Eva Kjerström-Sjölin Kakelugnsinsatser

4. Detalj av skinnkjol, röd och vit. Under sprundet applikation i rött skinn med silkebroderat årtal 1836. Tolånga, Färs hd. KM 15.133.

5. Livkjol med liv av röd vadmal och kjol av fårskinn. Kjolen av vitt sämskat skinn, rött skinn och röd vadmal. Skinnapplikationer på framsidan. Linnefoder. 1800tal. Lyby, Frosta hd, Skåne. KM 8.998.

ficköppning finns många gånger både monogram och årtal inristade eller broderade.

Den äldsta skinnkjolen i undersökningen kommer från Yemmenhögs hd och har årtalet 1801 broderat med silke vid kjolsprundet. Yngst bland de märkta livkjolarna är en från Ljunits härad; den har inristat årtal 1850. Från Herrestads härad finns åtta stycken kjolar, daterade åren 1826-47. lngelstadskjolarna, 9 st, har dateringar mellan 1815 och 1850, flera av dem är inristade i det röda, mjuka skinnet.

6. Livkjol med sidenliv och kjol av skinn. Kjol av rött skinn och röd vadmal med "knäppta" veck i midjan baktill. Första hälften av 1800-talet. Löderup, Ingelstads hd, Skåne. KM 2.136.

För Herrestads del skulle man kunna tro att det är en och samma skräddare som under en tjugoårsperiod gjort alla kjolarna eftersom de sinsemellan har mycket stora likheter.

Det var av de finaste lamm- och fårskinnen man gjorde klädesplagg. På många gårdar hade man skinn själva annars var det en god lösning att ta sig till Hörby. Där hölls skinn- och pälsmarknader som ansågs bäst och störst i hela Skåne. På markna-

7. Baksidan av kjolen, bild 6. Löderup, Ingelstads hd, Skåne. KM 2. 136.

den kunde man köpa beredda skinn av god kvalitet. Sämskmakarna i städerna sålde där lamm- och kalvskinn som var smidiga att sy både kjolar, tröjor och handskar av. Det gick åt mängder av skinn till kläder. Enbart till marknaden den 4:e oktober år 1798 i Simrishamn fördes 28 beredda fårskinn, 138 kalv- och 320 lammskinn.

Bönderna lämnade sina får- och kalvskinn till fällberedarna

8. Detalj av livkjol av mjukt, rött skinn och vadmal. Mellan liv och kjol syns den smala passpoalen. Linnefoder. Livkjolen har tillhört Anna Persdotter. Första hälften av 1800-talet. St. Köpinge, Herrestads hd, Skåne. KM 69.038.

som sämskmakarna även kallades. Det var skinn till finplaggen man lät yrkesmännen garva och färga. Gällde det vardagskjolarna, de svarta och bruna, kunde man själv behandla skinnen.

Kjolarna är mestadels sydda av fyra stycken skinn som har fått iskarvade bitar där flikarna efter djurens ben har blivit alltför djupa. De längsgående sömmarna mellan skinnen är antingen sydda med efterstygn och har en sömsmån på cirka 3 mm eller är våderna kastade i hop kant mot kant. Det är fantastiskt att det

gått att sy ihop så pass grova skinn så fint. Flera av skinnen har pälsen kvar - det krävs i sanning en god yrkesman för att klara av det.

De hemmaberedda skinnen blev däremot inte så mjuka som sämskmakarnas. Enligt traditionsuppteckningar kunde man bereda skinnen på följande sätt. När skinnen var färska lades de på golvet med ullen nedåt. På huden strödde man en "näve salt, en näve rågmjöl och ett skålpund alun" . Efter det fick hudarna ligga och torka hoprullade i press under t.ex. gråstenar. Därefter hängdes skinnen på tork med ullen inåt. Torkningen kunde vara från några månader till uppemot ett år. Man lagrade gärna alungarvade skinn en tid. På så sätt kunde man binda flera basiska aluminiumsalter till skinnet.

Nästa process i hemmaberedningen var mjukgörningen av skinnen. Enligt skräddaren och lantbrukaren Per Jönsson född 1857, verksam i bl.a. Röddinge och Everöd, rullade man först skinnen hårt ihop. Sedan "sätter man dem mellan knäna och där man sitter tar man och vrider den del av skinnet som är ovan om knäet runt om duktiga tag och sedan tar man och ändavänder skinnet så att den nedra ändan kommer uppåt och sedan vrider man duktigt och gnider på det flera gånger tills det blir mjukt. Sedan tar man och hänger skinnen uppe på loftet igen, på en rak stock". Efter en liten tid var skinnen klara att skickas till någon som skulle "göra skinnen te" . Det var för det mesta skräddarna som sydde skinnplaggen samtidigt som de var ute och sydde andra kläder i bondgårdarna. Lämnades skinnen bort till någon annan hantverkare kostade det tre gånger så mycket mot vad skräddaren tog.

Skinnen skulle alltså vara klara när skräddaren kom. Tyckte han att det inte var bra nog spände han fast dem i hyvelbänken med en bräda så att de hängde fritt ner. Därefter gned han skinnen med krita som mjukade upp skinnen och gjorde dem vita och fina. Efter sömnaden, med vaxad hemmaspunnen lintråd, svärtades kjolarna med t.ex. kimrök eller sot.

Alungarvning låg nära till för de sydskånska skinnplaggen eftersom det fanns naturlig, fin alun att få från bruket i Andrarum. Kunskapen om beredning av skinn med alun kom till Europa med morerna när de erövrade Spanien.

