Britta Hammar Från stubb till täckjacka

10. Radiator med värmeskåp ur priskurant från Värme & Ventilations A.-B., Göteborg. 1905.

Bland de äldsta varmvattenanläggningarna i Sverige är förmodligen hetvattensystemet i Nationalmuseum i Stockholm. Anläggningen bestod av en stenkolseldad ugn - Perkins apparat - och ett slutet system av rör, försett med expansionskärl. Från ugnen förde rören 150-180° varmt vatten runt i huset genom gallerförsedda rännor i golvet. Problemen med den framgår tydligt i en skrivelse från 1924 om behovet av ny värmeanläggning, där museichefen Axel Gauffin påtalar riskerna för tavlorna genom alltför stor värme i rören och att man "med nuvarande system är absolut skyddslös mot nedsotning." Vidare framhöll han nödvändigheten av vana eldare för att rören ej skulle

sprängas av för stark överhettning. Systemet var anlagt i samband med museets tillkomst (färdigt 1866) och var alltså omkring 60 år gammalt.

Hetvattensystemet fick aldrig någon utbredning såsom det ordinära varmvattensystemet. Utvecklingen har här gått parallellt med den i andra länder. Rörsystemet var till en början enkelrörsystem. Så småningom infördes dubbelrörsystemet med en huvudledning för det varma tilloppsvattnet från vilken går separata ledningar till varje element. Varje element har också en egen återledning för det avsvalnade vattnet som samlas i en gemensam huvudledning för återgång till pannan för ny uppvärmning. Dessa system var självcirkulerande men med elektricitetens utbredning kom tanken att med elkraft påverka cirkulationen. Pumpvarmvattensystem planerades första gången 1898 av den danske ingenjören Karsten i Köpenhamn. I Sverige kom en sådan anläggning till utförande första gången 1909. Den var ritad av den kände värmeteknikern Hugo Theorell, som förgäves planerat en liknande fyra år tidigare. När samme Theorell 1924 skulle göra om Nationalmusei centralvärme såg han sitt förslag att använda pumpvattensystem som en självklarhet. Och likväl var självcirkulerande varmvattensystem så sent som 1946 ett alternativ även om cirkulationspump "började bli självskriven även i småhus."

För att överföra ångvärme till rum och lokaler använde man tidigast släta rör. Därefter infördes för såväl ånga som för vattenburen värme stående cylindriska kaminer av plåt, där ångan respektive vattnet leddes in i mellanrummen mellan cylindrarna. För ånga kunde man också använda gjutna kamflänsrör. De användes ibland inneslutna i en mantel och då kunde man dessutom reglera värmen.

Mot slutet av 1800-talet infördes radiatorer från Amerika och de kom mycket snart att dominera såväl i samband med ångvärme som med varmvattensystem. De tidiga radiatorerna var alla avsedda att stå på golvet. Men redan så tidigt som 1905 fanns exempel på radiatorer, avsedda att hängas på väggen. I Sverige började man egen tillverkning omkring år 1900 och här liksom utomlands gjorde man både släta radiatorer och dekorerade, bild 10 och 13. De tidiga elementen var mestadels tillverkade av

11. Radiator ur priskurant från Värme & Ventilations A.-B., Göteborg. 1905. Diam. 98,5 cm.

gjutjärn. Efterhand övergick man mer och mer att tillverka dem av smidesjärn. Från 1940 kan man läsa att smidesjärnsradiatorerna nästan helt trängt ut den äldre typen.

Under flera årtionden förekom luft, ånga och vatten parallellt som värmebärande medier. Varje medium gav bäst resultat för sitt speciella ändamål. Luft dominerade till en början. Från 1910 fick ånga och vatten allt större betydelse och slutligen blev vatten det självklara.

Länge var det i huvudsak institutioner och offentliga inrättningar som lät installera centralvärme. När J. E. Cederblom 1902 beslöt att vid Östermalmsgatan i Stockholm uppföra ett 5våningshus med centralvärmeanläggning, blev han bestämt avrådd av arkitekten. Inte en våning skulle bli uthyrd, trodde han. Cederblom försåg sitt hus med central varmvattenvärme och han behövde aldrig ångra sig. Härefter tog utvecklingen fart för

12. Dekorerad radiator från lägenhet i kvarteret S:t Clemens 20, gathuset. Början av 1900-talet. Detalj .

hyreshusens del. I reklamen för "kokspisvärmeledning" framhölls emellertid gärna fördelen av att varje lägenhet hade sin egen värmecentral.

