FiB#4-2009

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 4 2009 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD

en ny modell från Trondheim länge leve gruvan i laisvall piratjakten ifrågasätts

fibfyra2009

På egna ben sedan 1972

folketibild/kulturfrontfyra2009

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073

anna nyberg

Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Martin Schibbye, Julia Wagner (praktikant).

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Lars-Ivar Juntti, Johan Kellman Larsson, Eva Myrdal, Eva Wernlid, Peo Österholm, Julia Wagner Debatt: red@fib.se Sett Läst Hört: red@fib.se Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre Layout: Martin Schibbye, Julia Wagner(praktikant).

Omslagsbild: Botox. Originalfoto Magnus Fröderberg/norden.org Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt) Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser:Priser: Lösnummer: 49 kr (sommaroch julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2009 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

trondheim 8

Trondheim i mellersta Norge har under de senaste åren blivit arbetar­rörelsens nya hopp. Staden har fått stå modell som ett alternativ till nyliberalism och nedmonterad välfärd. Men lever de lyckliga i alla i sina dagar i Trondheim sedan dess? Och hur står det egentligen till på den svenska sidan av gränsen?

david ericsson

svart marmor 18

Nu kommer David Ericsons roman Svart Marmor (Ordfront) om arbetare och konstnärskap, om makt och okända krafter i Sverige”. En thriller om ett hemligt sällskap, överklassen och kärleken. Läs ett utdrag.

laisvall 26

maria söderberg

En gång låg Europas största blygruva här. Allt började med några upphittade, blyrika, stenblock, vid sjön Stor-Laisan 1938. Den sista salvan ljöd den 30 oktober 2001. Men historien lever kvar genom fotografen och författaren Maria Söderbergs bok Blygruvan i Laisvall.

mohamed omar

ekerwald 30

Författarkollegerna och jämtarna Mohammed Omar och Carl-Göran Ekerwald samtalar om världsläget, Hamas och om det finns några ”svenska värderingar”.

Läs ett spännande samtal om vår tid.

sverigebilden 4

om latinamerika linton 19

lisa forsberg jorden runt 5

b.sivaraman filmrecension 20

anders ehnmark krönika 6

recensioner sett/läst/hört 32

johan kellman larsson aktuellt 7

pontus sillrén möter gabel 42

kurt junesjö krönika 14-15

jan myrdal skriftställning 44

daniel suhonen om klass 16-17

ingemar folke juridik 46

jenny wrangborg dikt 18

hans lindström sista sidan

fibfyra

vi går mot mörka tider

D

en världsvida krisen slår nu med full kraft in över Sverige. Arbetslösheten växer snabbare än vad de flesta prognosmakare spått. I februari var arbetslösheten 8 procent. På ett år har cirka 90 000 personer förlorat jobbet. Ändå är det ganska få så kallade fast anställda som förlorat sina arbeten. Så det värsta ligger framför oss. Sedan alliansregeringen försämrade a-kassan och kraftigt höjde avgifterna, har nästan en halv miljon människor lämnat den. Av dem som nu är arbetslösa är cirka en tredjedel utan försäkring. Därför ökar nu också kommunernas kostnader för socialbidragen.

Lågkonjunkturen slår först till först mot industri- och byggsektorerna och sedan kommer naturligtvis servicenäringarna och handeln att drabbas.

Kommunerna och landstingen hade stora överskott 2007, så man kan tycka att de skulle kunna möta krisen utifrån ett ganska bra utgångsläge. Men det kan de inte göra eftersom kommunallagen har den idiotiska regeln, att det varje år måste vara balans mellan inkomster och utgifter. På grund av krisen ökar kommunernas och landstingens utgifter samtidigt som deras skatteintäkter minskar. De måste alltså skära ned och säga upp folk. Det landsting som jag känner till bäst, Västernorrlands, har redan beslutat att spara 360 miljoner på sina tre sjukhus. På Örnsköldsvik sjukhus är redan förhandlingarna med facken klara. Där ska 300 fast anställda (av cirka 900) sägas upp. Inga läkare mister jobbet, de flesta som får gå är undersköterskor.

Dessutom mister nästan 100 extraanställda sina arbeten. För att klara sig kvar, måste man ha jobbat mer än 38 år vid landstinget. Det beräknas att landstinget kommer att säga upp 1000 anställda på de tre sjukhusen.

Vården kommer att klaras, säger den socialdemokratiska politiska ledningen trossvisst. Man kommer att bedriva sjukvården enligt Toyota-modellen.

Men inte nog med det, en ny prognos säger att landstinget på grund av krisen kommer att få ytterligare 340 miljoner i minskade skatteinkomster. Det motsvarar att cirka 700 heltidsarbeten. Bilden är densamma i många landsting och kommuner. Därför är det obegripligt, att statsminister Reinfeldt i sina uttalanden ställer åtgärder mot arbetslösheten mot försvaret av vård och skola. Dessutom har alliansregeringen gjort arbetslösheten till en individuell fråga, som ska lösas med att arbetsförmedlingen upphandlar och anställer coacher, som ska hjälpa arbetslösa att hitta nya jobb. Men det blir ju inte fler arbeten för det, annat än för coacherna förstås.

Sverige har minskat statskulden från över 70 procent av bruttonationalprodukten (BNP) vid slutet av 1997 till 38 procent i slutet av 2007. Nu är det dags att utnyttja detta finansiella styrkeläge, för att både arbeta mot arbetslösheten och försvara välfärden. Annars hotar en allt mörkare tid där ännu fler trycks ner i fattigdom och elände.

kenneth lundgren ordförande i FiB/K

Numrets medarbetare:

Foto: linnea jonasson

Namn: Pontus Sillrén. Ålder: 23. Sysselsättning: Frilansskribent, arrangör på Storsjöyran och artistbokare på United Stage n Hej , läsarna har läst dina intervjuer med Liv Strömquist, Erik Wijk och nu Christian Gabel i FiB. Men vem är du?

– Jag kommer ifrån Östersund men bor i Stockholm där jag jobbar med musik och text. Jag har spelat i en massa mer eller mindre bra popgrupper men bokar nu mest spelningar åt andra band.

I bland är jag folhemsnostalgiker och ibland anarkist. Jag tycker om att skriva och slänger då och då ihop artiklar, krönikor och recensioner åt olika tidningar. n Vilken är din drömintervju?

– Jämnt skägg mellan Nikanor Teratologen och Alan Moore. n Vad upprör dig?

– Den snart helt fullbordade nedmonteringen av välfärden, de växande klassklyftorna och den djupt provocerande spekulationsekonomins totala vansinne. n Vad gör dig glad?

– Lugn och ro. God bok och kall dryck. Oväntad omtanke och små, rörande detaljer i vardagen. n Har du sett eller läst något den senaste tiden som berört dig lite extra?

–Jag har sett en grym konsert med Fever Ray, läst en prima bok av Pontus Lundkvist och hört Florence Valentins utmärkta nya skiva.

fibsverige

fibjordenrunt

fib 5

lisa forsberg

>

I Frankrike har kidnappning av chefer blivit en allt mer vanligt förekommande protestform. Den franske direktören för det amerikanska bolaget 3M hölls som gisslan mot krav på bättre avgångsvederlag för de arbetare som avskedats, och bättre arbetsförhållanden för dem som är kvar. 3M-incidenten är bara den senaste i en lång rad av det som blivit allmänt känt som ”chefsnappningar”. ”Chefsnappningen” av 3M-direktören skedde mindre än två veckor efter att anställda vid franska Sony barrikaderade en av Sonys fabriker med tre lastbilar och tog Sonys chef som gisslan. Samma vecka hade arbetare i en nedläggningshotad fabrik stormat företagets styrelsesammanträdesrum och överöst styrelseledamöterna med ägg. Även förra året förekom ”chefsnappningar”. Vid ett tillfälle var fransk polis tvungen att storma en glassfabrik för att frita en chef som hållits fången av arbetare med anledning av avskedningar. Samma år hölls en engelsk chef för en fabrik som tillverkade bildelar fången på sitt kontor. Denne tvingades sova på en massagebrits och leva på smörgåsar, och uppgav efter det att han släppts fri att han känt sig som ”en fånge på Alcatraz”.

Kidnappningar av chefer ökar i krisens spår.

> Bara dagar efter offentliggörandet av nomineringarna för 2009 års Nobels fredspris, skrev en av de nom-

inerade, israeliske Mordechai Vanunu, ett brev till Nobelkommittén där han avsade sig nomineringen.

Vanunu har nominerats årligen sedan år 1986, då han gjorde världen uppmärksam på Israels hemliga kärnvapenprogram. När han år 2007 nominerades av den sydafrikanske Nobelfredspristagaren och ärkebiskopen Desmond Tutu kungjorde han att han inte ville motta utmärkelsen ”så länge han av Israel förvägrades friheten att resa till ceremonin och acceptera den”. I årets brev till Nobelkommittén, vilket delvis återgavs i Wall Street Journal, skrev Vanunu: “Jag ber kommittén att stryka mitt namn från nomineringslistan…Jag kan inte vara del av en lista av pristagare där Shimon Peres ingår…Peres etablerade och utvecklade atomvapenprogrammet i Dimona i Israel…Peres var den man som beordrade [min] kidnappning …han fortsätter att motsätta sig min frihet … Vad jag vill ha är frihet och endast frihet… Frihet och endast frihet är det jag behöver nu.”

Den israeliske atomvapenavslöjaren Mordechai Vanunu vill inte ha ett fredspris som Peres fått.

> Påve Benedict XVI föranledde omfattande protester i Kamerun med anledning av ett uttalande i vilket han påstod att kondomer inte bör användas för att få bukt med HIV-epidemin, då kondomtillgänglighet snarare ökar risken för spridning av viruset. Tysklands, Frankrikes och Belgiens regeringar har kritiserat påvens uttalande, liksom företrädare för UNAIDS, UN Population Fund, och Världshälsoorganisationen, och den framstående medicinska akademiska tidskriften Lancet krävde att påven skulle utfärda en rättelse. I Lancet uppmärksammades även att Vatikanens presstalesman Fader Federico Lombari på Vatikanens hemsida återgivit en falsk (betydligt svagare) version av påvens kommentar. Benedict XVI själv menar att nyckeln till effektivt smittskydd istället ligger i “frändskap med dem som lider” och “spirituellt uppvaknande”.

Kondomer bör inte användas för att få bukt med HIV-epidemin, anser Påven.

>

Påve Benedict XVI orsakade även protester under sitt besök i Angola, där han sa ”hans hjärta inte kan få ro” så länge människor är hemlösa, allt medan massavhysningar äger rum från de landområden i Angola som ägs av den katolska kyrkan. Fler än 2 000 familjer har blivit våldsamt avhysta från land som ägs av den katolska kyrkan sedan 2004, då Angolas president José Eduardo dos Santos regering började ”ge tillbaka” de landområden vilka fråntogs kyrkan i samband med Angolas självständighet, med hänvisning till att den katolska kyrkan varit en betydelsefull kollaboratör med kolonialmakten Portugal. Dessa landområden sedan dess bebotts av vanliga angolanska medborgare, vilka nu inte bara blivit vräkta, utan även, enligt Amnesty International i många fall utsatta för godtyckliga arresteringar och tortyr. Deras hem har i många fall demolerats av bulldozers. Vatikanens presstalesman vägrar besvara Amnestys anklagelser.

VÅR I LUFTEN fotograf: hillevi nagel wwwhillevinagel.se

Påven vräker folk från Vatikanens mark i Angola.

fibkrönika Yttrandefriheten måste alltid försvaras – även i Sverige.

En statlig utredning ska 2009-2011 på regeringens uppdrag undersöka om vi ”i längden” bör behålla dagens grundlagsregler om tryck- och yttrandefrihet. En ny lag kan innebära att gränserna för det tillåtna blir oklarare. Fler yttranden kan förbjudas. Meddelarfriheten blir svår att försvara. Anders Ehmnark ser värdet av en repad gammal grundlag.

Försvara tryckfriheten

F

anders ehnmark text karin sunvisson illustration

Foto: Ulla Montan

rån yttrandefrihetsutredningen på 1970-talet minns jag debatter om värdet av en gammal repad grundlag, TF. Frågan vi ställde oss var om

ANDERS EHNMARK är för-

fattare och journalist. krönikan är ett kapitel ur den nyutkomna antologin till tryckfrihetens försvar (a.r olsson, och lars-gunnar liljestrand , red). en bok för den som vill förstå bakgrunden till de förnyade attackerna mot tryckfrihetsförordningen.

den skulle vara kvar då vi gjorde en ny och bred yttrandefrihetsgrundlag, eller bakas in. En stillsam tillbakablick på meningsutbytet finner man i SOU 1979:49, vårt debattbetänkande (s.111 ff).

Nej, så stillsamt var det inte, rösterna var tidvis höga och argumenten engagerade, vissa dagar lyriska.

Debatten spred sig till kultursidorna. En i Sverige ovanlig frågeställning tog form: vad är det som ger en lagtext liv, det vill säga auktoritet, är det att den är väl skriven, “modern” var det några som sa, eller att den haft ett stormigt liv, så att många erfarenheter anrikats? Är det en litterär kvalitet eller en existentiell?

De som ville lägga ner TF, det vill säga baka in den i den nya grundlagen, som ett jäst kanske, framhöll gärna hur gammaldags den var. Vissa litterära moderniseringar hade gjorts efter kriget, men texten var hopplöst föråldrad och nästan oläsbar. Man kan inte orientera sig i dagens värld med synpunkter från 1700-talet, löd ett argument. Överför man det till litteraturhistorien blir det ett ganska stort bortfall av texter. Nej, det som behövdes var ett modernt och lättillgängligt språk, omskrivning alltså. Ingenting skulle gå förlorat, men texten skulle öppna sig för nutida läsare, var tanken.

Det blev en intressant debatt. Alla var överens om att bevara det som var bra i TF, men det fanns alltså två skilda vägar, skriva om eller låta stå. Då uppstår frågan: hur kan jag veta att det är samma betydelse, när jag skriver om, och hur har jag fått veta det?

Ju mer vi fördjupade oss i de textkritiska frågorna desto tveksammare blev vi inför idén med rewriting, Se även Ingemar Folkes text som det heter i tidningsvärlden. Vi behövde användom tryckfriheten på sid 46. ningshistorien för att förstå betydelsen, och hur den skif-

tade. Den gamla texten var full av repor, men reporna var betydelsebärande. Gamla strider anmälde sig vid läsningen. Betydelsen tog form i dem. Ett stormigt liv

gav tryckfriheten dess mening.

Det var en rikedom, sa vi oss i TF-lägret, att ha allt det där kvar. Det blev krångligare men just därför exakt, på det enda möjliga sättet. De långa ekona gav förståelse och styrka på samma gång. En text med en sådan historia river man inte upp i det första taget. Det vill säga man försöker nog, men det brukar inte gå. TF ingår i en allt för känd berättelse om friheten. Det är kanske särskilt viktigt idag när vi börjar känna ett EU-tryck på grundlagarna.

Slutet blev att TF var kvar och att en särskild Yttrandefrihetsgrundlag försökte säga detsamma, så gott det gick, om andra sätt att yttra sig.

Det var en mycket bra lösning, tyckte jag då, och tycker fortfarande när samma debatt kommer tillbaka.

Det gör den nämligen just nu.

När jag idag hör justitiekanslern Göran Lambertz tala sig varm för “en modern yttrandefrihetsgrundlag som undanröjer nuvarande egendomligheter” (DN 6.10.07), det vill säga avskaffar TF, inser jag hur lite som hänt sedan den där gången. Gamla missuppfattningarna lever kvar som om ingenting hänt. Frågan om betydelsen är fortfarande litterär, inte existentiell. Man rewritar helt enkelt.

Det säger något om en historielöshet i synen på grundlagar. Om någon i USA föreslog att konstitutionen skulle moderniseras så att nuvarande egendomligheter försvann, det vill säga skrivas om, skulle det bli ett jävla liv. Det känns lugnt. Reporna är heliga där.

Gamla strider gör texten exakt och hållbar.

Modernisering gör den tom och skör.

Det är hela frågan.

fibaktuellt

fib 7

Aktuelltredaktör: Johan Kellman Larsson

Ordbok för osynliga värden n Gemenskapsförskringrare

Kallas en som medvetet försöker bryta ner försök att formulera eller verka utifrån en kollektiv gemensam erfarenhet. Oftast, om än inte alltid, destruktivt.

n Livskomplexitetspåminnelse - lkp

När man för ett ögonblick påminns om att livet inte är så enkelt som man gärna vill tro.

Ur Parlören. En ordbok för icke mätbara värden. Här och i kommande nummer presenterar FiB/K några av orden i Parlören. Det går också att ta del av på nätverkets aktiviteter på www.detosynliga.se, där det även går att beställa boken.

»I Göran Hägglunds föreställningsvärld bestäms ett barns rättigheter av föräldrarnas kroppsfunktioner. Rätten att inte bli kränkt av Göran Hägglund har bara de människor som lever sina liv så som han önskar. Frågan är om familjepolitiken fortfarande är ett reservat för den här typen av odemokratiska attityder eller om Hägglund kommer att be om ursäkt.« Karolina Ramqvist i Dagens Arena (30/3) om Göran Hägglunds oroväckande syn på barn som växer upp utanför den biologiska heterosexuella familjen.

