FiB 08-2015

FOLKETiBILD/ kulturfront nato Möt två av aktivisterna mot Nato-övningen Norrbotten Återbesök i en födelseby samtal 70 år sen Koreas befrielse

Ship to gazas kapten berättar om bordningen

fib 1

Folketibildåtta201549 kr Oberoende och utan presstöd sedan 1971

Red.

INNEHÅLL

Tillbaka till vardagen

Månadens Satirarkivet.se

Nu är sommaren över och många återvänder till jobbets gråa vardag, medan andra önskar att de fick arbeta någonstans istället för att gå och dra hela hösten också.

Andra kanske önskar mer tid på jobbet, tid att faktiskt göra vad det är anställda för att göra – inte jäkta vidare med trasig rygg och dåligt samvete. I dikten Jag tänker på pengar av Carola Ankarborg fångas känslan av att arbeta för lönen, inte för tillfredställelsen av att ha gjort ett bra jobb.

Den sommar som nu lider mot sitt slut har kantats av många hårresande rapporter.

I Grekland står samhället på kollapsens rand och de utdragna förhandlingarna har i skrivande stund bara lett till mer åtstramningar. Även i Gaza har folket fått strama åt, till följd av den blockad som Israel har haft mot landet i 8 år.

I förra numret kunde ni läsa om att föreningen som ger ut magasinet du nu har i handen har gått med i föreningen Ship To Gaza. Den lilla trålaren Marianne, en del av Ship to Gaza, tänkte segla över Medelhavet och bli till en fiskebåt för de hårt prövade gazaborna i juli. Men båten stormades, inte helt oväntat, innan den nått hamnen. Mer om den dramatiska kapningen kan ni läsa i intervjun med båtens kapten på sidan 13. Även här hemma Sverige hopar sig problemen. Vår reporter Britta Ring åkte för att kolla läget i sin norrländska födelseby och kom tillbaka med en historia om avfolkning och miljöförstöring – men också många ljusglimtar.

Missa heller inte intervjun med Birger Schlaug, där han berättar om varför vi inte ska gå med i Nato.

lucas de vivo, redaktör

»

Andra kanske önskar mer tid på jobbet, tid att faktiskt göra vad det är anställda för att göra

fib 2

43

9 Jag tänker på pengar 10 Månadens Afghanistanfråga 12 Burundi riskerar folkmord 13 Ship to Gaza 17 Debatt om valsystem 23 Ingemar Callenbergs målningar 30 70 år sedan Koreas befrielse 36 Recensioner 46 Rätt & rådligt

14

intervju: Möt två av de anti-krigsaktivister som störde NATO-övningen

24

Reportage: Landsbygden: Fib åkte till Norrbotten för att se samhällsutvecklingen i vitöga.

Krönika.

Blir det en riktig Natodebatt?

Nu kommer grovkalibrig eld från marknadsförarna av

33 Våra hjältar: Katarina Taikon: Hon stod upp för romers rättigheter redan på 1960-talet. En viktig förebild i dessa dagar av groende antiziganism.

Nato-medlemskap på DN och SvD. Peter Wolodarski, Mats Johansson och Claes Arvidsson leder anfallet. Öppet antyds att Sven Hirdman är betald Moskvaagent och Stefan Löfven hånas när han uttalar att man trots provocerande ryska övningar ”ska se till att ha ett utbyte som främjar olika länder”. I Svenska Dagbladet publiceras en artikel som antyder att hemsidan ”alliansfriheten.se” skulle vara betald av Moskva. Det här är inte bara propaganda jämförbar med hårdporr. Det börjar likna McCarthyism. De som behärskar medierna och politik behöver då inte argumentera utan bara antyda Moskvakoppling och ”mjukhet” mot Moskva för att motståndaren ska avfärdas som förrädare. När McCarthyismen frodades på 1950-talet i USA måste de anklagade ”bekänna sin skuld” för att inte förlora sin anställning eller stängas av från den offentliga debatten. McCarthyismen var bara en modernare och smidigare variant av pogromerna mot judar i det gamla Östeuropa. Är det dithän de tre herrarna önskar sig?

Jämför gärna med den lågmälda och sakliga argumen-

tationen från Sven Hirdman och andra kritiker av ett närmande till Nato. Artiklarna på www.alliansfriheten.se ska med fördel läsas noga. Här saknas helt den taktik som utmärker marknadsförarna av Natomedlemskap på våra stora mediedrakar – att höja rösten när argumentationen är svag.

Ett stort frågetecken i Natodebatten är regeringens håll-

40

Film: Leviathan: Berättelser förklarar ofta hur farligt och dumt det är med revolt. Från bibeln till dagens storfilmer.

ning. Å ena sidan ett deklarerat nej till medlemskap i Nato, å andra sidan tystnad om hur nära Nato regeringen är beredd att lägga sig. Marknadsförarna av Nato pressar regeringen hårt utan att få mothugg. Och samtidigt allt tydligare diplomatiska tecken på att Ryssland misstror Sveriges avsikter. Om regeringen ska främja svensk säkerhet måste den sätta en gräns mot Nato. Nu behöver en cirkusdirektör inte ens be om ”största möjliga tystnad” i frågan. Regeringen är redan knäpptyst!

Därför tar flera av alliansfrihetens tunga försvarare nu

ett klokt steg framåt: Ordnar en egen Natoutredning! Den ska utreda konsekvenserna av det aktuella värdlandsavtalet med Nato – ett av alliansregeringens sista beslut före valet och som snart ska upp i riksdagen för godkännande. Den utredningen (se www.natoutredningen.se) ska konkret visa konsekvenserna för svensk säkerhet och beredskapen mot krig. Det kanske kan tvinga regering och riksdag att bekänna färg i Natofrågan. torbjörn wikland fib 3

Sverigebilden.

Hälleforsnäs bruk – Rivningen av gjuteriet på 4 000 kvadratmeter med anor från 1600-talet påbörjades den 17 juni 2015. Arbetet på bruket avslutades definitivt 2010, mycket på grund av undermåliga lokaler. foto eva wernlid

fib 4

Sisyfos avbetalningsplan.

FiB-noterat.

illustration mare toomingas

En besvärjelse för framtida krig Det finns många lärdomar att dra av de

blodiga och omskakande jugoslaviska upplösningskrigen 1991–1999 – om den roll som IMF och Världsbanken spelade, om hur särskilt Tyskland och USA underblåste nationella och religiösa motsättningar, om hur FN dribblades bort och Nato omvandlades till en interventionsallians, om USA:s och Natos bombkrig och om folkrätten.

Den västliga propagandaapparaten skapar emellertid kraftfullt andra berättelser för att rentvå sig själva och skuldbelägga motståndaren, särskilt Serbien och det serbiska folket. Främst bland dessa är berättelsen om Srebrenica, som utmålas som den enskilt värsta massakern i Europa sedan andra världskriget.

Tjugo år efter denna händelse borde

man kunna vänta sig balanserade försök av historiker, journalister och politiker att kartlägga vad som faktiskt hände och ärliga försök att sätta in denna episod i det bosniska inbördeskriget i ett vidare sammanhang. I stället fylls medierna i Sverige och övriga västvärlden av laddade känslosamma partsinlagor för bosnienmuslimerna. Politiker, inklusive den ledande krigsanstiftaren Bill Clinton och Sveriges utrikesminister Margot Wallström, fylkades till en minneshögtid, som inte syftade till fred och försoning utan befäste och fördjupade fiendskapen mellan folkgrupperna och länderna. Samtidigt försökte Storbritannien, med kraftfull uppbackning av USA, förmå FN:s säkerhetsråd att stämpla denna enskilda händelse i

det bosniska inbördeskriget inte som en hämndaktion utan som folkmord – alltså ett avsiktligt serbiskt försök till fysisk utplåning av bosnienmuslimerna, helt eller delvis. En sådan påbjuden förvanskad historieskrivning stoppades genom Rysslands veto (Kina och flera andra länder lade ned sina röster).

Begreppet ”Srebrenica” har blivit en besvärjelse för att rättfärdiga inte bara västmakternas agerande i Jugoslavien på 1990-talet utan hela den offensiva framflyttning i Europa som följt efter Sovjet­ unionens sammanbrott och alla framtida krig som USA:s regering och media beslutar att sälja in under beteckningen ”humanitär intervention”. christer lundgren fib 5

Nato.

Trots krigshetsen motsätter sig Birger Schlaug såväl Natomedlemskap som värdlandsavtal

”Vi planerar för krig, inte för fred” Sverige håller på att fasas in i Nato bakvägen. Medierna skapar en hysteri där den enda logiska lösningen är att lägga stora summor på vårt försvar. Men Birger Schlaug har en annan vision för framtiden. Han vill rusta ned och i stället satsa på civil räddningsverksamhet.

Svenska flaggan vill han göra till en fredssymbol.

N

text hans öhrn foto mårten färlin

är Miljöpartiet, som en gång bildades med föresatsen att ”arbeta för en ny och aktiv svensk fredspolitik”, vacklar i just fredsfrågan träder en av partiets grundare fram som en skarp kritikerna av Nato och svenskt Natosamarbete.

– Värdlandsavtalet är en absurditet, ett medvetet steg in i Nato. Det är löjligt att förneka det, säger Birger Schlaug och uppmanar sina forna partikamrater att göra avtalet till en kabinettsfråga.

Politik handlar om det demokratiska hantverket i kommunfullmäktige och parlament, betonar Birger Schlaug. Då kompromissar man. Sedan talar man om att det är en kompromiss: ”vi gillar det inte men det var det bästa vi kunde få”.

Sedan gäller det också att skapa opinion för det man tror på. Men man måste veta var gränsen går för vad man kan kompro­ missa om.

– Värdlandsavtalet är en sådan gräns, där ett grönt parti med rötter i freds­ fib 6

rörelsen måste sätta ned foten, säger Bir­ ger Schlaug.

Det djupa och kompromisslösa freds­

engagemanget hos det före detta språkröret bör inte förvåna någon. Det var fredsfrå­ gan och inte miljön som var inkörsporten till politiken – tack vare författaren, femi­ nisten och fredsaktivisten Elin Wägner.

– Det var ju inte bara så att hon arbe­ tade för kvinnlig rösträtt. Hon var också pacifist och skrev många böcker utifrån det temat. Det var det som väckte mig på 1970-talet. Det var före miljögrejen, säger Birger Schlaug.

Det ledde in i Svenska Freds som var lite mer radikalt på den tiden, enligt Bir­ ger Schlaug, – Jag vet inte om det var så, det kanske bara är en föreställning, lägger han snabbt till Besvikelsen över den etablerade freds­ rörelsens och miljöpartiets svek i freds­ frågan återkommer under vårt samtal.

– Det är viktigt att stå för det man tror på. Elin Wägner reste runt i ett krigsbenä­

get Europa och pläderade för (Mahatma) Gandhis icke-våldsmetoder. Hon vågade stå för något som kostade henne en hel del, säger han och beklagar att så många fredsvänner nu lämnat arenan.

Och så varnar han för vindflöjlarna.

– Jag känner jättemånga som för bara några år sedan hade min uppfattning, men nu har vinden vänt och då har de en an­ nan uppfattning. Dessa vindflöjlar är de farligaste människor som finns. Först var de vänster, jättevänster, sen blev de nylibe­ raler, jättehöger och sedan kan de plötsligt låta som gröna. Blir det en brun våg kom­ mer de att stå där också, för de vill alltid stå där vågen sveper fram, säger Birger Schlaug, inte helt utan engagemang.

Det var också fredsfrågan som blev första steget ut ur partipolitiken. Besvi­ kelsen blev mycket stor när Miljöpartiet ställde sig bakom den svenska insatsen i Afghanistan. När sedan Peter Eriks­ son, Maria Wetterstrand, Lars Ohly och Göran Persson i en gemensam artikel på DN-­debatt lite senare pläderade för ökad

Birger Schlaugs politiska engagemang började med fredsfråga. Den var även den som fick honom att lämna partipolitiken.

Han kunde inte acceptera att Miljöpartiet gick med på Afghanistan-invasionen.

tillväxt och förklarade att utan tillväxt gick det inte att rädda miljön var måttet rågat.

– Då lämnade jag hela köret.

Sitt Afghanistan kunde han sedan ti­

digare. När han en gång stod utanför sov­ jetiska ambassaden och protesterade mot Sovjetunionens krig där slog det honom att han visste ganska lite om landet. Han läste på och när det blev aktuellt för Sverige att fortsätta Sovjetunionens försök att “civili­ sera” Afghanistan var han benhårt emot.

– Debatten som ledde fram till den svenska insatsen var inte förankrad i verkligheten. Det fungerar inte att bomba ett land som Afghanistan. Landet för­ ändras vare sig man vill det eller inte. Det hade kommit en förändring underifrån i Afghanistan i alla fall.

När det gäller Sveriges deltagande i kriget mot Libyen svarar han lite und­ vikande att han inte riktigt satt sig in i frågan men att han hela tiden har varit mycket tveksam till den svenska insatsen.

– Det är ett problem och det gäller

nästan allt, bara för att några grupper är emot det som är ont vill vi gärna tro att de är goda. Men bara för att man är emot en sorts diktatur ska man inte tro att de som är emot är demokrater, så enkelt är det inte. Det borde vi ha lärt oss av historien.

Men det har vi inte: – Vi har en förmåga att klampa in och ställa till. Det var likadant i Irak. När Väst griper in ställer man till. Så har det varit ända sedan kolonialtiden.

Vad som närmast kan betraktas som en krigspsykos har svept in över landet och förändrat opinionen. Det har gått mycket snabbt och det är delvis medier­ nas fel. Med rubriksättning, ingresser och bildurval har medierna, med Svens­ ka Dagbladet i frontlinjen, bedrivit ren krigsjournalistik.

– Medierna står för krigshetsen. Målet är att vi ska gå med i Nato och då behövs det.

Hetsen har riktats främst mot Ryssland

och det medierna har hävdat har tyvärr

blivit till en etablerad sanning, menar Birger Schlaug.

– Vi planerar för krig, vi planerar inte fred. Vi diskuterar krig, vi diskuterar inte fred. Vi diskuterar upprustning, vi diskuterar inte nedrustning. Allting har vänt på kort tid. Det är absurt. Krig är normalläget, har man en annan uppfatt­ ning anses man som lite konstig. Det som är konstigt i dag var faktiskt normalläge i den politiska debatten för några år sedan.

Han är kritisk till mycket av det som sker i dagens Ryssland (som kombinerar det sämsta från kapitalismen med det sämsta från kommunismen) och presi­ dent Putins politik men anser ändå att Sovjetunionen i går var ett mycket större hot mot Sverige än Ryssland i dag.

– Demokratin hotas inifrån, den hotas av rasism, av maffialiknande strukturer, av ett rättssystem som inte fungerar, av en skola som har jätteproblem och en sjuk­ vård som inte riktigt fungerar. Sådant gör att människor inte längre känner tilltro till samhället. Och känner man inte tilltro fib 7

»

Vi planerar för krig, vi planerar inte fred. Vi diskuterar krig, vi diskuterar inte fred. Vi diskuterar upprustning, vi diskuterar inte nedrustning. Allting har vänt på kort tid.

Det är absurt. till den offentliga delen av samhället då börjar hela den här modellen att kracke­ lera, säger Birger Schlaug och menar att i det läget knappast räddar eller hjälper den svenska demokratin att satsa mer pengar på det svenska försvaret– tvärtom.

– Siffror på ökade militäranslag med 20 till 30 miljarder har nämnts. Då skulle omkring 8 procent av statens offentliga utgifter gå till militären. Ett oerhört slö­ seri med skattepengar. Det borde till och med Skattebetalarnas förening fundera över, tycker han.

De 40 miljarder vi nu satsar på militä­ ren kan i stället användas för civil rädd­ ningsverksamhet – det borde till och med en nationalist kunna acceptera, tycker han. Svenska flaggan blir en fredssymbol och folk kommer att bli glada när männi­ skor räddas. Både höger, vänster och de gröna borde kunna ensas om att det är en ganska bra modell.

– Det kan låta naivt, men är det verkli­ gen så att Ryssland, för det är ju Ryssland vi talar om, skulle anfalla ett land utan försvar?

Han menar att när hotet mot demokra­

Det framgår också att Birger Schlaug

tin finns inne i samhället och man säger att det inte finns pengar att göra något åt det kan man heller inte satsa kanske 30 miljarder på militären.

– Man får ju ta det konkreta först. Och det är ökade klassklyftor och ökade kon­ flikter som gör att samhället helt enkelt inte håller ihop längre.

Men utan mer resurser till militären och utan hjälp av Nato, hur ska Sverige kunna försvaras då?

– Jag har en liten udda åsikt om det.

Jag tror att vi kan rusta ned, att vi kan göra som Costa Rica (som enligt landets

Elin Wägner var den som, genom sina texter, fick Schlaug att börja engagera sig.

författning inte får ha någon armé).

– Vi avrustar alltihop på 15 år, mate­ rielen kan vi ställa till FN:s förfogade eller skrota och så satsar vi på konfliktförebyg­ gande åtgärder. Vi satsar på att bygga upp internationella räddningsteam. Varför ska alla länder satsa just på militären?

Vore det inte bra om några länder satsade på den civila delen? säger Birger Schlaug.

inte har några höga tankar om den svens­ ka krigsindustrin som vid en satsning på militären skulle få stora beställningar.

– Vet du hur många svenska piloter som har dödats sedan andra världskriget? frågar han plötsligt.

– Nej? – Vi har aldrig varit i krig. Ändå har 600 svenska piloter dödats. De har flugit Flygande tunnan, Draken, Lansen. Fly­ gande tunnan var ett skitflygplan. Saab producerade dem hela tiden, glada i hågen över att de störtade så att de fick tillverka nya. ■ ■

Birger Schlaug om Elin Wägner Någon gång på 1970-talet, inför en tågresa, ville Birger Schlaug ha en bok att läsa. Eftersom han läser fort tog han den tjockaste bok han kunde hitta. Det blev Elin Wägners Väckarklocka och ett möte med en författare som påverkar honom ännu i dag.

Boken skrevs i början av 1940-talet mitt under brinnande världskrig.

– Elin Wägner hade skrivit om kvinnors fib 8

rättigheter, demokrati och fredsfrågan.

Det hade många gjort tidigare men hon la också till miljöfrågan och vävde en ideologisk väv utifrån det, säger Birger Schlaug.

Ur Elin Wägners ideologiska väv: (Väckarklocka, 1941) Bekämpande av skadedjur är lösen för dagen.

Soldater besprutar de största fienderna

med kulor, lantmannen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delar är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasister och man dödar livet i jorden under den utan vilket vinstocken inte kan leva.

Det finns inga skadedjur.

Ester blundar och kanske är det smärtan, kanske kylan. ”Ester har du ont?”

Men hon svarar inte, fortsätter blunda.

Det är sällan hon pratar nu. Hon är oftare någon annanstans.

Hon har lämnat rummet och strosar längs en strand hand i hand med sina söner, sjunker ned med fötterna i sanden.

