Page 1

FOLKET FOLKETiBILD/ KULTUR KULTURFRONT GUDRUN SCHYMAN ”Sverige måste inte delta i kapprustningen” EKONOMI Vem tjänar på riksbankens politik? TANJA HOLM Rapporterade från revolutionens Jemen

STINA OSCARSSON HOPPAS FRAMKALLA EN REGERINGSKRIS FÖR ATT STOPPA NATO fib 1

Folketibildnio201549 kr

Oberoende och utan presstöd sedan 1971


Redaktören. Vad kostar det att välja en egen väg? RELATIONEN MELLAN KUBA och USA har börjat tina efter ett 55 års långt handelsembargo, om det kan ni läsa i René Vásques Días text på sidan 30. Kubanerna har under denna tid lyckats gå en egen väg och byggt en stat på andra premisser och värderingar än vad vi i västvärlden har gjort. Men det har skett till ett högt pris. Handelsembargot har betytt att den materiella levnadsstandarden är lägre och det finns ett behov av yttrandefrihetsreformer. Men det kubanska samhället har hållit ihop och gjort det bästa av de få resurser det haft. Är detta priset man måste betala för att inte leva enligt USA:s principer? Sverige har inte gått samma väg som Kuba, utan valt att så sakteliga anpassa sig till stormaktens krav och politik. Sverige är i dag ett av de mest amerikaniserade länderna i världen. Nu höjs röster om att också ansluta oss till Nato och alltså bli vapenbröder med Amerika. I detta nummer säger Gudrun Schyman nej till detta och vi har träffat Stina Oscarsson som ska vara med i den alternativa utredningen om ett eventuellt medlemskap. Vi har även träffat Tanja Holm som länge rapporterade från Jemen, ett land som i dag slits sönder mellan olika maktspelare. Precis som Palestina, där vi i detta kan läsa en rapport av om vad som hände den svarta fredagen, skriven av Gunnar Olofsson. Och den visar bara hur vidrigt kriget alltid är – vad politikerna än säger. lucas de vivo

»

Är detta priset man måste betala för att inte leva enligt USA:s principer?

fib 2

INNEHÅLL

Månadens SATIRARKIVET.SE

43

7 Rapport från fredsdagarna 8 Romernas osedda kultur 18 Granskning av krönikörer 22 Schyman om Nato 28 Slumpens inverkan på verkligheten 32 Våra hjältar: Lars Kruth 34 Folkets kultur: Jögge Sundqvist 40 Lars Molins liv 44 Jan Myrdal talar på fredsdagarna

10

Afghanistan Den andra delen i vår serie om vad den kommande utredningen om Afghanistan måste fråga sig.

14 Utrikes Fib har träffat Tanja Holm som har tillbringat många år i Jemen.


Krönika. Amnesty faller för sex­ industrins lobbyister AMNESTY INTERNATIONAL har nyligen beslutat att verka för

avkriminalisering av prostitution och sexköp. Enligt argumentationen skulle det hjälpa utsatta kvinnor och det skulle bli lättare att söka hjälp. Men tvärt emot vad Amnesty International hoppas tyder erfarenheterna snarare på det motsatta – i Holland ökade prostitutionen efter att bordellverksamhet blev legal.

20

Nato Stina Oscarsson berättar bland annat om varför hon försökte gräva en grop till Amerika när hon var sju år och varför hon nu ska utreda ett eventuellt Natomedlemskap.

BILDEN AV ATT kvinnors kroppar kan köpas och säljas är en

del av kvinnoförtrycket. Vi blir till handelsvaror, objekt som finns till för andras skull och inte för oss själva. Att Amnesty International nu på vaga grunder beslutat att svänga i prostitutionsfrågan visar att de låtit sig falla för sexindustrins lobbyarbete – ett försök att skapa en ny bild av ”sexarbete” som de vill kalla det. Bilden som målas upp av industrin visar ”starka affärskvinnor” som av fri vilja säljer sin kropp, både för att tjäna pengar och för att de gillar det. Den bilden rimmar dessvärre illa med verkligheten. Den största internationella studien som har gjorts bland prostituerade visar att nio av tio skulle lämna ”yrket” om de kunde. Dessutom är dödligheten 40 gånger större än bland andra. Prostitution är inte ”som vilket annat yrke som helst”. IBLAND PÅSTÅS från liberalt håll att verklig frihet över sin

egen kropp även innebär rätten att sälja den. Det är ord som döljer hur det faktiskt ser ut. Här i Sverige är det heller inte olagligt att prostituera sig, det är att köpa någon annans kropp som är kriminellt. Den svenska sexköpslagen tydliggör maktförhållandena och lägger skulden där den hör hemma. Inte hos den som av olika anledningar tvingats in i prostitution – utan hos den som köper en annan människas kropp. ATT VERKA FÖR avkriminalisering av prostitution och att ver-

30

Fred: USA och Kuba har närmat sig varandra, men nu måste relationen mellan dem bygga på rättvisa.

ka för avkriminalisering av sexköp och hallickverksamhet är två skilda saker. Det första ger de kvinnor som har allra störst hjälpbehov möjlighet att söka hjälp utan att riskera repressalier. Det andra är ett bakslag mot kvinnors rättigheter. Amnesty International måste fundera över vems ärenden det är man nu går. johanna granbom Förste vice ordförande Ung Vänster

fib 3


Sverigebilden. Eskilstuna, juli 2015. Butikerna flyttar ut till kรถpladorna i stadens utkant och centrum tรถms pรฅ butiker och besรถkare.

foto EVA WERNLID

fib 4


Noterat.

Piloterna/passagerarna kräver full/nykter besättning. ILLUSTRATION mare toomingas

Svenska feminister Kamp för rätten oskyldigt anklagade till bibliotek SVENSKA DAGBLADETS krönikör Jenny Nordberg sitter i New York

och vredgas över Islamiska statens övergrepp mot kvinnor. Det kan man ha full förståelse för, och hon ger flera skrämmande exempel på sådana övergrepp. Men hon frågar sig inte varifrån denna kvinnofientliga organisation emanerar, vilka som ligger bakom, finansierar och förser den med vapen. I stället riktar hon sin vrede mot svenska feminister, som hon menar inte reagerar – åtminstone inte tillräckligt skarpt – mot IS. Bland måltavlorna för hennes angrepp finns Feministiskt Initiativ, vars hemsida handlar om ”Ja till Fred! Nej till Nato!”. Krönikan hyllas och delas av många på nätet och i medier. Och nästa dag följer Svenska Dagbladet upp med en helsidesartikel om att Sverige samövar militärt med Nato mot IS. Dagens Nyheter och andra tongivande medier, ända ner till små lokalradiostationer, trummar stort för Jenny Nordberg och hennes angrepp på feministerna (men inte på regeringens ”feministiska utrikespolitik”). Så bygger man samtycke – ”manufacturing consent” – och stöd för Nato, det vill säga för Sveriges militära inblandning i Irak och att vårt land görs till frontstat och kärnvapenbas i konfrontationen med Ryssland. Tala om något annat! christer lundgren

I RAMSBERG tog invånarna böckerna i egna händer. När bib-

lioteket skulle stängas och böckerna slängas, gapade hyllorna tomma. Tusentals volymer hade gömts på hemlig plats. Ramsbergs bibliotek är en filial till Lindesbergs stadsbibliotek. I Lindesbergs kommun stängdes Vedevågs bibliotek 1997. Redan 1996 fanns det förslag på att stänga Ramsbergs bibliotek. I stället flyttades det till pastorsexpeditionen som ägs av Ramsbergs kyrka. Nu ska pastorsexpeditionen handikappanpassas, och det blir dyrt. Därför beslöt man att avsluta kontraktet och stänga biblioteksfilialen, som var öppen totalt sex timmar i veckan fördelat på två dagar. På många mindre orter pågår kamp till försvar av bibliotek. Nedläggningarna av biblioteksfilialerna på Lorensberga skola och i Saxdalen, bägge i Ludvika kommun, upprörde ortsbefolkningen. Över 900 namn samlades in på protestlistor mot nedläggning av Våxnäs bibliotek i Värmland. I Skåne hotas Nöbbelövs och Järnåkra bibliotek av stängning. För att bara nämna några ...

christer lundgren fib 5


FOTO: LEIF OLSON

Kultur.

Kulturpris till Niklas Nåsander VID DET FESTLIGA men regnvåta nationaldags-

firandet den 6 juni i Lokparken i Vansbro tilldelades FiB-medarbetaren Niklas Nåsander Vansbro kommuns kulturpris 2015. Kommunstyrelsen motiverade priset på följande sätt: ”Niklas Nåsander har genom sitt stora engagemang och sitt djupa musikaliska intresse, på ett avgörande sätt bidragit till att det västerdalska kulturarvet blivit känt, spritt och bevarat. Som engage-

rad deltagare i olika musikaliska sammanhang och som initiativtagare till Tobaksspinnarstämman och arrangemanget Natt vid Nåsen, har han möjliggjort att den västerdalska musiken och dansen fått nytt liv och placerats på den traditionella musikens karta.” – Prispengarna kommer troligen att användas till att dokumentera visor och musik från Nås och kanske ge ut en cd-skiva, berättade prismottagaren vid den efterföljande intervjun. christer lundgren

Ny forskning ger FiB/K rätt om organstölder AFTONBLADET GJORDE ihop med journalisten Do-

nald Boström ett avslöjande om organplundring av palestinska lik 2009. De hävdade att Israel tagit organ från offer under intifadan och använt i sjukvården. De inblandade blev anklagade för grov anti-semitism, och Israels regering försökte stoppa Aftonbladet efter publiceringen. FiB/K tog ställning för yttrandefriheten och för vikten av att våga kritisera den politik och de övergrepp som sker från den israeliska statens sida. Nu visas återigen att Donald Boström hade rätt i sitt avslöjande. Det är tidskriften The Harvard international Review, publicerad av det an-

fib 6

sedda Harvarduniversitet, som i en längre artikel om fenomenet organplundring, uppger att det israeliska hälsodepartementet självt utredde anklagelserna, en utredning som landade i att Dr. Yehuda Hess, som varit ansvarig, fått sparken. Artikeln bekräftar återigen att Boströms avslöjanden var korrekta. Vi på Folket i bild/Kulturfronts redaktion anser att detta visar behovet av yttrande och tryckfrihet. Om ingen hade vågat publicera Donald Boströms avslöjande av rädsla för att anklagas för antisemitism hade övergreppen kunnat fortgå. redaktionen


Rapport.

Kärnvapen på svensk mark – en ödesfråga

TEXT britta ring FOTO hans öhrn

F

ör det första: Det är Sveriges säkerhet som Natofrågan gäller. Det är med andra ord vår egen säkerhet som fri nation. För det andra: Sveriges säkerhet bestäms av Sverige. Dvs av oss själva. Inte av någon annan. Inte av USA. Inte av Ryssland. Inte av EU. För det tredje: Bra relationer med Ryssland är ett svenskt intresse.” De här inledande orden i Thage G Petersons anförande vid årets Nordiska fredssamtal i Degerfors angav tonen för hela mötet, som hölls i Degerfors Folkets hus helgen 14–16 augusti. Mötet samlade ca 120 deltagare från Sverige, Norge, Danmark och Finland och arrangerades för fjärde året i rad. Två kloka och erfarna gamla socialdemokrater inledde mötet. Förutom Thage G Peterson, f d industriminister och försvarsminister, var det Maj Britt Theorin, f d riksdagsledamot och EU-parlamentariker med freds- och nedrustningsfrågor som specialitet. I sitt anförande om den svenska alliansfrihetens nedmontering varnade hon speciellt för Natos kärnvapenpolitik och värdlandsavtalet, som ger Nato fullmakt att placera kärnvapen på svensk mark.

ALLIANSFRIHETEN HAR VARIT grunden

i vårt lands utrikespolitik i hundratals år. Den gav oss handlingsfrihet att agera i FN och gjorde vår röst hörd med olika nedrustnings- och medlingsinitiativ. Vi blev en stormakt när det gällde fred och nedrustning, påminde Maj Britt Theorin. Det var inte vårt lands militära försvarsstyrka som gjorde att vi lyckades hålla oss utanför två världskrig. Nej, det var den

Maj Britt Theorin omgiven av Stefan Lindgren och Anna Lisa Eneroth.

neutralitet och alliansfrihet som dåtidens politiker i handling slog vakt om. Nu dras vi bit för bit in i Nato genom olika avtal och medverkar militärt i Natointerventioner till exempel i Afghanistan och Libyen. Är det verkligen FN:s eller Natos uppgift att militärt gå in i varje land med diktatur och störta diktatorn? frågade Maj Britt Theorin. Av FN:s 193 länder är bara 120 demokratier. DET SÅ KALLADE värdlandsavtalet, som

innebär att Natotrupper ska kunna stationeras på svensk mark under krig, övningar eller kriser, undertecknades av regeringen två veckor före valet 2014. Innan det träder i kraft ska det godkännas av riksdagen, vilket måste förhindras. Avtalet har udden riktad mot Ryssland, som drivs att upprusta militärt och den svenska alliansfriheten förlorar sin trovärdighet. Nato har en doktrin om ”first use” av kärnvapen, i strid med Sveriges inställning att kärnvapenmakterna

aldrig ska använda kärnvapen först och aldrig mot icke-kärnvapenländer. Enligt avtalet får Nato placera ut kärnvapen på svensk mark. Men Sverige har inte rätt att besluta om eller när de ska användas! Det avgör kärnvapenmakten. Därmed skulle vårt land bli ett legitimt mål för kärnvapenangrepp. Mötets tema var Fred i Europa – en förlegad utopi? Dagens farliga utveckling med konfrontation, upptrappning av konflikter och militarisering belystes av en rad talare från olika fredsorganisationer och från grannländer som Norge, Danmark och Finland. På FiB Kulturfronts hemsida finns de flesta av mötets anföranden samlade och kan höras samt ibland även läsas. Se www.fib.se. FiB Kulturfronts Stockholmsavdelning arrangerade fredsmötet och vänsterpartisterna i Degerfors gjorde tack vare sina organisatoriska insatser mötet till ett smidigt fungerande och mycket lyckat arrangemang. ■ ■ fib 7


Historia. Jagade och bespottade

Historien om romer i Sverige De har setts som paria sen lång tid tillbaka. Den stora och anrika kulturen och de många framgångsrika romerna syns inte, utan det är fattiga tiggare som får utgöra bilden av vad en rom är. Dagens hets och krav på förbud är bara en förlängning av det hat som i århundraden har förföljt folkgruppen, skriver Irka Cederberg.

P

TEXT irka cederberg

å 1500-talet, när romerna för första gången kom till Sverige, möttes de med nyfikenhet och intresse. Senare genomgick, som vi vet, synen på det romska folket en drastisk förändring. I dag ser vi ett växande antal tiggare på gatorna i alltfler städer i såväl Sverige som i övriga Europa. Det är en ny och oroande gatubild i vårt land där vi länge föreställt oss att ingen längre behöver tigga. De flesta av dem som tigger är romer från Bulgarien och Rumänien. Felaktigt kallas de ofta EU-migranter. Men de är inte migranter. De tänker inte flytta hit. De kommer för att tigga pengar till familjen i hemlandet och återvänder när de fått ihop vad de anser sig behöva eller – vilket sker allt oftare – blir hemsända av myndigheterna. Hur förklarar svenska föräldrar i dag tiggeriet på gatorna för sina barn? Ibland skickar de fram barnen för att lägga slantar i de framsträckta pappersmuggarna. Tiggandet är en radikalt ny – eller kanske snarare nygammal – aspekt på denna folkminoritet, som har kommit till Europa i olika omgångar under tusen år och till Skandinavien de senaste fem hundra åren. I början möttes de med fib 8

intresse och sympati, men snart väcktes misstron mot dem och kom att uttryckas i diskriminering och rasism. I Rumänien levde romerna i slaveri i femhundra år fram till 1860-talet – vilket säkert är en av förklaringarna till att romer fortfarande betraktas som mindervärdiga av sina landsmän i Rumänien, som har världens största romska minoritet. Rasismen mot romerna kulminerade under nazismen, då uppemot en och en halv miljon romer förintades, framför allt i koncentrationsläger som Auschwitz och Jasenovac. Till Sverige kom de första romerna enligt uppteckningar på 1560-talet, även om en del källor hävdar att många kom långt tidigare. Liksom i övriga Europa tilltog snart antiziganismen, och 1637 stiftades det så kallade ”tattarplakatet”, den grymmaste lag som någonsin har utfärdats i Sverige. Inom ett år skulle alla zigenare utvisas ur landet. De som därefter påträffades fick slås ihjäl, eller, om de var kvinnor och barn, jagas ut ur riket. Nu gick det gudskelov aldrig så långt, och veterligen behövde ingen rom mista livet. Men diskrimineringen och förföljelsen fortsatte genom århundradena.

