FIB 2 2016

FOLKETiBILD/ KULTURFRONT

Historielöshet skapade Daesh Historien om andra världskriget skrivs om Massakern i Paris – som glömdes

TERRORIST ELLER FRIHETSKÄMPE?

TEMA: VEM SKRIVER HISTORIEN? Folketibildtvå2016 49 kr

Oberoende och utan presstöd sedan 1971

Redaktören.

INNEHÅLL

Krönika.

Det behövs andra perspektiv

Månadens SATIRARKIVET.SE

Det tigs om Israels olagliga avrättningar

MONOPOL ÄR OFTAST inte något bra. Det innebär att säljaren tjänar och köparen förlorar. Det finns fall där monopol är rätt smart, men det ligger utanför denna texts syfte. För ett monopol som existerar och som inte är något bra alls är mediemonopolet. Allt färre tidningar ägs av allt färre koncerner. I min hemstad, för att ta ett exempel som ligger nära till hands, finns två tidningar. Härligt, eller hur? En röd och en blå. Så kan man välja vilken man vill läsa. Problemet är att de numera inte ägs av Socialdemokraterna och Centern, utan av samma koncern, NTM. Vad händer då med idéer och insikter som ligger lite bortom det rådande? Blir de undansopade? Det är i så fall ett jätteproblem, för det är just genom att kritisera och komma med nya perspektiv som mänskligheten har utvecklats. För inte tror vi väl att vi är klara med utvecklingen?

»

Det här numret har tema: kampen om historien. Där finns det fullt av perspektiv som inte kommer fram i det vanliga samtalet.

Det här numret har temat: kampen om historien. Där finns det fullt av perspektiv som inte kommer fram i det vanliga samtalet. Läs mer om det på sidan xx.

VI GÖR DET FÖR ATT VI KAN. Därför att vi är oberoende och inte har någon som säger att vi inte kan eller får. Det är viktigt i ett samhälle att ha så många perspektiv som möjligt. Tack för att du läser FiB och hjälper oss att finnas. Och just det, tipsa dina vänner om att göra samma sak!

lucas de vivo fib 2

7 Lärarreflektioner 8 Insänt 9 Afghanistanfrågan 16 Massakern i Algeriet 20 Nyskrivning av andravärldskriget 22 Intervju med Historiskan 23 Olika böcker,

6

45

olika historia 24 Vad vet vi om Latinamerika?

26 Historiska misstag i Irak 29 Varför ändrar Folk och

OBS! Bild saknas

försvar sin historia?

30 Novell

10

alkoholen på universiteten Studentlivet är dränkt i ett alkoholromantiskt skimmer. Det dricks både för att koppla av som för att fira något. För vissa blir konsekvenserna tuffa. Vi har träffat Micaela Kedhammar som blev utbränd och diagnostiserades som alkoholist i ung ålder.

14

34 Folkets Kultur 35 Serie 36 Film 38 Litteratur 42 Skriftställning 44 Korsord 46 Rätt och rådligt 47 Sagt på webben

månadens tok Ivar Arpis agerande på olika ledarsidor har gjort honom förtjänt av utmärkelsen månadens tok.

Ur motiveringen: Ivar förefaller att ha ärvt sina förfäders vetenskapliga gener, eller åtminstone ambitioner. Det senaste året har han i vår oroliga folkvandringstid framför allt sysslat med sinnrik begreppsexercis, och utvecklat expertis på – och strikta definitioner av – diskrimination, etnicitet, rasism, extremism och inte minst tolerans.

tema – vem skriver historien?

Vi har borrat ner oss i historien. Vem skriver den, och varför försöker man formulera om den? Läs flera intressanta artiklar som tar ett helhetsgrepp på ämnet.

PÅ VÄG TILL SKOLAN hjälpte 12 årige Ayoub sin kusin att fånga in en hundvalp. När han sprang efter hunden träffades han av en missil som med stor precision avfyrats av ett obemannat israeliskt plan, så kallad drönare, och dog på fläcken. Ayoubs kropp hittades senare söndersliten i två delar, med övre kroppshalvan kvar på marken och underkroppen inkastad i ett buskage.

Israels utomrättsliga avrättningar är en offentlig hemlighet. Bara under perioden från Intifadans utbrott år 2000 fram till 2008 dokumenterade det Palestinska Människorättscentret (PCHR) över 500 fall av utomrättsliga avrättningar. Två av de mest kända exemplen är morden på Hamas andlige ledare, den blinde och handikappade shejk Ahmed Yassin, i mars 2004, och på hans efterträdare Dr. Abdel Aziz al-Rantisi en månad senare. I båda fallen användes bestyckade Apachehelikoptrar, vilkas Hellfire-missiler inte bara dödade de avsedda utan också en del andra civila som råkade vara i närheten.

Sedan har det bara fortsatt. Israel har med obeveklig systematik mördat den ene palestinske ledaren efter den andre, ofta med många sidooffer (”collateral damage”) – och efter vågen av palestinska knivdåd mot israeler under hösten har dödandet blivit norm. En genomgång av 108 fall, redovisade av PCHR, visar att endast 22 av de dödade palestinierna kunnat knytas till något säkert knivdåd eller annat överfall. 33 palestinier hade dödats på misstanke om avsikt att utföra ett attentat, medan runt hälften av de dödade, 53 stycken, inte hade varit i närheten av några terrorhandlingar utan skjutits ihjäl när de protesterat mot ockupationen, kastat sten eller helt enkelt varit på fel plats.

Av de som verkligen varit inblandade i våldsdåd hade många dödats i kallt blod när de redan varit oskadliggjorda, och kunnat arresteras - eller hade hindrats från att få medicinsk hjälp och lämnats att förblöda. Israel har också återupptagit sin gamla idé att arrestera de som dödats (!) för att hindra anhöriga att få kropparna till en anständig begravning. Även antalet arresteringar har slagit rekord. Under 2015 arresterade ockupationsmyndigheten, enligt palestinska ”Prisoners Committee”, 6.830 palestinier i de ockuperade områdena. Antalet arresterade överstiger med 12,7% siffran för år 2014. 650 personer fick så kallat ”administrativt förvar”, det vill säga fängelse på obestämd tid utan rättegång eller dom.

Det finns israeliska kritiker av den förda politiken. Bland annat den israeliske kolumnisten Gideon Levy som i en krönika i tidningen Haaretz skrev ”Israel avrättar människor utan rättegång nästan varenda dag”. Men det som kan skrivas öppet i israelisk press kan inte ens antydas i svensk. Sedan utrikesminister Margot Wallström sagt att man åtminstone borde utreda frågan om utomrättsliga avrättningar har hon utsatts för en hatkampanj från liberala tidningar, insändare, nättroll och inringare i ”folkets” forum ”Ring P1”. gunnar olofsson fib 3

Sverige i bild.

Noterat.

Det engelska språket tränger allt mer in i vardagsspråket, i tidningar, information och reklam.

Så passa på och gör en bra DEAL.

Visst finns det bostäder!

ILLUSTRATION mare toomingas

En procent äger hälften Nya siffror från biståndsorganisationen Oxfarm visar att en procent av världens befolking nu äger hälften av alla jordens resurser. Det betyder att den skeva fördelningen i världen nu är värre än tidigare. Då sa man att de rikaste ägde nästan hälften.

– Det krävs en modig regering för att utmana storföretag och väldigt rika personer för att få dem att betala en

skälig skatt, säger Helen Szoke, expert på mänskliga rättigheter vid Oxfam, till TT.

Kan bli fritt fram att se filmer över hela världen

Så kallad geo-blockering, som gör att man bara kan se filmer eller annat material i ett visst land kan vara på väg bort. EU-parlamentet förbereder ett lagförlsag som skulle förbjuda denna typ av blockering. Det betyder

att den som har ett abonnemang i Sverige kan se det denne betalt för över hela världen. Även public service skulle påverkas och tvingas visa alla sina program var användaren än befinner sig.

– Det är orimligt att människor inte kan komma åt information och filmer på internet bara för att de befinner sig i ett visst land, säger Miljöpartiets EUparlamentariker Max Andersson som är en av politikerna som vill ändra lagen.

EXTRA BILAGA OM NATO Med detta nummer får du ett särtryck om Nato. Det är artiklar som vi publicerat tidigare och som alla visar att värdlandsavtalet med Nato inte gynnar Sveriges säkerhet och varför Nato inte är någon att ”hålla i handen” när det är oro i vår omvärld. fib 4

Artiklarna är värda att läsa igen. När du läst dem, ge särtrycket till någon som behöver veta mer i denna fråga som misskötts av politiker och massmedia. Folket i Bild/Kulturfront behövs om sanningen ska fram. fib 5

Månadens tok.

Lärarreflektioner.

Varje månad under 2016 delar vi ut ett pris till Månadens tok, alltså en person vars handlingar utmärkt sig som osedvanligt galna.

Februari: Ivar Axel Arpi

F

TEXT hans isaksson

ödd 1982, tillhör en släkt, där varje generation enligt anfadern måste rymma minst en professor. Ivar, ett av de senaste skotten på släktträdet. Han föddes 1982 och har arbetat som ledarskribent på Göteborgs-Posten, Hallandsposten och Liberala Nyhets­ byrån och som redaktör på Antonia A-J:s Axess magasin och på det blåsvarta magasinet Neo. Han har på senare år avancerat till ledarskribent på Svenska Dagbladet, varifrån han anser sig ”leverera högerkrokar om allt som har med politik att göra.”

Ivar förefaller att ha ärvt sina förfäders vetenskapliga gener, eller åtminstone ambitioner. Det senaste året har han i vår oroliga folkvandringstid framför allt sysslat med sinnrik begreppsexercis, och utvecklat expertis på – och strikta definitioner av – diskrimination, etnicitet, rasism, extremism och inte minst tolerans.

ARPI HÄVDAR SIG hämta vetenskapligt stöd för sina ”högerkrokar” hos vissa beteendevetare i USA, som sägs ha visat att: ”intolerans är knutet till hur mycket man är för ’social rättvisa’. De som menar

att regeringen har en skyldighet att hjälpa fattiga och svarta är också mer intoleranta” .

För personer under fyrtio gäller till och med att intoleransen är så extrem att man är beredd att förbjuda exempelvis hets mot minoriteter: ”Ju mer vänster du är, desto mer benägen är man att inskränka yttrandefriheten”.

I EGENSKAP AV språkrör för den mino-

ritet av den svenska elit som modigt står upp för den tysta majoritetens intressen anser Arpi sig diskriminerad. Och diskriminering är det värsta Arpi vet.

Sådan föreligger enligt Arpi, till exempel om någon tillåts störa etniska svenskar utanför Ica, eller mot sena flanörer, då vissa individer, oavsett förmögenhetsstatus, föredrar att sova under Slussen.

Eller då någon vänsterextremist ondgör sig över att vanliga, det vill säga etniskt svenska, förmögna personer både kan skaffa en dyr lägenhet och få operera sina hemorrojder inom en enda vecka.

AV ALL DISKRIMINERING är rasism är den allra värsta Arpi vet, ty ”… om vi på allvar vill ha en bredare

svenskhet så måste rasism bekämpas även när den drabbar etniska svenskar, inte bara andra grupper. ....All rasism ska bekämpas, oavsett om den drabbar minoriteter eller majoriteten.”

Läget är sålunda, enligt Arpi, oroande för den svenska folkmajoriteten, alltså alla, exklusive feminister, flyktingar, tiggare och framför allt en medialt dominerande, kryptomarxistisk vänster.

Ty visserligen har ”en viss sorts tolerans” ökat, men: ”Att komma ut ur garderoben som homosexuell har blivit lättare, men att komma ut som politisk avvikare, exempelvis sverigedemokrat, är förenat med ett kännbart stigma, både socialt och yrkesmässigt. Att tänka helt rätt i enlighet med en offentligt påbjuden värdegrund har blivit allt viktigare.”

Den ökände vänstermannen Jan Guillou tycktes tjänstvilligt omgående i Aftonbladet bekräfta Arpis rön genom att bekräfta att han för sin del faktiskt föredrog att komma ut som bög, framför att framträda som sverigedemokrat. Av någon anledning, kanske av rädsla för stigmatisering, tycks inte Arpi ännu ha kommit ut och angett motsatt preferens. ■ ■

Gräv fram oegentligheterna!

Vi har länge samlat in pengar till en reportagefond för att kunna göra de riktiga gräven. Nu söker vi dig som vill göra dem. Vi erbjuder ekonomiskt stöd för djupare gräv och reportage som verkar i FiBs anda. Vad har du för stor story som du behöver finansiering för att kunna genomföra? Mejla red@fib.se med synopsis och hur mycket ersättning du behöver för att göra ditt avslöjande! fib 6

Marknaden och effektiviteten

Pelle Sunvisson arbetar som lärare. I en serie om tre delar kommenterar han tre frågor som är aktuella inom lärarkåren. Vad är egentligen viktigt i skolan?

TEXT pelle sunvisson FOTO eva wernlid

D

et har redan skrivits och sagts mycket klokt i debatten om friskolorna, marknaden och skolvalet. Somligt har kommit väl sent, men bilden är ändå tydlig. Kommunaliseringen och privatiseringen var katastrofal för skolan. Att argumentera för ett återförstatligande av skolan vore alltså att slå in öppna dörrar. Viktigare är då att dröja sig vid den logik som låg bakom reformerna till att börja med – nyliberalismen och övertron på marknaden.

I det stora är pendeln kanske på väg att slå tillbaka. Tre partier på varsin kant av den svenska politiken säger sig nu vilja återförstatliga skolan. Men i det lilla är det ännu nyliberalismen som är gud och kung. Eller vad sägs om följande nymodigheter?

I EN AV DE SKOLOR där jag arbetat satsas sedan ett par år tillbaka hundratusentals kronor på ett program som heter Ledaren i mig. Det är ett program på gränsen till sekt. De tio budorden heter här sju goda

vanor. Liksom med budorden finns det saker som är vettiga och allmänmänskliga. Men så finns också det specifika. ”Du skall inga andra gudar ha jämte mig” heter här ”du har ett val”.

Boken The seven habits of highly effective people är de nya budordens stentavlor, den utvalde profeten är den amerikanska mormonen och affärsmannen Stephen Covey och ursprunget till visheten en rad framgångsrika företags­ ledare. För det är genom att observera och intervjua just framgångsrika amerikanska företagare Covey har kommit till sina slutsatser. Det är affärsmannen som ideal och nyliberalismen som religion.

SÅ SVARAR JAG på en annons för ett jobb på en annan skola. Till min förvåning ska ansökan inte skickas till skolan i förorten utan till ett rekryteringsföretag. Efter en kort period av missförstånd kommer en kallelse. Jag ska infinna mig på en av Stockholms mest exklusiva adresser. Vid sidan av den sedvanliga

intervjun ska det göras ”en del tester”.

Testerna kan tyvärr inte beskrivas som något annat än synnerligen dåliga skämt. Undre en timme ska jag göra ”vardagsnära lektionsplaneringar” (kanske inte riktigt det som läroplanen föreskriver för högstadiet). Under nästa reflektera över begreppen ”en god empatisk lärare” och ”en god kommunikativ lärare” (som om det fanns bra okommunikativa lärare eller onda empatiska dito).

MED EFTERFÖLJANDE intervju tar det närmare tre timmar – och då har jag fortfarande inte satt min fot i skolan. När jag väl gör det är mötet med rektor och biträdande över på trekvart. Att den nya styggelsen rekryteringsföretag lever på lärarbristen och skolledningens tidsbrist är uppenbart. Lika uppenbart är det att nyliberalismen nu är den kultur som sitter i väggarna.

Antagligen borde fler upplysas om att det som tar det gemensamt ägda en timme tar marknaden fyra. ■ ■ fib 7

”Värdlandsavtalet öppnar för kärnvapen på svensk mark”

Den svenska militära insatsen i Afghanistan har avslutats, så när som på ett femtiotal råd­givare. Rimligtvis måste det finnas massor att lära av det största och längsta utlandsuppdraget i Sveriges efterkrigshistoria. Att vi ska ta till oss de lärdomarna kräver emellertid att vi utreder vad som egentligen har hänt.

Regeringen har annonserat att en sådan utredning är på väg.

I varje nummer av FIB/K ställer sig Pelle Sunvisson frågor som de kommande utredarna måste undersöka och ge ett klart svar på – om det ska bli en seriös utvärdering av den svenska krigs­insatsen. Pelle Sunvisson ger utifrån sina kunskaper en bild av vad svaren måste handla om. Det här är den avslutande frågan.

Granskning av insatsen i Afghanistan – del 7

Vad har hänt med soldaterna som har kommit hem?

A

TEXT pelle sunvisson ILLUSTRATION kristina eriksson och hans-magnus meincke

tt de psykiska påfrestningarna på soldater i krig kan orsaka lika allvarliga skador som de fysiska har varit känt i åtminstone ett sekel. Under första världskriget uppmärksammades ”shell shock”; efter tiden i skyttegravar studsade soldaterna oupphörligen. När de psykiska skadorna därmed fick fysiska uttryck gick de helt enkelt inte att förbise. Under vietnamkriget kom en hel generation unga amerikanska män hem med skador som inte syntes, men som likväl inte gick att ignorera.

Det var med dem som underlag som den första forskningen om posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) utfördes. 1982 blev PTSD en av WHO erkänd diagnos.

I Sverige verkar diagnosen fram till helt nyligen främst givits flyktingar och inom Försvarsmakten har förmågan att ta hand om 7 000 afghanistanveteraner varit undermålig. Kongos öde så som det beskrivs i P1-dokumentären Krigaren är ett förkrossande vittnesmål från en vård som inte fungerar.

