Maria Cinthio Sparvärme

1. S.k. "fyrtunnor", "fnösktunnor" eller "skörtunnor", metallcylindrar med lock och uppskjutbar innerhylsa. Fastsatt kedja med vidhängande eldstål. Avsedda för fnöske. Vid eldslagningen sköt man med fingret upp innerhylsan, så att fnösket pressades upp och antändes av gnistan från eldstålet. Samtliga av mässing. Tunnan t.v. L 8,8 cm. Eldstål med fjädrande mekanism för fasthållande av fnösket. Hishult, Halland. KM 14.508. Tunnan i mitten L 6,5 cm. Köpt 1891 i Ydre sn, Småland. KM 7.266. Tunnan t.h. L 7,2 cm. Graverat årtal 1810. KM 21.751.

skrin, som det som omnämns i en skånsk uppteckning gjord 1870: "I mina föräldrars tid hade 'fyrskrinet' sin plats på hyllan vid kakelugnen såsom det haft sedan urminnes tider. Det innehöll eldstålet, flintan, svavelstickor och tönner. Det senare gjort av rutten bokved .. . " eller som i följande beskrivning från Ö. Göinge hd, Skåne: "Man hade en ho av trä, som var avskiftad på mitten, där en bit plattjärn var fäst, gott och väl en fot långt. I ena hohalvan hade man flint, i den andra fnöske. Nu gällde det att slå flintestycket mot järnet, så att eld sladdade ner i fnösket . .. "

2. S.k. "fyrskrällen'', "fyrskrin" eller "sköraskar" med fack för flinta och fnöske samt med fastsatt eldstål i mitten. T.v. skrin av trä, H 20 cm, L 26 cm. Skänkt 1883. Yillands hd, Skåne. KM 731. T.h. skrin av järn, L 19 cm. Stavsinge sn, Halland. KM 20.623. S.k. "svavelspetor" eller "spingestickor", långa trästickor, doppade i smält svavel. KM 65.166.

För att slippa ifrån att slå eld för hand, försökte man bevara glöderna på härden över natten. I en uppteckning från Allbo hd i Småland berättas att "de gamle, de kunde så väl me'et, så de behövde inte ofta gagna elddon ... I spisen brann det ju dagen över . .. och på kvällarna ... tog de och rakade undan längst in i spisvrån, stoppade dit de grövsta branarna (bränderna) och de grövsta glöven (glöderna) och öste aska på. Där hölls det eld hela natten, och på morgonen, när mor skulle ha upp eld, grävde hon bara undan askan och blåste lite, sen satte hon dit en svavelsticka, och det brann genast." Detta förfaringssätt, som kallades att "fästa värmen" förekom på de flesta håll. "Den som var omtänksam fäste alltid värmen när de lagat mat. De lade tjockt med aska över torvglöderna, så de kunde hålla liv hela och halva dagen" berättas det från Skåne. Men det var framför

allt på kvällen det var viktigt att täcka glöderna. En annan skåning född 1869 skildrar även han hur man i bondstugorna eldade med torv, som var känt för att hålla kvar glöden länge: "Varje kväll gällde det då att fästa elden ... Alla torvglöder samlades då på kvällen i en hög över fyrhålet, där de betäcktes med torvaska, som väl tillklappades och ovanpå högen gjordes ett kors i Jesu namn och lästes följande eldfästningsrim: I mors maska, o i fars taska, ska i mons (var?) mans mus, so sant vara eld till dagens ljus." Seden att fästa elden med korstecken omtalas från flera håll i Skåne t.ex. från Bara hd: "Så fäste de varmen om nätterna i kakelonarna. Så gjorde de alltid kors med näven over kakelonsdörren" och från Ljunits hd "korstecken gjorde man bl.a. på kvällen när man lagt in en brasa i kakelugnen. På .så sätt fäste man värmen". Att fästa elden var en viktig uppgift som ofta var förbehållen gårdens kvinnor. Men på vissa håll var det husfadern själv som skötte sysslan.

Om elden trots alla försiktighetsåtgärder gick ut fick man be om hjälp hos grannen. I en uppteckning från Halland gjord 1882 berättas: "Som man fordom bodde vid sidan av varandra i byalag och man således hade ganska nära till sina grannar, hände det ofta och i synnerhet om morgnarna att man lånade eld av varandra, i en träsko, panna o.d. fick man glöd som man bar hem till sig." Liknande berättelser finns upptecknade från hela sydsverige.

