FiB 10-2015

Page 1

FOLKETiBILD/ KULTURFRONT ANGELA DAVIS OM HUR ALLA KAMPER HÖR IHOP

NOVELL Korsordslösaren EXKLUSIVT I FIB Militären tar över sydkoreansk by FLYKTINGKATASTROFEN Därför flyr människorna Folketibildtio201549 kr

Oberoende och utan presstöd sedan 1971

fib 1


Redaktören. Politikerna tävlar om vem som är snällast BILDEN PÅ TREÅRIGA ALAN chockerade en hel kontinent. Jag var själv på ett regnigt Medborgarplatsen för att deklarera att flyktingarna är välkomna. Jag var en av 15 000 där, och en av många över hela Europa. Samtidigt har engagemanget för flyktingarna exploderat. Bland mina vänner finns det de som ställer upp och skjutsar dem som precis kommit hit till Migrationsverket och de som bakar piroger att skänka bort. Politikerna har plötsligt börjat tävla om vem som är snällast mot flyktingar, från att veckan innan bilden ha tävlat om vem som var hårdast. Det är en av de största flyktingströmmarna nu sedan andra världskrigets slut. Jan Viklund förklarar varför på sidan 12.

»

Politikerna har plötsligt börjat tävla om vem som är snällast mot flyktingar, från att veckan innan bilden ha tävlat om vem som var hårdast. Men i södra Italien, där jag har släkt, är flyktingar ingen nyhet. Så länge som EU:s murar, symboliskt, stått mitt i Medelhavet har personer som varit sämre lottade än oss försökt ta sig över till vårt välstånd. De är billig arbetskraft på fälten. Läs Margareta Zetterströms text på sidan 14 för att veta mer. Förresten, fick inte du heller plats när Angela Davis gjorde ett besök i Stockholm? Misströsta inte! FiB hade såklart en reporter på plats. På sidan 28 kan du läsa Pelle Sunvissons reportage om besöket. lucas de vivo fib 2

INNEHÅLL

Månadens SATIRARKIVET.SE

43

6 Sverige krigar för att glädja USA 8 Föredrag från fredsdagarna i Degerfros 11 Korsord 16 Novell 20 Sagt på webben 21 Årets sämsta TV utsedd 25 Dikt av Michael Larsson 32 Vad har hänt

12

i Nato-debatten? 34 Fibs hjälte Albert Jensen 36 Folkets kultur 43 Satirarkivet 44 Skriftställning

Medierna svämmar över av rapporter om flyktingar som flyr till Sverige, men varför flyr de just nu? Jan Viklund guidar oss genom bakgrunden till flyktingkatastrofen.

14

Européer har flytt i alla tider, faktiskt ända fram till 1970-talet. Och flyktingar som i dåliga båtar tar sig över Medelhavet är inte någon nyhet. Margareta Zetterström frågar sig varför minnet är så kort.


Krönika. Varför tigs det om flyktingarna från de svenska krigen? FLYKTINGSTRÖMMARNA ÄR förvisso strida. Men vem ska-

22

Var Strindberg tokig? Anders Persson utforskar hans galna teorier om huruvida jorden var platt och om solen cirkulerade kring jorden, i stället för tvärtom. I två nummer kommer vi få utforska Strindbergs tankevärld.

par dem? Vilka är de skyldiga? Ska man inte peka ut dem? Och vilka är det då man ska kritisera? Ja, vilka är det skyldiga? Det sägs att folk flyr från de amerikanska krigen. Det sa till och med förre finansministern i ett tal i USA. Men sanningen är att han är själv är medskyldig. För folk flyr även från de svenska krigen. Sverige deltog ju i Afghanistan och i Libyen. I Irak deltog vi aldrig men det kliade i fingrarna på politiker som Carl Bildt, Jan Björklund och Mona Sahlin med flera. Ja, det är sant. Folk flyr från de svenska krigen, som tjänstvillig kalfaktor åt Nato. Men säg den reporter som vågar göra en återkoppling, som törs ställa frågan – vilket ansvar har du, Carl Bildt? När det gäller Afghanistan var det ju till och med en bred enighet bland de svenska partierna om att vi skulle kriga.

»

Katastroferna på Medelhavet, ett direkt resultat av Natos krig i Libyen.

Katastroferna på Medelhavet, ett direkt resultat av Natos krig i Libyen. När någon gummiflotte sjönk, gick våra tankar då till de svenska Jasplanen, som tog reda på var i Libyen man kunde bomba? Här har ju Sverigedemokraterna ett gyllene tillfälle att peka ut och ställa mot väggen. Jag undrar varför de inte tar det, att kritisera sina motståndare. Inser de inte själva vilket tillfälle de har missat?

26

På ön Jeju i Sydkorea har USA byggt en stor marinbas trots öbornas demonstrationer och uthålliga civila motstånd under många år. Nu hämnas USA och den sydkoreanska regeringen på befolkningen. Bruce Gagnon rapporterar.

HÄR SER VI ETT AV DEN svenska journalistikens svarta hål

– saken tigs ihjäl. Därmed finns den inte. Här ser man verkligen hur makt och medier marscherar i samma takt. Kunskapen bland det svenska folket är dessvärre svag om dessa förhållanden. Enstaka inlägg kan läsas på nätet, till exempel av Stefan Lindgren. Men någon upplysningskampanj om sakförhållandena, det lär vi inte få se. Vi ser ju hur svårt det är att utvärdera Afghanistan. Kanske om några år, då kommer en studie, en avhandling eller nån rapportbok som genomlyser Sveriges roll som medskapare av efterkrigstidens största flyktingkatastrof. peo österholm fib 3


Sverigebilden.