FRÅN INTERNATIONELLA undersökning-

ar kan vi sluta oss till att fem till tjugo procent av veteranerna drabbas av PTSD, att den stora vågen av hjälpsökande kommer fem till sju år efter tjänstgöring och att veteraner i avsaknad av riktig vård självmedicinerar med en ökad risk för fib 8

beroende och våldsbrott som konsekvens.

Till de tidigare diagnoserna har i Irakkrigets efterdyningar ännu en förklaring fogats. ”Moral injury”, moralisk skada, används nu av den amerikanska militären för att förstå den våg av självmord bland veteraner som startade 2008 och sedan dess har växt i styrka och 2012 blev den vanligaste dödsorsaken bland amerikanska soldater. ”MORAL INJURY” definieras som

en skada på en persons djupt hållna föreställningar om rätt och fel. Den uppstår som en konsekvens av något den drabbade har gjort eller underlåtit att göra.

Skadorna är tätt sammankopplade med känslor av skam och skuld. Värst är det när en av de egna soldat­ erna dör. Att ha bidragit till oskyldigas död är en annan vanlig orsak.

Sverige har i det här kommit undan lindrigt.

Vi vet lite om de eventuella död s sk jut-

ningar av civila som svenskarna medverkat i, men dödsiffran för de svenska soldaterna i Afghanistan vet vi däremot har varit förhållandevis låg.

Det är nu klart att den militära insatsen i allt väsentligt har misslyckats. Även om framsteg gjorts är det Afghanistan som ISAF lämnar efter sig är inte säkrare än det de kom till. Men samtidigt som allmänheten har blivit alltmer kritisk har ansvariga politiker duckat och varken velat kännas vid dödade afghaner eller rapporter om strategier som inte fungerar. Den här diskrepansen för över ansvaret för de stora misslyckandena och för varje dödad afghan på de enskilda soldaterna. I kombination med bristfällig vård från Försvarsmakten riskerar det att göra de moraliska skadorna kroniska. ■ ■ Pelle Sunvisson är reporter för Folket i Bild/Kul-

turfront och har länge varit aktiv i

den

svenska

fredsrörelsen

och noga följt

händelser

där

Sverige deltagit i krig.

Under våren är det meningen att riksdagen ska godkänna värdlandsavtalet med Nato. Men beslutet är illa förberett och frågan bör skickas tillbaka till regeringen, så att det ges tid och utrymme för en demokratisk diskussion. Det kräver två miljöpartister i en riksdagsmotion.

TEXT britta ring

”

Återkalla värdlandsavtalet med Nato!” uppmanar två miljöpartister, Jabar Amin, utbildningspolitisk talesperson, och Annika Lillemets, riksdagsledamot, i en motion till riksdagen.

Avtalet undertecknades av överbefälhavaren på den dåvarande borgerliga regeringens vägnar utan någon som helst offentlig diskussion några dagar före riksdagsvalet i september 2014. Det ska nu formellt beslutas av riksdagen under våren 2016.

Motionärerna ifrågasätter den förra regeringens brådska med att fatta ett så känsligt säkerhetspolitiskt beslut utan att göra en säkerhetspolitisk analys och låta frågan behandlas i en demokratisk process. Det gjordes till exempel ingen konsekvensanalys för att ta reda på vilka

politiska följder avtalet kunde få för Sveriges utrikespolitiska situation i fredstid, liksom avtalets eventuella följder i en konfliktsituation. ÄNDÅ HANDLAR DET här om ”den kanske

enskilt viktigaste försvars- och säkerhetspolitiska frågan på flera generationer”, skriver motionärerna. Bland annat ”öppnar värdlandsavtalet för att Natos vapen, inklusive kärnvapen, skulle kunna stationeras på svensk mark”. Sverige blir inte säkrare utan i stället mer utsatt genom värdlandsavtalet, då vi gör vårt land till ett mål för ryska kärnvapen. Här kan man sägas ha valt det sämsta av de möjliga säkerhetsalternativ som Sverige har ställts inför. Därtill utan några säkerhetsgarantier.

Inte nog med att den förra regeringens slarviga hantering har ökat de säkerhetspolitiska riskerna, hela processen har dessutom präglats av ”ett gigantiskt demokratiskt underskott”. Ärendet behandlas som en fråga för regeringskansliet och försvarsmakten, medan den demokratiska genomlysningen skjuts på framtiden. Beslutet, som innebär ett stort kliv mot ett Natomedlemskap, ska fattas av riksdagen under våren 2016. Riks­ dagen riskerar att ställas inför fullbordat faktum. Processen behöver stoppas till dess de säkerhetspolitiska konsekvenserna noga har analyserats och öppet debatterats. Därför vill motionärerna att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkalla värdlandsavtalet. ■ ■ britta ring ÄR SKRIBENT FÖR FIB/K

Vad tycker du om tidningen? Skicka in dina åsikter till red@fib.se INSÄNT: Jan Myrdal skriver i januari-

numrets skriftställning om nödvändigheten av det längre perspektivet, och citerar Kinas legendariske premiär­ minister Zhou Enlai: ”Det är för tidigt att säga”. Orden yttrades av Zhou vid en middag med Richard Nixon, under den dåvarande USA-presidentens statsbesök i Kina 1972, och det har blivit allmän sanning att citatet skulle vara ett svar på frågan om betydelsen av 1789 års franska revolution. Jan Myrdal flaggar för att citatet behöver undersökas.

Till brittiska Financial Times har Chas Freeman Jr gett en annan version

gällande citatets innebörd. Freeman berättar att middagssamtalet handlade om lyckade och misslyckade revolutionsförsök – bland annat diskuterade Zhou och Nixon Ungernrevolten (1956) och Pragvåren (1968) – vilka bägge kvästes av Sovjetunionen. Man resonerade även om Majrevolten i Paris (1968). Det ska ha varit i samband med detta samtal de berömda orden yttrades, men inte som svar på frågan om innebörden av 1789 års franska revolution, utan om innebörden av 1968 års Parishändelser. Orden skall ha missupfattats av journalister som följde statsbesöket, och sedan börjat leva sitt

eget liv, liksom många andra bevingade ord har gjort såväl tidigare som senare i historien. Freeman, stridbar amerikansk diplomat, var tolk under samtalet.

VAD ZHOUS SVAR (under pågående kulturrevolution) om 1968 års Paris-händelser sedan betyder är kanske en fråga som behöver sin egen diskussion. Men det mest intressanta är kanske att besvara frågan utifrån dagens läge. Svar kräver såväl omprövningar som långa perspektiv, vilket gör Jan Myrdals historielektion välkommen. ■ ■ sigge andersson fib 9

STUDENTLIVET – EN FARLIG FEST Champagne mitt på dagen för att fira någons framgång, några öl på kvällen efter många timmars plugg och fester med litervis billigt vin är många studenters vardag. Men för vissa blir baksmällan tung. FiB/ks reporter Hanna Strid har träffat Micaela Kedhammar, som utvecklade alkoholism under sin tid på universitet.

– Vi behöver mer diskussion om alkoholens effekter inom både studentlivet och i samhället överlag, säger hon.

N

TEXT hanna strid ILLUSTRATIONER freja istemo

är jag pluggade i Uppsala var söndagsfester där boxvis med billigt rödvin konsumerades inget ovanligt. Inte heller bakfulla föreläsningar om medeltida dopfuntar med känslan av att huvudet skulle explodera. Men framför allt handlade det om det där vardagliga glaset efter plugget med kompisarna, eftersom det var så man gjorde. Nästan överallt fanns det billig och lättillgänglig alkohol. För många, inklusive mig själv, var det första gången man bodde hemifrån när man flyttade iväg för att plugga.

Det är många unga människor som kastas in i ett nytt spännande sammanhang utan att ha så mycket livserfarenhet med i bagaget. Även om många klarar av att balansera sig genom frestelserna så går det fib 10

riktigt illa för vissa. Bland andra för Micaela Kedhammar. Hon var 22 år gammal när hon tillträde som kårordförande i Stockholms universitets studentkår, en roll där hon var chef för en organisation med 40 anställda och med en omsättning på 18 miljoner kronor om året. Vi möts en kylig hösteftermiddag i en förort söder om söder i Stockholm.

Tillsammans promenerar vi genom det mysiga lilla centrumet och sätter oss på ett kafé och beställer kaffe. Hon berättar om året som kårordförande och hur det för henne sommaren 2014 ledde till en utmattningsdepression och senare till diagnosen alkoholism. Hon tillhörde redan tidigare en riskgrupp, då hon har sjukdomen i släkten. Men det var studentlivets alkoholnormer som fick det att rinna över för henne. I dag brottas

hon med insikten om att hon aldrig mer kommer kunna konsumera alkohol på ett normalt sätt.

– Mitt belöningssystem är utslaget för alltid, förklara hon.

ETT ALKOHOLBEROENDE utvecklas suc-

cessivt i och med att toleransnivån blir högre ju mer en person konsumerar. Till sist slutar de normala signalerna och belöningssystemen som hjärnan har att fungera. Det innebär att ett fullskaligt beroende har utvecklats. Att konstant utsättas för exponering av alkohol och stress är faktorer som blir risker för vem som helst.

Som ordförande i en studentkår ingår både nöjen och krav. Dessa två går ofta ihop i sammanhang där kåren ska representeras. Vid så gott som alla representafib 11

tionstillfällen bjuds det på alkohol.

Tjänsten som kårordförande är på ett år och trots den korta tiden finns också en vilja att hinna påverka så mycket som möjligt.

Det blir stora prestationskrav.

Micaela arbetade ofta sextioeller sjuttitimmarsveckor och var tillgänglig dygnet runt.

– Jag var medveten om hur mycket arbete det var på papperet, men hade nog inte insett hur mycket det var i praktiken innan jag tillträdde. Unga människor får helt plötsligt ett väldigt stort ansvar inom studentlivet, förklarar hon.

I ARBETET SOM kårordförande ingick det

även en hel del spännande helgjobb. Att gå på vårbal i Uppsala är exempel på sådant. I gamla, vackra lokaler bjöds det på fördrinkar, bubbel och sittning i vackra långklänningar och frack. Genom att representera kåren beskriver Micaela att hon blev en del i en värld som hon annars inte skulle ha haft tillträde till och att det i sig var överväldigande.

– Att som 23 år gammal tjej få sitta med storpampar från universitetet och myndigheter och äta middag och dricka vin är en ganska häftig känsla, förklarar hon.

VANLIGAST VAR ändå den slentrianmäs-

siga ölen efter jobbet. Alkoholen blev ett sätt för Micaela att stressa av, umgås och vårda många relationer som kunde vara bra att ha för att hinna göra så stort avtryck som möjligt under året som kår­ representant.

Micaela tror inte att hon hade fått mindre förtroende eller inflytande om hon hade hoppat några fester eller valt att inte dricka alkohol. Men att tacka nej eller ifrågasätta de sammanhang där hon visfib 12

tades i var för henne aldrig aktuellt. Det satt i väggarna och med facit i handen ser hon att hon redan då var på väg in i ett beroende och därför ofta själv välkomnade sammanhang där alkohol var inkluderade. Det hade krävts ett aktivt val för att inte dricka.

Micaela berättar att hon i vanliga fall har ett stort behov av både sömn och avkoppling, men det ignorerade hon helt.

Ingen i hennes närhet på jobbet ifrågasatte heller hennes drickande eller alkoholkonsumtionen överlag. Det är svårt att se objektivt på en situation som för den egna gruppen, det vill säga inom student- och kårlivet, är normaliserad. Den enda som påpekade för Micaela Kedhammar att hon eventuellt drack för mycket var hennes numera före detta sambo. Hon avfärdade det med att alla andra också gör det under studietiden och särskilt under ett år som kårordförande.

ELIZA CEDERVALL är sjuksköterska på Stu-

denthälsan och har lång erfarenhet av att möta studenter. Hon känner igen problematiken med upplevd hög arbetsbelastning. Det förekommer att studenter använder alkohol som symtomlindring för att klara stress och prestationskrav. Det är dock ovanligt att studenterna söker mottagningen för att de själva upplever att de har problem med för hög konsumtion av alkohol.

– Frågan om alkoholvanor är obligatorisk på alla våra hälsosamtal och då kan det komma fram att en del personer dricker för mycket eller av fel anledningar, förklarar hon.

Studenthälsan samarbetar med Stockholms stad, tillståndsenheten och länsstyrelsen. Tillsammans anordnar de en kurs som heter Ansvarsfull alkoholhantering för den grupp som ska hantera alkohol i olika kår- och fakultetssammanhang. Utbildningen innehåller dels en del om det juridiska ansvaret vid servering men också ett block om medicinska effekter och information om hur komponenter som arv- och miljö kan påverka för den enskilda individen. De som får gå den kursen tillhör vad Eliza Cedervall på studenthälsan kallar för en riktad målgrupp – det vill

säga de studenter som ska arbeta närmast alkoholen i olika studentikosa sammanhang. Micaela Kedhammar efterfrågar en liknande kurs för dem som ska vara aktiva i kåren och därför kommer exponeras för mycket alkohol. Att öka medvetenheten om riskerna med alkohol tror hon är viktigt. De som är en del av sammanhang där alkohol är normaliserat och väl integrerat i vardagen har ofta svårt att själva se objektivt på situationen.

– Hade någon sagt till mig i början av året att om du dricker såhär mycket så kommer du efter ett år att ha utvecklat ett alkoholberoende så hade jag stannat upp, tror Micaela Kedhammar.

IQ ÄR ETT

dotterbolag till Systembolaget och en organisation vars syfte är att bidra till en smartare syn på alkohol. De har som ambition att förändra de attityder och beteenden som ofta förekommer om alkoholkonsumtion. Genom att arbeta med rapporter och undersökningar vill de kartlägga trender och bidra till att förändra alkoholnormer i samhället. Magnus Jägerskog är vd för IQ och berättar om att det inom studentvärlden finns ett alkoholromantiskt skimmer.

Studentlivet är kantat av mycket festligheter och under studietiden dricker de flesta mer än annars.

Magnus liknar det vid att alkoholkonsumtionen på sommaren generellt ökar för att sedan minska när hösten kommer.

För de flesta fungerar studentlivet likadant. Enligt IQ:s undersökning Studentliv och alkoholkultur är det dock 37 procent av de studerande männen och 29 procent av de studerande

kvinnorna så mycket att de tillhör en riskgrupp om beteendet skulle fortsätta en längre tid. Det är även åtta procent av alla studenter som uppger att de någon gång har druckit för att lugna sig inför något relaterat till studierna, till exempel en tenta. Sju av tio studenter anser enligt samma undersökning att alkohol är en central del av studentlivet. Medan sommaren varar några månader är studietiden oftast mellan tre och fem år. Studenters alkoholvanor skiljer sig också på andra sätt från den övriga befolkningens. Eliza Cedervall kallar det för ”binge drinking” – det vill säga att det konsumeras stora mängder dryck per tillfälle, med syftet att bli berusad.

MAGNUS Jägerskog anser att det de senaste två åren har hänt mycket i diskussionen om alkohol i studentlivet.

Nu pratar man om alkohol på ett annat sätt än tidigare. Enligt IQ:s undersökningar vill många ha ett studentliv med alkohol, men inte där den är i fokus. Han anser att kursen Ansvarsfull alkoholhantering är väldigt bra och menar att den gör mycket för att öka medvetenheten hos studenterna själva och få dem engagerade. Han tycker att arbetet med att förändra kulturen runt alkohol tillhör studenterna och är något som måste komma inifrån.

– Arbetet med att förändra alkoholnormerna måste komma från studenterna. Det är de som äger den här processen, förklarar han.

Magnus Jägerskog tror att små förändringar i en verksamhet kan göra mycket. Som till exempel att göra utbudet av alkoholfria drycker mer attraktivt i studentpuben.

Eller att vid olika sittningar

inte inkludera alkohol i priset utan istället göra det till ett tillval.

Det aktiva valet är något som både Micaela Kedhammar och Magnus Jägerskog tar upp – idag är det aktiva valet att inte dricka. Micaela har sedan hon fick sin diagnos undvikit vissa sammanhang just därför att hon inte längre kan dricka alkohol.

– Det är inte roligt att vara den som säger nej.

Att alkohol är en så interagerad del av studentlivet ser hon som ett stort problem oavsett om personer har ett riskbeteende eller inte. Magnus Jägerskog är inne på samma spår: – Att alkoholnormen är stark gör att vissa grupper exkluderas, förklarar han.

ELIZA CEDERVALL tror att man inom varje

klubbmästeri, det vill säga en studentförenings aktiva klubbverksamhet som driver till exempel pub eller arrangerar sittningar, måste gräva lite djupare och bli lite mer medveten om det egna arbetet. Alla olika kårföreningar och fakultetsföreningar är ansvariga för att ha en alkohol­policy. Men det är viktigt att den inte blir ett dokument som bara pryder en kökslucka. Varje kårförening och fakultet ansvarar över att alkoholpolicyn följs och det är ett aktivt arbete och inte något som bara existerar. En policy kräver en handlingsplan och är en färskvara.