Eftersom romerna aldrig fick stanna mer än högst tre veckor i någon kommun, tvangs de flytta landet runt i tält och husvagnar. De fick inga egna bostäder, och eftersom familjerna inte tilläts stanna, kunde barnen knappast få någon skolgång. Från 1914 till 1954 – alltså även under andra världskriget då nazisterna jagade romer och judar – rådde invandringsförbud till Sverige för romer. INTE FÖRRÄN PÅ 1960-talet fick romer tack vare Rosa och Katarina Taikons enträgna uppvaktningar av myndigheter och politiker tillgång till bostäder och skola för sina barn. På initiativ av förre integrationsministern Erik Ullenhag gav Sveriges regering 2014 ut boken ”Den mörka och okända historien/vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet”. Det är en svidande kritisk genomgång av svenska myndigheters politik mot romer. Dock inskränks historieskrivningen till att endast handla om 1900-talet, och regeringen slapp därmed påminnas om tidigare århundraden av övergrepp. I sitt förord framhåller Erik Ullenhag Sveriges mörka historia, när det gäller behandlingen av romer och resande (de som


tidigare kallades ”tattare”). I anslutning till vitboken tillsatte den förra regeringen en kommission mot antiziganism för att motarbeta rasism och stärka arbetet för romernas integrering. Intresserade och engagerade röster har tystnat, samtidigt som tiggande romer från Rumänien och Bulgarien har börjat synas på svenska gator. Romerna utgör en folkminoritet med tusenårig kultur och historia. Det var en bild som hade börjat byggas upp, åtminstone i Sverige, men som i dag har krackelerat. Nu ser vi återigen romerna som fattiga och eländiga – ingen noterar att det bland dem finns många välutbildade och inflytelserika personer. MYCKET LÄNGE HADE romerna inget skriftspråk och alltså ingen nedskriven litteratur. Men den muntliga litterära traditionen är gammal och rik och har överförts i sagor och dikter genom århundradena från generation till generation. En stor del av denna berättarskatt har hållits inom den egna kulturkretsen och i huvudsak varit okänd för gadje, icke-romer. Först på 1900-talet utgavs den första nedskrivna litteraturen. Det tidigast kända verket på romani är en essä av ryssen Aleksander Germano 1915. Germano översatte också ur världslitteraturen till romani, bland annat Pusjkin och Gorkij. Han skrev dessutom en romsk grammatik och en romsk historia och var med om att starta en romsk teater. Den serbiske poeten Rajko Djuric, som av många anses vara den främste nu levande romske poeten, publicerade 1992 boken Die Literatur der Roma und Sinti – en romsk litteraturhistoria, den första av sitt slag. Inledningsvis beskriver Djuric vad han kallar den romska folklitteraturen, det vill säga de muntligt traderade myterna, sagorna och sångerna. Boken innehåller en inventering av romska författare och deras verk, land för land. Jag räknar till 86 namngivna författare – men efter bokens utgivning 1992 har åtminstone ytterligare ett tiotal tillkommit. De skriver på många olika språk. Alla behärskar inte romani, men de betraktar sig själva och erkänns av andra som romer.

Rosa Taikon var en av de viktigaste kämparna för romers rättigheter i Sverige.

Romernas kultur och historia engagerar många romska intellektuella. I USA finns Ian Hancock, professor i lingvistik, som länge har forskat om sitt folks förflutna, ofta i samarbete med judiska historiker. Han har även skrivit ett flertal böcker och också gett ut en antologi romsk poesi. Den romska teatergruppen Pralipe från Makedonien turnerade under några år i europeiska länder med bland annat en pjäs av Federico García Lorca. De spelar på romani, och har översatt flera kända europeiska författare till romani, bland andra Strindberg. Tyvärr har teatergruppen upplösts, i brist på bidrag till sin verksamhet. Tiggande romer lever farligt i Sverige.

De attackeras med spottloskor och tillhyggen. Deras bosättningar vandaliseras. Sådan aggressivitet borde inte vara möjlig i ett civiliserat samhälle, men i många fall föregår myndigheterna med dåligt exempel. Det lär finnas omkring 300 illegala romska bosättningar runtom i Sverige. Myndigheterna gör allt för att riva dessa bosättningar och köra iväg romerna, samtidigt som många i landet, inte bara sverigedemokraterna, kräver förbud mot tiggeri. Inser man inte att detta är en fortsättning i modern tid av Sveriges skändliga behandling av romerna under mer än fem hundra år? ■ ■ fib 9


Afghanistanfrågan. Den svenska militära insatsen i Afghanistan har avslutats, så när som på ett femtiotal råd­ givare. Rimligtvis måste det finnas massor att lära av den största och längsta utlandsupp­ draget i Sveriges efterkrigshistoria. Att vi ska ta till oss de lärdomarna kräver emellertid att vi utreder vad som egentligen har hänt. Regeringen har annonserat att en sådan utredning är på väg. I varje nummer av FIB/K ställer sig Pelle Sunvisson frågor som de kommande utredarna måste undersöka och ge ett klart svar på – om det ska bli en seriös utvärdering av den svenska krigsinsatsen. Pelle ger utifrån sina kunskaper en bild av vad svaren måste handla om.

Granskning av insatsen i Afghanistan – del 2

Vad har taktiken med upprorsbekämpning inneburit?

D

TEXT pelle sunvisson ILLUSTRATION kristina eriksson och hans-magnus meincke

et var för att effektivisera samordningen som en amerikansk general år 2007 gavs befälet över såväl den internationella säkerhetsstyrkan Isaf, där alltså Sverige ingick, som de krigförande trupperna i Operation Enduring Freedom. Med det utvecklades det svenska fredsframtvingande uppdraget snart till upprorsbekämpning. Principerna för den strategi som förkortades Coin (Counterinsurgency Warfare) var hämtade från en rad koloniala eller nykoloniala krig: Malackahalvön, Algeriet och Vietnam. I korthet går strategin ut på att med vapenmakt rensa ett område från väpnat motstånd för att genom fram­flyttade militära positioner och civila hjälpinsatser sedan befästa sig som den regerande kraften. Det här är problematiskt av flera anledningar. När civila hjälpinsatser knyts till militära mål snarare

fib 10

än till befolkningens behov är det dels risk att hjälpen inte når fram till behövande och dels risk att hjälparbetarna ska ses som en part i konflikten. Det här är något som Svenska Afghanistankommittén generalsekreterare Anna-Karin Johansson har uppmärksammat i en rad debattartiklar under det senaste halvåret. ”Som ett resultat har en hel del biståndsinsatser snarare inriktats på att vinna stöd för insatsen. Huvudsyftet har inte varit att bekämpa fattigdomen.” (SvD 28/11 2014) Det mest kontroversiella med den nya strategin är emellertid att upprorsbekämpningen krävde ett väpnat våld som tidigare varit otänkbart i en internationell insats som fortfarande bar förledet fred. I den hittills största genomlysningen av den svenska afghanistaninsatsen drar Wilhelm Agrell en tydlig slutsats. Från 2009 var Sverige i krig.


Kultur.

USA har mycket att lära – av Kuba

KUBA OCH USA är på väg att bli vänner.

Men då ska det väl äntligen kunna bli demokrati! Äntligen lite ordning och reda i det där landet! Men på vilka områden. Och på vilket sätt? Ja, ett område är utbildningspolitiken. Kanske kubanerna med sitt fria och kostnadsfria utbildningssystem kan inspirera amerikanarna att satsa på fri utbildning även för fattiga. I USA får nu till och med medelklassens barn svårigheter att kunna utbilda sig på grund av för stora kostnader. Kanske amerikanska ungdomar kan få komma till Kuba och utbilda sig där?

USA har ju med sin politiska efterblivenhet haft oerhörda problem med att införa ett demokratiskt sjukvårdssystem. Här har säkert Kuba många nyttiga erfarenheter att lära ut, till exempel mödravård även till människor med svart hudfärg.

KANSKE KUBANERNA kan inspirera USA

att även införa ett demokratiskt valsystem, att gå ifrån fastighetsmiljardärer, allehanda pajasfigurer i kongressen till mera ordinära personer. Mindre pajkastning och i stället fokusing på sakfrågor till folkets bästa? I den kubanska riksdagen behöver man varken vara

miljardär eller advokat för att kunna bli vald. Men utrikespolitiken? USA har ju alla sina vapen som man investerat i för dyra pengar och som därför måste få komma till användning. Är det verkligen möjligt att kubanerna skulle kunna få USA att svänga in på en utrikespolitik byggd på folkrättens grund, att hjälpa i stället för att bomba, att få folk att producera mat i stället för heroin, att stödja demokratiska upprorsrörelser i stället för att stödja diktatorer, att? Ja, det är frågan. Man måste vara optimist! Äntligen lite ordning och reda i det där landet! peo österholm

Ingen sommarstiltje i Natofrågan NU BÖRJAR det mullra underifrån. Veronika

Palm, ordföranden i Stockholms Arbetarekommun, den största lokalorganisationen inom socialdemokratin har tillsammans med andra tunga namn tagit ställning mot värdlandsavtalet med Nato (Aftonbladet 4 augusti, Nato eller feminism). Det betyder att fler inom S kommer att säga ifrån. Denna viktiga händelse sker samtidigt som många socialdemokratiska veteraner höjer rösten mot Nato. Thage G. Petterson är en av dem – hans inlägg i Aftonbladet den 17 juni (”Säg nej till Nato”, även återgivet på fib.se) är fullt av kloka synpunkter. Han och andra veteraner talar med gräsrötterna runt om i landet om faran med ett Nato-medlemskap i ABF, frikyrkor och olika föreningar. Men det gör inte en annan förre detta försvarsminister, Sven Tolgfors.

Samma dag som Thage G Peterson inlägg publicerades skrev Sten Tolgfors i Wall Street Journal (”NATO Solidarity in the Age of Putin” 17 juni 2015). Hans inlägg i den amerikanska maktelitens viktigaste dagstidning är en textreklam för det svenska försvarsindustriella konsultföretag som han blivit delägare och rådgivare i. Det är helt enkelt lönsamt för Tolgfors konsultföretag att ställa in sig hos de amerikanska makthavarna och deras militärindustriella företag. Kanske vill han samtidigt sudda bort det smeknamn, ”tomhylsan”, som han kallades av bland annat den tidigare försvarsministern Mikael Odelberg. Tolgfors accepterade, till skillnad från Odelberg, en fortsatt nedrustning av den svenska

försvarsmakten under alliansregeringen. Mycket mediekunniga dykare lyckades få igång de stora etablerade medierna om hotet från Ryssland när en ubåt hittades – innan man upptäckte att ubåtsvraket var från 1916 . Om detta skrev Time Magazine den 28 juli ”In the hunt for Russia Sub Sweden may have finally found one.” (I jakten på ryska ubåtar kanske Sverige har funnit en). Den ironiska amerikanska kommentaren gick helt i linje med vad ryska medier skrev om saken. Ett bra sätt att avleda uppmärksamheten från denna pinsamma historia för etablerade svenska media vore ett extrainsatt avsnitt av Antikmagasinet. Vad kan den gamla ubåten vara värd bland samlare? torbjörn wikland

fib 11


Ekonomi.

Vem tjänar på riksbankens minusränta? För dig som är genomsnittligt obevandrad i makroekonomi är termen minusränta lika begriplig som fotbollsregeln offside – du har hört talas om den, tror dig veta ungefär vad det är för något men skulle inte kunna förklara den för någon utan att darra på manschetten. Om du känner dig träffad, eller bara vill få en ny ingång till sakernas tillstånd, följer här en lathund över penningpolitikens fördelningseffekter.

N

TEXT william antonen FOTO riksbanken

är riksbanken i februari beslöt att för första gången sänka styrräntan ner till negativt territorium utbrast Svenska Dagbladets reporter Andreas Cervenka på Twitter: ”Det riksbanken gör innebär en enorm förmögenhetsöverföring från fattiga till rika & och från nästa generation till dagens. Känns fräscht.” Vad menar han med det, penningpolitik handlar ju om inflation? – frågade sig många i hans följarskara förvirrat. Avsikten var, och är, mycket riktigt att få upp inflationen till det (något godtyckliga) målet på 2 procent som sattes i svallvågorna av det tidiga 1990-talets finansmarknadsturbulens. Det är vad som brukar kallas riksbankens mandat, eller uppdrag. Målet är bland annat viktigt för att arbetsmarknadens parter skall kunna ha ett ankare att utgå från vid avtalsrörelsen. Inflationen, alltså hur värdet av pengar har förändrats, kan även ses som ett mått på temperaturen i ekonomin. En centralbank kan sänka styrräntan för att stimulera ekonomin genom investeringar och ökad konsumtion, eller kyla av den genom det omvända. Något förenklat brukar man säga att centralbanker trycker pengar som inte finns. Detta gör riksbanken i dag genom köp av statsobligationer. I kombination fib 12

med sänkt ränta (vilket är den avgift man får betala för pengar) ökar penningmängden i ekonomins kretslopp, köpkraften stärks, priserna stiger och därmed (förhoppningsvis) inflationen. Nu kan man fråga sig vems köpkraft som stärks. Det Cervenka menar med rika i ovanstående avseende är den grupp av hushåll som har sett sin bostad och aktieportfölj stiga i värde med centralbankens goda minne. När räntan sänks gynnas hushållen som får mer över till konsumtion, tack vare lägre ränteavgifter på sina lån. Räntekvoten, det vill säga den del som hushållen betalar i ränta av sin disponibla inkomst, har sjunkit från över 10 procent i början av 1990-talet till under 2 procent idag. Aktiemarknaden gynnas av låga räntor. När det inte lönar sig att lägga pengarna på bankkontot flyttas de dit med chans till högre avkastning. Likaså gynnas bostadsmarknaden av det låga ränteläget, då det blir billigare att låna till hus eller bostadsrätt. NÄR RIKSBANKEN började sänka räntan, i december 2011, låg inflationen på plus 2,3 procent, och därefter har inflationen sjunkit till minus 0,1 procent. ”Men däremot har man fått upp bostadsrätts- och småhuspriserna till en årstakt till 18 respektive 15,5 procent.” Det konstaterade chefsekonomen för Erik

Penser Bank, Sven-Arne Svensson, i slutet av sommaren. Det faktum att inte alla äger en bostad, och därmed står utanför kvadratmetervälståndet, är det svårt att tvista om. Men vissa bedömare vill framhålla att så gott som alla i Sverige är aktiespekulanter, vare sig man själv är aktiv eller har ägande via pensionsfonder. I sådana fall borde vi alla tjäna på den förda politiken. Men hur ser det egentligen ut? Den frågan är inte helt enkel att svara på. När förmögenhetsskatten avskaffades 2007 kunde Statistiska centralbyrån, SCB, inte längre få fram statistik över hushållens tillgångar, då skyldigheten för banker och andra att lämna kontrolluppgifter för finansiella tillgångar och skulder upphörde. Detta skapade problem för magasinet Connoisseur (som distribuerades till dem med en nettoförmögenhet på minst 5 miljoner kronor) men också för den som vill utforska fördelningen av tillgångar i befolkningen närmare. I SEB:s sparbarometer för det första kvartalet i år konstaterades att ”en stark börs, fortsatt stigande bostadspriser och det största nysparandet för ett första kvartal sedan finanskrisens inledning, ger än en gång nya rekordnivåer för hushållens tillgångar”. I rapporten kan man också utläsa befolkningens totala förmögenhet, fördelad på olika tillgångar. Här framgår att bostäder står för drygt tre femtedelar av förmö-


Stefan Ingves, chef för Sveriges Riksbank.

genheten och andelen direktägda aktier cirka 15 procent, medan resten fördelas på mindre åtkomliga resurser såsom pensioner och försäkringar. Enligt SCB är den genomsnittliga aktieportföljen värd 465 000 kronor – om du är en man. För kvinnor ligger den på 343 000 kronor. Medianportföljen, det vill säga portföljen i mitten av intervallet mellan den minsta och största, är samtidigt värd 29 000 respektive 24 000 kronor, vilket enligt SCB beror på att ”aktieförmögenheten är kraftigt snedfördelad med ett relativt litet antal individer som äger en stor del av börsvärdet”. FÖR ATT TALA klarspråk äger de 5 procenten med störst innehav 77 procent av aktieförmögenheten. År 2010, då den procentuella fördelningen var ungefär likadan, var två tredjedelar av de 5 procenten med störst innehav män. Och samtidigt som andelen aktieägare i totalbefolkningen har minskat stadigt (från toppnoteringen 22,6 procent 2002 till 13,8 procent vid utgången av 2014) har den totala aktieförmögenheten hos befolkningen ökat. Den uppmärksamma läsaren kan nu dra slutsatsen att även skulderna har växt. Det stämmer. Sverige har en låg statsskuld, men den privata skuldsättningen uppgår till 170 procent av den disponibla inkomsten.

Detta avfärdas ibland med att hushållens förmögenhet är stor. Konjunkturinstitutet bedömer emellertid att ett prisfall om 20 procent på bostadsmarknaden skulle räcka för att drabba konjunkturen negativt. Konsekvenserna skulle bli minskad köpkraft och därmed ökad arbetslöshet, vilket torde vara allas angelägenhet. Förutom internationella organ som OECD, Internationella valutafonden och Världsbanken har även Riksgälden och Finansinspektionen gått ut och varnat för det växande svenska privata skuldberg som gödslas av minusräntan. riksbanken har själv lagt pannan i djupa veck över utvecklingen, vilket kan tyckas ironiskt. Skulderna ligger emellertid inte i riksbankens mandat att åtgärda. Ska man tro ovanstående resonemang lutar det alltså åt att minusräntan har gynnat de redan besuttna och därmed förstärkt den utveckling med stigande inkomstklyftor som redan pågått under en längre tid. Förutom den moraliska rättviseaspekten kan det enligt den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD få både praktiska sociala och ekonomiska negativa konsekvenser. ”Ojämlikheten i OECD-länderna är vid den högsta nivån sedan mätningarna startade… Genom att inte hantera ojämlikheten skadar regeringar sina samhällsstrukturer (läs revolution) och den långsiktiga tillväxten”

Det framhöll OECD:s generalsekreterare Ángel Gurría i ett oväntat rättframt uttalande i samband med organisationens senaste jämlikhetsrapport tidigare i år. Statistiken innehöll inga detaljerade siffror om Sverige, men i samma rapport från 2013 framgick att Sverige var det land där den relativa fattigdomen har ökat mest de senaste decennierna. OM MAN SKA TRO OECD kan man begränsa de växande inkomstklyftorna genom att höja skatten för höginkomsttagare då ”en omfördelning via skatter och överföringar är ett kraftfullt verktyg för att bidra till mer jämlikhet och tillväxt”. Hade frågan om vem som tjänar på minusräntan ställts till någon i riksbankens direktion hade svaret sannolikt varit: inflationsmålet. Enligt Pensers chefsekonom och ett växande antal andra kritiker av lågränteläget har dock inte inflationen hjälpts upp avsevärt, vare sig i Sverige eller andra länder som tillämpar liknande penningpolitik. Däremot har man förminskat handlingsutrymmet vid en eventuell lågkonjunktur, som är det traditionella användningsområdet för centralbanksstimulanser. I händelse av ett sådant scenario kan följande fråga i stället bli aktuell: Vem förlorar på riksbankens minusränta? ■ ■ fib 13


Intervju.