Barnen har hittat en säker plats på Hälleforsnäs kommunala lekplats. Långt från kriget och flykten de nyss upplevt.

foto EVA WERNLID

fib 4


FiB-noterat. Go home! ILLUSTRATION

mare toomingas

Go home, en gränslös flyktingpolitik.

Före detta ambassadör reder ut varför folk flyr Karl-Erik Norrman, som bland annat tjänstgjort för Sverige i Moskva och Peking, frågar sig i en insändare i Svenska Dagbladet vems fel flyktingströmmarna är. Han lyfter ett perspektiv som tidigare nästan bara synts hos Folket i Bild. Varför flyr dessa människor? Han pekar ut 4 anledningar: George W Bush folkrätts­ vidriga invasion av Irak, agerandet i svallvågorna av den arabiska våren, stödet till IS i kriget mot Assad och fattigdomen och hungern i Sahelområdet söder om Sahara. Summerat kan sägas att det är imperialismen – både den militära och den ekonomiska som ligger bakom flyktingvågen.

Dystert för turkisk yttrandefrihet

Inför det stundande nyvalet till den turkiska riksdagen sker en negativ utveckling för medier i Turkiet. 2012 och 2013 fängslade Turkiet flest journalister, men 2014

såg det ut att bli bättre. Men nu har läget förvärrats igen enligt Committee to Protect Journalists

Sänkta avgifter för musik- och kulturskolan

I regeringens nya budget finns 100 miljoner årligen för att sänka priset på kurser i musikoch kulturskolan.

Gatubarn – nu också i Sverige

Dagens Nyheter rapporterar att det skett en kraftig ökning av kriminalitet bland hemlösa ensamkommande barn i Sverige. Det är främst narkotikabrott. Detta kan inte tolkas som annat än att en helt ny underklass har skapats, något som vi trodde bara fanns i de allra fattigaste delarna av världen – gatubarn.

Ny labourledare kritiserar Nato

Jeremy Corbyn, som anklagas av sina mot-

ståndare för att vara vänsterradikal och som blivit vald till ordförande för Labourpartiet, anklagar Natos expansionistiska politik i öst för den ryska motreaktionen. Han menar att Natos politik gör att Ryssland måste agera för att motverka den. Han har tidigare uttryckt en önskan om att Storbritannien ska lämna alliansen, en ståndpunkt som han dock som han dock har modifierat något. Men han anser fortfarande att Natos roll måste förändras och att rollen som världspolis avslutas.

Fotbollsfack vill av­ kommersialisera fotbollen Fifpro, som representerar professionella fotbollsspelare, vill avskaffa transfer­ summor i fotbollsvärlden. Efter att ofattbart stora summor betalats för spelare kommer nu facket att stämma FIFA, då de anser att denna ordning är ett brott mot arbetsrätten och att det hämmar konkurrensen mellan klubbarna, då de rikaste klubbarna har råd med de dyraste spelarna. Detta skulle förändra fotbollen i grunden, enligt fifpro.

fib 5


Nu avslöjas det igen

Svensk krigsinsats är främst till för att glädja USA I en insändare i Dagens Nyheter skriver två debattörer att den svenska militärnärvaron i de senaste konflikterna syftat till att göra USA nöjt. Allt snack om humanitär insats är bara tomt prat. Det betyder att vi ska delta i framtida krigsinsatser för att glädja Nato, skriver Pelle Sunvisson.

D

text pelle sunvisson foto försvaret, nicklas gustavsson et är sällan jag rekommenderar läsning av en debattartikel som propsar på ”militära utlands­ insatser” (eller krig som det väl fortfarande heter på vanlig svenska). Men texten av Erik Brattberg och Magnus Nordenman i DN borde verkligen läsas av alla. Nu behöver väl inte folk tröska igenom hela texten av ganska uppenbar propaganda (skribenterna står båda på den amerikanska militarismens löne­ listor). Sådant får vi tillräckligt av ändå. Men det finns ett stycke som i sina få rader rymmer den militaristiska dårska­ pens essens. ”För det första är svenska utlands­ uppdrag ett sätt att främja den trans­ atlantiska länken samtidigt som man bygger nära relationer med Nato. Svenska bidrag till Isaf-insatsen i Afghanistan, EU:s marina insats utanför Somalias kust och Nato-operationen i Libyen 2011 har betytt mycket för Sveriges goda ställning fib 6

som partner till både Washington och Nato-alliansen under det senaste decen­ niet.” Alltså ”för det första”. Inte ”också” eller ”dessutom”. Utan ”för det första”. ”För det första är svenska utlands­ uppdrag ett sätt att främja den trans­ atlantiska länken samtidigt som man bygger nära relationer med Nato.” DET HÄR ÄR EN mening att minnas nästa gång det ska ut och krigas. Nästa gång det talas högtravande om demokratise­ ring, skydd av civila, kvinnors rättighe­ ter, kamp mot förtryck och skolgång för flickor. Nästa gång alla de som ifråga­ sätter att mer väpnat våld är lösningen hängs ut som talibankramare, putinister och IS-anhängare. Nästa gång som alltid redan är den här gången. Den som vill kan sluta sin läsning av såväl den här texten som av den ur­ sprungliga debattartikeln här. Allt som måste sägas är redan sagt. Men så kom­

mer det ändå att sägas: ett lösryckt citat och en misstolkning bara. Här kommer därför ett till. ”Viktigt att poängtera är dock att det inte alltid är omfattningen på dessa bidrag som är det viktigaste utan just symboliken av att vara på plats och att vara villig att ge ett bidrag som uppskat­ tas av Washington, men även i europe­ iska huvudstäder som Paris och London.” Svenska Jasplan bör nu alltså delta i bombningarna av Irak och Syrien för att det uppskattas i Washington, Paris och London. Inte för att det verkligen gör skillnad. Inte för att det uppskattas i irakiska och syriska städer. Inte ens för att det behövs. Utan för att det uppskat­ tas i USA. Såväl politikern Allan Widman som DN-skribenten Gunnar Jonsson och Kungliga Krigsvetenskapsakademien är överens: Bland Natos partnerländer är Sverige bäst i klassen. Nu vet du vad det innebär. ■ ■