»Hon blir en belastning.«

Göran Greider i Dala-demokraten (25/3) om att Vanja Lundby-Wedins trovärdighet

inte kommer att räcka till när hon i den kommande valrörelsen ska kritisera bonussystem och privilegier i näringslivet.

»Därför avskyr man med all rätt ocker, eftersom dess vinst kommer av pengarna själva och inte av det som pengarna inrättades för. Myntet uppfanns ju för byteshandelns skull, men avkastningen förökar myntet självt (…) Därför är denna form av kommersiell verksamhet den mest naturvidriga.« Naomi Klein? Karl Marx? Nix, Aristoteles – vars främsta dygd för övrigt var måttlighet – i sin Politiken, drygt tre hundra år före Kristus. Vad var det jag sa, mumlar gubben i sitt Elysium.

52%

n n ”Det finns en liten möjlighet att

detta går igenom. Victoria borde överraska Daniel ibland.” Regeringen dubbelkollade uppenbarligen inte med SMS-tjänsten Matchmaker innan de godkände förlovningen på allas läppar.

Joel landberg

Vardagsord

Bland alla oskrivna ord: varför just dessa?

På vilka sätt skulle just dessa få oss att inse det vi se men inte vill se?

Sanningen är ju sällan där vi vill att den ska vara.

Därtill är den ofta opassande klädd.

Lögnen däremot är alltid på plats Alltid lika välklädd som vältalig Vi borde kunna dessa spelregler vid det här laget Ändå går vi lika sömngångaraktigt i vår var dag som vi alltid gjort och tror oss ha kontroll över våra liv: I våra almanackor har vi rutat in våra göran den och låtanden och vi iakttar uppmärksamt avståndet mellan vagn och plattform när vi stiger av våra T-banetåg.

Men tryggheten är lika förrädisk om vädret Som inte bryr sig om SMHI:s prognoser Också havet är vilt och ouppfostrat Och bryr sig heller inte om våra extra förtöj ningslinor och flytvästar Till livet finns alltid ett alternativ liksom till freden liksom till den sövande likgiltigheten

Peter Curman

fibsverige Trondheim i mellersta Norge har under de senaste åren blivit arbetarrörelsens nya hopp.

Staden har fått stå modell som ett alternativ till nyliberalism och nedmonterad välfärd. Men lever de lyckliga i alla i sina dagar i Trondheim sedan dess?

Och hur står det egentligen till på den svenska sidan av gränsen?

anna nyberg text tina cecilie antonsen bild

TRONDHEIM

EN NY MODELL FÖR DEMOKRATIN

fib 9 Trondheim, staden vänstern vill härma. Efter folkliga protester mot privatiseringar och nedskärningar beslöt lokala fackföreningar 2003 att driva en egen kommunal valkampanj. I 19 punkter listades krav på återkommunaliseringar, nya hyresbostäder och utbyggnad av förskolor, sjukhem och andra offentliga tjänster.

>

fibsverige

>

D

et blåser snålt runt den höga pelaren där Olav Tryggvason står staty högst upp. Snön yr runt torget och en grupp människor hukar under den gamle kungen. Bland halsdukar och mössor lyser facklorna, och en och annan fana sticker upp. En man pratar i megafon: – Jag tror på en ny vår för arbetarrörelsen.

Det är sent i november 2008, minusgrader, det luktar rök och snön sticker i ögonen. En skara människor i Norges tredje största stad Trondheim har samlats för att protestera mot EU:s nya tjänstedirektiv. Trots det ovänliga vädret är detta bara kvällens första demonstration.

Ett par timmar senare är facklorna och megafonen utbytta mot hemmagjorda plakat, sparkcyklar och glada ungar i bävernylonoveraller. Trondheims föräldrar har samlats på torget för att protestera mot en planerad nerläggning av skolor. Isa Rølland har barn i skolåldern: – Trondheim är en politiskt aktiv stad, så det är inte överraskande att det kommer så mycket folk. Men det är klart, skolsaken och när det pratas om nedläggning av skolor, det är viktigt för många människor.

Foto: Åsmund Sunde Valseth

I Norges tredje största stad, Trondheim, hade högern haft makten sedan 1989 när vänstern inom arbetarrörelsen, inför kommunalvalet, på allvar tog upp kampen.

LO Kommun, en sammanslagning av fyra fackförbund tog initiativ till en ”ny kurs”. Man bestämde si för att driva en egen valrörelse. Industrifacket hakade på och snart stod hela LO i Trondheim bakom.

Arbetsutskottets ord­förande Arne Byrkjeflot.

Historien om Trondheimsmodellen börjar under 1900talets sista år. Norska LO:s arbetsutskott i Trondheim, bestående av fyra personer, bestämmer sig för att bryta en lång perioden av högerstyre i Trondheim genom att driva en egen valkampanj. I arbetsutskottet finns de tre vänsterpartierna representerade: Sosialistisk Venstreparti (SV), Rødt och Arbeiderpartiet (Ap), motsvarande svenska Socialdemokraterna.

Arbetsutskottets ordförande Arne Byrkjeflot, som numer leder LO i Trondheim, beskriver tanken om Trondheimsmodellen som okomplicerad: – Jag uppfattar det som en väldigt enkel sak.

Fackrörelsen går med sina krav till partierna och ber dem säga ja eller nej. Och så stöttar man

»Fackrörelsen går med sina krav till partierna och ber dem säga ja eller nej. Och så stöttar man de partier som stöttar fackets krav. Så enkel är Trondheimsmodellen.«

Olav Tryggvason står staty högst upp på torget i Trondheim.

de partier som stöttar facket krav. Så enkel är Trondheimsmodellen.

Trondheimsmodellen bygger på tvärfackligt samarbete. Det räckte inte med att bara de offentlig­ anställda slöt upp.

– Det var en ganska stor kampanj och ganska lyckad också. Vi gick fram, även om det inte var mycket. Men vi fick bara med en del av fackrörelsen: Den del som jobbar inom det offentliga, säger Arne Byrkjeflot.

Industri- och tjänstemannafacken måste komma med för att det skulle kunna fungera.

– Så vi började jobba med den del av fackföreningsrörelsen som organiserade arbetare utanför den offentliga sektorn. Och det visade sig att väldigt mycket av det som sker i kommunerna har stor betydelse, även här. Man måste förstå att det som sker i kommunen också måste vara en del av fackföreningens dagliga verksamhet. Lika normalt som att be om två kronor mer i lön, ska det vara att se till att du har skola och sjukvård och att din arbetsplats inte blir bortreglerad. Det är normal fackföreningspolitik.

Inför valet 2003 drev ett enat LO i Trondheim 19 punkter, i det så kallade Trondheimsmanifestet.

fib 11

– Folk rycker i dag på axlarna åt partierna och undrar vad de ska vara bra för. De har inget motsvarande att erbjuda som fackföreningarna har. De svenska partierna har inte kontakt med människor, de har mer kontakt med lobbyister. Vägen tillbaka till både en mer demokratisk ordning i samhället och en mer offensiv vänster, det är att gå till människorna. Stänga tankesmedjorna och börja jobba på riktigt.

Syftet med boken om Trondheims­modellen blev därför att visa på exempel på praktisk politik som har fungerat. Politik handlar i slutändan om vad som görs, inte vad som sägs, enligt Aron Etzler.

Inom svenska LO finns ett stort intresse för den norska modellen. Maria Bosdotter, LO-ordförande i Stockholmsdistriktet, beskriver Trondheimsmodellen som en inspiration, men påpekar också att Norge och Sverige inte är identiska.

– Trondheimsmodellen är mycket intressant. Vi pratar om den en hel del, men man måste också fråga sig om det går att lära något. Det går inte bara att ta en modell och lägga den över Sverige. Men vi tar inspiration – det är ett jättebra ord! Vad det sedan leder till, det vet vi inte än. Vi jobbar med den på arbetsplatserna med målet att vinna valet 2010.

Ett annat LO-distrikt som mer aktivt arbetar med Trondheimsmodellen är Skåne. Anderas Magnhagen som är ombudsman och ledamot i styrelsen berättar att arbetet bedrivs på olika plan.

– Vi är inne i en process med flera steg. Vi diskuterar just nu vilka frågor som vi ska gå ut med på arbetsplatserna, både på regional och lokal nivå. Under våren kommer vi också parallellt med det att anordna

»Vägen tillbaka till både en mer demokratisk ordning i samhället och en mer offensiv vänster, det är att gå till människorna.

Stäng tankesmedjorna och börja jobba på riktigt.«

Foto: Eva Wernlid

Framgången var ett faktum, vänstern tog hem majoriteten och den svenske journalisten Aron Etzler skrev boken Trondheimsmodellen om succémetoden. Även om boken inte har recenserats av några större dagstidningar, har den fått ett stort genomslag både bland bloggare, fackföreningsaktiva och gräsrötter.

– Jag tror att boken återknyter till mycket av det som är socialismens rötter. Sådant som inte har diskuterats så mycket på sistone. Jag tror att det är ganska tacksamt att visa människor att socialistiska ABC-grejer fortfarande är hållbara. Som att bygga folkrörelser, ha en demokratiskt offentlig sektor och sånt där, säger Aron Etzler.

Han menar att partipolitiken lider av ett allt större demokratiskt underskott. När partierna töms på medlemmar har i stället facket en viktig roll att spela, med sin naturliga förankring på arbetsplatser och i människors vardag.

aron etzler, författare och journalist. seminarier om den generella välfärden. Under 2009 kommer vi att sammanställa svaren och någon gång under året sätta ihop ett politiskt program – en lista

med krav.

– Vi har också startat forskningscirklar, där vi har fört samman olika typer av människor, forskare och personer från arbetsplatserna. Det blir ett slags studiecirkel där vi korsbefruktar olika synsätt. Vi för en diskussion där forskarna bidrar med sin erfarenhet och männi­ skorna från arbetsplatserna bidrar med sin. Än så länge har inte det verkliga arbetet dragit igång ordentligt, enligt Anders Magnhagen. Han menar att grunderna är lagda och förarbetet klart.

Tiden det tar att väcka en stor organisation som LO är något som också Aron Etzler återkommer till.

– I Norge tog det tio år att gå från den här diskussionerna till slutresultatet: regeringen 2005. I Sverige finns det folk som anser att här kan processen bli ännu mer djupgående, ännu mer långsiktigt syftande, än i Norge. Och eftersom Norge redan har gjort det här kanske det inte måste ta tio, det kanske tar fem år. Men jag skulle bli förvånad om det tar mindre tid än så.

Andra delen i Aron Etzlers bok ägnas åt myntets andra sida: partipolitiken. Om Trondheim och norska LO har fått stå modell för hur fackrörelsen kan få nytt liv, så har staden Nijmegen i Nederländerna och Socialistiska partiet (SP) visat på partipolitikens uppståndelse. Det handlar om ett slags back to basics, eller som SP:s slogan lyder: ”Mer aktion – mindre politik”. Socialistiska partiet har knackat dörr, lyssnat på människor och framför allt prioriterat Handlingen, inte Snacket, enligt en devis om att även en liten handling är värd mer än flera stora ord.

I Sverige har SP inspirerat Vänsterpartiet i Örebro.

Detta har den rödgröna regeringen bland annat verkställt från LO:s kravlista:

Regeringen rev upp den borgerliga regeringens beslut om... n ...att arbetsgivare ska kunna köpa ut anställda mot deras vilja när det saknas saklig grund för avsked eller uppsägning. n ...att det skulle bli lättare att anställa tillfälligt. n...minskat inflytande på arbetsplatser för fackligt förtroendevalda. n ...att sänka ersättningen för arbetslösa.

De här förslagen från kravlistan har regeringen genomfört: n Sagt nej till privatisering, utförsäljning av statliga företag och konkurrensutsättning. n Gjort en kraftig satsning på kommunerna för att ge bättre service, få fler anställda och en bättre arbetsmiljö. n Förhindrat social dumpning genom att bland annat kräva att huvudentreprenörer har ansvaret för att underentreprenörer betalar skatt, inte anlitar svart arbetskraft samt följer arbetsmarknadens spelregler. n Gjort arbetsskadeförsäkringen könsneu­tral så att typiska ”kvinnoskador” som belastningsskador omfattas. n Gett ekonomiskt stöd till försök med sex timmars arbetsdag. n Ökat skatteavdraget för medlemsavgiften till facket.

(Sammanlagt var det 58 krav.)

>

fibsverige

>

Foto: Kristoffer Housset.

Murad Artin är vänsterpartistiskt kommunalråd i Örebro kommun, och är precis hemkommen från ett besök i Nederländerna.

– Vi har tittat på deras modell och fått se hur de arbetar. Det har varit en fantastisk resa och ett fantastiskt program. Vi kommer att ta med oss erfarenheterna tillbaka.

Liksom för SP är målet för (v) i Örebro att engagera människor i politiken. Det går inte att ropa till människor inifrån kommunhuset, i stället heter deras främsta verktyg dörrknackning.

– Vi måste se till att människor aktiverar sig själva och att vi är där i deras vardag. Det är det vi jobbar utifrån. Vi började med dörrknackningen eftersom vi tycker att det är en del i det parlamentariska arbetet. Vi har 37 förtroendevalda i Örebro som har olika uppdrag i nämnder och styrelser. Att knacka dörr blir en del i deras uppdrag, säger Murad Artin.

I Örebro, liksom i Skåne, Trondheim eller i Nederländerna, finns en tydlig gemensam nämnare för det politiska arbetet: insikten om att politik inte

Knack, knack!

Inspirerade av Socialistiska partiet från Holland drog vänsterpartiet igång dörrknackningen på allvar. Från Malmö i söder till Umeå i norr.

Murad Artin från Örebro berättar att alla partimedlemmar som tillfrågades om att knacka dörr var negativa från början. Men till slut fick de ut 14 personer i olika omgångar, och de var helt lyriska när de hade testat.

Misstänksamheten berodde på att de väntat sig ett mycket sämre mottagande än de fick.

kan bedrivas med distans till dem som berörs av den. Norska LO:s arbetssätt liknar till stora delar hur Murad Artin och hans parti går till väga i Örebro.

– Vi formulerar tre konkreta frågor på ett flygblad som berör de boende i området vi ska besöka, med tre olika svarsalternativ. Och sedan en öppen fråga.

Vad vill du göra för att området ska bli bättre?

Och så ”Nästa vecka, kommer vi ringa på din dörr.”

Veckan efter går vi dit och ringer på. Ibland blir vi kvar en lång stund. Många människor vill prata av sig. När vi gjort det har vi ett uppföljningsmöte. Då gör vi statistik av frågorna och svaren. Och på mötet går vi igenom det. Efter mötet skriver vi ett blad, där vi sammanfattar vad som har framkommit och hur vi går vidare och så delar vi ut det till alla hushåll som deltagit.

Hittills har Vänsterpartiet i Örebro knackat dörr i tre omgångar och besökt totalt 3 650 hushåll. Och enligt Murad Artin är de allra flesta positiva till besöken. I många fall har dörrknackningarna också lett till förslag i fullmäktige, då har partiet varit

fib1313 fib

»Lösningen är att möta folk, prata med folk, och diskutera aktuella saker kontinuerligt, för att få en uppfattning om vad är viktigt för människor. Inte sitta på ett kontor på rådhuset och bestämma hur människors vardag ska se ut.« KOMMUNALRÅDET GIER WAAGE (AP). noga med att trycka upp sammanfattningar av mötena och delat ut dessa till hushållen.

– För oss är det inget projekt, det är ett arbetssätt.

Dörrknackningarna och synligheten är ett sätt att mobilisera vårt folk. Vi ska bli mer av en aktivist rörelse, men det är också viktigt att vi kan omvandla de här aktiviteterna till politiska förslag, säger Murad Artin.

Det svenska intresset märks av i Norge. Arne Byrkjeflot får ofta svara i telefon i Rådhuset i Trondheim.

– Det är ganska många från vänsterpartiets lokaldistrikt som ringer. Och en del från LO. Det märks att det finns ett stort intresse, speciellt i Sverige.

Det politiska arbetet går vidare, även för modellen Trondheim. Inför kommunvalet 2007 drev LO inte 19, utan 50 punkter, som åtta fackföreningar stod bakom.

– Vi representerade 8 000 av 12 000 anställda i Trondheims kommun. Så tyngden var större. Vi fick också med oss dem i privatsektor i större utsträckning.

Men vad händer då med partipolitiken i Trondheim?

Reduceras den till en tam knähund som facket gör vad det vill med? Gier Waage är kommunalråd för Arbeidepartiet i Trondheim och han anser att Trondheimsmodellen också handlar om vilken politik som faktiskt genomförs. Och där kommer partierna in.

– Trondheimsmodellen handlar om det politiska vägvalet, inte så mycket om metoden.

Trondheimsmodellen är en politisk modell där man faktiskt törs ha en klar vänsterståndpunkt och där man faktiskt får uppskattning för det. Det handlar om att vara ärlig. Man kan inte bara få skattelättnader och bättre skola. Det är såklart också en politisk metod, för samarbete mellan partierna och fackrörelsen. Men det viktigaste är det politiska, vad man faktiskt säger och vad man genomför.