Det tog mer än ett halvt sekel innan centralvärmen betraktades som en självklarhet i vårt land. Fortfarande på 1920-talet gav vatten- och värmeföretag ut tryckta broschyrer med listor över sina utförda anläggningar. 1950 var hyreshus utan centralvärme närmast en kuriositet, men det fanns exempel kvar. Vad som sedan hänt, vet vi. Från och med 1960-talet började man anlägga fjärrvärmeverk i många av våra städer. Då började vi också använda direktvärmande el.

Under antiken och medeltiden, liksom långt fram i nyare tid har man varit helt beroende av skogen för uppvärmning. Det är

13. Slät radiator i det rum som var bibliotek i professor Lauritz Weibulls hem 1914-1960. Anläggningen, installerad på 1920-talet, var ett vattenburet lägenhetssystem, som eldades från köket fram till omkring 1960. Weibullska huset, Kulturen.

möjligt att minskat intresse för centralvärme har haft samband med svårigheter att få tag på ved inom rimligt avstånd, i tider med ökad efterfrågan på virke för andra ändamål. "Modern centralvärme" var från början knuten till eldning med stenkol och koks. När den introducerades i Sverige hade kolimporten från England redan tagit sin början. Visserligen hade 1700-talets svenska energikris funnit sin lösning. Men 1800-talets industriella utveckling hade kommit vedpriserna att stiga på 1850-talet. Man hade börjat använda kol till industrins ångmaskiner, till brasor och kaminer. Men kolet användes också till framställning av gas. Det gav koks som biprodukt och därmed billigt bränsle för centraluppvärmning. Trots att eldning med ved och torv förekommit blev koks och kolbriketter helt dominerande ända fram till slutet av 1940-talet. Fr.o.m. 1950 kom oljan efter hand att överta denna dominans.

Vedeldningen hade i huvudsak byggt på självförsörjning. Organiserad handel hade förekommit enbart i städerna. Introduktion och etablering av kolet och centralvärmen i Sverige innebar inte bara ny teknik utan också nya organisationsformer. Kolimportörerna tog över ansvaret för energitillförseln tillsammans med en kader av grossister, lagerhandelsföretag och återförsäljare. Fastighetsägarna tog över hyresgästernas ansvar för uppvärmningen.

Övergången från kol till olja skedde snabbt. En viktig förutsättning var att kraven på förändring av existerande utrustning var små. Oljepannor var lättare att sköta än kolpannor och bekvämare. Produktionskedjan från oljekällan till oljeanvändare kontrollerades, då som nu, av några få samverkande oljebolag. Dessa tog över ansvaret för energitillförseln samtidigt som den totala energiförbrukningen fick sin kraftigaste ökning. Och oljan var billig.

I skuggan av andra världskriget såg man det begynnande oljeberoendet som ett problem och tillsatte 1951 en bränsleutredning. Den betraktade aktiva insatser för bränslesparande som en viktig del för att komma bort från detta beroende. Man ville stimulera värmeisolering av bostäder, utveckla vindkraft, värmepumpar m.m. Men i utredningens slutbetänkande 1956, där man tog med hela energisektorn, hade man ändrat stånd-

1800 1850 1900 1950 1975

14. De olika energislagens andel i svensk energiförsörjning 1900-1975. Ur "Sol och uran" .

punkt. Man skulle komma ifrån importberoendet med ökad tillförsel av energi, med atomkraft på basis av inhemskt uran. Man såg svenskt uran som en resurs, som skulle kunna ge praktiskt taget obegränsade mängder energi, samtidigt som man påpekade att teknik för utvinning ännu inte var tillgänglig. Optimismen belyses ytterligare av att Atombolaget 1955 fick 18 miljoner kronor i statliga bidrag och 1958 112 miljoner. Atomkraften visade sig efter hand dyrare och svårare att bemästra än man tänkt sig. 1962 tog Vattenfall avstånd från den svenska linjen i utvecklingsarbetet för atomkraft och inriktade sig liksom andra elkraftbolag på lättvattensreaktorer.