Det är så jag fantiserar. I varje fall är det någon av sönernas namn hon ropar när jag kommer in på morgonen och vinklar persiennerna, hon tittar upp men kniper ihop till sömnen igen när hon förstår att det bara är en av flick­ orna.

Ester älskar sol och värme.

Det är en av få saker jag vet om Ester.

Varje sommar hjälper vi henne på med solhatten och ut, sätter henne i raden av sollapande tanter längs betongväggen.

En ringlande kö som hoppas att någon vågar slå hål i stressen och ta dem med på promenad. ”Ester? Ester har du ont?”

En fråga som inte väntar något svar.

Jag vet att hon har ont, och hon vet att jag inget kan göra om hon svarar ja.

Hon mumlar åt sina söner att akta sig för strömmarna.

Fyrtiotre kilo som hänger på min arm.

Jag tänker på allt man köpa för pengar: en rak rygg och tid att läka sakta i solen med en roman i händerna.

Vi är två personer på varsitt håll.

Jag kommer tidigt på morgonen och stan­ nar till sent på kvällen och det jag har är min hand att sträcka ut, en extra tablett när smärtan blir för svår och en värmande filt att vira om när kylan blir för hård.

En yttepytteliten stund kan jag stanna En yttepytteliten stund kan jag vila med Ester på sängkanten medan hon hämtar andan där på stran­ den.

illustration Hans-Magnus Meincke och Kristina Eriksson

Jag tänker på pengar.

Jag måste tänka på pengar.

Jag tänker på pengar när jag cyklar sista kurvan och tegelbyggnaden skjuter upp ur kullen med praktfulla pelargoner i balkonlådorna, jämrande ljud från övervåningen.

Enbart på morgonen lägger jag märke till klagoropen, sedan försvinner de in i väggarna och blir en del av byggnaden.

Jag tänker på pengar när jag lyfter loss Esters ben ur benskålarna, masserar hennes kalla torra fötter med salva innan jag kämpar på ett par stödstrumpor, känner att hennes trosor inte är våta och tar fram de lila mjukisbyxorna och de vita nätta tennisskorna.

Jag tänker på pengar när jag bänder Esters kropp upp ur sängen som en kärv konservburk.

Jag försöker göra rörelsen så snabb och skonsam som möjligt och räknar timmar, hundralappar, allt man kan köpa när lönen kommer.

En arm under hennes axlar, den andra om hennes ben och en snabb sväng så att hon hamnar i sittande ställning på sängkanten.

Ester vinglar, blundar och faller.

Ester väger 43 kilo, en stör av kött och stela leder.

Jag håller henne med höger arm – 43 kilo på min arm – och fäster selen i liften med den andra, drar åt runt den smala kroppen, vecklar ut benen som vill korsa sig, försöker få fötterna på ståplattan.

Hennes garderob består av mjukisbyxor i blå och lila färger och tillhörande tröjor med dragkedja. Lila är Esters favoritfärg.

Det är en av få saker jag vet om Ester.

Alla kjolar och snäva blusar har för länge sedan sorterats bort.

En gång i veckan rullar vi hennes kritvita hår, fortfarande tjockt och mjukt som från en annan tid.

Info till illustrationen: ”Tre åldrar”. En äldre kvinna ser sig själv i tre stadier av livet i spegeln. Barn, tonåring och vuxen.

En yttepytteliten stund inbakad i rutiner innan jag måste störa hennes fantasier för att hinna vidare.

Solen glimmar in genom persiennerna och Ester skrattar, tittar upp och säger: ”Björn, han har det bra nu.” ”Ja, han har det bra”, säger jag, och håller om henne, hjälper hennes händer att greppa om liften.

En kort stund ser vi varandra.

En kort stund är vi båda i rummet. carola ankarborg fib 9

Afghanistanfrågan.

Den svenska militära insatsen i Afghanistan har avslutats, så när som på ett femtiotal råd­ givare. Rimligtvis måste det finnas massor att lära av den största och längsta utlandsupp­ draget i Sveriges efterkrigshistoria. Att vi ska ta till oss de lärdomarna kräver emellertid att vi utreder vad som egentligen har hänt. Regeringen har annonserat att en sån utredning är på väg. I varje nummer av FIB/K ställer sig Pelle Sunvisson frågor som de kommande utredarna måste undersöka och ge ett klart svar på – om det ska bli en seriös utvärdering av den svenska krigsinsatsen. Pelle ger utifrån sina kunskaper en bild av vad svaren måste handla om.

Granskning av insatsen i Afghanistan – del 1

Har Sverige tagit ställning för den ena sidan i en etnisk konflikt?

O

Text pelle sunvisson illustration hans-magnus meincke och kristina eriksson

m Afghanistans etniska sammansätt­ ning kan i stort sägas att den består av trettiotal olika folkgrupper varav pash­ tuner, tadzjiker, hazarer och uzbeker hör till de största och de har alla stora delar av sin befolkning i länderna utanför Afghanistan. Pash­ tunerna finns främst i södra Afghanistan och de angränsande delarna av Pakistan. Tadzjiker och uzbeker har sina starkaste fästen i norr och natur­ ligtvis i Tadjikistan och Uzbekistan. De shiamus­ limska hazarerna har en religiös koppling till Iran. Även om pashtunerna är störst är deras majo­ ritet mycket knapp. De har emellertid traditionellt varit de som styr landet. Den stora merparten talibaner är också pashtuner, även om långt ifrån alla pashtuner är talibaner. När USA invaderade landet gjorde de det med stöd av Norra alliansen, en ostabil koalition av uzbekiska och tadzjikiska krigsherrar. Medan de avancerade söderut fram­ fördes skyddet av minoriteter som ytterligare ett skäl till invasionen. Oavsett den egentliga avsikten är det ett påstående som skulle kunna ha viss bäring i södra Afghanistan.

I de norra distrikten där svenskarna varit

fib 10

stationerade är situationen en annan. Där är pashtunerna en liten minoritet, som i närhis­ torien både har utsatts för massakrer och med hjälp av pashtuner från södra Afghanistan utsatt andra grupper för ohyggliga brott. Här är två av händelserna så som de beskrivs av Ahmed Rashid i storsäljaren ”Talibanerna”. ”Dostums soldater grävde upp 20 massgravar nära Shibarghan där över 2000 talibanska krigs­ fångar hade mördats och begravts. FN:s under­ sökningar visade att fångarna hade varit utsvultna och hade torterats innan de dog.” (s. 94) ”Det som följde var ännu en brutal massaker, som gränsade till folkmord. Talibanerna utkrävde hämnd för egna förluster året innan. En taliban­ kommendant sa senare att mulla Omar gett dem tillstånd att skjuta folk i två timmar, men blod­ badet hade hållit på i två dagar.” (s. 106) I de svenska stridsrapporterna är det ett område som står ut. Det är i ett område väster om Mazare-Sharif klart flest incidenter sker och det är dit allt mer av den svenska insatsen koncentreras.

Området kallas ofta för Pashtunfickan. Som

namnet avslöjar är det en plats dominerad av pashtuner. Med sina forna fiender på guvernörs­ posten och inom stora delar av polisen och armén är det kanske inte så konstigt att pashtunerna inte godtog det nya styret. Mer förvånande är att svenskarna inte gjorde kopplingen. Wilhelm Agrell, forskare och professor i underrättelseana­ lys beskriver bristerna på slutsatser i sin bok ”Ett krig här och nu”. ”Den syn på ’problemområdena’ som framträ­ der i de svenska rapporterna är rent teknisk och redovisar inte några försök att förstå förhistoria

och sammanhang… Ingenstans nuddar man ens vid frågan om dessa beskrivna nätverk eller orosstiftare skulle kunna åtnjuta aktivt eller pas­ sivt stöd från delar av lokalbefolkningen eller om delar av denna snarare upplevde de afghanska säkerhetsstyrkorna, som svenskarna per defini­ tion skulle stötta, som ett lika stort eller större hot.

Hela denna fråga tycks utgöra en vit fläck…” (s.

267f). ■ ■ Missa inte nästa fråga som utredarna måste ställa i FIB/K nummer 9!

www.alliansfriheten.se fib 11

JordenRunt. burundi

Oviss framtid i tvillingländerna Det är tydligt att Burundis president älskar makten. Han vill hänga kvar vid den så länge som möjligt.

Därmed riskerar landet ännu ett utbrott av de etniska strider som så ofta drabbat Burundi och dess tvillingland i norr, Rwanda.

Båda dessa länder var fram till första världs­ krigets slut tyska kolonier, därefter FN-protek­ torat under Belgiens överinseende. Belgien ansågs särskilt förtjänstfullt eftersom man länge styrt över det väldiga Kongo, visserligen med stort människospill, men det bortsåg man från i det rasistiska vita Europa. Slutli­ gen blev Rwanda och Burundi självständiga liksom en rad andra afrikanska stater.

Redan på kolonialtiden talade man bekymrat om de svåra motsättningarna mel­ lan ländernas två etniska grupper, tutsierna, ibland kallade ”de långa”, och hutuerna, ”de korta”. ”De korta” utgjorde majoritet både i Rwanda och Burundi. ”De långa”, tutsierna, var i flera århundraden överklass och styrande.

Vid självstä ndigheten 1960 drev hutu­ erna i Rwanda bort den gamla överklassen, nämligen tutsierna. Tutsierna flydde till grannländerna, framför allt Uganda. När en tutsiledd motståndsrörelse försökte återta makten, utlöstes massmord. Det talas om hundratusentals döda.

I Burundi behöll tutsierna makten. När hutuerna även där försökte göra uppror, slog landets militärregim obönhörligt till. 1992 genomförde regimen massmord vid svenska pingstmissionens skola. Hela avslutnings­ klassen, i sin majoritet hutuer, hämtades av tutsisoldater och kördes ut i skogen där de mördades.

Två år senare försökte presidenterna i Rwanda och Burundi förhandla. På åter­ resan från samtal i Dar es Salaam, sköts deras flygplan ned.

I Rwanda sågs attentatet som en provo­ fib 12

Burundis presidents maktambitioner har förvandlat landet till en krutdurk. Nya etniska konflikter riskerar att blåsa upp. kation. Närmare en miljon tutsier i Rwanda och hutuer som troddes sympatisera med dem höggs ned med specialimporterade machetes. FN kunde inte ingripa, eftersom massakrerna ansågs vara Rwandas inre angelägenhet.

universitetet. Han äger ett helt fotbollslag, Hallelujah Football Club, och dessutom en välsjungande kör som han gärna tar med sig på utlandsresor.

Vad som ska ske, både i Rwanda och Burundi, i fortsättningen är ovisst.

Från Rwandas grannland Uganda, dit många tutsier flytt, ledde Paul Kagame några år senare en styrka med uppdrag att slå till mot så kallade génocidaires, folkmördarna från 1994. Det slutade med att Kagames mycket effektiva styrkor, dominerade av tutsier, också ockuperade praktiskt taget hela Kongo.

I Burundi är det hutumajoriteten som har valt den nuvarande presidenten Pierre Nkurunziza. Han höll som student på att bli mördad, när tutsisoldater slog till mot

Döskallar från offer för inbördeskriget i Rwanda. Riskeras något liknande i Burundi?

björn kumm

ShipToGaza.

Kaptenen berättar: Så blev vi bordade

F

Text och foto joacim blomqvist

yra ytstridsfartyg hade omringat den lilla ljusblå fisketrålaren Mari­ anne. Från dem stack snabbgående zodiakmotorbåtar ut mot det ci­ vila fartyget i skydd av nattmörkret. Det som nu höll på att hända var ett flagrant brott mot internationell rätt. Marianne var 97 sjömil, mera än 18 timmar från de­ stinationsorten Gaza, utanför Port Said i Egypten. Det här var internationellt far­ vatten, och Marianne var svenskflaggad.

Hon borde följaktligen vara fredad.

– Zodiakbåtarna var kamouflerade till kustbevakningsfartyg, berättar Joel Op­ perdoes som var Mariannes kapten.

Då Folket i Bild når honom har han varit hemma i Malmö två dagar och min­ nen av den dramatiska natten till den måndagen den 29 juni är ännu färska.

Han berättar om seglatsen från gre­ kiska Kreta.

– Till följd av konflikten mellan Grek­ land och Turkiet går den grekiska sjö­ gränsen sex sjömil ut till havs. Eftersom de andra fartygen i frihetsflottan hade stoppats av grekiska myndigheter, och ett hade saboterats, beslutade vi att inte an­ göra hamn på Kreta. I stället låg vi strax utanför sjögränsen.

Det var inte alls självklart att flottans

andra skepp segelfartygen Rachel, Vit­ torio och Juliano II, skulle kunna lämna sin grekiska hamn. Fartygen låg under konstant bevakning. Men under natten lämnade väktarna sina poster och de tre blockadbrytarna tog sin chans att smyga ut till havs.

Under följande dagar märkte Joel att oidentifierade farkoster skuggade trå­ laren. Dock aldrig så nära att de kunde identifieras. På lördagen fick Marianne sällskap av ett spaningsplan som cirku­ lerade över henne. Satellittelefonerna slutade fungera och alla tecken tydde på omfattande störning av Mariannes kom­ munikationsutrustning. På kvällen den 28 maj förberedde Mariannes kapten be­ sättning och passagerare på att den för­ väntade fartygskapningen troligen skulle ske under natten. Han hann knappt kry­ pa till kojs innan han väcktes.

– Israeler i svarta huvor bordade Ma­ rianne akterifrån, säger Joel. Med dragna vapen, sparkar och slag tog det dem dryga femtio minuter att ta kontroll över bryg­ gan, som vi barrikaderat.

Joel Opperdoes hade stängt av Marian­

nes maskineri, vilket snart visade sig bli ett problem för israelerna. Ingen av de israeliska elitsoldaterna var sjömän. Det var med ett rop på hjälp motorerna kunde startas igen.

– Redan då vi buntades ihop som fång­ ar ombord började vi planera nästa försök att bryta den illegala israeliska blockaden, säger Joel.

Fångarna sattes bundna på fördäck, lite senare under filtar eftersom demon­ strationer till stöd för aktivisterna ar­ rangerades på kajen i hamnstaden Ash­ dod. Därifrån fördes fångarna senare till Givonfängelset i Ramla. De satt separera­ de: männen för sig och kvinnorna för sig och hölls isolerade från de andra fångarna.

Joel Opperdoes, kapten på Marianne.

Förhörsledarna drog sig inte för per­ sonliga hot mot deras familjer och vänner i Sverige. De ljög om vem som hade sam­ arbetat med dem, vem som hade fått åka hem.

– Vi krävde ständigt att få tala med varandra, och till sist gick de med på våra krav, säger Joel.

Mariannes kapten är en man som

inte knäcktes de dramatiska händelserna i Medelhavet. Han säger att insamlingen till ett nytt Ship to Gaza inleddes redan då de var fångar ombord på sitt eget skepp.

Till de första som bidrog hörde en ano­ nym israelisk soldat som skänkte fem shekel. ■ ■ fib 13

Nato.

Mellan den 25 maj och den 5 juni stod Sverige som värd för Arctic Challenge Exercise för andra gången. Planerna är att övningarna ska hållas vartannat år från och med nu. 3 600 personer, 115 stridsflygplan och 9 länder deltog. Men det skedde inte utan att någon reagerade. Fib/K har pratat med två av de många aktivister som kände att de var tvungna att visa sitt missnöje över övningen.

Kamp mot Nato över T

Foto: Lucas De Vivo

jugofemåriga Puma Berg ligger på landningsbanan och spelar död.

Det är den 2 juni 2015 och hen har, tillsammans med ett tiotal andra aktivister, gjort en så kallad die-in på den militära flygplatsen F21 i Luleå. Syftet är att simulera följden av krig och att protestera mot den militära flygövningen Arctic Challenge Exercise, ACE. Bakom aktionen ligger organisationerna Ofog, Kvinnor för fred och Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen (FmKK). När jag ringer Puma en dryg månad senare är hen tillbaka i Stockholm, där hen bor och arbetar med att hålla i skulpturworkshops för särskolor. Hen berättar hur hen första gången kom i kontakt med den här typen av aktivism.

– För sex år sedan berättade en bekant för mig om Ofogs arbete mot militarism och kärnvapen. Direkt aktion och civil olydnad – det lät så himla bra att jag bestämde mig för att följa med till England och delta i en blockad.

Sedan dess har hen kommit att engagera

»

Militarismen är ju på många sätt en slags machoideologi, vårt sätt att arbeta är ju istället helt icke-våldsligt. sig i en rad olika former av politisk kamp.

Bland annat arrangerar hen queerfeministiska klubbar och har varit med och arrangerat Anarchopridefestivalen, ett radikalt, politiskt alternativ till Stockholm Pride.

Steget mellan queerfeminism och antimilitarism har aldrig varit långt.

– Militarismen är ju på många sätt en slags machoideologi, vårt sätt att arbeta är ju istället helt icke-våldsligt. Vi kämpar aktivt emot machotendenser.

Puma kan förstå att det finns sammanhang, länder och platser där det kan krävas ett annat slags motstånd. Där våldet blir mer av en nödvändighet.

– Men på det hela taget tror jag att vägen måste vara målet. Att föra en våldsam kamp för en fredlig värld, det tror jag är omöjligt. Puma känner sig väldigt trygg i aktionssammanhangen. Dels uppskattar hen den demokratiska, platta strukturen bakom organiseringen, dels det faktum att allt är väl förberett. Planeringen fyller också en viktig funktion i relation till civilsamhället.

Under aktionen mot ACE användes till

Puma Berg tycker att militarismen är en machoideologi. fib 14

exempel flygfältet också för civila flygplan.

Då gäller det att ha koll.

– Vi vill ju inte utgöra en fara för andra.

Därför försöker vi tänka igenom allt: Vad kan gå fel? Är kritiken rätt riktad och tydlig?

Själva aktionen upplevde Puma som väldigt lättsam. Militärpoliserna var inte så aggressiva som de kan vara, menar hen och förklarar skrattande att de nog var oförberedda på att behöva gripa kvinnor som var 40 år äldre än dem själva. Bland deltagarna från Kvinnor för fred fanns nämligen flera aktivister i 70-årsåldern. Deras närvaro och erfarenhet var inspirerande, tyckte Puma.

– Det är så lätt att folk betraktar aktivism som en ungdomsnyck, något som går över. Då är det häftigt och viktigt att träffa folk som visar att det inte alls behöver vara så – man kan till och med börja när man är över 60. Det var roligt att ha dem med också, och tryggt. De var så himla lugna och bara ... coola, säger hen.

– Själv kan jag bli lite uppstressad: man ska gräva sig under staket, det kan komma militärpoliser när som helst. Det var skönt att de var så obrydda.

Jag frågar Puma om hen tror att hen själv

kommer vara lika aktiv om 40 år. Svaret är tveklöst: – Ja, det kommer jag absolut. Själva formen för aktionerna kanske ser annorlunda ut då än i dag. Men att jag kommer vara en politiskt engagerad aktivist hela livet, det hoppas jag verkligen. li eriksdotter

generationsgränserna V äx upp för fan!”, fräste en av militärpoliserna åt mig när han slängde in mig i bilen.