Författaren bakom boken om Trondheimsmodellen, Aron Etzler, känner till konflikten mellan facket och partierna i Trondheim.

– Alla partier i Norge, även Arbeiderpartiet som har starkast facklig förankring, har ju en i huvudsak parlamentarisk förståelse av vad som händer.

Fackföreningarna är liksom lite bortom deras horisont.

De har inte sett att facket har haft en så stor roll och man vill inte att det ska se ut som om det var facket som tvingade oss till detta. Där tror jag det finns ett skäl. Det gör att de inte menar samma sak med Trondheimsmodellen. Det är en ganska känslig sak.

Oavsett tvist om orden förblir Trondheim en inspirationssaga för vänstern. Den gemensamma nämnaren och nyckeln till framgång är den folkliga förankringen. Det är därför Arne Byrkjeflot ser lite extra stolt ut när han plockar fram en broschyr med de 50 punkter som togs fram inför valet 2007 och kan peka ut vilka som prickats av.

– Vi sänder ut hur långt vi har kommit, så att folk hela tiden blir informerade om hur saker och ting ligger till. Det ska inte bara var glömt efter valet. Det är kanske det som skiljer Trondheimsmodellen från misslyckanden: Vi följer upp varje punkt.

Kommunalrådet Gier Waage anser att Arbeiderpartiet som en del i Trondheimsmodellen har förändrat sitt sätt att arbeta med politiken.

– Tidigare blev vi uppfattade som ett väldigt arrogant parti, som visste bäst själv och körde sitt eget race. Det används ibland som en klyscha, men lösningen är att möta folk, prata med folk, och diskutera aktuella saker kontinuerligt, för att få en uppfattning om vad är viktigt för människor, vad som betyder mest i folks vardag. Inte sitta på ett kontor på rådhuset och bestämma hur människors vardag ska se ut.

Aron Etzler skildrar i Trondheimsmodellen olika radikala framgångshistorier och diskuterar hur de kan inspirera svensk politiskt liv.

Boken kom 2007 på Karneval Förlag. Men vad hände sen?

Politiken kommer inte inifrån Rådhuset i Trondheim.

Den kommer från en helt annan plats, ett stenkast därifrån. Under statyn av Olav Tryggvason, på stadens torg, där människor tänt facklor för att visa sitt engagemang. Trots snö, blåst och minusgrader står folk där med sina plakat och fanor. Kanske går det att se dem från något av Rådhusets fönster, men för att kunna delta måste du gå dit.

anna nyberg är 22 år och filosofie magister i litteraturvetenskap. Hon läser masterprogrammet i journalistik på JMK vid Stockholms universitet. tina cecilie antonsen är student i trondheim.

DEN NYA VALFRIHETEN. En torrlagd fontän framför kommunhuset i Täby .

>

fibkrönika

»Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav!«

Det fackliga löftet.

fib 15

»

KURT JUNESJÖ OM:

IF METALLS SVEK

Medlemmarnas uppdrag till den fackliga organisationen är att förhindra att de tvingas konkurrera med varandra, att jobben ställs mot lönen och villkoren.

Förhindra att de tvingas välja det kortsiktigt nödvändiga, rädda jobbet, framför det långsiktigt önskvärda, goda arbeten, ökade löner och bra villkor.« Ur Kollektivavtalet – det skrivna löftet, 2006, en bok som lägger fast LO:s ideologi. »De anställda vid Industrin Trelleborg Forsheda röstade nyligen om att införa fyradagarsvecka med lägre lön – för att undvika aviserat varsel om uppsägningar.

Av de 166 IF Metallanslutna röstade 149 för sänkt lön.« (Aftonbladet 2009-03-26).

IF Metall träffade den 2 mars 2009 ett historiskt så kallat krisavtal, utan att samråda vare sig med LO eller med övriga LO-förbund. Hur historiskt det är förstår man om man ställer de två texterna ovan mot varandra. Arbetarnas val vid Trelleborg Forsheda är inte så svårt, för vem tar inte hellre en lönesänkning än blir av med jobbet? På det lokala planet kan det till och med ses som en solidarisk handling.

Men IF Metalls avtal är ett svek: n Mot medlemmarna, eftersom det stöd kollektivavtalet ger, rycks bort.

Kollektivavtalets mening är att det lokala facket ska kunna säga till den krisande arbetsgivaren: ”Jag skulle gärna vilja hjälpa dig genom minskade lönekostnader, men jag får inte.” För enligt medbestämmandelagen får arbetarnas villkor enligt kollektivavtalet inte försämras genom enskilda överenskommelser, ja inte ens genom

lokala kollektivavtal, om inte de centrala parterna särskilt medger det. Och just det gör krisavtalet. n Mot andra fackförbund. Krisavtalet öppnar en dammlucka. Redan har till exempel Sveriges största tjänstemannaförbund, Unionen tvingats tillsätta en arbetsgrupp för att se hur deras avtal ska kunna anpassas till krisavtalet. n Mot hela den svenska fackliga modellen, det LO kallar löftet, att jag inte ska sänka min lön för att få behålla jobbet.

Det bygger på den grundläggande fackliga idén att man inte ska svika sina fackkamrater på andra arbetsplatser så att de också tvingas sänka sina löner, för att deras arbetsgivare ska kunna konkurrera mot de nya lägre lönerna.

Men är krisavtalet verkligen ett lönesänkningsavtal, det medger ju endast att arbetsgivaren får minska arbetstiden och då sänka lönen med högst 20 procent?

Tyvärr är det värre än så!

Avtalet medger inte bara att de lokala

»Att det näst största LO-förbundet träffar en sådan överenskommelse visar hur allvarligt läget är för den svenska fackföreningsrörelsen.«

parterna får sänka alla ersättningar enligt kollektivavtalet, lön övertid, ob etcetera. med 20 procent mot arbetstidsförkortning.

Visserligen säger avtalet ”Under motsvarande andel av ordinarie arbetstid ska arbete inte utföras” Men det tillåter att de lokala parterna ”träffar överenskommelser om företagsintern utbildning eller andra aktiviteter att äga rum under den tid då arbete inte utförs.” I praktiken har IF Metall genom orden ”andra aktiviteter” överlåtit till de lokala parterna att disponera över tolkningen av avtalets arbetsskyldighet, och därmed göra arbetarna arbetsskyldiga under den obetalda tiden, sannolikt så länge de inte sysslar med vanligt produktionsarbete. Det skulle kunna vara sådant som underhåll, målning, rengöring etcetera.

En något ironisk effekt av medbestämmandelagens konstruktion är att sådana lönesänkningsöverenskommelser inte gäller för oorganiserade, eller organiserade i ett annat fack än IF Metall, om inte dessa själva går med på det.

Att sådana lönesänkningsöverenskommelser kan få negativa effekter på sådant som A-kassa, lönegaranti vid konkurs, pension, semesterersättning etcetera är andra otrevligheter. Vill du läsa en utförligare analys finns det på www.kurt.nu.

Att det näst största LO-förbundet träffar en sådan överenskommelse visar hur allvarligt läget är för den svenska fackföreningsrörelsen. Men svenska fack är demokratiska organisationer, och du kan som medlem påverka utvecklingen. Gör det!

kurt junesjö är före detta förbundsjurist på lo-tco rättsskydd. i vart tredje nummer skriver han i FiB/K.

fibinrikes

kollektivets styrka Daniel Suhonen skriver personligt i en nyutkommen antologi Snart går vi utan er på Leopard förlag om uppväxten, arbetarklassen och välfärden. Texten är inledningen till en längre essä om socialdemokratin och välfärdssamhället.

n

daniel suhonen text alexandra ellis bild är jag var liten skämtade man ofta om kommunalarbetaren.

Hur många kommunalare går det åt för att skruva i en glödlampa? Fem. en som skruvar i lampan och fyra som står bredvid och tittar på.

Vad får man om man korsar en pitbullterrier med en kommunalare? en mördarsnigel. så gick ett decennium och i dag

och jag tänker på det när jag i dag utan problem gör av med mer pengar än mamma och pappa hade ihop, varje månad. Lite räcker. grejen var att de allra flesta hade det som oss. alla söp inte alltid, naturligtvis. alla morsor hade inte alltid nerver av glas, eller var sjukskrivna hela tiden. Folk skötte sig, bet ihop, brast igenom, fick ryggpaj, söp ner sig, försvann eller satte upp en fasad.

Jag växte, med moderat språkdräkt, upp i utanförskapet. Morsan var förtidspensionerad från sitt kommunala halvtidsjobb och innan det långtidssjukskriven för nerverna, övervikten och knäna. Farsan söp stundtals, men skötte sitt lagerjobb motvilligt och med hjärtat fyllt av trots.

Med dagens tendens att räkna bort majoritetsbefolkningens, arbetarklassens erfarenheter när man talar om vanligt folk, och detta vanliga folks vardag, är det värt att notera att vi varken var särskilt utsatta eller kände oss utanför.

Morsans förtidspension, fria läkemedel, syrgastuber på recept, och farsans knegarlön och omställningsförsäkring från aMF eftersom han hamnat på lagret sen han pajat ryggen på bygget, gjorde att vi klarade oss hyfsat i hyrestrean i Västertorp. ”Lite räcker, men mycket går åt”, sa morsan

särskilt minns jag de sporadiska sociala sammankomsterna som julfesten på samlingen i centrum, marknaderna i skolans enorma ljushall där människor ställde upp med hela sitt liv liksom i byxfickorna.

Vilka hade skilt sig, vilka levde fortfarande ihop. Vilka ”hade det dåligt” som termen löd på vägen hemåt. i den där smältdegeln av vanlighet uppblandad med det som för den stockholmska medelklassen ter sig som socialrealism, fanns inget utanförskap.

Den starka offentliga sektorn förhindrade utanförskapet. Vi fanns alla inom det stora innanförskap som var samhället. i detta innanförskap, denna existens gick några på socialbidrag, de allra flesta jobbade men tjänade dåligt, många fick med tiden se sina utslitna armbågar, knän eller höfter gå och förtidspensionera dem, som bevis på att begreppet alienerande arbete inte var lika utslitet som deras ligament. andra hade förhållandeproblem, skilde sig, någon spöade sin fru eller sina barn. Då blev det ett djävla liv.

Delvis var detta en brutal miljö. Drogerna flödade på Fruängsskolan och flera av min storasysters klasskompisar dog i aids

skämtar ingen längre om den offentliga sektorns lata anställda. skrattet fastnar i halsen, kommer av sig. som fanns det inget kvar att skämta om. Bakom det försvunna skrattet ligger 1990-talets nedskärningar av just offentlig sektor. rapporter om vanvård, fallet lex Maria och bilderna från åldringar sittande i våta blöjor är marginalhändelser till en otrolig scenförändring.

Förstår vi vad det var som hände?

Vanligt mänskligt spel funkar även hos arbetarklassen. Men i det sammanhållna småfolkssamhälle med lägre tjänstemän, arbetare och en och annan typ tandläkare eller konstnär som det finaste, var det ingen som drog i väg, varken uppåt eller neråt.

fib 17

eller genom våld, och blev inte 25 år ens.

Men genom den gemensamma skolan, vårdcentralen, apoteket, posten, parkleken Lugnet, bokbussen och Försäkringskassans utbetalningar skapades tror jag, en slags innanförskapets samhälle, som gjorde livet drägligt, uthärdligt, ja stundtals riktigt trivsamt, även för de lägst stående. i dag när alla talar om ”bidrag” glömmer man att det aldrig handlat om bidrag, det var solidariska utbetalningar, med strömmar från demokratins djupaste källsprång, beslutade och finansierade gemensamt.

De skapade tillsammans med de andra noderna i denna demokratins samhällsväv en stark social trygghet, en omsorg, en hög lägstanivå av människovärde som nu ganska snabbt håller på att gå förlorad. om socialdemokratin kommit med en gåva till mänskligheten är det den starka välfärdsstaten, den stora offentliga sektorn.

kanske borde man se högerns motvilja mot den offentliga sektorn som institutionaliserat klassförakt? ett klasshat uppifrån riktat mot en arbetarklass som var fräck och tog för sig under ett 1900-tal kännetecknat av organisering, konfrontation och kompromiss. För den förlorande sidan av denna maktförskjutning till arbete från kapital, föddes ett revanschbegär. en vrede över att ”de där nere” tog sig ton, krävde sin rätt, fick det bra. tänk att morsan, en förtidspensionerad offentliganställd före detta kommunalare, kunde få ett bra liv, vara nöjd, inte krypa, inte piga längre. antagligen var det därför min mamma var lojal med socialdemokratins samhällsbygge trots att hon drabbades av otaliga kraftfulla försämringar under 1990-talets sanering. arg var hon men insåg ändå hur hennes chanser hade sett ut i ett mindre sossefierat land. när någon klagade på välfärden brukade hon avbryta och säga att ”i usa hade jag varit död för länge sedan”.

daniel suhonen är författare och socialdemokrat samt chefredaktör för ssu:s tidskrift tvärdrag.

fibpoesi

Striden

I tider när det inte är strider går dagarna ändå, tröttheten efter hårda timmar ständigt närvarande.

Vi ställer våra väckarklockor och litar på att spårvagnarna kommer ta oss i tid, vi gör vårt bästa för att inte somna mot grannens axel på väg hem nio timmar senare och vi bär våra matkassar upp för backen till lägenheten.

I tider när det inte är strider sliter de tunga lyften på oss ändå, vi skär oss på oslipade knivar och bränner oss på varma plåtar.

I tider när det inte är strider känns hopplösheten ännu mer, är längtan bort ett oinfriat löfte vi måste bära nära.

Vi vaknar, vi jobbar, vi andas, men kontrasterna mellan jobb och ledig tid är så tydliga att de med ett hugg i bröstet flyter ihop.

I tider när det inte är strider gör det fortfarande lika ont i handlederna på den timanställda som på den fastanställda, tjänar vi pengar ner i någon annans ficka.

Vi kör våra bussar, bakar våra bröd, serverar våra latte och bygger våra bilar. Drar skruvarna på plats i det stora maskineriet.

I tider när det inte är strider syns vi inte i tidningarna eller på tv, står vi inte på gatorna eller utanför arbetsplatserna och skriker.

I tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt att det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle, och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid.

jenny wrangborg är 25 år, kallskänka som just nu arbetar som kock i vancouver. skriver på tiometeroverhavet.blogspot.com. dikten ingår i antologin snart går vi utan er som ges ut på leopard förlag.

fibutrikes Magnus Linton om Latinamerika: »Utvecklingen kan inte rullas tillbaka.«

fib 19

johan kellman larsson text

n n Vad tror du Obamas installation i Vita Huset konkret kommer att innebära för Latinamerika?

– Bara bra saker, ur mitt politiska perspektiv. De frihandelsavtal som många länder vill ha med USA kommer bara bli möjliga om skurkstater som Colombia lyckas visa att man tar mänskliga rättigheter på allvar.

– Obama kommer – hoppas jag – också att ompröva alla miljoner som rullar in i det fruktlösa kriget mot narkotikan och

som helt förstört relationerna mellan USA och det just nu så viktiga politiska projektet Bolivia. Med små medel för USA, men med gigantiska konsekvenser för svaga länder, kan Vita huset lätt knäcka en ledare som Evo Morales på bara ett halvår. Bush lyfte nyss ut Bolivia ur den grupp andinska länder som utan tull och skatt har kunnat sälja jordbruksprodukter på den nordamerikanska marknaden enligt ett speciellt avtal. Får Bolivia inte åter tillgång till USA:s marknad tror jag Morales faller rätt snart. Är dock säker på att Obama/Clinton kommer fixa detta, och därmed rädda Morales.

En annan positiv konsekvens är att Chávez förlorar sin viktigaste politiska medspelare, Bush. Nu finns inte längre djävulen i Vita huset och jag tror det är bra om Chávez tvingas leva mer på egna konkreta politiska meriter än på ett retoriskt skickligt, och röstvinnande, hatande av Bush. n n Vissa talar om en vänsterrevolution, andra om att den amerikanska hegemonin i denna del av världen fortfarande är ytterst påtaglig?

– Oligarkin, inte minst i socialt efterblivna länder som Brasilien och Colombia där klyftorna fortfarande är medeltida, är här väldigt oroliga för ekonomisk och politisk nyorientering/integration. De trivs i en miljö där USA är den yttersta garanten för att länderna inte går mot välfärdssystem á la EU, utan behåller de ordningar som byg-

Magnus Linton är reporter och författare för närvarande bosatt i Bogotá, Colombia, varifrån han rapporterar för svenska medier om Latinamerika och jobbar med en ny bok om Colombia.

ger på att varje person är sin egen lyckas smed och att fackföreningar förstör ekonomier. Men så vitt jag kan se ingen annan.

USA:s makt i Latinamerika är på intet sätt bruten, men den har – tack vare de nya progressiva regeringarna och ökat politiskt medvetande i tidigare exkluderade skikt – radikalt minskat. Därmed inte sagt att det pågår en vänsterrevolution här.

