den bäddade inte gårna brudsängen , det betydde otur. I museets samlingar finns flera brudlakan från 1800-talets mitt. Lakanen syddes av både linne och bomull, som blev överkomligt för de flesta under 1800-talet. De har breda spetsar och vitbroderier förutom de obligatoriska märkningarna, som för det mesta är sydda med röda korsstygn. Det vanliga var att lakanet veks över täcket eller dynan en gång, men i vissa familjer gjorde man s.k. generalsveck, det vill säga ännu ett veck på det övervikta lakanet. Denna typ av bäddning kan man fortfarande träffa på i hotellsängar. Många av överlakanen var förr mycket korta, de räckte inte ens ner till tårna, men man sparade ju på tyget! För gemene man hade inte lakanens hygieniska funktion blivit uppenbar förrän en bra bit in på 1900-talet. Ännu omkring 1910 sov exempelvis barnen i en folkskollärarfamilj utan överlakan och så sent som på 1950-talet låg barnen i en del arbetarhein utan lakan i sängen med bara filtar och vaddtäcken över sig. Man bäddade mycket högt under huvudet så att man nästan satt upp och sov. Under huvudet hade man oftast två huvuddynor, långkuddar, lika breda som sängen. Huvuddynorna placerades under underlakanet och ovanpå underlakanet lade man sin lilla kudde, som hade örngottsvar. I äldre tid kallades kudden för örngott och det stoppade man i örngottsvar. Kuddarna stoppades med fint gåsdun. Pigor och drängar hade inte ens alltid kudde utan fick nöja sig med en halmfylld underdyna. " Borgarpigorna" hade ibland enkla örngottsvar av grovt linne. Förutom de kuddar som man sov på , hade man på landet, en eller två hårt stoppade kuddar, " putor" i fina linne- eller bomullsörngott, "putestoppar", med broderier och spetsar, liggande ovanpå sängtäcket (egentligen överkastet) till prydnad vid högtidliga tillfällen. Formaten på kuddarna kom att ändras i och med att man skaffade sig imperialsäng. Örngotten blev i det när~iaste kvadr.a tiska och fick sina utsmyckningar mitt på eller som ett, ramv.~rk istället för på ena kortsidan. För ' a~.t kgnna hålla värmen i sängen hade man under hela 1800-talet en fj äderdyna eller bolster över sig. Dynorna var dels av ylle, dels av linne eller bomull, ett material som blev allt vanligare under slutet av 1800-talet. Man vävde i regel själv sitt bolstervar. Överdynorna stoppades med finare hönsfj äder och 120