Haha, kan du tänka dig? Jag som trodde att jag hade vuxit klart.

Jag kan nästan höra hur Gun-Britt Mäkitalo skakar på huvudet i andra änden av telefonen. Med sina 69 år var hon nämligen en av de äldsta aktivisterna som sprang över landningsbanorna den där junidagen i Luleå. Hon förklarar att de inte har gjort den här typen av aktioner, med civil olydnad, tidigare.

– Men nu kände vi att vi hade mognat, att det var dags. Allt blir ju bara värre och värre. Dessutom har vi ju gott om tid att sitta i fängelse, påpekar hon med ett skratt.

Foto: Knut Lindelöf

Även om aktionen mot ACE kom att bli en delvis ny erfarenhet, sträcker sig Gun-Britts politiska aktivism långt bakåt i tiden. Redan 1985 gick hon med i Kvinnor för fred i Kiruna. Åren som

Gun-Britt Mäkitalo kände att hon var tvungen att engagera sig när militärövningarna började.

»

Jag satte ner foten och sa till min man: nu måste jag börja igen, för jag mår inte bra av att inte engagera mig. följde kantades av mångfacetterad politisk kamp. 1986 manifesterade organisationen till exempel för att bevara Norden som kärnvapenfri zon, genom att cykla till Norge. Och tre år senare arrangerade de en festival för fred, miljö och utveckling i Murmansk. Sedan kom livet och kärleken emellan och fredsarbetet kom att bli liggande i flera år. Men till slut kände Gun-Britt att något fattades henne.

– Jag satte ner foten och sa till min man: nu måste jag börja igen, för jag mår inte bra av att inte engagera mig.

I dag sitter hon i styrelsen för Kvinnor för fred och arbetar med en rad antimilitaristiska frågor, bland dem finns militärövningarna i Norrbotten.

– 2004 läste jag i Norrländskan att länet skulle säljas ut för internationella övningar. Jag blev så otroligt förbannad.

Tillsammans med andra kvinnor

i organisationen skrev hon insändare och försökte väcka debatt. De anordnade en manifestation där de gick ut i lucialinnen på torget i Kiruna, liksom på Mynttorget i Stockholm. Men kritiken förblev marginaliserad.

– Och så togs ju beslutet. Leni Björklund och Göran Persson offrade

oss! Därefter har övningarna bara blivit värre, längre och mer omfattande.

Samtidigt har Gun-Britt upplevt hur det blivit allt svårare att få fredsföreningarna att mobilisera tillsammans.

Inte minst därför är hon glad över samarbetet med Ofog och hon betonar hur imponerad hon är av de yngre aktivisternas sätt att organisera sig. Särskilt tycker hon att det finns mycket att lära av deras strategier för att undvika konflikter och låta alla komma till tals. Själva aktionen upplevde hon också som lyckad.

– Vi hade väldigt trevligt. Vi hade ju till och med matsäck med oss, så under de tre timmar de höll oss för förhör kunde vi sitta i gräset, fika och umgås.

Mindre nöjd är hon däremot med

mediernas bristande bevakning i frågan. Bedrövad citerar hon Sara Lidman: ”Det är det här som är konsten att sälja ut ett land utan att medborgarna märker det.” Trots att utvecklingen alltså kan kännas hopplös och modstjälande ibland, har Gun-Britt emellertid inga planer på att ge upp.

– Jag känner att jag ska orka kämpa.

Jag hoppas det, att jag ska bli en av de kvinnor som fortsatte livet ut. li eriksdotter fib 15

På bilden, som gått viralt på internet, kan man se hur Greklands finansminister skriver ner Tysklands skuld till landet med 50 procent 1953.

Värt att ta i beaktande?

När syndaren vaknar sent ”Jag hade fel angående Vietnamkri-

get” utbrister stjärnreportern Ulf Nilson i Expressen 16 juni – 40 år efter det vietnamesiska folkets historiska seger över den amerikanska invasionen. ”De som protesterade mot kriget – och de var många – hade rätt”.

Ulf Nilson, kanske mer än de flesta förknippad med klämkäcka reportage om de amerikanska styrkornas civilisatoriska uppgift att med våld och ödeläggelse tvinga in Vietnam i den egna intresse­sfären.

Reportern med det koloniala föraktets perspektiv på Vietnams genuint folkliga motstånd. Densamme Ulf Nilson meddelar nu alltså att han kort och gott hade – fel.

Syndaren har vaknat, om än sent.

Ett stort problem är att det aldrig har

hållits någon krigsförbrytartribunal om Vietnamkriget (i Vietnam för övrigt kal�lat ”Det amerikanska kriget”). Ett folkmord på över tre miljoner människor saknar förövare. Det finns inga skyldiga fib 16

till terrorbombningarna med B52-plan, ödeläggelsen av städer, hamnar, risfält och vallar, folkfördrivningen till ”strategiska byar”, napalm- och fosforbomberna, användandet av växtgifter som Agent orange – som fortfarande ger genetiska skador – tortyren (Tigerburarna på Con Son), massakrerna (som i Song My), massmorden på oppositionella (Operation Phoenix). Ingen, utöver någon obetydlig underlöjtnant, har dömts för något brott i anslutning till kriget. Inget krigsskadestånd har utbetalats.

En uppenbart ansvarig för folkmordet

som kunde höras inför rätta är den tidigare amerikanske säkerhetsrådgivaren och utrikesministern Henry Kissinger, fort­ farande vid god vigör i hög ålder. Intresset från de politiker och människorätts­ organisationer, som normalt intresserar sig för sådana saker, är dock – noll. Kanske för att förövarna, och dess sympatisörer, fanns och finns för nära, mitt bland

oss? Syndarna har inte vaknat. Och det är sent, väldigt sent...

Det här gör att allt kan fortsätta. Att den förre USA-presidenten George Walker Bush utan problem kan säga att man ”inte gjorde jobbet färdigt” i Vietnam.

Att DN:s ledarsida kan deklarera, apropå Afghanistan, att det är viktigt att ”inte göra samma misstag som i Vietnam”, och lämna ”för tidigt”. I takt med att vittnena nu går ur tiden kommer kriget att långsamt glida in i historiens skuggor för att sedan tas fram av historierevisionister och användas som argument för nya krig och övergrepp. Det är i sanning sorgligt.

En motkraft är möjligen de muséer med dokument som finns, jag var nyss där, runt om i Vietnam. Kanske finns här en potential för den framtida upprättelse av Vietnams folk, och dess kamp, som vi i väst ännu inte är mogna att medverka till? gunnar olofsson tidigare pressekreterare i de förenade fnl-grupperna

Debatt.

Världen delas ofta upp i ”demokratier” och ”diktaturer”. Är denna uppdelning alltför lättvindig?

Alla länder har olika valsystem. De har också hunnit olika långt när det gäller att demokratisera det politiska livet, utbildning, sjukvård, omsorg. Hur mycket säger den om folkens levnadsbetingelser? Måste man gå djupare in i staters politiska system för att bedöma graden av demokrati? Goda reformer i ”diktaturer” döms ofta ut därför att de görs just i ”diktaturer” medan uteblivna demokratiska reformer i ”demokratier” oftast blir förlåtna – ”då vill väl folket inte ha dem”.

Folket i Bild publicerar här två artiklar från två länder med helt olika valsystem, Kuba och USA. Två länder som båda anser sig vara de kanske mest demokratiska. I våra stora medier framställs den första som en diktatur, den andra som en demokrati. Vi vill nyansera den bilden och har därför låtit två debattörer skriva om det kubanska och det nordamerikanska valsystemet.

Kubas demokrati söker nya vägar

K

ubas folkmaktsystem har nu rått i 40 år.

Det har klarat sig igenom extremt svåra utmaningar och förbättrats i flera steg, senast genom nationella rådslag 2011. Det har starkt folkligt stöd. Det konstaterar även CIA efter ständiga misslyckanden att få till stånd systemskifte trots ekonomisk krigföring med hundratals dollarmiljoner som insats. Systemet har mot alla odds hållit men behöver utvecklas.

Systemet har efter den extremt svåra ekonomiska krisen på 1990-talet inte kunnat leva upp till sina ambitioner vad gäller de materiella levnadsvillkoren, inte heller när det gäller den reella delaktigheten, framför allt på arbetsplatserna, där formerna för arbetarmakt har urholkats på innehåll. Och de åtgärder som vidtogs för överlevnad – internationell turism, egenföretagande, marknadsinslag – när Warszavapaktsländerna bytte sida och slöt upp i USA:s blockad, har medfört ekonomiska klyftor, nya samhällsskikt och korruption.

Från segern i befrielsekriget 1959 fram till

1975 hade Kuba inga formella folkvalda styrelseorgan. Den segrande 26-julirörelsen hade bildat provisorisk regering 1959. Under 1960-talets första år bildades stora folkrörelserna med bas i kvarter, arbetsplatser och skolor. Dessa folkliga engagemang

blev avgörande för hur det nya samhället skulle formas.

1965 bildades kommunistpartiet av ombud som röstats fram genom alla arbetsplatser. Det är den princip för medlemskap som gällt sedan dess.

Partiet bildade regering och andra styrande organ, men behovet växte av en bredare, folklig, demokratisk bas. 1974 inleddes ett allomfattande nationellt rådslag om förslag på ny grundlag med ett system för allmänna val till beslutande församlingar. Diskussionerna präglades dels av erfarenheter av den liberala demokratins sårbarhet i en imperialistisk maktsfär, dels av erfarenheter av det folkliga engagemangets och deltagandets betydelse. Det hade varit avgörande inte bara för revolutionens överlevnad mot USA:s ständiga angrepp, utan också som grund för den socialistiska samhällsutvecklingen.

Efter de förbättringar som kom fram genom rådslaget gick grundlagsförslaget med folkmaktsystemet till folkomröstning och antogs 1975.

Systemet med allmänna och hemliga personval på alla nivåer utformades utan partier. I stället gäller folkligt direktnominerade kandidater till kommunalval, folkrörelse- och kommunnominerade till läns- och nationalförsamling samt redovisningsskyldighet och avsättbarhet på alla nivåer. fib 17

>

debatt

Kommunistpartiet gavs ingen funktion i valen.

Partiet ska stå för ideologisk och politisk ledning.

Grundförutsättningen för medlemskap är arbetskamraternas förtroende, efter diskussion och beslut på stormöte. Det ska garantera hög moral och socialt engagemang. Medlemskapet ger därför hög samhällelig status, men inga materiella förmåner.

Partiet har ingen formell makt, men många som väljs till de beslutande församlingarna är medlemmar, framför allt i nationalförsamlingen där de brukar utgöra en bra bit över hälften av ledamöterna. Drygt 22 procent av de förvärvsarbetande eller studerande är medlemmar i partiet eller ungdomsförbundet.

Grundlagen stadfäster allmänna medborgerliga rättigheter, jämställdhet, statligt ägande av produktionsmedlen, stöd för folkrörelser, kommunistpartiets ledande roll, mötes-, yttrande- och pressfrihet. Men massmedier får ej vara privat egendom, bara tillhöra statliga organ eller civilsamhällets organisationer.

Kubas former för deltagande demokrati och

nationella rådslag i grundlagsfrågor vidareutvecklades på 2000-talet av Venezuela, Bolivia och Ecuador som signum för det som kallas 2000-talets socialism, men där inom ramen för flerpartisystem, där de borgerliga partierna har blivit USAs redskap för försök att återta kontrollen.

Efter ett nationellt rådslag 2011 genomförs nu stora förändringar. Det handlar om decentralisering till län och kommuner, avknoppning av statliga företagsenheter till löntagarkooperativ eller privata småföretag, ökade marknadsinslag men också striktare och mer systematisk kontroll och beskattning. Detta sker under en omfattande, öppen diskussion om hur samhällets socialistiska karaktär, samhällsanda och landvinningar ska kunna utvecklas, bland annat genom att utveckla den deltagande demokratin i folkmaktsystemet.

Kritiken mot folkmaktsystemet gäller inte så mycket formerna som byråkratiska eller informella strukturer och hierarkier som hämmat det

Personer röstar i de kubanska valen. fib 18

folkliga engagemanget. Nu efterfrågas möjlighet att välja mellan kandidater också i valen till national- och länsförsamlingar. Och öppnare system för nomineringarna dit, med mer direkt folkligt deltagande. Den kritiserade kampanjen ”Voto unido” – rösta på alla – som drivits sedan 1990-talskrisen avskaffades i de senaste valen.

Samhällsdebatten handlar mer om hur den linje för den ekonomiska politiken som utkristalliserades i de stora rådslaget 2011 ska konkretiseras i praktiken: kombinera en alltjämt stor statlig sektor för utbildning, hälsovård, infrastruktur, storindustri med kooperativ och enskilda småföretag, ökad marknad för varor och tjänster och ökade utländska investeringar. Och samtidigt förhindra ökade klyftor och kapitalistisk restauration.

De styrande organens sammansättning vad gäller kön, hudfärg, ålder, yrke överensstämmer väl med befolkningens. En kanadensisk samhällsforskare, Arnold August, har fördjupat sig i detta för att utröna systemets demokratiska halt. Han har rapporterat från valen från 1997 till 2013. Han konstaterar att valdeltagandet är mycket högt. Det råder inget tvång, men ett socialt tryck finns. Valen har blivit ett slags folkomröstningar, en demonstration mot USAs ständiga undergrävande verksamhet för systemskifte. Under den djupa 1990-talskrisen var siffrorna extremt höga, över 99 procent. De sjönk till 97 procent 2008 och 2013 röstade ”bara” 91 procent. De som motsätter sig systemet har kunnat visa det genom att röstskolka, blankrösta eller göra valsedlarna ogiltiga. Tillsammans har de aldrig nått mer än 10 procent av väljarna.

August har också studerat i vilken mån de en-

skilda kandidaterna inte har kryssats för – ett uttryck för ogillande – och hur den andelen ökade påtagligt i valet 2013, då ingen kampanj bedrevs för ”Voto unido”. Det selektiva röstandet fördubblades mellan 2008 och 2013. Andelen kandidater som kryssats av över 80 procent av väljarna blev fortfarande hög, 96 procent, men andelen som kryssades för av över 91 procent av väljarna sjönk

En kuban lägger sin röst i urnan.

ända till 36 procent. Raul Castro fick 98 procent.

Två kandidater kryssades av mindre än 50 procent och blev därför inte valda. ”Kuba är ett laboratorium … för en ny so-

cialism och demokrati” så sammanfattar Arnold August sin rapport. Som kubanerna säger, de har ingen handbok för att bygga 2000-talets socialism.

Varje steg prövas och misstag ska rättas till när de sker. Med tanke på USA:s hökar på vakt dygnet runt för att hitta något misstag som kan ge någon öppning för det regimskifte de har eftersträvat i 50 år, måste Kuba ta det försiktigt.

Samtidigt har kubanernas uthållighet, beslutsamhet och framgång att mot alla odds upprätthålla och utveckla sitt samhälle blivit ett föredöme och ett avgörande stöd för länder som Venezuela, Bolivia, Ecuador och Nicaragua. De hade varit otänkbara utan Kuba. Detsamma gäller alla Latinamerikas och Karibiens länders samgående i egen gemenskap 2011, Celac, för första gången samlade utan USA. Detta är 2000-talets stora politiska jordskred i det USA kallar sin bakgård och ett stort stöd för Kubas fortsatta demokratiska, socialistiska utveckling. ■ ■ eva björklund

Såhär fungerar den kubanska demokratin • Kuba har en folkvald lagstiftande nationalförsamling som utser regering och statschef samt fullmäktigeförsamlingar i län och kommuner. Valen är allmänna och hemliga personval utan partier.

Mandatperioden är 5 år för national- och länsförsamlingarna och 2,5 år för kommunfullmäktige.

Rösträtt från 16 års ålder.

• Grunden för systemet är de 169 kommunerna.

Nomineringarna till kommunalvalen sker på öppna möten i valdistrikt med omkring tusen invånare. I de minsta landsbygdskommunerna kan ett valdistrikt ha ner till ett par hundra invånare.

• Distrikten är indelade i minst två och högst åtta grannskap med upp till ett par hundra invånare.

För att ett nomineringsmöte ska bli giltigt måste ”deltagandet vara massivt” (minst 75 procent av väljarna). Nomineringen och diskussionen är öppen. Den som får flest röster blir nominerad.

Sedan publicerar valnämnden en personbeskrivning på alla nominerade i distrikten. Den innehåller ålder, utbildning, yrke, medlemskap i organisationer och internationella insatser. De sätts upp på anslagstavlor i kvartersbutiker, skolor, daghem med flera platser i distrikten som folk ofta besöker.

Det är den valkampanj som förs. De nominerade förutsätts inte utfärda vallöften eller kritisera sina medtävlare – minst två kandidater för varje plats.

Tanken är att personkännedom och deras praktiska handlande i grannskapet är bättre grund för väljarnas beslut.

• Ledamöterna sköter sitt uppdrag på fritiden, utan arvode eller andra fördelar. Kommunfullmäktige väljer inom sig ordförande, vice och sekreterare – betalda heltidssysslor. I stora kommuner inrättas kommundelsnämnder med kommundelens fullmäktigeledamöter tillsammans med företrädare för lokala organisationer, institutioner och företag.

• Efter kommunalvalen bildas kommunala valbered-

ningar bestående av företrädare för folkrörelserna med fackföreningsrörelsens företrädare som ordförande. De ger kommunfullmäktige förslag på minst dubbelt så många namn som kommunens mandat.

Kommunfullmäktige träffar kandidaterna och fastställer en lista som bara innehåller lika många namn som antalet mandat och som avspeglar befolkningens sammansättning vad gäller kön, hudfärg och ålder. Hälften av kandidaterna kan tas bland kommunfullmäktige, direktvalda av grannarna.

• Det blir en ledamot till nationalförsamlingen per mellan 15 000 och 20 000 invånare – större kommuner får färre och små kommuner fler. Till länsförsamlingarna i snitt en ledamot per mellan 10 000 och 15 000 invånare. Valkampanjen består av att grupper av kandidater åker runt och träffar väljare på arbetsplatser och i bostadsområden.

• I valet ska väljarna kryssgodkänna eller – genom att inte kryssa – underkänna varje kandidat. Om de inte kryssar för någon räknas det som blankröst. De som inte får minst 50 procent av avlagda röster blir inte valda. Då måste valet göras om med ny kandidat.

• Ledamöterna i national- och länsförsamlingarna behåller sina arbeten. De får ersättning motsvarande lönen och traktamente för extra kostnader för deltagande i plenum och utskott på annan ort.

De ska regelbundet avlägga rapport till sina väljare.

De kan få sitt mandat återkallat genom respektive kommunförsamling om de inte sköter sitt uppdrag.

• Nationalförsamlingens 601 ledamöter väljer inom sig ett Statens råd, Consejo de Estado, som fungerar i församlingens ställe när den inte är samlad i plenum. Nationalförsamlingen väljer också rådets ordförande, tillika statschef och regeringschef.