Sverige är ett mycket mer socialistiskt land än dagens Venezuela. Vad som pågår är en väldigt moderat förändring mot Europa som modell snarare än USA. n n I stora drag, hur ser du på Latinamerikas utveckling de senaste åren i termer av fattigdomsbekämpning, kvinnors rättigheter och frågor som rör miljö?

Kommer den progressiva utvecklingen att fortsätta?

– Fattigdomsbekämpningen har ju varit imponerande på senare år men det tror jag mer haft med ekonomisk högkonjunktur och stor efterfrågan på råvaror att göra än med aktiva politiska insatser. Vad som gjorts i framför allt Bolivia och Venezuela i fråga om att inkludera tidigare exkluderade grupper i det politiska systemet tror jag är en institutionell jätterevolution som är omöjlig att rulla tillbaka, liksom de utbild-

ningssatsningarna i samma länder. I fråga om kvinnorätt är bilden mer komplicerad eftersom jag inte tror att kvinnlig frigörelse är möjlig utan fri abort, och flera av de nya så kallade vänsterprojekten är kristna och direkt reaktionära i den frågan (tydligast just nu i Uruguay och Nicaragua).

Kvinnorätt i ofarligare, dvs mindre revolutionär, mening (kvotering till politiska församlingar, arvsrätt, hårdare lagstiftning mot kvinnovåld, etc) har gjort stora framsteg på sistone och det lär fortsätta.

Samma med miljö (utom i Venezuela där Chávez skänker bort bensin så att alla ska kunna köra var sin stadsjeep). n n Vilka hinder finns?

– Populism; tron att alla problem kan lösas över en natt och att det bäst görs av starka män. På denna punkt kan jag inte se att vänstern är bättre än högern. Religion; den starkast reaktionära kraften här är allas tro på två olika kön med helt olika uppgifter på jorden och jag tror inte den nya vänstern alls inser djupet av hur detta bromsar akuta sociala framsteg. Oligarkin; den dominerande klassen i Latinamerika har alltid tagit till vapen för att försvara sina privilegier och det lär den fortsätta göra. Se på dagens Bolivia,Colombia eller Brasilien. n n Vilka möjligheter?

– De är oändliga, förutsatt att vänstern inser tre saker: a) Partier och presidenter är viktiga – men långsiktigt betydelsefull politik utspelar sig utanför parlamenten. b) Demokratiska institutioner byggda kring idén om maktdelning är inte borgerligt trams utan fattiga människors bästa redskap. c) Stater är bra på mycket, men inte på allt. Jag är övertygad om att de flesta länder i Latinamerika är välfärdsstater om femtio år.

johan kellman larsson är frilansournalist bosatt i stockholm.

fibfilm

»Slumdog millionaire« Vår indiske gästskribent B.Sivaraman går loss på Danny Boyles storfilm.

M

B.Sivaraman text

umbai – eller Bombay – har Indiens hårdaste undre värld och har alltid varit den plats, där slumlordestetiken har blomstrat, bland annat i otaliga indiska versioner av Gudfadern. Nu är det åter slumdoggarnas tur. Bombay, i synnerhet dess drömindustri Bollywood, underhåller oss ständigt. Skillnaden är denna gång att Hollywood självt har gått in och axlat denna börda – även om det som så ofta numera är britterna som hjälper storebror.

Slumdog Millionaire är den första verkligt globaliserade filmen försäkrade Wall Street Journal och beskrev som omväxling korrekt en spirande era av samarbete i HollywoodBollywoodprojekt.

Det är en saga om två föräldralösa barn.

Föräldralösheten i Mumbais slumkvarter tar dock inte mycket plats i manus. I Danny Boyles version av det sociala livet där finns inga ”familjer” – alla tvingas leva en för alla och alla för en i en osäker tillvaro. Staten bryr sig inte om att upprätthålla lag eller ens riktig oordning. Egendomen är aldrig privat. Men Kärleken är större än Livet.

Danny Boyle har prisats för sitt berömvärda arbete att ingjuta nytt liv – vad gäller formen – i annars utslitna teman som kärlek, våld och rikedom. De stundom politiskt korrekta här är upprörda över att man för den västerländska publiken avslöjar att det finns fattigdom i Indien. Strunt samma! Filmen avser sig ju inte bara handla om fattigdom, utan också om poetisk kärlek mitt i lidandet.

Jamaals mor slaktas av en antimuslimsk mobb inför sina skräckslagna barn i en lokal sammandrabbning. Den nu föräldralöse Jamaal erbjuder den på samma sätt drabbade Latika, av namnet att döma en hindu en fristad.

Man behöver inte vara en cyniker för att påpeka klyftan mellan liv och dikt. Slumdog

©Memfis film / Per-Anders Jörgensen

Millionaire har inte bara snott "Slumdog millionaire” ”standardindier”. Det vill säga åt sig miljontals miljoner från Regi: Danny Boyle acceptabel för en medelklassbiopubliken för att göra estetik Medverkande: Dev publik. Alla älskar en slumdog! av fattigdomen – kanske en Patel, Anil Kapoor, Irrfan Så länge slumdoggarna bara större vinst än de åtta Oscars, Khan, Madhur Mittal, uppträder på TV-skärmarna BAFTA och Golden Globe filFreida Pinto med flera och inte i det egna kvarteret men redan har skördat. Freida Längd: 2 tim (Från 15 år). och då slummen blir estetiskt Pinto, bankdirektörsdottern, omstöpt i feel-goodformat. som i filmen spelar den förOch vem kommer inte att älska äldralösa och fattigchicka slumdogflickan en slumdog, som oväntat tar sig in på det Latika, blir troligen skyltdocka åt kosmetikaj- exklusiva forum som utgörs av ”Vem vill bli ätten Estee Lauder. Pinto skall bli varumärmiljonär”? kets första asiatiska taleskvinna, som just nu Vikas Swarup, karriärdiplomaten, förhandlar om ett 280 000 dollars kontrakt. skrev, för att övervinna tristessen på Den älskliga Latika var i filmen ett grymt Utrikesdepartementet romanen Q and A, offer för barntrafficking i händerna på som låg till grund för filmen. Han kanske Mumbais mafiosos. Hennes ”räddare”, brointe medvetet avsåg att porträttera Mumbai dern till hennes älskade, Jamaal, misshandpå detta sätt. Men han var i alla fall tidigt lar henne, men offrar emellertid till slut sitt ute med att sinnrikt förpacka Mumbais liv för att trygga deras kärlek. fattigdom och förödmjukelser, liksom En hindi-muslimsk kärlek blomstrar utan underklassens kärlek och humanitet, på inslag av ens en antydan till tröttande interett sätt som kontrasterar dessa mot vissa religiösa problem eller profileranden. Jamaal dominerande drag i medelklassens mentaliblir oväntat, men helt acceptabelt, en tet – dess välstånd och intelligenta förströ-

fib 21

elser, varav frågetävlingar på TV utgör det ultimata uttrycket. Så ingen kan angripa honom från något håll. Det är en annan sak att historien slutar med en dubbel synvilla. Och kanske ligger här hemligheten med Slumdogs förmåga att få publiken att må bra – dess varas oändligt uthärdliga lätthet.

Filmen ger inledningsvis en glimt av polisens brutalitet. Inte av tröttsamma scener, där man slår ner fattiglapparnas motstånd mot vräkningar, utan för att utröna hemligheten bakom slumdoggens förmåga att kunna alla de svar som behövdes för att tjäna några miljoner. De omständigheter som hjälpte honom att komma fram till rätt svar på varje fråga avtäcker lager efter lager av omänsklighe-

då man vill visa Indien från dess rika sida.

Utan även cellsystemet i den samtalscentral där te-boyen från slummen fungerar som badli, en ersättare som tillfälligt

Man har också funnit på en sinnrik metod att överbrygga de bägge sidorna hos Indien och deras skiljaktiga kulturer – genom att droppa de rätta namnen i frågetävlingen. Slumdoggen från Mumbai känner till De Tre Musketörerna och George Washington, de vanligaste namn som medelklassen känner från skolan.

Denna lagom upplysta film avslöjar mer om medelklassen än om dem därnere.

Som en kontrast mot slummen möter vi också i rikt mått det spännande och välmående Bombay. Inte bara Cuffe-Parade och Nariman Point, Mumbais Manhattan – som numera ingår i standardporträttet

Detta är ingen ordinär askungesaga och ingen vanlig slumlordskröna. Det är ingen filmisk nyorientalism som Glädjens Stad eller som den något djärvare Oh Calcutta! Den överträffar varje sofistikerad Dickensmelodram. Det är en thriller med högt tempo, en hjärtskärande tragedi, ett förmodat rörande porträtt av de förtrycktas solidaritet, ett spännande, samtida prov på kulturell antropologi – allt i ett.

Den visar människans förödmjukelser och krossar många ömma medelklasshjärtan – i varje fall när man får bevittna hur barn får sina ögon urgröpta och tvingas bli förslavade blinda tiggare. Fast stämningen förflyktigas snabbt genom den glada dansen till sången Jai Ho! Det vittnar verk-

ten i Mumbais smutsiga slumvärld.

Detta kanske förklarar filmens enorma succé i biljettluckorna och hos den prisutdelande eliten. Vem bryr sig om de löjliga filmiska misstag som man gör? Att samförpacka fattigdom med slummens sadistiska excesser, polisbrutalitet med invånarnas råhet i frågetävlingsformat är ju genialiskt! Danny Boyle har verkligen ansträngt sig att gestalta fattigdom genom att låta en hungrig slumdog firas ner från ett tågtak för att stjäla ett bit roti (ett indiskt bröd). Det är ju annars inte så lätt för den som lever i välfärdens tid att förstå vad hunger och fattigdom innebär.

Danny Boyles uppfinningsrikedom förtjänar alla belöningar.

»Det vittnar verkligen om Danny Boyles genialitet när han kan förvandla den fullpackade och frustrerande miljön på Victoria Terminal Railway Station i Mumbai till en bedårande romantisk scen med oändlig charm.«

ersätter en ordinarie. I stället för att med västerländsk accent besvara kundsamtalen, söker han sin älskade i cyberrymden.

Att vara yrkesmässigt och socialt rörlig för att fungera som kulturellt surrogat -kan man fånga det globaliserade Mumbai på bättre sätt? Om gatsoparna i Mumbai, de lokala ”miljövårdarna”, genom sitt perfekta ”infödda” uttal kan övertyga Västerlandets kunder att de inte tillhör någon exotisk massa från ett fjärran land är kanske budskapet att slummens reservarmé är en potentiell mänsklig resurs i det kulturellt blandade Bombay som man kan outsourca till.

ligen om Danny Boyles genialitet när han kan förvandla den fullpackade och frustrerande miljön på Victoria Terminal Railway Station i Mumbai till en bedårande romantisk scen med oändlig charm, där kärleken mellan slumdoggarna går mot sin musikaliska fullbordan och för alltid kommer att förtrolla åskådarna. En kärlek trots allt i den globala krisens tid.

AR Rahman’s musik, fotot och bearbetningen är fängslande. Filmen är en filmisk fullträff. Danny Boyle har funnit på ett nytt koncept för en verkligt globaliserad film. Är det månne hög tid för gammalmodiga och konventionella kritiker att ompröva vad man skall se, och viktigare, måste bortse ifrån, i en film? Om man därvid drar slutsatsen att man, för att avnjuta en modern Holly-Bollywood melodram, bildlikt måste plaska runt i en glittrande, grund sjö av SKIT under två timmar – ungefär som den unge Jamaal i filmen bokstavligen måste göra för att få Amitabh Bhachchans autograf, då befinner man sig ur takt med tiden!

Låt mig sluta som filmen början – med ett eget Q & A: Varför har Danny Boyle med Slumdog Millionaire till den milda grad förhäxat den indiska medelklassen?

A: Han har lurat dem; B: Han är ett geni; C: Han hade tur.

Nej! Det är skrivet! Han ligger i takt med tiden!

b.sivaraman är indisk filmkritiker. Översattning gjord av hans isaksson, som är tillbaka i nästa nummer.

fibprosa

fib 23

svart marmor Utdrag ur David Ericssons nya roman

J

david ericsson text anna moberg illustration

ack säger åt taxichauffören att stanna vid bron från Djurgården till Beckholmen. När han konstaterat att gatan är tom går han med snabba steg över bron.

Då han vänder sig om och ser Djurgårdsstadens sovande hus speglas i nattljuset i kanalens vatten börjar han ångra sig. Beslutet att åka dit togs kanske lite väl hastigt och han vet inte riktigt vad han ska göra om han får syn på Lea. Samtidigt kan han inte komma ifrån att det är någonting med detta som han, även om han varit nykter, för sitt liv vill försöka förstå. Vid bryggan intill en av det ödsliga varvets torrdockor ligger en stor kustbogserare, en gammal Djurgårdsfärja och en liten ångbåt. Allra längst ut ligger den gamla kusttrampen som Peter talat om. Alla båtarna vid bryggan är nersläckta så när som några lampor runt bogserbåten och ett svagt sken från sidan av kusttrampens lastrum.

Ett jämnt långsamt dunkande hörs från kusttrampens maskin som tydligen består av en gammal tändkulemotor. Jack går fram till den och tittar in över relingen. Lastrummet är ombyggt och förhöjt drygt en och en halv meter över däcket och har fönster åt alla håll med fördragna gardiner. Han går akterut längs båten för att försöka se in.

Plötsligt hörs en bilmotor från land. Han vänder sig om och ser hur vägen mellan skjulen lyses upp. En stor bil kör förbi, försvinner bakom ett magasin och tvärstannar. Ett par bildörrar smäller igen och han hör röster på ett främmande språk. Utan att veta vart han ska ta vägen, går han snabbt mot högsjöbogseraren bredvid kusttrampen för att hoppa ombord och gömma sig.

Men innan han hinner fram syns två mörka mansge-

stalter i det svaga skenet från en hamnlykta.

Mer klar i skallen än han varit under hela kvällen och halvt i panik, svingar han sig över relingen till kusttrampen. Ljudet av stegen på bryggan närmar sig, passerar och avlägsnar sig. Han pustar ut och hukande, stödd mot lastrumskanten, tar han sig till bortre sidan av däcket, ut mot vattnet.

Plötsligt stiger varvtalet på den gamla tändkulemotorn. Då han försiktigt ser över lastrummets kant, upp mot kommandobryggan, har lanternorna tänts och fartyget börjar röra sig och knuffa mot bryggan.

Han hör hur en av männen ropar någonting på ett språk som kan vara ryska och ser hur en tross landar i fören. Snart märker han att de flyter fritt och backar ut från bryggan och varvet.

Framåtböjd smyger han runt däcket tills han kommer till fören där han inte kan ses från kommandobryggan.

När han sätter sig ner får han syn på en glipa mellan två gardiner. Snabbt kryper han fram på det hårda trädäcket och tittar in genom fönstret.

Till sin förvåning upptäcker han att den ödsliga natten utanför är förbytt mot myllrande liv i det som en gång var ett lastrum, men som nu är ombyggt till en salong med ett blänkande trägolv. Där står män och kvinnor med glas i händerna i något som verkar vara ett cocktailparty. Men hur han än vrider sig kan han inte se Lea i gardinglipans trånga perspektiv. Försiktigt dunkande på ett lågt varvtal, som för att inte störa de sovande i lyxvillor och ambassader längs stranden, vänder båten sävligt ute på Strömmen och sätter kurs mot farleden.

>

fibprosa

>

Jack önskar att han hunnit hoppa iland, men det är inte mycket att göra nu och han hoppas på att den bara ska åka en liten bit ut från stan.

Folk inne i det forna lastrummet står i små grupper och pratar. På en liten scen längst akterut sitter en man med en bindel för ögonen och spelar dragspel.

Plötsligt dyker Lea upp från ingenstans tillsammans med en man i övre medelåldern med kolsvart hår. Färgat, konstaterar Jack och noterar att de två ställer sig lite för sig själva. En annan man kommer fram till Lea. Han tar hennes hand och kysser den. Jack tycker att det ser fjantigt ut och har svårt för att hon ler då hon säger några ord till mannen.

De flesta männen har kostym och är i medelåldern eller äldre. Endast ett par yngre män syns till och de är ledigare klädda i jeans och skjorta. Kvinnorna har långklän-

ningar eller åtsittande kjolar, en i svart skinn, och de ser ut att vara allt ifrån tjugo upp till sextioårsåldern.

Det verkar inte hända någonting därinne. Ingen dansar trots musiken från dragspelet som sipprar ut genom fönstren och hörs mellan vågbruset och dunket från maskinen. Istället cirkulerar folk runt och pratar och det hela förefaller rätt stelt.

Båten närmar sig Nacka Strand. Det är mörkt i Kungliga Svenska Segelsällskapets lokaler i hamnmagasinen. Men i restaurangen lyser det fortfarande och de sista gästerna står på trappan vid småbåtshamnen. Jack fryser, hans arbetsjacka är bra men den är tunn och kräver att man rör på sig. Han söker lä genom att krypa ihop på trädäcket. Plötsligt tystnar dragspelsmusiken. Belysningen mattas ner, ljus brinner på borden och ett par spotlights belyser den lilla decimeterhöga scenen.