”FÖR LÅNGT BORT FRÅN VÅRA LÄSARE” Tanja Holm åkte till Jemen i jakt på den bästa storyn, men upptäckte snabbt att avståndet gjorde redaktörerna ointresserade. Helt plötsligt var hon själv mitt i en revolution och kunde intervjua dem ingen annan kom åt. TEXT pelle sunvisson FOTO tanja holm

Varför Jemen? – Jag hade bott två år i arabisktalande länder, Egypten och Libanon. På något sätt ville jag vidare. Jag ville in i språket mer och då var Jemen ett land som var så viktigt. Det kallas den arabiska vaggan och är arabiskans och arabernas ursprung. Samtidigt var det en plats som man hörde så väldigt lite om i Sverige. Jag tänkte väl att det skulle vara möjligt för mig att frilansa som reporter därifrån. Var det möjligt? – Knappt. När jag väl hade flyttat ner kom jag på att anledningen till att så lite skrevs om Jemen, trots det pågående inbördeskriget och trots att USA hade gjort regimen till en partner i kriget mot terrorismen, var att folk tyckte att Jemen var för långt bort. För långt bort från våra läsare skrev en redaktör. Och att som ny, oetablerad frilansare ta sig an ett land som är okänt var svårt. Det var ett land som inte drar läsare och en person som inte drar läsare. Efter ett tag insåg jag att det misslyckat. Men då var jag ju redan fast. Jag hade börjat studera och lära känna människor. Så du kom dit med hopp om att skriva. fib 14

Tanja Holm.

FOTO: HAMZA SHIBAN

Det visade sig omöjligt. Ändå stannade du i fem år. – Ja, jag tänkte hela tiden: lite till, jag stannar lite till. Och jag skrev ju hela tiden även om det inte publicerades. Jag tänkte om jag bara skriver ihop något och jag nästa gång skriver nåt som är tillräckligt bra så kommer de att vilja ha allt. Men så blev det ju revolution. Det började i Tunisien och Egypten och plötsligt stod jeminiterna på gatorna. De krävde regimens fall och ett helt nytt samhälle. Mina grannar började prata politik på ett annat sätt. Universitetet blev en tältstad som döptes till Förändringens torg. Snart såg jag andra reportrar utvisas och då blev det plötsligt en fördel att jag inte var känd

som journalist. När jag var där och intervjuade aktivisterna så var jag ju student, inskriven vid universitetet. Mina papper var i ordning och det blev min täckmantel. Nästan en sorts wallraffande? – Ja, jag har aldrig tänkt på det så, men det var det nån recensent som skrev. Jag såg det bara som att jag stannade kvar. Nu rasar ännu ett krig i Jemen, och landet finns emellanåt med i nyhetsrapporteringen, men där ges sällan någon riktig bakgrund till konflikten. Vad borde rapporteringen ta upp? – Att det här är ett land som har en social kontinuitet som sträcker sig tillbaka över 3 000 år. Att den gör det för att jemeniterna under generationer har utvecklat en konflikthantering mellan människor, mellan olika grupper av människor och mellan regioner. Inom de här traditionerna finns det lösningar. Det handlar i grunden om att olika människor ska föras samman och prata. Det är ovanligt i Jemens historia att en grupp skulle tränga sig in i en annan grupps område. Och även om gränserna har varit delvis flytande har de respekterats. Det som händer nu


Protest i Sanaa under den arabiska v책ren.

fib 15


REPORTAGE Tanja Holm vid huvudstadens universitet, där hon studerade arabiska. är att de lokala traditionerna av att medla, hitta lösningar och samarbeta har satts ur spel eftersom det finns andra krafter som tar över. Vilka är de andra krafterna? – Bland annat Saudiarabien som är fruktansvärt rädda för att de delar en 180 mil lång gräns med en republik. Något som de inte hade behövt göra innan det religiösa styret avskaffades i Jemen 1962. För Jemen är arabiska halvöns rebell. Det är republiken bland kungadömena. Det är ett land där kvinnor redan på 1970-talet krävde och tog sina rättigheter i före detta Sydjemen. Så de har gjort flera revolutioner och försökt gång på gång. Så Saudiarabien är ju rädda för att om det lyckas i Jemen, ett land stort som Frankrike och med en befolkning på närmare 30 miljofib 16

ner. För blir den här republiken demokratisk så är det ju självklart att det påverkar vad som händer kungahusen omkring på halvön. Men så länge som Jemen misslyckas är det inte lika hotfullt. Jemeniterna upplever sig vara en spelplan för utländska makter. Det är Iran som av allt att döma stöder houthi-rörelsen, Saudiarabien som har stött den avsatta regeringen och USA som har sitt eget så kallade krig mot terrorismen outsourcat på den tidigare regimen. Revolutionen 2011 handlade inte bara om att varannan är analfabet, att varannan inte vet när de ska få äta sig mätta nästa gång eller att det är så långt till jämställdhet. Den handlade också om att förändra relationen till omvärlden, till Saudiarabien och till USA, och att ta makten över sitt land. Den handlade om att det

jemenitiska folket ska bestämma händelseutvecklingen. Är det den här revolutionen som nu har slutat med den militära interventionen? – Ja. Efter elva månader av dygnet runt-protester slutade revolutionen med att den etablerade oppositionen under tryck från Saudiarabien undertecknade ett avtal med president Saleh. Presidenten skulle avgå i utbyte mot immunitet. Oppositionen fick i sin tur större representation och särskilt det parti som har närmast band till Saudiarabien. Det här var så klart en besvikelse. Samtidigt hoppades många på det faktum att det ändå bara skulle vara en övergång. Efter två år var det sagt att allmänna val skulle hållas. Det första fria valet på den arabiska halv-


Segerglädje under den arabiska våren 2011, när revolutionen ännu pågår. ön. Men när valet sköts på en obestämd framtid lämnade det ett utrymme för missnöjesrörelser som kunde lova snabbare förändring. Och det här gav plats åt houthierna? – Ja, de hade redan lyckats etablera sig i sin åsidosatta provins. När jag reste där efter sex inbördeskrig mellan dem och regeringen berättade människor att de bara kände regeringen genom deras vapen. Så där hade ett missnöje funnits länge och houthierna anslöt sig till revolutionen ganska snabbt. Det var ungdomarna som gick ut och sedan kom houthierna och gav sitt stöd. Blev revolutionen då väpnad? – Nej, houthierna lämnade sina vapen och gick in i tältstaden där de möttes av en stor betongkloss med texten salmiya.

Det är det arabiska ordet för fredlig och det var ungdomarnas krav. Det här skulle bli en fredlig revolution till skillnad från de tidigare som hade varit väpnade. När blev den väpnad? – De partipolitiskt oberoende ungdomarna som drog igång den arabiska våren skulle säga att revolutionen aldrig blev väpnad utan kapades av Gulfstaterna. När houthierna tre år senare, sommaren 2014, kallade folket till nya massprotester på gator och torg hade vissa av dem däremot vapnen med sig. De lovade att avsätta varenda förtryckare och sa att de inte skulle ge upp förrän revolutionen hittat in i maktens alla rum. De ser själva sin kamp som en förlängning av den arabiska våren, men flera av dem som drog igång den ser på houthiernas uppror som något helt annat.

Vad tror du kommer att hända nu? – Jag tror att den saudiska koalitionen kommer fortsätta att fälla bomber. De menar att det är för att trycka tillbaka houthierna och jag tror att deras mål är att göra det innan årsdagen av houthiernas väpnade intagande av huvudstaden den tjugoförsta september. Hur det ska gå till har jag jättesvårt att se. Houthierna har huvudstaden väldigt mycket i sitt grepp fortfarande. Antagligen blir det ännu fler bomber. Åker du tillbaka? – Inshallah. ■ ■

Missa inte recensionen av Tanja Holms bok Jemen är bra på sidan 37. fib 17


Granskning.

Johanne Hildebrandt – debattör och lobbyist

Det är höst 2012. Jag har nyss gripits i Luleå och Johanne Hildebrandt skriver på Svenska Dagbladets ledarsida. Hon rasar över ”den orimliga flatheten inför politisk brottslighet”. Den här samhällsfarliga brottsligheten exemplifieras genom exempel från tre olika rörelser. TEXT pelle sunvisson

D

sades det. Min text publicerades i ETC. Och historien kunde varit slut med det.

ATT EN 77-ÅRIG aktivist i Ofog gäckat vakterna under tio timmar och att två aktivister i samma ålder året innan tagit sig ända in på flygbanan i Vidsel lär knappast vara bra reklam. Om folk inte kan fås att tro att de är terrorister som använder sig av maffiametoder vill säga. Det blev ingen replik. Bara personer som har blivit felciterade har rätt till det

MEN SÅ EFTER en debatt om Försvarsmaktens rekrytering i Studio Ett nyligen twittrade hon om något jag hade sagt. När hon ändå var ”på tråden” eller snarare ”i tråden” frågade jag om den gamla texten. Reaktionen var minst sagt märklig. En ström av nya frågor och ovidkommande anklagelser men inget svar. Så efter att ha konkretiserat mina

fib 18

ILLUSTRATION: KRISTINA ERIKSSON OCH HANS-MAGNUS MEINCKE

et handlar om Ofog (vars aktivister alltså nyss hade varit inne på F21 och testområdet i Vidsel under en av de där ständigt växande flygövningarna), om Kristna fredsrörelsen (som utanför ett seminarium i Almedalen genomfört en manifestation iklädda folkdräkter och beväpnade med pappvapen) och djurrättsrörelsen (i texten bara representerad av aktioner med brända bilar och trakasserier). Att den som genom sin militarism fått smeknamnet Bomb-Johanne går hårdast åt Ofog är inte oväntat. Vi är ”människor med dimmig världsuppfattning och rosa revolutionsdrömmar” och vår aktivism är ”ren och skär brottslighet, maffiametoder som ibland gränsar till terrorism”. Men det var varken för omdömet om aktivismen eller om personerna som jag sökte en replik i SvD. Det var något med underskriften. Hildebrandt skriver under som författare och säkerhetskonsult. Företaget hon är konsult för heter Saccredo. Det ägs i sin helhet av det ständigt växande vaktföretaget Securitas. Det vill säga samma företag som har ansvar för säkerheten vid såväl Vidsel som i Almedalen.

frågor blev det tyst. Jag var blockad. Nu tror jag inte på twitterdrama som textgenre och tycker att privatpersoner får blocka i princip hur de vill. Däremot vill jag gärna ha svar på mina frågor: Stämmer det att du under tiden jobbade för Seccredo som ägs av Securitas? Stämmer det att Securitas hade kontrakt att vakta de platser som nämns i texten? Stämmer det att din text gynnar Securitas intressen? ■ ■


En glimt av h e m sidan

Vill du läsa te xterna i sin helhet? Besö k fib.se.

ILLUSTRATION: KRISTINA ERIKSSON OCH HANS-MAGNUS MEINCKE

NORDISKA FREDSSAMTALEN i Deger-

fors fick en egen rubrik under vilken vi publicerade en rad filmade anföranden av bland annat Jan Myrdal,Thage G Peterson, Maj-Britt Theorin och Hans Öhrn. På webben utspelades dessutom en animerad debatt om romernas situation. Först till följd av en sverigedemokratisk hatkampanj vid Östermalmstorgs tunnelbanestation, som revs ned av 1 500 förargade medborgare. I ett inlägg skrev FiB/K:s webb-redaktör: ”Pudelns kärna – det som förargar folk – är alltså att Sverigedemokraternas kampanj inte är någon politisk kampanj. I stället är syftet med den att mobba tunnelbanetrafikanter som redan råkat illa ut. Mobbning är ingen politisk fråga, det är heller inget man bör tolerera i yttrandefrihetens namn. Mobbning är mobbning, och något som bör avbrytas av dem som upptäcker den. I fall av barnmobbing är det lärarens och de andra barnens uppgift. På arbetsplatsen är det arbetsledarens och kollegornas uppgift. I resten av samhället kan polisen avbryta, men även andra människor som upptäcker mobbningen. Det kallas civilkurage, och sådant finns det för lite av.” I SAMMA ÄMNE skrev Olof Rydström en

sansad och kunnig debattartikel efter en serie attentat mot fattiga EU-migranter, och en politisk debatt som i övrigt har förts i falsett: ”De flesta medier och debattörer använder orden ’tiggare’ och ’romer’ som om de vore synonyma begrepp. Att de historiska romska grupperna i Sverige inte tigger, utan har helt vanliga jobb, tycks vara en omöjlig faktauppgift att lära sig för journalister och politiker. Den romska kulturen blir därmed, i allmänhetens ögon, inte något deltagande i samhället. Mediebilden blir istället att romer lever utanför samhället. Vi ser hur SD:s myt om det påstått negativa med kulturblandningar indirekt bekräftas genom mainstreamdebattens slarviga jargong.” SOM VANLIGT HAR Palestinafrågan varit viktig på webben. I sitt inlägg skriver Gunnar Olofsson om det svenska vapensamarbetet med apartheidstaten Israel: ”Det var under (S)-regeringen Persson som det svenska vapensamarbetet med Israel tog fart på allvar, och en svensk militärattaché stationerades i Israel. Inför förra årets val lovade den rödgröna alliansen att stoppa samarbetet, något som hittills inte verkar

ha skett. Sverige och Israel har av allt att döma fortsatt sitt vapensamarbete, militärattachén har inte hemkallats och israeliska officerare deltar fortfarande veterligen i olika militära Nato- och EU-projekt tillsammans med svenska kollegor.” OCH APROPÅ ETTÅRSDAGEN av eldupp-

höravtalen av Gazamassakern, sa Joacim Blomqvist under ett möte på Gustav Adolfstorg i Malmö: ”Det råder fred i Gaza. Tror du mig inte så läs tidningen. Där står inget om att Israel under första halvåret 2015 sköt en palestinier till döds och ytterligare 41 sårades på Gazaremsan. Under perioden januari till juni 2015, genomförde israelerna 93 eldöverfall mot palestinier både till lands och till sjöss. Man sköt på jordbrukare, yrkesfiskare och på obeväpnade demonstranter. Den israeliska armén införde ensidiga no go-områden i närheten av den mur som innesluter Gaza, samt i havet, utanför det belägrade områdets strandremsa. Under tidsperioden sköt palestinierna fem raketer på Israel, som inte vållade någon skada alls.” URVAL: joacim blomqvist, webbredaktör fib 19


– Det här sista året när jag mer på allvar har gått in i fredsfrågan från ett politiskt håll har känts helt naturligt, säger Stina Oscarsson.

Grävde grop till USA för fredens skull Stina Oscarsson har kämpat för freden sen hon var sju år. Främst genom kulturen, men nu ger hon sig in i politiken och ska utreda Nato bättre än vad politikerna gör.

V

text pelle sunvisson | foto eva wernlid i kommer med cykel från varsitt sida av Götgatspuckeln. Stina Oscarsson är somrigt brunbränd och utstrålar semester. Vi småpratar medan vi väntar på fotografen. Hon berättar att hon har varit tre veckor i sommarhuset på Öland. Men någon semester i vanlig mening har det inte varit. – Jag har skrivit två pjäser och en roman, säger hon som det vore den mest naturliga sak i världen. Att vi andra kämpar i månader och år för att få ihop en enda roman verkar hon lyckligt omedveten om. fib 20

Jag hör mig själv stamma fram frågan hur det är möjligt. – Själva slutskrivandet tar inte så mycket tid. Det är researcharbete, idéarbete och nån sorts innehållsmässig planering. Det är som att måla ett hus. Sista varvet är bara en tiondel av jobbet. PÅ NÅGOT SÄTT ÄR DET karaktäristiskt för

henne. Tysta tankepauser och smattrande snabba svar. Muntliga eller skriftliga. Några mellanlägen finns inte. Eller hinns inte med. Och så verkar det alltid ha varit.

– Jag skulle säga att det är fredsfrågan som alltid har drivit mig. Åtminstone sedan jag var sju år. Då bestämde jag och min bror att vi skulle bli fredsarbetare. Vi byggde ett flygplan för att flyga iväg och prata med USA:s president. Vi hade förstått att skulle man skapa fred på jorden måste man prata med honom. Så vi byggde ett flygplan och när det inte lyfte byggde vi en båt och seglade iväg längs havet flera kilometer. Den där flotten drev iväg i en storm så småningom. Då bestämde vi oss för att gräva en grop; vi hade ju kom-


mit på att jorden var rund, och grävde ett helt sommarlov. Vad hade ni tänkt säga? – Att han måste sluta kriga. Vi var blint övertygade om att han skulle lyssna. Det är helt fantastiskt att man kan lägga alla sin energi på det. Gropen som vi grävde finns fortfarande kvar. Om två personer gräver i tio veckor hela dagarna så blir det rätt djupt. Nu finns den där som en påminnelse om den där fantastiska naiviteten som var så sann och om den blinda tron på samtalet. Det har jag burit med mig sen dess. BÅDE SAMTALET OCH fredsfrågan har fått

utrymme i serien Möjliga samtal under Stina Oscarssons tid som chef för Radioteatern och i uppsättningar som Fredsvarietén och Mor Courage under tiden som ledare för Orionteatern. Men kanske är uttrycksformen nu på väg att växla. – Det här sista året när jag mer på allvar har gått in i fredsfrågan från ett politiskt håll har känts helt naturligt. Jag har aldrig känt mig så hemma som nu för jag är så säker på vad jag partar om. Även om jag så klart kan vara osäker på fakta som jag inte har fått reda på så känner jag mig så moraliskt hemma. Det känner jag också när jag sitter och läser om kvinnorna i fredsrörelsen. När jag sitter och läser Elin Wägner och Alva Myrdal och ser hur hårt åtgångna och så hånade de har blivit är det mycket lättare att klara av allt man får utstå när man ger sig in i debatten idag. Så du känner igen dig? – Ja! Absolut! Och på det sättet vet man vad som väntar. Alva Myrdal drev trots allt motstånd nedrustningsförhandlingarna i FN och trots alla påhopp mobiliserades kvinnor till gigantiska manifestationer redan innan rösträtten. Man är på rätt spår när man blir påhoppad. Betyder det här skiftet att du har tappat tron på kulturens kraft? – Den där frågan ställer jag mig nästan varje dag. Men nej, jag har väl egentligen alltid funderat... För mig har det yrke jag har valt aldrig varit det viktigaste. Jag ser det inte som att jag är dramatiker och det kommer jag alltid vara. Jag ser det snarare som att jag drivs av vissa grundläggande värderingar och vissa frågor som jag tyck-