Regeringen väljs av nationalförsamlingen, på regeringschefens förslag och kan avsättas när som helst.

Länsförsamlingarna konstituerar sig och fungerar på liknande sätt. fib 19

>

debatt Pengar har blivit allt mer avgörande i det amerikanska valsystemet. Stora shower och tv-sända kampanjer är ett måste för den som vill utmana om makten. På bilden ser vi ett av Obamas tal under en valrörelse.

fib 20

Så har pengarna förstört USA:s valsystem

I

boken Dollarocracy – how the money and media election complex is destroying America ges en ingående och skrämmande analys som visar hur valsystemet i USA alltmer har fjärmat sig från att vara demokratiskt. Boken är skriven av Robert E McChesney, professor i kommunikation vid University of Illinois at Urbana–Champaign, och John Nichols, kolumnist på veckotidningen The Nation.

I inledningskapitlet får vi veta att de amerikanska valen 2012 kostade motsvarande 65 miljarder svenska kronor. Det är en kraftig ökning sedan valet 2008. Har detta stöd hos väljarna? Enligt en opinionsundersökning från 2012 (Rasmussens Reports group) tror 59 procent att valen är riggade för att ge resultat som är bortom väljarnas kontroll. Enligt en annan opinionsundersökning från 2011 ansåg 45 procent att det var bättre att välja medlemmar till USA:s kongress genom lottning bland telefonnummer i telefonkatalogen. I en undersökning gjord 2011 av Hart Research ansåg 85 procent att företagen hade alltför stort inflytande i politiken och 93 procent ansåg att medborgarna hade för litet.

I Dollarocracy utreder författarna en rad sidor av de amerikanska valen. De lyfter fram hur dessa

på senare år har utvecklats till att bli ett slags kontrollerade, förutsägbara evenemang, dirigerade av en ny klass av konsulter styrda av storfinansen, som hanterar enorma penningsummor. Författarna tar bland annat upp följande problem: Investerarna förhindrar genom sina bidrag gemene man från att få något meningsfullt inflytande över den offentliga politiken. Högsta domstolen har tillåtit både enskilda personer och företag att skänka anonyma och obegränsade summor till valkampanjerna.

Den politiska reklamen har växt och ökat i in-

flytande. Medieföretagen drar nytta av detta samtidigt som de upphör med granskande journalistik.

Mediegiganterna och valkampanjerna samverkar i ett slags symbios som bygger på både kommersiella och institutionella relationer.

Dessa relationer utgörs av både välbärgade donatorer, bolag, lobbyister, politiker, stora mediekonglomerat och experter. Relationerna vattnar inte bara ur de demokratiska valen, skriver författarna, de drar även nytta av denna urvattning.

Amerikanerna har börjat slå tillbaka mot denna trend, till exempel genom en växande gräsrotsfib 21

>

debatt

»

Den ökade smutskastningen, de fula tricken och den minskade tiden för seriös debatt har inneburit att demokratin kraftigt urholkats, hur den än definieras. rörelse som bland annat medfört begränsningar av kampanjbidragen var aktuellt i elva delstater 2012.

I USA måste man registrera sig före en viss tidpunkt före valet. 2008 var endast 71 procent, 146 miljoner invånare, av den vuxna befolkningen registrerade, enligt USA:s statistiska centralbyrå.

Nya vallagar har införts i 17 av de 50 delstaterna och ställer skärpta krav på fotoidentifikation, något som 11 procent av alla amerikaner saknar, för den svarta delen av befolkningen är siffran 25 procent. Det gör att det blir ännu svårare med röstregistrering och poströstning för medborgarna.

Det drabbar särskilt dem med mindre ekonomiska resurser, som främst anses vilja rösta på demokraterna. Vidare saknar de miljontals medborgare i USA som är dömda till fängelse rösträtt.

Vid president- och kongressval röstar se-

dan decennier endast 50 till 60 procent av de röst­berättigade. Vid presidentvalet 2008 röstade knappt 130 miljoner amerikaner, vilket var knappt 52 procent av alla röstberättigade, den högsta siffran sedan 1968. Barack Obama fick knappt 53 procent av rösterna, vilket innebär att knappt 31 procent av de röstberättigade aktivt röstade på den nuvarande presidenten. När George W Bush vann över Al Gore år 2000 hade den senare fler röster varför den valde presidenten endast fick drygt 25 procent av de röstberättigades röster.

Systemet med elektorer gynnar delstater med ett lägre antal invånare, då systemet är baserat på antalet kongressledamöter och inte på antal invånare. Varje stat har två senatorer och i representanthuset är det viktat till fördel för de mindre staterna. Detta kan innebära att den kandidat som får flest röster inte vinner. Vid valet 2000 fick Al Gore 48,4 procent av rösterna medan George W Bush fick 47,9 procent. Det är alltså inte den kandidat som har störst proportionellt stöd som vinner, utan den som vinner flest valkretsar. Elektorssystemet anses också medföra att valdeltagandet lätt sjunfib 22

ker i delstater som betraktas som säkra för den ena parten, varför de som sympatiserar med motståndaren lättare avstår.

Den tv-sända val-reklamen domineras av försök att smutskasta motståndare. Under presidentvalet 2012 spenderades 25 gånger mer på tv-reklam än 40 år tidigare. Forskning visar att andelen negativa politiska reklaminslag, inklusive dem med smutskastning, har ökat med 20 procent mellan valen 2000 och 2008. Och smutskastningen har effekt. Ett känt exempel går att hämta från presidentvalet 2004, där George W Bush och demokraten John Kerry stod emot varandra. Under sommaren ledde Kerry. Hans insatser i Vietnam poängterades i diverse sammanhang och uppfattades som en skarp kontrast till Bush, som hade undvikit att ta värvning. Då framträdde plötsligt en oberoende grupp, Swift Boat Veterans for Truth, som i en serie tv-annonser påstod att Kerry inte var den hjälte han beskrivits som. Han borde inte ha fått sina utmärkelser, ansåg gruppen. När Kerry efter en tid gick till motangrepp och fick Vietnamveteraner att ställa upp på sin sida, var det för sent. Känslan att det var något konstigt med Kerrys Vietnamtid hade bitit sig fast hos väljarna.

Samtidigt som mer pengar satsas på politisk re-

klam har den tv-tid där politikerna får föra fram sina budskap minskat. 1952 fick kandidaterna en timme på sig att presentera sitt budskap. År 1972 låg motsvarande siffra på 20 minuter, medan den år 1988 hade sjunkit till fem minuter.

Utvecklingen innebär en kraftigt ökad kommersialisering av politiken. Presidentkandidaterna har blivit en handelsvara som ska säljas in och som – mer än tidigare – är beroende av rika investerare och storbolag. Den ökade smutskastningen, de fula tricken och den minskade tiden för seriös debatt har inneburit att demokratin kraftigt urholkats, hur den än definieras. ■ ■ anders romelsjö

Historiska konstverk gömda vid Slussen Låt en intresserad allmänhet se Inge-

mar Callenbergs unika målningar i Kolingsborg på Slussen i Stockholm! Det uppmanar en grupp konstintendenter, arkitekturhistoriker, forskare med flera som bildat Callenberggruppen för bevarande av Ingemar Callenbergs konst i Kolingsborg.

Uppropet skriver att: ”Slussen har plötsligt fått ett helt nytt utseende genom att dess främsta karaktärsbyggnad, Kolingsborg, har målats vit och täcks nu bit för bit av graffiti. Initiativet kommer från Stockholm konst, som med detta projekt vill skapa ”Sommarens turistattraktion”. Vad få däremot känner

till är att huset på insidan rymmer ett historiskt intressant konstverk av rang, skapat på 1950-talet när huset var nytt.”

Konstnären Ingemar Callenberg fick 1954 hedersuppdraget att smycka utropshallen i det nya hamnkontoret, som då hade sitt säte i Kolingsborg. Motiven hämtades från arbetet i hamnen, längs Stadsgården och Söder Mälarstrand. Ingemar Callenberg var ett av den tidens stora namn, med en intensiv produktion och många uppdrag av olika slag. Han målade ofta arbetarmotiv, och hans verk köptes in till flera av fackföreningarnas huvudkontor. Så småningom flyttades hamnarbetet i Stockholm till frihamnen, lokalerna

i Kolingsborg gjordes om till diskotek och målningarna glömdes bort.

2014 fick några konsthistoriker reda på

att Callenbergs konst i Kolingsborg fanns kvar. Inhyrda målare som på 1970-talet hade fått i uppdrag att måla över konsten hade i stället på eget bevåg täckt över den med en panel, som sedan målades svart.

När Stadsmuseet fick veta detta togs panelen ner, varvid muralmålningarna blev synliga igen, för första gången på 35 år. Väldigt få har dock fått komma in och se konsten.

– Öppna portarna och låt Kolingsborg bli den verkliga turistattraktion som Stockholm konst vill åstadkomma!” ■ ■ fib 23

Reportage.

Det började med ett samtal om landsbygdens avfolkning i FiB/K:s redaktionskommitté. Jag, Britta, uppväxt i en by i Norrbotten, hade hört att grannbyns sista matbutik var nerlagd. Till närmaste matbutik var det flera mil. Grannbyn är Vidsel, centralort i det stora raketskjutfältet där Nato-ledda flygstridsövningar hölls i våras, och födelsebyn heter Bredsel och ligger drygt tre kilometer ovanför Vidsel. Jag bestämde mig för att åka upp och se hur illa det egentligen stod till i min barndoms hemtrakter och för att ta reda på orsakerna till dagens situation. Här är min berättelse.

Text britta ring foto eva wernlid

Vad hände med m I Bredsel är jag född och dit har jag alltid längtat tillbaka. Men mina föräldrar var inte från trakten och vi hade inga släktingar där, så kontakterna bröts ganska snart efter att vi hade flyttat därifrån. Då var jag 14 år. I minnet finns min bild av byn. Den ligger vackert ett stycke ovanför Piteälven längs vägen

fib 24

med ett berg och en oändlig storskog i ryggen. Skogen är tät och hemlighetsfull med smala timmervägar, underbar att gömma sig i. Nedanför vägen, neråt älven finns betesmark, ängar och öppna fält. En del av betesmarken är också skog, men glesare och genomkorsad av stigar och gärdsgårdar. Där finns kor och som-

marladugårdar. Och hemliga ställen där vi plockar åkerbär. I älven badar vi barn, ensamma utom när min mamma är med, för hon älskar att simma. I älven flottas timmer som ibland täcker vattenytan ända in till stranden. Då finns bara nätt och jämnt plats att doppa sig.

De flesta familjerna försörjde sig som

min barndomsby? jag minns på timmerflottning sommartid och skogsarbete på vintern. Många hade dessutom ett litet jordbruk med ett par tre kor, gris och häst, förstås. Min pappa var lärare i byskolan, men vi barn levde i nära kontakt med djuren, lärde oss mjölka och lekte slakt redan som små.

En gång såg jag genom skolfönstret när

grannen slaktade en kalv på andra sidan staketet.

Bredsel är som by ganska okänd men Storforsen som faller i ett vitt skum mitt emot byn har blivit ett berömt turistmål – Europas största obundna fors. Vid älven mitt emot forsen ligger

Hotell Storforsen med gäster bland annat från raketskjutfältet.

Byn har genomgått drastiska förändringar sedan 1940-talet. När jag med min familj passerade byn i slutet av 1960-talet gick den inte att känna igen. Alla kor var borta utom på en gård i ena änden av byn, och med dem betesmarkerna som nu var fib 25

>

reportage

totalt igenväxta av sly. Borta var stigarna och åkerbären. Det gick knappt att ta sig ner till älven. Femton år senare såg vi hur den nybyggda väg 374, maxfart 100 km i timmen, bildade en barriär mellan byn och älven.

Dagens Bredsel ger ett snyggt och välmående intryck. Så gott som alla hus är nybyggda eller grundligt restaurerade.

Ladugårdarna är borta eller ombyggda.

Några hus känner jag igen från min barndom, till exempel mitt barndomshem, som har varit bebott ända sedan vi lämnade byn, nu senast av en engelsk fotograf som bidrar med vackra naturbilder till byns hemsida.

Självklart har Bredsel en egen hemsida och en facebookgrupp. Vägen genom byn har blivit en lugn bygata utan genomfartstrafik. På tomten där min barndoms skolhus låg finns sedan några år en bygdegård med bagarstuga. En bastu planeras.

Bygdeföreningens sekreterare Inger

Wande visar bygdegården, som hon är stolt över: – Här i byn finns all yrkeskunskap som behövs för att bygga, snickra, installera el och annan utrustning. Och alla ställer upp ideellt.

Bygdegården används flitigt till föreningsmöten och gemensamma arrangemang, bland annat till jul, påsk och midsommar, paltkalas och loppis liksom bröllop och andra privata fester. Vid vårt besök pågår en kurs i timring på gården.

Inger är lärare, arbetar och bor sedan en tid i Vidsel. Men hon vill inte avstå ifrån gemenskapen kring bygdegården i Bredsel.

– Här finns en gammal tradition av frivilligt samarbete kring gemensamma projekt. På 40-talet byggdes Folkets hus och stora festligheter med kända artister arrangerades på gamla festplatsen nedanför forsen. Idag finns en utomhusscen intill den, där baletten Trolltagen med musik av Ralph Lundsten framfördes i juli och musikgruppen Euskefeurat uppträdde i början av augusti.

Vi talar om skolan i Vidsel, som tar upp barn även från Bredsel, Vistträsk och andra byar i närheten. Den har problem med alltför få elever. I min barndoms Bredsel fanns nästan hundra barn i byskolan, lika många som det totala antalet invånare i byn i dag. I byarna är andelen pensionärer stor och alltför få barn föds.

Det gäller även Bredsel. Men här finns någon enstaka ny barnfamilj och förskolan i Vidsel, där även barn från närliggande byar går, har nu drygt 20 barn. Det ser ganska ljust ut, tycker Inger Wande.

Många Bredselsbor hör till kategorin medelålders med vuxna barn. De flesta ungdomarna lämnar byn för studier eller jobb, men det är inte helt ovanligt att de flyttar tillbaka efter några år. Som till exempel Anna Karlsson. Vi träffar henne och hennes två hundar i ett hus just där jag minns att gamla Konsumbutiken låg

Bredsels folkskola klass 5 och 6 hösten 1945. I andra raden från vänster: nr 2 Gerd Grönlund, nr 3 Britta Bohman (Ring), nr 5 Inga Lundberg (Vikström). Läraren: Ivan Bohman. fib 26

när jag var barn. Det visste hon inte.

Anna är 23 år och föddes i Boden men har bott i Bredsel sedan hon var nio. Hennes släkt har sina rötter i byn. Hon har hunnit se sig omkring, men nu har hon sambo, hundar och hus och vet att det är här hon vill bo. Huset såldes av en pensionär, som flyttade till äldreboendet Violen i Vidsel. Annas sambo är jägmästare i Sveaskog. Själv arbetar hon just nu halvtid i barnomsorgen i Vidsel men har läst upp betygen på Komvux för att kunna utbilda sig till mellanstadielärare. Hon har sökt en distanskurs på universitetet i Luleå och hoppas komma in i höst.

Anna ser bara fördelar med Bredsel.

Det är en levande by där mycket händer och naturen finns tätt inpå knutarna. Och det känns som om det ligger centralt – nära Ävsbyn (4 mil), Piteå och Luleå (cirka 9 mil till båda). Bil, en eller flera, är självklart. Bredselsborna är vana att pendla.

Luleå, Piteå och Boden är vanliga destinationer och till Älvsbyn kan man också resa kommunalt med buss. Flera av bussarna ägs och körs av Granlunds i Bredsel, ett företag som familjen Granlund drev redan i min barndom, men då körde man taxi.

Vad hände med människorna?

Mina egna lek- och klasskamrater, de som finns kvar i livet, är utspridda på olika håll i landet. I Piteå hittar jag Inga Vikström, född Lundberg, som gick klassen över mig i folkskolan. Hennes man Ingvar, också från trakten kring Bredsel, arbetade som flertalet män i byn med skog och flottning men också med väg- och brobyggen, grovarbeten. De ägde inget jordbruk. I början av 1960-talet blev han arbetslös och sökte jobb på RFN, Robotförsöksplats Norrland, men nekades, troligen på grund av att han var kommunist, det var underförstått. Men i Piteå fanns arbetsmarknadsutbildningar, AMU, anordnade av Arbetsmarknadsstyrelsen.

Där utbildade sig Ingvar till bilmekaniker. Han fick anställning hos Vattenfall, där han reste mycket. Ingvar kan inte själv berätta. Han är numera svårt handikappad, sitter i rullstol och har svårt att tala.

Inga orkar än så länge sköta om honom med hjälp av hemtjänsten.

Inga var duktig i skolan och ansågs ha läshuvud, men fick inte chansen att fort-

Anna Karlsson framför bygdegården, ”byan”, som bidrar till trivseln i byn.

sätta studera. I stället började hon tidigt arbeta på posten, först som medhjälpare till Frida Vikberg i Bredsel, där posten var inrättad i ett rum hos Vikbergs, sedan som postbiträde i Vidsel, dit familjen flyttade. Det fanns ingen kommunal barnomsorg och de tre barnen fick klara sig så gott de kunde när Inga var på jobbet.

Ingvar blev trött på resandet och fick

anställning hos ASSI, AB Statens skogs­ industrier, i Piteå 1966. Familjen flyttade dit. Inga sökte förflyttning till posten i Piteå, men där fanns ingen ledig plats. I stället gick hon en storköksutbildning hos AMU och erbjöds arbete i köket i Öjeby sjukhem.

Men hon valde posten och fick småningom förflyttning till posten i Piteå, där hon blev kvar till dess den stora omorganisationen av Postverket inleddes på 1990-talet.

– Jag fick sluta på grund av arbetsbrist samma år som jag fyllde 60, berättar Inga, och fick erbjudande om så kallad särskild pensionsersättning, 80 procent av lönen, fram till pensionen. Inte så illa, tyckte hon.

Inga har alltid varit föreningsmänniska och tycker om att röra sig ute bland folk. Vi har en speciell beröringspunkt – konsumentkooperationen. Hon var i många år aktiv medlem i konsumentföreningen och Kooperativa gillesförbundet, medan jag samtidigt var anställd på KF och kände flera personer som hon samarbetade med. Nu är hon bunden av omsorgen om Ingvar och kan i stort sett bara lämna lägenheten de dagar när hon har avlastning. Men det är ändå den bästa lösningen än så länge, tycker hon.

Gerd Grönlund, jämnårig lekkam-

rat, nu med annat efternamn, hittar jag äntligen i Uppsala tack vare ett tips från Bredsel. Jag var ofta hemma hos henne.

Minns hennes mamma Tekla. De hade kor, häst och sommarladugård. En sommar skurade och kritade de vinterlagårn och flyttade in där, medan de rustade upp boningshuset. Gerd berättar i telefon hur svårt det var att göra sig av med korna och lägga ner jordbruket. Regeringen hade be-

stämt att småjordbruken skulle bort och slås ihop till lönsamma storjordbruk – 1960 års jordbruksreform, skildrad i den älskade tv-serien Hem till byn från 1971.