– Jag upplever att det är mycket fina ord som man pratar om men inget som omvandlas i praktiken, säger Micaela om sina erfarenheter av alkoholpolicys och alkoholfria alternativ under sin tid som kåraktiv. Även om det finns en policy och alkoholfria alternativ gör det ingen skillnad i praktiken om inte attityderna förändras. Micaela Kedhammar pekar på universitetets ansvar gentemot sina kårer. Många traditioner kommer från universitetet, med champagne på disputationer mitt på dagen och middagar där alkohol ingår på universitetets bekostnad. I akademien sitter alkoholnormen hårt i väggarna. Det finns även inskrivet i högskolelagen att det ska finnas studentrepresentanter i kårerna och det är något som sparar universiteten pengar.

Hade inte kårerna erbjudit förtroendevalda studenter som sköter verksamheten hade universitetens kostnader varit mycket högre – då de varit tvungna att själva anställa och avlöna personer att göra det arbete som kårrepresentanterna i dagsläget gör. Alla de unga personer som är engagerade inom studentlivet kan inte heller förväntas bära ansvaret själva, tycker Micaela Kedhammar. Hon riktar sedan diskussionen utåt mot samhället i stort. Det är inte bara inom studentvärlden det finns problem med stress, normer och alkohol.

– Den psykosociala arbetsmiljön som återfinns inom studentlivet är i sin tur en del av ett större perspektiv där alkohol är en viktig del, menar Micaela Kedhammar. ÄVEN MAGNUS Jägerskog ser alkoholkul-

turen inom studentlivet som en del av ett större sammanhang. Han menar att ett allt mer individualistiskt samhälle där alla förväntas vara sin egen lyckas smed är en bidragande faktor. Det är i sin tur en följd av ett förändrat samhällsklimat där arbete och framför allt karriär är i fokus.

I ett allt mer prestationsinriktat samhälle stannar många upp och firar med just alkohol för att slappna av även utanför studentlivet. Affärsmiddagar, afterworks och liknande är tillfällen där personer förväntas dricka alkohol.

– Jag tycker perspektivet av alkoholism som ett stort folkhälsoproblem saknas i diskussionen om studentliv och alkohol just nu. Särskilt i kombination med att utbrändhet är en av de nya stora folksjukdomarna.

Jag tror att det finns ett stort samband mellan det, säger Micaela. ■ ■ hanna strid är reporter på folket i bild/kulturfront och studerar mastersprogrammet i journalistik vid jmk i stockholm. fib 13

Tema.

KAMPEN OM HISTORIEN

F

text lucas de vivo illustration kritisna eriksson och hans-magnus meincke

ör några månader sedan bollade vi fram idén att göra ett temanummer på ett redaktionsmöte. Vi bestämde oss för att djupdyka i historien för att se om det finns försök att skriva om den av ideologiska motiv. Jag trodde att vi möjligtvis skulle hitta några flagranta exempel där historien har använts lite som man tyckt passat. Kanske någon politiker vi kunde avslöja som okunnig eller någon statlig institution vars uppgift var att tillrättalägga svenska ageranden under kolonialtiden. Men det var en överväldigande mängd exempel som kom fram, varav många som jag, född på tidigt 1990-tal, inte ens hade hört talas om. Det blev så mycket så att allt inte fick plats i tidningen. Men det var för viktigt för att bara läggas i en skrivbordslåda. Därför har vi lagt ut massor på nätet, där det bara fib 14

är att läsa ännu mer än vad som finns på de nästkommande sidorna.

Mordet på algerier i Paris, som till antalet är fler än de som dog i Paris­ attentaten för några månader sedan, hade gått mig förbi. Att polisen under en demonstration mitt i Europas hjärta kastar personer från broar och slår ihjäl dem på öppen gata borde man ha hört om. Läs om detta på nästa sida.

MEN OCKSÅ DET SOM det talas om, så

är frågan hur det talas. Ett av de ämnen som behandlas mest ingående är andra världskriget. Men är det rätt att prata om en Förintelse, eller kan man återfinna den tyska naziregimens agerande i många andra historiska händelser. Jan Myrdal skriver ingående om detta i månadens skriftställning. Och vad lär man

sig om andra världskriget egentligen?

Vems sanning om ett väldigt invecklat krig är det som lärs ut? På sidan 20 kan ni läsa om en debatt inom universitetsvärlden om vem som egentligen startade kriget.

Att inte lära av vår historia, och de misstag som vi begått kan ge fruktansvärda följder. Just nu lider vi av Daesh illdåd, men de uppstod inte i ett vakum.

På sidan 26 skriver historikern Michael Azar om hur historiska misstag ligger bakom uppkomsten av dödssekten Daesh.

Vi har också fotat av tre kursböcker för elever som går grundskolan och där ser man tydligt hur historien förvrängs.

Vad ska man då tro på?

Missa inte att det finns mer tematexter på nätet: www.fib.se ■ ■ fib 15

TEMA

DET STÖRSTA TERRORDÅDET I FRANSK HISTORIA Efter attackerna i Paris 2015 har Frankrike framställts som frihetens, jämlikhetens och broderskapets hemland, en garant för tolerans och solidaritet. Då bör man minnas Algeriets kamp mot den franska kolonialismen – ett frihetskrig som blev bland de blodigaste i Afrika. De algerier som bodde i Frankrike stödde aktivt befrielsekampen. Den 17 oktober 1961, samtidigt som befrielsekampen nådde en kulmen, genomförde polisen en organiserad massaker på algeriska demonstranter i Paris. Vissa kastades från broar efter att ha blivit slagna medvetslösa, andra dödades på gården vid Paris polishögkvarter efter att ha gripits och körts dit i polisbussar. Uppemot 200 människor dödades och ännu fler rapporterades som saknade. I denna artikel belyser Nils Andersson förspelet till massakern. Artikeln är kortad och redigerad. Den kan läsas i sin helhet på vår hemsida.

text nils andersson foto tagna från dokumentärerna octobre à paris (1962) av jacques panijel och ici on noie les algériens (2011) av yasmina adi

A

tt ta ställning mot Algeriet­ kriget och fördöma dess skänd­ ligheter var en omstörtande handling. En stor majoritet av Frankrikes tunga röster var helt emot att lämna Algeriet. För befolkningen var det sedan skolbänken helt naturligt att Alge­ riet var franskt.

Man bör också minnas de medel som den koloniala lobbyn hade till sitt för­ fogande för att behålla sina privilegier och de medel som regeringen och armén brukade för att säkerställa kontrollen över den allmänna opinionen. Lägg därtill en latent rasism mot den nordafrikanska be­ folkningen.

Motståndet mot det krig som för­ des i Algeriet var därför framför allt ett individuellt val, av till exempel Jérôme Lindon och François Maspero i förlags­ fib 16

branschen, av Claude Bourdet och Robert Barrat bland journalister, av Pierre VidalNaquet och Laurent Schwartz bland de intellektuella. Deras engagemang ledde till solidaritetsarbete inom Esprit och Temps Modernes, vittnesmål och doku­ ment, Vérité-Liberté och Maurice Audinkommittén.

De kunde inte acceptera att regeringen i Frankrike, ”de mänskliga rättigheternas land”, några år efter segern över nazismen inte bara accepterade utan direkt orga­ niserade och försvarade tortyren, polis­ räderna och de summariska avrättning­ arna i Algeriet.

I JANUARI 1955 publicerade Claude Bourdet i France Observateur artikeln ”Ert algeriska Gestapo”. Samma vecka i L’Express kom François Mauriacs an­

klagande artikel ”La Question” (Frågan).

Båda belyste övergreppen i Algeriet. Efter det kan ingen upplyst människa säga ”jag visste inte”.

Att sprida fakta till allmänheten var emellertid oändligt mycket mer komplice­ rat. Särskilt två faktorer kom att fördunk­ la de faktiska händelserna. 1955 skärptes bestämmelserna i presslagen och 1956 ut­ färdades ett undantagstillstånd som tillät stora inskränkningar i pressfriheten.

Men 1957 bröts tystnaden om bruket av tortyr, som hade rått i månader. Ett an­ tal officerare och värnpliktiga bekräftade användandet av tortyr och avslöjade vad de sett och upplevt. Då de behandlades som förrädare, tog de till allt modigare ord.

Användandet av tortyr visade sig inte vara ett isolerat fall, utan ett organiserat system, en krigslogik. Det dokumentera­

Mitt under brinnande frihetskrig i Algeriet infördes utegångsförbud för algerier i Paris. När det trotsades skedde en massaker som kostade minst 200 liv.

”Fler försvunna algerier i Paris. Åtta åtal på en enda dag!”

Demonstranter i Paris.

Deportation på flygplatsen Orly i Paris.

des bland annat i Les Disparus (De för­ svunna), ett register upprättat av jurister, som innehöll 175 fall av försvunna alge­ rier. Det överlämnades till Internationella Röda Korset med ett efterord av Pierre Vidal-Naquet, där överste Trinquier an­ klagades för att ha organiserat en massa­ ker på tre tusen algerier.

Papon hade som främsta instruktion från premiärminister Michel Debré att be­ kämpa ”den nordafrikanska terrorismen” och beslutade att i Paris införa hjälpkårer, harkis. Dessa blev under Algerietkriget vad Vichyregimen milis var under den nazityska ockupationen av Frankrike un­ der andra världskriget.

Viktigt var också utnämnandet av Roger Frey till inrikesminister den 9 maj 1960. För med trion Debré, Frey, Papon vid makten var ordergången för förtryck helt i händerna på förespråkare för ett franskt Algeriet. Harkis, specialbrigader och brigader för övergrepp och våld, gavs fria tyglar att öppet använda våld och beskyddades av sina överordnade.

I BÖRJAN AV 1960-talet skärptes motsätt­

ningarna mellan dem som ville se ett fritt Algeriet och dem som ville att det skulle fortsätta vara franskt. Arméns problem med ordervägran och desertering blev allt mer akuta. I mars 1960 talade Frankri­ kes president Charles de Gaulle för första gången om ett ”algeriskt Algeriet” och en svår förhandlingsprocess inleddes.

Samtidigt stärktes repressionen mot det algeriska folket. Polisprefekt Maurice

DEN 11 DECEMBER 1960, efter sex år av

krig, genomförde de Gaulle en turné i Al­

geriet för att framhålla sin idé om ”alge­ riska Algeriet”. Han tvingade konfrontera ett klimat av våld orsakat av anhängare av franska Algeriet. Då inträffade en hän­ delse som ingen hade väntat eller förut­ sett, en avgörande vändpunkt i kriget.

Från Belcourtdistriktet i Alger och sedan successivt över hela staden gick kvinnor och män massivt ut på gatorna, ropande ”Länge leve Algeriet!”, ”Länge leve obe­ roendet!”. I fönster och på balkonger, på terrasserna och på gatan, kom gröna och vita flaggor ut ur sina gömställen. Befriel­ serörelsen FLN, som inte förmådde vinna militärt, visade sig ha starkt stöd bland landets befolkning. För Algeriska repu­ blikens provisoriska regering, GPRA, var denna händelse en enorm frisk fläkt: fol­ kets strävan visade sig oförminskad; poli­ tiskt hade befrielsekampen vunnit. fib 17

TEMA Jean-Paul Sartre på demonstrationen den 1 november 1961. ”Här dränker vi algerier”.

Arresterade bussas till Palais des Sports.

Simone de Beauvoir.

Ett offer för polisvåldet.

Algeriska kvinnor demonstrerar.

Demonstranter på väg från slummen mot Paris.

Algerierna i Frankrike var också tvungna att visa att de var orubbliga. De beslutade att organisera demonstrationer den 17 och 18 oktober, men den 6 oktober hade polisprefekt Maurice Papon beslutat att införa utegångsförbud för algerierna i Paris med förorter.

Instruktionerna var tydliga: demon­ strationerna skulle vara lugna och våld skulle undvikas.

Ingen kunde ännu föreställa sig de mord som skulle komma.

EFTER MASSAKERN erkände alla tid­

ningar – Libération, France-Observateur, L’Express, L’Humanité, Le Monde à La Croix, France-Soir och Le Figaro – de­ monstrationens ickevåldskaraktär, alla fördömde eller erkände ”överdrifter från fib 18

Algeriska kvinnor och flickor i slummen.

polisen”, men utan att känna till eller av­ slöja omfattningen. Ministrar och prefek­ ter fick frågor; deras svar var alla i sam­ klang med inrikesministern Roger Freys: ”det finns inte minsta tillstymmelse till en skugga av bevis för anklagelser mot poli­ sen”.

Men i Ratonnades à Paris (Rasist­ attacker i Paris), en dokumentation sam­ manställd av Paulette Peju med foton av Elie Kagan, bestående av vittnesmål, tid­ ningsurklipp och inkomna anmälningar, formulerades specifika anklagelser mot de våldshandlingar som framstod som än mer avskyvärda då ”polisen, som nog­ grant visiterat de 12 000 algerier som greps under natten, inte hittade några vapen hos dem, inte en pistol, inte en kniv beslagtogs”.

Vérité-Liberté publicerade ett avslö­ jande nummer: ”bevisen finns där: för­ bindelsen som vi fruktade i april mellan torterare i Alger och herr Papons torterare har förverkligats i praktiken”. I motsats till förnekandena på ministernivå preci­ serades att ”allmänna polisinspektionen uppskattar antalet döda till 140. Algerier­ na talar om 200 döda och 400 saknade.”

I Vérité-Liberté kunde man läsa ett ut­ talande mot polisledningen från en grupp poliser: ”Vi kan inte längre tiga med vårt ogillande av de avskyvärda handlingar som kan bli vanliga och kasta sin skugga över hela poliskårens heder.”

Esprit, i ”Contre la barbarie” (Mot barbariet), konstaterade: ”Seine för med sig bröderna till de lik som vilar på bot­ ten av Algerbukten”, besvarade Papons

Algerier deporteras. Här i ett flygplan på flygplatsen Orly.

Maurice Papon.

åberopande av ”de algeriska terrorister­ nas brottsliga handlingar” och drog slut­ satsen: ”inget politiskt resonemang, inga administrativa hänsyn kan rättfärdiga sådana brott”.

John Carta skriver i Témoignage Chrétien: ”Ingenting särskilt hände i Paris på tisdagskvällen: man slog med batong, man sköt med kulspruta. Det enda sär­ skilda är att misshandeln för en gångs skull ägde rum inför våra ögon, i hjärtat av huvudstaden”. * * * REDAN UNDER DE FÖRSTA veckorna och under hela kriget, fördömdes alltså brotten i tidningar, tidskrifter och böcker. För dem som ville veta sanningen var den tillgäng­ lig, trots beslagtaganden och förbud. Detta redaktionella arbete bidrog till att den psy­

rades av dem vilkas uppgift det var att in­ formera, hur den reagerade på denna in­ formation, hur den i sin tur informerade medborgarna ...”

kologiska krigföringen misslyckades.

Det finns inga krig utan smutsfläckar.

Men då militärer beordrade användande av tortyr blev den systematisk och de an­ svariga bör lyftas fram. Framför allt gäller det, i en rättsstat och demokrati, dem som förde en politik som innefattar tortyr, rasistiska attacker och homoåtgärder, som påtvingade en hel generation ett kolonial­ krigs traumatiska upplevelser och satte republiken i fara.

I ”La Raison d’Etat” (Statsrätten), ställer Pierre Vidal-Naquet 1962 följande fråga: ”Hur ska man fastställa rättsväsendets eller arméns eller polisens roll i den fram­ tida staten om vi inte först vet hur staten som sådan har handskats med de problem som uppstod genom undertryckandet av det algeriska upproret, hur den informe­

FYRTIO ÅR EFTER ATT dessa frågor ställdes,

frågar vi det ännu.

Nils Andersson föddes 1933 i Schweiz med en svensk far och en fransk mor. På 1950-talet drev han radikal bokutgivning i Schweiz, där han kunde ge ut viktiga böcker med vittnesmål om tortyr, för­ bjudna i Frankrike, som snabbt fick stor underjordisk spridning. Nils Andersson är bosatt i Paris sedan 1990-talet och är fortfarande verksam, främst som skri­ bent. Under 1970-och 80-talet bodde han i Uppsala. ■ ■ Se fler bilder från Algeriet på FIB.se fib 19

TEMA

Vem startade kriget?

Inom den historiska akademin pågår en diskussion om förspelet till andra världskriget, efter att en ny bok En samtidig världshistoria kommit ut och föreslagits bli litteratur vid universiteten. Den skiljer sig på flera punkter från tidigare verk.

En av debattörerna är historikern Lennart Palm, som har skrivit ett inlägg där han menar att man inte kan skriva om historien om inte nya fakta framkommit.

V

id Nürnbergerättegångarna, som hölls efter andra världskrigets slut för att reda ut skuldfrågan, dömdes den tyska naziregimen som ensam ansvarig för krigets utbrott. Men Lennart Palm visar hur skuldfrågan nu har börjat skrivas om. ”Den nya tesen är att Sovjet har ett minst lika stort ansvar för krigsutbrottet som Tyskland” skriver han.

I artikeln ställer sig Palm frågan hur den nya, 1 100-sidor tjocka, föreslagna läroboken för universiteten ”En samtidig världshistoria” förhåller sig till denna pågående historierevision kring andra världskriget. Han kollar på flera olika områden som är centrala för uppfattningen

om historien och kommer fram till att samtliga har skrivits om kraftigt jämfört med tidigare böcker av samma dignitet.