Afghanistan. Den svenska militära insatsen i Afghanistan har avslutats, så när som på ett femtiotal råd­ givare. Rimligtvis måste det finnas massor att lära av den största och längsta utlandsuppdra­ get i Sveriges efterkrigshistoria. Att vi ska ta till oss de lärdomarna kräver emellertid att vi utre­ der vad som egentligen har hänt. Regeringen har initierat en sådan utredning. I varje nummer av FIB/K ställer sig Pelle Sunvisson frågor som utredarna måste undersöka och ge ett klart svar på – om det ska bli en seriös utvärdering av den svenska krigsinsatsen. Pelle ger utifrån sina kunskaper en bild av vad svaren måste handla om.

Granskning av insatsen i Afghanistan – del 3

Hur många har dödats och skadats av svenska soldater? ett halvår och några dussin av en grupp elitsoldater framstår fem hundra dödade afghaner som en försiktig uppskattning. Med tillgång till vittnesmål och strids­ rapporter skulle den siffran kunna göras

långt mindre ungefärlig. I besvarandet av den större frågan – var det värt det? – bör de förlorade liven sedan läggas i den ena vågskålen. ■ ■ pelle sunvisson

illustration kristina eriksson och hans-magnus meincke

E

nligt Försvarsmakten finns det inte längre några strategiska skäl att räkna antalet döda på mot­ ståndarsidan. Argumentet är att dödstal, eller ”body count” som det ofta kommit att kallas även på svenska, bara är relevant när två reguljära arméer står mot varandra. I en fråga som för många svenskar lär vara avgörande har vi där­ för ingen officiell sammanställning. I ett par mycket trovärdiga reportage nämns dödstal i förbigående. I början av förra året publicerade DN ett reportage om Särskilda operations­ gruppen, SOG. I det uppgav officerarna att deras grupp dödat ”några dussin” afghaner. Några år tidigare följde förfat­ taren Johanne Hildebrandt Fortsätt­ ningsstyrka, FS19 under deras halvår i Afghanistan. Efter hemkomsten skiljer sig den officiella bilden avsevärt från soldaternas. ”Det sades att FS 19 varit i strid över sjuttio gånger och att de dödat någonstans mellan fem och fem­ ton fiender. Den allmänna upp­ fattningen bland soldaterna var att striderna var något fler och antalet dö­ dade fiender var två-, trehundra stycken. ’Det är synd att de inte säger hur många det är. Det är som om de skäms över vad vi har uträttat’, sa en av solda­ terna.” (s. 321) Med ett par hundra dödade under

fib 7


Fredsdagarna. Under fredsdagarna i Degerfors hölls många föredrag. FIB/K kan nu publicera ett av talen, som hölls av Björn Forseth. Han talar om hur det svenska försvaret nedmonterats och om hur alla länder tävlar om att få beröm av USA.

Fotfolket känner sig övergivna

TEXT björn forseth

Å

r 1960 beslöt USA ensidigt att i händelse av ett sovjetiskt angrepp på Sverige bistå oss utan att vi var med i Nato. Övriga Nato skulle hållas okunnigt om beslutet. Icke desto mindre berättade tre år senare en svensk officer detta för oss femtonåriga elever på en sommarkurs i FBU, Frivillig befälsutbildning. – Det är inofficiellt, sa han. Journalisten Mikael Holmströms digra genomgång av den svenska alliansfriheten under det kalla kriget, kallad Den dolda alliansen, är imponerande men för en som redan som femtonåring fått kännedom om ett av de bärande elementen i denna »dolda allians« var inte allting så upprörande. Alliansfrihet och neutralitetspolitik är två olika saker, påpekade redan prins Sihanouk i Kambodja. Små länder får gå balansgång. Sverige kan tyckas ha svikit såväl Finland som Norge under andra världskriget, men om man i ett visst läge darrar som ”en mus”, som prins Sihanouk kallade sig själv, så får man handla i enlighet med det tills musen har blivit stark nog att ryta. Finland vändes inte ryggen men Sverige förklarade sig icke krigförande och sände frivillig trupp, och en norsk armé om 16 000 man byggde Sverige upp i hemlighet. Under kalla kriget var vi musen som röt ibland, för den var stark i förhållande till sin storlek, men självklart en munsbit för både en örn och en björn om den skulle bli ensidigt angripen. Och kände femtonåriga försvarsungdomar till vilken balans-

fib 8

gång Sverige gick, så kände förstås både stormakt A och stormakt B till det också. Under den hos oss så förhånade »finlandiseringen« byggde finländarna upp ett modernt nordiskt och västeuropeiskt land och tycks ännu hantera navigerandet mellan stormakterna på ett vuxnare sätt än det svenska politikerskrået, vars omdöme grumlas av enfaldig rysskräck. Finland köper amerikanska stridsflygplan, men varje värnpliktig får en licenstillverkad variant av kalasjnikoven. – Världens bästa handeldvapen, och när ammunitionen tryter är det bara att ta fiendens, sa en finsk vapenbroder. FRAMFÖR ALLT har Finland värnplikten kvar. Den svenska musen som kunde ryta hade en stor, värnpliktig krigsmakt för försvar men utan kapacitet att hota andra länder, ett totalförsvar och ett frivilligförsvar bestående av FBU:are, hemvärnare, lottor, bilkårister med mera. När det kalla kriget då tog slut ville vi tagga ner. Återtagande var ett nyckelord. Vi skulle i det nya läget rusta ner men inte vara blåögda. Hemvärnet skulle samtidigt stärkas. Hela försvarsmakten gick på allvar in för att lära både anställda och värnpliktiga folkrätt, krigets lagar: Du ska inte lyda order, om du uppfattar att det skulle vara ett folkrättsbrott, lärde vi oss. Det var en stolt period. Men så lades försvaret ner med buller och bång,