er är viktiga. Varje fråga kräver sin form av engagemang. Jag försöker alltid vara på den plats där jag gör mest nytta. Jag frågar också om nästa steg är att ge sig in i partipolitiken. Stina Oscarsson utesluter inget. Hon gör sällan det. I stället berättar hon att hon under sommaren har fått ett kvitto på att hon verkligen kan förändra genom sitt skrivande. I en kedja av händelser som börjar med trädgårdsarbete på lantstället på Öland skriver hon en text om att allting egentligen bara är till låns. – Det var en insikt jag fick när jag stod där och grävde under äppelträdet och förstod att trädet antagligen skulle leva längre än jag. Och jag tror att ett grundproblem när vi jobbar med de här långsiktiga frågorna handlar om att vi inte accepterar att vår egen tid är ändlig, att vi faktiskt ska dö och att allting bara är till låns. TEXTEN PÅ DET EXISTENTIELLA temat att

allting bara är till låns publiceras på Aftonbladets kultursidor. Nästan ett år senare ringer Veckans affärer. – De vill ha med mig på ett seminarium tillsammans med en man som heter Kjell Johansson. Det visar sig att den här Kjell Johansson har ett stort hissföretag i Alvesta och tjänat enormt mycket pengar på det. Att tjäna pengar har också varit hans mål i livet. Fram till dess att han läser min artikel. Den slår ner som en blixt i honom. Han bestämmer sig för att ställa om hela hissproduktionen till hållbart. Varje del ska gå att byta för sig och ska bara bytas när det behövs. I stället för att sälja företaget och tjäna mer pengar ombildar han det nu till en stiftelse som ska garantera att inriktningen på hållbarhet fortsätter. Han vill ha med mig i styrelsen. Och jag som har hisskräck! 2008 initierade Stina en skuggutredning som ett alternativ till den kulturutredning som den borgerliga regeringen hade tillsatt. Genom den alternativa utredningen kunde det ständiga hotet om kommersialisering av kulturen hållas stången ännu en tid. I somras offentliggjordes planerna på en alternativ Natoutredning med Stina som en av åtta medlemmar. – Det är klart att det är inspirerat av skuggutredningen. Men det kommer ju

också till en punkt där man ser att det är bara de som vill att vi ska gå med i Nato som vill ha en utredning. Det blir antagligen helt konstiga direktiv till en sån utredning om den blir verklighet. Så det är en anledning. Sedan har socialdemokratins dubbelspel i den här frågan stört mig enormt. Att som Folkpartiet eller Moderaterna säga att vi ska gå med är en sak. Men att säga att vi inte ska gå med och inte ha en utredning och samtidigt ta alla de här stegen – värdlandsavtalet och övningsverksamheten - mot ett medlemskap är ett hån mot demokratin. Vi behöver utreda konsekvenserna av det här dubbelspelet och det måste upp innan riksdagen röstar om värdlandsavtalet. Vad kan vi förvänta oss av utredningen? – I bästa fall framkallar vi en regeringskris och kanske är det vad som krävs för att frågan ska tas på allvar. Jag har väldigt svårt att se att Miljöpartiet kommer kunna rösta ja till värdlandsavtalet. Det skulle också kunna bli en intern kris inom sossarna. Redan är flera ledande sossar öppet kritiska och det finns en enorm splittring inom socialdemokratin. S-kvinnor med sin historia måste ju gå ut om de bara på allvar förstår vad det här handlar om. Det vore konstigt annars. Samma sak med broderskapsrörelsen och SSU. Alla de här grupperna har platser i verkställande utskottet. STINA OSCARSSON BESKRIVER SIG själv som en strateg. Den klara uppfattningen om vilka grupper och nyckelpersoner som kan påverkas är ett tecken på det. Men där finns också något annat. När svaret glider över i möjligheterna till ett brett folkligt motstånd gnistrar ögonen lite extra. – Under det här senaste halvåret när jag har varit ute och pratat i Sverige har det blivit så tydligt att folk är trötta på snacket om Ryssland, militarisering, upprustning och vapen. Väldigt, väldigt många känner att det är något skevt i debatten. Min dröm är att vi inför värdlandsomröstningen ska kunna göra en landsomfattande manifestation. Typ Kvinnornas fredssöndag. Kunde de få ihop nästan 100 000 kvinnor på 350 orter i Sverige 1915 så kan väl vi i dag? ■ ■ fib 21


Debattören, partiledaren och aktivisten Gudrun Schyman argumenterar mot medlemskap i den militära alliansen

”Nej till Nato! Skrota värdlandsavtalet!”

N

u är det dags igen! Jo, nu ska vi plocka fram banderollerna som det står ”Nej till Nato” på, som det står ”Avskaffa kärnvapnen” på, som det står ”Fred och frihet” på. Alla vi som var med under 1970- och 80-talens breda fredsaktivism kommer ihåg hur det var. I en del kommuner runt om i landet skrevs det motioner om att kommunen skulle var en kärnvapenfri zon. I Göte­ borg togs det till och med beslut. Det betyder att inga kärnvapenbestyckade fartyg får komma in i hamnen. På Österlen, där jag bor, hade vi möten och marscher som samlade flera hundratals personer, bland annat en marsch som sammanstrålade i Simrishamns hamn på exakt samma tid som en liknande stjärnmarsch gick i mål i Paris. VI VAR EN DEL AV VÄRLDEN och den

Europeiska fredsrörelsen. END (European Nuclear Disarmament), som bildades som protest mot planerna på utplacering av PershingII-robotar vid gränsen mellan väst och öst, var en aktiv del av brobygganden över Berlinmuren. När väl muren föll, den största och mest genomgripande säkerhetspolitiska förändringen i vår tid, i vår del av världen, föll den utan vapen och utan våld. Den föll för att det fanns en stark längtan efter förändring hos tillräckligt många på samma gång.

fib 22

I år, nästan 35 år senare, demonstrerade vi i hamnen i Simrishamn igen. Det var i mitten på juni och vi hade bombplan (B52:or) i luften och vid Ravlunda skjutfält landsteg US-Marine. Det var övning. En av många, årligt återkommande. I år större än tidigare och Natoledd. Återkommande och växande militärövningar med Nato och, det senaste, ett värdlandsavtal med Nato, är alltså Sveriges svar på, en som man menar, förändrad hotbild. Värdlandsavtalet, som togs fram i den gamla regeringen just innan valet och som den nya regeringen fortsätter att arbeta med, betyder att Nato ska få tillträde till Sveriges territorium, kunna ha både vapen och soldater här och även kunna sätta upp ett högkvarter här. Det är inte köksdörren på glänt alltså utan det är öppna portar på vid gavel i den stora entrén. Detta har skett, så här lång, utan någon debatt alls i medierna eller i riksdagen. Frågan ska upp i vår i riksdagen, men då bara för att det behövs beslut om huruvida Natos aktiviteter på svensk mark ska vara momspliktiga eller inte. Hela frågan om försvars- och säkerhetspolitiken har alltså reducerats till en fråga om teknikaliteter. Ett demokratiskt haveri! Visst är utvecklingen i Ryssland oroande. Men det är inget skäl för att Sverige ska driva en politik som leder till ytter­ ligare spänningar. En politik som ger

Putin fler argument för att rusta upp militärt och för att dra åt friheten på hemmaplan. Ryssland har inget strategiskt intresse av att anfalla Sverige. Många är överens om det. Landets ökade aktivitet i Östersjöområdet bottnar snarare i att Nato ökat sin aktivitet drastiskt i området och närmat sig Rysslands gräns. Vad vi ser är en klassisk osäkerhets­ spiral som leder till en klassisk kapprustning. Detta måste inte Sverige delta i. Det betyder inte att ursäkta rysk expansion. Det finns faktiskt alternativ mellan militär upptrappning och total passivitet. Ett är att stödja de demokratirörelser som fortfarande finns i Ryssland, att hjälpa fredsoch solidaritetsorganisationer att jobba i landet, att via diplomati och dialog föra fram stark kritik mot att HBTQ-personer förföljs, att journalister fängslas och att föreningar förbjuds. Rysslands folkrättsvidriga invasioner av sina grannländer ska självklart fördömas på alla politiska nivåer men en ökad militarisering från väst ger bara president Putin ammunition till fler övergrepp och än värre förföljelser av regimkritiker och oppositionella. DE SOM TJÄNAR MEST på den ökande

militariseringen av säkerhetspolitik är naturligtvis vapenindustrin. Den tydliga trenden är att västvärlden framställer alltmer högteknologiska vapen som man sedan prackar på utvecklingsländer,


Gudrun Schyman menar att den ökade ryska aktiviteten i Östersjön beror på att NATO ökat sin närvaro. FOTO: ELISABETH OHLSON WALLIN

under förevändning av att säkerheten är hotad. Trots att militarismen inte fungerar så fortsätter detta vansinne. Mäktiga ekonomiska intressen driver på och deras vinster betalas av oss medborgare. De samhälleliga förlusterna är globala och gigantiska. De mänskliga förlusterna är ofattbara. Idag resulterar det väpnade våldet i att nära 60 miljoner människor är på flykt i världen. Hälften är barn. SVERIGE ÄR EN DEL i detta. Att Sydafrika,

efter sin självständighet, förmåddes att köpa Jas-plan istället för att använda sina pengar till undervisning, husbyggen och aids-bekämpning, var en ren utpressning. För ett år sedan, efter valet, tecknades liknande kontrakt med Brasilien, trots att landet har växande och väl kända fattigdomsproblem, just i dagarna illustrerade av gigantiska protestmarscher i ett hundratal städer runtom i landet.

De säkerhetspolitiska hoten i dag är inte främst militära. De säkerhetspolitiskt överhängande problemen är miljöförstöring, klimatförändringar, det globala våldet mot kvinnorna och de ökande brotten mot mänskliga rättigheter. För att möta de hoten behöver vi varken medlemskap i Nato, bestyckade Jas-plan eller återinförande av den allmänna värnplikten. Vi behöver en långsiktig avmilitarisering av befintliga och kommande konflikter och en ny säkerhetspolitik, som utgår från mänsklig säkerhet. Jag vill se ett Sverige som aktivt använder de unika möjligheter som finns i vår alliansfrihet. Den, rätt använd, ger oss möjlighet att medla i konflikter, ge bistånd till dem som behöver det, skicka personal för att skydda kvinnor, barn och gamla i konflikthärdar utan att bli misstänkliggjorda. Inte minst ger det oss en möjlighet att internationellt driva på för

global avrustning och en utveckling av en förebyggande konfliktlösningsmodell, som via early- warningsystem förhindrar militarisering av konflikter. ALLA VET ATT DET ÄR genom utveck-

ling, samarbete, kulturutbyte, handel, hälsovård, utbildning, fattigdomsbekämpning och jämställdhet som vi kan undanröja våldet. Därför är det hög tid att investera i just detta – en värld med mindre vapen och våld. Det är den enda utveckling som i praktiken leder till mindre väpnade konflikter och ökad säkerhet för människor. Successiv militär nedrustning, stopp för all vapenexport och en omställning av försvarsindustrin till civil produktion är en bra början. En förutsättning är att vi skrotar värdlandsavtalet och säger nej till Nato. Så fram med banderollerna nu! ■ ■ gudrun schyman partiledare feministiskt initiativ fib 23


Utrikes.

Sanningen om svarta fredagen i Gaza

E

n gemensam rapport från Amnesty International och projektet Forensic Architecture – Black Friday: Carnage in Rafah during 2014 Israel/Gaza conflict – sprider nu klarhet om vad som egentligen hände i Gaza under den ”svarta fredagen” den 1 augusti 2014, då israeliska styrkor på bara några timmar dödade minst 135, kanske så många som 200, civila varav minst 75 barn. Angreppet - som kom efter att en israelisk soldat försvunnit, och befarades vara tillfångatagen – iscensattes under det hemliga namnet ”Hannibaldirektivet”, och innebar att den israeliska armén i ett slag slängde alla regelböcker över bord och började angripa alla, militärer som civila, som kom i dess väg. Över 2 000 missiler och bomber avfyrades, varav omkring 1 000 under de första fib 24

tre timmarna. Angreppen fortsatte även sedan den israeliske soldaten förklarats död den 2 augusti. Israel har fram till nu förnekat varje brott i anslutning till anfallet – och för övrigt hela invasionen i Gaza – och inte genomfört någon utredning. Men nu finns nya bevis. Forensic Architecture är ett akademiskt multidisciplinärt projekt, kopplat till Goldsmiths, University of London, som med modern teknik – kartor, ritningar, geodata, satellitbilder och digitala modeller – satsar på att leverera ny information som kan läggas till grund för bland annat rättsliga processer om möjliga krigsförbrytelser. Tekniken har använts i studier av konflikten i Guatemala, fångläger på Balkan, drönarattacker och drunknade flyktingar. ”Det finns starka bevis för att isra-

FOTO: EANNA WESTER

Palestina i november förra året. Spåren från bombningarna under sommaren syns tydligt.

eliska styrkor har begått krigsförbrytelser” sammanfattar Philip Luther, chef för Amnestys Mellanöstern- och Nordafrikaavdelning. ”Den kombinerade analysen av hundratals fotografier och videor tillsammans med satellitbilder och ögonvittnesmål ger starka bevis för att de israeliska styrkorna har begått allvarliga brott mot internationell humanitär rätt som måste utredas”.

ANGREPPET KOM strax efter att en annonserad vapenvila fått människor att börja återvända till sina hem. Mängder av människor befann sig på gatorna i staden Rafah och många av dem, speciellt de i bilar, blev direkta måltavlor för attackerna. Ögonvittnen har beskrivit scener av fullständigt kaos och panik i ett inferno av F16-plan, drönare, helikoptrar


och artilleri som anföll civila fotgängare, bilar liksom ambulanser och andra fordon som evakuerade sårade. Ett vittne har beskrivit det som om målet var att pulvrisera Rafahs civilbefolkning. Forskargruppen från Forensic Architecture har använt sig av en rad sofistikerade tekniker för att analysera informationen om anfallet. Man har lagt ihop fotografier, videor och högupplösta satellitbilder med tidsindikatorer som vinkeln på skuggor eller formen och storleken på rökmoln som ”fysiska klockor” för att slå fast tidpunkt och plats för de olika händelserna – en process som kallas ”geosynkronisering”. Analysen avslöjar att de israeliska styrkorna attackerade mål med full kraft i det område där den israeliske soldaten troddes befinna sig, utan hänsyn till

civilbefolkningen. Två entonsbomber, de största Israel förfogar över, släpptes på ett hus med mängder av civila i närheten. Kratrar och olika skador talar för att sjukhus och ambulanser attackerades vid upprepade tillfällen. Desperata patienter flydde när sjukhuset Abu Youssef alNajjar anfölls. En ambulans med en sårad äldre man, en kvinna och tre barn träffades och fattade eld – och alla brändes till döds. DEN ISRAELISKA regimen har hela tiden

vägrat Amnesty och andra tillträde till Gaza för att på plats undersöka vad som har skett. Men med den nya tekniken kommer mycket att kunna klarläggas i alla fall. Israel, av vissa i vårt land betraktat som ett demokratiskt föredöme, vägrar konsekvent att samarbeta med

FOTO: EANNA WESTER

Två pojkar visar upp resterna av deras hemstad.

FN och humanitära organisationer, eller genomföra några egna utredningar om krigsbrott. På svenska liberala debattsidor får Israels ambassadör oemotsagd kräva att omvärlden nu måste ”sluta fördöma Israel”. Inför den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag, dit frågan om Gazakriget nu har hänskjutits, kommer detta dock knappast att vara någon vinnande taktik. Krigsbrotten måste utredas, de skyldiga straffas, blockaden av Gaza hävas och en fredlig tvåstatslösning av konflikten etableras. Annars kommer våldet och dödandet bara att fortsätta. Sveriges regering, som har erkänt staten Palestina, har en viktig uppgift att driva frågan vidare. Vänta inte med det! ■ ■ gunnar olofsson Ordförande i Borås Palestinagrupp

fib 25


Monopol tar över festivalerna

Sommaren 2013 spreds ordet festivaldöden i svenska medier. Två år senare är det uppenbart att det var en helt felaktig term. Att det skulle handla om att festivaler är döda stämmer inte, men de har förvandlats till vinstmaximerande tillställningar långt bort från den ideella musikfesten som man brukade förknippa ordet festival med. Frågan är vad som händer med utbudet och möjligheten för artister som inte har kontrakt med de största bokningsbolagen att få synas i framtidens festivalvärld? FiB/Kulturfront besökte festivaljätten Way Out West i Göteborg för att se hur den moderna tidens musikfester ser ut.

D

text och foto lucas de vivo

et är tropiskt varmt. 30  000 människor svettas i köerna för att få hämta ut det armband som de har betalt 1 800 kronor för. Och som nu inte går att få tag på längre då festivalområdet i Slottsskogen i centrala Göteborg inte kan ta emot fler. Det är publikrekord och helt slutsålt. Folk från hela Sverige, men framför allt Stockholm om man ska lita på de personer jag småpratar med, har åkt hit för att se Sveri-

fib 26

geunika världsartister som Beck, Pet Shop Boys och Ms. Laruyn Hill. WAY OUT WEST-FESTIVALEN gick av

stapeln första gången 2007 och har sen dess anordnat musikfester i Göteborg varje sommar. Festivalen arrangeras av bokningsbolaget Luger. Det ägs av Live Nation Sweden, dotterbolag till det amerikanska storföretaget Live Nation Incorporated. I samma koncern ingår

även Stureplansgruppen. Live nation och underföretag organiserar alla stora festivaler utom Bråvallafestivalen (som ägs av FKP Scorpio, ett stort tyskt företag specialiserat på festivalbranschen), och Sweden Rock (som organiseras av ett eget, vinstdrivande, företag) i Sverige i dag. Ingen festival med fler än 15 000 besökare, utom de två ovannämnda, ägs av någon annan än Live nation. När besökarna väl har köat klart och kommit in på konsertområdet möts de av lång gata kantad av alla de sponsorer som, antar jag, har betalt stora summor för att få visa upp sina prylar. Ett skoföretag betalar artister femsiffriga belopp för att de ska hänga i deras tält och har modeller på plats för att spela in reklamfilmer med ”festivalkänsla”. Ett företag som gör kofri mjölk har lyckats få hela området att inte servera konventionell mjölk och bjuder på en ganska god chockladdryck till de passerande. Tv-spelsföretag erbjuder testspel, kaffe­ företag häller upp ekologiskt och rättvisemärkt kaffe, ett chipsföretag skjuter med en kanon ut påsar med snacks och ett godisföretag erbjuder läckerbitar i utbyte mot att man lägger upp dem på sitt instagram-konto.


