Simon Bengtsson August Strindberg i Lund under 1890-talet

6. På 1830-talet införskaffades de här eleganta mahognysängarna till det Thomanderska hemmet. Parsängarna är bäddade med underdynor och såväl undersom överlakan samt örngott av mjukt, fint linne med en smal, sydd bård. Lakanet är vikt upp över det tjocka vadderade sidentäcket, som användes i stället för överdyna, något som blev mer och mer vanligt hos välbärgade borgare under 1800-talets andra hälft.

got decennium senare. Imperialsängen och även dragsoffan sköts ihop på dagen och alla sängkläderna tornades upp, "bäddades upp" så högt att man nästan helt dolde gavlarna. Ovanpå lades ett fint vävt, broderat eller virkat täcke som fungerade som överkast. Till högtider eller bemärkelsedagar hade man dessutom en vit linnekudde med fina spetsar och broderier. Kudden användes aldrig någonsin att vila huvudet på - den var bara till prydnad. Uppbäddade sängar förekommer på den skånska landsbygden än idag i hem, där man håller strikt på det gamla.

Under större delen av 1800-talet sov de välbärgade bönderna i stolpsängar eller inbyggda skåpsängar, som: senare ersattes av dragsoffor av gustaviansk typ, ofta med rikt målade och skulpterade ornament. I bouppteckningarna nämns alltid sängarna, de kallas omväxlande för säng, sängställe, dragsäng, soffa eller stolpsäng och ibland får man veta exakt i vilket rum de olika sängarna stod. I bouppteckningarna tas alltid "enkans" eller "enklingens dageliga säng" upp och sängklädernas antal, färg och kvalitet, vikt och värde noteras noga. Det ger utmärkta upplysningar om vad man hade i sängen. I en bouppteckning från 1828 efter en husman i Jerrestads härad bestod änkans dagliga säng av två under- och två överdynor, två huvuddynor, två putestoppar (dyna att trä in i det fina örngottet), två lakan, ett sängtäcke, två handkläden samt sängomhängen. Jämfört m.ed andra föremål i de olika hemmen går alltid sängkläderna till stora summor. Överhuvudtaget utgör både "sengkläder", " linnekläder och duktyg" och den "aflidnas gångkläder" stora poster i nästan alla bouppteckningsprotokoll. Efter en rusthållare i Naffentorp år 1831 gick samtliga textilier till 175 riksdaler, medan "vagns- och åkerredskapen" värderades till 22 riksdaler och samtliga möbler och andra träföremål värderades till 89 riksdaler.

Husbondefolket sov nästan alltid i dagligstugan, där även barn och pigor kunde bäddas ner i vaggor, gavelbänkar och lådformiga kistbänkar, som gick utefter husets ytterväggar.

Andra av gårdens medlemmar, dit räknades även kringvandrande hantverkare, som bodde på stället, medan de utförde sina arbeten åt familjen, sov i andra utrymmen. Ofta hade husbondefolket något barn mellan sig i sängen och ibland fick barnen sova under samma dyna som pigorna. Annars var det vanligt att man sov två eller flera i samma säng, dels för att spara på sängkläder, dels för att kunna hålla värmen. Drängkamrarna gränsade ofta till stallet för att man skulle tillgodogöra sig värmen från djuren. Av flera uppteckningar i bl.a. Folklivsarkivet i Lund, framgår det under vilka dåliga förhållanden drängarna fick sova och arbeta. Genom enkla plankdörrar blåste det in både löv och snö, råttor och möss bodde i sänghalmen, där de ibland kunde hitta något sädeskorn. Dessutom härjade loppor, löss och kacker-

7. Försök till rekonstruktion av bäddning för en dräng under 1800-talet i gränstrakterna mellan Skåne och Småland. Halmen ligger lös i sängen där husväggen bildar den fjärde sidan. Ovanpå halmen en underbreda av vit trasväv använd som underlakan. Underkudde och fårskinnsfåll fullbordar denna enkla bädd.

Jackor. För att drängarna skulle kunna hålla sig varma fick de ibland ligga tätt ihop, eftersom fällen annars inte räckte om dem båda. Detta har alltså varit bister verklighet för lantarbetare långt in på 1920- och 30-talen i Skåne. Som sängvärmare användes antingen vattenkrus eller varma tegelstenar, som man lindade med trasor för att inte bränna sig.

8. I en dragsoffa är det bäddat åt en piga hos en borgerlig familj i Lund under 1800-talets senare del. På halmmadrassen ligger ett grovt linnelakan, en kudde i bomullsörngott samt hemvävd yllefilt i vitt med rödlila ränder.