Svenska krigsplan började målas i grått i stället för i skogsfärg för att kunna klara strider utomlands.

fullt moderna vapensystem förstördes, värnplikten lades i malpåse och rena hallelujastämningen inför utländska äventyr piskades upp. Fotfolket kände sig övergivna. När Lapplands jägare i Kiruna lades ner protesterade hemvärnare genom att lämna in sin utrustning. En officer undrade upprört hur en regering kunde lämna ena änden av territoriet oförsvarat – det var ju så ohistoriskt; som att lämna Gotland oförsvarat… I vurmen för utländska äventyr finns förvisso en del goda argument. Man får bättre chans att se vad man går för än när man bara övar mot egna B-styrkor. Utrustning och vapensystem utmanas. Men det handlade inte bara om det. All utbildning i folkrätt föll på hälleberget när ett rätt harmlöst åtagande som den biståndsliknande cimic-insatsen (civil-military co-operation) i Isaf i Afghanistan i all tysthet omvandlades till ett deltagande i amerikanernas krig. Visst blev man lite mallig, när en svensk ubåt med besättning hyrts ut till USA som B-styrka, för att amerikanerna skulle få öva sig att hitta den – och det sedan visade sig att amerikanerna fått svårt att lyckas med det. Mallig eller stolt, för all del, men här hade man rätt upp och ner totalt glömt principerna för svensk vapenexport; Sverige hjälpte ju ett krigförande land (Bushs Irakkrig) att bli bättre på krigföring. Denna moraliska nedrustning har gått parallellt med säkerhetspolitisk nedrustning. Jag minns en tidigare omrustningsperiod:

Överste Einar Lyth skriver om början av 1970-talet: – Politiskt aktiva unga värnpliktiga hade fått för sig att Sverige var ett ruttet samhälle och därför inte värt att försvara. Deras idealsamhällen var Maos Kina, Castros Kuba och Enver Hodjas Albanien. För att störta vår demokrati borde man vapenvägra – eller kanske ännu hellre lära sig hantera vapen så att man kunde bli av med den korrumperade svenska regeringen. Palme och Geijer – Lyndons lakejer! DET VAR NOG EN jobbig period för truppbefäl.

Det fanns personer som hävdade att militärer per definition var mördare och föraktade hela yrkeskategorin. Samtidigt var det en livgivande period som tvingade fram vässade argument och ledde fram till omprövning av ståndpunkter, både bland värnpliktiga och truppbefäl: Hör krig till naturlagarna? Är det hedervärt att vara krigare? Är det skillnad på om man försvarar hembygden med vapen eller om man erövrar andra länder med vapen? Vad leder det till, om ett värnlöst land vänder andra kinden till när en stormakt hotar det? Alla värnpliktiga ville inte komma undan sina plikter. Aktivisterna ökade många gånger insikten att det var rätt att med en krigsmakt bereda sig för fib 9