Under tiden blev oljan billigare. I början på 60-talet byggde en del städer egna oljedrivna kraftvärmeverk för produktion av el och fjärrvärme, medan andra städer hade långt framskridna planer. Det ser ut som om denna utveckling oroade elkraftsproducenterna - kraftbolagen. Kunde möjligen allt för många lokala kraftvärmeverk bli ett hot mot den planerade kärnkraften, ett hot mot dem själva genom att ändra deras ställning från dominerande råkraftsproducenter till utjämnare av elproduktion? 1963 och 1965 sänkte Vattenfall taxorna för storkommuner och slöt avtal med städernas elverk så att kraftvärmeutbyggnaden blev mindre lönsam.

Det förekom under den här tiden mycket propaganda för

elvärme både från kraftbolagen och från andra håll. I slutet av 60-talet ålades kraftbolagen obegränsad distributionsplikt. Ökad energianvändning ansågs allmänt som en nödvändighet för utvecklingen. El och olja skulle bli våra dominerande energikällor. Så småningom fick vi våra kärnkraftverk för elproduktion, kärnkraft beroende av utländskt uran och utländsk teknologi. Oskarshamn 1 var den första reaktorn. Den kom i drift 1972.

Från och med 1975 har inställningen till energin successivt förändrats. Fjärrvärmen har byggts ut, i viss utsträckning baserad på energisparande metoder. Genom forskning på olika ·plan har man kunnat visa att varken vår välfärd eller vår goda stugvärme behöver äventyras med begränsad energianvändning. Det stora problemet tycks vara att förändra institutionernas rollfördelning på ett sådant sätt att även energiproducenterna kan ha ett intresse av att spara energi. I "Energi till vad och hur mycket" och i "Perspektiv på energi" visas på ett övertygande sätt att vi inte behöver förbli beroende av varken kol, olja eller kärnkraft.

Referenser

Andersson, I., Varmluftsugnar i Vadstena kloster. Fornvännen. 1961. Bränsleförsörjning i atomåldern. Betänkande utg. av bränsleutredningen 195 1. sou 1956:41. Firmatryck och småtryck angående centralvärme. 1870-1930-talet. Johansson, Th.B., Steen, P. m.fl. , Perspektiv på energi .. . Rapport till 1981 års energikommitte. 1983. Lundgren, L., Energipolitik i Sverige 1890-1975. 1978. Lönnroth, M., Johansson, Th.B., Steen, P., Sol eller uran. 1979. Nordiska Värme- & Ventilationsaktiebolaget, Göteborg. 1905. Ny värmeledning samt elektrisk belysningsanläggning i Nationalmuseibyggnaden i Stockholm. 1931. Steen, P., Johansson, Th.B., Fredriksson, R., Bogren, E .. Energi - till vad och hur mycket? 1981. Steen, P., Om oljeförsörjningen. 1977. Värme, ventilation och sanitet, del I. 1940. Värmehistoria och värmeteknik. CTC 1923- 1948. 1948. Värmeledning. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. 1976. Värmeledningar. Uppfinningarnas bok. 1874 och 1898.

Från stubb till täckjacka

Vaddstickade kläder

Till färgbilderna X - XI Vaddstickning - eller quilting som man idag ofta säger med ett engelskt ord - är en metod att mellan lager av relativt tunt tyg lägga en mjuk stoppning av något slag och sedan sy igenom alla skikten så att vadden hålls på plats jämnt fördelad. Sticksömmen ger en skicklig utövare stora möjligheter att skapa vackra, konstnärligt högtstående mönster. Den sys i allmänhet med förstygn men efterstygn förekommer ibland i mönsterkonturerna.

Även om råvarorna är tunna blir resultatet ett varmt och därtill lätt tyg som mycket länge använts till kläder och täcken i många delar av världen bl.a. fjärran Östern, Indien, Iran, mellersta Östern och de muslimska delarna av Afrika. Bomullstyg och bomullsstoppning har varit de vanligaste materialen.

I Europa och särskilt på våra breddgrader skyddade man sig långt fram i tiden mot kyla med hjälp av inhemska produkter som skinn och ylle. Man kände åtminstone på medeltiden till vaddstickningen som metod.

Soldaterna bar quiltade jackor under de tunga rustningarna och mindre bemedlade krigare kunde låta sådana tröjor helt ersätta harnesk. Jackans ytskikt var då förmodligen av skinn som är skavtåligare och bättre står emot hugg än tyg. Skyddsfunktionen var givetvis viktigare ur militär synpunkt än plaggets värmealstrande egenskaper även om dessa säkert också uppskattades. Liknande tröjor användes tidigt vid fäktövningar. Per Henrik Ling bar ännu som fäktmästare vid Lunds universitet en skyddsväst av skinn.