Bibliografi

n Truck Stop, 1999. n Redlight, 2001. n Taxfree, 2004. n Svart Marmor, 2009 (Ordfront).

Då ljuder dragspelet åter i en vals. En satt man i femtioårsåldern med rakat huvud, i en grov blå skjorta utanpå ett par blåjeans, kommer ut genom en dörr bakom scenen tillsammans med en ung blond kvinna i vit- och rödblommig sommarklänning. Han håller henne i handen, bugar lätt och börjar sedan föra henne i valsen. Gästerna står längs sidorna med sina cocktailglas medan paret tar upp en stor del av golvet i mitten. Till de sirliga tonerna svänger de runt på ett nästan överdrivet sätt. Några gånger böjer mannen ner kvinnan så att hennes hår når golvet. Det ser ut som de övat, men han är inte särskilt smidig, snarare stötig och nästan aggressiv. Hon ser avvaktande på honom, som om hon försöker utröna vad han tänker göra härnäst. När dansen är slut applåderar alla, mannen bugar djupt och kysser kvinnan på handen.

Tillsammans bugar de sedan åt var och en av gästerna.

Han leende medan hon undviker de andras blickar. Så släpper han hennes hand, går ett steg åt sidan och gör en gest åt henne. Långsamt snurrar hon ett varv med händerna längs sidorna. Mannen knäpper med fingrarna.

En kypare kommer in och håller fram ett svart skrin med gyllene beslag. Mannen öppnar det och tar fram en stor guldglänsande sax. Jack, som krupit ihop på huk mot kylan, håller på att trilla omkull när mannen håller upp saxen och klipper med den i luften. Som om han ville förevisa hur den fungerar. Så går han fram till den blonda kvinnan, tar tag om hennes klänning och klipper med viss möda bort en bit så att axeln blir bar.

Frågande håller han upp saxen mot de andra. Då ingen reagerar klipper han av en bit av hennes hår. Hon gör ingenting, ser bara ner medan hårtussen faller.

En av de propert klädda männen i publiken stiger hastigt fram, tar saxen och klipper så att den andra axeln blir bar. Innan han hunnit tillbaka till sin plats är en kvinna framme hos den blonda och klipper en bit av klänningen ovanför ena bröstet. Jack ser att kvinnan andas häftigt.

Snart kommer fler män fram och, till Jacks förvåning också kvinnor, och trasar sönder klänningen bit för bit.

När en äldre distingerad herre klipper en trekant i klänningen visar det sig att hon inte har någonting under den. En av de få yngre männen med axellångt mörkt hår stiger fram, vänder den blonda kvinnan från publiken och river upp tyget nerifrån i två långa revor som han klipper av så att hennes rygg och bak blir synlig.

Då han gått tillbaka och ställt sig bland de andra går en mager kvinna i sextioårsåldern fram och tar tag med båda händerna på det enda stället där klänningen är hel, vid halslinningen, och drar till. Men tyget ger inte vika, istället följer den unga med i rycket och är nära att tappa balansen. En rundlagd kvinna dyker upp från andra hållet och med gemensamma krafter drar de så att resterna av plagget rämnar i två delar och den unga kvinnan står helt naken inför publiken. Hon försöker inte skyla sig, det skulle ändå vara meningslöst. Genom motorljudet hör Jack hur alla applåderar samtidigt som kvinnan böjer sitt huvud inför dem. Som om skepparen sett allt lägger han om rodret och vänder tillbaka mot staden. Just som fartyget gör en lätt överhalning vid giren ser Jack hur den blonda kvinnan och mannen hastigt försvinner ut genom dörren bakom scenen.

Plötsligt är allt nere i salen förvandlat till en vanlig fest. Ljuset i taket tänds, öl och vin bärs in tillsammans med jordnötter och man sätter sig vid borden längs väggarna. I sin halvt förfrysta ställning i fören under

den alltför långsamma resan tillbaka, förbi Lidingö och Fjäderholmarna, ser han inget mer hända inne i salen.

Och på sättet de håller glasen och på de stela leendena förstår han att de kallpratar. Han är klar över att det är irrationellt och möjligen ett resultat av hans eget drickande under kvällen. Men av någon anledning retar det honom att det är en klenod till tändkulemaskin som driver dem, dandyerna där nere i lastrummet, med sitt taktfasta dunkande.

foto: eva wernlid

fib 25

Då fartyget åter glider in i Stockholms ström, sticker han försiktigt upp huvudet över förpiken och ser att det girar mot Beckholmen. De törnar emot bryggan och när en av lamporna vid varvsbryggan lyser rakt ner på Jack inser han att han kommer att bli upptäckt om han inte springer iland.

När skepparen slår full fart back så att rökringar stiger ur skorstenen mot den svarta natten och trossen knakar ljudligt runt pollaren på bryggan, tar Jack chansen.

Försiktigt reser han sig och ser att en man är på väg akteröver. Han springer fram och hoppar över relingen i ett språng.

Just då hörs ett rop från aktern på bruten svenska.

– Stanna!

Men Jack är redan ute på bryggan och på väg mot land.

Han springer allt vad han orkar och hör hur någon kommer efter då han rundar ett magasin och fortsätter ner mot bron som leder in i Djurgårdsstaden.

– Stanna din jävla fluktbög! ropar förföljaren.

När Jack kommit över till andra brofästet ser han att mannen inte hunnit längre än en bit in på bron och att han stannar upp. Jack fortsätter springa upp bland de små husen, svänger flåsande in i en gränd, stannar upp och lyssnar. Inga steg hörs och han lutar sig mot en vägg, förvånad över att de inte hann ikapp honom.

Han antar att hämtningen med limousiner av de festande kommer att ta sin tid och vill inte hamna mitt i den. Ett tag överväger han att ta en nattbuss. Men börjar istället vandra genom Djurgårdsstaden och bort mot Vasavarvet.

david ericsson är född 1958, lastbilschaufför och författare som debuterade i bokform 1999 med truck stop, en novellsamling om livet som lastbilschaufför. den gavs ut på förlaget ordfront. han har arbetat som lastbilschaufför i tjugo år och frilansar som krönikör och recensent i bland annat transportarbetaren.anna moberg är illustratör och fotograf bosatt i malmö. anna_ moberg@hotmail.com

Hallå där, David Ericsson n Nu kommer din roman Svart Marmor (Ordfront), ”om arbetare och konstnärskap, om makt och okända krafter i Sverige”. Men vad handlar den om?

– Det är en thriller om ett hemligt sällskap. Eller egentligen ett officiellt sällskap där en del medlemmar flippar ut. Den handlar om de hemliga sällskap som vi också har i Sverige.

Men även om hur arbetare möter överklassen i en ganska hård konfrontation.

– I vanliga deckare är brottslingar ofta buset, men för mig så är överklassen brottslingarna och jag har spelat på det i boken. n Är det en politisk bok?

– Det är mer en kärlekshistoria där en ung kvinna försöker få upprättelse, även om den har mycket politik i sig. Men kärlekstemat är starkare. Jack ställer upp så på sin tjej. n Jag har förstått att du har skrivit på den länge.

– Ja, den var klar för ett år sedan, men sen efter en sommar på vägarna läste jag den på hösten och tänkte ”vad är det här för jävla skit”, det var en massa folk som bara sprang omkring. Då kände jag att jag var tvungen att skriva om den helt, så att människorna blev levande.

– Det är utan tvekan den bok jag jobbat mest med. Jag har gjort det jag kan göra i det läge jag är i nu och den blev som jag ville att den skulle bli.

– Jag är väldigt nöjd, om man får säga så.

MARTIN SCHIBBYE

fibfolkibild

»Länge le

Laisvall 16 maj 2006. Isen på sjön Laisan ligger fortfarande kvar.

Nadokvägen 1993.

Maria Lindqvist 1983.

Stefan Johansson ska sälja sitt hus till en norsk familj.

fib 27

leve gruvan!«

fib 27

maria söderberg text & bild

Tagi Joki granskar berget.

Thomas Höglin, kvarnskötare.

>

fibfolkibild

Åke Lindgren vid borraggregatet.

Gruvorterna i Laisvall var fyra till 24 meter höga.

N

Midsommarafton i Laisvallgruvan 2001.

Iwan Morsund gör sitt sista arbetspass. www.laisvall.net

Mikael Karlsson, kvarnskötare.

är den blyrika malmen hittades i Laisdalen 1938 förändrades mycket, ja, för en del förändrades allt. Ett lappländskt Klondyke uppstod.

Här fanns pengar att tjäna för den som var beredd att offra något, här fanns en inkomst att hämta in.

Som mest hade Laisvall en befolkning på närmare tusen invånare. Samhället uppfördes och drevs av gruvbolaget. Nedläggningsåret var befolkningsantalet strax över tvåhundra. Tretton familjer hade vid den tidpunkten barn under arton år. Sex år senare finns det

bara tre barn kvar under årton år.

Den sista salvan sköts den den 30 oktober 2001.

I dag har Laisans vatten fyllt orter och vägar under jord. En arbetsplats med flera hundra anställda har tystnat.

Den mest dramatiska delen av nedläggningen inträf­ fade den 27 september 2006. Den dagen skulle den stora gruvlaven av betong med sin magnifika höjd av 86 meter sprängas.

Ju närmare tidpunkten för sprängningen kom desto

fib 29

Anneli Öhman, kvarnskötare.

Smörgåstårta. Verkstaden under jord, september 1993.

starkare upplevde jag att något var fel. Frånvaron av en ordentlig diskussion kring minnet av Laisvallgruvan var uppenbar.

Det första försöket att få omkull den stora gruv­ laven misslyckades. Trots trehundra kilo dyna­ mit och expertråd tvingades sprängaren Mikael Rungdahl bittert konstatera: Det gick åt helvete.

Laven stod kvar med sex graders lutning.

På åskådarplats hurrade man för laven. Björn Lestander, Laisvallby, fick med sig publiken i ett fyr­

faldigt leve: ³Länge leve laven! Den leve hurra, hurra, hurra, hurra! Skolbarnen från Kyrkholmsskolan i Arjeplog fnissade och skrattade. De skulle senare åka tillbaka till klassrummen och rita fantasifyllda teckningar av det lutande tornet i Laisvall. Andra kände en smärtsam förvåning. Hur kunde det gå snett?

Men i samma ögonblick som laven inte föll blev Norrbotten en attraktion rikare. Den gäck­ ande laven, industribyggnaden som inte ville ned.

Laisvalls lutande torn!

Harald Fritzén, laddare.

I boken finns framför allt Maria Söderbergs bilder från början av 1990talet och nedläggnings-åren 2001–2007.

Maria Söderberg har dokumenterat gru­ van och samhället i över tjugo år.

>

fibfolkibild

Den stora laven gäckade alla: efter en stor dov smäll sjÜnk den ned fem meter med en lutning av nio grader. 27 september 2006.

fib 31

>

En intressant period inträffade efter gruvlavens vägran att falla. Händelsen var på allas läppar. Det gick också att skönja en viss upprymdhet.

Med det lutande tornet på näthinnan tillfrågades de Laisvallbor som besökte Laisdalens Livs de kommande dagarna: Om laven står stabilt, vill du då att den ska vara kvar?² Av 101 personer var det 15 som svarade nej och en som tyckte både ja och nej. En stor majoritet, 85 personer, svarade ja. Plötsligt fanns det en opinion, en viljeyttring, även om den kom när klockan passerat tolvslaget.

²Sent ska syndarn vakna, sa Christer Westin, ordfö­ rande i föreningen Framtid Laisvall som hade bildats fem år tidigare. Vi kunde ha gjort något tidigare.

Han trodde aldrig att så många hade intresse av att behålla gruvlaven. I föreningen hade frågan aldrig väckt något större intresse. I perspektiv av framtiden fanns ingen gruvhistoria värd att bevara.

Nio dagar senare föll laven.

maria söderberg, född 1959 i arjeplog. frilansfotograf och författare. aktuell med blygruvan i laisvall (midsommar förlag) och en dokumentärfilm om gruvan som sänds senare i år i svt.

Överst: Metalls avdelnings­ styrelse med bland annat Stig Erik Nyström, Bert Sundström och Seth Lestander ska ha träff om nedläggningen. Anders Sundström är på besök.

Nere till höger: Morsund lämnar gruvan för gott efter tolv år.

Midsommarafton 2001.

Till vänster: Fyllnadsmaterial för att täcka området.

fibsettlästhört arvet från darwin Birgitta Forsman | Fri tanke

nästan allt om människan Johan Frostegård | KIUP

darwins idé

Staffan Ulfstrand | Östlings bokförlag Symposion

I år är det 150 år sedan Charles Darwin publicerade The Origin of species – by Means of Natural Selection, på svenska Arternas uppkomst och 200 år sedan han föddes. Darwins teori ses som epokgörande och har blivit ett paradigm som anammats av hela den vetenskapliga världen.

Men Darwin och hans verk väcker också motstånd, både mot upphovsmannen och hans teori men också mot det arbete som utförs av nutida biologer med evolutionsteorin som grund. Det handlar om vår syn på skapelsen. Vår syn på livets mål och mening och på oss själva. Det finns en underliggande rädsla att utvecklingsläran och kunskaper om människans biologiska egenskaper berövar oss viktiga mänskliga och samhälleliga värden.

Den största svårigheten gäller människans ställning som biologisk varelse. Redan på Darwins tid kunde många acceptera att djuren hade utvecklats på det sätt som han beskrev, men när det gällde människan måste hon vara skapad till Guds avbild.

Runt människan har vi för mycket erfarenheter, för mycket förförståelse, för mycket förhoppningar.

Dessa problem behandlar Birgitta Forsman i Arvet från Darwin – religion, människa, moral. Hon är humanist och vill

ta upp sociala och etiska aspekter på evolutionen och evolutionsteorin. En kärna i boken är vårt förhållande till evolutionsteorin: Skall vi ta den till oss och göra den till norm eller skall vi acceptera den och skaffa oss kunskaper för att bekämpa dess negativa konsekvenser. Det senare är Forsmans förhållningssätt. Är utvecklingsläran ett hot mot religionen och hur går det med moralen och etiken om inte religionen finns? Forsman anser att religiositeten kan ha en evolutionär grund. Hennes hållning är i huvudsak religionskritisk. I slutet av boken diskuterar hon möjligheten av en icke-religiös etik och vill ge företräde åt något hon kallar moralisk individualism.

Hon lämnar stort utrymme åt djurens förhållande till människan och den moraliska individualismen. Hon ställer också frågan om en biologisk människosyn kan vara ett hot mot kvinnans frigörelse eller leda till rasism. Hon svarar att både sexism och rasism är betydligt vanligare i kretsar där evolutionsteorin förnekas.

Det är givande att läsa Birgitta Forsmans bok. Samtidigt har jag invändningar mot hennes sätt att upplösa gränserna mellan människor och djur.

Johan Frostegård är läkare och har som titeln antyder, Nästan allt om människan – evolutionen, generna, moralen och lite till, fokus på människans utveckling och egenskaper i ett evolutionärt perspektiv. Genom hela boken betonar författaren att evolutionen saknar riktning: ”Det finns ingen pil mot framtiden som förädlar och förbättrar, bara ett blint skeende.” Frostegård låter denna moderna diskussion symboliseras av Richard Dawkins och Stephen Jay Gould.

För Dawkins är generna huvudaktörer. Det är de som ger individen de egenskaper som får honom att leva och fortplanta sig eller att dö. Gould betonar individens roll. Även om det är gener som lever vidare så är det individer som fortplantar sig Gould angrep också adaptionismen, dvs. tendensen att förklara alla mänskliga egenskaper och företeelser som resultat av en anpassning i gången tid. Just detta tycker jag är synligt också hos Frostegård när han exempelvis försöker ge färgblindhet, väns-

terhänthet eller en del ärftliga sjukdomar ett sådant perspektiv. Men Frostegård slår inte fast utan ger förslag och fungerar därför lite som idéspruta. Liksom Forsman diskuterar Frostegård etik och moral och ser dem delvis som evolutionärt grundade.

Inte minst diskuterar han en evolutionär grund för altruism något han finner i läkaretiken.

Staffan Ulfstrand, professor emeritus i zooekologi (dvs. djurens samspel med sin omgivande miljö) i Uppsala är en annan som känt sig kallad att hylla jubilaren med Darwins idé – Den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag, en bok i första hand om evolutionsforskningen i dag. Hur kan nya arter uppkomma och hur det kan finnas mellanstadier, t.ex. hur kan början till vingar finnas och vara till fördel utan att ge flygförmåga? Nästan alla exempel är från djurriket undantaget kapitlet om koevolution, som bl.a. behandlar samutvecklingen av blommor och pollinerande djur. En stor del av boken ägnas alla de säregenheter som existerar i samband med fortplantningen, från frieri

fib 33 till ungarnas omhändertagande. Aldrig är naturen så fantasifull som på fortplantningsområdet. Hur skall man fortleva i kommande generationer och försäkra sig om bästa möjliga gener från sin partner?

Skall man satsa på kvantitet eller kvalitet när man alstrar barn? Hur skall man ge avkomman bästa möjliga skydd och miljö?

Författaren understryker att miljön inte står i motsats till generna. Ärftliga drag fungerar alltid i en miljö, gynnas eller missgynnas.