Gerds pappa jobbade kvar i skogen till sin pension. Men mamman dog hastigt i mitten av 1950-talet. Själv gifte hon sig tidigt och flyttade först till Jokkmokk och sedan söderut, men besöker en syster i Bredsel nästan varje sommar. I Uppsala arbetade hon på Akademiska sjukhuset till sin pension. Vi talar om att träffas.

Redan under 1940-talet började byns flickor försvinna söderut sedan de hade slutat folkskolan. Pojkarna hade lättare att hitta jobb hemmavid så länge skogsarbete och flottning fanns kvar. Men arbetet i skogen sinade med den tekniska utvecklingen och de blev arbetslösa när Domänverket på 1960-talet började heltidsanställa skogsarbetare utifrån och bygga bostäder för dem i en del av Vidsel, den så kallade ”slavstan”. Räddningen för många blev RFN, som då upplevde en storhetstid. Dess personal bodde i en annan fib 27

>

reportage

del av Vidsel, som kallades ”flygarstan”.

I ena änden av Bredsel, mitt emot forsen, fanns byns enda ”storbonde”, familjen Karlsson, som ägde ganska mycket mark.

Ingrid Karlsson heter dottern som har tagit över gården. Hon berättar att familjen köpte en del av de nedlagda jordbrukens betesmark men det mesta arrenderas än i dag. När hon tog över hade gården tio suggor och tjugo kor och det blev allt svårare att driva korna till och från betet över den nya snabba bilvägen: – Bilisterna blev fler och fler och verkade förstå sig allt mindre på hur kor beter sig när de passerar en bilväg. Kor rör sig lugnt

Inga Vikström har sitt liv dokumenterat i välskötta album.

Ingrid Karlsson blev byns sista bonde. fib 28

och eftertänksamt. Ibland bildades långa bilköer. Det hände att en otålig förare körde förbi hela kön, trött på att vänta ut korna som sakta masade sig över vägen. Jag blundade när en kollision verkade oundviklig.

Mirakulöst nog hände aldrig någon olycka.

Men med dagens biltrafik tror jag inte det vore möjligt att hålla boskap på det sättet. Ändå dröjde det till början av 1990-talet innan de sista korna såldes. Nu finns två ridhästar på gården, ganska gamla vid det här laget. Och i brist på betande kor försöker Ingrid hålla ängarna öppna genom att slå gräset och sälja höet, ett arbete som går med förlust.

Ingrid har rest mycket och har bland annat erfarenhet som biståndsarbetare i Afrika. Hon har alltid varit miljöengagerad och när hon på grund av ryggproblem fick sluta arbeta i jordbruket skolade hon om sig och är i dag miljö- och byggchef i kommunen.

– Mer än hälften av alla djurgårdar har försvunnit på, säg, 15 år. Det krävs storskalig drift och kanske 150 kor för att det ska löna sig. Och det kostar att hålla gammal betesmark öppen. Mina barn tar över gården efter mig. Får väl se vad de väljer.

Ett av barnen är Anna som intervjuas på annat ställe i reportaget.

Byar har ofta sin egen speciella kultur, säger Ingrid, som tror att många dras till Bredsel för att där finns en gammal tradition av organiserat samarbete kring gemensamma projekt. Kanske har den här kulturen att göra med byns rötter i några släkter, som byggde upp byn på 1800-­talet. De flesta Bredselsbor är ättlingar till dessa nybyggarsläkter. Älvsbyns kommun har idag 8 200 invånare. Till arbetsmarknaden räknas även Luleå, Boden och Piteå, totalt 150 000 invånare. De största företagen i Älvsbyn är Polarbröd med cirka 200 anställda i kommunen och Älvsbyhus, landets största privata trähustillverkare, med 150. Därtill kommer Vidsel Test Range, till vardags benämnt RFN = Robotförsöksplats Norrland, där Försvarsmakten och FMV, Försvarets materielverk, samverkar om testning av robotar, obemannade rymdfarkoster och vapensystem, samt Arctic Falls, ett ganska nytt företag med testbanor för biltester och test av bildäck.

RFN har cirka 160 anställda och det

ryktas om planer på utbyggnad. En förhoppning speciellt för Vidsel, som har gått från storslagna utvecklingsplaner till hot om nedläggning av RFN på 1990-talet. Då beslöts att Försvarsmakten skulle bjuda in världens vapentillverkare att testa sina produkter på det vidsträckta provområdet, men i Vidsel blev utvecklingen en besvikelse. I kommunen finns dessutom en turistnäring med hotell- och konferensanläggningar och en mängd aktiviteter samt förstås kommunens egna anställda.

Nu knyts stora förhoppningar till Bolidens planer på att åter öppna koppargruvan i Laver, som stängdes 1947, eftersom malmens kopparhalt ansågs alltför låg. Gruvbolaget utlovar minst 700 arbetstillfällen.

Det nya dagbrottet blir mycket stort och hotar att medföra svåra miljökonsekvenser, som inte är utredda. Bolidens egen miljökonsekvensbeskrivning underkändes av länsstyrelsen i Norrbotten. Kommunen anser att en gruvetablering är speciellt betydelsefull för dess näringslivsutveckling och har lagt fram en avsiktsförklaring: ”Kommunen är väl medveten om att en etablering av detta slag innebär en stor påverkan på naturmiljön i området men är samtidigt medveten om vad en etablering innebär ekonomiskt för hela landet. Behovet av koppar, guld och andra metaller som finns i området behövs dels för våra egna behov i Sverige men även i Europa. De är också värdefulla för att de kan bidra till uppbyggnad av välfärd i de länder i världen som är under utveckling.”

Högsta chefen i Älvsbyns kommun, kommunalrådet Helena Öhlund (S), litar på Bolidens löfte om 700 jobb i Laver: – Boliden är ju ett seriöst gruvbolag liksom LKAB, inget prospekteringsbolag som Northland. I vår kompetensförsörjningsplan till 2020 beräknar vi att kommunen behöver 100 nya medarbetare, i företagen behöver man 200. Boliden har sagt att de behöver cirka 700 fler anställda om det skulle bli en gruva. Jämför med Älvsbyhus, som sysselsätter ungefär etthundrafemtio…

Helena Öhlund tvivlar inte på att gruv-

planerna blir av trots att Bolidens yttrande underkändes, men är mån om att samla kunskaper från flera olika håll och läser

under sommaren Arne Müllers reportageböcker Smutsiga miljarder och Norrlandsparadoxen. Hon tycker att kommunens vikande befolkningsutveckling är ett bekymmer. Budgeten för nästa år utgår ifrån att invånarna blir 20 färre. Men kommunens mål är inte i första hand fler invånare utan att ta hand om den befolkning som finns, var de än kommer ifrån, för att de ska trivas och stanna kvar. Till exempel delar man ut babypaket till alla nyfödda i Vidsel, Bredsel, Älvsbyn och Tvärån. Näringslivsklimatet är bra enligt en undersökning av Svenskt Näringsliv.

Men det finns brister: – Vi ska ligga med grönt ljus på Öppna jämförelser mellan kommunerna, men det gör vi inte på vissa områden, till exempel delar av äldreomsorgen, där vi får rött, det vill säga underkänt. När det gäller skolan ligger vi bra till. Vi har duktiga lärare. Sjuksköterskor är ett bristyrke. Vi har övertagit hemsjukvården och anställt flera sjuksköterskor för att ha en bank som tillgodoser behoven hos särskilda boenden, äldrevården och hemsjukvården.

Socialsekreterare är det också brist på.

Kommunen är positiv till invandring och har tagit emot cirka 120 asylsökande.

De flesta bor i Älvsbyn och har tagits väl emot av allmänheten. Men inte av alla.

Sverigedemokraterna har fyra mandat i kommunfullmäktige, ett mer än Vänsterpartiet. Förra mandatperioden hade de inget. Och den siste moderaten i fullmäktige sitter nu i ledningen för SD. Deras politik går i stort sett ut på att sabotera besluten i fullmäktige genom att överklaga alla beslut som de ogillar till förvaltningsrätten. Sedan skryter de på Facebook och räknar med att plocka politiska poäng. Helena Öhlund vägrar att debattera på Facebook och försöker i stället vara ute bland folk så mycket som möjligt.

Arbetslösheten i Älvsbyns kommun

ligger på 8,5 procent mot 7,5 i hela Norrbottens län. Flertalet arbetslösa finns i byarna, där också utbildningsnivån generellt är lägre än i tätorten. Kommunen är starkt beroende av den storskaliga militära övningsverksamheten som i längden hotar rennäring, turistnäring och miljöintressen. Behovet av fler arbetstillfällen skapar

Helena Öhlund, kommunalråd, hoppas på många gruvjobb i Laver.

också ett hårt tryck på kommunen att acceptera gravt miljöförstörande gruvprojekt som det aktuella i Laver. Inget politiskt parti i fullmäktige invänder mot gruvplanerna och Miljöpartiet är inte representerat. Naturen, en ”gratis” resurs och samtidigt källan till alla resurser, är det som offras.

Jag hade väntat mig att möta öde hus och naket förfall. Verkligheten visade sig vara mer komplicerad. Vidsel är centralorten som fick biograf 1945 när Bredsel fick elektrisk ström, men har drabbats av kortsiktiga satsningar och falska löften. I Vidsel finns tomma lägenheter i ett par flerfamiljshus som långsamt förfaller.

Hotellet fick läggas ner men blev i stället behandlingshem för alkoholister. Till sist försvann matbutiken, som nu lyckligtvis återuppstår med restaurang och kafé. I byn finns ett litet företag som tillverkar kalla såser. Där finns även kommunala arbetstillfällen i barn- och äldreomsorgen, som också Bredsel är beroende av.

Jag tror att Vidsels problem är vanliga, även om andra byar har råkat värre ut, medan det relativt välmående Bredsel är ett undantag. I Bredsel startar invånarna egna gemensamma projekt och knyter an till sina traditioner. Precis som andra byar i Norrbotten. ■ ■

Storforsen.

Nedläggningar i Bredsel Skolan i Bredsel lades ner 1964. Ersattes av buss och skolskjuts till Vidsel.

Konsum lades ner 1964 och Dahlbergs lanthandel 1979.

Närmaste matbutik är sedan dess den i Vidsel, 4 kilometer bort. Lades ner för något år sedan, men nu finns en nyöppnad matbutik.

Närmaste bensinmack: Vidsel.

Närmaste apotek: Älvsbyn, fyra mil fib 29

Samtal.

70 år efter Koreas befrielse från Japan Ett samtal om ett öppet sår

Den 15 augusti 2015 är det 70 år sedan Japan kapitulerade efter andra världskriget. Kapitulationen innebar nationell befrielse för Korea, som hade varit en japansk koloni sedan 1910, men också ett enat land sedan över 1 000 år. Befrielsedagen firas i både norra och södra Korea. Torbjörn Wikland samtalar med Christer Lundgren om det delade Korea, stormakters hänsynslöshet och folkets motstånd under de 70 år som gått.

Torbjörn Wikland (TW): Låt mig börja i

USA. När jag var Washington år 2000 besökte jag först monumentet för de stupade amerikanerna i Vietnamkriget. Det var inget ”hurra-vad-vi-är bra-monument”, snarare ett melankoliskt monument över vad krig kan ställa till med genom den långa muren med alla de inristade namnen över stupade amerikaner – och många besökare. Inte så långt därifrån låg monumentet efter Koreakriget. Där var det verkligen svulstig krigskonst med uppblåsta hjältefigurer i glänsande metall och krigsmundering – men väldigt få besökare. Berätta om det stora men i dag delvis bortglömda Koreakriget!

Christer Lundgren (CL): Kanske kriget är till viss del bortglömt bland allmänheten i USA och västvärlden, även om närmare 37 000 amerikaner stupade, men för koreaner är det levande, ett blödande sår i både norra och södra Korea.

Enligt uppskattningar i USA skördade kriget 4,6 miljoner döda under åren 1950–53. Flertalet var civila, 3 miljoner civila döda i norra Korea och en halv miljon i södra Korea. Till den smutsiga historien hör också USA:s användning av kemiska och biologiska vapen, som bland andra den svenska läkaren Andrea Andreen verifierade i en expertkommitté på plats efter kriget (Andrea Andréens fib 30

insats beskrivs bland annat i FIB/K nr 3 2015). Till detta kommer de många civila döda under perioden 1945–50, i förspelet till Koreakriget.

Det är svårt att förstå Koreakriget om man inte börjar 1945. Dagen efter Japans kapitulation föreslog USA en tillfällig uppdelning av Korea längs den 38:e breddgraden. Sovjetunionen, som då hade besegrat japanerna i Manchuriet (norra Kina) och fortsatt striderna in i norra Korea, accepterade denna demarkationslinje mellan segrarmakternas styrkor. Först tre veckor senare landsattes de första amerikanska trupperna i Korea.

Då fanns inga japanska trupper att avväpna. Det hade redan gjorts av folkkommittéerna, som koreanerna själva hade bildat. Men USA etablerade en ockupationsregering och upplöste eller slog med våld ner koreanernas folkkommittéer. För att befästa sin ockupation tog de i stället över den administration, militär och polis som japanerna hade inrättat. På denna grund tillsattes sedan en marionettregim, en militärdiktatur, under Syngman Rhee. I flera år pågick en politisk kamp för ett enat och självständigt Korea. Demonstrationer och andra protestaktioner slogs ned och politiska aktivister ur olika läger mördades.

Samtidigt organiserades i norra Korea

en regering baserad på politiska partier, fackföreningar, bondeorganisationer och folkkommittéer, motståndare till den japanska kolonialmakten, där partisanerna från Kim Il Sungs gerillarörelse spelade en nyckelroll.

Den 25 juni 1950 utbröt krig, ett koreanskt inbördes- och befrielsekrig innan tungt beväpnade USA-ledda och huvudsakligen amerikanska så kallade FN-styrkor ingrep, gick över den 38:e breddgraden och trängde fram mot gränsen mot Kina. Då sände den nybildade Folkrepubliken Kina in kinesiska frivilligtrupper som stöd åt den koreanska folkarmén. USA-trupperna drevs tillbaka förbi och nedanför den 38:e breddgraden.

Ett stilleståndsavtal slöts 27 juli 1953, som sa att alla främmande trupper skulle dras bort från Korea och att förhandlingar skulle inledas inom kort om ett permanent fredsavtal – åtaganden som USA omedelbart bröt. Ännu i dag finns inget fredsavtal, utan formellt råder bara vapenvila i det sedan 65 år ännu pågående kriget.

Koreakriget var ett nederlag för USA, det första efter segern i andra världskriget. Amerikansk militär och amerikanska regeringar tycks aldrig ha kommit över det faktum att man blev snuvade på segern i Koreakriget och inte

En soldat vaktar gränsen mellan de två Korea, en av världens mest militariserade zoner.

Foto: Calflier001/Wikimedia commons

lyckades göra hela Korea till ett militärstrategiskt brohuvud in mot Kina och Sovjetunionen. Det är en väsentlig del av förklaringen till att USA aldrig har släppt greppet om södra Korea och Japan och återkommande genomför provocerande militärövningar mot Nordkorea.

TW: USA:s högste befälhavare under Koreakriget, MacArthur, gjorde ingen hemlighet av att han inte bara avsåg att krossa motståndet i Korea utan även att gå vidare mot den nybildade folkrepubliken i Kina. Han hade också långtgående planer på att sätta in kärnvapen innan president Truman avsatte honom som befälhavare. Här kan man tala om en kärnvapenkris långt före Kubakrisen.

För mig förklarar det varför Kina satte igång utvecklingen av ett eget kärnvapenförsvar och fortsatte även om det inte gillades av Sovjetunionen. Förklarar det också varför Nordkorea senare också utvecklade kärnvapen?

CL: Ja, de nordkoreanska kärnvapnen är ett svar på USA:s kärnvapenuppladdning och återkommande amerikanska uttalanden om och planer för att använda kärnvapen i Korea. Länge försökte man avvärja detta hot med politiska och diplomatiska medel, skapa en kärnvapenfri zon kring Koreahalvön och få till stånd fredsavtal, men efter att den vägen visade

sig oframkomlig har Nordkorea byggt upp ett eget avskräckande kärnvapenförsvar. Så visar koreanerna att de inte ger efter för den kärnvapenutpressning som USA bedriver. Till skillnad från den sydkoreanska armén har nordsidan ingen stormakts ”kärnvapenparaply” bakom ryggen utan måste räkna med att försvara sig med egna krafter.

TW: I svenska etablerade massmedier rapporteras ingenting om de amerikanska baserna och de amerikanska trupperna och vad de gör. Är inte det märkligt?

CL: Jo, det kan man tycka. USA har inte bara behållit baser och trupper utan genomför varje år omfattande övningar för fullskalig militär invasion av norra Korea inklusive kärnvapenangrepp och med deltagande av hundratusentals soldater och alla tänkbara avancerade vapen. Man låter till och med strategiska bombplan flyga ända från Missouri till Korea, fälla bombatrapper alldeles intill demarkationslinjen och sedan flyga tillbaka utan att mellanlanda. I alla dessa övningar är det USA som har befälet över de sydkoreanska trupperna. Det är inte konstigt att Nordkorea känner sig hotat av USA och satsar mycket på egna militära resurser inklusive kärnvapen.

TW: Länder som delades i slutet på andra världskriget, till exempel Tyskland

och Vietnam, har på olika sätt återförenats. Men det gäller inte Korea, en nation som har en längre historia som ett enda land än till exempel Sverige. Är det fortfarande en stor politisk fråga?

CL: I högsta grad. Det gäller både bland nordkoreaner, sydkoreaner och de många koreaner som finns utanför Korea. Nordsidan har tagit många initiativ för avspänning och utökade kontakter mellan nord och syd. Det är USA som direkt eller indirekt har stoppat initiativen.

Också i södra Korea har många initiativ tagits, men motarbetats av högerkretsar där, som hoppas att tillsammans med USA kunna åstadkomma regimskifte och systemskifte i norra Korea och därigenom ena landet på sina villkor.

TW: Jag kan inte låta bli att beundra Nordkoreas tuffa och sega motstånd mot USA under så många år. En liten stat vägrar att underordna sig den amerikanska ordningen. Det är ju många mindre stater som har markerat sitt oberoende mot USA och som nu knäckts av USA direkt eller indirekt, såsom Afghanistan, Irak och Libyen. Varför har Nordkorea inte knäckts?