9. Detalj av skinnkjol, svartbrun med grönt vadmalsliv. I sprundet syns den smålockiga fårpälsen. Nertill är kjolen kantad med röd och grön vadmal. 1800talets senare hälft. Huaröd, Gärds hd. KM 53.132.

De professionella garvarna satte förutom böndernas garveriingredienser även till äggulor, vatten och olja. Alungarvning, s.k. vitgarvning, ansågs inte som "äkta" garvning eftersom alunet inte förenade sig med skinnen. Efter vattentvätt blev därför skinnen så gott som råa igen - de var bara konserverade. De alungarvade skinnen färgades med koschenill samt med naturliga träfärger, blåträ, gulspån och liknande. Genom att tillsätta någon syra fick man färgerna kraftigare.

De röda, mjuka alunberedda skinnen kallades ofta "saffiansskinn". Namnet kommer av den arabiska orten Saffi, där det tillverkades utsökta skinnsorter av bl.a. getskinn. Saffiansskinn

fanns i färgerna gult, blått, grönt, svart och rött.

I Danmark har kvinnorna också burit pälskjolar. Vid 1700talets mitt var det de köpenhamnska handsk- och buntmakarnas mästerstycke att sy skinnkjolar. I Amagerområdet bärs fortfarande röda och blå pälsar, dvs. skinnkjolar. De danska kjolarna har delvis den luddiga pälsen inåt och är precis som de skånska försedda med en bred kant av ylletyg. I Danmark bar man de ludna kjolarna om vintern och de linnefodrade den varma årstiden. Från Amager vet vi att kvinnorna bar pälskjolen närmast kroppen och utanpå hade man upptill 10-12 andra kjolar.

Man får väl förmoda att de skånska linnefodrade skinnkjolarna var avsedda för den varmare årstiden liksom i Danmark. De röda praktkjolarna bar man säkerligen inte bara för värmens skull utan för att de var vackra. I A. Kurcks och 0 . Wallgrens planschverk "Skånska folkdräkter" bär en Frostakvinna en röd och vit skinnkjol ytterst, vit klut, brett livband och randigt förkläde. Eftersom många av kjolarna är så utsökt dekorerade framtill ligger det nära till hands att tro att de gärna bars som ytterkjol och bara i undantagsfall doldes av förklädet.

På samma sätt excellerar en Herrestadsflicka i helgdagsdräkt med skinnkjol på Christian Forsells teckning i "Ett år i Sverige", tryckt 1827-35.

Avslutningsvis ska här återges en historia om "Skinnkjortlaliden". En berättr.re (född 1851) har förmedlat historien om hur en backe i Vittsjö fick detta besynnerliga namn. Det var en kvinna som blev anfallen av vargar mitt i en backe. För att undslippa vilddjurens käftar och få ett litet försprång drog hon av sig sin skinnkjol och kastade den åt vargarna. Sedan dess hette backen i folkmun "Skinnkjortlaliden".

Referenser

Andersen, E., Danske bönders klädedragt. Köpenhamn 1960. Dialekt- och ortsnamnsarkivet, Lund. Garveribogen, Köpenhamn 1927. Hellot, J. , Fullständig Fruentimmers Färgebok. 1772. Kulturens arkiv, Lund. Svensson, S., Skånes Folkdräkter. 1935. Uppteckningar om skånskt folkligt dräktskick, gjorda 1927-28 av Sigfrid Svensson.

Fästa och låna värme

Att hålla elden på härden vid liv var i äldre tid en viktig uppgift. Innan tändstickor, s.k. strykstickor och fosforstickor introducerades i handeln på ca 1830-40-talen, var det ofta en besvärlig procedur att göra upp eld. Mekaniska elddon av olika slag förekom, men var långt ifrån var mans egendom. Bruket att slå eld för hand med hjälp av flinta och stål levde kvar hos allmogen under en stor del av 1800-talet, vilket ett flertal uppteckningar i olika folkminnesarkiv visar. Från Wäsby sn i Luggude hd i Skåne berättas följande: "Behövdes det tändas upp eld i början av förra århundradet, ända fram på 40-talet, så skulle det göras genom att hugga med flinta 'flintersten' emot ett hårt stål, över en liten hög torrt ruttet söndersmulat trä, som förvarades i en mindre tunna av koppar och kallades 'fyrtunnan'. Sådant lättantändligt smulat trä kallas 'tinner' eller 'fnöske'. När så gnistan av stålets och flintans gnidslag nedföll i fnösket, gällde att skyndsamt blåsa på den och driva fram en låga, på vilken torra träspånor eller stickor doppade i smält svavel kunde tändas ... Det var ett besvärligt göromål, i synnerhet om fnösket ej var väl torrt ... Därför lät man aldrig elden slockna ut i kakelugnarna om vinternätterna." Från Allbo hd i Småland skildrar en person, född 1844 eldslagningen så, att när man fått fnösket att 'glindra' tog mormodern "en svavelspeta och satte dit, och då tog den eld, och med spetan tände hon på en spingesticka, och sen kunde hon få så stor eld hon ville. Svavelspetorna gjorde de sig också själva. De var av samma virke som spingestickorna och med samma bredd och tjocklek, men så var de spetsiga i ena ändan och ungefär 14-15 cm långa. Spetsen hade de doppat i varmt svavel . .. "

Elddonen hade sin bestämda plats, ibland i ett särskilt fyr-