Seden att låna värme av grannen i en träsko har på ett levande sätt illustrerats av den skånske målaren och folklivsskildraren Frans Lindberg, som var verksam i Smedstorp i sydöstra Skåne. Han var till yrket dekorationsmålare men ägnade sig på äldre dar åt att i akvareller skildra sina minnesbilder från barndomens Österlen. Hans folklivsbilder som omfattar 44 olika motiv tillkom mellan åren 1933-1944. Uppmuntrad av Sigfrid Svensson, som i sin dåvarande egenskap av intendent på Nordiska museet brevväxlade med Frans Lindberg, började han även skriva ner sina minnen. Frans Lindbergs egen beskrivning av seden "låna varme" finns bevarad, dels i form av en ganska utförlig berättelse som följde med vid försäljning av akvareller med detta motiv, dels i ett brev till Nordiska museet i Stockholm, ur vilket följande citat är hämtat: "dock kunde det ibland hända att glöderna

3. Broderade pungar, innehållande flinta och fnöske samt med fastsatt eldstål i nederkanten. 1800-talets första hälft. T.v. pung som ursprungligen tillhört professor B.M. Bolmeer, känd som värd för det kotteri med Esaias Tegner som medelpunkt, vilket samlades i Bolmeers bostad, det s. k. Härbärget vid Lilla torg i Lund. H 7 cm, Br 6 cm. KM 21.651. T.h. pung med broderade blommor. Inskription "Zum Andenken" graverat på eldstålet. H 8,6 cm, Br lO cm. KM 8.942. I mitten eldstål i "fickformat" med handtag av brons i form av springande hund. L 7 cm. KM 16.604. Även i städernas borgerliga kretsar brukades flinta, stål och fnöske ännu under 1800-talets första del t.ex. för att tända pipan.

trots denna försiktighet hade slocknat under natten, eller den, som det ålåg att 'fästa varmen' för kvällen helt enkelt hade glömt uppdraget eller utfört det slarvigt, med resultat att elden 'gått ut' i gården, och då det ansågs vara mindre hedersamt att så försumma sina plikter var det inte med fryntlig min och grant snack som mor i huset väckte sina 'gröbbor' om morgonen klockan fyra, hennes första blick gällde kacklonen och var der 'kosed å kallt' så var husmor inte upplagd för skämt, med ett åskmoln på sin fårade panna kunde hon då formligen ryta åt sina

tjensteandar: 'Opp me är Gröbbor', hont i hondingen ha ni fest varmen i jattes di finns inte den minsta glöasmula te å tänna mä. Opp mä dej du Bengta å katta klöddana po dig å di fort, glöaträskoen står ange bored i stersed ta den å spring bort te Per Mass, ja ser ad de ryger au deras skorsten å få nona glör, inte kämder sier du, vid du ingen levanes hut, di fattas bara ad du skalle klä di i bruastass for å ränna bort te naboens å låna varma, nej du, du skalle hatt bätter komihu i jattes, så hade du inte behöft å spinga som ett spektakel nu, se så, nu åsta me di, så ska ja passa på me torra pinga, så vi kvickt kanna få ill ingan manfolket vagnar så vi slippa ä höra speglosor å raviner au dom ... " Frans Lindberg berättar vidare: "Jag har försökt att i bilder framställa en sådan scen som jag här skildrat; husmor står i dörröppningen till inre köket iklädd endast underkjol och strumpor, och med torra pinnar i famnen. Tösen kommer med glöder i träskon, som hon varligt håller med båda händerna, en tunn blåvit rök tyder på att träskon är nära att fatta eld, hennes hår är riktigt nog okammat och klädseln ofullständig, men det får väl skrivas på brådskans konto. Vi få hoppas att gårdens manfolk ej fingo 'nosdrag' om den fatala malheuren."

I de flesta skildringar av seden att låna värme nämns också en av denna sed inspirerad lek, som levt kvar långt in på 1900-talet. Den finns beskriven i flera olika varianter, men verkar i sin vanligaste form ha gått till så, som den återges från Skytts hd i Skåne. "De lekande sutto ensamma på stolar satta i en rundning i rummet och därinne i ringen gick det en ikring stödjande sig på en käpp och sade till var och en han kom till 'Kan ja få låne varme', 'gå till naboen' blev svaret. Medan han så gick runt växlade de sittande platser och så skulle den gående 'sni si ti en plass' innan de fick satt sig. Kunde han det, så skulle den platslöse gå ikring och låna varme." I en berättelse från Färs hd, Skåne fortsättes beskrivningen så här: "Inträffade det att han blev trött på att gå skulle han kasta käppen i taket och säga 'Elden är lös'. Då skulle alla fara upp från sina platser, ut på golvet. Det blev nu ett virrvarr och envar skulle erövra en stol igen. Den som så blev utan övertog käppen." Leken var framför allt en jullek.