CL: Det finns flera anledningar. Viktigast är politiken att lita till egna krafter och initiativ från breda skikt av folket, och för att värna om självständigheten inom politik, ekonomi och försvar, alltså fib 31

samtal

den politik som koreanerna Korea politiskt, ekonomiskt och kallar juche. En annan anledmilitärt. De går aktivt in för att ning är politiken att sätta miliförhindra avspänning mellan tären främst, som på koreanska norra och södra Korea. USA kallas songun. Man har aldrig har trupper och militärbaser i släppt på sin militära beredskap södra Korea, har kontinuerligt och låtit sig luras av fagra löften rustat upp med avancerade som dykt upp men som sedan vapen, inklusive en omfatsnabbt har tagits tillbaka. Som tande kärnvapenarsenal, och kontrast kan man se hur det genomför regelbundet övningar gick för Libyen, som gav upp för invasion och erövring av sitt kärnvapenprogram i utbyte norra Korea. Samtidigt försöker mot vaga löften om fred och de organisera en femtekolonn samarbete. inom landet för att medverka TW: Även om jag väl förstår till regimskifte. Utan att förstå den framgångsrika politik detta grundläggande förhålNordkorea fört gentemot USA Soldater under FN-flagg korsar den 38 breddgraden 1950. Där går lande kan man inte diskutera har jag svårt att förstå dess inri- gränsen mellan norra och södra Korea fortfarande. demokrati, pressfrihet och ankespolitik. Nordkorea är ett mycket slutet tiken är en fråga för koreanerna själva, dra mänskliga rättigheter i Korea – vare land och låter statsledningen gå i arv från som inget annat land har rätt att lägga sig sig i norr eller i söder. far till son och nu även till sonsonen. Du i. Det är helt i linje med FN-stadgan samt TW: I svenska massmedier återges, som är ordförande för Svensk-Koreanska Bandungkonferensens och den alliansfria som du nämnde, en mycket negativ bild föreningen, kan du förstå och acceptera rörelsens principer. Nordkorea, eller Deav Nordkorea. Ibland anar man ett visst att man å ena sidan gillar Nordkoreas mokratiska Folkrepubliken Korea, som kulturförakt. Finns det något positivt att utrikespolitik och strävandena för en landet egentligen heter, är medlem i FN säga om den svenska officiella hållningen återförening men inte gillar dess inrikesoch den alliansfria rörelsen och värnar till Nordkorea? politik? om dessa principer. USA däremot anser CL: Ja, Sverige var det första västeuCL: Svensk-Koreanska föreningen sig stå över dem, missbrukar sin starka ropeiska land som öppnade diplomatiska är en vänskapsförening som rymmer ställning i FN och bryter mot de grundrelationer med Nordkorea och förbindelskilda politiska uppfattningar och olika läggande folkrättsliga principerna. serna har varit obrutna under mer än 40 meningar om förhållandena i Korea TW: Om jag förstått dig rätt så anser år. Sverige spelar en viktig diplomatisk liksom om förhållandena i Sverige, men du att de interna problemen i Nordkorea roll, bland annat som skyddsmakt åt vi framhåller att koreanerna har rätt att – obefintlig pressfrihet, internering av USA, som saknar diplomatiska relationer utan främmande inblandning utforma politiska motståndare och så vidare – med Nordkorea. På den tiden då Göran sitt samhälle utifrån sina traditioner, för- beror på den press som skapats av USA Persson var statsminister och ordföutsättningar och strävanden. Vi försöker och andra imperialistiska krafter. Måste rande i EU, ledde han en EU-delegation också sprida kunskap om läget i landet ett samhälle se ut som det nordkoreanska till Nordkorea. Det ledde till ett uttalat och motverka den skeva bild som västerför att stå emot imperialismen? stöd för avspänning och fred på KoreCL: Naturligtvis inte, varje land och ländska massmedier förmedlar, ofta baahalvön och till att nästan alla EU-länder serad på dramatiska rykten och uppgifter folk har sina säregna förhållanden och upprättade diplomatiska förbindelser traditioner, men hotbilden måste vägas skapade i propagandacentraler nära med Nordkorea. Det var för övrigt under in på allvar när man bedömer förutsättkopplade till USA:s politiska ledning. samma period som den sydkoreanske Till exempel rapporteras sällan om den ningarna för öppenhet och pluralism. presidenten Kim Dae Jung hedrades snabba ekonomiska utveckling som har Förbättring av pressfriheten och andra med Nobels fredspris för den så kallade skett under senare år. I stället förmedlar mänskliga rättigheter för det koreanska solskenspolitiken mot nordsidan – innan media ofta helt okritiskt skrönor från den folket (i norr och i söder) kan inte uppnås USA under George W Bush utpekade sydkoreanska underrättelsetjänsten om genom konfrontation. Huvudfrågan är Nordkorea som en av ”ondskans axelutrensningar och våldsamma övergrepp, att normalisera situationen på Koreamakter”, och förmådde både Sydkorea i många fall trots att de redan har demen- halvön. USA:s ledare arbetar systematiskt och EU att följa med i svängarna. Fortsatt terats eller vederlagts. sedan sex decennier för att isolera DFRK, goda relationer mellan Sverige och DemoViktigast är att stödja det koreanska motarbeta uppbyggandet av en ekonokratiska Folkrepubliken Korea är bra för folkets kamp för landets fredliga och miskt stark social välfärdsstat, åstadkom- båda länderna och bidrar även till svensk självständiga återförening. Inrikespolima regimskifte och ta kontroll över norra utrikespolitisk självständighet. ■ ■ fib 32

Våra hjältar.

Författaren som kämpade för romers rättigheter

Å

r 1963 utkom en bok som blev en väckarklocka i det svenska samhället. Katarina Taikons bok Zigenerska blev en vändpunkt för romerna i Sverige, som vid denna tid räknades till omkring 900. I sin bok gav Katarina Taikon en chockerande bild av de svåra förhållanden som rådde för zigenarna i vårt land.

Den opinionsstorm som boken väckte tvingade myndigheterna att inse att romerna i Sverige äntligen måste få människovärdiga bostäder och tillgång till skola – och till sist började något hända.

I ständiga uppvaktningar hos politiker, med demonstrationer och debattartiklar kämpade Katarina Taikon (1932–1995) och hennes man, fotografen Björn Langhammer (1933–1986) och hennes storasyster Rosa, sedermera världsberömd silversmed, tillsammans med sina vänner för att deras folkgrupp äntligen skulle få rätt till bostäder, skola för sina barn och arbete.

Katarina Taikon skrev också barnböcker om

Katitzi, zigenarflickan som växte upp under svåra förhållanden i 1940- och 50-talets Sverige. Böckerna har översatts till tjeckiska och rumänska och även till romani. De har också filmatiserats och visats i svensk television. Katarinas dotter Angelica Ström har nu gett ut en länge efterlängtad nyutgåva av Katitzi.

Katarina Taikon har kallats romernas Martin Luther King. Det finns röster för att resa en staty över Katarina Taikon. I boken Zigenerska berättar Katarina Taikon om hur hon träffade författaren Ivar Lo-Johansson, som gjort sig känd som en vän av romerna. Hon hjälpte honom att få kontakt med några romska familjer och berättade för honom om sitt eget liv och sina erfarenheter av att vara rom i Sverige. Katarina Taikon hade läst de flesta av Lo-Johanssons böcker och var mycket imponerad av engagemang för statarna.

Hennes beundran för författaren tog emellertid ett abrupt slut, när hon läste hans bok Zigenare

från 1955. Hon blev rasande på honom, som av sin samtid betraktades som ”zigenarexpert”, och citerar i sin egen bok några stycken ur boken, där Ivar Lo-Johansson i generella ordalag beskriver zigenarnas utseende och levnadssätt. Han framför som sin uppfattning att samhället bör lämna zigenarna ”i fred” och låta dem fortsätta att leva på sitt eget sätt. Han beskriver också vad han ser som det typiska zigenska utseendet: det ”utomordentligt välutvecklade käkpartiet, de tjocka läpparna, den breda munnen” som ”ger åt zigenarens ansikte något av sinnlighet, spotskhet och obrukad beslutsamhet”. ”Om hudfärgen har det sagts att den har att göra med zigenarnas moral. Deras moral, illa ansedd som den är, har påståtts blivit vad den är på grund av att zigenaren inte förmår rodna.”

– Ivar Lo tycks vilja att vi ska leva i ett slags re-

servat, som på Skansen, skriver Katarina Taikon.

Och det värsta är, säger hon, att han betraktas som en auktoritet. Hon menar att hans fördomsfulla generaliseringar är uttryck för ett rastänkande, som ”har en otäck likhet med liknande tankegångar hos fascismen och nazismen.” ”Man rodnar (trots att Ivar Lo anfört motsatsen, kan vi nämligen göra det) när man hör dessa virriga vidrigheter”.

1982 drabbades Katarina Taikon av hjärtstillestånd och låg i koma ända till sin död 1995. irka cederberg

fib 33

Kultur.

Sångerskan och musikläraren Zoie Finer Alnadori tolkar parollen ”För en folkets kultur”

Musiken skiftar med tidsåldern

J

Text zioe f iner alnadori

ag fick tänka länge och väl innan jag kunde beskriva hur jag tänker kring folkets kultur, då mina kulturella och yrkesmässiga erfarenheter varierat.

Jag tror att vikten av folklighet ligger mer i att människan känslomässigt speglas eller identifieras/bekräftas via den musik som man väljer och påverkas att tycka om. För att musiken ska bli riktigt folklig så krävs det först och främst en gemensam aktivitet kring musiken som dans, högtider, berättelser, film, sport och andra uttryckssätt som berör människor. För det andra krävs det en tidsaspekt. Nedanstående kronologiskt ordnade genrer visar att lyssnandet och aktiviteten har förändrats över tid, vilket har förändrat de olika genrernas folkliga status.

Medeltidsballaden, folkdanser, arbetssånger, blues, jazz, country, schlager, dansband, rock’n’roll, punk, reggae, hiphop, house.

Flera av dessa genrer har i dag blivit

mycket bredare och folkligare än var det var när de kom: blues, country, reggae, hiphop och house. Alla dessa genrer kom utifrån en viss grupp, ofta arbetarklass.

Afroamerikanerna förde fram bluesen och hiphopen. I dag kan alla dessa genrer spelas för stor publik på stora arenor där folk antingen dansar, sjunger eller lyssnar till musiken. Det finns också en viktig vifib 34

suell aspekt för att göra musiken poppis: kändisskap, sociala medier och tv.

Vissa av dessa genrer har kvar samma popularitet, såsom schlagers, eller så har deras betydelse för den breda publiken minskat. Om detta beror på brist på exponering i radio, tv, sociala medier eller bruksanvändningen vet jag inte. Punken som till exempel visade arbetarklassens radikala missnöje och utgick från enkla ackord och högenergiska politiska texter och dess symboler har inte samma stora folkliga bredd nu som på 1970-talet. Vi kan se trender i dag som hjälpt att ge musik en folkligare bredd med tv-program som Så mycket bättre, där bland andra proggikoner lyfts fram igen som folkliga till en yngre och ny publik.

Vi kan också se en trend att gen-

rer såsom jazz, olika subgenrer inom konstmusiken, folk- och världsmusik inte överlever utan statliga medel och de eldsjälar som jobbar land och rike runt i föreningslivet för att få publiken att uppleva och älska just dessa genrer.

Alla musikformer existerar vid sidan av varandra, men många visningar på Youtube betyder inte alltid att musiken är folklig.

Det kan vara kommersiella krafter som styr. Det viktiga för att musiken ska kännas angelägen och folklig är att den berör och fångar dig – för först då utmanas du och kan växa som människa fullt ut. ■ ■

Zoie Finer Alnadori.

Zoie Finer Alnadori Zoie Finer Alnadori, 37 år, arbetar som musiklärare sedan tio år tillbaka och har sångerska där jag sjungit i olika bandkonstellationer i cirka 20 år. Har brittiskt amerikanskt påbrå och har flera kulturpersonligheter i släkten så som systern Sarah Dawn Finer och brodern Rennie Mirro.

Sagt på webben.

E n glim t hemsid av an

Sagt på webben är hems tidninge idans pla n. Här pu ts i b licerar vi artiklar s snuttar om har c ur de irkulerat det förra på fib.se numret s e dan av tidnin Hemsida gen kom n uppda ut. teras da gligen. V texterna ill du läs i sin helh a et? Besö k fib.se.

Micke Nybergs inlägg i nationalistdebatten FREDRIK PERSSON-LAHUSEN varnar i Aftonbladet (1/6, 11/6) för den nationalistiska ideologin. Det finns det skäl att göra. Dock inte de angivna.

Mot den borgerliga nationalismen reste Kommunistiska manifestet den proletära internationalismen: ”Proletärer i alla länder, förena er!” Därmed var saken inte ur världen.

Redan 1866 diskuterade Internationalen

förhållandet mellan klasskampen och de nationella rörelserna. Franska revolutionärer förklarade nationen vara en borgerlig fördom. De andra skrattade, för Karl Marx påpekade att Paul Lafargue nyss talat på franska, ett språk som nio tiondelar av publiken inte förstod. De nationella skillnaderna är invecklade i nationalistisk ideologi, föreställningar som sätter det egna folket före andra och gömmer klassmotsätt-

ningen i en mytisk gemenskap. Likväl är nationerna verkliga.

Förhållandet till nationalismen var en huvudfråga när arbetarrörelsen splittrades i början av 1900-talet. Socialdemokraterna vek sig i land efter land för kravet att i nationens namn skicka en generation unga arbetare till skyttegravarna. Kommunisterna vägrade.

joacim blomqvist Läs mer på Fib.se

Rådande situation gör Tyskland till vinnare enligt Varoufakis Hur kommer det sig att EU tror att en svältfödd ko kan ge rikligt med mjölk?

Greklands förra finansminister Yanis Varoufakis menar att det egentligen handlar om makt. EU-projektet har drivits igenom under krisers mörka moln. I dag är Tyskland, som har stora överskott i sin

utrikeshandel, Europas mäktigaste land.

Men om de överstatliga institutioner och befogenheter som behövs för att EMU ska fungera blev verklighet skulle Tyskland bara bli ett av många länder.

Varoufakis är långtifrån ensam om den här analysen. Den nyligen bortgångne

tyske sociologen Ulrich Becks sista bok, German Europe, handlar hur EMU har gett Tyskland makt över EU och undergrävt demokratin i unionen och medlemsländernas självständighet.

joacim blomqvist Läs mer på Fib.se

fib 35

Recension.

Agnes

Peter Stamm Översättning Sofia Lindelöf Thorén & Lindskog

”Agnes är död. En berättelse dödade henne”. En kärlekshistoria som börjar med dess slut. Historiens berättare är en schweizisk journalist som förälskar sig i en amerikansk studentska. Den cellospelande och lite udda fågeln Agnes. En trevande start, bestående av möten på stadsbiblioteket i Chicago, utvecklas relativt snabbt till ett kärleksförhållande.

Guantánamo – en dagbok

Mohamedou Ould Slahi Sammanställd av Larry Siems Översättare Cajsa Mitchell Norstedts

Mohamedou Ould Slahi , född i Mauretanien 1970, är aktivt troende och praktiserande muslim. Hans fasta punkt i tillvaron som fånge är Koranen och böneritualerna.

Därtill är han övertygad antikommunist.

Ett par år i början av 1990-talet var han med i Al Qaida för att bekämpa kommunismen och den sovjetiska armén i Afghanistan, men med USA menade han sig inte ha något otalt innan han i januari 2000 greps på begäran av USA, först av den senegalesiska polisen därefter av de mauretanska myndigheterna, och förhördes av amerikanska FBI-agenter i samband med den så kallade Millenniesammansvärjningen mot Los Angeles fib 36

Recensionsredaktörer: Anna Karlsson och Carolina Westin Kontakt: recensioner@fib.se

Att vara nykär är dock inget Agnes nöjer sig med. Hon insisterar på att pojkvännen ska skriva ned berättelsen om deras kärlek. Han tvekar men hon framhärdar och han börjar skriva. Det är den berättelsen som kommer att styra parets utforskande av sin relation. Vid ett tillfälle kommer pojkvännens skrivprocess ikapp med nutiden och börjar beskriva framtiden. Att flytta ihop, besöket på zoo och vilken klänning Agnes ska ha på sig.

Berättelsen driver deras förhållande både bakåt och framåt. Olika versioner skrivs och diskuteras av paret, stryks eller sparas för senare bruk.

Det är slående hur avskärmade från resten av samhället paret framstår. De har sina yrkesmässiga relationer men väljer varandras sällskap i första hand. Inget ovanligt scenario i ett tidigt stadium i en

förälskelse, men skapade efterhand en aning klaustrofobisk känsla hos mig som läsare. Att lära känna sin partner även genom andra människor framstår som en brist i deras relation. En relation som dessutom har den märkliga ingrediensen att paret utövar ett slags rollspel utifrån ett skrivet manus. Ett manus som kommer att bidra till berättelsens slut.

Agnes är den schweiziske journalisten och författaren Peter Stamms debutroman och kom redan 1998 men gavs ut på svenska först i december 2014. I korta kapitel och på få sidor berättar Stamm, med en kärnfull och osentimental stil, en kärlekshistoria som på grund av sina första rader är ytterst olycksbådande. Välskrivet men en aning distanserat och något säger mig att det också är meningen. anna karlsson

flygplats. Förhören visade att han inte haft något med denna att göra, men de blev ändå inledningen till en serie fängslanden, bortföranden och fortsatta förhör i Senegal, Mauretanien, Jordanien, Afghanistan och till sist på USA-basen Guantánamo på Kuba, dit han fördes den 5 augusti 2002 och där han fortfarande är fånge.

Författaren är välutbildad, berest och språkkunnig. Hans bok är en välskriven skildring av den totala rättslösheten och förnedringen. Författaren John Le Carré har kallat den ”en bild av helvetet, bortom Orwell, bortom Kafka”. Men det är inte fiktion, utan dokumentation; en verklighetsbeskrivning som för tankarna till anteckningar av politiska fångar som Nelson Mandela, Ri In Mo eller Ngũgĩ wa Thiong’o.

Texten ger skilda perspektiv och belyser händelseförloppet, förhörsmetoderna, tortyren och den juridiska kampen för habeas corpus (det vill säga rätten att få ta del av och bestrida skälen till frihetsberövandet och få rättslig prövning med möjlighet till frigivande). Här finner man såväl juridiska och folkrättsliga

resonemang som personliga funderingar och slutsatser.

Skildringen är detaljrik och levande, med ett lättläst språk, väl översatt till svenska av Cajsa Mitchell. Den kompletteras av en utförlig inledande bakgrundsbeskrivning samt förklarande fotnoter, vilka ofta med hjälp av andra källor klargör vad censuren – påfallande godtyckligt – strukit. Dess maskningar av namn och benämningar, orter, ord, stycken och ibland hela sidor markeras med breda streck i texten, vilket ger en extra dimension åt läsandet.

Detta enskilda människoöde ger ny aktualitet åt löftena om att stänga Guantánamo och bevilja fångarna en rättssäker juridisk behandling – idéer som hånfullt avvisas av tongivande amerikanska massmedier, vilka därmed bekräftar en slutsats som denna: ”I den så kallade fria världen predikar politikerna sådant som att stödja demokrati, frihet, fred och mänskliga rättigheter. Vilket hyckleri! Ändå tror många människor på den sortens propagandasmörja.” christer lundgren

Kroppslighetens mystik Jonna Bornemark Volante

När Jonna Bornemark , docent i filosofi vid Södertörns högskola, påbörjar sin filosofiska läsning av Mechthild von Magdeburg, börjar det med en fantasi.