Bland annat undersöker han hur Sovjetunionens inre förhållanden under mellankrigstiden beskrivits, inte minst vad gäller den ekonomiska utvecklingen beskrivs i boken. Palm menar att de inre förhållanden i Sovjet är viktiga för att förstå politiken före och under kriget. Palm menar att boken har fel i hur skillnaden mellan väst och öst porträtteras, där väst framstår som bäst, och öst som sämst i samtliga kategorier. Dessutom utelämnas viktiga ekonomiska och sociala framsteg som skedde i Sovjet under mellankrigsperioden. Den forcerade industrialiseringen som gav stark tillväxt, massutbildning i läs- och skrivkunnighet, införandet av pensioner, lika rättigheter oavsett kön med mera har helt utelämnats. Palm skriver ”Den nya bokens endimensionella bild ställer läsaren inför flera fundamentala frågor: Hur kunde detta helveteslika samhälle fungera överhuvudtaget? Sovjetfolkens uppoffrande insatser för att försvara denna stat (…) blir obegripliga. Att Röda armén 1941–1945 kunde segra över Wehrmacht framstår som ett än större mysterium, också med tanke på den bild som ges av den havererade ekonomin.”

Ett annat område som Palm tar upp

Den röda armen intar Berlin. Ett avgörande scenario i segern över Hitler-tyskland, men som nu spelas ner för att istället lyfta fram Dagen D. fib 20

är beskrivningen av förspelet till kriget: München-avtalet och Molotov-Ribbentroppakten. München-avtalet var ett avtal mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien undertecknat 1938 som från de senares sida syftade till att undvika ett större krigsutbrott genom att låta Hitler gå österut och ta det demokratiska Tjeckoslovakien.

Innan det skrivits på hade Sovjet försökt nå ett avtal med västmakterna för att bygga ett kollektivt försvar mot Hitler men utan att lyckas, istället lämnades Sovjet utanför.

Sovjet slöt då ett avtal med Tyskland om att de två länderna inte skulle angripa varandra – Molotov-Ribbentroppakten ”Var Molotov-Ribbentroppakten ett uttryck för två totalitära staters naturliga samverkan, vilket ledde till att de gemensamt utlöste andra världskriget? Eller var pakten kulmen på ett cyniskt maktspel där också västmakterna var engagerade?” skriver Palm. Han menar att om man svarar alternativ två måste man också behandla München-händelserna för att kunna förstå kontexten. Münchens namn nämns inte ens i boken.

Vad gäller skulden till krigets utbrott skriver författarna, enligt Palm, väldigt luddigt. Han anser att texten innehåller flera insinuationer om att även Sovjet skulle varit skyldigt till utbrottet, till skillnad från vad Nürnbergrättegångarna efter kriget sedan visade.

Ett fjärde exempel Palm tar upp är hur kriget avslutades. Från att tidigare historieskrivningen riktat fokus på de avgörande sovjetiska krigsframgångarna i öst har fokus nu skiftat till att handla om dagen D och invasionen av Normandie som den viktigaste händelsen.

Palm avslutar sin artikel med att skriva ” Naturligtvis är det helt legitimt att tolkningar ändras, men då måste detta motiveras av solid empirisk forskning, helst grundad på tidigare obeaktat källmaterial. De nytolkningar jag diskuterat här tycks inte vila på en sådan grund.” ■ ■ lucas de vivo är redaktör för folket i bild/kulturfront

Stöd Folket i Bild/Kulturfront Då kan Folket i Bild/Kulturfront bli mer spännande, nå ut till fler och fortsätta att vara oberoende!

För de goda reportagen …

FiB/K har i decennier stått upp för antiimperialism, folkets kultur samt yttrande- och tryckfrihet. Därför har vi ibland kommit i konflikt med makten. Då är det tryggt att vara oberoende och fortsätta att säga nej till statsbidrag – som vi gjort sedan starten 1971.

… och för en ökad upplaga

Mycket av vårt arbete drivs ideellt men för att göra en bra tidning måste vi även kunna betala journalister och fotografer för att göra viktiga och inträngande reportage.

Därför behöver vi extra resurser genom vår reportagefond. Det är vårt sätt att göra medborgarfinansierad journalistik. Men att nå ut till nya läsare kostar också pengar. För att få fler att upptäcka vår tidning skapar vi därför också en upplagefond.

Hjälp oss därför att fortsätta vår utgivning, bli bättre och nå ut till fler.

Sätt in ditt bidrag på plusgiro 65 77 50 – 6 och skriv vilken fond du vill stödja. Skriver du ingen specifik fond, delar vi upp beloppet lika mellan dem.

Torbjörn Wikland Ordförande i Folket i Bild/Kulturfront

Bidra till en bättre tidning! plusgiro 65 77 50-6 Eller Swish-nummer: 1232240356

fib 21

TEMA

Läroböcker som berättar olika ”sanningar” I historieböckerna finns det fler versioner av vad som hänt i historien.

Vi har valt ut två där det skiljer sig rejält.

TEXT pelle sunvisson

ELEVEN KAN föra utvecklade och relativt

väl underbyggda resonemang om hur historia har använts och kan användas i några olika sammanhang och för olika syften, samt hur skilda föreställningar om det förflutna kan leda till olika uppfattningar i nutiden, och vilka konsekvenser det kan få.”

Så står det i kursplanen för historia på högstadiet. Frågan är så klart bara hur det ska läras ut. I de läromedel som finns ute är det väldigt tunt med exempel. Lyckligtvis betyder inte det att läroböckerna är oanvändbara. Jag

brukar be mina elever att jämföra beskrivningarna av politiskt laddade händelser. På det här uppslaget finns utdrag från två avsnitt om ryska revolutionen. Böckerna i exemplet är Libers historiebok från 2013 och Natur och kulturs från 2002. Och frågorna att besvara med minst 250 ord för ett E i historia är: Vilka är de största skillnaderna mellan de två beskrivningarna?

Varför är beskrivningarna så olika?

Vilken version är närmast sanningen?

”Vi tror att kvinnor aldrig haft något inflytande”

Eva Bonde tröttnade på att det bara var männen som fick synas i historien. Hon startade då magasinet Historiskan som beskriver en del av historien som aldrig fick berättas. Den om kvinnorna.

V

TEXT pelle sunvisson och lucas de vivo

arför behövs det en tidning bara om kvinnors historia?

– Vår traditionella historieskrivning är huvudsakligen baserad på 1800-talets patriarkala historiesyn. Den är skriven av män och för män.

Historiens många kvinnor marginaliserades eller osynliggjordes mer eller mindre medvetet, oavsett hur betydelsefulla de eller deras insatser varit. Resultatet är att vi i dag lever med en skev bild av historien, en felaktig uppfattning om att kvinnor i fib 22

princip aldrig har haft något inflytande.

Det är problematiskt med tanke på att det till viss del är vår historia som lär oss vem vi är.

– Vårt historiemedvetande ligger till grund för vår förståelse av nutiden, vår uppfattning om varifrån vi kommer och vart vi är på väg. I en manligt dominerad historieskrivning är det svårt för kvinnor att identifiera sig, vilket kan medverka till sämre självkänsla och underutvecklat historiemedvetande.

Finns det inte risker med att välja historia efter kön?

– Det pratade vi mycket om när vi startade Historiskan. Risken med att göra en separat historietidning med fokus på kvinnor är ju att vi sänder en signal om att kvinnorna inte är en del av den ”riktiga” historieskrivningen, att de är ett slags subkultur, och att kvinnorna på så sätt marginaliseras ytterligare. Men för att kunna få med kvinnorna i historieskrivningen måste en först lyfta fram dem, visa att de faktiskt fanns.

Nämn någon eller något som borde finnas med i alla historieläroböcker.

– Jag vill helst inte reducera debatten om kvinnors synlighet i historieskrivningen till att få in en specifik kvinna eller händelse i läroböckerna. För mig handlar det inte bara om kvinnors underrepresentation i historieskrivningen men också om hur de representeras när de väl nämns.

Kommer framtidens historieskrivning vara mer jämställd?

– Det hoppas jag! ■ ■ fib 23

TEMA

Vi vet inget om Sydamerika

volutioner, som dock inte lyckades lika bra som i Nicaragua.

– USA är rädda för alla länder som försöker bryta med världsordningen, det är de fortfarande, förklarar Lars O Nilsson.

LARS O NILSSON vill inte uttala sig om

På USA:s bakgård har flera länder försökt bryta med den amerikanska ordningen. Vissa mer framgångsrikt än andra. Men kunskapen om dessa politiska händelser är liten bland unga i dag. Hanna Strids nyfikenhet väcktes när hon fick höra talas om revolutionen i Nicaragua.

TEXT hanna strid FOTO gunnel nilsson

D

et trillade in ett mejl om en resa till Nicaragua för 32 år sedan, fyra år efter den nicaraguanska revolutionen. Jag var tvungen att googla för att förstå vad det handlar om.

Jag är född 1989. 1996 började jag i första klass och fram till dess att jag slutade årskurs nio 2005 kan jag inte minnas att någon enda lärare nämnde Nicaragua – eller över huvud taget USA:s relation till länderna i Central- eller Latinamerika.

Lars O Nilsson, som skickade in reseberättelsen, åkte till Nicaragua 1983. Han reste dit med fler medlemmar i Vänskapsförbundet Sverige Nicaragua (VFSN) för

att hjälpa landet. Partiet Sandinisterna, som har sitt namn efter Cesar Augustino Sandino, hade tagit makten från Somozafamiljen som med USA:s stöd har regerat via olika personer sedan 1937. Jag åkte och träffade honom för att lära mig mer om vad som hände.

– Nicaragua var en högerdiktatur som stöddes av USA och leddes av Somoza-­ familjen fram till 1979, förklarar Lars.

SEDAN NICARAGUA , efter att ha varit en

spansk koloni, blev självständigt 1838 har historien kantats av maktkamper mellan höger- och vänsterkrafter. 1916 fick den amerikanska marinkåren tillstånd att up-

pehålla sig i landet, något som ledde till att den vänsterorienterade César Augustino Sandino 1928 startade gerillakrig för att få bort amerikanerna ur landet. Efter sju års krig, 1933, lämnade USA:s marinkår Nicaragua. Året efter beordrade Anastasio Somoza att Sandino skulle mördas och mellan 1937 och 1979 var landet en högerdiktatur under Somozafamiljens styre. Vänsterpartiet Sandinisterna återtog makten vid revolutionen 1979.

– Men det slutade inte där, utan USA såg till att fortsätta stödja de högergrupper som utmanade vänsterregimen och Sandinisterna. Ett samarbete med höger­ partiet Contras inleddes. Längs båda kusterna när jag var i landet låg det amerikanska marinfartyg och inbördeskrig hotade hela tiden. USA försåg Contras med vapen.

LARS O NILSSON beskriver ett oroligt land

som han mötte på sin resa. Efter att de förlorat makten försökte högerrebellerna och Contras sabotera och orsaka fysisk skada mot revolutionen, till exempel genom att bränna ner nybyggda sjukhus. Det Lars beskriver som ett slags terrorism pågick ständigt och han och de andra volontärer hjälpte hela tiden till att vakta om nätterna.

– Det gjorde att Nicaragua var väldigt plågat. De reformer som skulle införas blev lite sargade. Men läskunnigheten, som innan revolutionen var väldigt låg, var efter några år mycket hög. Allmän sjukvård och skola infördes också. fib 24

Inga förändringar sker över en natt men Lars menar att det var roligt att se processen. Han upplevde att folket uppskattade den riktning som landet gick i.

– Lantarbetarna kom över fälten för att sätta sig i skolbänken och få utbildning. Men det var ganska kärvt med mat och bekvämligheter. Jag var inte tjock innan, men jag var ännu mindre när jag kom hem, skrattar han.

Jag frågar varför jag inte vetat något om det här innan vi träffades? Efter en stunds funderande svarar Lars att det på åttiotalet var ämnet mycket mer diskuterat i både press och allmänhet.

– Det har kommit andra saker emellan, som Mellanöstern och Kuba. På 1990-talet var vänsterrörelsen i Nicaragua tvungen att ta ett steg tillbaka och 80-talet var en lång reformperiod. Mycket på grund av ekonomin. Det kostar mycket att bygga

upp ett land och Nicaragua var hela tiden tvunget att försvara sina landvinningar.

Det är inte ett unikt problem just för Nicaragua utan för alla nybildade stater, menar Lars O Nilsson.

EFTER ATT LARS kom hem från sin resa fortsatte han stödja Nicaragua. På Folkets hus höll han föredrag för att berätta vad han sett och lärt sig. Han förklarar att han alltid har varit intresserad av världsrevolutioner och att intresset började redan under Vietnamkriget. Han vill stödja alla de länder som vill bryta mot en skev världsordning. President Ronald Reagan var på sin tid väldigt mån om att USA skulle fortsätta stödja Contras. Enligt Lars bottnar det i rädslan för att exemplet Nicaragua skulle sprida sig till andra länder i regionen. El Salvador och Guatemala genomgick under samma period också re-

exakt varför det finns så lite kunskap om Central- och Latinamerika i väst. Han menar att även El Salvador på senare år har glömts bort trots att även det var i ropet på åttiotalet. Men en anledning, tror han, är att USA är en stark och skicklig på att skapa opinion.

– Mycket i dagens medier utgår från ett USA-influerat perspektiv, säger Lars.

I Central- och Latinamerika finns det en del länder som försöker bryta det enorma USA-beroendet. Kuba är det mest självklara exemplet. Men även Nicaragua, Equador och Venezuela, menar Lars.

– Jag kan inte exakt säga hur självständiga de har varit eller är i dag. Det finns en ekonomisk verklighet även för de här länderna som man måste ta i beaktande.

Lars O Nilsson berättar om ett inslag han sett samma morgon om att en alternativ Panamakanal planeras genom Nicaragua. På så sätt ska handel utan USA:s inblandning kunna underlättas. Nicaraguasjön är den största färskvattenkällan i Centralamerika och genom att öppna i både öst och väst skulle framkomligheten i regionen öka. På så vis skulle den här kanalen konkurrera med den av USA-kontrollerade Panamakanalen.

Idag styrs Nicaragua av Sandinisterna och Daniel Ortega. Det är ett socialistiskt land, även om de kostnader som orolig­ heterna och motsättningarna har orsakat att landet inte kunnat utvecklas så snabbt.

– Det är svårt att uttala sig om fattigdom och standarder. Men jag hoppas att barnen får gå i skolan och att tillgång till fri sjukvård finns.

Med bakgrund av det han har berättat frågar jag honom om man kan säga att det är dyrt att vända sig emot imperialismen?

– Ja det är perfekt formulerat. Det är det som är konsten här i världen - att kunna stå emot, säger Lars bestämt.

– Ja det är perfekt formulerat. Det är det som är konsten här i världen – att kunna stå emot, säger Lars bestämt. ■ ■ fib 25

TEMA

Napalmbombningar, en av många krigsbrott som vi inte dragit lärdomar av.

tar sig an hela regionens historia – med huvudfokus på Irak och Syrien – i syfte att klargöra de sammanfallande staternas både interna och globala dynamik.

Västmakternas många svek och modernitetens misslyckande i arabvärlden är ett återkommande tema.

LUIZARD RÖR SIG FRÅN det hemliga

Det är de historiska övertrampen från västmakternas sida som ligger bakom Daesh tillväxt. De mest hårdföra krigarna har suttit i tortyrkammare. Professorn i historia Michael Azar skriver om varför ahistorien är viktigt för att fatta rätt beslut.

Detta händer när vi inte kan historien B agdad den 9 april 2003: Saddam Husseins staty faller till marken live inför världens ögon. Denna massmediala iscensättning kom att tjäna som ett slags bildbevis på att det irakiska folket äntligen var befriat. George Bush d.y. proklamerade nu att kriget var slut. Men Bush hade fel. Kriget var långt ifrån över. Det hade egentligen bara börjat – och nu har det dessutom hunnit sprida sig långt bortom Iraks gränser.

Aleppo, Beirut, Paris, Sirte etcetera. I själva verket kunde denna horribla expansion anas redan genom en annan händelse vid samma mise en scène: det ögonblick då fib 26

en koalitionssoldat täcker över Saddamstatyn med en amerikansk flagga.

Analysen av Daesh (den så kallade Islamiska staten) skulle kunna ta sin början här. I destabiliseringen av Irak, i det blodiga maktövertagande som ledde till friställandet och förtrycket av den forna Saddamregimens förtrogna. I dag vet vi att flera av de mest hårdföra elementen i Daesh har gruvliga erfarenheter från det ”befriade” Iraks tortyrkammare. Vi vet också att Irak inte blev en demokrati utan en repressiv stat som gjorde livet så miserabelt för landets sunniter att många av dem drevs rakt i famnen på den enda

grupp som lovade dem överlevnad, motståndskraft och upprättelse – Daesh.

NATURLIGTVIS BÖRJAR HISTORIEN om

Daesh inte i ett enda specifikt ögonblick.

Ingenting har bara en orsak. För den som vill få en djupare inblick i denna historia rekommenderas Pierre-Jean Luizards nya bok, Le piège Daesh. L’état islamique ou le retour de l’histoire (Daeshs fälla. Den islamiska staten eller historiens återkomst; La Découverte). Här tecknas en både inträngande och komplex bild av de historiska förutsättningarna för Daeshs framväxt. Den franske Mellanösternexperten

Sykes-Picot-avtalet 1916 (med de efterföljande brittiska och franska mandatväldena i området) till Gulfkrigen – och han framhäver hur Daesh ständigt gör bruk av denna historia för att framställa sig som den västerländska imperialismens slutliga nemesis. Luizard utvidgar analysen ytterligare genom att till bilden infoga alltifrån Palestinakonflikten och Iran-Irakkriget till den arabiska våren och den ödesdigra uppgörelsen mellan Saudiarabien och Iran om makten i området. Luizard är medveten om att varje historieskrivning öppnar för besvärliga tolkningsstrider. Men han insisterar med rätta på att det historiska arbetet ändå måste göras; allt är nämligen bättre än den banala idealism som i den goda moralens namn bjuder oss att förneka historien trots att den står och skriker oss rakt upp i ansiktet. I en intervju efter massakrerna i Paris noterar Luizard att Daesh förefaller känna västvärldens historia bättre än vad vi själva känner den.

