresserade sig surrealisterna för ”primitiv” konst, patientalster och barnteckningar. Det kreativa uttrycket i dessa sågs av surrealisterna som något omedvetet och instinktivt. Meret Oppenheim var den enda av surrealisterna som hade någon djupare kunskap om psykoanalytisk teori. Hennes far Erich Alfons Oppenheim var läkare och god vän till Carl Gustav Jung. Själv led Meret under perioder av sitt liv av allvarliga depressioner. Under det sena 1930-talet designade hon och flera av hennes konstnärskollegor bland surrealisterna, bland annat Salvador Dali och Jean Cocteau, ett antal spektakulära kreationer för modeskaparen Elsa Schiaparelli. Avantgardistiska kläder, smycken och accessoarer som med sin chockverkan bland den stora allmänheten säkert tedde sig som designade av ”galningar” men som fortsätter att inspirera konstnärer och modeskapare, till exempel Tokio Kumagai (19471987) och hans ”ätbara” skokollektion från 1982 och Franc Fernandez vars klänning av flankstek bars av Lady Gaga på MTV Music Awards 2010.

Länge ställde sig dock den etablerade konstvärlden tvekande till att alster skapade av ”sinnessjuka” överhuvudtaget skulle ses som konst. Det var ju institutionaliserade personer, nästan alltid självlärda och med intellektuella funktionshinder eller drabbade

SURREALISTISKT HALSBAND av Elsa Schiaparelli (1890-1973) från höstkollektionen 1938. Tillverkat av genomskinligt cellulosaacetat som får det att se ut som om insekterna kryper på bärarens hud. © Metropolitan Museum of Art/Art Resource/Scala Florence 2019.

av psykisk sjukdom. Och i den mån det alls var ”konst” – hur skulle denna ”konst” benämnas? Inspirerad av Hans Prinzhorns bok började den franske konstnären Jean Dubuffet på 1940-talet att intressera sig för det han själv döpte till art brut (fr. rå konst) och han kom under åren att samla omkring 5 000 verk som utgör stommen i Collection L’Art Brut i Lausanne. Trettio år senare, 1972, gav britten Roger Cardinal ut boken Outsider Art. Bokens titel kom att bli den engelska benämningen på konst producerad utanför konstetablissemanget, utan band till konstnärliga traditioner eller institutioner. Verk skapade för konstnärens egen skull, inte avsedda att ställas ut, säljas eller kanske ens ses av andra. På svenska har begreppet ”särlingskonst” kommit att användas.

Även i Hans Prinzhorns samling finns en jacka sydd av en patient. Sömmerskan Agnes Richter skrevs på begäran av sin far och

BRODERI Man får svälja sin strider, broderi av Anna Bauer 2010. I hennes bilder krockar det planerade med det kaotiska. Fläckar, veck och hål blir lika viktiga som det broderade. © Anna Bauer.

BRODERAD JACKA Agnes Richters jacka i grovt linne och brun ull är broderad med svårtydd text i frakturstil. Agnes patientnummer 583 förekommer flera gånger, liksom orden Ich och Mein. © Prinzhorn Collection, University Hospital Heidelberg. Foto: Arnaud Conne.

sina bröder 1893 in på det psykiatriska sjukhuset i Heidelberg, Tyskland. Hon diagnostiserades som paranoid och precis som Jacquette Stjernstedt tillbringade hon resten av sitt liv på sjukhus. Där sydde hon bland annat den lilla figursydda jackan med broderier. Vid en första anblick skulle såväl Jacquettes som Agnes jacka kunna vara plagg ur en goth-inspirerad modekollektion signerad Alexander McQueen, men tyget i Agnes jacka är grovt linne av den typ som vid 1800talets slut användes i patienternas kläder. Över hela plagget har hon sytt text i svårtydd så kallad frakturstil, ibland broderad på avigsidan, ibland på rätsidan. De vanligast förekommande orden är Ich och Mein (ty. Jag resp. Min).

Texten är svårläst, inte bara på grund av den föråldrade frakturstilen. Avigsidans broderi har skavts och slitits mot Agnes kropp. Hennes patientnummer 583 förekommer ett flertal gånger, inte enbart broderat utan också stämplat. Patientnumret stämplades i plagget för att det inte skulle förväxlas med någon annans när det skickades till tvätt. Jackan med sina svettfläckar och sitt slitage har uppenbarligen använts, något som knappast är fallet med Jacquettes jacka – den hade inte varit passande klädsel för en adlig patient på en förstaklassavdelning kring sekelskiftet 1900.

Länge var textil konst, inte minst broderi, en styvmoderligt behandlad konstform. Nål och tråd ansågs länge typiskt kvinnligt, lite ”mossigt” och ”ofarligt”, även om innehållet i det broderade kanske var störande, stötande, hotfullt eller subversivt. De senaste decennierna har detta ändrats. I have been to hell and back hette Moderna Museets retrospektiva utställning (2015) med verk av den banbrytande feministiska konstnären Louise Bourgeois (1911-2010). Titeln hämtades från ett av hennes verk där texten ” I HAVE BEEN TO HELL AND BACK. AND LET ME TELL YOU IT WAS WONDERFUL” maskinbroderats på en blå och vit näsduk. En vit kappa med texten ”THE COLD OF ANXIETY IS VERY REAL” broderad i rött på ryggen finns i Bourgeois verk Cell Clothes. Allt fler konstnärer som i olika utsträckning arbetar med textilt material har uppmärksammats på senare år, och många av dem broderar. Konstnärer som Tracey Emin, Angelo Filomeno, Rosalind Wyatt, Susan Jamison, Sten Kauppi (1922- 2002), Kate Daudy, Majd Abdel Hamid, Anna Bauer, Magdalena Makerska Svensson, Ulf Edberg och Birgit Engström, för att bara nämna några få vars verk kan väcka associationer till broderier utförda av patienter som Elvira Danielsson, Jacquette Stjernstedt, Johanna Johansson eller utländska olyckssystrar som Agnes Richter, Lorina Bulwer, Madge Gill, Elizabeth Parker, Alice Eugenia Ligon och många, många fler vars namn vi inte känner till.

KLÄNNING sydd av hundratals små bitar av vit lakansväv. Skapad av en okänd patient på S:t Lars sjukhus. Kvinnliga patienter som inte klarade av att arbeta med annat på sjukhuset fick riva uttjänta textilier till små tyglappar som användes som kompresser. Region Skånes medicinhistoriska samling. STLM 600.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Morgenthaler, Walter. 1992. Madness and Art, The Life and Works of Adolf Wölfli. University of Nebraska Press. Kjellgren, Thomas (red.) 1991. Särlingar, Art Brut/Outsider Art. Malmö Konsthalls katalog nr 143. Nordgren, Sune (red.) 1978. Särlingar i konsten. Åhus: Kalejdoskop. Prinzhorn, Hans. 1995. Artistry of the mentally ill: a contribution to the psychology and psychopathology of configuration. Wien, New York: Springer-Verlag. Sandblom, Philip. 1982. Creativity and Disease. Philadelphia, George F. Stickley Company.