En av scenerna på festivalen var sponsrat av ett globalt energidrycksföretag.

DET ÄR STRÄNGT FÖRBJUDET att ta med egen mat eller dryck till konsertområdet. Den regeln står många funktionärer och ser till att den efterföljs vid ingångarna. Ibland med långa köer som följd. Men det gör inget, allt finns att köpa inne på området, för den som har råd alltså. Visserligen inte kött, då festivalen sedan 2012 är helt vegetarisk, men däremot en uppsjö av produkter menade att efterlikna just kött. Matpriserna börjar på 90 kronor för det billigaste snabbkäket och sträcker sig ända till över 200 kronor för den lyxigare maten. Är man törstig kan man också köpa en 33 centiliters öl, från ett mycket stort svenskt ölmärke som har köpt ensamrätt på att serveras, för 55 kronor. Första gången jag åkte på festival var det till Borlänge och den enorma tillställningen Peace and Love. Den startades som en reaktion mot våldet och nazismen som fått ett starkt fäste i området. Den växte sakta men säkert från några hundra besökare till nästa 50 000. En

liten ideell förening kunde plötsligt boka världens största artister till en liten stad i Dalarna. Men 2013 var framgångssagan slut. FKP Scorpio hade planerat att ha en festival samma helg som Peace and Love, och med några veckor kvar hade enbart 9 000 biljetter sålts och konkursen var ett faktum. Ett liknande öde drabbade Hultsfredsfestivalen, som är något av svensk rockfestivals urmoder. Den drevs också av en ideell förening som gick i konkurs. I Folket i Bild sex/sju- 2014 finns ett reportage om föreningen som försöker hålla festivalen vid liv trots den stenhårda konkursen. Årets upplaga av den nya Hultsfredsfestivalen drog runt 2 000 personer. DET ÄR ALLTSÅ LITE SOM när David möter Goliat, fast i verkligheten vinner den som är störst – för den har också råd att vara smartast. Den enda slutsatsen jag kan dra efter en helg på Way Out West är just

det att de har varit smartast. Det är dyrt att åka på Way Out West – men det är en otroligt bra organiserad festival. Trots att det är hur mycket folk som helst är det få köer, ingen trängsel och genomgående hög kvalitet på ljud och ljus på alla spelningar. De har lyckats få sitt varumärke att klinga hållbart och modernt genom att gå i bräschen för veganism och andra moderna trender. ÄVEN VALET AV MÅLGRUPP är smartast.

När ungdomsarbetslösheten, i skrivande stund, är 27,1 procent och studiebidraget inte har höjts på länge har arrangörerna insett att det inte är ungdomar som ska lockas. I stället är siktet inställt på vad som brukar kallas DINK:s (Dual Income, No Kids), alltså par med två bra betalda jobb från Stockholms innerstad som har semester och vill lämna huvudstaden en helg och bara vill ”festa loss”. Då kan man ta bra betalt och överpriser för mat och öl och ändå sälja massivs. ■ ■ fib 27


Vårt klimat är en summa av ”tillfälligheter” På Julafton 2014 innehöll en mängd dagstidningar en intervju med en talesman för SMHI: ”Den varma hösten ingen slump”. Intervjun ingav föreställningen att den gångna milda hösten varit en f ö l j d av en global uppvärmning. Men som nu atmosfären fungerar, både denna höst, nästa höst, och varje höst, beror i variationerna från år till annat, från säsong till säsong i huvudsak av slumpen, av tillfälligheter. Dock, i den långsamma klimatförändring, som tro­ ligen är på gång, kommer de ”varma tillfälligheterna” sakta men säkert överväga över de ”kalla tillfälligheterna”.

I

TEXT anders persson

ntervjun ger ett typiskt exempel på hur vi männi­ skor, också vetenskapligt skolade, gärna vill se ”orsaker” till allt som sker. Det är inte helt fel, det är denna strävan som drivit och driver fram den vetenskapliga utvecklingen. Men vi vet och förstår inte allt och i väntan på att vi vet och förstår allt måste vi introducera något som heter ”slumpen”. Denna ”slump” har till och med fått en egen veten­ skap ”statistisk”. I dagens samhälle med ett ständigt och intensivt flöde av sifferinformation påminns vi om vad den engelske författaren HG Wells lär ha skrivit: att i framtiden kommer det bli lika viktigt att förstå statistik som att kunna skriva och läsa. Detta var för 112 år sedan – så vi är nu i denna ”framtid”. Intervjun med SMHI-medarbetaren ger intressanta exempel på vanliga misstolkningar av statistisk. Så hävdas till exempel att medan medel­ temperaturen globalt de senaste 150 åren bara ökat 0.7–0.8 grader har den i Sverige ökat med 1.5–2 grader, det vill säga 2–3 gånger så mycket. Den svenska statistiken är byggd på goda observa­ tioner sedan åtminstone 1860-talet, men obser­ vationer av samma kvalitet globalt har vi först sedan 1960-talet tack vare satelliter som också kan bevaka de glest observerade oceanerna.

fib 28

Det är ett ämne för vetenskapliga debatter om och hur man kan rekonstruera det globala klima­ tet före 1960-talet. Men kör i vind, det kan vara sant att uppvärmningen i Sverige har varit 2–3 gånger större än i medeltal över resten av världen. Men det hela kräver lite djupare undersökningar eftersom man inte utan vidare kan jämföra ett mdelvärde över ett litet område med ett stort. Hur som helst kan inte resultatet tolkas som att kraftigare miljöåtgärder är nödvändiga i Sverige än i resten av världen! FÖR ATT NI SKA FÖRSTÅ vad jag menar kan jag

berätta om mina första dagar när vi hade flyt­ tat till Söderköping 2001. Vi trodde att det var en liten idyllisk småstad som skulle platsa i en Astrid Lindgren bok. Men en dag när vi öppnade lokaltidningen kunde vi läsa att ”Brottsligheten i Sverige ökar mest i Söderköping”. I en tabell kunde man se att den från 1999 till 2000 ökat med hela 33 procent. Jag hade mina dubier och tittade längst ner i tabellen, för att se var någonstans brottsligheten minskat mest. Jo, det var i Pajala med 25 procent. De stora städerna Stockholm, Gö­


teborg och Malmö låg någonstans i mitten med några procent upp eller ner. Det som hade gjort mig misstänksam var dels att Söderköping och Pajala var små orter och dels att ökningarna var misstänkt jämna. De avspeg­ lade kanske en ökning i Söderköping från tre till fyra brott, i Pajala en minskning från fyra till tre. Det fanns säkert ett tjogtal andra små orter som låg i toppen – eller botten.

eleverna bättre än vad de gjorde på de stora.” Detta är två

ganska olika saker! Jämför med ökningen av brottsligheten i Sverige. Bara därför att de samhällen där brottsligheten

ökade mest var små, innebar inte detta att små samhällen

hade större ökning. Mycket talar för att ökningen i alla små kommuner, från Söderköping till Pajala låg nära riksmedelvärdet på en eller annan procent upp eller ner.

DET ÄR NÄMLIGEN svårt, ja nästan omöjligt, att jämföra medelvärden från statistiska material som skiljer sig drastiskt i omfång. Variabilite­ ten har möjligheter att vara mycket större i små mängder än i stora. I USA lär man på 1960-talet har funnit att bra skolor, alltså skolor där eleverna presterade bäst, tenderade att vara mindre i omfång än stora skolor. Man hade kanske kunnat vänta sig att eleverna på större skolor med mer resurser skulle ha presterat bäst, men nu visade statistiken över­ tygande – trodde man – att det inte var så. Man inledde därför en politik för att bryta upp större skolor i mindre enheter. Jag vet inte om denna vantolkning berodde på dumhet eller medvetet politiskt bedrägeri för att gynna något slags privatisering. Men alltför sent upptäckte någon att om man ställde frågan: ”Vilka är de sämsta skolorna?”, visade det sig att de också var små, lika små som de ”bra” skolorna. Av samma skäl lär dödligheten vara större på små sjukhus än på stora – men också mindre. Nej, statistisk ljuger inte, men vi bedrar oss ständigt själva genom vår aningslöshet eller okunskap. ■ ■ PS: Inte ens Fib/K:s mycket kompetenta redaktion är im-

mun mot statistiska misstolkningar. En av mina meningar

ovan ”I USA lär man på 1960-talet har funnit att bra skolor, alltså skolor där eleverna presterade bäst, tenderade att vara mindre i omfång än stora skolor” ansågs av redak-

tionen rörigt formulerad och föreslogs ändrad till ”I USA fann man på 1960-talet att på mindre skolor presterade

Den engelske författaren HG Wells ansåg att det skulle bli mycket viktigt att förstå statistik i framti­ den, vilket alltså är den tid vi nu lever i. fib 29


Nya relationen mellan USA och Kuba

”Låt rättvisan göra oss till vänner” Efter 54 år av politisk och ekonomisk krigföring mot Kuba, kungjorde Barack Obama och Raúl Castro efter hemliga förhandlingar att länderna skulle återupprätta diplomatiska relationer. Den 14 augusti hissades den amerikanska flaggan på USA:s ambassad i Havanna. Det som håller på att hända mellan de två länderna kommer påverka hela Latinamerika. Vad har egentligen hänt?

V

åldtagen av USA föddes republiken Kuba den 20 maj 1902. När de ständigt upproriska kubanerna äntligen var nära att besegra den spanska kolonialmakten ingrep USA i kriget. Under fyra år stod Kuba under amerikansk militärockupation. Som villkor för att häva ockupationen tvingade USA kubanerna att acceptera det så kallade Plattillägget, som gav USA rätt att för all framtid inrätta en militärbas i Guantánamo, samt rätten att när som helst lägga sig i kubansk politik, även genom militära interventioner. Bland de högtidliga tal som hölls i Havanna i maj 1902 sticker två meningar av William Jennings Bryan ut. Han var en populistisk politiker i demokratiska partiet och medlem (tillsammans med Mark Twain) i det som då kallades Antiimperialistiska förbundet. – Gud gjorde oss till grannar. Låt rättvisan göra oss till vänner. Men då var det inte möjligt. När John Kerry invigde den nyöppnade ambassaden i Havanna den 14 augusti sade han – Vi är varken fiender eller rivaler. Vi är grannar. NU VAJAR USA:S FANA i Havanna igen

och för första gången i båda ländernas historia öppnas en reell möjlighet att bli goda grannar. Precis som den 20 maj

fib 30

1902 ligger nyckeln till framgång för dessa förbindelser i ordet rättvisa. Många västliga medier döljer att det var Kuba som tvingade USA att sätta sig vid förhandlingsbordet. Kuba hade genom åren utvecklat samarbete och vänskap med hela Latinamerika. De hade bildat CELAC, Gemenskapen för Latinamerikas och Karibiens stater, 2011 – med alla Amerikas länder utom USA och Kanada – och krävt att USA skulle häva blockaden och erkänna Kuba. Inför Amerikatoppmötet i Panama i april i år ställde de ett ultimatum, antingen skulle USA acceptera Kubas deltagande eller så skulle toppmötet ställas in, vilket vore en väldig nesa för USA som helt enkelt måste erkänna Kubas självständighet för att kunna förbättra sina ansträngda relationer till övriga världsdelen. Den isolerande supermakten hade blivit isolerad. De samtal på lika villkor som nu pågår har uppnåtts till ett mycket högt och smärtsamt pris för det kubanska folket, som har fått uppleva en seger utan motstycke i Amerikas historia. USA misslyckades med att besegra Kuba. Blockaden syftade bland annat till att undvika det som nu sker: ett samtal mellan självständiga parter. Tidigare, när USA och deras allierade talade om ”samtal” med Kuba, menade de rent ut sagt att tvinga fram en ovillkorlig kubansk kapitulation. Och det var inte möjligt.

För de kubaner som inte hade tilltro till det egna folkets styrka, men också för de utlänningar som inte kunde föreställa sig att lilla Kuba skulle kunna få över­taget över ett så aggressivt land, handlar det om en seger de inte trodde att de skulle få uppleva under sin livstid. För revolutionens professionella fiender är det som händer något oerhört, nästan ofattbart, som försätter dem i ett tillstånd av skam och osäkerhet. När konflikttillståndet ersätts med dialog, vad ska de nu leva på? BÅDE OBAMA OCH KERRY valde noga sina ord för att dölja detta nederlag. De sa inte att Kuba har varit (och fortfarande är, bortsett från vissa lättnader) belägrat, inringat, förföljt och misshandlat. Med diplomatisk finess sades det att Kuba var ”isolerat” och att detta ”inte fungerat”: en grym och långvarig aggression i fredstid som saknar motstycke förminskades till ”isolering”. Men denna aggression fungerade perfekt för att utarma kubanerna i allmänhet och förödmjuka dem som valde att blir angriparens allierade. Ett annat väsentligt syfte med blockaden var att hindra kubanska staten från att förfoga över de resurser som behövs för att med framgång underhålla landvinningar som utbildning, hälsovård och barnomsorg. Att president Obama insisterar på att inte tala om historien för att ”inte bli


det förflutnas fånge” är förståeligt. Som ledare måste han för att komma vidare ena motstridiga viljor inom sin egen regering, och utanför (bara kongressen kan avskaffa blockaden och Helms Burton-lagen). Men jag tror inte att det bidrar till ömsesidig förståelse. En efter en har USA:s alla konspirationer för att destabilisera Kuba och försvåra livet för invånarna upptäckts, fördömts och lidit nederlag. Historien om den inblandning i kubanska inre angelägenheter och de övergrepp mot landet som USA:s ambassad i Havanna ägnat sig åt borde vara obligatorisk läsning för de nya diplomaterna. HITTILLS HAR VARENDA kotte från Tjeck-

ien, Spanien eller Sverige, för att bara ta tre exempel, sett sig som hjältar i ett korståg mot den kubanska revolutionen. Diplomater eller ej, de kom till ön som uppblåsta agenter, i tron att de visste hur problemen skulle lösas, allt från Mayarís lantarbetare till småföretagarna i Havanna. Svensken Jonas Modig har ännu inte vaknat till för att erinra sig att hans kompis Ángel Carromero, en av spanska högerpartiets utsända för att köpa oppositionspolitiker, begick ett hänsynslöst brott som dödade två kubanska medborgare. Och det sorgliga fallet med Allan Gross talar för sig självt. Han kom till Kuba för att bedriva otillåten under-

rättelseverksamhet för USA:s räkning, han fängslades och blev en bricka i spelet om förhandlingarna som utmynnade i Obamas och Castros försoningstal den 17 december i fjol. Kommer USA och Kuba att bli goda grannar? USA bör ta det väldigt försiktigt och inte öppna sår som ännu är långt ifrån läkta. När CIA:s förnyade Havannastationering väljer arbetssätt bör de gå varsamt fram. USA:s utrikesdepartement har sagt att med den nya ambassaden kan de lättare ”främja sina intressen och värderingar”. Men Kubas och USA:s folk längtar efter förändringar som leder till fred och välstånd. I Kuba finns mycket som måste förändras och kubanerna arbetar med att få till stånd sådana förändringar, självständigt och på sitt sätt och i sin takt. Men vilka av utrikesdepartementets värderingar är det som blockaden grundar sig på? De särskilda villkor som erbjuds kubaner för att locka dem att ”fly” till USA (Cuban Adjustment Act från 1966) i stället för att ge dem visum: ska det fortsätta? Vilka värderingar är det USA försvarar i Guantanamos juridiska och humanitära gungfly? Tiden har kommit för förändring. Alla USA:s diplomater måste förstå att USA:s närvaro på Kuba har en lång, härsken historia, som stinker av hemlösa, fördrivna lantarbeta-

re, legoknektars sprängattentat, kubaner som har sålt sig som tiggare i deras trädgårdar samt försakelser av alla de slag i folkdjupet. Det är bara ömsesidig respekt som kan skapa förändringar. USA:s ”åtagande gentemot Kubas folk” kan inte grunda sig på kränkande institutioner som Radio Martí, eller USAID:s dollarutskänkning till dissidenter. Ty allt detta påminner alltför mycket om Robert Torricellis doktrin ”to wreak havoc on that island”. På Kuba är det inte så lätt att glömma USA:s tendens att bryta mot folkrätten och anständigheten, särskilt som Helms-Burton-lagen, som fortfarande gäller i hela sin samvetslösa omfattning, grundar sig på Torricellis anda och verk: att ödelägga denna ö.

FOTO: US STATE DEPARTMENT

USAs utrikesminister John Kerry och hans Kubanska motsvarighet Bruno Rodríguez Parrilla i ett historiskt möte.

MEN ÄNDÅ, SÄGER DE flesta kubaner,

låt oss försöka att inte tala om historien. Att glömma allt det onda är också ett sätt att minnas. Och det vi alla längtar efter nu är varken mer inblandning eller angrepp som provocerar till nya strider med oförutsägbara följder, utan mer handel och förändringar på bägge sidor Florida­sundet, mer kultur och förståelse, mer utbyte och välstånd, så att William Jennings Bryans önskan kan förverkligas – att Kuba och USA genom rättvisa äntligen kan vara vänner för alltid. rené vázquez díaz fib 31


Våra hjältar.

Värd att lyssna till – teckenspråkets vägröjare Lars Kruth

E

n hjälte – kan det vara en person som gör något som ingen förväntar sig och som inte förväntar sig att någon annan ska göra det, just det? Vår samtid, gestaltad inte minst genom medierna, fylls mer och mer av kända personer som gör just det som förväntas av dem. ”Idrottshjälten” är en sådan person. Naturligtvis infrias inte alltid förväntningarna. För detta finns det inget gångbart ord. ”Förlorare” eller ”misslyckare” fungerar inte. De flesta människor misslyckas med ett och annat. Ingen människa undgår nederlaget. Också en hjälte kan stupa. Sven Dufva gjorde detta. Men han gjorde faktiskt det som inte förväntades av honom.