FREDSDAGARNA

försvarskrig. Man kunde De svenska och finska förmärka en ändrad attityd marina ledningscentralertill USA:s krig i Vietnam. na har nu en direktlina för Även svensk militär började krypterade samtal sinsemeltala om FNL, USA var inte lan, och ett finskt-svenskt en lika självklar stjärna som samarbete inom artilleriet tidigare och alliansfriheten har inletts. Sådant skulle gillades av både affärsmän kunna vidareutvecklas och journalister. stort, om försvarspolitiken Det var då, det. I dag talar skulle återgå till att Sverige man om Vietcong igen. Och ska försvaras där Sverige ligfå ifrågasätter längre grundger. Och det går åt det hållet läggande motsättningar som med utnyttjande av rysskrig och fred, rätt och fel, förskräcken. svarskrig och erövringskrig Kanske våra politiker och eller FN-stadgan och krigsmilitära tänkare inte innerst förbrytelser. En känd krigsinne hyser rysskräck, men korrespondent skrev ”om den är lätt att ta till inför oss Björn Forseth talade på Fredsdagarna man är militär får man väl andra. Det som driver dem i Degerfors. vara beredd på att gå ut i krig”. uppfattar jag i stället som Försvaret avvecklades efter det kalla kriget steg strävan att hänga stormakt A i kjolarna, det vill säga för steg: Inför en stor frivilligförsvarsövning i norra vurmen för USA. I affärer och storpolitik vill alla Norrbotten på åttiotalet sa övningsledaren under med makt och inflytande hålla sig till makten med sitt inledningsanförande till den uppställda styr- det största inflytandet och visa att de också kan. kan av deltagande hemvärnare, FBU:are, lottor, bil- Som det där med den svenska ubåten. Och hur stolkårister, frivilliga radiosignalister och motorcyklis- ta var de inte över att få amerikanskt beröm för de ter: ”Och jag ber er: när ni anropar staben på radio Gripenplan som kartlade Libyen från luften? Det är – tala svenska! Alla i staben behärskar inte finska.” som tjuvledaren Fagins gäng i Dickens Oliver Twist: I dag ska man tala engelska i sambandsmedlen. alla vill hålla sig väl med busen Bill Sykes, fastän han är en rå sälle och mördare, ty han har makt och SVENSKA ÖRLOGSFARTYG och stridsflygplan, som är trots allt en av dem. Och alla europeiska politiker alltid kamouflagemålats i tallbarrs-, björklövs- och vill vara bästisar med USA, fast de vet att USA stargranitfärger började målas ljusgrå för att inte synas tar krig i strid med FN-stadgan när det passar dem. på varma hav och i torra länder. För amerikanerna är ju som vi. När under det kalla kriget svenska officerare beskrev sina erfarenheter från utlandsuppdrag där I AFGHANISTAN under Isafs tidiga tid gällde FNde haft att göra med stormaktsarméer, nämnde de mandatet bara Kabul med omnejd, och staden var gärna belåtet att då yrkessoldater fick tekniska eller fullständigt nedlusad med deltagande länder, som andra problem la de helt sonika av och inväntade alla ville vara cimic. De letade humanitära insatser specialister – till skillnad från svenska värnplik- att utföra. Alla ville vara med, till och med Island, tiga, som med många allmänna yrkeskompetenser som inte har något försvar. löste sina problem själva. Är alla tongivande politiker som nu talar om Allmänt rapporterades den så kallade sjun- att försvara vårt eget land igen lika angelägna om kande intelligenskvoten (ett påhittat amerikanskt det som att de är angelägna om att gå med i Nato? begrepp) i yrkeskrigsmakterna, eftersom vem som Vill de – gud förbjude – alla vara med i Nato för att helst sökte sig dit för att statens kaka var säker. Men inte missa kriget? sedan Sverige infört yrkesförsvar började det skrivas Jag känner erfarna hemvärnare som ärligt lovsånger om de svenska yrkessoldaterna. Erfaren- fruktar Rysslands avsikter men ändå anar att vi heterna från forna FN-uppdrag var som bortblåsta. som medlemmar i Nato skulle öka konfliktrisken. En motvikt till denna uppräkning är det finsk- Tyvärr upplever jag på försvarsinformationsträffar svenska militära samarbetet. Sedan nittiotalet har att dessa uppriktigt engagerade fosterlandsförsvaett finskt-svenskt amfibieförband byggts upp i sam- rare serveras föredrag huvudsakligen av personer verkan mellan det svenska amfibieregementet i Ber- som följer de politiska strebrarnas kampanj för att ga och den svenskspråkiga Nylands brigad i Finland. gå med i ”de storas klubb”. ■ ■ fib 10


Korsord.

Svar ska inkomma innan den 1 november med de hemliga orden till red@fib.se eller via post till ”Folket i Bild/Kulturfront Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm”. Därefter drar redaktionen en vinnare. Första priset är boken Nobels fredspris, visionen som försvann av Fredrik S. Heffermehl. Om boken: När Barack Obama fick No-

bels fredspris 2009 väckte det förvåning. Hur kunde en president som förde krig i både Irak och Afghanistan betraktas som fredsförfäktare, det ord Nobel använde i sitt testamente för att beskriva pristagarnas främsta egenskap? Den norska Nobelkommitténs beslut har blivit alltmer ifrågasatta. Fredrik S. Heffermehl har gått tillbaka till Nobels testamente och jämfört hans vilja med

kommitténs val. Han har granskat motiven bakom alla de pris som utdelats och kommit fram till ett förödande resultat: Nobels fredspris har omvandlats till ett pris som gagnar politiska och kommersiella intressen. Ett tröstpris kommer också att dras – en gratis provprenumeration på 4 nummer att ge bort till en vän som ännu inte upptäckt FiB/K. fib 11


Flyktingsituationen.

Vem bryr sig om det flyktingarna flyr från?

Debatten om flyktingarna har rasat den senaste tiden. Fokus har legat på hur de behandlas, hur många de är, om de är för många eller för några. Men det talas knappt om vart de flyr ifrån.

A

TEXT jan viklund ILLUSTRATION kristina eriksson och hans-magnus meincke

v de som flyr just nu är den överlägset största gruppen i Sverige syrier – drygt 1 000 i veckan. De flyr från ett inbördeskrig som startades av en grupp som bildades i Abu Ghraib av människor som förbittrats av USA:s och dess medhjälpares invasion i Irak, och vars verksamhet underlättades av Nato-ländernas mjuka krigföring mot Syriens regering. Den klara tvåan är afghaner – cirka 500 i veckan. De flyr från ett krig som likaledes har drivits av USA med bland annat Sverige som hantlangare. Även på europeisk nivå är syrierna den överlägset största gruppen – cirka 70 000 av ca 700 000 förra året. Majoriteten kommer från Västasien och Nordafrika. Man kunde tycka att de här flykting­ katastroferna skulle få européerna att i någon mån ompröva sin politik gentemot Västasien och Nordafrika. Är det verkligen självklart att de ska hänga USA i rockskörten och täcka upp för dess hårdhändheter där – eller till och med driva på som de gjorde i fallet Libyen (och nu gör beträffande Ukraina)? Borde de inte i stället försöka dämpa våldet och den aggressiva expansionismen? Det är ju vi som får ta en stor del av kostnaderna för spillet?