1. Fäktväst av skinn med tagelstoppning och grovt linnefoder. Har tillhört P.H. Ling. 1800-talets början. KM 39.719.

Om vaddstickade dräkter också förekommit i andra sammanhang under medeltiden därom ger inventarieförteckningar och övriga källor, mig veterligt, inget besked. Teoretiskt är det möjligt. Handelsvägarna österut fungerade och lyxen vid de italienska, franska och tyska furstehoven blomstrade. Det är dock först i hertig Moritz av Sachsen-Lauenburgs (1551-1612) efterlämnade garderob som ett vaddstickat plagg dyker upp.

2. Kofta av vit sidensatin med bomullsstoppning och cremefärgad linnelärft till foder, stickad med vitt silke. Rysch kring ringning och framkanter, sekundärt översytt med spets. Knytband och två hakar och hyskor i midjan. L 54 cm. 1770-80-tal. KM 12.972.

Det är en "Hausjacke" av grönt siden, stoppad och stickad, och den bars som namnet antyder av hertigen i hemmet. Det var också som informell klädsel s.k. neglige som de vaddstickade plaggen skulle få sin stora betydelse framför allt under 1700talet.

Modet kom då till Norden från Holland och England där man medvetet gick in för en enkel och bekväm livsstil och om möjligt sökte undfly en sträng hovetikett och det mondäna sällskapslivets konstlade krav.

3 och 4. Fram- och baksida av mönsterparti på koftan, bild 2, visar sticksöm med förstygn och efterstygn. Andra ord för sticksöm är idag matelasse- och pikesöm. KM 12.972.

I officiella sammanhang har nog vaddstickning endast förekommit på underkjolar till de framtill öppna klänningarna främst under 1700-talets första hälft. Till en sådan dräkt hörde styvkjortel och snörliv och dessa pinoredskap skulle kvinnorna inte slippa ifrån förrän vid århundradets slut då kvinnosilhuetten radikalt förändrades.

Hemma ville man gärna vara fri från allt som tryckte och tyngde och då var en lös, vid kofta och en styv, pösande kjol, som utan extra stöd gav ett moderiktigt intryck, ett bra alternativ, gångbart långt in på 1780-talet. Herrarnas favoritplagg var en kaftanlik ofta vaddstickad morgonrock.

Tygerna var dyrbara och de stickades i utsökta mönster och syddes till eleganta plagg som också var varma och sköna. Vintertid måste de ha varit en välsignelse i de kalla och dragiga husen och det var ingen tillfällighet att de blev omtyckta. Underbyxor var ännu relativt okända och oftast bar man nog mer än en kjol för värmens skull. I norra Finland lär för övrigt borgardamerna vid den här tiden fortfarande ha burit skinnunderkjol när det var som kallast.

5. Mönstereffekten förstärks ytterligare om en löst tvinnad bomullstråd träds in mellan förstygnsraderna. Denna sömvariant kallades under 1700-talet marseillesöm, idag är benämningen italiensk matelasse. Detalj av kjol. 1770-80-tal. KM 8.242.

De penningstarka köpte importerade tyger, färdigsydda plagg eller förbroderade kuponger till kjolar och västar. Från 1730talet och framåt fanns också svenska siden- och bomullstyger, framställda vid de nystartade manufakturverken, att tillgå om än i blygsam skala. Men även det svensktillverkade var lyxvaror.

Adelsdamens eleganta morgonklädsel kunde i borgerliga kretsar användas som enklare festdräkt. En vaddstickad kofta och kjol av påkostat material ingick för det mesta i tidens brudutstyrsel. I prästfrun Ulrika Oxelgrens förteckning från 1700-talets andra hälft över de tre döttrarnas hemföljder upptas både koftor och stubbar.

Ordet stubb används under 1700-talet både i betydelsen kjol och underkjol. I bouppteckningarna kan kjol och stubb före-

6. Mönsterrapport av bården på kjolen, bild 5. Bomullstråden avtecknar sig i tydlig relief. Kjolen är sydd av sidensatin. 6 våder a 45 cm, med tunn bomullsstoppning och linnelärftsfoder, stickad i ett stycke med förstygn i rosa silke. KM 8.242.

komma samtidigt och vara sydda av likvärdigt material. Kofta och stubb står ibland tillsammans på en rad med tillägget stickad men lika ofta var för sig utan förtydligande. Underkjolar bl.a. av damast nämns också. Begreppsförvirringen är stor och man kan inte dra någon egentlig slutsats om vad som är över- och underplagg, vaddstickat eller inte.