Dragsängar och soffor med utdragbar låda har varit mycket vanliga under hela 1800-talet i de flesta miljöer. Många har säkert själva sovit i dragsoffa eller kökssoffa. Hembiträden i staden har ofta i kökssoffan haft sin enda egna vrå till långt in på 1930- och 40-talen. Från "Nöden" i Lund (bostadsområde för bl.a. fattiga arbetare och hantverkare) berättas att man vid sekelskiftet sov i pinnsoffor, där man bäddade med stora dynor. I en sjubarnsfamilj, som bodde i en tvårumslägenhet, sov barnen i finrummet, ett par av dem bäddades ner i en "harmonika" som kunde fällas ihop som ett dragspel på dagen och användas som bord eller bänk. Ett av dem hade sin sovplats på golvet under bordet. Trångboddheten har givetvis betytt mycket för människors och bäddvanor. Långt in på 1940- och 50-talen sov ofta arbetarfamiljer i ett enda rum med upp till sex-sju sängar. Man lekte, läste läxor, klädde av och på sig i sängarna eftersom det inte fanns någon fri golvyta. I nödfall bäddade man på ett sofflock, som man lade över två stolar. På 1890-talet kom de

9. Detalj av tjockt, vadderat sidentäcke i brunrött. Under 1800-talets sista decennier börjar tjocka vaddtäcken, enfärgade eller sydda i lappteknik bli moderna. Täcket är sytt 1868 av Jeanna Schlyter och hennes vänner i prostgården i Ströö. 215 x 162 cm. KM 67.417.

engelska järnsängarna med spiralbottnar, som ansågs praktiska och hygieniska, men det var bara välbärgade som hade råd att skaffa sådana. De flesta sov vidare i dragsängar och soffor.

Bäddning under 1800-talet I de flesta sängar hos både herrskapsfolk, bönder och borgare hade man halm underst. Man använde långhalm av havre eller råg och i senare tid stoppade man halmen i en hackelsemaskin, som skar halmen i små, korta bitar. Vanligtvis hade man ett grovt var, i vilket halmen stoppades. Varet kallades bl.a. för "pös" eller "pjös". Saknades halm användes torra löv, ljung, vass eller hö. Det var pigornas arbete att ruska om halmmadrasserna både till husbonden och drängarna. Halmen ansågs mjuk och skön att ligga på och den kunde lätt tas ut och torkas, när den blivit fuktig. I varje fall brukade man byta halm till högtider. De värnpliktiga har sovit på halmmadrasser ännu till för några år

sedan. I mycket välbeställda hem hade husbondefolket tagelmadrasser. Vid slutet på 1800-talet kom "syntetiska" tagelmadrasser på modet. De var fyllda med krollsplint. Även träull l).ar använts som stoppning i madrasser och i början av 1900-talet kom madrasser av vadd eller kapock. I samband med att man vid 1800-talets slut skaffade sig impe'?ialsäng på landet istället \ för skåpsäng och "himlingasäng", övergick man i regel till tagelmadrass. Detta skedde i och med att det blev vanligt med särskilda sovrum, där imperialsängarna ställdes parvis ut från väggen, som hos de högre stånden redan under 1500- och 1600-talen. Samtidigt ändrades form och utsmyckningar på örngotten. Vid sekelskiftet hände det att jungfrurna på landet fick sova på krollsplintmadrass, eftersom de sov inne i huset liksom familjen i övrigt och det ansågs skräpigt med halm.

Ovanpå dynan med halm lades ett underbolster (underdyna), vintertid av ylle och sommartid av linne. I samtliga bouppteckningar skiljer man noga på ylle- och linnedynor, färgen på dem, deras vikt och värde. Underdynorna stoppades med hönsfjäder, som man ångade i en tvättgryta för att ta död på ohyran. Fjädrarna stoppades direkt in i dynan, utan något innervar - därför var det nästan en omöjlighet att tvätta en dyna. På underdynan lade man ett enkelt, grovt lakan. De förmögna hade underlakan av finaste, mjuka linne medan de fattiga hade lakan av grovt, stickigt skättefallslinne. Mellangrova linnelakan värderades på 1820--30-talen till omkring två riksdaler, det vill säga lika mycket som ett får kostade. De enklaste lakanen värderades till omkring en riksdaler. I sydligaste delarna av Småland har man haft " underbredor" av vit trasväv, som man lade direkt på halmen. Bruket med trasvävlakan lever fortfarande kvar i norra Sverige och troligtvis har man en gång haft sådana även i Skåne.

De mest förmögna hade överlakan av linne, ofta med vitbroderade blomster- och bladrankor, medan pigor och drängar ännu så sent som på 1930-talet inte brukade ha överlakan i sina sängar. De välbärgade bönderna hade överlakan bara vid högtidliga tillfällen och för gäster.

Brudlakanen har förstås varit föremål för extra stort intresse. Bruden skulle helst själv ha vävt både dynvar, lakan och örngott till brudsängen, som helst skulle bäddas av brudens mor. Bru-

10. Interiör från ett hem på den skånska landsbygden omkring 1900. Dragsängen är högt uppbäddad med täcken och dynor. Överst ett virkat bomullstäcke och en prydnadskudde mitt på i ett fint "putestopp". Foto Folklivsarkivet,