Sture Lagercrantz Jägarspel

-:, I

I. Däcksbåt eller vrakbåt från Västra Näs, byggd i Pukavik 1926; längd 22 fot (ca 6,5 m), utrustad med sprisegelsrigg och 4 hkr Västerviksmotor. Förvärvad till Kulturen 1972_ KM 64.264.

Detta fiske försiggick under sommaren och hösten. Man for ut på eftermiddagen för att hinna sätta den långa länken av garn före mörkrets inbrott och låg sedan kvar under natten och drev med båten förtöjd vid garnlänken. Det är detta drivande för ström och vind som kallades att vraka och som givit namn åt hela fångstmetoden. Var vädret hyggligt kunde fiskarna få några timmars sömn i båten sedan de ätit sin kvällsmat. I gryningen började man så dra upp garnen igen, för att sedan så fort som möjligt hinna iland med fångsten.

Ofta medförde vrakfisket långväga resor, till farvattnen runt Bornholm, utanför Skånes sydkust, de södra delarna av Öresund eller t.o.m. Hallandskusten. Vid början av 1800-talet utökades havsfisket till att omfatta även lax, likaså med drivgarn men senare också med flytande långrev. Detta fiske pågick framför allt under våren, ibland med början redan på senvintern och man utnyttjade gärna ännu mera avlägsna fiskevatten, t.ex. vid Gotland, utanför Stockholms skärgård och tyska Östersjökusten.

2. 31-fots däckad fiskebåt byggd i Varberg 1888 av A. K. Gustafsson. Konstruktionsritning, delvis rekonstruerad, av Axel Gustafsson efter farfaderns linjeritning och uppgifter från fadern. Statens sjöhistoriska museum.

De gamla båtarna De farkoster man hade att tillgå för dessa fiskefårder var stora öppna båtar av blekingsekans typ, vrakekor som de kallades enligt den benämning på fisket som förklarats ovan. Vrakekorna var riggade med ett stort osymmetriskt råsegel, närmast ett slags flygande loggert, som vid varje vändning måste firas ned, flyttas över till läsidan och hissas på nytt igen. Masten stod mitt i båten och var kraftigt akterstagad och kunde dessutom med hjälp av speciella fästen för vanten, tågnålar, stagas upp mot vinden för att seglet skulle stå bättre. Och för att det inte skulle flappa vid bidevindsegling användes en lång stång, spröstaken, till att sträcka det förliga liket med. En segelföring som denna var säkerligen mycket effektiv, men samtidigt svårhanterlig och synnerligen krävande för besättningen. Inte nog med att man måste ta ner seglet vid vändningarna, det fordrade också ständig påpasslighet, särskilt vid bidevindsegling då det annars lätt kunde slå back, med risk att båten kantrade. (Se art. Vrakeka i årsboken 1962, sid. 91.)

3. Segelritning till fiskebåten från Varberg, utförd som föregående. Statens sjöhistoriska museum.

Försök gjordes också att göra vrakekornas riggning mera lätthanterlig genom att sätta till ett litet sprisegel i för och akter och något förminska råseglet. Vrakekor riggade på detta sätt förekom vid mitten av 1800-talet på Skånes ostkust och Bornholm, möjligen också i västra Blekinge. När denna intressanta riggning först togs i bruk kan svårligen avgöras och likaså är det knappast möjligt att fastställa hur stor spridning den haft, då sprisegelsriggen redan före 18004alets slut slagit igenom överallt i området.

Tidigast övergav man råseglet på Listerlandets fiskelägen ocli riggade sina vrakekor med ett större sprisegel, smack, i fören fock och klyvare och i aktern ett litet sprisegel, jäck, på en särskild mast. facken ingick redan i den "förbättrade" råsegels_,

riggen och får väl betraktas som en kvarleva härifrån. Carl Smith avbildar en vrakeka med sådan rigg i sin seglarhandbok från 1873 (se årsboken 1977 sid. 75) vilket visar att den bör ha varit vanlig redan på 1860-talet. Hans benämning Hanöeka kan möjligen tyda på att hanöfiskarna varit först med den nya riggen, liksom de i senare tid ofta varit tidigt ute med nyheter inom fisket. Var listerboarna närmast fått iden till att rigga om sina vrakekor med sprisegel kan väl inte exakt avgöras, men genom sina fiskefärder till Öresund och Bornholm måste de ha känt väl till de sedan gammalt spririggade skånska och danska båtarna.

Efterhand övergick fiskarna även på andra håll till att rigga sina vrakekor med sprisegel, både i övriga Blekinge och på Skånes ostkust och 1884 konstaterar fiskeritillsyningsmannen i Blekinge att "råseglen äro numera nästan allmänt

Med den nya sprisegelsriggen förändrades ekornas seglingsegenskaper. Inte nog med att man slapp skifta rån i vändningarna och i största allmänhet fick det lättare ombord, man kunde också hålla högre upp i vind vid bidevindsegling. Därmed hade man fått större möjligheter att kryssa, men samtidigt visade sig också blekingsekans svagheter. Den särpräglade skrovformen med sitt runda förskepp, sin flata botten och det djupa skärpet i aktern, var i hög grad anpassad för de möjligheter råseglet gav att utnyttja mera akterliga vindar, men lämpade sig mindre till kryssning, bl.a. på grund av den förhållandevis stora avdriften. Dessutom stampade ekorna fruktansvärt i "krabb" sjö vilket än mera försämrade framfarten vid bidevindsegling.

De nya däckade båtarna

De gamla vrakekorna svarade således inte riktigt mot de krav den nya segelföringen ställde och det är då naturligt att man började intressera sig för en båttyp med seglingsegenskaper som var mera lämpliga. En sådan båt var den dansk-skånska rundgattingen, som Östersjöfiskarna väl kände och från vilken de fått den nya riggen. .

Vad var det då som skilde den från de gamla blekingsekorna? Som namnet säger hade båten mera utlagda, rundade ändpartier och var betydligt bredare, en heltannan·utvecklingsform av den