MEN DET FINNS också ett flyktingproblem på lång sikt. Länder kollapsar i regel i våldsspiraler för att de är bankrutta och alla slåss om de få resurser som finns kvar. Det är fib 12

inte mycket våld i till exempel Västeuropa eller Nordamerika, men desto mer i Afrika, Asien och det kollapsade Sovjetväldets utkanter. Det är därför oroande att lagstiftningen som den nu ser ut på global nivå förbjuder fattiga länder att bli rika. WTO förbjuder nämligen fattiga länder att bygga upp en industri med politiska medel – vilket är de enda medel som finns. Sådant betraktar WTO som ”protektionism”, något som är strängt förbjudet, och legitimerar sanktioner mot länder som gör sådant. Industrilösa råvaruexportörer ska alltså i evighet förbli industrilösa råvaruexportörer, med torftiga möjligheter för folk att överleva. Och därmed stor risk för allas krig mot alla. VI BÄDDAR ALLTSÅ för framtida flykting-

katastrofer. Men varken de som nu ömmar för flyktingar eller de som absolut inte vill se dem i landet har något att säga om detta. Tvärtom, på det partipolitiska planet stöder de i-ländernas monopolsträvanden i WTOförhandlingar och liknande. Men för all del, de har inte mycket att säga om det europeiska ansvaret för det våld flyktingarna flyr från i dag heller. Ändå är detta ett plan där de skulle kunna mötas – om nu inte syftet bara är att plocka billiga partipolitiska poäng. För det bästa för alla parter vore ju att det inte fanns några flyktingar. Det vill säga: inget att fly från. ■ ■


fib 13


Flyktingsituationen.

Ibland är minnet kort

Redan i början av 2000-talet dog människor i sina försök att ta sig över Medelhavet för att undkomma fattigdomen i sina hemländer. Och precis samma sak gjorde svenskar och italienare för hundra år sen. Vi måste hjälpa våra medmänniskor som dör under flykten, skriver Margareta Zetterström.

D

TEXT margareta zetterström

EN AV FABRIZIO GATTIS drivkrafter när han skrev

boken Bilal. På slavrutten till Europa var också den egna familjebakgrunden. Mammans familj

fib 14

FOTO: MATTEO PENNA

e som nu vill stänga gränserna och bygga den europeiska fästningens murar ännu högre tänker sällan på den utvandring från Europa som ägde rum vid 1800-talets slut och 1900-talets början. Många har säkert själva äldre släktingar som utvandrat till Amerika eller någon annanstans. Men förståelsen av den situation som skapat dagens flyktingström är uppenbart så grund att man inte känner igen sina egna släktingar i de flyktingar som i dag bultar på dörren till Europa. Och man glömmer att själva överlevnadsinstinkten, viljan att rädda den egna familjen och skapa sig en möjlig framtid, är en viktig del av människans konstitution. I min mans släkt finns många utvandrare. Hans mormor och morfar träffade varandra i Chicago, i ”svenskghettot” där. Morfadern var utbildad målare och grundade tillsammans med sin bror, som också utvandrat från Fattigsverige, ett måleriföretag med egen häst och vagn och sju anställda, tror jag det var. Men efter att ha fött tre barn, varav ett höll på att stryka med i en dysenteriepidemi, blev mormoderns hemlängtan för stor (integrationen gick säkert inte särskilt bra) och familjen återvände till Sverige.

Flyktingar som tagit sig över Medelhavet på väg mot Sicilien.

var från Friuli, som länge hade varit österrikiskt och först efter första världskriget blivit en del av konungariket Italien. Utvandringen från Friuli (som ligger i landets nordöstra hörn) började i slutet av 1800-talet och pågick ända till 1970-talet. Under dessa hundra år utvandrade drygt en miljon människor därifrån. Efter andra världskriget var nöden och misären fortfarande så stor i detta område att Gattis mamma 1957, när hon var femton år gammal, såg sig tvungen att utvandra till Milano (det kändes som utvandring trots att det var inom det egna landet). Hennes bror hade då tre år tidigare utvandrat till Sydafrika, där många italienare redan arbetade vid cellulosafabriken i Umkoomas. Emigration var en självklar del av Gattis egen familjehistoria. Och när han 2003 inledde sin resa på slavrutten i Afrika, en resa som bland annat


innefattade livsfarliga lastbilsetapper genom Sahara, var det just för att ta reda vad det är som driver människor att lämna sin hembygd och utsätta sig för uppenbar livsfara. Själv gick han aldrig ombord på något av de båtvrak som utgjorde det enda möjliga färdmedlet för afrikanska flyktingar på väg till Europa. Det var för farligt, och han hade — till skillnad från flyktingarna — trots allt alternativet att inte åka med. Men han gjorde sig bekant med ”människosmugglare” och fick inblick i deras agerande. Allt detta finns skildrat i hans bok. GATTIS RESEARCH till På slavrutten till Europa

varade i fyra år, delvis i form av rent wallraffande. Då, på 00-talet, dog 12 procent av flyktingarna under färden över Medelhavet. Riskerna var kända. Ändå satte de sig i båtarna! För det de flydde från var ännu värre. På den tiden var många det vi kallar ”ekonomiska” flyktingar. En familj, eller en hel klan, gick ihop om pengar till en färdbiljett i hopp om att någon eller några av de yngre i familjen skulle kunna bli räddningen för dem allihop. Men många var också, som nu, flyktingar från krig, tortyr och politisk förföljelse. Den resa Fabrizio Gatti gjorde 2003–2007 är nu inte längre möjlig att göra, till följd av blodiga konflikter och växande terrorism. Majoriteten av dem som idag söker sig en tillflykt i Europa flyr från rena krigszoner, speciellt från det förödande kriget i Syrien som gör det helt omöjligt att leva där. Majoriteten är alltså människor som behöver asyl, skydd undan krigets helvete. Problemet är

FOTO: JAQEN

»

Majoriteten av dem som idag söker sig en tillflykt i Europa flyr från rena krigszoner, speciellt från det förödande kriget i Syrien som gör det helt omöjligt att leva där.