Staffan Ulfstrand ger oss möjligheter att ta del av en forskning som möts av, ofta berättigad, misstänksamhet, med en stor bredd och bidrag till nya tankar och frågeställningar.

Dessa tre böcker är ganska olika varandra, men betonar alla människans sociala sidor och försöker komma bort från en bild av evolutionen som bara handlar om utslagning och den starkares framgång.

Altruism (oegennyttan) kan visst ha ett evolutionärt ursprung.

Sisela Björnsson

israel och Palestina – 60 år i våra röda hjärtan Ulf Bjereld & Ulf Carmesund (red) | Hjalmarson & Högberg.

Broderskapsrörelsen (s) och ABF Stockholm valde 2008 att uppmärksamma att det gått 60 år sedan fördrivningen av drygt 700 000 palestinier från gamla Palestina.

Antologin består av 10 avsnitt, á 15–25 sidor, och är skrivna av mer eller mindre kända (s)-personer. Redaktörerna är styrelseledamot respektive internationell sekreterare i Broderskaparna. Några inledande avsnitt av nestorn Evert Svensson, teologhistorikern Sigbert Axelsson och journalisten Göran Holmberg ger utmärkta historiska översikter av synen på Israel inom svensk socialdemokrati. Där, liksom inom

Foto: Donald Boström. Bild ur boken Inshallah som recenserades i förra numret.

den kommunistiska grenen av arbetarrörelsen stödde man utropandet av Israel på palestiniernas bekostnad. Faktorer som nazisternas utrotning av judar, nybyggarandan inom sionismen, kibbutzrörelsen, en ansats till demokrati var några faktorer som betingade Israelstödet. Dessutom skulle jag vilja lägga till en faktor: ren kolonialism. Stödet blev mer varaktigt inom (s) än (k). Därför ser vi också idag ett ”brett spektrum av åsikter”, i boken, enligt redaktörernas något förskönande beskrivning. Göran Holmberg är t.ex. med i styrelsen för Samfundet Sverige-Israel.

Mot hans Israelvurm står bl.a. Pierre Schoris mycket kritiska kapitel.

Ann Linde, internationell sekreterare för (s) sedan 1980 avslutar med en skrämmande, okunnig text. Hon förklarar att det är ”omdiskuterat” vad som orsakade flyktingkatastrofen 1948. Man häpnar.

Har Ann Linde aldrig hört talas om Benny Morris eller Ilan Pappe?

Med en sådan heltidsanställd person inom (s) och andra som Göran Holmberg förstår man varför partiledningen, inför massakern i Gaza, endast krävde suspendering av uppgraderingen av frihandelsavtalet mellan EU och Israel, inte av själva avtalet. Det senare är det självklara kravet från solidaritetsrörelsen med Palestina.

Dock, boken är mycket läsvärd, genom den inomrörelsekaraktär den har, och genom andra, starka kapitel.

ulf karlström

Kunzelmann & Kunzelmann

Carl-Johan Vallgren | Albert Bonniers förlag

En roman på två ben. En far och en son. Äkthet och falskhet. Stockholm och Berlin. När Joakim Kunzelmanns pappa, Viktor, dör uppdagas en livslögn.

Den erkände konstkännaren och konservatorn visar sig vara en yrkesförfalskare av rang.

Vallgren rullar sedan upp två berättelser och låter dem löpa parallellt. Viktors uppväxt och ungdom i ett gryende Nazityskland skildras i hela sin hopplöshet.

Den unge, homosexuella mannen, född med en nästan övernaturlig, konstnärlig gåva, är utsatt på grund av sin läggning, men finner snart en själsfrände i förfalskningens konst. Tillsammans lyckas de båda undvika plikttjänst och slavarbete i koncentrationsläger.

Sonen Joakim lever ett kaotiskt liv i den svenska huvudstaden i början på 2000talet. Hans extremt dyra vanor har försatt honom i en katastrofal ekonomisk situation. Han har byggt upp ett liv baserat på ytlighet, flärd och dyra viner.

Far och son har flera oväntade likheter.

Trots att de knappt verkar ha känt varan-

>

>

fibsettlästhört dra under tiden som Viktor levde, är båda två mästare i förfalskning, var och en på sitt sätt. Men när Vallgren låter Viktors förfalskade tavlor sätta begreppen som äkta och falsk i gungning, framstår Joakims liv som enbart en chimär. Joakims historia dryper av en svart humor.

Men det som verkligen förenar far och son är inte deras sätt att använda sig av förfalskningar. Det tydligaste genomgående temat i Kunzelmann & Kunzelmann är sökandet efter kärlek. Viktor har svårt att träffa potentiella partners på grund av samhällets bristande förståelse. Flera gånger blir han sårad, både fysiskt och mentalt. Joakim är en minst lika ensam karaktär, men han brottas framförallt med sin egen cynism.

Han utgör själv hindret för kärlek när kvinnoföraktet, porren och den rena driften efter

erövring tillåts bli grunden för hans kontaktsökande.

Kunzelmann & Kunzelmann är kanske inte storslagen som flera av Vallgrens tidigare romaner, men den utgör ändå ett stycke mycket välskriven litteratur. Att läsa romanen är att resa. Kanske utgör inte frågorna kring äkthet och falskhet de mest komplexa, kanske är satiren av samtidsskildringen bitvis lite väl utstuderad, men på det stora hela är romanen, med sina 534 sidor, både en handbok i konstförfalskning, en samtidsroman och en historielektion.

anna nyberg

migrantarbetare Anna-Lena Lodenius & Mats Wingborg | Premiss Förlag

I alla tider har människor flyttat i sökande efter ett bättre liv eller undan förföljelse. Idag med statligt reglerade gränser har det blivit ett problem för de välbärgade länderna.

200 miljoner människor i världen har valt att bosätta sig och arbeta i ett annat land och det är en migration som växer.

Mindre än en tiondel av dessa är asylsökande. Bara en liten del av dem har sökt sig till Sverige. Det är människor som

bin ladin - ett familjedrama

behövs, men vad händer med lönerna och arbetsvillkoren? Denna och många andra frågor ställs i Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs bok Migrantarbetare – Grundkurs om rörlighet, rättigheter och globalisering.

Under 1980-talet kallade invandrarverket dessa migranter föraktfullt för ”ekonomiska flyktingar”. Att folk flyttar för sin överlevnad, för att kunna försörja sig själv och sin familj, ansågs inte riktigt rumsrent. Men konstaterar författarna: ”År 2006 skickade migranter motsvarande 2000 miljarder kronor till sina familjer i hemländerna. Det är ett belopp som vida överskrider det samlade globala biståndet.

Utan dessa pengar skulle många fattiga familjer inte överleva.”

De flesta är lågavlönade och får jobb som

Den tidigare Washington Postredaktionschefen Steve Coll, som 2005 fick Pulitzerpriset för boken Ghost Wars. The secret history of the CIA, Afghanistan, and bin Laden återkommer nu med ett monumentalt verk om familjen bin Ladin.

Han lägger inte fokus enkom på Usama bin Laden utan vi får följa familjens flytt från Jemen i början av 1900-talet fram till deras position som en av Saudiarabiens mest betydelsefulla byggfamiljer. Ett skeende som

bror kajsajuntti

peter karlsson

andra inte vill ha, ofta under skrämmande arbetsvillkor. Många är papperslösa och lever under ständigt hot om utvisning och utnyttjas som slavarbetare, eller näst intill, av skumraskföretag.

Den ökade migrationen kan vi inte komma ifrån. Här finns en facklig utmaning, att ta ställning för de arbetandes villkor istället för att agera migrantpolis.

Det finns allt fler exempel på hur fackliga organisationer, bland annat Kommunal, agerar för migrantarbetarnas fackliga rättigheter, även när det gäller internationella avtal och konventioner. Men det behövs konkreta diskussioner även på lokal nivå och där borde denna grundkurs kunna få stor betydelse.

En annan viktig sida är att granska de kommunala upphandlingarna. Är det bara det lägsta priset, som skall vara det gällande? Är det seriösa företag, med avtalsenliga löner och bra arbetsförhållanden?

Steve Coll | Övers. Mattias Göthe | Albert Bonniers Förlag

i djupet är integrerat med kungafamiljen, al Saud. På samma sätt som familjen bin Ladins välgång är sammanflätat med kungafamiljen, är kungafamiljens ställning också beroende av USA, en beroendesituation som båda parter när under decennier. Det är omöjligt att skriva en historia om familjen bin Ladin utan att också skriva en historia om Saudiarabien, något som Steve Coll också förstått.

Det går inte heller att undgå den djupa ironi som finns inbakad i familjens göranden och låtanden, att tre av familjens starka män har dött i flygkrascher eller att familjen snarare är att betrakta som ett multinationellt konglomerat av jetsetters som är mer hemma i Beverly Hills eller Londons finanskvarter än Tora Bora-grottorna. Eller kanske den största ironin av dem alla; att USA sponsrade talibanerna och Usama bin Ladin under åttiotalet, en sponsring som uppbackades lika fullt av familjen al Saud och nu inte har blivit något annat än en draksådd .

»Den ökade migrationen kan vi inte komma ifrån. Här finns en facklig utmaning, att ta ställning för de arbetandes villkor istället för att agera migrantpolis. «

fib 35

i stormens öga

Christopher O´Regan | Forum Christopher O´Regan har en öppet borgerlig historiesyn. I sin bok om Gustaf IV Adolf beskriver han Franska Revolutionen som något negativt och tycker om Gustaf III. Jag borde således ogilla den här boken, men O´Regan är ärlig på ett sätt som få nutida borgerliga historieskrivare. Han problematiserar ofta genom att redovisa motsättningar.

O´Regan har en tro på folkets förnuft och en avsky för adelns kotterier.

Gustaf IV Adolf beskrivs som ett offer för omständigheterna ”fånge i det intellektuella ingenmansland som bredde ut sig mellan den nya och den gamla världen”.

Kungen vågade ofta inte byta ut inkompetenta personer. Intrigerna är många.

Vänner blir fiender och fiender blir vänner. Boken är fängslande som en dokusåpa på tv.

Ibland tycker jag O´Regan psykologiserar väl mycket; som när han spekulerar om förräderi smittar i en släkt. Men det är en kommentar i marginalen. Boken rekommenderas till alla som vill lära sig något om Sveriges historia under 1800-talets första år.

Olof Rydström

tuula underbar underbetald undersköterska

Arja Kajermo | Nisses Böcker Arja Kajermos seriestrippar om Tuula lyckas fånga det vardagliga (verkliga) livet på jobbet och bland höghusen. Uppenbarligen står de på en solid grund av egna erfarenheter. Hon är småironisk och elak, men aldrig kall. Dessa komprimerade noveller lyckas pressa ut osannolikt mycket humor ur till exempel klädinköp, fikastunder och balkongscener. För att inte tala om katten och hunden som speglar

Tuula och hennes sambo Seppo. Vi förflyttas i djärva språng från mattelektion bland håglösa tonåringar, via stel parmiddag till hundar som pratar finska. På vägen passeras också tv-soffan och den äkta sängen! Detta är den andra samlingen med Tuula-serier, tidigare finns En pillig sol i Särholmen (2005)

ulla wennberg

det är vår bestämda uppfattning ...

Andreas Malm | Atlas Pocket

”En stor, och övertygande del av Malms framställning talar just för att det faktiskt är för sent.

Uppvärmningsspiralen vrider sig av egen kraft.

Jordens energibalans är rubbad och kommer ofrånkomligen att utlösa dramatiska störningar, oavsett eventuellt skyndsamma politiska beslut om minskade utsläpp. ”Läs Staffan Dahlöfs recension av Malms bok som nu kommit ut i pocket på:

Arja Kajermos seriestrippar om Tuula finns nu utgivna av Nisses böcker.

www.fib.se

fibintervju

»En vettig

människa håller på den svagare« Författarkollegerna och jämtarna Mohammed Omar och Carl-Göran Ekerwald samtalar om världsläget, Hamas och om det finns några ”svenska värderingar”.

C

mohammed omar text julia wagner bild arl-Göran Ekerwald och jag talade 2007 tillsammans på bokmässan i Göteborg om baron Hermelin och sufismen. Två hundra personer kom för att lyssna. Det var hedrande att framträda i hans sällskap. Han hör till en högre division.

Men vi är inte bara författarkolleger utan också landsmän. Han är jämte, bördig från Östersund, uppvuxen i Offerdal. Även jag har jämtländskt påbrå, min mor kommer från Östersund, och hennes föräldrar från Alsens socken. Ekerwald föddes 1923 och hade varit jämngammal med min morfar om han hade fått leva. Min morfar var bondson från byn Bleckåsen.

Ekerwald är en klok och erfaren herre som rest vida i Orienten och Västerlandet och funderat kring både vad som skiljer oss åt och vad som förenar oss. Sedan

han var sexton år gammal har han studerat det persiska språket och tankarna hos dess stora andar. När jag var sexton, i början på 90-talet, konverterade jag till islam.

Förra året utkom hans memoarer, Tabula rasa (Norstedt) med undertiteln Fragment av ett liv.

Det är sällan de visa och gamla hörs i våra medier. Jag bestämde mig för att höra mig för om hans åsikter om världsläget och for ut till hans stuga i byn Lagga utanför Uppsala. Med mig hade jag en vän från Iran. Det är han som kör mig dit eftersom jag ännu saknar körkort.

Min vän har vacker sångröst och sjunger några persiska dikter för oss medan vi dricker te och äter skorpor.

– Jag såg dig senast i Aktuellt, säger han leende. Jag jublade, du formulerade dig utomordentligt, och motparten, han hör till Bushfolket. De är inte skojiga.

>

fib 37

>

fibintervju

>

En gång när jag var här på besök läste du dikten ”Usura” av Ezra Pound för mig. Västvärlden befinner sig i en allvarlig ekonomisk kris. Vad tror du om framtiden för den räntebaserade kapitalismen? Kan vi fixa en fungerande ekonomi för världen eller måste vi leva med kriserna?

– Ezra Pound säger sant: ”Räntan är emot naturen… gör ditt bröd torrt som papper… dödar barnet i moderns buk… gör impotent… inbjuder lik till sin bankett…”

Jag känner till att inom islam är ränta inte tillåtet och det var det inte i Europa heller under medeltiden.

Sedan införde man en gräns, en man medgav en viss ränta. Någon gång under renässansen. Sedan bara steg räntan. Det är det systemet vi har kvar. Det har funnits i femhundra år. Och det är förödande. Pengarna arbetar ju inte. Du berikar dig utan att du gör något. Det strider mot en mänsklig princip. Man skall tjäna sitt bröd i sitt anletes svett.

Israel ockuperar Palestina. 2006 förlorade de mot Hizbollah och i år misslyckades de med att uppnå sina mål i Gaza. Israelerna verkar ha förlorat sin kämpaglöd. Har de insett att Israel inte har någon framtid?

– Ja, jag skulle tro att många tänker så. Det har pågått så länge. Israelerna är medvetna om att de fick det här landet på tvivelaktiga grunder. Det är världssamfundet som har konstruerat Israel på artificiell väg.

Det finns en väsentlig sak i allt detta. Man måste skilja på judar och Israels sionister. En verklig jude är, som Eric Hermelin säger, ”en man som inte stödjer sig på pengar, inte på vapen och inte på andra människor”.

En sann jude förlitar sig på Gud enbart och bedriver inget våld mot någon. Bland judarna finns det många fromma människor som inte accepterar vad Israel gör.

Paulus var en bildad man, han var beläst i grekisk litteratur, han citerar grekiska filosofer. Hör på Paulus, revolutionären som förvandlade judendomen till kristendom: ”Judar ger mig sorg och beklämning, inte räcker det långt att hänvisa till ras och förhudsoperation”.

Det finns bland judar många som stöder palestiniernas

»

sak. Framför allt är Israel en amerikansk spjutspets, ett amerikanskt centrum för att ha sin hand i Mellersta östern. På det viset är Israels politik USA:s politik.

I trettio år har iranierna hållit ut. De gjorde revolution och det fick de lida för. CIA gör sitt bästa för att destabilisera landet genom att ge vapen och pengar till olika terrorgrupper. De har misslyckats. Iranierna vill inte ge upp den självständighet de vunnit genom revolutionen. Kommer Iran att fortsätta gå sin egen väg eller kommer de att underkasta sig USA? – CIA har mordpatruller inne i Iran. Det iranska systemet är ett unikt system, ett ”talibansystem” skulle man kunna säga. Vilken livslängd är det på det? Om man tittar på Kina så har det förändrats. Det är inte Maos land längre. Det är borta. Och så går det med alla länder. Det iranska systemet kan förändras precis som Maos Kina gjorde det. Men landet kommer fortfarande att finnas kvar och fortsätta att vara självständigt. Iranierna är ett kämparfolk. Jag var i Iran på 70-talet. Jag kom från Irak och in i Iran. I Irak gav den inre politiska splittringen upphov till allmän misstänksamhet. Iran var helt annorlunda. Jag och min hustru sa till varandra: ”Det här är ju precis som Frankrike!”