En personlig fantasi om hur hennes eget liv skulle ha sett ut om hon levt i en annan tid. Hur skulle det filosofiska sökandet ha tagit sig uttryck?

Hon landar i medeltidens Tyskland, och då givetvis i religionen, i sökandet efter Gud. Mystikern Mechthild von Magdeburg söker efter vad det gudomliga är och samtidigt söker hon sig själv. I texterna, som Bornemark har valt att läsa på 1200-talstyska för att inte gå miste om något i tidigare svenska översättningar, använder

Islamiska staten

Loretta Napoleoni Originaltitel: The Islamist Phoenix Översättning: Karin Andrae Fri Tanke förlag

Kalifatet IS (eller Isis för att mer precist ange Islamiska staten i Irak och Syrien) granskas insiktsfullt av Napoleoni och hennes medarbetare, främst journalisten Francesca Borri. Boken ger en värdefull inblick i hur IS verksamhet har spritt sig in i framförallt Irak och Syrien och i Mellanöstern blivit, inte enbart ett terroristnätverk, utan en formidabel maktfaktor.

Napoleoni använder uttrycket skalstat för de geografiska områden som orga-

den kvinnliga mystikern språket för att skapa en egen relation till Gud, inte enbart för att beskriva denne. Och hennes relation till gud är kroppslig, sinnlig och erotisk.

Världen existerar för Mechthild von Magdeburg i ett spänningsfält mellan henne och Gud. Hon beskriver relationen till Gud som att känna och kännas, att ge och ta - en relation mellan två jämlikar. Denna individualistiska hållning till Gud, där jaget är så tydligt framträdande, är dels typiskt för en medeltid som allt mer ifrågasatte den institutionella kyrkans makt, men också för den mängd kvinnor som under denna tid började visa ett stort religiöst intresse.

Ett slags frigörelse om man så vill, att välja bort rollen som moder och hustru, för att i stället gå i kloster. Mechthild von Magdeburg tillhörde dessutom de mer frisinnade beginerna, ett mellanting mellan nunneväsende och lekmannarörelse. Till skillnad från nunnorna som gick i kloster på landsbygden, levde beginerna nära förbundna med den pågående urbaniseringen i städerna. Den löst sammansatta rörelsen öppnade upp för en friare tro – den personnisationen lagt under sig. Hon förklarar ingående IS styrka och attraktionskraft i de destabiliserade länderna i Mellanöstern. Denna situation syns IS, under sin självutnämnde ledare och kalif, Abu Bakr al-Baghdadi, ha utnyttjat på ett för organisationen framgångsrikt sätt.

Napoleoni vill visa att den Islamiska staten, trots Förenta staternas militära styrka och propagandaapparat, lyckats genomföra ett erövringskrig med hjälp av terrortaktik – ett krig utkämpat under jihads ideologiska fana – ett heligt krig.

Samtidigt pekar Napoleoni på att IS tycks tillämpa en annan taktik än al-Qaida när man i erövrade områden söker vinna över befolkningen genom att tillgodose bybor med att till exempel driva brödfabriker och skapa hälsoprogram. Denna beskrivning av organisationens verksamheter med tillsynes vällovliga syften, återkommer ibland i boken och rimmar dåligt med de uppvisningar i barbariskt

»

Mystikern Mechthild von Magdeburg söker efter vad det gudomliga är och samtidigt söker hon sig själv. liga och kroppsliga relationen till religionen som Mechthild von Magdeburg ger uttryck för i sina texter går delvis att betrakta som ett uppror mot prästerskapet och patriarkatet.

Jonna Bornemark bryter ner och gör en filosofisk analys av det påtagligt känslosamma språk Mechthild von Magdeburg brukat, men hon gör det med varsam hand och tonen är följsam. Genom att själv vara personlig lyckas hon med sitt uppdrag att göra Mechthild von Magdeburg levande, relevant och begriplig även för vår tid. karin skagerberg våld med halshuggningar och avrättningar som visats i västmedier. Napoleoni beskriver och analyserar också detta och lyckas på ett smidigt sätt visa hur farligt det är att ignorera den viktigaste maximen i kampen mot terrorismen: ”Känn din fiende”.

Jag saknar däremot en närmare beskrivning av hur hela verksamheten finansieras. Smuggling och utpressningar förekommer och ett ordentligt tillskott redovisas: IS stal 425 miljoner US-dollar från Mosuls centralbank.

Den för oss i Europa och Sverige viktiga frågan om unga mäns anslutning till Islamiska staten berör Napoleoni med följande frågeställning: ”Vad driver unga utbildade muslimer födda i väst att ge upp sina liv och ansluta sig till ett erövringskrig i ett land som de inte ens känner, i en konflikt som påminner om dem som utkämpades under medeltiden? Vilken, med andra ord, är Islamiska statens avgörande förförelse?” berndt paulsson fib 37

recension

Strangelove-effekten eller Hur vi duperades till att acceptera ett nytt världskrig John Pilger Översättning Per Nyqvist Karneval

I Stanley Kubricks film Dr Strangelove skildras risken för utplåning i ett kärnvapenkrig som en galenskap som kan bli verklighet innan vi anar det.

Filmen gjordes 1964 under kalla krigets dagar. Nu, ett kvarts århundrade efter det kalla krigets slut, ringer återigen varningsklockorna för ett nytt storkrig.

Den australiske journalisten, författaren och filmaren John Pilger sätter in Ukrainakrisen i ett större sammanhang som handlar om USA:s krigshets och

Vad skulle vi göra om vi inte var rädda?

David Ericsson Lindelöws förlag

Det har sagts om David Ericsson att han med sina novellsamlingar har gett lastbilschaufförerna ett ansikte och en röst. Jag säger inte emot, men tycker att han åtminstone i sin senaste novellsamling, Vad skulle vi göra om vi inte var rädda, kanske framför allt ger de arbetande (medelålders) männen ett ansikte.

Männen som ser hur makten över den egna vardagen flyttat längre och längre bort från dem själva: till EU-regleringar, den kapitalstarka klassen och ibland fib 38

inringningen av Ryssland. En annan sida i denna krigsanstiftande politik från USA-imperialismens sida är att ständigt utnämna nya fiender som måste tillintetgöras för freden och frihetens skull.

Det gemensamma brottet som gäller alla dessa fiender är att de inte frivilligt underkastar sig imperiets önskningar.

Pilger belyser också språkets förändringar. Begreppen byter innebörd i det politiska nyspråket. Ökad ojämlikhet kallas reform och avpolitisering kallas frihet. Manipuleringen av språket har nått nya höjder i skildringen av Ukrainakrisen. Beskrivningen av Kievs krig mot sitt eget folk i östra Ukraina och fascisternas och nynazisternas växande inflytande, om detta tiger våra medier.

Förutom Ukrainakrisen behandlar Pilger konflikthärdarna i Gaza, Irak och Afghanistan. Den längsta och bittraste är naturligtvis konflikten mellan Israel och palestinierna. Hur palestinierna nu i över ett halvt sekel tvingats ner på marken och berövats varje möjlighet till

ett anständigt liv är en triumf för den liberala propagandan, slår Pilger fast. Han berättar om fallet med den palestinska kameramannen som låg hjälplös på marken medan soldater från ”världens mest moraliska armé” sköt av honom båda benen. Händelsen som Pilger dokumenterade i en av sina filmer omnämndes med bara två rader på BBC:s webbplats.

Man kan lätt förutse reaktionerna i världen om Assads armé i Syrien hade utfört denna illgärning. I själva verket ser Pilger inga som helst skillnader mellan palestiniernas kamp i dag och det judiska upproret i Warszawas ghetto 1943. Han upphöjer det palestinska motståndet till det modigaste och noblaste mänskligheten kan uppvisa.

John Pilger har en egenskap som är ytterligt sällsynt nämligen att rakryggat kalla saker vid dess rätta namn. Han har genomskådat propagandamaskinen för ett kommande storkrig. Han är helt enkelt oumbärlig. Denna lilla skrift har en mycket stor tyngd. jan bergsten

till och med till de kriminella gängen.

Men det är inte skildringar av hopplöshet Ericsson skrivit. Det är idén om att det trots allt ändå är värt att kämpa och göra motstånd, om än i det lilla formatet.

Vi möter till exempel lastbilschauffören som under sin Europakörning gör vad han kan för att hjälpa en kvinna som har fallit offer för trafficking, den facklige ombudsmannen som trots att hans egen familj hotas ändå fortsätter kämpa för att de anställda ska ha vettiga villkor och chauffören som plockar upp en liftande EU-byråkrat i Bryssel vilket leder till ett oväntat möte och uppluckrade fördomar från båda sidor. Det är inte moderna män med en färdig klassanalys och handlingsplan för att göra världen bättre som David Ericsson skriver om, snarare män som har ett lite gammeldags sätt att leva och en känsla för vad de tycker är rätt och vad som är fel.

Det finns ingen startsträcka in i David Ericssons noveller. Han har ett direkt språk som inte står i vägen för det han vill berätta och som rimmar bra med den vardag han skildrar. Novellerna är korta, ibland alltför korta och somliga slutar tyvärr mer i ett ”jaha” än i ett ”aha!”. Men de flesta är bra, så pass bra att de lämnar mig som läsare med en känsla av vemod för att den tog slut. Inte minst gäller det min favoritnovell i boken, den om fiskaren som ser vd:n för konserveringsfabriken köra företaget i botten på grund av girighet och kortsiktiga lösningar. Den berättelsen skulle gärna få breda ut sig i en hel bok.

Ericssons noveller är inga litterära stordåd. De är fina, melankoliska men hoppingivande berättelser som har kraften att förföra i all sin enkelhet.

Det räcker långt. carolina westin

I motstånd växer tanken Från Klara Johansson till Simone de Beauvoir Crister Enander

Heidruns förlag

Det finns hos Crister Enander en högstämd ton i stilen som avviker från den numera vanliga så distanserade, ironiska hållningen i litteraturkritiken.

Samtidigt som han har en nästan barnslig nyfikenhet på litteraturens hemligheter visar han även en vrede av nästan gammaltestamentligt

Vi säger vad du tänker: Högerpopulismen i Europa Anna-Lena Lodenius Atlas

Anna-Lena Lodenius är journalist och författare med inriktning på högerextremism och högerpopulism. Hon har publicerat flera böcker om migrantarbetares situation, gatans parlament, högerpopulism, Sverigedemokraterna, samt arbetarrörelsen och högerpopulismen.

Boken är disponerad i sex avsnitt: högerpopulister, rötter, samarbete, teman, individer (inom europeisk högerpopulism) och motmedel. Låt oss börja med hur högerpopulism skall avgränsas.

Av och till betecknas Sverigedemokraterna i vänsterpress som fascister. Lodenius anser att det är fel. Sverigedemokraterna har visserligen sina rötter i brun sörja,

slag över sakernas tillstånd.

För det här är en bok fylld av valfrändskaper som handlar om enbart kvinnliga författare; från 1700-talets Mary Wollstonecraft till samtida namn som Bodil Malmsten. Här trängs texter om så olikartade författarskap som Virginia Woolf, Joyce Carol Oates, Sonja Åkesson och kriminalförfattaren Denise Mina. Gemensamt har varit att Enander finner dessa författare väsentliga.Vrede och entusiasm är de två polerna i boken och Enanders entusiasm smittar av sig på läsaren. Någon annan röd tråd går inte att spåra. Men inte bara författare ingår i urvalet utan här finns även hans tonårskärlek Ella. Hon var en av hans första vägvisare in i litteraturens värld.

Störst utrymme ägnas åt Virginia Woolf och Simone de Beauvoir. Hos

Beauvoir finner han skärpan och sanningslidelsen. Enander läste Beauvoir i tjugoårsåldern och konstaterar nu, när han läser om hennes böcker trettio år senare, att hon är lika skarp och relevant som då. Han är genomgående berömmande i sina omdömen.

Det känns verkligen befriande med skribenter som tar litteraturen och sin uppgift på allvar.

Boken är också en slags livsresa som berättar om hur Enander som föddes under rekordåren och växte upp i en arbetarklassmiljö, blev en fri skribent som har lyckats försörja sig på sin penna.

Det här är en bok som man skulle vilja sätta i händerna på en ung läsare.

En bok svår att recensera, men lätt att rekommendera. jan bergsten

vilket hon visar i ett längre avsnitt, men en fortgående anpassning/modernisering av partiet har förändrat bilden. Våldet tycks också ha försvunnit för en mer salongsfähig framtoning. Kanske kan man dra en parallell till familjegrälet mellan far och dotter Le Pen. Där handlar det om att ta avstånd på pappans bruna rötter, och markera ett slag modern högerpopulismen. Mot denna bakgrund blir det meningslöst eller kontraproduktivt att beteckna Sverigedemokraterna som fascistiskt. Fascismbegreppet görs då tunt och vattnigt, anser författaren.

Vad är då högerpopulism enligt författaren? Den är kritik av invandrarpolitiken, ofta, men inte alltid islamofobisk, att häckla etablissemanget och framställa sig som folkets sanna talesmän, diffust tal om nationalism där ett idylliserat ”hjärtland” målas upp, ibland upphängt på karismatiska ledare.

Lodenius har intervjuat ett stort antal aktörer inom högerpopulism, där situationen i Frankrike, England, Holland, Österrike, Schweiz, Norge och Sverige står i fokus. Hon är också insatt i aktuell forskning om högerpopulism. Boken refererar olika forskares ståndpunkter,

men man hade önskat sig en grundligare översikt av olika forskarpositioner.

Kanske hade det brutit med Lodenius lediga och lättlästa stil? Som hon nu skriver kan boken läsas av personer utan förförståelse om högerpopulism, och det får onekligen räknas som ett stort plus.

Varför röstar då många högerpopulistiskt? Lodenius hävdar att det inte finns någon övergripande modell som ger svar på frågan. Däremot kanske svaret kan sökas i en rad delförklaringar? System med valkretsar där vinnaren tar allt gynnar tvåblockpolitik. Det är en tacksam måltavla för högerpopulister, då de kan måla upp ”etablissemanget”. Invandringspolitiken kan utmålas som ett ekonomiskt ”slukhål”. För nyliberalismens förlorare, som bevittnar välfärdsstatens förtvining, ter sig förklaringen trovärdig. Till detta kommer brytpunkten, ”den kritiska massan”, när tillräckligt många stödjer en strömning/parti ter det sig helt legitimt att rösta på partiet. Påpekar Lodenius.

Lodenius har skrivit en mycket faktarik och lättläst bok om en viktig fråga i samtiden. Det finns således all anledning att läsa boken. ulf karlström fib 39

Film.

Om aborterade revolter från Adam&Eva till Pussy Riots

LEVIATHAN

D Text

hans isaksson

ima till Kolja: Du är bara en insekt! Du har aldrig, du behöver inte, och du kommer aldrig att ha ’rättigheter’....

Biskopen till Dima: All makt kommer från Gud. Så länge som det behagar honom, frukta inte.

Det behövs nog ingen förklaring om vad Andrej Zvjagintsevs senaste, i Väst kritikerhyllade film Leviathan handlar, men kanske om varifrån den fått sitt namn.

Om människor, som samfällt eller individuellt gör uppror mot makten, eller i varje fall, som i denna film, borde ha gjort det, har vi genom tiderna läst om, sett och hört en hel del.

Vanligast är i sådana berättelser att vi skall lära oss att opposition, eller till och med revolt, antingen är livsfarlig, meningslös eller omoralisk – ofta alla tre. Först då folk inte inser detta måste Makten handgripligen hamra in budskapet. Redan på 500-talet f Kr lyckades romkonsuln Agrippa, intala ”Roms mage” (de upproriska plebejerna) att det vore helt fel att revoltera mot huvudet, som Agrippa och hans patricier ansåg sig vara. Och i sak används vid varje nutida avtalsförhandling fib 40

samma bild av näringsliv och finansdepartement .

Zevs straffade titanen Prometevs, som till mänsklighetens gagn stulit elden från hans Olymp. Guden lät en örn i evinnerlighet hacka på den fjättrade upplysningsmannens lever. Sedan dess har cirka hundra generationer av intellektuella upprorsmän påstått sig till föredöme ha martyrer som Prometevs, eller den alltför högtflygande Ikaros. Karl Marx, en senare titan, skrev redan i späd ålder dikter till Prometevs ära. Huruvida leverlidandet Karl på äldre dagar ständigt brukade klaga på rörde sig om en sympatisjuka, eller hade en mer prosaisk bakgrund, kan man bara spekulera.

Adams och Evas ödesdigra revolt mot

sin Skapare har framför allt samma syfte som hos Prometevs: paret åt av den kunskapens frukt som medgav för dem och deras avkomma att bilda ett eget omdöme om Hans verk. Kunskap är makt – därför bör den vara Maktens monopol.

Myten om det kunskapstörstiga paret i Paradiset började sannolikt nedtecknas ungefär samtidigt som den om Prometevs. Fast någon motsvarande postum hyllning som Prometevs’ har våra revol-

terade första bibliska upplysningsmän ännu inte vederfarits – vilket kanske inte är en händelse. Ljusbringaren (lat. Lucifer) eller ormen i Paradiset har nämligen hos oss inte samma renommé som den ädle grekiske kollegan.

Syndafallets upplysningsfientliga och maktdevota moral har uppenbarligen, liksom för dagens kristna höger, betytt så mycket för Gamla Testamentets författare, att man bland annat låter Jobs bok utveckla temat i skrönan om den rättfärdige Job, som gjorde misstaget att fråga Gud om varför Han lät alla tänkbara olyckor drabba just honom – till exempel att berövas hälsan, en avsevärd egendom, hustru och barn. (Jfr Bröderna Coens Jobparafras A serious Man) Vad jag kan förstå hade det som svar

till Job räckt för Gud att citera Karl IX:s stående slutfras i sina dekret: ”Det rätter och packer Eder efter!”. Men Jobs författare låter Gud dra en lång, mycket rörig, fabel i fabeln. Han refererar därvid till den i vår bibel oändliga, men försummade, tid, som föregick den skapelsevecka, där Han slutgiltigt förvandlade kaos till kosmos.

Leviathan var det hebreiska namnet

Andrej Zvjagintsevs film har hyllats i väst. Leviathan har beskrivits i historien från bibeln till Hobbes.

på ett djävulskt, fruktansvärt sjömonster – religiösa fundamentalister träter ännu om monstret var av Loch Nesstyp eller en val – som jämte landmonstret Behemot (flodhästen) hemsökt kaos före skapelsen. Dessa monster hade först skapats, därefter nedkämpats (!!??) och tämjts av Herren.

Gud understryker att han genom detta för den klentrogne bevisat sin absoluta makt. Han anser sig därigenom ha visat vår egen svaghet och uselhet, bjuda oss att vörda Hans Gudomliga majestät, att inta och fylla vår tilldelade plats, upphöra att tro på vår privata visdom och att vandra i ödmjukhet inför Herren.

Och att hålla käft i stället för att komma med kritik.