Fabrizio Gatti.

bara att det inte finns något legalt och säkert sätt för dessa desperata människor att ens få möjlighet att söka asyl. Det är ju för att de inte har något annat sätt att ta sig till Europa som de anlitar dessa skrupelfria transportörer, de som vi lite oegentligt kallar ”människosmugglare”. Som om en människa någonsin skulle kunna liknas vid illegalt gods som måste smugglas över gränsen, när rätten att söka asyl i själva verket är en grundläggande mänsklig rättighet. SJÄLVKLART MÅSTE ALLA klutar sättas till för att få stopp på de krig och konflikter som producerar nuvarande flyktingströmmar. Men det går inte över en natt. Och under tiden måste de männi­ skor som fortfarande riskerar drunknings- eller kvävningsdöden räddas undan en plågsam död. Det borde gå, eftersom viljan att hjälpa vår nästa är lika grundläggande för människan som själva överlevnadsinstinkten. ■ ■ fib 15


Novellen.

KORSORDSLÖSAREN

M

TEXT bror kajsajuntti illustrationer kristina eriksson och hans-magnus meincke

otvilligt går jag till busshållplatsen. Det är minus 22 och mörkt. De snötyngda tallarna står som frusna bombkrevader. Jag är på väg till nattskiftet, ett 15-timmarsskift med överliggningsjour, som börjar 16.30 och slutar 07.30. Hemma har jag så mycket ogjort och det jag märkt är att jag inte hinner återhämta mig under ledigheterna. Det är ett orostecken. Senast jag arbetade nattskift, innan jag fick jobb som personlig assistent var för snart 32 år sedan, vid järnverket. Då var jag knappt 30 år och levde ensam. Nu har jag familj och barn, men orkar knappt hjälpa sönerna med läxläsningen. Jag har funderat på att ta pension tidigare. Jag har arbetat nog och känner att det finns mycket annat jag vill göra i livet. För många är det en lyx, att tänka så. Vi ska arbeta tills vi stupar. Någonstans läste jag, att när de beslutade om den allmänna folkpensionen hade en utredning kommit fram till, att om de satte åldern till 67 år, så skulle personen i genomsnitt ha tre år kvar att leva och på så sätt få en vilsam ålderdom. Det som hände var, att många blev friskare och betydligt äldre. Så var det även, när det blev möjligt att ta ut halvtidspension och när folk under krisåren på 1970– 80-talet erbjöds avgångsvederlag vid 55 år. Trots detta dog min far samma år han skulle fylla 60 efter att i stort sett hostat upp lungorna av allt järn-och stendamm samt annan skit han andats in. På bussen och i väntan på bussbytet i stan går tankarna till den person jag arbetar hos. Han har lång tids erfarenhet av sitt funktionshinder, medan jag arbetat där i drygt sex månader. Efter många konflikter, där jag kände att jag måste göra allt exakt enligt order, har jag lärt mig rutinerna. Ibland blev det fel i en för mig obetydligt liten detalj och då blev det våldsamma reaktioner. Jag kallades för idiot och var helt värdelös och svordomar kastades rakt ut i rummet. Men nu har det blivit bättre. Jag är numera helt accepterad och känner mig tidvis omtyckt.

fib 16

Tidigt började jag jämföra mitt arbete med en roll i en teaterpjäs. Jag repeterade och lärde mig varje handling som en replik och visste alltid nästa arbetsmoment. Tanken var att bli felfri för att inte drabbas av de hårda orden, som gjorde mig både arg och ledsen. Varje arbetspass blev som en föreställning utan publik. Med tiden fick jag allt fler förtroenden. Jag vet mer om hans förflutna och vi har en ganska lika bakgrund. Allt detta får jag givetvis inte berätta och jag håller på tystnadsplikten. Jag kan gömma allt jag vet i en annan person och känner andra, som haft samma slags liv och intressen. Varje människa är ju konkret och har sin speciella livserfarenhet. Jag tänkte räkna upp alla inrutade rutiner, där arbetet fortgår minut för minut med sekundprecision. Det känns som om allt är uträknad av en tidstudieman och fortfarande räknar jag ned timmarna tills jag slutar. Det jag insett är, att jag inte kan berätta om varje tegelsten och varje arbetsmoment jag utfört vid stigplansmurningen på järnverket. Inget arbete går att återge med fotorealism. Skillnaden mot då är att jag hade arbetskamrater. Vi svettades tillsammans, drack vatten med saltpulver och fick ta av oss stövlarna med stålhätta, när vi satte oss på tegelpallarna utanför eller gick in i matkuren. EN TEGELSTEN SOM LYFTS med handkraft går

inte att jämföra med en synskadad rullstolsburen människa. Jag försöker ständigt leva mig in i hur det är att leva ett liv med bara inre bilder. Förändras de andra sinnena? Hur skapar vi ett värdigt liv för människor, som behöver en personlig assistent? Jag minns en affisch jag såg som barn: ”Blunda ett ögonblick och tänk.” Räcker det, att bara blunda? Tidigt ställde jag frågan om hur det skulle vara om jag själv hamnade i samma situation och fick svaret av den jag arbetar hos: ”Jag skulle aldrig i mitt liv önska att en enda människa ska drabbas på samma sätt som jag.” När jag kommer fram börjar arbetet med att


jag gör i ordning medicinen, tar fram fotstöden kollar temperaturen i sovrummet och gör i ordning middagen. Arbetsdagen går som på räls, eller rättare sagt förflyttas med rullstol mellan sängen, toaletten och matbordet. Vi är aldrig utomhus. Innetemperaturen kontrolleras kontinuerligt och är för mig alldeles för varm. Det jag kan berätta om är mitt förhållande till arbetet, även om innehållet är det viktigaste. Vi har i lugna stunder pratat om hans liv och i små fragment har jag fått del av vilka drömmar han en gång bar för framtiden med sin familj och barnen. Allt väcker tankar. Nu är det, som om han valt att leva isolerad, men han tränar hårt i den sjukgymnastik vi sköter, med förhoppningen, att en dag kunna gå. Men synen kommer han aldrig att få tillbaka.