76 år gammal skrev han en bok om sitt liv. Det är en underbar skildring – av en kamp för värdighet, en vilja att göra livet bättre för en stor grupp människor, ett stycke folkbildning. Att döva i Sverige har fått sitt eget språk är till mycket stor del Lars Kruths förtjänst. När man lyssnar – ja, lyssnar! – till hans berättelse En tyst värld – full av liv förstår man hur tufft det var. Den som inte hörde blev faktiskt fråntagen inte bara hörseln, inte bara värdigheten, utan också kunskapen om samhället och tillvaron. Lars Kruth såg tidigt orättvisorna, vad han och hans icke-hörande kamrater berövades.

DEN HÄR LÅNGA INGRESSEN föranleds av

tad på att de skulle lära sig på de hörandes sätt: avläsa på andras läppar, forma ord med sina egna. Gester och övriga ansiktsuttryck ansågs primitivt, outvecklat. Alla dessa det upplysta ordets män och kvinnor insåg inte hur mycket de lade i mörker! Ty det den döve gick miste om genom så kallad talträning, så gott som alltid en återvändsgränd, var insikter, upplevelser, ofta också möjligheten till ett aktivt liv. Och faktum är att teckenspråk tidigare förekommit i utbildningen av döva, men

att jag har velat närma mig en person som jag inte har haft några förkunskaper om och aldrig träffat. Som för mig har varit mera myt än levande historia. Och så lever han! När jag nämner namnet Lars Kruth, blir många människor väldigt glada. Det är en hjälte som också är en förlorare – men som inte har tigit. Vid tio års ålder förlorade Lars Kruth hörseln, efter slitsamt arbete på jämtländska renfjället. Han fick den aldrig tillbaka. fib 32

PEDAGOGIKEN VAR LÄNGE ensidigt inrik-

från senare delen av 1800-talet effektivt trängts tillbaka av vetenskap och myndigheter i de flesta av Europas länder. Den som ”tecknade” blev lätt betraktad som obildbar, mindre vetande. Det var uppochned-vända världen! Man tog ifrån honom eller henne ett språk som hade kunnat fungera. Lars Kruth vände världen rätt. Genom idogt arbete – en enastående kulturgärning. Han och hans medarbetare i de dövas och hörselskadades organisationer gjorde samtidigt Sverige till ett föredöme. I slutet av 1960-talet började man undervisa på teckenspråk igen och 1981 erkändes detta officiellt som de dövas förstaspråk. Genom språklagen 2009 fick det status som ett av landets minoritetsspråk. Året därefter blev Örebro, med traditioner på området, Europas ”teckenspråkshuvudstad”. VISST HAR LARS KRUTH blivit erkänd, hyl-

lad. 1980 utnämndes han till hedersdoktor, välförtjänt som få. Märkligt nog har han inte fått någon kunglig belöning, men en medalj är slagen och uppkallad efter honom. Jag tänker: det hade han nog inte förväntat sig. Hjältar förväntar sig inte sådant. anders björnsson


fib 33


Kultur. Slöjdaren Jögge Sundqvist tolkar parollen ”För en folkets kultur”

Folklig slöjdkultur Som slöjdare svävar begreppet folklig kultur över mig som en disig morgondimma ovanför en myr. Nere i de bedrägliga djuphålen ligger en slöjdtradition och låter sin andedräkt välvilligt vägleda mig till rätt slöjdkänsla, en folkig känsla för form och estetik som inga universitet i världen kan konkurrera med. Djupt nere i torvmyllan finns nämligen kunskaper bevarade om man bara tittar efter tillräckligt noga.

F

TEXT jögge sundqvist FOTO erik nordblad

ör att genuint förstå slöjdens folkliga form har jag utforskat självhushållningens träbearbetning, besökt hembygdsgårdar och museer för att se gammslöjden, som vi säger i Västerbotten. I trettio år har jag skissat, fotat, mätt upp och byggt upp en inspirationsbank. Formerna pratar om funktionalitet och sammansättningar, färgerna och mönstren vittnar om estetik och folkkonstnärlighet, materialvalen om vilka träslag som ska väljas. Här går det också att komma den gamla slöjdens formgivningsprocesser in på livet. Syftet med föremålet, valet av material och arbetsverktyg som kniv och yxa går hand i hand med arbetsprocessen. En dialog utvecklas och blir ett samtal mellan slöjdaren, träbiten och användaren. Slöjden har en ”oskolad” tradition av kunskapsöverförande. Se hur jag gör och gör likadant! Etnologer har aldrig själva slöjdat och inte ägt koden varför slöjden ser ut som den gör. De har sällan svar på mina frågor. Det blir nödvändigt att göra en egen analys för att se vilka kriterier som styr mitt slöjdande. Ett imaginärt slöjdrum med fyra väggar slår rot i tanken: Materialet, verktygen, traditionen och folkkonsten. Väggarna är ramarna.

fib 34

De påverkar hur slöjden som kommer ur mina händer gestaltas. I det rummet är variationerna oändliga och mångfalden rik.

dagen i hans liv, då hans tillkommande ska acceptera honom. En försiktig antydan till änglavingar syns på axlarna. Som en nykläckt flygfärdig änglakyckling, på väg att DEN DJUPASTE inspirata sina första stapplande tionen får jag av det indisteg ut i vuxenlivet. viduella i folkkonsten, av ”Om vi vill kan vi flyga, de djärva och vildvuxna tillsammans! ” formerna. Ibland, djupt Den slöjdaren har nere i myrens mörka lyckats, på en minutiös Jögge Sundqvist. tjärn, i museernas arkiv, yta, att skära och måla kan jag möta en sedan länge död slöjdare, den orubbliga envetenhet som driver en en oskolad och fri folkkonstnär. Då tar älskande att vilja äkta den man åtrår. mitt hjärta ett litet skutt. Från ena ögat glimmar det till, en blick På ett gammalt rockblad i spinnrocksom säger, ”Nu eller aldrig – du och jag en finns en skuren figur, en hälsning från – vi ska bygga våra liv, här är jag – välj en österbottnisk 1700-talsslöjdare. Han mig!” möter min blick som om han står där livs När jag ser rockbladet beundrar jag levande. De tätt sittande ögonen markeslöjdaren för hans formspråk, känsla för rade med kajal stirrar på mig från det lilla linjespel, för dynamiken mellan funkrockbladet. Den där glimten i ögat! Livstion och estetik. En äkta folkkonstnär, en gnistan från en man med änglavingar. riktig idol! Det är svårt att följa okända slöjdare PÅ HUVUDET FINNS en strålande båge, från 1700 och 1800-talen på Instagram. krönt med en målad blomma som gör Men deras verk finns kvar som fysiska honom till en avlägsen exotisk besökare uppenbarelser på museer och hembygdsfrån en västindisk ö. Han är klädd för gårdar. När tolkningsföreträdet ägs av bröllopsfest, pyntad för den viktigaste slöjdaren uppstår äkta folklig kultur. ■ ■


Korsord.

Den som först inkommer med svar till red@fib.se vinner boken Nobels fredspris, visionen som försvann av Fredrik S. Heffermehl. Om boken: När Barack Obama fick Nobels fredspris 2009 väckte det förvåning. Hur kunde en president som förde krig i både Irak och Afghanistan betraktas som fredsförfäkta-

re, det ord Nobel använde i sitt testamente för att beskriva pristagarnas främsta egenskap? Den norska Nobelkommitténs beslut har blivit alltmer ifrågasatta. Fredrik S. Heffermehl har gått tillbaka till Nobels testamente och jämfört hans vilja med kommitténs val. Han har granskat motiven bakom alla de pris som utdelats

och kommit fram till ett förödande resultat: Nobels fredspris har omvandlats till ett pris som gagnar politiska och kommersiella intressen. Den som kommer in med det andra rätta svaret vinner en gratis prenumeration på fyra nummer att ge bort till en vän som ännu inte upptäck fib. fib 35


Recension. Varg bland vargar Hans Fallada Lind & Co

Hans Falladas böcker om Berlin har fått ett andra liv i och med förlaget Lind & Co:s nyutgivning. I vår bokcirkel läste vi först Hur ska det går för Pinnebergs? som behandlar mellankrigstiden, strax innan Hitler tog makten, sedan Ensam i Berlin som skildrar åren under nazismen. Vi diskuterade böckerna ingående och med stor entusiasm. Nu tar jag mig an Varg bland vargar, nästan 1000 sidor. Den är den första i serien, utgiven 1937, och behandlar år 1923, hyperinflationens år; en dollar =

Göra män Mats Söderlund Ordfront

Boken Göra män

handlar förstås om jämställdhetsfrågor ur mannens synvinkel vilket syns redan på omslagsbilden, men tanken är nog att bilden av män ska vara nyanserad eftersom manlighetssymbolen med pilen är röd och glittrig. Författaren vill desertera från det gängse mansidealet, alfahannen eller silverryggen som är högt rankad i ett patriarkalt samhälle: Han som är rik, potent, stark och praktisk samt sportintresserad, händig och tekniskt intresserad. I boken finns flera listor på manliga dygder men författaren slår fast att det mansideal som skapats av Ernest Hemingway och John Wayne är förlegat och består av tomhet under en hård yta fib 36

Recensionsredaktörer: Anna Karlsson och Carolina Westin Kontakt: recensioner@fib.se

414 000 mark i juli. Allmänt förfall och dekadens, spel och svält, många tiggare och enstaka vinnare. Boken är en brett upplagd kollektivroman. Ögonblicksbilder från staden inleder. Sedan väller ett myller av människoöden fram för läsaren att hålla reda på. Människor ur skiftande samhällsklasser och politisk bakgrund som alla, på sitt vis, försöker överleva i Berlin. Som i goda texter är inte personerna stereotyper utan komplexa, de reflekterar över den hårda tillvaron och några förändras. En del till det bättre. Som huvudpersonen Wolf, som i början av berättelsen är en rumlare och spelare och allmänt skurkaktig. Hans käraste, Petra eller Peter som han kallar henne, är prostituerad och nära svältdöden. Wolf har pantsatt hennes kläder. Den dag de hade tänkt gifta sig blir hon, barfota och klädd i en för stor överrock, tagen av vilket inte leder till något gott. Självklart kan tyckas men den som blickar ut över världen ser snart att utvecklingen av mansrollen knappast är imponerande. Det är krigaren som är idealet i stora delar av världen. En bok som Göra män och andra böcker som författaren citerar bidrar förhoppningsvis till att göra världen bättre. Om det tolvstegsprogram som presenteras i slutet av boken genomförs generellt bidrar det säkert till att medvetandegöra de män som deltar. Problemet är bara att nå dem. Enklare verkar det att följa den tes som går ut på att män måste bli bättre pappor, mera närvarande, bättre förebilder. Men det är kanske inte så enkelt eftersom påverkan utifrån och från den egna uppväxten är stark. Ändå verkar det ha hänt en del. Många tar ut pappaledighet och män med barnvagnar syns ofta. Men det är säkert vanligare i storstäderna än i glesbygden. Boken är intressant, och det går inte att undvika att snegla på det egna beteendet under läsningen, men frågan är vilket

polisen. Deras vägar skiljs åt. Wolf träffar under tiden människor från landsbygden, blir förman för ett gods, indragen i diverse rävspel. Petra hankar sig fram, gravid. Uppbyggnaden är fi lmisk, eller som ett grekiskt drama. I början presenteras aktörerna, som allt eftersom försvinner från scenen för att eventuellt dyka upp senare i andra sammanhang. Ett berättartekniskt grepp som Fallada behärskar till fullo. Varg bland vargar spänner över ett år och avslutas 1924. Då återställs ordningen och pengar är plötsligt värda något igen, till och med mynt. Människorna ser framtiden an med tillförsikt. Sammantaget är Falladas tre romaner en ypperlig skildring av vad som hände med enskilda människor under en tjugoårsperiod i Tyskland. solveig giambanco

»

Boken är intressant, och det går inte att undvika att snegla på det egna beteendet under läsningen, men frågan är vilket avtryck detta inlägg kommer att få. avtryck detta inlägg kommer att få. De många citaten och hänvisningarna visar att Göra män är en av flera i den långa raden av texter som behandlar detta ämne. Texten kännetecknas av kloka och sansade resonemang som borde påverka. stefan estby


Sammansvärjningen – så luras 5 miljoner svenska fondsparare Joel Dahlberg

Ordfront Förlag

Plötsligt drabbas du av insikten att allt inte är som det ska: ”Första gången jag upplevde att en bankdirektör ljög till synes helt obesvärat var våren 2006.” Nu skulle många på vänsterkanten säga att det var ett ganska senkommet uppvaknande, men med tanke på att författaren är ekonomijournalist på Svenska Dagbladet så måste jag ändå säga att det är uppfriskande ärligt. Joel Dahlberg använder inga undanflykter när han beskriver bankernas handlingar. Några ordval i boken är: lögnare, sammansvärjning, bonushungriga, lurendrejeri, vilseledande, omoralisk, korruption, Kafkaroman. Problemet är att bankerna inte alltid

Jemen är bra! Tanja Holm

Leopard förlag

Av de böcker med utrikesreportage jag läst de senaste åren är det främst två som hängt kvar i minnet. Den ena är Fabrizio Gattis Bilal med sitt helt osannolika wallraffande längs de stora migrationsvägarna genom Afrika och över Medelhavet. Den andra är Martin Schibbyes och Johan Perssons 438 dagar med skildringarna inifrån ett etiopiskt fängelse. Om Jemen är bra! kommer att stanna kvar i minnet lika länge är för tidigt att säga, men den har helt klart potential att

tjänar på att rekommendera en bra produkt till sina kunder – tvärtom kan det ofta vara så att de tjänar mer på att föreslå en dyrare och sämre lösning. Bankerna kan till exempel sänka sin boränta för nya kunder och samtidigt behålla den högre för gamla kunder; trots att det saknas skäl att inte ha samma låga ränta för alla. Joel Dahlberg gör tankeexperimentet att sjukvården skulle arbeta med samma metoder som bankerna: ”Ju dyrare läkemedel, desto mer tjänar läkaren. Tänk dig dessutom att de dyra medicinerna fungerar sämre än de billiga. Så ser det ut i fondbranschen. Ingenstans inom finansvärlden är korruptionen så tydlig som inom fondsparandet, här är det legio att vilseleda kunderna.” Varför driver bankerna att ha fonder med aktiv förvaltning? Skulle det inte vara bättre att bara ha indexfonder, där avkastningen följer aktieindex? Aktiegurun och nobelpristagaren William Sharpe anser att huvudanledningen till fonder med aktiv förvaltning är att bankerna då kan förklara varför de tar ut en mycket större avgift än för indexfonder. Sannolikheten att en fond med aktiv förvaltning skulle

slå index flera år i rad är liten. I alla fall när det gäller fonder för småsparare. Bankerna kan trixa med ord också. Det går att kalla en fond för aktiv förvaltning, trots att det bara är en pytteliten del av pengarna som inte följer index. Huvudsaken tycks vara att det låter professionellt att säga ”aktiv förvaltning”; dessa fonder når sällan ens upp till resultaten för rena indexfonder. Vilka blir då lurade? Är det rika som förlorar en del av sina miljoner? Nej, huvudsakligen handlar det om småsparare som vill ha säkerhet inför ålderdomen eller kunna lämna något lite i arv till sina barn. De handlar inte själva med aktier dagligen och tror inte på några stora klipp. Småspararna vill egentligen bara ha den normala bankränta som inte längre ges. Joel Dahlbergs bok är en lättläst introduktion. Han förklarar på enklast möjliga sätt de få svåra begrepp som förekommer. Det är föredömlig journalistik och en varningsklocka för alla som tänker nyttja banktjänster. En verklig folkbildning. olof rydström

göra det. Dels för att den behandlar en verklighet som annars sällan får synas och dels för att den beskriver själva det journalistiska hantverket. Hör vi något från Jemen är det notiser om det amerikanska drönarkriget eller den saudiska invasionen – inte sällan i ordalag som får dem att framstå som framgångsrika eller åtminstone oundvikliga. Att det finns sanningar som är väldigt långt från den beskrivningen behöver knappast den här tidningens läsare upplysas om. Jemen är bra! ger en inblick i det som finns bakom de fåordiga notiserna, bilder av dem som finns under de fallande bomberna. Den som fascineras av berättelser om reportervardagen lär inte heller bli besviken. För att undvika det ständiga utvisningshotet tvingas Tanja Holm utge sig för att vara student, använda alla

kontakter hon har och emellanåt betala mutor. Andra hot är svårare att hantera. I ett land där inbördeskrigen har avlöst varandra, amerikanska drönare opererar över en yta stor som halva Frankrike och automatkarbiner närmast är en modeaccessoar råder det ingen brist på risker. Men det är sällan de som står i berättandets centrum. Jemen är bra! är inte en bok av en äventyrare. Det är en bok av någon som genom fem års närvaro i ett av världens mest slutna länder lärt känna människor som, om de överhuvudtaget nämns i medierna, reduceras till houthirebeller, al-Qaida-terrorister, urbana demonstranter eller sydliga separatister. Jemen är bra! är helt enkelt något så ovanligt som en reportagebok byggd på lång och obruten närvaro. pelle sunvisson fib 37


RECENSION

Joe Hill – mannen som aldrig dog William M. Adler översättning: Camilla Jacobsson Karneval förlag

William Adlers bok om Joe Hill skall enligt omslagsfl iken vara den defi nitiva biografi n om Joel Hägglund från Gävle som utvandrade från Sverige till USA 1902 och kom att bli en av de mest berömda svenskarna genom tiderna. En arbetarhjälte i världens mest arbetarfientliga land. Ännu i denna dag fi nns där varken allmänna sjukförsäkringar, semesterlagar eller föräldraledighet. Arbetare som organiserar sig och kräver sin rätt anses vara kriminella och terrorister vilket framkom med smärtsam tydlighet för

Levnadsråd – Moralia II Plutarchos Översättning och urval Sven-Tage Teodorsson Atlantis

Den som läser antik litteratur, låt säga fram till Roms fall på 400-talet, förbluffas ofta av hur levande texterna är. Men sedan under de tusen följande åren blir de europeiska författarna, med få undantag, förbluffande träaktiga. Den stora förändringen kommer med renässansen på 1500-talet. Plötsligt finns det återigen människor i litteraturen. Man kan spekulera en hel del om dessa skiften. Beror det på att kyrkan tappade greppet och skribenterna kunde uttrycka sig fib 38

hundra år sedan när IWW, den organisation som Joe Hill arbetade för, krossades. Det har skrivits flera böcker om Joe Hill tidigare. Omkring 1970 skrev Kerstin Ekman en roman, Menedarna, om Joe Hill och Bo Widerberg gjorde en fi lm med Thommy Berggren i huvudrollen vid samma tid. Joe Hill vann berömmelse tack vare sina sångtexter som ofta hade populära melodier, en del lånade från Frälsningsarméns sånger. Praktiskt eftersom denna organisation ofta tävlade med IWW om utrymmet på gator och torg. Sångtexterna blev populära och nådde ut över världen så småningom. Både till Bob Dylan och Fred Åkerström. En sångbok med noter och texter på svenska gavs ut 1969 och många hemmatrubadurer sjöng om luffare och mat i himlen. Även undertecknad som fortfarande minns texter och textfragment utantill. Något som på gott och ont bidrog till Joe Hills berömmelse var mord-

anklagelsen och den långa tiden i dödscellen i Salt Lake city. Protesterna mot den felaktiga rättegången och domen var legio; omkring 40 000 brev lär ha kommit in och till och med presidenten vädjade för hans sak. Men förgäves. Joe Hill blev arkebuserad 1915 och IWW, som haft en del framgångar på olika håll krossades ett par år därefter. Boken är mycket noggrann med bakgrunder och analyser av tidens amerikanska samhälle och arbetarnas situation. Den är rikt illustrerad med foton och teckningar och kryddad med sångtexter och förklaringar till deras tillkomst. Ett imponerande verk på 400 sidor med 40 sidor källor och hänvisningar, 6 sidor tack till bidragsgivare. Arbetet sägs ha tagit fem år. Och det är knappast troligt att någon annan kommer att lägga ner ett så stort arbete på vår berömde landsman och hans tragiska öde. stefan estby

mer personligt? Eller beror det på att nu översätts och trycks de antika texterna som legat i träda så länge? Montaigne, den store essäisten och idol för generationer av författare, kallar Plutarchos från Chaironeia (46–120) för en ”fulländad domare över mänskliga handlingar”. Det var dessutom också Plutarchos biografier som Shakespeare använde som huvudkälla när han skrev flera av de stora skådespel som äger rum under antiken. Moralia II är en samling texter som närmast kan kallas essäer och översätts nu till svenska av Sven-Tage Teodorsson. Volymen är andra delen av tre. Den presenteras i urval och med förord av översättaren. Kan man läsa Plutarchos utan förkunskap? Det är nog knepigt, det medges, av det skälet att böckernas målgrupp var just den bildade klassen, men ger man sig tid så är han i många stycken både modern och underhållande.