Seden att låna värme, dvs. glöder från granngårdens härd dog

4. Akvarell,

"Låna varme, Kulturbild från Österlen på 1830-talet" . Signerad Frans Lindberg 1937. H 30,7 cm, Br 47,5 cm. KM 38.918.

ut i takt med att tändstickor, dvs. svavels tickor och fosforstickor, började saluföras på landsbygden och eldgörningen därmed förenklades. Frans Lindberg berättar att tändstickor "komma till först i media av 1840-talet. . . De voro cirka en decimeter långa och såldes i buntar om 20 stycken". Från mellersta Skåne berättas om en handlare som i slutet av 1840-talet introducerade de första fabrikstillverkade tändstickorna i bygden: " .. . bland det hemförda lagret hade han några buntar svavelstickor. Detta blev snart känt och alla voro nyfikna att få se och pröva dessa stickor, som det gick så lätt att tända med. Bara man strök dem längs byxbenet fick man fyr. Man var ytterst rädd om de första

Hemgjorda svavelstickor av näver, KM 40.751 samt olika typer av fabrikstillverkade tändstickor. "Bougies de poche" . Belgien. KM 65.160, Jönköpings tändsticksfabrik KM 48.611 och KM 40.600:4.

tändstickorna och ingen fick slösa med användningen." Man var dock till en början något skeptisk till nymodigheten. Att köpa tändstickor hos handlaren innebar en utgift som man ofta drog sig för, varför bruket att fästa värmen över natten fortsatte, även efter det att tändstickor ersatt flinta och stål som elddon och företeelsen att "låna varme" mest blivit en jullek.

Referenser

Lindberg, F., Berättelse till akvarell "Låna varme". Kulturens arkiv IX: 115a. Sjögren, I, Frans Lindberg som folklivsskildrare. LUF A2750 Uppteckningsmaterial i Lunds universitets folklivsarkiv.

Kakelugnsinsatser

Ännu vid sekelskiftet 1900 var kakelugnen den vanligaste värmekällan i bostäderna, inte bara i det äldre husbeståndet, utan även i stora delar av de nybyggda fastigheterna. Den kom dock vid denna tid att ur energisynvinkel framstå som förhållandevis oekonomisk. Kakelugnarna var konstruerade för eldning med ved, en vara som det rådde brist på och vars pris ständigt ökade. Andra mer ekonomiska bränslen, såsom torv, koks, hushållskol, antracitkol och olika briketter, hade under 1800-talet tagits i bruk i hemmen. Ur koks och kol kunde större mängder energi utvinnas per hektoliter, en fördel framför allt i de tätbebyggda städerna, där trångbodda familjer hade ont om utrymme att förvara de stora mängder ved som kakelugnarna krävde. Kol och koks blev ett billigare och bättre alternativ.

En lundabo skildrar den komplicerade bränslesituationen och bostadsuppvärmningen i ett borgerligt hem vid seklets början så här: "Från bakgården ledde köksingången och den vägen levererades alla varor, liksom också bränsle, kol, koks och ved. Kolet tömdes i regel i ett avskiljt rum i källaren . .. I köket hade man ved för närmaste tiden i en vedlår och det omedelbara behovet av kol behölls i en kolbox, som tömdes genom en lucka nertill . . . Uppvärmningen under den mörka årstiden skedde genom en kamin som stod i tamburen och eldades med en särskild fin sorts kol, som kallades antracit, köksspisen eldades med ved eller vanlig kol. Sovrummen eldades varje morgon i den kakelugn som fanns ... För tillfälliga kok i köket användes fotogenkök." För att hushållen bättre skulle kunna utnyttja de fossila bränslena hade under 1800-talet en ny typ av värmeugnar, de s.k. järnkaminerna, introducerats. De installerades gärna i tamburen, men var också ofta kopplade till kakelugnarna

I. Akvarell av Gärda Östergren 1939, visande studentrum i studentkasernen "Mösseberg'', en 1833 uppförd byggnad i hörnet L. Gråbrödersgatan och Winstrupsgatan, Lund. Den gamla "pottugnen" har kompletterats med en järnkamin, för att få bättre värmeeffekt och lägre värmekostnad. Kulturens arkiv.

och placerade framför dessa. Man uppnådde då en ökad värmeeffekt, genom att man även utnyttjade kakelugnens värmekanaler. I de borgerliga hemmen, där representationsutrymmena var många och viktiga ansågs dock järnkaminerna, särskilt sådana som placerats framför kakelugnen, vara förfulande för hemmiljön.

Lösningen på problemet, hur man skulle kunna utnyttja de fossila, mer ekonomiska bränslena i kakelugnarna, utan att samtidigt förstöra det representativa och stilmässiga intrycket av dessa i heminredningen, kom med olika typer av kakelugnsinsatser. På 1880-talet presenteras sådana benämnda Calid6rer "att insättas i kalkelugnar för eldning med kokes, stenkol, torf

2. Järnkamin, troligen tillverkad vid Husqvarna omkring 1900, placerad framför en kakelugn. T.h. kolbox och spottkopp. Foto 1935 från ett av rummen i Lunds Folkets Hus (samma byggnad som på bild 3).