Nils Nilsson Blekingestugans spisel

2. Eldstaden, "skorstenen" i Östarps Gamlegård. I fonden bakugnen, t.h. härden för matlagning.

När den stora skorstenen med sina eldstäder byggdes på Östarp i samband med gårdens nyuppförande efter en eldsvåda 1811, var kupolköket sedan länge väl etablerat i den skånska byggnadstraditionen. Anläggningen har sedan förblivit i stort sett oförändrad, bortsett från enstaka detaljer som att en järnspis i slutet av 1800-talet sattes in utanför själva skorstenen. Sedan gården blev museum togs den bort och brygghusgryta och ugn i sterset återställdes, så att anläggningen till alla delar stämmer överens med tillståndet under 1800-talets förra hälft, den period som gården i sin helhet representerar.

Blekingestugans spisel

Till färgbild Il Blekingegården är en av museets viktigaste anläggningar till belysande av bondebefolkningens levnadsvillkor i äldre tid. Om Östarps Gamlegård kan sägas visa den typiskt skånska slättbygdsgården, ger Blekingegården på motsvarande sätt bilden av den sydsvenska skogsbygdens äldre bondebebyggelse. Karaktäristiskt för denna byggnadskultur är kanske framför allt den ouppdelade bostaden, där praktiskt taget alla viktigare boendefunktioner tillgodoses inom ett enda rum, stugan. Härvidlag är Blekingegården representativ inte bara för sydsverige utan också för det mesta av landet i övrigt. Trots att särskilda kök kom till i många bygder alltifrån 1700-talet har likväl i svensk bostadstradition enhetsrummet stuga-kök haft så stark förankring att man först i vår egen tid helt övergivit det. I andra avseenden är Blekingegården däremot mycket speciell. Den märkliga kombinationen av stuga utan loft omgiven av häbbarehus i två våningar, i byggnadshistorisk litteratur betecknad som sydgötiska huset, har under den tidrymd vi med säkerhet kan bedöma, endast förekommit i ett begränsat område av södra och västra Götalands skogsbygder, utefter den gamla gränsen mellan Danmark och Sverige.

Den viktigaste förutsättningen för stugan som enhetsrum för det samlade gårdshushållet var möjligheten att få värme och ljus. Eldstaden var således det viktigaste och denna dominerar också påtagligt i inredningen. Utöver det primära behovet av värme och ljus behövde man laga mat, baka, brygga, byka, o.s. v. Allteftersom behoven har skiftat och med tiden växt ut, har man behövt flera olika eldstäder för olika ändamål. Spisen i Blekingestugan är just ett sådant komplex av olika funktioner.

Själva hörnet ut mot stugans mitt har gestalt av en stor öppen härd, där det dagligen hölls eld för värme och ljus. Till vänster om härden finns en djup nisch med en lucka till bakugnen längst in. Här eldades ugnen och "gruvan", nischen framför, kunde också användas till matlagning. Vid nischens vänstra sida finns en annan, grund nisch i väggen, som användes till avställningsplats för husgeråd och samtidigt utgör en dekoration i den för övrigt tomma muren. Denna bildar nämligen ena sidan i en annan eldstadsöppning som vetter ut mot brygghuset. Såsom namnet säger hade man här i det västra häbbarehusets bottenvåning utrymmen för brygd, bak, byk och andra mera omfattande hushållsarbeten. För dessa ändamål fanns således en särskild kokplats. Ännu en eldstad finns här ute i brygghuset, under den inmurade brännvinspannan.

Samtliga dessa eldstäder är anslutna till en enda stor, hög skorsten. Mycket talar för att det här liksom ifråga om det skånska kupolköket, är skorstenen som är den egentliga anledningen till att man på detta sätt samlade eldstadsfunktionerna till ett enda komplex. Så länge som man redde sig utan den eldningstekniska och brandskyddande anordning som skorstenen innebär, kunde man lika gärna ha en del av eldstäderna i andra utrymmen, där det av olika arbetstekniska skäl kunde vara praktiskt att elda. Men i och med att man hade en skorsten att utnyttja blev det naturligt att ansluta eldstäderna till den. Att man under tidigare perioder mera allmänt haft eldstäder ute i olika gårdsutrymmen finns det många uppgifter om, framför allt från 1700-talet, då statsmakterna på olika sätt försökte göra bondebefolkningen uppmärksam på eldfaran och få folk att bygga skorstenar. 1700-talet är också den tid då skorstenar blir vanliga överallt inom vårt folkliga byggnadsbestånd, i hur hög grad som en effekt av de st;:itliga. åtgärderna får nog sägas vara en öppen fråga.

Från och med 1700-talet kan man alltså räkna med att samlade eldstadskomplex med skorsten varit det normala i landets bondgårdar, men utformningen har självfallet varierat inom olika områden. Den typ av spis som finns i Blekingestugan är med sina båda eldstäder inne i själva stugan, den stora hörnhärden och den nischformiga vid sidan, karaktäristisk för stora delar av

1. Häll av gjutjärn på härden i Blekingestugan. Detalj av främre hörnet.

Blekinge, i synnerhet skogsbygderna, liksom angränsande delar av Skåne och Småland. Det vanliga är annars att man hade en enda stor härd som både gav värme, ljus och plats för matlagning och med luckan till bakugnen i fondväggen.

Betraktar man en annan detalj i utformningen, rökfångets uppsvängda murkåpa, visar den en samhörighet med spisarnas utformning inom ett stort område av syd- och västsverige, från Blekinge i sydost genom Småland, norra Skåne, Halland, Västergötland och Värmland. Inom detta större område kan man vidare urskilja en östlig variant som denna spis tillhör. Rökhuven i våra öppna spisar brukar annars vanligen ha horisontell underkant och där härden bildar ett hörn med två sidor öppna, finns som regel en hörnstolpe som bär upp murverket. Sammanfattningsvis kan man således säga att Blekingestugans spis i stort sett motsvarar den allmänna typ som från och med