Och det är ett förhållande, säger han, som spelar Daesh i händerna. Detta är en viktig poäng och den träffar inte minst den svenska diskussionen i hjärteroten. ”Våldsam islamism är inte ett svar på något”, skriver till exempel Adam Cwejman, och påstår att imperialismens historia inte har någonting med saken att göra (Göteborgsposten 20/11). Idealismen är förvisso en bekväm hållning, den målar ut fiender som springer direkt ur idévärlden samtidigt som den underblåser den eurocentriska narcissism som bara ser den andra sidans våld och glömmer den egna. I ett liknande tonläge skriver Staffan Heimersson att Frankrike alltid varit ett land som stått ”som garant för tolerans, en hemvist för solidaritet” (Aftonbladet 14/11).

SÅ SNABBT GICK DET alltså att glömma

Frankrikes kolonialpolitik i Mellanöstern,

Övergreppen på Abu Ghraib-fängelset i Irak har blivit en symbol för övergreppen under kriget.

massakrerna på civila i Indokina och napalmen över Algeriets befolkning. Så lätt förringar man Frankrikes bloddränkta inblandning i inbördeskriget i Rwanda och i armeringen av Saudiarabien, motorn bakom merparten av islamistiskt influerad terrorism i världen. Det mest märkvärdiga är ändå att alla tycks ha glömt att Frankrike – hur man än värderar detta faktum – redan långt före blodbadet i Paris fällt bomber över Daeshs befästningar i Syrien. Frankrike var med andra ord i krig redan innan president Hollandes krigsförklaring efter blodbadet i huvudstaden.

Luizard understryker att den historiska inramningen på intet sätt ska tjäna som ursäkt för de vedervärdiga morden på civila i Paris, Bagdad, Raqqa, Kobane, Sharm el-Sheik, Beirut etcetera. Den historiska analysens värde består i att den kan ringa in själva förutsättningarna för det replikskifte som vi är indragna i – och som vi kommer att vara indragna i under lång tid framöver. Risken är stor att vi annars går rakt i de fällor som Daesh gillrat.

En av Luizards huvudteser är att Daesh försöker provocera fram en frontalkollision mellan vad de kallar för ”korsfararna i väst” och ”de rättrogna muslimerna”. Iscensättningen av denna fantasi utgör rentav ett av deras främsta redskap i rekryteringen av nya fotsoldater från jordens alla hörn. Den svåra frågan handlar om hur man ska kunna under-

gräva snarare än underblåsa denna föreställning.

Utmaningarna är många. Till att börja med löper västvärlden ständigt risken att styrka den konspirationsteori som redan Saddamregimen förde fram inför den amerikanska anstormningen: att västmakterna, tillsammans med de shiitiska regimerna i Iran och Syrien, försöker förödmjuka och utplåna de rättrogna. Var det inte just detta, menar Daeshs propagandister, som var den reella innebörden av Operation Iraqi Freedom – det vill säga att sunniterna fick ge upp sin forna ställning till förmån för shiiterna? Och är det inte samma mönster som nu upprepas i Syrien – det vill säga att de kristna makterna ingriper för att stödja den sittande alawitiska regimen som hämningslöst terroriserar landets sunniter?

FÖR DET ANDRA FINNER Daesh näring i

den växande diskrimineringen av muslimer i väst. Överallt i hela västvärlden möter vi islamofoba krafter som gör allt för att besanna den tes som Daesh förfäktar: att Europas muslimer bara är välkomna på villkor att de förnekar allt som på något sätt antas ha att göra med deras egen religion och historia. Ett av motiven bakom terroraktionerna i Paris var att vidga klyftan mellan muslimer och icke-muslimer i Frankrike. Marine Le Pens framgångar i regionvalet bestyrker att Daesh har lyckats med sitt uppsåt. Så ser alltså paradoxen ut: de salafistiska jihadisternas främsta allierade på vår kontinent tycks vara just de krafter som påstår sig vilja skydda oss från dem.

LUIZARD ÄR INTE ENSAM om sina varningsord. Samma tema återfinns i till exempel Loretta Napoleonis Den islamiska staten (2014) och i Patrick Cockburns Jihadisternas återkomst. Islamiska staten och det nya sunnimuslimska upproret(2015). Författarna verkar eniga om den strikt militära linjen är otillräcklig; faran är att den i stället förstärker Daeshs bild av sunniterna som offer för korsfararnas angrepp – och av sitt eget uppdrag att värna de rättrogna. Man bör till exempel fråga sig hur man ”förgör” (för att använda president Obamas ord) Daesh utan att fib 27

sju förtigna år

TEMA

Folk och försvar förnekar sin historiska bakgrund inom antimilitarismen

D

TEXT sigge andersson

samtidigt åstadkomma enorma lidanden för de miljoner civila som i praktiken har tagits som gisslan på deras territorium?

Kommer inte bilden av västmakterna som korsfararstater bekräftas i många sunniters ögon när bilder på lemlästade kvinnor och barn börjar kablas ut över världen? Och hur besegrar man militärt fiender som genom martyrskapets taktik gjort den egna döden till tecken på seger?

I det pågående propagandakriget kommer alla militära interventioner dessutom att framställas som ett direkt stöd för regionens rivaliserande protagonister – och i stora delar av området uppfattas Assadregimen till yttermera visso som än mer blodbesudlad än Daesh.

Luizard understryker att samma enkla militära lösningar sattes i verket både med avseende på talibanerna i Afghanistan och på Saddamregimen i Irak. Och man måste våga fråga sig vart dessa oavslutade fib 28

krig hittills har fört oss. Den villkorslösa krigsiver som en gång störtade in världen i ”kriget mot terrorismen” har lett till hundratusentals dödsoffer, tvingat miljoner människor på flykt och kraftigt bidragit till att öka antalet terrorattacker runtom i världen.

PIERRE-JEAN LUIZARDS grundtanke är

att man inte kan besegra en grupp som Daesh om man inte kommer till rätta med de problem som gjort organisationen både möjlig och framgångsrik. Man vinner inte mot en fiende om man inte rycker undan grunden för hennes reella existensvillkor – och de är aldrig endast militära.

Därmed är vi tillbaka till de fantasier och löften med hjälp av vilka Daesh ständigt lyckas förföra nya rekryter. I en tid där regionens gamla stater faller samman expanderar kalifatet genom att erbjuda makt åt de vanmäktiga, hopp åt de för-

tvivlade och gudomlig vedergällning mot de otrogna. Västmakterna måste börja fundera på hur man ska kunna föreslå de arbetslösa och krigsplågade massorna i regionen mer trovärdiga lösningar. Därav vikten av att på samma gång erkänna de historiska misstagen och att utarbeta strategier som på sikt underminerar de tolkningsscheman som Daesh använder för att rättfärdiga sin politik.

MEN FÖR ATT KOMMA dithän måste vi en-

ligt Luizard först erkänna att Daesh inte är sprunget direkt ur idéernas himmel utan utgör ett symptom på en lång rad historiska, politiska och teologiska missförhållanden med globala ankarfästen. ■ ■ michael azar är professor i idé- och lärdomshistoria vid göteborgs universitet. texten har tidigare varit publicerad i svenska dagbladet.

en 1 september 1939 inledde Tyskland sitt anfall på Polen. I radio meddelade Adolf Hitler att ”Tyskland svarade på den polska beskjutningen av tyska trupper i gryningen”. Tyska Wehrmacht förde blixtkrig, och det tog fyra veckor för dem att nöta ned det polska försvaret. Krigets nästa etapp utgjordes av den sovjetiska annekteringen av de baltiska staterna.

Innan det andra världskrigets början hade Torsten Nilsson och Folke Thunborg, dåvarande ordförande respektive sekreterare i SSU, varit på ungdomskonferens i Frankrike. Samtalen som fördes där förutspådde och pekade på de stora riskerna för storkriget. Den tidens svenska politiska ungdomsrörelserna anammade i hög grad antimilitarism, och den svenska försvarspolitiken hade alltsedan svenska riksdagen fattat 1925 års försvarsbeslut präglats av densamma. Många svenska politiker menade inför detta beslut att krigströttheten i Europa efter första världskriget, liksom bildandet av Nationernas Förbund, gjorde nya krigsföretag i närområdet osannolika, vilket möjliggjorde en bantning av försvaret – det följande decenniet kom försvaret att halveras.

SSU-ORDFÖRANDEN Torsten Nilsson bi-

drog nu, när Europa stod på randen till kriget 1939, till en vändning i frågan hos den egna politiska rörelsen. För att försvaret och arbetarungdomar skulle komma närmare varandra arrangerade SSU våren 1939 en konferens i Stockholms konserthus – man gav den namnet Folk och försvar. SSU samlade vid den tiden 100 000tals ungdomar, något som gav verklig mening åt namnet på konferensen – för nog var det så att flera av de ungdomar som flockades kring SSU skulle utgöra en mycket stor del av de rekryter, värnpliktiga och meniga som skulle försvara Sverige.

Året därpå, under det brinnande världskriget, bildades Centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet, sedermera Centralförbundet Folk och försvar – Folke Thunborg var dess första generalsekreterare. Föreningens uppgift var att sammanföra ”folket och försvaret” och utgöra en länk mellan frivilligförsvaret och försvarsmakten. De stora fackliga rörelserna, ungdomsförbunden och flera av frivilligförsvarets organisationer blev medlemsorganisationer. Frivilligförsvaret stod för en stor del av den svenska försvarsviljan då, och på ett år ökade hemvärnet från 90 000 man till 250 000, den frivilliga skytterörelsen utbildade 20 000 nya skyttar. 50 000 man inkallades i försvaret, i vad som hette ”förstärkt beredskap”. Sverige förklarade sig neutralt, och en samlingsregering under Per Albin Hansson höll också skickligt landet utanför kriget.

RIKSKONFERENSERNA SOM gick under

namnet Folk och försvar fortsatte alltjämt långt efter kriget, och i förra månaden hölls den i Sälen. Kritiker anser dock att senare års upplaga av rikskonferensen varken handlar om folk eller om försvar.

I stället har den fått karaktären av jippo,

där myndigheter minglar med journalister, och där lobbyister förankrar världsbilder som ska få svenskarna att bli positivt inställda till västalliansen Nato. I årets programblad står det att Folk och Försvar firar 70-årsjubileum, trots att första konferensen hölls för 77 år sedan, och föreningen bildades för 76 år sedan. Det är en händelse som ser ut som en tanke. Historikern Anders Björnsson, som erbjöd sig att skriva Folk och försvars 75-årshistoria, men utan att få svar av dess generalsekreterare Lena Bartholdson, menar att det rör sig om ett slags revisionism.

EFTERKRIGSTIDENS omorientering, från ett försvar som satsade på den mänskliga försvarskraften, till ett där det materiella – Jas-plan och dyr teknologi – blivit viktigare, har i och för sig skapat behov för torg där produkterna behöver månglas ut – sett i skenet av detta är steget till ett evenemang, där Nato-förespråkare får synkronisera världsbilden med våra beslutsfattande politiker och medierna, inte långt. Men för oss andra, som inte tror på Nato, eller för den delen på ett försvar där teknisk specialisering går före ett stabilt folkförsvar, behövs andra arenor. Här borde finnas möjligheter för de goda krafterna. ■ ■ fib 29

Novell.

FÖRUTSEENDEN

F

TEXT nina de geer ILLUSTRATION oskar aspman

lughonan tänkte lägga sina ägg under det rödbruna skalet i morgon klockan 06.04.

Jag kunde se det framför mig nu när jag fått detaljerna. 78 skitsmå, vita ägg med mikroskopiska antenner som på bara ett dygn skulle omvandlas till genomskinliga larver. Sådana där som kunde kräla in i ett människoöra och leva på vax. Det fanns en delning på Facebook om en kvinna i Taiwan som haft en hel koloni larver i innerörat i flera veckor.

Inte för att jag skulle få några larver i örat.

Jag skulle bara fått ont i magen. Förmodligen aldrig insett att det var mangon eftersom äggen legat så fint inbäddade i det gula fruktköttet. Bedömningsinstrumentet hade varit tydligt. Ät din mango i tid Nadja, summerade hon dagens första varningsrapport. Meddelandet surrade in fib 30

strax före sju i morse. Molly vaknade aldrig av ljudet, fast hon låg på min arm i natt med de mörka hårlockarna blöta av svett.

För att vara två sov hon väldigt bra. Det var vad alla sa. Jag hade inget att jämföra med, och som ensam förälder ingen att förundras tillsammans med.

Visst, jag har Magnus. Men jag vet inte.

JAG STOD I KÖKET och matade kaffebryg-

garen när dagens andra varningsrapport kom. Knotten var ännu inte så många på fönstren. På eftermiddagen skulle rutorna vara täckta av hundratals envetet surrande svarta prickar. Någon ny invasion som spritt sig från Centraleuropa. Det är hett trots att det bara är försommar. Medelhavsklimatet är här för att stanna, står det hela tiden i tidningarna. Lite glättigt sådär på löpsedlarna som om det inte fanns

några problem med klimatkrisen. Fast det är klart, ingen orkar ju krisa hela tiden.

Det är första dagen på semestern. En hel månad tills jag behöver vara tillbaka på Lönsamhetskontoret. Jag tänker packa en riktig picknickkorg och ta med mig Molly till badplatsen. Det finns fortfarande en skärva gråbrun sand kvar i viken. Kanske får jag med mig Magnus också. Han kom sent i går och sov i Mollys rum eftersom hon redan sov inne hos mig. Jag känner hur bedömningsinstrumentet arbetar.

Det spänner lite i huden precis innan displayen tänds på insidan av handleden.

Varningsrapporten kommer upp med ett ord i taget. Skärsår. Var försiktig. Ändå står jag där med kniven framåt tiotiden, genom tjockt skal och trådig, blöt frukt.

En sexfrukt, hinner jag tänka.

På att min rygg är brun och bar i solklänningen. Kanske för att Magnus har

gått upp. Han sitter vid bordet med det sista kaffet som luktar fränt efter två timmar på pannan. Han verkar inte märka av det. De hysteriska rösterna på barnprogrammet håller Molly sysselsatt i andra rummet.

– Jag tänker lämna dig, säger han.

Jag ser inte hans plågade ansiktsuttryck, men jag hör det bakom mig.

Min rygg är varm. Så jävla varm.

Jag tänker lämna dig. Det låter teatraliskt. Inövat. Kunde han inte bara sagt att han tänker flytta ut?

Kunde han inte bara.

BLODET DROPPAR NER i mangon. Över-

mogen sötma i mina näsborrar. Jag känner mig tung. Fuktig. Fallmogen. Jag hade hoppats på något helt annat för några sekunder sen. Skärsåret bränner och svider. Jag kan inte se hur djupt det är för

allt blod. Jag stirrar på rutnätet jag hunnit göra på ena mangohalvan. Den får mig att tänka på kalkylbladen på jobbet. De oändliga beräkningarna på lönsamhet och effektivitet. Det finns alltid en lönsamhetsgrad att räkna fram. På skogsmark, unga vuxna, pudlar. Mango. Så mycket jobb och så mycket kärna. En ineffektiv frukt.

Men säkert lönsam.

Den tredje varningsrapporten vibrerar in: Du kan få ett dåligt besked.

Att jag inte lagt ihop tendenserna förut. Vad hon egentligen försökte säga mig.

Jag tänkte ofta att det var en hon, bedömningsinstrumentet alltså, fast det bara var digitala meddelanden på en liten display. Ibland tyckte jag att systemet var rätt dåligt. Men nu förstår jag. Det är egentligen väldigt finkänsligt. Besked hade jag fått. Men var det ett dåligt besked? Dåligt nog att orsaka smärta?

– Jaha, säger jag till Magnus. Du går nu alltså?

– Ja, säger han. Så fort att det låter som tja.

Men det är inget tja.

Jag vänder mig om och håller fram en blodig mangobit.

Magnus förskräckta min får mig att sträcka fram den längre. Blodet droppar på golvet.

– Ta en bit, säger jag. Jag kommer ändå inte orka hela.

Han tar inte emot den. Så jag stoppar den i munnen, suger i mig blodet från fingertoppen. Mangon är god. Blodet också.

– Låt mig hjälpa dig, säger han och jag låter honom göra det.

Jag ser honom torka nervöst med en kökshandduk som inte gör någon nytta, stor och fladdrig. Han lyckas leta fram en fib 31

NOVELL

bit gasbinda och lindar den om mitt finger. Hårt, kärlekslöst.

Jag ser på honom men han ser inte på mig. Bara på blodet som tränger igenom gasbindan.

JAG HADE VELAT ha det så här. Förutse all

smärta.

– Det handlar inte om humanism.

Bedömningsinstrumentet är mer utav en affärsmodell, sa säljaren i dörren.

Det var någon månad efter Joars begravning. Jag hade redan köpt en doftrenare, eller om det var en luftfuktare, av en annan försäljare som jobbat sig runt i grishusen. Skära trevåningshus med fyrkantsfönster som skulle ha fasadrenoverats på tjugotalet om inte fastighetsbolaget gått i konkurs.