Människorna var europeiska till sättet, många talade franska. Iranier är vänliga människor. De var lätta att ha att göra med. Det beror också på etniska och språkliga förbindelser. Persiskan är släkt med svenska. Vi har många ord gemensamt. Tand heter ”dandan”, läpp heter ”lab” och modern ”madar”.

Eric Hermelin, den excentriske baronen som översatte tio tusen sidor persisk poesi, är en valfrände till dig.

Vad är sufismens huvudbudskap enligt dig och hur har du själv utövat sufismen i ditt eget liv?

– Mötet med Hermelin var min största upplevelse.

Det är den andliga friheten som kommer till uttryck i sufismen som tilltalar mig. En annan sak är att sufierna är lyckliga vad som än sker. De finner sig i allting.

Det är svårt att få folk att förstå. De flesta vill veta vad som är gott och ont. Det bryr sig sufierna inte om.

Fattiga amerikaner har alltid gått in i armén för att de behöver bröd. Det är samma sak nu. De rikas barn dör inte.

fib 39

En annan fin sak med sufismen är att man slipper allt prat om religion. Vi borde lämna Gud i fred. Det säger mäster Eckehart. Man ska inte hålla på och prata om Gud hela tiden. Han blir trött på allt detta babblande.

Du har inget att klaga över. Gud har satt dig till världen. Han kommer att höra av sig när han har behov av dig. Varsågod!

Vi går mot en multipolär världsordning. USA:s makt försvagas förutspår många experter. Vilket block tror du blir nästa hegemon – Kina, EU, Ryssland eller någon annan stat?

– Den som har största förutsättningarna är Kina, för de har folkmängden. Antalet människor är helt avgörande. Det ser man på kampen mellan Ryssland och Tyskland under andra världskriget. Ryssland var outvecklat, det hade ingen industriell potens, men Tyskland hade det. Tyskarna kom ingen vart för det. Det var för mycket folk. Stalin skickade iväg regemente på regemente. Det tog aldrig slut. Stalin hade hur mycket folk som helst. Det hade inte tyskarna. Ryssarna vinner på mängden människor. När man går på de stora gatorna i S:t Petersburg och man som jag kommer från Jämtland och ser hur det väller fram människor, ja då

blir man nästan rädd. Men man vänjer sig och de var vänliga. Man fick en känsla av vilken makt som ligger i massan.

Västerlänningarnas andel av världsbefolkningen minskar. Kvinnor föder inga barn före trettio. Makten hänger på antalet personer men den hänger också i hög grad på tekniken. Så den tekniska överlägsenheten i det kapitalistiska amerikanska systemet är vad som dominerar världen. Det är fosforbomber, splitterbomber, elektroniskt styrda missiler och det är alla dessa baser. Fattiga amerikaner har alltid gått in i armén för att de behöver bröd. Det är samma sak nu. De rikas barn dör inte. Enligt von Wright kan USA:s kapitalistiska imperium vara fem hundra år. Det gjorde Rom. Vad finns det för motkrafter? Vad finns det för motkrafter mot atomvapen?

Jan Myrdal skrev en gång att ”kriget mot kommunismen” nu har bytt namn till ”kriget mot terrorismen”. Mycket tyder på att den gröna faran har ersatt den röda faran som största utmaning mot USAimperialismen. De stora politiska folkrörelserna i den muslimska världen har i dag en religiös prägel. Vad anser du om det?

Carl-Göran Ekerwald,

n Född 30 december 1923 i Östersund, Jämtland, är en svensk författare och översättare.

Ekerwald växte upp i byn Änge i Offerdal, på den västjämtska landsbygden, där fadern var skogvaktare. Efter studier vid läroverket i Östersund studerade han vid Uppsala universitet, fil. mag. i humanistiska ämnen år 1949, därefter verksam som ämneslärare och sedan rektor i Svenstavik.

Ekerwalds författarskap består av romaner, noveller och en stor mängd kulturhistoriska essäer.

Han har under alla år också varit en flitig kulturjournalist i många svenska dagstidningar.

>

» fibintervju

Talet om svenska värderingar är ett uttryck för ett totalitärt tänkande. Det är samhällets elit som ska presentera värdegrunden för oss, och du ska bara ansluta dig. >

Bibliografi i urval

n lden och fågelungen, 1959. n Kumminåkern, 1962. n Saltstampen, 1969. n Persiska antologin, 1976. n Kidnappad 1978. n Jämtarnas land 1980. n Diogenes lykta 1983. n Frihet, jämlikhet, broderskap 1988. n Diderot 1989. n Ciceros barn 1992. n Nietzsche, 1993. n Vi goda européer 1995. n Goethe, 1996. n Shakespeare 1998. n Skogvaktarns pojke, 2002. n Essäer, 2002. n Jämtarnas historia intill 1319, 2004. n Horatius, 2006. n Läsa innantill och bli en annan, 2006. n Tabula rasa – fragment av ett liv, 2008.

– Visst är det så. Själv tror jag mer på en islamisk inriktning på en motståndsrörelse än en som bara bygger på Kommunistiska manifestet. Det tror jag inte på.

I Sverige sker det en glidning nu. Det har hänt mycket under Bushepoken. De som USA kallar för terrorister de kallar även vår regering för terrorister. Det får man inte opponera sig mot. Det är ett totalitärt synsätt som strider mot demokratin och som man får vara väldigt vaksam mot. I Norge är det bättre, där har man erkänt Hamas.

Hela detta datoriserade system, kontroll över mejl och mobilsamtal, det är i händerna på en effektiv säkerhetspolis som lär sig av USA hur det ska vara. Så det är en obehaglig tid. Men man ska helst inte tänka på det. Jag rycker på axlarna och tänker ”Än sen då?

Låt dem gå igenom mina brev”. Förr öppnade man breven. Man ångade upp dem och läste. Det fanns det folk som gjorde. Man ångade upp breven och klistrade igen dem. Det gick att se att de var lästa. Under andra världskriget när jag fick brev från Danmark, då var de stämplade. ”Die Wehrmacht” stod de på dem. Man visste att tyskarna hade läst breven. Men det nya FRAfolket lämnar inga spår. Det är kusligt.

Häromdagen debatterade jag i Aktuellt med en ”terroristexpert” som har gjort en undersökning om invånarnas värderingar i Malmöstadsdelen Rosengård.

Han menar att folk har blivit väldigt radikala därnere bland annat på grund av Irakkriget. Han är oroad över att deras värderingar strider mot vad han kallar ”den svenska värdegrunden”. Vad är det? Finns det en sådan?

– Svenska värderingar? Ja, några sådana finns inte.

Däremot kan man säga att det finns svenska traditioner. Talet om svenska värderingar är ett uttryck för ett

totalitärt tänkande. Det är samhällets elit som ska presentera värdegrunden för oss, och du ska bara ansluta dig. Det är ju inte demokrati för fem öre. I en demokrati råder åsiktsfrihet. En svensk som har växt upp i Sverige kan visst hata Sverige. Men inte som land eller som nation. Det är bara dumt. Men den svenska politiken kan han hata. Det är inget brott.

Under ockupation får man använda våld, som Hamas.

De har rätt. Det är en svensk grundvärdering, fastlagd i statens broschyr Om kriget kommer, som under det kalla kriget fanns bifogad i alla telefonkataloger. Där hyllades ”terroristen” i varsamma ordalag.

Man skall komma ihåg en sak när man talar om Palestina. En vettig människa håller på den svagare parten. Att hålla på den starkare är ju fånigt. Han klarar sig alltid. Den svaga parten är den som behöver skydd och stöd och hjälp. Unga människor förstår det där, de står gärna på den svagares sida, under det att de som har makten, de solidariserar sig med andra makthavare. Men människans naturliga instinkt är att se till den svages behov. Lever man i en diktatur är det tillåtet att göra uppror, om man gör det med förstånd. Ehud dödade kungen genom att använda list och hoppade sedan ut genom fönstret och kom undan. Om honom står det i Domareboken, tredje kapitlet.

Orienten skiljer sig från Västerlandet. I Orienten är historien levande. När man läser akademiska avhandlingar från Iran märker man att de refererar till medeltida filosofer och lärda som om de ännu vore vid liv. De har inte samma framstegstro som vi västerlänningar.

Men varför vill vi ha förändring? Jo, vi vantrivs i kulturen.

mohammed omar är författare och poet julia wagner är fotopraktikant på fib/k.

fibutrikes

fib 41

Kulspruteskytt skjuter med lös ammunition från signalbryggan under övning i Karlskronas skärgård inför mission i Somalia. FOTO: Johan Lundahl/Försvarsmakten/ CombatCamera.

Författaren Nuruddin Farah.

Piratjakten ifrågasatt

Riksdagen skickar i vår en svensk väpnad sjöstyrka till Somalias kust för att skydda FN:s hjälpsändningar och bekämpa pirater. Men vem är det som plundrar vem?

D

text massip farid ikken

en internationellt kände somaliske författaren Nuruddin Farah har reagerat starkt på den västerländska mediebilden av piraterna. Nuruddin Farah tar som exempel de stora summor pengar som piraterna sägs tjäna genom sina sjöröverier, siffror som författaren beskriver som omöjliga.

– När en stor summa pengar förs in i ett så fattigt land som Somalia, då borde det ha märkts. Pengarna borde ha spenderats på att köpa dyra kläder, lyxbilar och så vidare. Släkt eller grannar borde också ha läckt ut med uppgifter, men inget av det har skett, säger författaren.

Att piraterna skulle ha överfört pengarna till Europa eller USA tycker inte Nurrudin Farah verkar rimligt med tanke på hur svårt det är för somalier och invandrare att göra stora banköverföringar nuförtiden.

Fallet Al-Barakat i Sverige, då många somaliers tillgångar frystes, är ett exempel.

– Jag skulle skicka 3 000 pund från England till Sydafrika, det tog nio veckor, berättar författaren. Hans bok Yesterday Tomorrow som kom ut år 2000, handlar om att vara somalier i exil.

– Allmänheten och medierna borde fokusera på viktigare saker. I detta fall handlar det om att förstå varför det finns sjöpirater utanför Somalias kust, och vilka de är.

De flesta är fiskare som har gjort uppror efter att deras fisk beslagtagits av internationella fiskeriföretag som kommer med modernt utrustade fartyg och lägger beslag på all fisk i området. Modernt utrustade kolossala skepp roffar åt sig stora värdefulla fiskarter och lämnar ingenting över till de lokala fiskarna. Vidare finns det fartyg som dumpar sina kemiska sopor vid Somalias kust. Det har inte bara skadat marinresurserna utan även invånarna som har drabbats av allvarliga sjukdomar, berättar Nuruddin Farah.

Utfiskningen av havet samt jakten på det rosa guldet, den odlade laxen, är en annan faktor som indirekt har bidragit till att Afrikas längsta kust på 3 300 kilometer plundras. Allt tyder på att Somalia har blivit ett attraktivt land för många länder där tillgången på fisk börjar ta slut, menar Clive Schofield. Han är en australisk forskare som skrivit boken Plundered Waters: Somalias

Maritime Resource Insecurity. I boken berättar han om hur Afrikas horn plundras på marinresurser.

Tidningen Sydney Morning Herald har i många artiklar citerat honom. ”Fiskeflottorna är också pirater”, skriver reportern Connie Levett i en artikel från november förra året. Skepp från Frankrike, Spanien, Japan, Sydkorea, Taiwan, Egypten, Kenya, Pakistan, Saudiarabien, Sri Lanka, Jemen, Belize och Honduras utnyttjar Somalias marinresurser utan att kontrolleras, enligt Schofields studie.

Enligt FN:s livsmedels och jordbruksorganisation, FAO, var fler än 2,6 miljoner människor, 35 procent av Somalias befolkning, i akut behov av mat i maj 2008. Samtidigt rapporterar organisationen att 700 utländskt ägda fiskefartyg fiskar illegalt i somaliska vatten.

massip farid ikken är frilansjournalist. läs mer om somalia och nuruddin farah i första numret av fokus afrika, en periodisk skrift om afrika som kommer ut i april.

fibkultur »Det är som om det finns en förutfattad mening av att instrumental musik ska vara svårtillgänglig och jag tror det kan ha påverkat en del. Själv tycker jag det är enkel, tilltalande musik.«

Trumslagaren som tonsatt det våldsamma 1900-talet

fib 43

Thåströms trumslagare solodebuterar med en instrumentalskiva. FiB träffade Christian Gabel för ett samtal om instrumental musik.

D

pontus sillrén text julia wagner bild

et börjar med knaster, ett svagt brus. En speldosa dras upp.

Med sköra små toner spelas Internationalen. Det stycke som tonsatte såväl det tjugonde århundradets största, vackraste dröm liksom en av dess största katastrofer.

Långt bort från pompösa orkesterarrangemang står Internationalen naken och skör.

Som en vaggvisa till det förra seklet. Det här är det första sekunderna av Christian Gabels album 1900. Ett album som tar lyssnaren med på en resa in i ett vemodigt ljudlandskap, men där hoppet alltid finns runt hör-

net. Eller i alla fall löftet om det. 1900 är en instrumentalskiva, sånär som på ett par spår som innehåller fragment av röster. Utrustad med gammalmodig inspelningsutrustning och ett oslagbart sinne för minimalistiska melodier har Gabel skapat något mycket speciellt.

hörde ihop och jag började fundera på att göra ett album av dem. Skivan gavs ut av det lilla bolaget ST4T som startades enkom för att ge ut gamle Wilmer X-gitarristen Pelle Osslers soloskivor. Efter att Christian Gabel varit med och spelat in Osslers senaste album Ett Brus i den legendariska Hansastudion i Berlin fick skivbolagsägaren nys om hans ”190o”-inspelningar och insisterade på att de skulle ges ut.

Titlarna till albumet är väl valda och leder tankarna första hälften av förra seklet. Det är svartvita, kanske lite gulnade fotografier.

Sedan länge bleknade minnen av en värld som inte längre finns, eller kanske aldrig ens gjort det.

– Jag är intresserad av litteratur och historia.

När jag jobbade med skivan dök det upp namn och bilder i huvudet, jag associerade till det tidiga 1900-talet. Men jag hade också börjat intressera mig för min egen Allt började i frustration. Christian berättar: släkts historia. På spåret ”Jag har hört om – Vi höll på med inspelningen av en en stad ovan molnen” sjunger Christians skiva som utvecklade sig till ett evigmamma, sju år gammal, psalmen med text hetsprojekt. Jag hade fått en gammal av Lydia Lithel. Inspelningen kommer från en Tandbergrullbandare i present av min flickhalvsekelgammal stenkaka. Christian själv vän och började spela in egen musik vid har lagt på kyrkorgel. sidan av. Bandspelaren var från mitten av – Den spelades som en present till min femtiotalet och så gammal utrustning är morfar på hans födelsedag, med ”Blinka lilla ganska oförutsägbar. Bandet kan gå av eller stjärna” på andra sidan. Jag lade på kyrkorvändas ut, man måste vara uppmärksam geln i St. Görans kyrka där jag jobbat som på bandspelarens nycker. Men i slumpen vaktmästare tidigare. Det kändes fint att uppstod saker som aldrig skulle kommit till lappa in en bit av sin egen familjehistoria under mer kontrollerade inspelningsförhåli musiken. Christian Gabels släktband går landen. Tandbergbandspelarnas begränsockså till Algeriet, något som märks i låten ningar blev alltså nyckeln till albumet. ”Hinterland”, där ljudupptagningar från Under tre år pysslade han av och till med filmklipp som berör det land hans far flytt låtarna. En ursprunglig idé om att arbeta ifrån införlivas i musiken. Just film, eller snamed elektroniskt baserad musik rare filmmusik är också något byttes snart mot en svävande som influerat ”1900”. ljudbild, som lånad från en svun– Jag har tänkt mig skivan nen tid. Till Gabels egen förvålite som filmmusik. Musik till ning. bilder. Jag är inspirerad av – Den här musiken var inte Ennio Morricone (”Den (” gode, nödvändigtvis lik något jag själv den onde, den fule”, reds lyssnade på. Men låtarna utveckanm) och sådana komposiLYSSNA: www.myspalades i en riktning, som om de törer. Men ”1900”-musiken ce.com/19hundra

skulle inte fungera som soundtrack, den är nog lite för skev för det.

Den finns en värld av associationer att dyka ned i om man vill undersöka var olika ljud och låttitlar på 1900 kommer ifrån. St Frances är en hyllningshymn till Hollywoodstjärnan Frances Farmer, den sotiga banjomelodin ”Kolbrytarna” tillägnas Loretta Lynn och ”En gång ägde vi hela jorden” inspirerades av uppdelningen av mark och tillgångar innan spanska inbördeskriget.

– ”Gud är en eld inuti huvudet” är fått sitt namn efter ett citat av den schizofrene balettdansören Nijinskij som levde i Ryssland runt förra sekelskiftet. Han sades kunna sväva i luften mellan sina danssteg.

Jag har läst hans dagböcker från tiden fram till första världskriget. De är fyllda med både banala reflektioner och religiöst storhetsvansinne. Jag gillar verkligen ett annat citat, ”Jag ska dansa ert krig”. Det kanske också blir en låt någon gång. Men Christan Gabel är något ambivalent i sin åsikt om att döpa de instrumentala styckena: – På ett sätt kan ett namn ge låten något extra, lyssnaren får göra sina egna kopplingar av det. Men samtidigt kan det vara begränsande eftersom titeln låser den till att handla om något.