Memoarer och brev från tiden gör inte bilden klarare. Stubben användes som nattdräkt, morgonklädsel och festblåsa det framgår tydligt men inte om funktionen nämnvärt ändrade dess utseende.

Klart står dock att 1700-talets umgängesseder var lättsamma. Män och kvinnor tycks ogenerat ha sprungit ut och in hos varandra vid alla tidpunkter på dygnet också i bättre hus. En

7. Detaljbild av kjol i vitt ripssiden, 5 våder il 63-68 cm, med bomullsstoppning och grovt linnefoder. Nederkantens silkebroderi är sytt efter förtryckt mönster innan kjolen stickats med för- och efterstygn i silke. Broderi och stickning av god kvalitet. Sidenet kan ha köpts som förbroderad kupong. 1760-70-tal. KM 51.662.

halvklädd dam kunde t.ex. utan vidare ta emot besök av uppvaktande kavaljerer under morgonens toilettebestyr.

Skillnaden mellan över- och underplagg verkar snarast vara en fråga om plats och tidpunkt. Morgonklädselns eleganta stubb dög på sin höjd till underkjol i den klädda festdräkten.

På 1800- och 1900-talen har ordet stubb övergått till att betyda enbart underkjol.

I Kulturens samlingar är de vaddstickade 1700-talsplaggen av siden så när som på en vit linnekofta. De sticksömmade dräktdelar av bomull som finns har ingen värmande stoppning utan är enbart fodrade. De flesta plaggen bär spår av ändringar. Koftor har gjorts moderna genom intagningar. Stubbar har sprättats i sär och sytts om till täcken, sängklädslar och dopdräkter och

som sådana hamnat på museet.

Av bouppteckningarnas många koftor och stubbar av kattun, dvs. tryckt bomullstyg, finns inte ett spår. De måste ha återanvänts till sista tråden.

De dyrbara materialen fick inte förslösas och man sparade där det var möjligt och inte syntes så mycket. Små sidenbitar pusslades ihop till hela stycken som sedan stickades samman. Fodret är oftast av linne och till stoppning har använts ull eller bomull. Den blå sidenjackan (färgbild XI) är vadderad med grå och vit ull blandad med uppkardat blått plockylle! Den har foder av glesvävt bomullstyg som dock inte räckt till mer än en fodervåd i kjolen. De övriga fem är sydda av gles ylletuskaft. Ull och lin var inhemska material och följaktligen billigare än bomull.

Inga av plaggen kan med säkerhet attribueras till person då de inkommit till museet utan uppgift om ursprunglig ägare. Endast i ett fall kan vi våga oss på en gissning. Den rosa dräkten (färgbild X) kommer liksom en del andra plagg från Gyllebo slott, tidigare i familjen Rosencrantz ägo. På insidan av stubbens nederkant finns en märkning, sydd innan stickningen med metalltråd i korssöm, I M H under krona vilket skulle kunna stå för Johanna Maria Haumbler (1712-1775). Hon gifte sig 1744 med Elias Wettring, 1769 adlad Wettercrona. Hennes dotterdotterdotter Ulrika Schönström, som ärvde Gyllebo av sin far, förmäldes 1815 med Holger Rosencrantz och delar av Johanna Marias garderob kan ha hamnat i slottets gömmor genom arv på kvinnosidan. "Framledna Fruns GångKläder" skänkte hon nämligen själv redan i livstiden till döttrarna så när som på några få i bouppteckningen uppräknade plagg. Den röda stubben hör dock inte dit.

Är gissningen riktig måste stubben, på grund av kronan i märkningen, dateras till åren 1769-1775 även om man av det vackra blommönstret att döma lika gärna kunde tro att den sytts på 1740-talet då Johanna Maria stod brud för andra gången. Nordiska Museet har en mycket snarlik kjol från 1700-talets början.

I samlingarna finns exempel på att också andra sidenplagg t.ex. jackor och västar försetts med ett värmande vaddlager som inte stickats utan så omärkligt som möjligt stofferats mot fodret.

8. Kofta och stubb av rött siden från 1700-talets början. Jämför färgbild X och lägg märke till likheten i kjolarnas mönsterstickning. Foto Nordiska museet.