– Mindre smärta föder effektivitet, sa den mustaschprydde lille mannen. Ett renare, vitalare samhälle. Kopiösa mängder skattemedel besparas!

– Ja det låter ju bra, hade jag sagt.

Mollymagen stack ut som en kanonkula i dörröppningen. Jag var inte ens i nionde månaden då, men det såg ut så.

– Bra, bra, hade den lille mannen sagt.

Någonting med det sista bra:et hade nästan fått mig att ångra mig. Men så var det rabatten också, eftersom jag var anställd på Lönsamhetskontoret.

– För vi tar hand om våra egna, påpekade han allvarligt.

Jag antog att han menade alla vi med tråkiga jobb.

När jag stängde dörren hade han fått sin underskrift. Bedömningsinstrumentet anlände i en blå ask nästa dag. Modell SFBISK2033. Skattebetalarnas Förutseende Bedömningsinstrument för Smärtkontroll. En dekorativ armlänk med livseffektiva funktioner, stod det i manualen.

Fysisk smärta, existentiell ångest OCH kostsamma juridiska konsekvenser. Ja ALL smärta kan förutses utifrån tre välbalanserade frekvenssektioner.

Bra, tänkte jag. För jag hade ALL smärta.

– Känns som det blev dålig tajming det här, suckar Magnus.

– Ja, säger jag.

Jag säger inte att jag vet att taket ska fib 32

rasa in i torpet han hyrt över sommaren för att slippa mig. Jag fick varningsrapporten redan förra veckan. Men då visste jag inte att torpet var en flyktplan. Jag trodde det var en överraskning för mig och Molly. Så jag ville vänta med att ta upp något om huset tills han berättat. Det hade han inte gjort.

– Även dina näras smärtor blir ju dina, sa den lille mustaschmannen i julas. När han kommit tillbaka för att sälja tilläggspaketet.

DET VAR TVÅ DAGAR efter att min dot-

ter snubblat på mattkanten och slagit ut framtänderna. Jag borde kanske förstått att det var för bra för att vara sant när hon fem månader gammal kunde le mot mig med alla sina mjölktänder.

Min vanliga tanke igen: Om bedömningsinstrumentet bara funnits där två år tidigare.

Det går några sekunder innan plattan vibrerar om handleden. Det är den fjärde varningsrapporten för dagen: Riskabelt klarseende.

Jag ska berätta om taket, tänker jag.

För mig själv, eller kanske för bedömningsinstrumentet. Naturligtvis ska jag det. Jag är ju en god människa.

Bara inte än.

Teven har tystnat i vardagsrummet.

Molly kommer in. Hon stannar mitt i steget.

– Mamma ont?

Jag nickar.

– Bara lite ont älskling. Det går över.

Hon vill ha mjölk. Endast havremjölk, hade bedömningsinstrumentet, tilläggspaketet, varnat i våras, mjölkproteinerna irriterar hennes tarmar. Hon dricker sin gulfärgade havre med stadig blick på Magnus. Häftiga klunkljud som bara barn lyckas med.

Magnus tittar tillbaka.

Vad ska han annars göra?

– Magnus inte ont, säger Molly buttert. Magnus gå. Taket rasa.

Jag vrider på huvudet. Stirrar på min tvååring. Hon har Joars ögon. Ett snett jack i den nyklippta luggen. Hon hade vänt på huvudet under barnprogrammet och stirrat på dörren.

– Inte klämma dörren, hade hon sagt,

innan hon återgick till de tecknade djuren. Något djungelprogram.

Varningsrapporten om klämskadan hade kommit timmar senare, när jag stod och hällde upp ett glas äppeljuice, den där billiga sliskiga sorten som barn gillar, i brist på något annat hemma. När Molly redan sov i andra rummet.

Hur kunde hon veta?

Jag tittar på min handled. Plattan är släckt. Jag tittar på Molly. På Magnus.

På glasurnan högst upp på hyllan. Det ser ut som om askan har bleknat.

Kan aska ens blekna?

Varningsrapport fem vibrerar in: Destruktiv sentimentalitet. Ändå tänker jag alla de där tankarna.

Vad Magnus sa om bedömningsinstrumentet första gången vi träffades.

– Någon slags healing eller? Han hade strukit med tummen över displayen, sakta, sakta, innan han såg mig i ögonen och fortsatte till viktigare delar av min kropp.

– Mm, healing, hade jag viskat.

Och så tänker jag på det sorgligaste av allt. Om bara bedömningsinstrumentet hade funnits där för Joar. Innan han blev deppig. När Molly bara var ett yngel bakom mitt blygdben. Då hade vi inte stått här nu. Inte på det här sättet. Inte i den här konstellationen.

Magnus torkar blodfläckarna från golvet med lite toapapper. Han tar inte trasan från diskbänken, han vill inte få blod på den. Så mycket bor han fortfarande här.

Molly blänger på honom. Han känner det.

– Ja då kanske jag ska röra på mig, säger han. Slänger den röda pappersdutten och tvättar händerna intill mig vid diskbänken.

Hans deodorant luktar lakrits, eller anis, eller något annat ekologiskt.

Jag frågar inte var han ska ta vägen.

Ser honom bara gnida händerna torra över byxbenen och backa ut ur rummet innan han får upp fart i hallen.

Jag och Molly tittar på varandra.

Skönt.

EN NY VARNINGSRAPPORT surrar in. Vål-

lande till annans död.

Det står faktiskt så.

Just jävlar. Taket på hans rishög till sommartorp.

Jag rusar till fönstret.

Vi bor på första våningen i andra grishuset från vägen. Så jag ser honom direkt nere på grusgången. Fumlar upp fönstret och ropar.

– Taket på din flyktort kommer att rasa in.

Han stannar. Skakar på huvudet åt mig. Skilda av glas och betong är han mer sig själv. Han lyfter handen till en vinkning. Nej, ett långfinger.

Fuck you Nadja.

Det är första gången på länge han gör något jag tycker är lite kul.

Så minns jag, harklar mig.

– TAKET KOMMER ATT RASA NER ÖVER DIG, gormar jag.

Jag hör hur det låter.

Han blänger på mig. Ännu en huvudskakning som säger att jag är hopplös, ondskefull rentav, och så har han vänt sig om.

Jag ser på hans mjukt sluttande axlar som svänger sig bort. Manchesterbyxorna är för varma, tänker jag.

ARMLÄNKEN VIBRERAR igen. Du kommer

gräma dig över det här.

Molly tar min hand. Liten och klibbig i min.

– Du behöver inte mamma. Inte grämas mer.

Och jag tänker att hon har rätt. Min Molly.

Det tar ett tag att pilla upp spännet.

Frekvensen bryts direkt när armlänken släpper från huden. Jag behöver inga mer livseffektiva funktioner.

Jag behöver inget mer. ■ ■ nina de geer (född 1979) är utbildad på skrivarakademin i stockholm och driver skrivkollektivet bläckstygn som ägnar sig åt dystopier. nina är sen tidigare arkeolog, socionom och ekonom men skriver numer dystopier på heltid. fib 33

Folkets kultur.

Dansa bort problemen, för en liten stund Att få lämna stan och träffa folk, röra sig till musiken och koppla av. Det är folkets kultur enligt Peo Österholm.

L

juskäglorna från bilarna strålar samman mot samma mål i det uppländska vintermörkret. De stannar utanför en danslokal i Tobo. Men det kunde vara varsomhelst i Sverige.

Mörkret, blåsten och den svenska vinterdysterheten hängs av i tamburen och förbyts i raka motsatsen när människorna träder in i lokalen – ljus, kamratskap, hejningar, mänsklig värme. Dansskor plockas upp, instrument likaså. Stråkar hartsas, strängarna får sig en uppläxning av stämapparaterna. blir full fart med en gång. Alla kan ju rutinerna. Dansgolvet fylls upp. Polskor med vänster försteg, med höger försteg, med lång tvåa, med kort trea. Några är i farten hela tiden. Man dansar av sig alla aggressioner, oro, bördor. Vardagen får ett tvärt avbrott, är som bortglömd, som om den inte fanns.

Fler spelmän ansluter utifrån. Efter nån timme sitter 20–30 stycken på rad och ger de olika uppländska låttraditionerna en riktig rundsmörjning – Viksta-Lasse, Byss-Kalle, Sahlström, Gås-Anders, Långbacka-Jan och brukslåtarna från norr. Man blandar med lite Hälsingland, lite Bingsjö.

Kaffe och bulle. Vatten. Det räcker.

KULTUR SKALL JU GE AVKOPPLING , kun-

skap, stimulans, underhållning, vederkvickelse. Men här förs inga djuplodande fib 34

FOTO: EVA WERNLID

DANSEN BÖRJAR INTE TREVANDE . Det

diskussioner om vad ”folkets kultur” är eller inte är. Här finns inga filosofer. Inga pannor i djupa veck. Inga fraktionsstrider.

(Jo, ibland, när det gäller låtval).

Det är sinnligheten, musikaliteten och rytmen som gäller här, dansarnas kroppsrörelser, deras svett, luftdragen från dem när de dansar förbi, Stråkarnas oförtrutna fram-och tillbakarörelser timme efter timme, stoltheten de känner inombords över den rika låtskatten de just nu förvaltar från tidigare generationer.

Efter några timmar droppar folk av.

Vintermörker. Skrapa vindrutan. Vardagen skymtar igen bakom några timmars sömn. Bilarnas ljuskäglor sprider sig i alla väderstreck.

Den här kvällen hamnar aldrig i kulturnyheterna, vare sig i radio eller TV. Det är ju bara folkets kultur. ■ ■ peo österholm är spelman och journalist med mångårig erfarenhet från dagspressen. han sitter i f ibs redaktionskommitté och är återkommande skribent i tidningen. fib 35

rik Gandini längtar hem. Han saknar sitt Italien, där män kan bo med sina mödrar till medelåldern utan att någon höjer på ögonbrynen. Någon annan slutsats är svår att dra efter att ha sett hans nya film The Swedish Theory of Love. Filmen skildrar den svenska modellen, där varje individ ska kunna leva ekonomiskt självständigt, och vad Gandini menar är dess omedelbara följd: den utbredda ensamheten.

Under en dryg timme skildrar han världens självständigaste, och således ensammaste folk. Han besöker rasistiska tanter som stängt in sig i sin vävstuga för att undvika kontakt med nyanlända flyktingar, ämbetsmän som försöker jaga rätt på överlevande släktingar till personer som dött i sin ensamhet, och ensamstående kvinnor som vill skaffa barn på egen hand. Allt görs med samma skepsis, och med samma problemformulering: någonting har gått snett i Sverige. Men något annat än anekdotisk bevisföring verkar Gandini inte vara särskilt intresserad av. Alla han pratar med i filmen känner sig ensamma, eller känner att Sverige är fyllt av ensamma människor.

Alla menar att det är trygghetens fel.

”ÄR DET SÅ HÄR DET kommer sluta för de flesta av oss i de överorganiserade samhällen, fokuserade på välfärd, arbete och självständighet”, frågar sig Gandini och visar upp den lägenhet där en ensam man dött, och inte upptäckts förrän han börjar lukta tillräckligt för att grannarna ska klaga. Det här är Välfärdssveriges fib 36

FOTO: SF

TEXT gunnar harrius

Från filmen The Swedish Theory of Love.

fel. Att en av de stora ambitionerna med Välfärdssverige var att göra kvinnan ekonomiskt oberoende av mannen nämns bara i förbifarten.

Det är inte så konstigt. Gandini verkar vara helt ointresserad av en feministisk analys. Att gemenskap kan finnas utanför en parrelation för en kvinna som skaffar barn med hjälp av insemination verkar inte föresväva honom. Inte heller relationen till barnet hon kommer föda.

Hon är fortfarande ensam, lika ensam som den döda gubben i lägenheten.

Denna minskade trygghet är mirakelreceptet som ska lösa allt. Bara när vi känner oss otrygga kommer vi att sluta vara ensamma. ”I Sverige har vi ett skyddsnät som tar hand om oss, vi tar inte hand om varandra. Trygghet är inte kärlek”, som en av hippierna säger. Som om det på allvar vore rimligt att minska tryggheten i ett land där det fortfarande bor fattiga. Som om relationer byggda på ekonomiskt beroende av sin partner är ett bra alternativ.

GANDINIS ALTERNATIV är dessutom föga

ett naivt, om än nytt, argument för att montera ner välfärden. Erik Gandini tar aldrig upp att dagens generation unga känner en större otrygghet än sin föräldrageneration, men man får anta att det gör honom glad. ”Än finns det hopp”, lär han tänka. Snart är vi inte ensamma längre.

lockande: ett gäng hippies som åker ut i en skog och ser varandra i ögonen för att mötas som människor och en vag uppmaning från en uråldrig sociolog att bli ”interdependable”, något vi bara kan uppnå om vi känner mindre trygghet från samhället.

THE SWEDISH THEORY OF LOVE erbjuder

Baserad på Klas Östengrens klassiska bok Gentlemen och dess uppföljare Gangster erbjöd SVT under julhelgen tv underhållning av högsta kvalitet i fyra delar.

Historien, som utspelar sig på 1970-talet, är autofiktiv och handlar om författaren själv, som av en slump blir vän med charmante och bohemsike livsnjutaren Henry Morgan och flyttar in i hans paradvåning på Hornsgatan. Där utspelar sig ett speciellt liv, med stora frukostar och hummer mitt i veckan. När Henry Morgans bror, Leo, kommer hem från psykvården nystas en historia om illegal vapenförsäljning till Hitlertyskland, där såväl högt uppsatta sossepampar och den absoluta ekonomiska eliten är skyldig, upp. Alla försök att tysta Leo, som har upptäckt sanningen om handeln, har gjort om till ett psykiskt vrak som antigen går som en osalig ande genom lägenheten eller försöker supa ihjäl sig.

I en scen bestämmer sig redaktören för tidningen Blixt, en tydlig pastisch

Ridiculous 6 Regi: Frank Coraci

Förra årets mest misslyckade film blev tvivelsutan Frank Coracis och Adam Sandlers The Ridiculous 6. Av namnet, nywesternformatet och av den politiska tendensen att döma så verkar den varit en satir över två nu aktuella filmer: USA-amerikanen Quentin Tarantinos The Hateful Eight och mexikanaren Alejandro Iñárritus The Revenant. Den sistnämnda gjorde succé på årets Golden Globe-gala där den rättvist belönades med de tre tyngsta utmärkelserna.

En får hoppas att världen snart

på dåtidens kommersiella veckotidningar, att inte gå ut med avslöjandet om vapenhandeln. I stället ska han använda kunskapen till att utpressa de skyldiga och betalar Leo för hans tystnad. Finns det bättre exempel på att fri journalistisk behövs?

Miljöerna i serien är oerhört väl genomarbetade. Studion byggdes upp i en gammal gympahall i Litauen, men allt ser oerhört äkta ut. Kläder, bilar, alla prylar som ligger i lägenheten – allt är noggrant utvalt. Det enda minuset är regissörens vilja att ha med cigaretter i varje händelse. Nog för att det röktes en del på 1970-talet, men till slut blir det så mycket att det stör upplevelsen av historien.

Till skillnad från filmen Gentlemen, som kom 2014 och baserades på samma filmmaterial som sedan klipptes till en serie, så går denna betydligt mer på djupet, och de nya fakta som framkommer i andra boken, Gangsters, bidrar verkligen till förståelsen av vad som händer. Ett av de bättre program jag sett på SVT de senaste åren. lucas de vivo

glömmer den Netflixproducerade The Ridiculous 6. En satir som får premiär före filmerna som är dess måltavla bådar inte gott. Att drygt ett dussin skådespelare från Navajonationen, liksom rådgivaren i ursprungsamerikanska-kulturella frågor i våras lämnade inspelningsplatsen i protest mot filmens rasism och kvinnosyn, bådade heller inte gott. Därigenom kom The Ridiculous 6 udd omgående riktas mot den själv och filmen blev en kalkon.

I videon Respektera vår kultur, respektera vår värdighet förklarade några av de avhoppade skådespelarna i december: ”Vi Navajo älskar komedi, att få skratta tillsammans. Men jag lovar dig att ingen ursprungsamerikan skrattar åt det här.”

Sandlers lama förklaring: ”Filmen heter ju The Ridiculous 6 (De löjliga sex) därför är alla roller löjliga: filmen är en satir över

David Dencik som Henry Morgan.

FOTO: SVT

Regi: Mikael Marcimain

David Fukamachi Regnfors spelar Klas Östergren.

FOTO: SVT

Orättvis attack på välfärden E

Gentlemen & Gangsters

FOTO: SVT

Film.

Maude spelas av Ruth Vega Fernandez.

westerngenren i sin helhet.”

På pappret verkade The Ridiculous 6 ha alla förutsättningar att bli såväl en vass satir som en kul film. Sandler och Coracis hade toppat sin rollista med såväl Nick Nolte, Harvey Keitel som Rob Schneider.

Filmen hade höga produktionsvärden och alla inblandade var progressiva Hollywoodliberaler. Den hypotetiska frågan återstår då, hade The Ridiculous 6 kunnat bli en kul film, eller en vass satir?

Sannolikt inte eftersom filmen är valhänt gjort, westerngenren massproduceras inte längre. Det enda som är klichéfyllt numera är satirer över genrens klichéer.

Därför är det numera westernsatiren som är stendöd. The Ridiculous 6 är en satir som utan tillstymmelse till träffsäkerhet vevar i mörkret och råkar träffa fel måltavla. joacim blomqvist fib 37

Litteratur.