På det hela taget har 1900 mottagits väl av de recensenter som skrivit om den. Men det finns också en genomgående avvaktande ton i omdömena.

– Det är som om det finns en förutfattad mening om att instrumental musik ska vara svårtillgänglig och jag tror det kan ha påverkat en del. Själv tycker jag det är enkel, tilltalande musik. Men jag tar det som ett bra tecken att folk får klura lite på vad det är för musik. En brusig instrumentalskiva med det våldsamma nittonhundratalet som tema kanske inte låter som ett typiskt framgångsrecept. Men faktum är att en av låtarna blivit något av en liten hit som spridits via internet och varit med på musiktidningen Sonics samlingskiva. Den minsta av segrar leds av en lågmäld trumpetslinga spelad av Nina Ramsby.

– Det är en slags sorgsen fanfar. Den firar en seger, men en väldigt liten sådan.

pontus sillrén är journalist bosatt i stockholm. julia wagner är fotopraktikant på folket i bild.

fibskriftställning

jan myrdal

OM ATT FÖRSTÅ KULTURREVOLUTIONEN

”Liksom en svensk verklighet inte görs begriplig genom att någon i detalj så korrekt som möjligt beskriver skeenden och intriger i maktens korridorer på Kanslihus, Sveavägen 68, LO-borg och Wallenbergares kontor blir inte heller Kina det”, skriver Jan Myrdal om en ny bok Mao’s last Revolution.

R

oderick Macfarquhar och Michael Schoenhals har med ett synsätt som François Furets om Franska revolutionen publicerat en tung och faktaspäckad bok om Kulturrevolutionen: Mao’s last Revolution.

För en politisk kalenderbitare på vårt eller

annat håll är den liksom François Furets verk helt ovärderlig. (Fast det finns sådant att korrigera; se artikelslutet.)

Kulturrevolutionen i Kina 1966 – 1978 är fortfarande som Revolutionen i Frankrike 1789 – 1794 (eller 1789 – 1816) en inspiration för många miljoner världen runt.

Skälet gav jag i efterskriften till Det nya Kina som gavs ut på Prisma 1967: ”...I Peking gick de äldre ‘ämbetsmännen’ år 1963 i sina folkuniformer, men med långa klolika naglar. De vackra och välvårdade händerna och de långa klolika naglarna var sedan århundraden den bildade överklassens adelstecken. De arbetade inte med sina händer. Frågan om vilka som skulle segra var före kulturrevolutionen inte avgjord.

Därför menade jag att klyftan mellan ‘folk’ och ‘ämbetsmän” ånyo kunde öppna sig och Kina stå inför ett sammanbrott.

Kulturrevolutionen gav svaret. Av vad jag skrivit bör framgå att jag anser att den var nödvändig. Få politiska skeenden har gjort mig så lycklig som den – ofta förvirrade, besvärliga, oklara – strid i vilken ‘ämbetsmännen’ kämpades ned och Kinas folk gav sig möjligheten att fortsätta sitt uppbygge.

Kina går revolutionen vidare. Fagervik, maj 1967.”

A Kulturrevolutionen innebär också en radikal teoretisk nyskapelse. Socialismen är folkets makt och inte de ordensprydda och guldgalonerade höga byråkraternas. Men en makt som folket i ständig kamp måste erövra på nytt. Mao Tse-tung är den kommunistiske partiledare som tidigast insett och klarast uttryckt att socialismen är till för folkets och inte för statistikens och byråkratins skull ...

För socialister och revolutionärer är Kina det stora laboratorium där nya samhällsformer växer fram. Den socialistiska oktoberrevolutionen gick samma väg som den franska revolutionen. Det gamla förintades - men av de ursprungliga målsättningarna finns inte mycket kvar. Socialismen har där blivit synonymt med en bysantinsk byråkrati, guldsmidda generaler, bristande folkstyre och privilegier gör överhet och besuttna. I

»MACFARQUHAR/SCHOENHALS FÖRMÅR INTE SKILDRA DE STORA FOLKLIGA FRAMSTEG, SOM HÄLSOVÅRD,DEN NYA SKOLAN, FORMER FÖR FOLKSTYRE...«

tt Macfarquhar/Schoenhals inte förmår skildra de stora folkliga framsteg (som hälsovård, den nya skolan, former för folkstyre)

vilka omintetgjordes efter 1978 och heller inte de stora ekonomiska framsteg vilka blev grunden för det ekonomiska uppsvinget i perioden efteromläggningen 1978 är inte konstigt. Sådant ligger utanför Macfarquhar/Schoenhals Furetska synfält.

Liksom en svensk verklighet inte görs begriplig genom att någon i detalj så korrekt som möjligt beskriver skeenden och intriger i maktens korridorer på Kanslihus, Sveavägen 68, LO-borg och Wallenbergares kontor blir inte heller Kina det.

Vi var rätt många som reste i Kina dessa år 1966 – 1978. Några fascinerades av studentuppror och städernas rödgardister eller intresserade sig för vad som pågick i den politiskt/administrativa överbyggnaden (Kinaskådare kallades de i Svenskkinesiska). Andra sökte det nya som höll på att ta form ute i städer och byar.

Läste just åter en skildring från slutet av den kulturrevolutionära tiden: Gun Kessle, Vardags Kina. Från Stallarnas gata, Gula Teglets kvarter, Chengtu stad. Gidlunds 1978. I ord och bilder (viktiga!) visar hon just ett igenkännbart kulturrevolutionärt vardags Kina! Tyvärr såldes Gidlunds förlag strax efter och upplagan försvann. Skulle vilja ge ut boken igen. Eller lägga ut den på nätet. Den som har något förslag kan höra av sig.

Att Macfarquhar/Schoenhals har mängder med för resonemanget onödiga fun-

fib fib 45 45

deringar om vad den ena eller andra tänkte och ville och ofta tar till lite tveksamma källor (Maos livläkare eller Vilda Svanar) kan man bortse från. Men i ett par viktigare fall har jag direkt andra uppgifter.

Det ena gäller krigsfaran 1969. Jag var då i Beijing och diskuterade just den. Man sade mig att om Sovjetunionen gick till anfall så kunde dess motoriserade förband troligen (med Hitlertaktik) nå och inta centra som Beijing.

Men inte segra över ett Kina där 20 000 förberedda (lagrad spannmål bland annat.) folkkommuner i värsta fall självständigt kunde föra kriget till segerrikt slut. Fast nu gällde det att med diplomatiska medel stå krigsfaran emot och samtidigt förbereda sig på det värsta.

Det andra gällde sorgen över Maos död.

Också då var jag i Kina och för Expressen sökte jag kartlägga och beskriva sorgen. Den var faktiskt mycket stor.

V

isst hörde också jag ryktet om att de Fyras gäng skulle försöka ett maktövertagande (”Köp in Maotai att fira detta med”, sade en kader som tidigare misslyckats få mig att hälsa till änkan) och jag beskrev sedan också den verkliga folkliga glädjen över att de fallit.

Naturligtvis måste man resonera om varför den förnuftiga kulturrevolutionen kunde slås tillbaka (liksom om vilka krafter som möjliggjorde Thermidor 1794 och Restauration 1816).

Det beror inte på personfrågor även om personer spelar viss roll. För den som själv har överblick över tiden och klassförhållandena i Kina (bourgeoisien som fötts ur partiet till exempel.) kan Macfarquhar/Schoenhals bok vara användbar även om de själva – som Furet – ingen sådan överblick har. Sedan bör man när det gäller perioden efter 1978 undersöka sammanhanget mellan att Mao fortfarande fungerar som ledstjärna också för många i det officiella Kina och att Kina inte tumlade ner i det sovjetiska och östeuropeiska eländet.

Själv lutar jag åt att han får rätt i att folket skapar sig sin framtid genom nya uppror (i en eller annan form) när väl kapitalistfararna – som han förutsåg det – åter tagit makten efter hans död.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

Amerikanska soldater i Irak med svenska vapen. Pansarskottet AT4. Foto: US ARMY.

Antalet döda irakier förtigs n n Över en miljon irakier har

dödats som ett resultat av USA:s invasion 2003. Antalet döda överstiger därmed folkmordet i Rwanda 1994 (8 00 000-900 000 döda). Det närmar sig också antalet döda för kriget i Kambodja på 1970-talet (1,7 miljoner döda).

Siffrorna kommer från det brittiska Opinion Research Business (ORB).

ORB kunde dock bara göra undersökningar i 15 av landets 18 provinser.

I tre provinser – Kerbala, Anbar och Arbil – ville de lokala myndigheterna inte samarbeta.

Undersökningen påpekar att det är en myt att det är irakierna själva som tar död på varandra. Den tidigare Lancetrapporten från 2006 kom fram till att 56 procent av dödandet begicks av USA:s trupper eller deras allierade. ORB anger en högre siffra – 80 procent.

Om det är Lancetsiffrorna från 2006 som är de riktiga betyder det ändå att 5 000 irakier dödats varje månad av USA:s trupper. Men just 2006 var striderna mycket intensiva och antalet dödade av USA:s trupper låg då på över 10 000 per månad.

I vilka sammanhang har då alla dessa irakier dödats? Enligt den amerikanska militären sände man under

de fyra första åren 1 000 patruller

varje dag in i fientliga områden med syftet att tillfångata eller döda ”terrorister”. Därefter har antalet aktioner ökat kraftigt. 2007 var de uppe i 5 000 per dag (då medtaget irakiska trupper som samarbetat med USA).

Varje patrull invaderade igenomsnitt 30 irakiska hem varje dag. Man förhörde. Grep eller dödade misstänkta.

Alla som vägrar samarbeta med USA-ockupationen betraktas som fiender även om de inte alls är motståndsmän. n n När det gäller regelrätta strider mellan USA-soldater eller allierade och irakiska frihetskämpar beräknades dessa enligt amerikanska uppgifter (Brookings Institute) uppgå till 3 000 per månad eller 100 per dag.

En av studiens författare, Michael Schwartz , säger att siffrorna över antalet döda irakier förtigs. I USA har honom veterligt aldrig siffran, en miljon, publicerats. Nyhetsbyrån AP frågade i februari 2007 ett representativt urval amerikaner hur många irakier som USA-trupperna dödat. De flesta svarade under 10 000, vilket är två procent av det faktiska antalet.

peo österholm är journalist och med i fibs:s utrikesgrupp.

fibrätt&rådligt Ingemar Folke om hoten mot tryckfrihetsförordningen.

Tryckfriheten håller O ingemar folke text karin sunvisson illustration

m ett par månader är det 200 år sedan 1809 års regeringsform kom till. Det var en närmast korporativt sammansatt ståndsriksdag som antog denna grundlag. Den förutsatte personligt utövad kungamakt som motvikt

mot riksdagen. Den kom att gälla i mer än 160 år.

Sveriges politiska struktur hade ändrats i grunden fram till 1970-talet, då den upphörde att gälla. Bildandet av politiska partier, införandet av parlamentarism och allmän rösträtt, förvandlingen av kungamakten till dekoration, kort sagt modern demokrati, allt detta skedde medan 1809 års RF fortfarande var i kraft. Visst ändrades grundlagen många gånger, och visst fanns det många bestämmelser i den som med tiden blev överspelade. Men när det blev dags att ersätta 1809 års RF med en ny 1974, hördes knappt någon jubla.

Tvärtom var vi rätt många som oroades över den nya grundlagens lättsinniga hållning till demokratiska frioch rättigheter.

Som jag skrivit om flera gånger tidigare i den här spalten (2005:4, 2006:12, 2007:9, 2008:5), arbetar sedan ett par år tillbaka en statlig utredning med uppdrag att föreslå en helt ny grundlag som ska ersätta både tryckfrihetsförordningen (TF) från 1949 och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) från 1991. Utredningen, som tidigare hette Tryck- och yttrandefrihetsberedningen, har nu tagit sig namnet Yttrandefrihetskommittén (YFK).

Den förevändning som regeringen använder för att ingemar folke är motivera avskaffandet av TF och YGL är att den snabba advokat, verksam tekniska utvecklingen på medieområdet kräver en i stockholm och teknikneutral reglering av yttrandefriheten. Det går medlem i fib-juristerna. (tffr.org). inte – det är underförstått – att lappa och laga i YGL, så karin sunvisson snart ett nytt sätt att nå ut till allmänheten har slagit vinjettillustraigenom och gör anspråk på att, åtminstone rättsligt, tion. jämställas med de etablerade medierna.

Se även Anders Ehnmarks text om tryck- Hur fel tänkt detta är har YFK själv visat i ett delbetänkande som kom i början av året. ”Grundlagsskydd friheten på sid 46.

för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor” (SOU 2009:14) är titeln. Här föreslås att även offentlig filmvisning som sker genom uppspelning från en databas (digital bio) ska få grundlagsskydd.

Det är bra. Men inte nog med det. Med verkan även för tryckfrihetens del föreslår YFK en väsentlig förstärkning av meddelarskyddet. Kommittén introducerar begreppet ”repressalieförbud”. Man vill utvidga offentliganställda meddelares skydd mot inte bara uppsägning, avsked och statligt ålagda disciplinpåföljder utan också mot disciplinpåföljder som kan åläggas kommunanställda enligt kollektivavtal. T.o.m. mot mer subtila reaktioner som kan drabba den som har modet att gå till pressen och berätta vad som sker i den offentliga förvaltningen vill YFK ställa upp skydd. Det kan t.ex. handla om sådant som utfrysning eller att man tar ifrån den anställde hans rätt att fatta beslut i sitt jobb.

Genomförs kommitténs förslag, har marginalerna till skydd för meddelaren breddats rejält.

Förslagen och resonemangen i betänkandet visar att TF – och även YGL – håller för ändringar, till och med förbättringar.

Men nu går YFK vidare med sitt huvuduppdrag, att föreslå avskaffande av TF och YGL. Att nytt inte alltid är bättre kan man se flera gånger i tryckfrihetens historia.

Gustaf III t.ex. lyckades faktiskt med konststycket att avskaffa tryckfriheten genom att införa en ny TF 1774.

Att göra nödvändiga ändringar i en gammal välkänd struktur skyddar mot obehagliga överraskningar.

Historien med 1809 års RF visar att denna metod inte behöver hindra ens grundläggande förändringar av statsskicket.

Försvaret av TF kommer att bli en långvarig historia och kräver goda kunskaper. Läs därför gärna mer i boken Till tryckfrihetens försvar – en ögnasten i ett fritt rike (red. Anders R Olsson och Lars-Gunnar Liljestrand, Studentlitteratur 2009).

fibförenar

KULTURFRONT Mattias Gardell får Jan Myrdals pris

n n Prissumman på 100 000 kronor går till ”den ytterst olydige” Mattias Gardell.

Tanken är att priset ska tilldelas ”olydiga samhällsdebattörer” som verkar i Jan Myrdals samhällskritiska och upproriska tradition. Prisets namn anknyter till Lenins fredspris som delades ut i Sovjetunionen ”som motpol till olika borgerliga pris i väst”. Syftet med det nya priset är att återställa en bred humanistisk och socialistisk kultursyn i samhället, något som i ”dagens svenska offentlighet är i det närmaste utraderad”. Enligt juryn får religionshistorikern Mattias Gardell priset för att han ”på ett ovanligt och modigt sätt tagit brett intellektuellt ansvar långt utanför de akademiska sammanhang där han har sin utkomst”. Han har skrivit böcker som Bin Ladin i våra hjärtan och Tortyrens återkomst.

FiB/K 2008 kan nu beställas inbunden

n n Söndertrasade, skrynkliga och gulnade tidningar gör ingen glad. För att inte tala om hur trist det är när det nummer man letar efter saknas. Passa därför på att beställa FiB/K årgång 2008 inbunden i prydligt rött klotband. Sätt in 660 kr på FiB/ K:s postgiro 70 45 88-3 så skickar vi tidningen. Du kan också göra din beställning på vår hemsida www.fib.se. Där hittar du även äldre årgångar av tidningen.

I

Seminarium om Våldets världsmakt i Karlskrona

sraels massaker i Gaza har upprört många. Liknande krigsförbrytelser har skett i stor skala, fast i mediaskugga, i samband med USA:s ockupationskrig i Irak och Afghanistan.

Nätverket Gazasolidaritet i Blekinge vill genom att anordna ett seminarium bidra till att sprida kunskap och medvetenhet om sambanden i USA:s och Israels krigspolitik i Väst- och Centralasien.

Det blir föredrag om Irak (Mathias Cederholm), Afghanistan (Stefan Lindgren) och Palestina (Per Gahrton) i Stadsbibliotekets hörsal.

Lördagen den 18 april med start kl 11.00 Massor av extra läsning på

fib.se

Nästa FiB – den 14 maj. Prenumerera!

fib 47

Här kan du köpa Folket i Bild:

ARLANDA: Press Stop, Sky-City BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen Pressbyrån, Nordstadstorget Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A Röda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28 Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 Press Stop, Götgatan 31 Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 Pressbyrån, Esplanaden 2 Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian Pressbyrån, S:t Persgallerian Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, Busstation VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se