Christina Lindvall-Nordin Pälskjolar från Skåne

"'· tJ

19. Skalritning 1:10 av koftan, bild 18, gjord av Edith Ljungberg, 1940. a. b. vänster fram- och bakstycke, c. ärm, d. kil. KM 1.349.

Landsbygdens kvinnor började på 1860- och 70-talen att skaffa sig vaddstickade understubbar. Dessa fick ersätta de varma skinnkjolar och klockor som använts så länge folkdräkten var i bruk i Skåne. Underbyxor förekom ännu inte bland bondkvinnorna så något varmt om benen behövdes.

Stubbarna syddes ofta av tryckt bomullstyg och till stoppning användes bomull. Denna köptes på sina ställen lös i nät och kardades med handkardor till vadd. I kjolens nederkant kunde man sätta in vidjor som höll ut vidden och gjorde stubben mer lik en krinolin. Sådana kände man också till men de blev aldrig särskilt vanliga, de ansågs nog vara djävulens bländverk. Stubben hade större förutsättningar att bli accepterad. Den liknade mer en vanlig kjol och var både praktisk och varm.

Vaddstickningen levde kvar in på 1930-talet i den elegante mannens räkrock. Och idag hänger det quiltade plagg i var och varannan garderob. Under de senaste tio åren har, som en gång förut på 1600- och 1700-talen, vaddstickade plagg kommit till Europa österifrån. Nordisk textilindustri har åter igen följt med i modesvängen.

20. Insidan av understubb som visar hur man sytt in vidjor i nederkanten för att hålla ut vidden och göra kjolen krinolinlik. 1860-70-tal. Östarp, Veberöds sn, Torna hd. KM 28.899.

Referenser

Andersen, E. , Moden i 1700-årene. Köpenhamn 1977. Arnold, J., Two early seventeenth century fencing doublets. Waffen und kostiimkunde 1979. Heft 2. Boucher, Fr., Klädedräktens historia. 1970. Bouppteckningar från 1700 och 1800-talen. Kulturens arkiv, landsarkivet, Lund och Göta hovrätt, Jönköping. Buck, A., Dress in Eighteenth - Century England. Tiptree Essex 1979. Byrde, P., The male image. Tiptree Essex 1979. Ekstrandh, G., En bruddräkt från 1744. Fataburen 1948. Hallenstierna, G., Mina kärleksäventyr. 1972. Hazelius-Berg, G., Modedräkter från 1600-1900. 1952. Kielland. E., och Th., Silke på silke. Kunstindustrimuseet i Oslo årsbok 1950-1958. Oslo 1960. Lindvall-Nordin, Chr., En kvinnodräkt, Kulturen 1974. Pylkkänen, R. , Säätyläisnaisten pukeutuminen suomessa 1700-luvulla. Helsingfors 1982. von Rohr, A., Der Kleider-Nachlass des Herzogs Moritz von Sachsen-Lauenburg von 1612. Waffen und Kostiimkunde 1976. Heft 2. Svenska akademiens ordboksredaktion, Lund. Uppteckningar om skånskt folkligt dräktskick gjorda 1927-28 av Sigfrid Svensson.

Fyra fickpistoler från USA

Till färgbild IX Miniatyrpistoler lämpliga att i självförsvarssyfte bl.a. bäras dolda i kläderna konstruerades redan under hjullåstiden och fanns sedan med i den efterföljande tekniska utvecklingen av låsmekanismerna. Det var dock först efter införandet av enhetspatronen vid 1800-talets mitt som vapentypen blev helt funktionell. De äldre låskonstruktionerna får nog på det hela taget betraktas som tämligen opraktiska och opålitliga när det gällde att snabbt få upp ett skottfärdigt vapen ur en ficka eller ett stövelskaft.

I USA tillverkade under 1800-talets andra hälft de flesta fabrikanter fickpistoler av varierande konstruktioner. Mest känt har tillverkarnamnet Deringer från Philadelphia blivit - faktiskt så dominerande, att fickpistoler av helt andra fabrikat och konstruktionslösningar, sammanfattande kallats Deringers. Namnet har blivit synonymt med liten pistol.

Kulturen äger för närvarande ingen fickpistol av Deringers fabrikat, men en snarlik typ är den pistol för enhetspatron med kantantändning, som tillverkats i New York efter Williamsons patent från 1866. Den räfflade pipan skjuts vid laddning framåt så att patronen kan föras in i loppet. Kalibern är 9,5 mm. Vapnets hela längd är 126 mm.