Han varnar till exempel för att ta lån och menar att också kvinnor ska studera. Han rekommenderar eftertanke och respekt inför en motståndares argument, inte okvädingsord och sen fegt gömma sig bakom anonyma ip-nummer. Han är vegetarian av det skälet att han tror att människan blir ond av att slakta och äta djur. Många av Plutarchos texter var obligatorisk läsning i skolan för den bildade klassen fram till förra sekelskiftet. Det fi nns en viss poäng att utvinna ur detta faktum eftersom bara några decennier senare skulle ju korpralen Hitler avgöra Europas öde. Hitler var nämligen både vegetarian och oändligt grym. Det kan vara värt att fundera en stund över detta och tänka vad Plutarchos skulle ha sagt om han haft kännedom om denne onde vegetarian och diktator på det tjugonde århundradet. anders norborg


Jorden han ärvde – Maa jonka hään peri

Foto: Anders Alm (samt Sune Jonsson), text: Marianne Söderberg Norrbottens Museums förlag 2015

En idé, en bakgrund. 1925 startade Vilhelm Pesula ett litet jordbruk i Övre Kukkola. Han var inte ensam. I byn fanns ett hundratal småbruk, inget tillräckligt stort att kunna försörja sig på. Pesulagården blev senare dokumenterad av Sune Jonsson på 1960-talet. Hur är det i dag 50 år senare? Marianne Söderberg och Anders Alm föll för idén att resa i Sune Jonssons fotspår, där orden blev en protest mot nedläggningarna och ett möte med de nya KR-jordbruken, koncentrerad rationalisering. Även Sune Jonssons bilder finns med i boken.

Det grönare djupet Johanna Nilsson Forum

Det grönare djupet är en ”litterär fantasi” inspirerad av Karin Boyes välkända dystopiska framtidsvision Kallocain som hon skrev influerad av den politiska utvecklingen i Tyskland i början av 1930-talet. Kallocain beskriver det totala kontrollsamhället, vars signum är hjärntvätt, propaganda, övervakning och angiveri. Huvudpersonen i Karin Boyes roman är kemisten Leo Kall som uppfinner ett sanningsserum, vars syfte är att avslöja alla förrädare – de som håller god min trots att de inte samtycker till samhällssystemet. Johanna Nilssons roman Det grönare

Boken Jorden han ärvde – Maa Jonka hään peri riktar sig även till de som inte fick ärva, som under 1950- och 60-talet mer eller mindre tvingades överge sina jordbruk i Tornedalen och övriga Sverige, när industrin behövde arbetskraften. De svartvita bilderna i nutid angår, på samma sätt som Sune Jonssons bilder angick. I nutid möter vi vår tids människor, som i det inledande citatet av Sune Jonsson: ”Ett dokumentärt arbete vänder sig inte till den estetiske finsmakaren, den förströdde konsumenten, utan till människor med vitalt behov att öka sitt vetande, förvandla förmedlade miljöer, epoker, naturstycken till personligt erfarenhetsstoff, något att berika sitt inre landskap med.” En bild: Två män vid ett nedlagt järnvägsspår. Karungi var en gång järnvägsknutpunkt med världshistoria. Än kan man ta sig med tåg till Haparanda, men inte norrut till Övertorneå, Pajala och det som skulle ha kunnat bli transportled för Kaunisvaaramalmen. Det som en del kallar vardagsslitet är ett nödvändigt arbete för att vi ska få mat

på bordet. En dokumentation av mjölkbönder i en tid när själva mjölken ifrågasätts. Där jordbruk fortfarande läggs ner. Mellan 1965–66 försvann i genomsnitt 30 jordbruk per dag i Sverige. Även i dag läggs många lantbruk ned och bönderna blir osynliga. Där Sune Jonsson skrev om flyttlasspolitiken, handlar det idag om mjölkrobotar, krånglande motorer och datorer, men också om den ”perfekta friheten”, där man inte alltid behöver gå efter klockan, kan arbeta i lugn och ro, om än arbetsdagarna kan bli långa. Samma månad som Vilhelms son Per Pesula tog över gården 1992 fick han plötligt ont i fötterna och snart kom diagnosen ledgångsreumatism. I dag är det stora hoten klimatförändringar och kemikaliespridning, som måste mötas av en starkare ekologi. Boken ställer frågan om inte jordbruket som arbetsmarknad borde göras till en framtidsbransch. Boken har parallella texter på meänkieli och svenska i en bygd, där barnens leriga stövlar pekar åt två håll, den svenska och finska sidan av Torneälven. bror kajsajuntti

djupet utspelar sig tidsmässigt där Kallocain slutar och huvudpersonen är inte Leo utan hans hustru, Linda Kall. Hon har inte träffat sin man på många år och vet inte var han befinner sig. Detta gäller också deras gemensamma son. Hon har flytt från Världsstaten och bor nu i Ökenstaden – ett i hög grad liberalt samhälle där individen står i centrum och gruppens välbefinnande är sekundärt. Hon bor tillsammans med sin dotter Laila och hennes nyfödda barn medan den andra dottern har bosatt sig i drogdistriktet och är missbrukare. En dag utsätts Ökenstaden för en statskupp. Medborgarna blir indelade i olika grupper som har rätt till flera respektive färre förmåner och alla ”rödhåriga” utnämns till icke-medborgare och placeras i särskilda läger. Än en gång måste Linda Kall, denna starka och beslutsamma kvinna, fly genom öknen under stora umbäranden tillsammans med sina dött-

rar och några nära vänner (en av dem ”rödhårig”). Johanna Nilsson skriver i ett efterord att Kallocain är Karin Boyes i särklass främsta roman och har, sedan hon läst den, funderat på vad som sedan hände med just Linda Kall. Lyckades hon fly till ett friare samhälle och blev hon i så fall en lyckligare människa? Hänger frihet och lycka alltid samman? Är det ena en förutsättning för det andra? frågar hon sig. Förmodligen skulle boken vinna på att i vissa delar vara mindre detaljerad som till exempel vid beskrivningar av olika händelseförlopp. Men Johanna Nilsson har en berättarförmåga som är medryckande och håller mig som läsare fången. Därtill har hon ett språk som är behagligt och flyter väl. Detta gör att även denna roman, i likhet med allt hennes författarskap, är mycket läsvärd. agneta willans fib 39


Film.

TAPPADE ALDRIG FOKUS PÅ ARBETARKLASSEN TEXT

hans isaksson ILLUSTRATION kristina eriksson och hans-magnus meincke

L

ars Molin (1942–1999) tillhörde dem som befarade att det kapitalistiska produktionens och arbetslivets utveckling med så kallade rationaliseringar, bemanningsföretag, visstidsanställningar, outsourcing och ”proletärer med F-skattsedel” på sikt även undergräver de kulturella förutsättningarna för folkstyre i massmediernas, det inspelade ordets och skvalmusikens tidevarv: ”När bönderna jobbar ensamma med Madonna i hörlurarna – vem skall då berätta för oss?”. Lars Molin hade direkta rötter i norrländsk arbetar- och bondeklass. Den unge Molin var ensam i sitt hem om att få läsa till realen. Han hamnade slutligen efter en rad arbeten och misslyckande som hockeyspelare och flygaraspirant vid Vägverket som vägmästare. HAN VAR ALLTID EN FLITIG läsare men

gjorde sin författardebut först i Allas Veckotidning med en mycket kort och konstlös novell 1969 om sin och hustruns smekmånad, som varat två dagar i hemmet under en snålt tilltagen permission från värnplikten åtta år tidigare. Samma år strejkade man på Arlandafib 40

bygget, där Lars Molin var arbetsledare. Han var redan känd för att alltid ha ett anteckningsblock med sig i arbetet, där han skrev ner tänkvärda repliker och reflexioner som han åhörde under dagen och sådana idéer som ständigt dök upp i hans hjärna. Under strejken hann han snabbt skriva ner tre dramatiska texter, som han tidigare länge hade funderat på – han ”skrev snabbt med tänkte länge först”. Hans manus dök i det nyinrättade TV2-teaterns postfack just som kanalen höll på att etableras som ett mera radikalt alternativ till TV1 – och inte enbart beträffande utbudet av dramatik. Man släppte in nya, unga författare och fria grupper i rutan. TIDIGARE HADE 1960-TALETS så kal�-

lade seriösa författarskap dominerats av ”allvarliga poeter i hornbågade glasögon” som diskutert estetik, utövade form­ experiment och ”konkret”, eller på sin höjd ”nyenkel”, poesi. Och av ungliberalernas sexuella frigörelse efter p-pillrens genombrott, som finlitterärt mynnade ut i 14 erotiska novellantologier av kända författare (Kärlek 1-14) som 1965–1970 gavs ut med Bengt Anderberg som hu-

vudredaktör och flitig bidragsgivare. Och som banade väg för ett uppsving för viss kolorerad litteratur som bildade herrar tidigare hade kunnat diskret smygläsa endast på frisersalonger, men som nu vinstgivande kunde ges ut av Bonniers och Saxon & Lindströms förlag. NJA-GRUPPEN GJORDE 1969 en pjäs om

Norrbottens Järnverk AB i Luleå. Efter att ha spelat vid en strejk i Kiruna blev gruppen portad från Dramaten och bytte namn till Proteatern, senare Fria Proteatern där bland andra Mia Benson, Tomas Bolme, Per Sandborgh, Stig Engström, Carsten Palmaer och Leif Stålhammer med betydande framgång verkade. Detta inspirerade den nye chefen vid TV2teatern som ville satsa på ”information, identifikation, humor, sensualism och fantasi” samt solidaritet med publiken. Liksom vårt språk främst har utvecklats och levt, inte genom den kungliga svenska akademien och dess ordbok, utan främst genom det språk som talas av de flesta härboende, har den muntliga berättelsen legat i botten för intressant litteratur. Till exempel hos Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg och andra.


Lars Molin förde deras tradition vidare i en ny tid och delvis i ett nytt medium, i TV-teatern. DEN TIDIGARE OKÄNDE Lars Molins tre

pjäser passade mediet och tidsandan som

hand i handske. Alla pjäserna visades 1971 i tv: Hon kallade mig jävla mördare – som handlade om reaktioner hos samhälle, arbetskamrater och arbetsgivare, när en lastbilschaufför helt utan egen förskyl-

lan kör över och dödar en liten pojke. Behandlingen av ett liknande tema kontrasterar klart mot existentialisten Stig Dagermans med rätta hyllade Att döda ett barn 1948 genom sin sakliga och socialt medvetna gestaltning. Offrets mamma i fib 41


FILM pjäsen lyckades så småningom förstå och ”förlåta”, domstolen friar honom, arbetskamraterna försöker visa sin solidaritet, men chauffören drabbas ändå till slut av arbetsgivarens och samhällets dom. Därefter kom den komiska Väckning kl 06.00 om ett ungt obemedlat par, som under månader till följd av bostadsbristen ostraffat lever och med hjälp av en snäll nattvakt övernattar på ett möbelvaruhus. SAMT, TILL SLUT samma år, genombrottet

med komedin Badjävlar – en beteckning som inte minst slog igenom bland Västkustens urbefolkning, som efter kriget med en expanderande kommersiell fritidssektor, fått se att den efterhand köpts ut från sina egendomar genom en köpstark hord av nyrika – och ofta stryktäcka – stadsbor. Och som politiskt slog mot en ohelig allians av lokala socialdemokratiska och borgerliga lokala pampar som i näringslivets intresse krattade sandstranden för badjävlarna. En del inspiration torde författaren ha hämtat från ett kort och misslyckat försök att ge sig in i socialdemokratisk lokalpolitik. Han återvände 15 år senare till ett besläktat tema i Kunglig toilette som i Mobergs anda handlar om den ovärdiga orgie av rojalistiskt fjäsk som ett planerat kungabesök kan utlösa inom en småorts politiska och entreprenöriella kretsar. Pjäsen hade dock enligt utsago hade hämtat sin förlaga från vad som i verkligheten skall ha hänt några år tidigare i Västervik.

LARS MOLIN VAR AV födseln social­

demokrat. Han sällade sig den betydande grupp av kulturarbetare som under decennier utgjordes av kritiska, för att inte säga besvikna, men till slut lojala, fib 42

anhängare av partiet. När Ingmar Bergman och Astrid Lindgren av ”skatteskäl” offentligen tog sin hand från SAP stod han kvar. Han utvecklade personliga relationer, främst med ungdomsvännen Marita Ulvskog men längre fram även med professionella reformister som Mona Sahlin och Ingvar Carlsson. Lenin kallade i en respektfull, men kritisk, analys Lev Tolstoj ”en spegel av den ryska revolutionen”, det vill säga av rörelsen bland massorna under revolutionens förstadier. I någon mån kan man på liknande sätt får betrakta Lars Molins karriär vad gäller den svenska arbetarrörelsens upp- och nedgång under 1900-talets andra halva. DEN DRAMATIK SOM – med ovanstående

undantag – gjorde honom känd och brett älskad blev följaktligen tv-serier som Tre kärlekar (1989–1991) med starka referenser till hans egen släkts historia under ett par decennier efter världskriget och den sena, seniorfeministiska och hedonistiska Den tatuerade änkan (1997). Men inte minst genom klassiska långa kortfilmer, som den tragisk-komiska Saxofonhallicken (1987) om sexualnöden hos en nyskild dam som med hjälp av solidariska restaurangmusiker och en vanemässigt raggande representant för stunden blir avhjälpt – medan raggarens hustru förgäves väntar på bilparkeringen i natten. Vidare Potatishandlaren och

inte minst den klassiska Midvinterduell (1983) där Ingvar Hirdwall, som vanligt en lysande Molinskådespelare, hade huvudrollen, inspirerad av Molins tjurige farfar, i en principfast kamp för att leverera sin mjölk vid det egna mjölkbordet i stället för att ta den hundra meter bort till en central uppsamlingsplats. MOLINS MEST ÖPPET radikala dramatik

hörde framför allt 1970-talet och Norbottenteatern till. Även om Molin aldrig personligen förlorade sitt fokus på de arbetande klasserna, deras liv och deras solidaritet, speglade hans tv-dramatik ändå 1980-talets och 1990-talets mera ”allmänmänskliga” tidsanda. Hans sista tv-dramaserie handlade således om Ivar Kreuger och innebar delvis ett slags personlig äreräddning av den ömkligen fallne finansmagnaten. Under ett par decennier gav Lars Molin med sin bakgrund, sina erfarenhet från produktionen och genom sin begåvning ett tag en ny, folklig berättarkultur spridning. Genom sitt författarskap och via en drivande roll vid Norrbotten- och TV-teatern och ibland som kulturdebattör. Han är redan en av våra klassiker. ■ ■ Fotnot: Beträffande mycket av faktaunderlaget om Lars Molin står jag i tacksamhetsskuld till biografin ”Lars Molin – mitt i berättelsen” av den mångåriga medarbetaren Gunilla Jensen ( Piratförlaget 2015; 350s.)