Allt Jag inte minns Jonas Hassen Khemiri

Albert Bonniers Förlag

Vänner, bekanta, bekantas bekanta eller människor du bara brukar se på gatan. Det är svårt att hålla koll på alla i din omgivning. Nu ändras förutsättningarna och huvudpersonen måste kartlägga en nära väns liv genom att fråga sig fram i bekantskapskretsen. Södermalms kulturnissar möter arbetarklass. Det är charmigt, stökigt och ibland stötande.

Men kartläggningen blir även, indirekt, en beskrivning av huvudpersonen själv. Vilka frågor bär han med sig om andra? Vilka väljer han bort? Vilka fördomar? Hur ska uppgifterna tolkas? Överbetonas företeelser han själv tycker är viktiga? Livet är ingen vetenskap – även om du försöker planera.

Svart potatis Pär Lodin

Politisk Historia

Inte förrän nu har man på svenska kunnat läsa en bok om den stora svälten på Irland 1845–1850.

Mögelsporer angrep och förstörde potatisskörden – potatisen var den viktigaste stapelfödan vid denna tid på Irland. De flesta beräkningar visar att omkring en miljon människor dog till följd av svälten och sjukdomar i dess spår. Två miljoner irländare emigrerade och deporterades. De flesta till USA. Det var den största fredstida katastrofen i Europas historia. Men det är trots det en historia som har lämnat mycket få fib 38

»

Recensionsredaktörer: Anna Karlsson och Carolina Westin Kontakt: recensioner@fib.se

Och vad är det egentligen som har hänt? Får vi svar på det eller är det också bara en tolkningsfråga? Och ska alla sanningar verkligen fram: ”På läkarnas rekommendation valde vi att inte berätta vad som hänt med huset.

Dom sa att det var bäst att hon fick vila i tron på att det fanns kvar och att hon kunde åka tillbaka om hon ville.”

Kanske är det en rekommendation till oss alla. Det måste finnas något att se fram emot. Annars är medicin meningslös.

BOKENS SPRÅK fångar skickligt de olika karaktärerna och berättar mer om dem än de själva vill avslöja. Vi lever i ett samhälle där språket präglar mycket av din sociala identitet. Frågan är vad du framhåller och vad du försöker dölja?

Sådant säger mycket om människor.

Karaktärerna blir aldrig karikatyrer.

De är personligheter som har ett ”men” i sina beskrivningar. Dessa aber driver bokens handling framåt. Människorna blir svårare att kategorisera och därmed

spår efter sig och är sparsamt dokumenterad.

DET ÄR ALLTSÅ ett pionjärverk som för-

fattaren har åstadkommit. En av de allra viktigaste samhällsorienterade böcker som utkommit de senaste åren och den borde ha rönt stor uppmärksamhet. Men jag har ännu inte sett den recenserad över huvud taget. Pär Lodin visar hur svältkatastrofen förvärrades genom de engelska regeringarnas ultraliberala politik, vilken ytterligare förtryckte irländarna. Den katastrof naturen påbörjade genom missväxten av potatisskörden fullbordades av regeringen. Alla illusioner irländarna hade om att liberalerna kunde vara mer humana än de konservativa kom snart på skam. Förtrycket av de svältande tilltog. De styrande ansåg att endast sådan hjälp som var tillräckligt avskräckande och motbjudande kunde ges. I annat fall skulle de behövandes

Bokens språk fångar skickligt de olika karaktärerna och berättar mer om dem än de själva vill avslöja mer intressanta. Kärlekshistorien mellan Laide och Samuel blir därigenom till en levande berättelse. Titeln: Allt jag inte minns anspelar (tror jag) på att du undermedvetet väljer att se vissa egenskaper hos dina nära vänner, men bortse från andra.

Så blir Hassen Khemiris bok en berättelse om den ärliga livslögnen. Det vi vill tro oss veta när omvärlden blir för stor. Det är en skickligt uppbyggd bok, där varje ny sida leder till lika många frågor som svar. olof rydström arbetsmoral brytas ned. Därigenom ansåg sig de styrande ha ett fullgott skäl att inte ställa nödvändiga medel till förfogande för det svältande folket.

Detta skedde samtidigt som spannmål exporterades ur landet. Omsorgen rörde frihandeln och laissez-faire-politiken, den kom inte det svältande folket tillgodo.

BOKENS DISPOSITION att växla mel-

lan vittnesmål om det irländska folkets lidanden, myndigheternas rapporter och politikernas utspel, allt hållet i en stramt berättad stil gör denna skrift mycket läsvärd. Boken är väldokumenterad. Spännvidden i historien, alltifrån berättelserna om det förfärliga lidandet ända till de engelska herrarnas makalösa likgiltighet, gör boken oumbärlig för varje läsare som har ett politiskt eller historiskt intresse. jan bergsten

Den sårade divan Karin Johannisson

Albert Bonniers förlag 2015

Idéhistorikern Karin Johannisson har gjort sig känd för sina undersökningar av kvinnors sjuklighet över tid. Här rör hon sig från 1930-talet och framåt, tillsammans med författaren Agnes von Krusenstjerna, konstnären Sigrid Hjertén och diktaren Nelly Sachs.

Dessa kvinnor, samtliga tillhörande nittonhundratalets stora konstnärer, tillbringade alla många år på mentalsjukhus.

BOKENS FÖRSTA HALVA är en idéhistorisk

genomgång av förra seklets psykiatri, från lobotomi till psykofarmakagenombrott. Här beskrivs allt från hur man på mentalsjukhuset La Salpétrière i Paris i slutet av 1800-talet bjöd in till re-

Aksel Sandemose och narcissism Bo Sigrell Gidlunds

Den dansk-norske författaren Aksel Sandemose citerade ofta Georg Brandes credo: ”Jag tror på individens dumhet och på möjligheten av mänsklig tillbakagång…”

I romaner och artiklar gisslade han den mänskliga inskränktheten och konformiteten, den falska anständigheten och kollektivets tyranni, inte minst i skildringen av sin uppväxtstad Jante (som råkade vara danska Nykøbing, fast människorna likaväl kunde varit från Ribe eller Arendal, som han senare

gisserade uppvisningar av kvinnlig hysteri inför publik, till hur en mer frigjord kvinnoroll tog form i Europa i början av 1900-talet, för att sedan förkastas när hemmafruidealet etableras.

Sjukförklaringarna av de kvinnor som på ett eller annat sätt gjorde uppror mot hemmafruidealet ökade. En av dem, Agnes von Krusenstjerna, tillbringar åren från att hon fyllt 24 till sin död vid 49, in och ut på mentalsjukhus med diagnosen hysteri. Både hos henne och hos Sigrid Hjertén, som blir allt sjukare i sin schizofreni ju längre hon är inlagd, är gränsöverskridandet starkt, de är motsträviga och översexuella.

VISST HANDLAR DET om tre överklasspa-

tienter, divor om man så vill: Sigrid H har privatsköterska, Agnes von Krusen-stjerna får följa med på ronder och intervjua medpatienter, Nelly Sachs skriver bäst på sitt enskilda rum och hennes läkare är kavaljer när hon tar emot nobelpriset i litteratur 1966. Men framför allt handlar det om de ångestdrivna och olyckliga framhöll; fenomenet Jantelagen är inte geografiskt begränsat).

Han visade hur det sociala trycket formar skuldbelagda individer, som på ett ofta omedvetet sätt revolterar mot sin omgivning. Nazism och fascism kom för honom att framstå som en utveckling av Jantelagen, dumheten satt i system.

SOM FÖRFATTARE påverkades Aksel Sandemose av den socialpolitiska och litterära miljön kring gruppen Mot Dag. Han inspirerades av marxismen och av psykoanalysen – Freud, Reich, Jung och inte minst Alfred Adler.

Samtidigt kämpade han ständigt mot alla former av dogmatik inom olika rörelser.

Det värsta för Sandemose är när dessa rörelser försöker pådyvla andra sitt tänkande, skriver Bo Sigrell och citerar som Sandemoses credo romanhuvudpersonen Espen Arnacke: ”inga andra gudar,

»

Johannisson är dessutom en formidabel berättare med en djupt empatisk ton inför all denna smärtsamma kvinnohistoria

kvinnornas öde i en psykiatri – och ett samhälle – där den manliga blicken bestämt var gränsen för galenskap ska dras.

FÖRFATTAREN LEVERERAR inte bara sakkunnig idéhistorisk läsning. Johannisson är dessutom en formidabel berättare med en djupt empatisk ton inför all denna smärtsamma kvinnohistoria – jag sträckläste! karin skagerberg

inga andra drömmar än insikt, kunskap, alltid mera kunskap”.

Aksel Sandemoses liv och författarskap har tidigare skildrats av Espen Haavardsholm i biografin Mannen från Jante, på svenska 1990.

Bo Sigrell har undersökt hur författarens omedvetna konflikter tar sig uttryck och talar till läsarens undermedvetna och till det medvetna. Han menar att Sandemose främst skildrar en speciell psykologisk personlighetstyp, narcissistiska gestalter. Det belyser han genom en rad citat ur författarens främsta verk.

En slutsats är att huvudpersonerna är mästare i konsten att gömma starka underlägsenhetskänslor bakom högljudda självhävdelsemasker.

Boken ger en kort beskrivning av Sandemoses liv och författarskap och bidrar till förståelsen av hans metod som författare och hans motivsfär. christer lundgren fib 39

RECENSION

Rött Ljus

Eva Berg Gnosjö Service Tryckeri AB /minbok.nu

För vem skriver jag?

För läsarna eller för mig själv? Frågan är viktig när det handlar om självbiografiska texter. En minneskatalog för en själv, en glädje att skriva om den där tiden man känner så varmt för eller vill man förmedla ett människoliv och dess erfarenheter som ett mikrokosmos att spegla en dåtid för läsaren i dag?

JAG KÖPTE Eva Bergs bok på ABF-huset

efter en heldag ägnad FNL-rörelsen 50 år.

Fylld av glädje, stolthet och en drabbande

Axels tid Lars Lerin

Albert Bonniers Förlag

Det är alltid med samma tillförsikt jag tar mig an en bok av Lars Lerin. Och ännu har jag aldrig blivit besviken. Hans mästerverk Naturlära fick Augustpriset 2014 (recenserad i FIB nr 8/2014) och nu, ett år senare, kommer Axels tid en bok om den värmländske konstnären och skulptören Axel Florins liv. En konstnärskollega som varit en inspirationskälla och en mentor för Lars Lerin.

AXEL FLORIN flyttade redan som barn

till Munkfors. Han tjänade sitt levebröd på ortens fabrik men odlade parallellt sin konstnärliga ådra, blev antagen till konststudier i Göteborg – dock en begränsad tidsperiod på grund av knapp ekonomi – och arbetade sedan på sin fritid som skulptör. Det var till hans ateljé, belägen i ett uthus, som Lars Lerin i sina tidiga tonår blev inbjuden att måla. Axel fib 40

nostalgi verkade en bok som berättade om tiden som ett självklart köp. Efter att ha läst den undrar jag just över hennes prioriteringar, därav den inledande frågan. Trassel i familjen, oro över föräldrars alkoholvanor, en lillebror på drift, inget är tidstypiskt, allt har beskrivits åtskilligt.

DET SOM VAR UNIKT – FNL-rörelsen, marxismen-leninismen, engagemanget, ungdomens rörelse – hanteras mer stelt och fyrkantigt. Synd. De hade förtjänat mer utrymme, mer analytisk ton, mer reflexion, för de styckena är bra och roliga att läsa, men de hade kunnat bli bättre.

Den rörelse hon beskriver byggdes upp av ungdomar, av tonåringar som gjorde Vietnams sak till sin, vad drev oss, hur gjorde vi för att skapa denna rörelse? Det är ändå en kul bok att läsa även om allt

»

»

Det är ändå en kul bok att läsa även om allt familjetrassel gärna läses extensivt

familjetrassel gärna läses extensivt.

Generellt kan sägas att vi har alldeles för få böcker, vittnesmål/romaner från den antiimperialistiska och revolutionära rörelsens tid, en period vi borde vara så stolta över att vi skulle skryta ohejdat.

Eva Bergs bok, om än ofullgången, är i alla fall en sådan. lennart rahm

Med några till synes enkla drag med penseln bjuder han in betraktaren till en ny verklighet. skulpterade i stålull sådant som fanns omkring honom; fåglar, ”gubbar” och senare byster, ofta gjorda efter fotografier och tidningsurklipp, av kända personer som Per Albin Hansson, Strindberg och revyartisten Fridolf Rhudin. När hans samling var stor nog åkte hans hustru Signe – själv ville inte Axel följa med – till professor Kjellin på Värmlands Museum och visade verken. Axel hade anlag.

AXELS TID är ett dokument från en svunnen tid som berättar i ord och bild om ett klassamhälle, om människorna där och om deras förutsättningar och levnadsvillkor. Texten är finstämd och språket har en gammaldags prägel. En prägel som får läsaren att tro att det skulle

Yes! Därför köper vi det vi inte behöver Katarina Bjärvall Ordfront

Katarina Bjärvalls konsumtionskritiska analys inleds med att hon betraktar byggandet av det gigantiska köpcentret i Solna som öppnade i november förra året.

I kvällspressen kunde man läsa att det blev en stökig invigning.

Ett vittne berättar att han såg personer som svimmade och barn som ramlat som blev trampade på. Det hela känns så absurt. Och... sjukt. Det sägs ibland att den sjuke måste erkänna och acceptera sin sjukdom för att bättring skall ske. I boken visar Bjärvall upp våra kollektiva symptom och låter oss studera dem. Men hon nöjer sig inte med det. Genom att oupphörligen ställa frågan ”varför” vill

Rösterna i skogen Sten Björnulfson

Bokförlaget Mormor 2015

kunna var Axel Florins egen röst vi får lyssna till genom dagboksanteckningar han skrivit under sin levnad. Lars Lerins målningar i boken, som blekta fotografier, just så som fotografier från den tiden såg ut, gråa och gulbruna till färgen, förmedlar en stämning av det forna på ett så, för Lars Lerin, karaktäristiskt sätt.

Med några till synes enkla drag med penseln bjuder han in betraktaren till en ny verklighet.

Lars Lerin är en mästare i det han skapar. agneta willans

Boken kretsar kring en huvudperson och en process; det är Skogen och Avfolkningen. Det är knappast förvånande. Skogen täcker huvuddelen av vårt land och tillsammans med Finland har Sverige världens högsta täthet av träd per kvadratkilometer. Och från att i århundraden ha huggit ned skogen, brutit mark och befolkat skogslänen har vi sedan 1960-talet lämnat dem. Kvar står, i bästa fall, hus, inägor, igenväxande åkrar, gruvschakt, rester av smedjor, kolbottnar med mera.

STEN BJÖRNULFSON har tre romaner,

teaterpjäser och många radioprogram bakom sig. Boken börjar med reflektio-

hon hela tiden komma närmare orsaken till vår uppdrivna konsumtion; enligt Naturskyddsföreningen konsumerar vi i Sverige som om vi hade 3,7 jordklot tillgodo.

OCH HON GÖR ett imponerande arbete.

Genom att analysera marknadskrafterna ur vitt skilda infallsvinklar, hamnar hon på intressanta platser. Lars Olsson som är professor i neurobiologi förklarar kliniskt hur belöningssystemet aktiveras då vi blir erbjudna att köpa en vara. Det handlar om att kringgå vårt resonerande intellekt och plantera ett habegär i vårt omedvetna. Författaren går en internetkurs i marknadsföring där det övergripande målet är att lära deltagarna att tränga igenom vår medfödda försiktighet. Hon träffar en familj som åker till Thailand två gånger om året och dövar sitt klimatsamvete med att bilen i alla fall inte rullar när de är på semester.

Hon är dock inte ute efter att skuldbelägga familjer som vill markera sin status genom Thailandsresor, ta sanslösa lån för

ner kring hans torp, som efterhand bara omges av hyggen. Alla gamla stigar han gått har försvunnit. Det är som om någon medvetet försöker beröva honom minnena i landskapet. I ett femtontal avsnitt ger han röst åt både vanliga och lite udda personer. Det är folk som blivit kvar, trots avfolkningen. De berättar hur det var förr och hur förändringarna gradvis har smugit sig över landskapet. Alla dessa minnen och stämningslägen som faller över författaren måste till slut redovisas.

Det är ju också en författares lott, eller skall vi i detta fall säga öde.

BJÖRNULFSON ÄGER ett känsligt språk.

Och med insprängda dikter och prosastycken fångar han minnesfragment, stämningar, ibland med viss uppgivenhet. Ja, vad kan man egentligen göra mot denna utveckling tycks han vilja säga, utan att ställa frågan explicit.

Bokens titel är träffsäker. För vi får ta del av rösterna både från skogens och skogsbygdernas folk.

Tack vare Björnulfsons lyriska språk

»

SBjärvall försöker måla en bild över de krafter som styr över oss och det lyckas hon med

att finansiera lägenhetsköp eller de som trängs i julrushen.

Bjärvall försöker måla en bild av de krafter som styr över oss och det lyckas hon med. Jag hade till och med gett henne klartecken att gå ännu längre. Det saknas en konfrontation med våra förtroendevalda, som är beredda att offra vår välmåga och miljö på tillväxtens altare. Men måhända är det inte den här bokens uppgift. Den håller vad den lovar och besvarar frågan i titeln: därför köper vi det vi inte behöver. viktor örberg

»

Boken innehåller rapportinslag, men det som gör den mycket läsvärd är det existentiella fönster författaren slår upp. Det är vi läsare tacksamma för.

blir hans roman så mycket mer än ett journalistiskt sakligt reportage. Boken innehåller rapportinslag, men det som gör den mycket läsvärd är det existentiella fönster författaren slår upp. Det är vi läsare tacksamma för. ulf karlström fib 41

Skriftställning.