Under 1983 har ytterligare tre nordamerikanska fickpistoler genom inköp tillförts vapensamlingen. Den ena är en 124 mm lång fyrpipig pistol av C. Sharps konstruktion, patenterad 1859, och tillverkad i Philadelphia av C. Sharp & Co. Konstruktionen är raffinerad. Även i detta fall skjuts piporna framåt vid laddning så att patronerna (kaliber .22=5,6 mm) kan införas i loppen. Avfyrningsmekanismen fungerar på så sätt att slagstiftet är rörligt monterat på hanen och vid uppspänning roterar ett kvarts

varv så att piporna i tur och ordning avfyras. Piporna är räfflade.

Det andra nyförvärvet är en sjupipig knogjärnsrevolver av James Reids välkända konstruktion med namnet "My friend", vilket har en viss cyniskt humoristisk klang, ungefär som Colts berömda "Peacemaker". Vapnet är endast 107 mm långt, ram och kolv är av mässing och trumman får vid laddning helt tas loss genom utskruvning av trumaxeln. Någon särskild pipa finns inte, utan kulan accelererar i den korta slätborrade pipa som bildas av det förlängda patronläget i trumman och får sedan passera genom ett motsvarande hål i ramen. Kalibern är .22 (5,6 mm). Konstruktionen patenterades 1865 och vapnet kunde alltefter vad situationen krävde antingen användas för skottlossning eller som knogjärn.

Det tredje nyförvärvet är en dubbelpipig 121 mm lång pistol tillverkad av Remington Arms Co. Kalibern är kraftig (.41=9,9 mm) och vid laddning fälls piporna uppåt så att patronlägena blir åtkomliga. Båda piporna är räfflade. Denna fickpistol såldes i stort antal; mer än 150.000 tyckte att de behövde detta, för sin storlek kraftiga, vapen.

Den klassiska arenan för ovanstående vapen är naturligtvis den amerikanska västern när den var som vildast och de kom nog - för att ansluta till den populära mytbilden - bäst till sin rätt i handgemäng på salooner och i spelhålor, där man hade motståndaren tätt på sig. Miniatyriseringen inverkade menligt på precisionen, vilket för övrigt intygats av Mark Twain, som om sin fickpistol fällt omdömet: "It was grand. It only had one fault - you could not hit anything with it''.

Historien om en jambayah

Till färgbild XVII Sommaren 1975 hade jag besök på Trolleholm av några svenska affärsmän, vilka i sitt sällskap hade en ung saudiarab, Saad al Tuuvayeri, och hans hustru. De tillbringade några dagar i Skåne med anledning av affärer och skulle samtidigt "roas" med att se några av de skånska slotten. Jag arrangerade därför en lunch för dem på Trolleholm med efterföljande visning av bl.a. biblioteket, där i en 1700-talsbeskrivning av Ara bien, Saad på en karta kunde återfinna den oas hans familj stammade ifrån. Vid avskedet fick han ett orientaliskt silverföremål, ett pennfodral, översållat med för mig obegripliga skrivtecken.

I februari påföljande år tillbringade jag en vecka hos goda vänner i Riadh och träffade då Saad och hans hustru i deras hem, möblerat med jättelika sittmöbler, gnistrande kristallkronor och oljemålade alplandskap med stora hjortar i mycket kraftiga guldramar, men däremot få orientaliska föremål. Ett par dagar senare var jag med mitt värdfolk bjuden på lunch i öknen, någon timma med Cadillac utanför Riadh, av Saad och en del av hans många bröder.

Bilarna lämnade så småningom vägen och gav sig ut över ökensanden tills vi nådde en liten tältklunga mellan ett par höga sanddyner. Efter diverse hälsningsceremonier slog vi oss ner med benen i kors på stora mattor, utlagda direkt på den heta sanden. Vi satt i en öppen fyrkant och serverades kaffe i mycket små koppar, som hela tiden fylldes på av betjäningen. Kaffet måste till hälften ha bestått av socker, det var otroligt sött. Efter detta gick vi in i ett av tälten för att äta. Man satte sig med korslagda ben på vackra mattor runt maten, som stod på marken. I mitten tronade tre enorma emaljerade plåtbunkar fyllda

till brädden av kokt ris med iblandade grönsaker och frukter. I den mittersta bunken låg ovanpå riset en kokt get och i de andra bunkarna kokta får. Djuren var flådda, men hade f.ö. alla kroppsdelar i behåll, inklusive huvud och klövar. Mellan dessa imponerande anrättningar låg färsk frukt utbredd och ett batteri av Pepsi-Colaflaskor, vilket var den enda dryck som bjöds. Saad serverade mig en enorm portion, han böjde sig fram och rev upp den kokta getens buk, varvid de ätliga inälvorna vällde ut, blandade med tjocka vita makaroner; man kunde inte låta bli att tänka på likmaskar. Tallriken täcktes av en nästan 15 centimeters hög av ett urval av ris och get, som skulle ätas med högerhandens fem fingrar. Det var nästan en chock att upptäcka att all denna kraftiga mat var helt okryddad och därför hade en sötaktig, nästan jolmig smak. Värden förklarade att man slapp äta upp, vilket var en stor lättnad, hans bröder däremot åt flera enorma portioner var, men likafullt syntes det knappt när vi reste oss, att någon ätit av maten, så rikligt tilltaget var det.

