Nils Nilsson Karlins räkstuga

hamnstäderna, eldade man med stenkol. Så berättas att fattighjonen i Burlöv på 1880 och 1890-talen fick en tynna koll i månaden. Kolen köptes av en kollaman som levererade den i kollasäckar eller kollapossar och sedan förvarades den inomhus i en kolla/åda eller kollabo och skyfflades in i spisen med en kollaskoffa.

I fattiga familjer skickades barnen ut att vända på halvtorra högar av kospillning på betesmarken, så att de torkade även på den andra sidan. Denna så kallade kokas eller kokasor samlades sedan in och användes som bränsle.

Den nutida uppvärmningen med värmepannor, olje- och eluppvärmning har inte gett upphov till några dialektala uttryck. På sin höjd kan man höra någon säga, att det är bra värme på eldementet.

Att värmen ansågs vara en Guds gåva framgår av följande episod återgiven i Bidrag till Bara härads beskrivning. 13. På ett husförhör får en yngling uppgiften att ge exempel på vad Gud har skapat.

Kor å hästa.

Mer?

Låmm (lamm).

Något mer?

Kackelona.

Referenser

Dialektorden är hämtade ur dialekt- och ortnamnsarkivets i Lund samlingar.

"Karlins rökstuga"

Räkstugor i betydelsen av bostadshus med eldstad i form av en ugn utan skorsten förknippar man väl i första hand med finnbebyggelsen i mellansverige och delar av Norrland. Den finska invandringen hit går inte längre tillbaka än 1500-talet, men räkugnar och räkstugor har funnits i vårt land långt tidigare hos den nordiska befolkningen, fastän redan då till följd av kulturinflytelser från Östeuropa. I synnerhet gäller detta de gamla danska områdena i landets sydvästra delar och i Skåne har räkstugor funnits kvar ännu ett stycke in på 1800-talet. Vår kunskap om de skånska räkstugorna grundar sig i första hand på Linnes uppgifter i hans berömda Skånska resa år 1749, men andra före och efter honom har också lämnat viktiga bidrag.

För Kulturens grundare Karlin måste det ha varit en angelägen uppgift att kunna visa upp en skånsk räkstuga bland de övriga sydsvenska bostadsmiljöer som han gestaltade. Som i så många andra fall kunde han härvidlag utgå ifrån och vidareutveckla erfarenheter från sin uppväxtmiljö i Huaröd på Linderödsåsen.

Han har själv berättat i den stora vägledningen över museet från 1918 om hur han som barn ofta hört den gamle kommunalordföranden Måns Larsson och hans hustru Anna Måns Lars berätta om gamla seder och bruk. I deras stuga hade han också sett och upplevt mycket av det som redan i hans barndom tillhörde en förgången tid ifråga om boendets villkor: öppen spis i stugan, stampat lergolv strött med sand och enris, väggfasta sängar och bänkar, väggar med drättar och bonader liksom mycket annat. Från denna gamla gård var det som materialet till räkstugan hämtades. Karlin skriver: "När Måns Larsson 1828 tillträdde gården efter sin svärfader, saknade stugan ännu skor-

1. Eldstaden i Huraröds-stugan. Upptill syns rökhuven av brädor, längst in träluckan framför öppningen till bakugnen.

sten. Från den öppna spiseln leddes den del av röken som icke föredrog att stanna kvar i stugan, genom en trätrumma upp på vinden, varifrån den, sedan den vederbörligen virvlat runt och tillsotat takets nedhängande halmveppor, så småningom drevs ut genom tvärdraget från de risflätade gavlarna. Ännu sopade man ned glöderna från spiseln i en grop eller gruva på det packade lergolvet för att därigenom bättre kunna tillgodogöra sig den goa jånken (värmen). - En erinring alltså om forntidens äldsta eldnings-och uppvärmningssätt."

Det är denna säregna eldstadsanordning som Karlin byggde upp i museet, bild 1. Den stora spisen i stugans hörn har ingen skorsten utan ett slags rökhuv av brädor som leder röken upp över loftet för vidare passage ut i det fria. Eldningen sker på den låga härden vid spisens bakvägg, där också öppningen till bakugnen finns. Och på golvet mitt i stugan finns en rund fördjupning kantad av stenar, där glöderna efter dagens eldning lades ner för att sprida värme.

Karlins uppgifter och hans uppbyggnad av Måns Larssons stuga som den stod före 1828 har sina motsvarigheter i Linnes beskrivningar av räkstugorna i östra Skåne. Konstruktionen med en huv av brädor som leder röken upp på loftet återfinnes i notiserna från Ravlunda den 29 maj , fastän den här beskrivna bostaden inte är någon riktig "räkstuva". Det framgår nämligen klart att eldstaden här var inrymd i "förstuvan" och att själva boningsrummet, stugan, värmdes upp av en ugn som endast var öppen mot eldstaden i förstugan, varifrån den eldades. Denna ugn fungerade således på samma sätt som en biläggarugn av järn med den skillnaden att den var uppmurad av tegel.

Den öppna härden på golvet i stugan fann Linne i Rörum ett par dagar senare, den 1 juni. Här är det frågan om en verklig räkstuga, inte nog med att huset saknade skorsten, själva eldstaden, ugnen, fanns inne i bostaden - stugan. Även inredningen i övrigt fann Linne påfallande ålderdomlig. Här luftade man helt enkelt ut röken genom dörren under eldningen och när denna var avslutad sopades glöderna ut på härden i golvet. "Således bliver här mycket hett med ganska mäktig värma."

Den avslutande kommentaren antyder något av förundran hos Linne inför dessa märkliga eldstadsanordningar som några dagar tidigare i Ravlunda hade utlöst den berömda kommentaren: "Jag tror icke, att Assecurance-contoiret skulle vilja assecurera desse hus för 99 procent om de sågo dem." I Ravlundastugan hade Linne tydligen varit inne i "illaren" och tittat genom rökhuven upp på loftet där halmtakets insida med de nedhängande axen liknade "en luden björnhud" , som i likhet med hela vinden i övrigt var överdragen med sot "som den tjockaste lav på gamla trän." Han fortsätter: "Så många anläggningar äro här till vådeld, som dock sällan yppat sig i mannaminne, där likväl

2. Huaröds-stugan med eldstaden längst bort i hörnet och i förgrunden golvhärden där glöderna lades ut efter avslutad eldning.