FÖRINTELSEN TILL EXEMPEL

A

TEXT jan myrdal

ntag att jag plötsligt upptäcker att jag är fjorton på det femtonde när jag nu vaknar i februaridagens morgonmörker. Inte i 1942, då jag fanns i min verklighets fjortonårsålder och skulle traska iväg Mossvägen ner till Högre Allmänna Läroverkets i Bromma annex då inrymt i Bromma kommunala flickskola på Alviksvägen. Utan vaknat fjortonårig nu i 2016 och alltså skulle ta mig till någon skola i Fagersta (där jag är skriven) eller i Varberg (där Jan Myrdalbiblioteket finns).

Som jag gick ut i snömodden skulle jag nu 2016 veta att jag var på väg in i en direkt konfrontation med lärarna igen. 1942 hade det gällt såväl synen på Hitlers Tyskland, dess krig, koncentrationsläger och förintelsepolitik som den motbjudande och hycklande påbjudna moralen (moralinet, som jag sade). I dag visste jag där jag gick att jag skulle tvingas ta strid om Förintelsen i klassen.

Det läraren hade i uppgift att i ämbetet säga var pinsamt lögnaktigt och statligt påbjudet. Alltså nödvändigt för mig som ännu var ung nog att våga vara hederlig och kunna tala ut att återställa orden inför klassen. Fast skillnaden år 2016 mot 1942 är att nu har den statliga missinformationen ett starkare juridiskt grepp om lärandet. Nu finns i Sverige liksom då i Tyskland ett helt statligt ämbetsverk med uppgift att sprida ljuget.

HÄR ÄR DET NÖDVÄNDIGT att vara

mycket tydlig. Just för att de Hitlertyska organiserade massmorden var så omfattande och djupt brottsliga var det för oss nödvändigt att då informera om dem och bidra till att skapa medvetande om dem. Det är så än i dag. Det var fib 42

också vi på vår vänsterkant som stod i spetsen när det gällde att informera om dessa ohyggliga brott inte bara under samlingsregeringstigandet utan även på femtiotalet när det officiella ”Väst” med Sverige i släptåg mumlade av hänsyn till Adenauers Tyskland där de gamla förbryterska nazisterna fått ledande befattningar (inom dess utrikesdepartement inte minst). Det var därför på Arbetarkultur som Lord Russell of Liverpools bok Hakkorsets gissel i Sverige gavs ut 1955. Han hade just fått avsked som brittisk krigsförbrytaråklagare då hans bok av brittiska regeringen ansågs störa relationerna med detta Tyskland som skulle rustas upp mot Ryssland. (Boken blev en internationell framgång dock.)

Det var också som ett led i Festivalarbetet jag då ledde den, såvitt jag vet, första gruppen svenska intellektuella till Auschwitz.

Men uttrycket ”förintelsen” är lögn och en politiskt tjänande en därtill.

Utrotningarna, massmorden och dess ideologier kan och får inte begränsas till de Hitlertyska. De kejserligt japanska under samma tid var än större och de av Churchill planmässigt genomförda i Bengalen näst intill av hitlerskt format.

(Vilket Artur Lundkvist påpekade.) Men sanningen är än mycket ohyggligare.

Förenta staterna utvecklades och växte genom mord på ursprungsbefolkningen (perverst återspeglade i ”Indianäventyrsfilmer” bland annat). Den av anglosaxiska stater drivna imperialismen genomförde planmässiga massmord och folkutrotningar på olika kontinenter.

Det borde vara välkänt. Men är det inte då det är lönsammare att tiga.

Jag skrev nyss om den bok av (den alls inte kommunistiske) professor

Manuel Sarkisyanz som i praktiken undertrycktes i Tyskland och på engelska blott kunnat komma ut i Indien och Irland. Han belägger där hur det var i Storbritannien rasismen och folkmördandet som ideologi utvecklades som verktyg för dess strävan efter världsmakt. Den hitlerska rasideologin var blott återklang.

ATT SKRIVA ORDET ”förintelsen” i be-

stämd form blir ett brott då det med en grammatisk fint görs till ett tigande av de ohyggliga förintelser som de västliga imperialisterna under sekler utfört och än utför. Börja med att läsa Bartolomé de Las Casas om conquistadorernas förbrytelser mot den så kallat indianska befolkningen i Mexiko och Centralamerika! Fortsätt med de alla på vår sida som Mark Twain om kung Leopold i Kongo eller om Förenta staternas massmördande soldatesk i Filippinerna. Och brotten fortsätter! Mot det skriver och demonstrerar vi. Men i officiella medier kan man inte finna – och i officiella klassrumm sägs inte – att när det gäller folkrättsbrottslighet skiljer det inte mellan Hitler och Bush. Även om det är lätt att visa att så är. Dock en härskara intellektuellt korrupta publicister och politiker i våra stater tjänar sitt levebröd på att förneka det.

Om jag vore fjorton i dag vore det detta jag skulle stå upp i klassen och hävda. Men jag skulle säga mer. Jag skulle med hänvisning till gällande bestämmelser visa att mina lärare är skyldiga ett följa och sprida de av staten fastlagda sanningarna från det statliga sanningsministeriet. Om de började tala klartext skulle de avskedas. Jag vet att de inte utan fara för sin försörjning kan hålla med mig inför klassen. Men de kanske

Massakern vid Wounded knee var den sista av de stora massakrerna på ursprungsbefolkningen i USA. men det talar man tyst om och gör filmer som förhärligar händelserna, skriver Jan Myrdal.

kan tiga och låta mig tala till punkt. Jag kan i vart fall hoppas. Också 1941 fanns ju bra och hederliga lärare som lät mig tala fast de satt mitt i smeten.

JA, VORE JAG FJORTON och gick i skolan skulle jag sedan tvärs mot skolmyndigheter och överhetens läroplaner i detalj ta upp Forum för levande historia och dess verksanmhet. Jag skulle kräva att mina klasskamrater skulle gå gå in på dess officiella hemsida http://www.levandehistoria.se/ och sedan själva arbeta sig källkritiskt intellektuellt genom dess lögnväv. I detalj visa dess falska historiesyn. Det är precis som Strindberg

skrev: Allt för överklassen olämpligt är bortcensurerat. Denna statliga institution utnyttjar minnet av många miljoner offer för Hitlers politik för att smyga ut falsk information.

Det finns ingen olikhet mellan de officiella svenska akademiker som arbetar åt denna institution och de tyska som arbetade i Hitlers ideologimaskineri. Jag skulle som fjortonårig elev inte nöja mig med att i allmänhet protestera. Jag skulle gå på namnen. De akademiker och andra som nu försörjer sig på detta statliga saningsministerium är lika föraktliga som de tyska akademiker vilka arbetade åt de Hitlertyska institutionerna. De vilka

sedan fortsatte i det efterhitlerska Adenauertyskland till dess de avled dignande under akademisk ära och högtidligen gravsattes.

Jag skulle kunna göra det eftersom jag var fjorton fortfarande och ännu inte hunnit fegna till och anpassa mig. Sedan bleve jag nog som de flesta andra svettpåsar. Anpassligt feg. Insikten om detta skulle vara mig en ytterligare sporre.

Man måste helt göra bort sig i den ålder då man ännu vågar vara hederlig, Göra bort sig så grundligt att man sedan inte kan ha en möjlighet att smita undan och fegna till som de flesta man kan se kring sig däruppe i vuxenheten. ■ ■ fib 43

Korsord.

Spelade Taube

Rakels syster

Docka

Till… sjöng Jussi

Barmhärtighet

Festresa

Ämne Liv

Häxbrygd Risken

Fransk gata

Pubsport

Soho

1000 Utredare

Antiperserna SkådespelarTor

Vikingastad

Havsgudinna

Patellan

Visa missnöje

100

Kinaväg Levde munkar i

Växt Märke

Segel

Vårda

Anblick Norsk pojke

Blomställning

Stephen Förnyelse

Dag(ar) utan ersättning Bor i Eken Landskap

Stela

Herrens år

Slug

Apparaterna

Hjälper Bölja Korallö

Amfora Nalkat Förtära

Dock

As

Talar mas?

500

Sjöfågel Mycket fort

E FORSGREN I K

Efter blixten Tennessee

Svar ska inkomma innan den 10 mars med de hemliga orden till red@fib.se eller via post till ”Folket i Bild/Kulturfront Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm”. Därefter drar redaktionen en vinnare.

Första priset är boken Nobels fredspris, visionen som försvann av Fredrik S. Heffermehl.

Om boken: När Barack Obama fick Nofib 44

Hans penningar

bels fredspris 2009 väckte det förvåning.

Hur kunde en president som förde krig i både Irak och Afghanistan betraktas som fredsförfäktare, det ord Nobel använde i sitt testamente för att beskriva pristagarnas främsta egenskap?

Den norska Nobelkommitténs beslut har blivit alltmer ifrågasatta. Fredrik S. Heffermehl har gått tillbaka till Nobels testamente och jämfört hans vilja med

24 tum

kommitténs val. Han har granskat motiven bakom alla de pris som utdelats och kommit fram till ett förödande resultat: Nobels fredspris har omvandlats till ett pris som gagnar politiska och kommersiella intressen.

Ett tröstpris kommer också att dras – en gratis provprenumeration på 4 nummer att ge bort till en vän som ännu inte upptäckt FiB/K.

ULF SVENINGSON

FÖDD 1943 Efter 30 år som reportagetecknare på Göteborgs-Posten (karikatyr, politik, mode, resereportage, faktateckning) är han numera frilans. Han har besökt och tecknat 300 fyrar.

Dessutom har han illustrerat och designat ett flertal böcker och visat teckningar på bland annat Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum och ett flertal gallerier. Har fått flera utmärkelser från Society of Newspaper Design.

Hemsida: ulfsveningson.blogspot.se

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

Satirarkivet skapades, och drivs fortfarande, av Folket i Bild/Kulturfront efter att en större donation inkommit. fib 45

Rätt&Rådligt.

ningen?

Vad händer i före ww.fib.se Se vår hemsida w

FiB-juristerna har parollen Juridisk hjälp – för folkets rättigheter.

Har du någon fråga om lagar och förordningar? Kontakta då Fibjuristerna! Mejla dina frågor till red@fib.se så vidarebefordras de till FiB-juristerna.

Missa inte konferens om folkets kultur på Kafé Mumrik i Uppsala den 13 mars!

VARFÖR KOSTAR DET ATT DEMONSTRERA?

FRÅGA: Måste man söka, och betala för,

tillstånd för allmän sammankomst eller demonstration? Rätten är ju grundlags-

skyddad! Frågan är mycket aktuell nu. I X-stad har vi nog kostat på tusenlappar den senaste tiden men inte sett skymten

av några vakthållande poliser. Vad betalar man egentligen för?

fibbare

En fullspäckad dag med talare som Jan Myrdal, Jenny Wrangborg, Oskar Sjöström och musikinslag av Peo Österholm. 9.30- 16.30 på Kungsgatan 21 i Uppsala.

Missa inte vår hemsida

Tycker du inte att magasinet räcker hela månaden? Då kan du läsa mer Folket i Bild/Kulturfront på fib.se SATIRTECKNINGAR

”Här finns rum för ett spännande experiment” SVAR: Det stämmer att man måste

betala avgift till Polismyndigheten vid ansökan om tillstånd till en demonstration. Även om prövningen av ansökan leder till avslag, föreligger skyldighet att betala avgiften. Avgiften har inget samband med vakthållning vid demonstrationen.

Skyldigheten att betala avgift är inte inskriven i själva ordningslagen från 1993. I stället finns en av regeringen beslutad förordning från 1993 med rubriken ”Förordning om avgifter för vissa ärenden enligt ordningslagen”.

Där står att avgift tas ut ”för prövning” av en ansökan enligt 2 kap. 6 § ordningslagen om tillstånd att anordna en allmän sammankomst. I denna förordning anges inte med vilket belopp avgiften ska utgå, men där finns en hänvisning till en annan förordning från 1992, avgiftsförordningen. Av denna, läst i kombination med förordningen 1993, framgår att avgiften för en sådan här ansökan är 250 kr.

Hur stämmer nu detta med vår viktigaste grundlag, regeringsformen (RF)?

INTE SÄRSKILT BRA faktiskt. Demon-

strationsrätten garanteras i RF 2:1 punkt 4. Av RF 2:20 första stycket fib 46

punkt 1 följer att demonstrationsfriheten får begränsas ”genom lag”, som är en av riksdagen beslutad författning, i den utsträckning som medges i RF 2:24, det vill säga. ”av hänsyn till ordning och säkerhet vid …demonstrationen eller till trafiken”. Även hänsyn till rikets säkerhet och motverkande av farsot är tillåtna grunder för begränsning. Enligt andra stycket i RF 2:20 får demonstrationsrätten efter bemyndigande i lag begränsas genom annan författning (annan författning än lag) i vissa noggrant uppräknade fall. Inget av dessa fall gäller dock uttagande av avgift för en tillståndsansökan.

För att summera: begränsningsreglerna i 2 kap RF förutsätter att begränsningen sker genom lag. En sådan lag finns, ordningslagen, varför det finns grundlagsenligt stöd för skyldigheten att ansöka om tillstånd. Men skyldigheten att betala avgift vid ansökan anges inte i någon lag utan i en förordning. Det saknas bemyndigande för detta i lag.

HUR HAR DETTA kunnat ske? Har man

ansett att en skyldighet att betala ansökningsavgift av så här pass blygsam omfattning inte utgör en ”begränsning”? Kanske. Men det är inte särskilt välbetänkt att undanta avgiftsskyldig-

het från vad som utgör en begränsning.

Man kan jämföra med skyldigheten att betala avgift vid ansökan om utgivningsbevis för en webbsida eller en tidning. Skyldigheten är inskriven i en regeringsförordning men denna är i alla fall hyfsat förankrad i yttrandefrihetsgrundlagen och den därtill anknutna tillämpningslagen.

ANTA ATT DU SÖKER tillstånd till en

demonstration men vägrar betala ansökningsavgiften med hänvisning till det som vi nu har kommit fram till.

Polisen kan då anse att ansökan inte får prövas, varför inget tillstånd meddelas. Anta sedan att du blir åtalad för att utan tillstånd ha anordnat demonstrationen. Mot åtalet invänder du att avgiftsskyldigheten inte, som borde ha varit fallet, har stöd i lag. Tingsrätten som prövar åtalet är då skyldig att ta ställning till invändningens hållbarhet och motivera sitt ställningstagande.

Ett rättsvetenskapligt experiment för den som är hågad! Vad du riskerar är i praktiken böter och en anteckning i belastningsregistret, vilken gallras ut fem år efter eventuellt fällande dom.

Ingemar Folke Jur. kand. i Stockholm och medlem i föreningen FiB-juristerna.

TAL

Maj Britt Theorins tal konferensen ”Sverige på väg in i Nato?” finns att läsa i sin helhet på hemsidan.

FOLKETiBILD/ KULTURFRONT

För yttrande- och tryckfrihet, för en folkets kultur och antiimperialism sedan 1971 och med start 1934.

MEDARBETARE DETTA NUMMER OMSLAGFOTO:

Eva Wernlid.

MEDARBETARE:

Gunnar Olofsson, Eva Wernlid, Mare Toomingas, Lucas De Vivo, Hans Isaksson, Pelle Sunvisson, Britta Ring, Sigge Andersson, Hanna Strid, Kristina Eriksson, hansMagnus Meincke, Nils Andersson, Christer Lundgren, michael azar, nina De Geer, Oskar Aspman, Peo Österholm, Carl Krantz, Gunnar Harrius, Joacim Blomqvist, Olof Rydström, Karin Skagerberg, Jan Bergsten, Lennart Rahm, Agneta Wilians, Vikotr Örberg, Ulf Karlström, Jan Myrdal, Erik Forsgren, Ingemar Folke.

DEBATT

Margareta Zetterström skriver om Fabrizio Gattis senaste bok.

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • agera till försvar för yttrande- och tryckfrihet • främja en folkets kultur • stödja de antiimperialistiska krafterna.

Med dessa tre utgångspunkter välkomnas alla prenumeranter, medarbetare eller medlemmar i föreningen oavsett partisympatier eller andra eventuella grupptillhörigheter. Vi lägger särskilt vikt vid frågor och aspekter som etablerade media och politiker inte gärna vill ta i. Medarbetare i tidningen redovisar sina egna åsikter och utgångspunkter. Det finns inte plats för osignerade artiklar och kommentarer.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland.

REDAKTÖR: Lucas De Vivo.

WEBBREDAKTÖR: Joacim Blomqvist.

LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media.

KORREKTUR: Bengt Rydsjö.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Salamaah Abdul Karim, Christer

Lundgren, Britta Ring, Pelle Sunvisson, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Hans Öhrn, Hanna Strid och Peo Österholm.

ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se.

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K EKONOMI: ekonomi@fib.se REPORTAGE- OCH UPPLAGEFONDER: plusgiro 65 77 50-6,

FIB/K eller Swish: 1232240356.

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr, Extratjockt nummer: 75 kr

PRENUMERATION

helår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår), utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: annons@fib.se

MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts

in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2015.

FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

Nummer 3 kommer den 10 mars. Prenumerera!

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Sista sidan.

fib 48

www.bonton.se