Efter måltiden kom betjäningen in och tog för sig av resterna, medan Saad och hans gäster fick händerna sköljda under en stor silverkanna med friskt vatten. Vi förflyttade oss därefter till ett annat tält, där vi satte oss längs den inre långväggen, återigen på lager av orientaliska mattor. Här serverades te, ännu en ovanlig smakupplevelse, eftersom det var tillrett med kardemumma det var riktigt gott. Här satt vi sedan och småpratade, en del av gästerna begagnade sig av det speciella vilotältet för en siesta.

Sent på eftermiddagen tog Saad med mig på en kort promenad upp på en hög sanddyn, varifrån man hade en otrolig utsikt över öknen i den sjunkande solens guldfärgade sken. Saad berättade om sina förfäder, som länge levat här ute och om hur hans familj nu till hans uppenbara sorg blivit alltmer urbaniserad. Medan han talade hördes - avlägset ifrån - hans tjänare, som vända mot Mecka, med pannorna mot sanden, bad en av dagens böner. Det var en oförglömlig scen, högstämd och lätt melankolisk. Saad övergick till att tala om sitt besök i Sverige året innan och hur väl mottagna han och hans hustru hade blivit. Särskilt hade han fäst sig vid den gåva av silver, som jag hade givit honom. Han beklagade att hans kultur inte hade frambringat några större mängder dyrbart konsthantverk, men han

hade ändå kommit på något, som kanske kunde vara en likvärdig gåva.

Han vinkade till sin major domus, som tyst väntat vid foten av sanddynen. Denne kom springande upp till vår utsiktsplats med en skrynklig plastkasse i ena handen. Ur denna tog Saad upp den beduindolk, som nu tillhör Kulturen. Den är ett traditionellt vapen, rikt silverbeslagen, med handtag av giraffhorn och tillhörande läderbälte, dekorerat med flätningar i flera färger. Beduinerna bär dolken mitt fram och ofta ärvs de inom samma familjer - man kan ge bort en sådan dolk, vilket betraktas som mycket ärofullt för mottagaren, men det är en skam att sälja ett sådant personligt vapen. Men allt har ju som bekant ett pris och i dessa tider av kulturell uppmjukning i den arabiska världen, utom Iran, så blir väl snart dessa vapen allmänna turistsouvenirer, om de redan inte är det.

Efter mitt höviska tacktal vandrade vi tillbaka till det övriga sällskapet och en stund senare skumpade vår karavan av Cadillacbilar bort i mörkret över ökensanden mot Riadh.

Pälskjolar från Skåne

Till färgbilderna XIV - XVI Skinnkjol, med päls på insidan, var det varmaste en kvinna kunde bära om vintern. Plagg av skinn med pälsen inåt har burits inte bara i Skåne utan även i Värend, Vingåker och Dalarna. Någon skarp gräns bakåt i tiden vad gäller skinnkjolar kan man knappast dra. Det finns ett flertal belägg för att kvinnorna burit kjolar av skinn under medeltiden. I Torna och Färs härader i Skåne är skinnkjolar kända sedan 1570-talet. Här har kvinnorna burit skinnkjolar ännu under 1800-talets andra hälft.

Ett sjuttiotal kjolar i privat ägo, från olika skånska museer och hembygdsgårdar samt från Nordiska museet har ingått i den här undersökningen. Det rör sig både om svart-bruna och röda skinnkjolar. Ungefär hälften är fodrade med enbart grovt linne, några har halva kjolen med pälsen inåt och andra halvan klädd med linne, resten har enbart pälsinsida. Flera av skinnkjolarna kan dateras till 1800-talets första hälft då de måste ha varit högsta mode för landsbygdens välbärgade kvinnor. Framför allt finner vi praktkjolarna i rött och vitt skinn i sydöstra Skåne. Kjolarna är sydda som livkjolar, med isytt liv av annat material och kjol i omväxlande vitt och rött skinn med en bred tvärvåd längst ner av röd vadmal. Man kan ana renässansens faiblesse för tvärrandigt och för pälsverk. Skinnkjolarna kallades vid en mängd olika namn; skinnklocka, pels, skinnknäppa, röepels och pelsaklocka. Att de kallades pels kom sig av att de flesta kjolarna hade ullen kvar vänd inåt. Det blev varma, vindtäta och tunga plagg som kunde väga uppemot tre och ett halvt kilo. Värmen som de här pälskjolarna gav sina bärarinnor behövdes säkert eftersom underbyxor inte blev vanliga på landet förrän i slutet av förra seklet.