Ett gott samarbete tar slut Hans Isaksson har under många år i FiB/K recenserat filmer på ett mycket förtjänstfullt och annorlunda sätt. Nu har han i samråd med redaktionen bestämt att inte fortsätta. Vi hoppas dock få ta del av hans skrivande på annat sätt framöver. FiB/K kommer att satsa på fler filmrecensioner framöver. Till det återkommer vi

redaktionen


USA pressar NATO-medlemmarna på pengar till verksamheten. Från 1979

KUKRYNIKSY 1924

Kukryniksy var tre satiriker i Sovjetunionen som framträdde med en väl igenkännlig stil. De använde ett kollektivt namn som bildats ur deras tre namn: Mikhail Kuprivanov (1903– 1991), Porfiri Krylov (1902–1990) och Nikolai Sokolov (1903–2000). De hade mött varandra på VKhUTEMAS, en konstskola i Moskva, tidigt på 1920-talet och började rita satirteckningar

under gemensam signatur år 1924. Vann berömmelse inom landet på 1930-talet när de ritade för Krokodil och bekämpade den växande fascismen. Blev kända internationellt för sina angrepp på Hitler, Mussolini, Himmler, Goebbels och Franco. Under Det Stora Fosterländska Kriget bildade de TASS-fönstret för politiska satirer och affischer. De illustrerade också ett antal böcker av bland annat Ilf och Petrov. Alla tre tilldelades hederstiteln Folkets Artist år 1958.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43


Skriftställning. Helgen den 15-16 augusti anordnades Nordiska Fredssamtalen i Degerfors. En av talarna var Fib/Kulturfronts Jan Myrdal. Hans tal återfinns nedan i textform. På Fib.se finns många tal från fredssamtalen i videoformat för den som vill höra mer.

IN MOT DET STORA KRIGET 1914 Kring epokens första imperialistiska världskrig

R

TEXT jan myrdal FOTO jason long

ubriken är från 1915/1916 ty redan då formulerades på det håll som kan kallas vårt att det kriget hörde den nya epoken, imperialismens, till och alltså kunde följas av flera sådana krig. Vilka, som vi nu vet, också blev av. Men ödesgivet är detta inte. Krig är en fortsättning på politik och den är ett medvetet mänskligt handlande. Nu till hundraårsminnet blir en borgerlig populärhistoriker som Christopher Clark mycket hyllad då han i The Sleepwalkers. How Europe went to war in 1914 (Sömngångarna) låter Europas politiker tumla ut i det kriget. Men så var det ju inte. Vi (i vid mening) visade och förklarade inför det kriget under åratal att dåtidens stormakter var och en drev krigspolitik i sin kamp om kolonier, marknader och egna erövringar. Även den nya kvaliteten av kampen om ekonomisk och teknologisk världsmakt mellan Storbritannien och det uppåtstigande kejserliga Tyskland – och trusternas Förenta staterna – avtecknade sig redan vid det sekelskiftet. Då och då tycktes konflikterna kunna bli väpnade. (Inte alltid mellan de makter som inledde krig 1914: Frankrike och Storbritannien tycktes komma i väpnad konflikt i Afrika, Ryssland och Storbritannien i Persien.) Det allmänna var länge känt. Att tsarens Ryssland strävade efter att erövra Konstantinopel/Istanbul och få kontroll över sunden mellan Svarta havet och

fib 44

Medelhavet visste man. Till det kommer det särskilda. Att Frankrike och Storbritannien den 18 mars 1915 ingick avtal med Tsarryssland att det skulle erhålla Konstantinopel och Dardanellerna var hemligt till dess Sovjetregeringen bröt den diplomatiska anständigheten och offentliggjorde skamligheten. Listan över sådant kan göras lång. I propagandan kämpade Ententen för folkens frihet. I verkligheten gjorde Storbritannien och Frankrike upp om att dela även ”mellersta östern” mellan sig i det hemliga avtal François Georges-Picot och George Sykes förhandlade fram sinsemellan och som officiellt slöts mellan makterna den 16 maj 1916. Lenin och Trotsky såg dock till att det offentliggjordes den 23 november 1917 i Pravda och Isvestija. Många miljoner människor har offrats – och de mordiska vidrigheterna fortsätter än i dag – på grund av detta skamliga avtal mellan de i det dåtida imperialistiska kriget så kallat demokratiska makterna. TY VISST ÄR HISTORIEN lång. Vi – eller rättare sagt våra föregångare – kunde på det dåvarande tiotalet skriva om det kejserliga Tysklands ekonomiska hegemonianspråk. Senare offentliggjordes den liberale rikskansler Theobald von Bethmann Hollwegs memorandum om Tysklands krigsmål av den 9 september 1914. Det abrogerades* inte av ”undret

vid Marne” då Frankrike med hjälp av den rekyllösa sjutiofemman omintetgjorde Schlieffenplanen, hindrade tysk erövring av Paris och tvang fram inledandet av det långa skyttegravskrig som slutade med tyskt nederlag. Ty trots två världskrigsnederlag har vi alla i Europa – inte bara denna sommar Grekland – fått uppleva hur den östtyska prästdotter som nu är tysk kansler fortsatt att förverkliga detta memorandum, som nu är förklätt till EU: ”4. Grundandet av ett mellaneuropeiskt handelsförbund genom gemensamma tullöverenskommelser omfattande Frankrike, Belgien, Holland, Danmark, Österrike-Ungern, Polen och eventuellt Italien, Sverige och Norge. Detta förbund, utan gemensam konstitutionell topp under ytligt likaberättigande bland sina medlemmar, men i verkligheten under tysk ledning, måste stabilisera Tysklands ekonomiska hegemoni över Mellaneuropa.” Jag sade att vi – i betydelsen de våra på den tiden – i princip kände till detta och mer därtill. Åren före 1914 hade ju inte varit allmänt fredliga. Den bild av en nästan idylliskt förkrigstillvaro från dåtida sekelskifte som ofta visas på film och tv (ett dimmigt London i Sherlock Holmes-filmer till exempel) och som präglar en hel del av den mer officiella litteraturen är inte med sanningen överensstämmande.


Det var en vidrig period av allmänt utsugande och i koloniala och halvkoloniala länder förslavande (kung Leopolds regim i Kongo), folkmord (det tyska utrotandet av herero och namnafolken i nuvarande Namibia 1904–1907), innovationer av förtryck (britterna uppfann koncentrationslägren för civila under Boerkriget, 100 000 kvinnor och barn internerades i 45 koncentrationsläger, 20 000 barn under 16 år dog), erövring (Förenta staterna av Filippinerna om vilken Mark Twain skrev några av sina hårdaste texter), och så vidare och så vidare, ja årtiondena kring 1900 var ovanligt vidriga ”de vitas” förbrytarår i synnerhet mot vad vi senare kom att kalla ”tredje världen”. SAMTIDIGT OCH JUST därför var det en

tid när motståndet växte, klasskampen skärptes, i Ryssland tycktes en revolution 1905 nära störta självhärskardömet, i Rumänien reste sig bönderna i det mest omfattande bondekriget sedan femtonhundratalet, i Mexiko tog det förtryckta folket ett språng från misär till fattigdom i ett uppror som kostade en miljon livet. Detta folkliga motstånd utvecklade sig även i organiserad form som den dåtida arbetarrörelsen. Den växte sig världsomspännande. 1912 fick socialdemokraterna i Tyskland 4 250 000 röster, 34,8 procent men också i Förenta staterna fick Eugene Debs som presidentkandidat för Socialist Party 901 551 röster, 6 procent. På den kant vi här i Degerfors 2015 vill se som vår utgick då de flesta från att det bara var en fråga om tid, några år på sin höjd, innan världen skulle i grund kunna förändras. Det gamla skulle störtas i gruset och från mörkret stiga vi mot ljuset. På den ”extraordinära socialistkongressen i Basel 24–25 november 1912” formulerades detta tydligt. Här hade de samlats i största hast. Ledarna för den största internationella organisation som

hittills skådats. Deras text är mycket konkret. Den utgår också från det dåvarande Balkankriget, den vi nu vet skulle komma att inleda det första världskriget. ”Regeringarna bör inte glömma, att de under det nuvarande tillståndet i Europa och arbetarklassens stämning inte utan fara för sig själva kan lössläppa kriget. De bör påminna sig om att det tysk-franska kriget hade till följd Kommunens revolutionära utbrott, att det rysk-japanska kriget satte de revolutionära krafterna hos folken inom det ryska riket i rörelse, att de militära och marina kapprustningarna i oerhörd grad tillspetsar klasskonflikterna i England och på det europeiska fastlandet samt framkallat väldiga strejker. Det vore ett vanvett, om regeringarna inte skulle begripa, att redan tanken på ett världskrigs ohyggligheter måste framkalla arbetarklassens harm och förbittring. Proletärerna känner det som ett brott att skjuta på varandra till förmån för kapitalisternas profit, furstehusens ärelystnad eller till större ära för de hemliga diplomatiska avtalen.” DEN TEXTEN BÖR LÄSAS också hundratre

år senare. Den är korrekt och viktig. När världskriget den 25 juli 1914 bulnade till utbrott publicerade det tyska socialdemokratiska partiets ledning alltså i ”Vorwärts”: ”Dröjsmål är en fara. Världskriget hotar! De härskande klasser vilka i freds-

tid förtrycker, föraktar, utsuger er de, vill nu missbruka er till kanonfoder. Överallt måste det i makthavarnas öron genljuda: Vi vill inget krig! Ned med kriget! Leve den internationella folkförbrödringen!” Det trodde alla de då våra från höger till vänster vara sagt på allvar! Inte undra på att när Sinovjev kom till Lenin och visade extraupplagan av Vorwärts den 4 augusti 1914 om att de socialdemokratiska riksdagsrepresentanterna enhälligt röstat för krigskrediterna sade Lenin: ”Det är inte möjligt, det är troligen ett förfalskat nummer av Vorwärts som den eländiga tyska borgerligheten gett ut för att lura oss och få oss att förråda Internationalen.” MEN DET VAR INGET förfalskat nummer.

Hela ledningen av det som kallade sig tysk arbetarrörelse bytte på en gång och på kommando fot. (Den 4 augusti också Liebknecht!) likadant var det i Frankrike. Endast här och där, som i Förenta staterna där Eugene Debs stod fast och för detta fängslades och dömdes eller Sverige där det i huvudsak var ungdomsrörelsens folk som vägrade, löd nästan alla den härskande klassens befallning. Det finns viktiga ideologiska förklaringar. (Den då av alla socialister – Lenin inte minst – som föredömlig sedda tyska partidisciplinen innebar att även de 14 socialdemokratiska riksdagsmän, bland dem Liebknecht - vilka följde Baselresolutionen och sökte vägra rösta för kriget tvangs följa partilinjen och därmed rösta för kriget 4 augusti 1914.) Men det fanns också helt praktiska skäl. I det kejserliga Tyskland hade partiet hus, redaktioner, tryckerier och annan egendom som skulle kunna tas i beslag om riksdagsmännen inte hade gått med på kriget. Dessutom skulle alla tusenden heltidsarbetande och avlönade funktionärer kunna förlora sina fasta arbeten och regelbundna inkomster. Också detta bör man komma ihåg. ■ ■ – * Betyder upphäva fib 45


Rätt&Rådligt.

MEDBORGARSKAP GODTYCKLIG SÄKERHET?

M

TEXT per åberg

edborgarskapet är uttryck för en rättslig samhörighet med en stat och dess befolkning. Enligt folkrätten ska det land i vilket en person är medborgare ge henne skydd och stöd vid kontakter med ett främmande lands myndigheter. Allmän medborgarrätt är de friheter och rättigheter som tillkommer alla landets medborgare på grund av deras medborgarskap. Den kanske viktigaste är en ovillkorlig rätt att vistas i landet. Härtill kommer rösträtt, församlingsfrihet, religionsfrihet, tryckfrihet, yttrandefrihet, näringsfrihet, frihet från utvisning eller utlämning till annan stat. I gengäld fordrar Sverige att dess medborgare lyder landets lagar och förordningar, betalar skatt och deltar i landets försvar. Svenskt medborgarskap kan förloras endast om medborgaren inte är född här, aldrig har bott här och har ett mycket svagt samband med landet. TANKEN HAR FRAMFÖRTS att det borde

finnas en möjlighet att frånta personer som har misskött sig deras svenska medborgarskap. Om detta blev verklighet skulle en sådan persons rätt att vistas i Sverige kunna ifrågasättas och han skulle kanske bli tvungen att lämna landet (den sovjetiske författaren Solzjenitsyn dömdes för sina aktiviteter till förlust av medborgarskap och utvisning). Att genomföra en sådan ordning skulle emellertid strida emot FN:s deklaration 1948 om mänskliga rättigheter som förklarar att alla människor ska ha rätt till ett medborgarskap och slippa vara statslösa.

fib 46

Medborgarskap är attraktivt men det kan finnas anledning att fundera över hur mycket det egentligen är värt. Vilket skydd och stöd får till exempel Dawit Isaac egentligen från Sverige i sina kontakter med Eritreas myndigheter? I USA har medborgarskapet stor betydelse. Endast amerikanska medborgare kan åberopa författningen och alla de rättigheter som den garanterar. Men författningen har inte alltid gett skydd ens åt de egna medborgarna. Amerikanska medborgare av japanskt ursprung förflyttades 1942 från sina hem­orter på USA:s västkust och ett stort antal (110 000–120 000) internerades i läger. Åtgärden var en följd av rasistiska och främlingsfientliga stämningar, underblåsta av nationalistiska opinionsbildare, som satte press på politikerna. Även den liberale presidenten Franklin D Roosevelt böjde sig för propagandan och gav sitt godkännande. Interneringarna skedde med kort varsel och var och en fick ta med sig endast så mycket som han kunde bära. De tillgångar som måste lämnas kvar såldes till våldsamma underpriser eller lades beslag på av grannar och andra. För många innebar frigivningen tre år senare att de fick starta om sitt liv från noll. Ersättning betalades inte ut förrän långt senare (1988) då alla som internerats fick en ursäkt från regeringen och tillerkändes ett schablonbelopp om 20 000 dollar i ett för allt. RÄTTSVÄSENDET DÅ? Skamligt nog

sanktionerade USA:s domstolar över-

greppen. När Fred Korumatsu sökte befrielse från påföljd för att inte ha åtlytt sin interneringsorder förklarade USA:s högsta domstol att i den orostid man levde i måste landets ledning ha friheten att utan lagstöd besluta om inskränkningar i annars odiskutabla medborgerliga rättigheter, uttryckligen garanterade av författningen. Denna dom har aldrig upphävts utan den står kvar som ett varningens finger för att något liknande kan hända igen. GER SVENSKA LAGAR ett fullgott skydd

för de medborgerliga rättigheterna när dessa står under press? De har sviktat vid tidigare tillfällen. På 1940-talet inkallades personer som misstänktes vara opålitliga, främst kommunister och radikala socialdemokrater, till ”beredskapstjänstgöring” i arbetsläger. De fick inte delta i landets försvar mot den tyska nazismen. Transportförbud infördes för kommunistiska och antinazistiska tidskrifter och tidningen Norrskensflamman utsattes för ett attentat där fem personer omkom men förövarna endast åtalades för skade­görelse. I de uppskruvade stämningar som rådde då inskränktes medborgarrätten för personer med inopportuna politiska åsikter. I dag växer nationalistiska och främlingsfientliga krafter sig allt starkare. Kommer då lagar och författningar att räcka till? De erfarenheter vi har lär oss att det är osäkert. Medborgarna måste vara vaksamma och själva bidra till att skyddet för medborgarrätten upprätthålls. ■ ■


ningen? Vad händer i före w.fib.se w w a Se vår hemsid

Här kan du köpa lösnummer av Folket i Bild/Kulturfront: WEBBEN: kulturtidskrifter.nu (porto 24 kr) pressbyran.se (porto 10 kr) tidskriftsbutiken.se (porto 26 kr) DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora torg 13 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 Konstcentrum, Kungsbäcksvägen 32 GÖTEBORG: Akademibokhandeln Nordstan, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån, Nordstadstorget 2 Press Stop, Drottninggatan 58 Press Stop Centralhuset, Nils Ericsonsplatsen 7 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B Spättans Antikvariat, Andra Långgatan 49 HELSINGBORG: Pressbyrån, Knutpunkten 84 JÖNKÖPING: Bokcaféet, Svavelsticksgränd 7 KARLSHAMN: Antikvariat Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 Karlstads Bokcafé, Norra Klaragatan 9 LANDSKRONA: Landskrona Konsthall, Slottsgatan LINKÖPING: Press Stop, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Bangatan 1 MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen Glashallen Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken Malmö, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Pressbyrån, Stora hallen, Centralen Press Stop, Fleminggatan 50 Pressbyrån, Gullmarsplan T-banan Press Stop, Götgatan 31 Press Stop, Regeringsgatan 27 STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Pressbyrån, Skolgatan 63 B UPPSALA: Bokhandel Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 Pressbyrån, Sankt Persgatan 10, S:t Pers Gallerian VARBERG: Pressbyrån, Västra Vallgatan 19 VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan 7 ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

FOLKETiBILD/ KULTURFRONT

För yttrande- och tryckfrihet, för en folkets kultur och antiimperialism sedan 1971 och med start 1934. MEDARBETARE DETTA NUMMER OMSLAGSFOTO:

Eva Wernlind.

MEDARBETARE:

Torbjörn Wikland, Elisabeth Ohlson Wallin, Johanna Granbom, Eva Wernlid, Mare Toomingas, Christer Lundgren, Britta Ring, Irka Cederberg, Pelle Sunvisson, Magnus Zackariasson, Wiliam Antonen, Gudrun Schyman, Gunnar Olofsson, Anna Wester, Lucas De Vivo, Ander Persson, René Vázquez Díaz, Anders Björnsson, Jögge Sundqvist, Erik Nordblad, Joacim Blomqvist, Erik Forsgren, Agneta Willans, Stefan Estby, Pelle Sunvisson, Bror Kajsajuntti, Anders Norborg, Olof Rydström, Solveig Giambanco, Hans Lindström, Robert Nyberg, Jan Myrdal, Per Åberg, Hans Lindström, Kristina Eriksson, HansMagnus Meincke, Leif Olson.

Nummer 10 kommer den 15 oktober. Prenumerera!

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • agera till försvar för yttrande- och tryckfrihet • främja en folkets kultur • stödja de antiimperialistiska krafterna. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland. REDAKTÖR: Lucas De Vivo. WEBBREDAKTÖR: Joacim Blomqvist. LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media. KORR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Li Eriksdotter Andersson,

Salamaah Abdul Karim, Christer Lundgren, Britta Ring, Pelle Sunvisson, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Hans Öhrn och Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se. PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr PRENUMERATION

helår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår), utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2014. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47


posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Sista sidan.

fib 48

www.bonton.se


Millions discover their favorite reads on issuu every month.

Give your content the digital home it deserves. Get it to any device in seconds.