Titelsidan på den första upplagan av Leviathan or The Matter, Forme and Power of a Common Wealth Ecclesiasticall and Civil, som den rojalistiske filosofen Thomas Hobbes utgav från sin förtänksamma exil 1651 under Cromwells republikanska styre, porträtterar samhället i en gigantisk mänsklig form, byggd av kropparna av sina medborgare, med en krönt kung som sitt huvud. (EWK:s prisbelönta bild av Mao och massorna har uppenbarligen varit i 300-årig säck).

Hobbes kallar sin tvetydiga, monstruösa

figur ”Leviathan” som utgör en slutgiltig metafor för Hobbes’ perfekt totalitära regim.

Hobbes’ text försöker logiskt bevisa nödvändigheten av Leviathan, för att bevara freden och förhindra inbördeskrig och för att hindra den korkade mänskligheten att följa sin natur, det vill säga att skära halsen av varandra. Hobbes idealsamvälde styrs av en totalitär, absolut, vid behov grym, makt, dock enligt ett ”socialt kontrakt” ansvarig för att skydda säkerhet och samhällsfred.

Hobbes beskriver detta samvälde som en ”konstgjord människa”, vars politiska organ efterliknar människokroppens. fib 41

>

Leviathan var som sin bibliska förlaga skapad – men inte längre av Gud, utan av människan själv. Denna sort av statsklokskap var ett idéhistoriskt framsteg och på modet bland de styrande i Europa i uppåt hundra år efter Hobbes, tills de enväldiga kungadömena på allvar började krackelera under andra halvan av 1700-talet. sade Leviathanfilm är delfinansierad av ryska staten – det vill säga uppenbarligen av Leviathans monstruösa huvud - och har uppenbarligen visats i stor upplaga i hemlandet, sedan censuren enligt rysk filmcensurs rutin klippt bort vissa svordomar (synd på en gammal fin rysk specialitet!) och en och annan obscenitet.

Regissören har stundom påstått att handlingen har inspirerats av en verklig konflikt mellan kommun och medborgare i Colorado, USA. Påståendet må ha varit en opportun halvsanning, men ingen normal åskådare kan rimligen missa att det framför allt rör sig om en bitter anklagelse mot dagens postsocialistiska och ryskortodoxa samhälle. Zvyagintsev har också sagt att ”vi lever i ett feodalt system när allt är i händerna på en person, och alla andra är i en vertikalt underordnad ställning.”

Filmens Nikolai (Kolja) är en modern Job. Han är bilmekaniker och egnahemsägare och kämpar en fåfäng kamp mot staten, företrädd av en magnifikt korrupt lokal borgmästare, Dima – Leviathans yttersta finger. Denne vill billigt expropriera Koljas hem och strandnära egendom vid Vita havet utanför Murmansk.

Han vill i stället bygga en kyrka på platsen. Ty borgmästaren har, förutom polisen och rättsväsendet, även Guds ställföreträdare i fickan – eller snarare vice versa. Dima peppas, när han någon gång tvivlar på sin makt att regera, av en minst lika korrupt och än mera hycklande biskop i rysk-ortodoxa kyrkan.

Kolja krossas självfallet som en insekt. Han blir, liksom en gång Job, av med sin egendom, sin son, sin hustru och hamnar i fängelse. Hans kamrater drabfib 42

Ett annat exempel på hur Leviathan sett ut i historiska skildringar. Här som ett stort monster.

bas med honom, då de valhänt försöker hjälpa. Kolja och hans vänner beter sig som invånare i ett arktiskt Vilda östern.

De knorrar en del, men när trycket blir för stort väljer de att åka jeep ut i naturen, hejdlöst halsa vodka – ryska folkets traditionella opium – och i fyllan skjuta prick på porträtt av Lenin, Brezjnev och Gorbatjov. Längre fram i ledarsuccessionen vågar de (eller filmskaparen?) sig inte.

Kritiken än sannerligen befogad, men förblir privat. Den har nått samma nivå av samhällskritik som hos en svensk högerpopulist eller Pussy Riots. Och snart 100 år efter Revolutionen tycks Gud och vodkan för Zvyagintsevs ryssar , som en gång hos Gogol, vara den enda trösten.

Bibelns Leviathan är bara en best som Gud nerkämpar och tämjer.

Hobbes Leviathan är en best, på pappret kontraktsbunden i folkets intresse.

Zvyagintsevs ryska Leviathan påminner åter mest om Bibelns best.

Ett multnat valkadaver vid Vita Havets strand påminner om detta.

Någon gud som förr välvilligt skulle ingripa på mänsklighetens sida tror inte Zvyagintsev eller ens den ortodoxa kyrkan på.

Det framgår tyvärr inte av hans film, men folket i Ryssland har faktiskt förut visat att detta land ändå kan gå framåt utan Hans hjälp. ■ ■

Foto: Castrocane/Wikimedia commons

Zvjagintsevs internationellt pri-

Det oanständiga Albion Edward VII som kungligt engelskt arsel. Edward VII efterträdde drottning Viktoria år 1901 och regerade till år 1910.

L’Assiette au Beurre nr 26 den 28 september 1901.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden.

Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

Jean Veber

1864–1928 Född i Paris. Blev satirtecknare när hans bror Pierre Veber bad honom medverka i tidningen Gil Blas. 1897 kom sedan hans teckning av Otto von Bismarck, som slaktare av sitt folk, att väcka stort uppse-

ende. Jean Veber medarbetate sedan som tecknare i L’Assiette au Beurre. Vissa av hans teckningar gjorde skandal, som till exempel de i nummer 26 år 1901, ägnade åt att visa förhållandena i de brittiska koncentrationslägren i Transvaal under boerkriget. Bilden av Edward VII:s ansikte som arsel på Britannia fick censuren att

dra in detta nummer av tidningen.

Vebers nationalistiska teckningar gjorde honom till en av Frankrikes populäraste satirtecknare och hans bilder publicerades också i tidningen Le Rire. Under första världskriget anmälde han sig som frivillig, skadades av stridsgas och demobiliserades år 1918. fib 43

Skriftställning.

FIB/K med Bejerot mot knarket

S

text jan myrdal foto wikimedia commons

öndagen den 19 juli 2015 publicerade Lars Berge en stort uppslagen artikel i Svenska Dagbladet: ”Sverige cannabisodlarnas paradis”. Gå till bibliotek, beställ fram den och läs! Artikeln är inte illa skriven, Berge har tagit rätt på mycket om cannabisodling, dock är den vinklat okunnig och oriktig; alltså viktig att läsa som negativt exempel.

Vad narkotikamissbruk i Sverige beträffar var det för sjuttio år sedan ännu outvecklat. Opiater (mest bland läkare och sjuksköterskor), sedan tjugotalet lite kokain i vissa överklasskretsar. Marihuanacigaretter (joints) minns jag från Nalen för sjuttio år sedan. De vänner som började med dem är nu döda. Det gick dem lika illa som de vänner vilka blev verkliga drinkare.

Det knaprades dock allmänt. Det sågs inte som missbruk. Lite starkare än svart kaffe bara. Fenedrin brukades för sextio–sjuttio år sedan i alla kretsar från regeringsmedlemmar och storföretagare till studenter för att skärpa sig i pressade situationer. Åt mig skrev läkaren i Genève år 1956 ut ritalin för att komma igenom en skrivblockering då min hustru klagade inför honom. Det var när dessa medel började injiceras som de slog om till missbruk och smittosam samhällsfara. Detta såg Nils Bejerot och skrev om.

Vi kände varandra från tidigt fyrtio-

fib 44

tal i Clarté och SKP med gemensamma vänner i Socialistiska läkare och hade framträtt tillsammans på olika kurser och möten för SKU och DU. Vi hade sedan när jag kom hem från Kina (och sex år i Asien) båda av politiska skäl lämnat SKP och blivit ”partilösa kommunister”.

Då var han nybliven socialläkare. Narkotikafrågan var mycket aktuell. Den kinesiska erfarenheten vi diskuterade var entydig. De brittiska imperialisterna hade trots motståndet från även de kejserliga mandarinerna med militärt våld tvingat på Kina opiet. Det var ett sätt att både plundra Kina på silver och hålla dess folk utsuget underkuvat. Knarkare gör inte uppror. De kan på sin höjd bara sprattla lite. Kampen mot knarket var en revolutionär och patriotisk kamp med starkt folkligt stöd.

Många berättade för mig om detta.

Om hur totalt Folkets befrielsearmé röjt upp med knarket med en gång när den kom. Den stora verkliga opiehandlaren fördes till en folkets domstol på torget.

– Det var en stor tjock karl som vred sina händer och efter honom följde hans hustrur, de grät alla. Till och med den trettonåring han just köpt in. Efter att man förhört honom och han erkänt sina brott krävde folket att han skulle dö och vi sköt honom. Hustrurna togs om hand för att hjälpas till nya liv.

De knarkare vilka inte förmådde sluta på egen hand låstes in. Cold turkey, som det heter. Alltså ett totalt stopp.

Det är ytterligt obehagligt men sällan livshotande och helt effektivt. Det visste man. Flera av FBA:s ledare hade själva rest sig ur knarket. Så som dess överbefälhavare Zhu Deh som under båtresan till Europa med järnvilja befriat sig från opieberoendet.

Då i början på sextiotalet var Kina så totalt knarkfritt att jag vid behov kunde köpa opiepiller för magen samtidigt som myndigheterna höll kvar ett svenskt fraktfartyg i Shanghais hamn till dess kaptenen frivilligt lämnade från sig den opiepipa han hittat på marknaden. Det gick att med en gång – och folkets enhälleliga stöd – göra ett land helt knarkfritt.

För Nils Bejerot var frågan inte bara medicinsk – eller polisiär – det var en fråga om ideologiens makt. Enkelt uttryckt: Det geniala med klassamhällets ideologier är att de möjliggör för de undertryckta och utsugna att själva på ett för de härskande lämpligt och lönsamt sätt hålla sig fångna.

Vi kunde skilja oss i bedömningen av

serier som fenomen men vara överens om hur de fungerade. Eller för att ta ett exempel vi inte diskuterade. Blues fascinerar mig. De är både ett konstnärligt uttryck för en i Förenta staterna undertryckt och utsugen grupps (då

kallade den sig negro, nu med olika noaord, black eller Afro-American) liv och upproriskhet och ett formsätt att hålla den kvar i sitt underläge oförmögen till verkligt medvetet handlande. Det är bara att se deras position nu trots en ”deras” president och olika medborgarrättsframgångar. Hela denna frågeställning – som Sterling A. Brown gav mig i diskussioner sommaren 1939 på Long Island – är viktig. I någon mån har den också påverkat det jag skrivit om Folkets kultur i FIB/K. När det gällde knarket och uppgörelser med knarkliberaler och olika former av trasborgerlighet har FIB/K befunnit sig på samma sida den ideologiska gräns-

linjen som Nils Bejerot. Det är lätt att se i de olika årgångarna, inte bara i vad han där skrivit och jag utan genom att se hur vi arbetade ända från början.

Midsommaren 1971 hade Carl Henrik Svenstedt skaffat oss Filmcentrums lokaler Kungsholmstorg 2. Första gången vi samlades att arbeta med det som skulle bli FIB/K satt en norrrländsk FNL-tjej där: Ulla Britt Antman. Hon var kontorist på Svenska Målarförbundet och valdes till styrelsen på vår första kongress. När vi sedan på sommaren 1971 gick vidare i arbetet och hyrde en IBM/ Composer då sköttes den av en studentska som just varit i Kanada; Kerstin Falk.

Nå, jag kunde ta andra namn men Ulla Britt Antman kom under mycket lång tid att arbeta nära Nils Bejerot i kampen mot knarket och Kerstin Falk som skötte kontoret när vi flyttat redaktionen till Haga gick sedan genom Karolinska och är nu Kerstin Käll, överläkare och medicinskt ansvarig för Beroendekliniken, Universitetssjukhuset, Linköping som 1995 disputerade på en avhandling om riskbeteende och utbredning av hiv och hepatit B bland injektionsmissbrukare på häktet i Stockholm.

Man kan säga att FIB/K:s hållning till kampen mot knarket inte bara är ideologisk utan organisk! ■ ■ fib 45

Rätt&Rådligt.

Stoner, Tom Necander och den akademiska friheten

F

text per boström

ör 50 år sedan skrev John Williams romanen Stoner som först nu år 2015 blev en storsäljare. Den handlar om lektor Stoner som blev sitt universitet trogen hela livet.

Det i mitt tyckte mest intressantaste avsnittet i boken handlar om hur doktoranden Walker blir underkänd.

Walker är lat och inkompetent. Han kan inte svara på ens de enklaste frågor inom sitt ämne. Dock känner sig Stoners chef, Lomax, starkt fästad vid Walker och vill till varje pris få honom godkänd. Stoner vägrar trots Lomax hotelser och trots att kollegerna försöker tala honom till rätta. Om Walker blir godkänd kommer han att undervisa studenter och påverka institutionens forskning. Stoner kan stå ut med att en inkompetent person blir godkänd, men han älskar sitt ämne för mycket för att han skall kunna gå med på att låta Walker skada undervisningen och forskningen.

Universitet har sina egna regler om hur beslut skall fattas av kollegier. Stoner visste att han kunde ta striden utan risk för att bli avskedad. Lomax hämnades visserligen genom att ge honom okvalificerade undervisningsuppgifter.

Förts genomför Stoner dessa med glatt humör. Sedan Stoner studerat reglerna närmare finner han dock att Lomax faktiskt inte heller kan hindra honom fib 46

från att bedriva avancerad undervisning. Lomax förlorar igen.

Akademisk frihet handlar om lärosätets självstyre. Universitetet ska självt avgöra hur verksamheten ska bedrivas.

Denna tanke är mycket gammal och har sina rötter redan i medeltidens universitet. ”En annan aspekt av den akademiska friheten handlar om Lehrfreiheit och Lernfreihet. Detta sätt att se på akademisk frihet brukar härledas till den så kallade Humboldttraditionen, som uppstod vid de tyska universiteteten i början av 1800-talet. Lehrfreihet handlar om professorns – låt oss tala om lärares och forskares – rätt att fritt undersöka, undervisa och kommunicera idéer eller fakta, även om det blir obekvämt för externa makthavare eller politiska grupperingar. Lernfreihet handlar om studenternas rätt att fritt välja sin utbildning och fritt välja vilka föreläsningar man vill bevista.” (Citerat från Rektorsbloggen, inlägg postat i Karlstads universitet av Åsa Bergenheim.)

För mer än 40 år sedan kämpade FiB-juristen Tom Necander för den akademiska friheten. Diskussionen då gällde utredningen om högskolereformen, U-68. Många studenter var radikala motståndare men diskussionen blev synnerligen rörig och förvirrad.

Tom Necander påvisade att den akademiska friheten var en demokratisk frihet, av samma typ som till exempel tryckfriheten. Alltså viktig för hela folket. Han satte fingret på kärnfrågan – att U-68 hotade att rasera de rättsliga garantierna för den akademiska friheten. Tom Necander föreslog en enhetsfront som var mot U-68:s beslutsorganisation och för akademikers rätt att välja beslutande organ på universitet och högskolor; mot sammanslagningar av högskolor, universitet och ämbetsverk; för ämnesinstitutionernas beslutanderätt.

Tom Necander använde ett citat ur

Nordisk familjebok, 2:a upplagan, ur en artikel som handlade om 1905 års ryska demokratiska revolution: ”Universiteten användes för vilda möten af studenter jämte utomstående revolutionärer, mot hvilka regeringen ej vågade ingripa. ” Om man söker på nätet finner man att diskussioner om den akademiska friheten fortfarande pågår, men främst inom den akademiska värden. Det finns all anledning för Folket i Bild/ Kulturfront att uppmärksamma denna diskussion. ■ ■

Per Boström. Jurist i Stockholm och medlem i FiB-juristerna. Hemsida: tffr.org

ningen?

Vad händer i före ww.fib.se Se vår hemsida w

Här kan du köpa lösnummer av Folket i Bild/Kulturfront: WEBBEN: kulturtidskrifter.nu (porto 24 kr) pressbyran.se (porto 10 kr) tidskriftsbutiken.se (porto 26 kr) DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora torg 13 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 Konstcentrum, Kungsbäcksvägen 32 GÖTEBORG: Akademibokhandeln Nordstan, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån, Nordstadstorget 2 Press Stop, Drottninggatan 58 Press Stop Centralhuset, Nils Ericsonsplatsen 7 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B Spättans Antikvariat, Andra Långgatan 49 HELSINGBORG: Pressbyrån, Knutpunkten 84 JÖNKÖPING: Bokcaféet, Svavelsticksgränd 7 KARLSHAMN: Antikvariat Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 Karlstads Bokcafé, Norra Klaragatan 9 LANDSKRONA: Landskrona Konsthall, Slottsgatan LINKÖPING: Press Stop, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Bangatan 1 MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen Glashallen Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken Malmö, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Pressbyrån, Stora hallen, Centralen Press Stop, Fleminggatan 50 Pressbyrån, Gullmarsplan T-banan Press Stop, Götgatan 31 Press Stop, Regeringsgatan 27 STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Pressbyrån, Skolgatan 63 B UPPSALA: Bokhandel Röda Rummet, Dragarbrunns­ gatan 56 Pressbyrån, Sankt Persgatan 10, S:t Pers Gallerian VARBERG: Pressbyrån, Västra Vallgatan 19 VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan 7 ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

Medarbetare detta nummer

OMSLAGSillustration:

Carl Krantz.

medarbetare:

Lucas De Vivo, Torbjörn Wikland, Eva Wernlid, Christer Lundgren, Mare Toomingas, Hans Öhrn, Carola Ankarborg, Hans Magnus Meincke, Kristina Eriksson, Pelle Sunvisson, Mårten Färlin, Björn Kumm, Li Eriksson, Gunnar Olofsson, Eva Björklund, Anders Romelsjö, Britta Ring, Irka Cederberg, Zoie Finer Alnadori, Joacim Blomqvist, Anna Karlsson, Karin Skagerberg, Berndt Paulsson, Jan Bergsten, Carolina Westin, Ulf Karlström, Hans Isaksson, Robert Nyberg, Jan Myrdal, Per Boström, Hans Lindström, Knut Lindelöf.

Nummer 9 kommer 17 september. Prenumerera!

Medlem.

Folket i Bild/Kulturfront

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • agera till försvar för yttrande- och tryckfrihet • främja en folkets kultur • stödja de antiimperialistiska krafterna.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Ansvarig utgivare: Torbjörn Wikland.

Redaktör: Lucas De Vivo.

Webbredaktör: Joacim Blomqvist.

Layout: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media. korr: Bengt Rydsjö.

Redaktionskommitté: Li Eriksdotter Andersson,

Salamaah Abdul Karim, Christer Lundgren, Britta Ring, Pelle Sunvisson, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Hans Öhrn och Peo Österholm.

Grafisk form: Losita Garcia.

Adress: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se.

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se plusgiro: 70 45 88-3, FiB/K bankgiro: 466-4140, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se

Förening: styrelsen@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr Prenumeration

helår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår), utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2014.

FiB/K internetutgåvan:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47

posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se