Det underliga havet

IKAROS 3|22 LEDARE

Det underliga havet

I ett par dikter av Edith Södergran utgör havet huvudmotivet:

Det underliga havet

” Sällsamma fiskar glida i djupen,

okända blommor lysa på stranden;

jag har sett rött och gult och alla andra färger, -

men det granna, granna havet är farligast att se,

det gör en törstig och vaken för väntande äventyr:

vad som har hänt i sagan, skall hända även mig! ”

En strimma hav

” Det är en strimma hav, som glimmar grå

vid himlens rand,

den har en mörkblå vägg,

som liknar land,

det är där min längtan vilar

innan den flyger hem. ”

Vad som tydligt framgår av dessa dikter är havets löfte om något ogripbart, havet blir en katalysator för drömmar och fantasier. Varför får havet just denna kvalitet? Man kan borra djupare i den frågan genom filosofen Gaston Bachelard, som skrivit en hel del om förhållandet mellan materia och fantasi.

Genom historien har många filosofer tänkt sig att det finns en skarp gräns mellan människan och naturen, eller mellan subjektet och objektet, och att detta helt enkelt hör till att vara människa. För Bachelard innebär människoblivandet tvärtom att man växer in i världen och dess materia på ett fundamentalt plan – kort sagt att vi är materiella varelser. Han är fascinerad av de fyra grundelementen – eld, vind, jord och vatten – och hur de på olika sätt gestaltar och hänger ihop med vårt inre liv och dess skiftningar. Materian har på olika sätt format våra sätt att förhålla oss till vårt inre liv, och man kan genom att undersöka den närma sig nya aspekter av själslivet. Att materian är förknippad med vårt inre visar sig varje gång vi dagdrömmer eller fantiserar: materialiteten är inget vi kan rycka loss från bilderna vi då genomlever, det materiella är oupplösligt från fantiserandet, det är genom de materiella kvaliteterna som bilderna får sin tyngd och betydelse. Och vad är poesin eller en väl vald metafor om inte, i alla fall delvis, ett undersökande av de kvaliteter som döljer sig bakom olika typer av föremål och materia?

Vad är det då som är så speciellt med vatten, eller mer specifikt havet, och som gör att inte bara Södergran utan också många av skribenterna i detta nummer av Ikaros tycks känna en speciell dragning till havet? Vad är det som gör att havet tycks bli extra mottagligt för längtan och drömmar? Antagligen har det till stor del att göra med vattnet som element. Vatten har i sig en ogripbar form, men det har även en naturlig tendens att spegla sin omgivning, att öppna upp sig mot en större rymd. Och när det samlas till hav kan det sträcka sig över horisonter på ett sätt som ger en föraning om oändlighet, samtidigt som det med sina outgrundliga djup lockar oss och eggar vår fantasi.

Texterna i detta nummer av Ikaros för oss en bit ner i detta djup. Kerstin Johannesson skriver om hur klimatförändringarna möblerar om bland Östersjöns ekosystem och gör det svårare att uppnå ett hav i balans. Även Tiina Salo skriver om Östersjöns miljöproblem, men också om hur forskningen kan bidra till ett bättre naturskydd. Henrik Ringbom i sin tur redogör för komplexiteten som omgärdar lagstiftningen kring Östersjön, de fallgropar som finns och hur man mer effektivt kunde reglera den. Fredrik Nilsson och Johan A. Lundin skildrar spritsmugglarnas metoder att undgå myndigheterna under 1920- och 30-talen i både Sverige och Finland. Simon Ekström beskriver i sin tur hur man genom historien på olika sätt bärgat kanoner från sjunkna skepp. Karin Dirke skriver om Rachel Carsons trilogi om havets inre värld medan Klas-Göran Karlsson reflekterar kring Fernand Braudels materialistiska historieskrivning om Medelhavet. Slutligen redogör Hans Hägerdal för hur handeln genom historien har förändrats i Bandahavet, till stor del på grund av den koloniala expansionen, medan Tomas Nilson skriver om hur arbetet till havs beskrivits i arbetarlitteratur från 1920- och 30-talen.

Christoffer Steffansson är chefredaktör för Ikaros.