I. Dräktdocka iförd piglock, vitbroderad särk och livkjol. Kjolen av gult och rött skinn med skinnapplikationer runt fick- och kjolsprund. Nedersta våderna av röd och grön vadmal. Första hälften av 1800-talet. Möjl. Färs hd, Skåne. KM 200.

När skinnkjolarna började bli omoderna använde man dem enbart om vintern till vardags. Äldre, frusna och många gånger mindre bemedlade kvinnor bar skinnkjolar ända till sommaren. Det är emellertid uppenbart att de kjolar som bars i slutet av 1800-talet var svarta eller bruna. Under åren 1927-28 gjorde Sigfrid Svensson uppteckningar i Skåne om skånsk allmogedräkt. Hans sagesmän, alla födda mellan 1834-51, lämnade uppgifter om skinnkjolar. De berättade att i de flesta fall var kjolarna bruna eller svarta, nertill kantade av rött, blått eller mörkt grönt ylletyg på en bredd av tio till tjugo centimeter.

De mörka skinnkjolarna var rejäla slitplagg som värmde gott och tålde omild behandling. Det enda man fick akta sig för var väta. Skinnplagg, som i alla fall blivit våta och styva, skavde förfärligt, såvida man inte gned in dem med rågmjöl (medan de ännu var fuktiga) och mjukade upp dem igen.

Det har berättats mig för många år sedan om en gumma i Eslövstrakten som alltid gick klädd i sin skinnkjol. När hon skulle baka t.ex. en sockerkaka, slog hon helt sonika upp ingredienserna i kjolen som hon höll upp och ihop. Där rördes ägg, smör och mjöl till kaksmet. Sedan tömde hon raskt kjolen direkt ner i kakformen. Kaksmeten med sina ägg och matfett höll säkert skinnet mjukt och smidigt! Hur kakorna smakade förmedlar dock inte historien.

De bruna och svarta kjolarna var de som Sigfrid Svenssons intervjuade personer minns bäst. Så kom t.ex. Per Jönsson i Högseröd, Frosta hd, född år 1848, ihåg att han sett "Frostingakvingor" med kjolar av gulbrunt skinn men att han aldrig "sett en rö' päls i hela sitt liv" .

De röda pälskjolarna tycks ha försvunnit kring 1800-talets mitt. Åttioåriga Mor Sissa i Lackalänga berättade år 1928 att hennes mor hade haft en röd skinnkjol och att "den röe skinnpälsen skulle de ha när de var fina och gick i kyrkan". Per Pålsson i Billeberga, född 1851, kom också ihåg att hans mor hade haft en pälsfodrad, röd skinnkjol.

Skinnkjolarna i rött känner vi väl från bl.a. Linnes anteckningar från den skånska resan, 1749-51. Han skriver så här om kjolarna i sydöstra Skåne "sjelfva kjorteln eller skörtet är en päls af lammskinn, utantill beredt, dock innantill ludet, och

2. Detalj av skinnkjol, röd med brunmönstrat liv. I midjan syns fårskinn och linnefoder samt de översydda vecken. 1829. Lövestad, Färs hd. KM 15.408.

detta skinn är af twänne slags färg utanpå" och vidare "med denna kjortel gå qwinfolken både winter och sommar fast han är luden". Andra skribenter har berättat om samma sorts pälskjolar från Torna och Färs härader. Som framgår av 1928 års intervjuer har de röda kjolarna funnits litet varstans i södra och mellersta Skåne.

Sissa i Lackalänga beskrev de röda kjolarna så här: "där var rött skinn uppomkring och där var en bit vitt skinn i kanten. Där var en halv aln rött skinn, ett par tum vitt skinn och se'n rött vadmal fodrat med linne".

Ett fyrtiotal av de röda kjolarna har en smal vit våd om 11/2 till 10 cm längst upp. I den är de tätt, lagda vecken som knäppts (sytts med lingarn och fixerats) gjorda. Upptill trettiotre stycken tätt lagda veck kan man räkna på en decimeter bak i ryggen -

IX Fickvapen, uppifrån räknat. Williamsons patent, KM om. C. Sharps patent, KM 72.022. J. Reids patent, KM 72.020. Remingtons "Over and under" , KM 72.021.