Under dagarna löser vi korsord i massor, vilket blivit hans stora passion i livet. Ofta har vi det trevligt och jag har fått förtroendet att med honom lösa de allra svåraste korsorden. 
Jag är hans ögon och handen som håller i pennan. För mig blir det en enformig arbetsställning. Jag blir trött i ögon och nacke och orkar inte med att läsa lika mycket som tidigare, när jag kommer hem. Min främsta merit när jag fick jobbet var det som stod i mitt CV, där han tolkade att jag hade en god allmänbildning och där har vi möts i korsordslösningen, fastän jag själv knappt löst korsord sedan jag prenumererade på Kamratposten för femtiotalet år sedan. Kvällspasset segar sig fram mot sitt slut. Ibland slumrar han in efter maten, men jag har stränga order om att alltid väcka honom, för att han ska

>

fib 17


NOVELLEN

kunna sova på natten. Det går även bättre att lösa korsorden om vi är två, även om datorn är på för att jag skall kunna söka ord på kryssakuten.se eller internet, som blivit nödvändiga hjälpmedel för korsordslösare. Jag blir allt mer vimmelkantig och märker hur bokstäverna hoppar, men försöker in i det sista att göra mitt bästa, med toalettbesök-kvällsrutiner, innan jag för honom till sängen, säger god natt och att han alltid skall tänka goda tankar om sina medmänniskor. INNAN JAG LÄGGER MIG äter jag lite fil och flingor och fyller i lönerapporten. Jag läser lite, i väntan på snarkningarna, för att åter samla egna tankar innan jag släcker lampan för att sova den tid jag kan. Under ett nattskift räknas tiden fram till 23.30 som arbetstid med lönen 120 kr/tim. Tiden fram till 06.00 räknas som överliggningsjour med 25,18 kr/tim, därutöver har vi vissa OB- och helgtillägg. Alla som jobbar har en egen uppsättning av sängkläder, men det blir inte så mycket sömn. Jag hör alla nattljud. I början låg jag som på nålar. Så länge han snarkar är det lugnt, då kanske även jag somnar, men när han hostar, tar en extra sömntablett eller jag hör andra ljud, väntar jag på att han ska somna om. Andra gånger hör jag visselpipan, svarar ”jag kommer”, tänder lampan vid min säng, öppnar dörren till hans rum, sätter på skorna, och drar täcket åt sidan så att han kan flytta över till rullstolen för att bli förd till toan. Vid 02.30-tiden vaknar jag i en dröm om en av skolklasserna jag hade för tiotalet år sen. Vi går i skogen, en punktorientering, där jag täljer visselpipor till dem som vill ha. Över tjugofem års arbete som lärare gör sig påmind. Det var en klass jag överlämnade till en annan lärare i samband med en skolnedläggning. Jag går igenom namnen och minns nästan alla: Melinda, Morgan, Joel, Sebastian, Cecilia, Emma och tio till. De var bra i idrott och var nog en av de bästa klasser jag haft. När jag ibland stött på någon på stan har de känt igen mig medan jag fått leta i minnet. Redan där fanns en ändpunkt. Jag fick flytta som plocklärare till en annan skola, med ytter­ ligare en buss att pendla med. Det blev en för mig otrygg situation och arbetet gick inte bra. Jag blev vad man kallar utbränd, blev satt i åtgärdsprogram och fick slutligen erbjudande om att få sluta med avgångsvederlag. Vad som därefter hände var att jag hamnade i en rävsax. Jag försökte studera vidare men fick avbryta när jag blev formellt arbetslös eftersom jag måste vara till arbetsmarkfib 18

nadens förfogande. De arbetsmarknadsåtgärder under fem, sex år som följde vill jag inte längre tala om, det är så många andra som berättat. INNAN JAG SOMNAR OM , läser jag en novell i Folket i Bild, där en bekant skrivit om ett nattskift på järnverket en nyårshelg för många år sen. Jag drar mig till minnes hur det var på järnverket och tänker på min nuvarande arbetssituation. Jag orkar inte riktigt, med att bara ha nio timmars vila mellan nattskiften. Jag inser att mitt arbete är viktigt, men överväger att sluta. Kanske var det också vad drömmen pekade på: jag orkar inte med allt stillasittande och att vara inomhus större delen av tiden, frånsett de tillfällen jag under dagtid ska till apoteket eller konsumbutiken. Men jag är i valet och kvalet. Jag trivs rätt bra och efter flera års arbetslöshet har jag nu bra arbetskamrater, om än vi bara ses vid skiftavlösningarna och vid enstaka personalmöten. Det jag märkt är att vi alla ställer upp för den person vi arbetar hos och jag följer i morgontidningen hur Försäkringskassan försöker spara in pengar på de människor som behöver dygnetruntvård. Vad det handlar om är att människor skall ha ett värdigt liv där ingen skall lämnas ensam och tvingas använda blöjor tills nästa hjälpinsats är inplanera och där de som arbetar inte skall behöva rusa emellan olika vårdbehövande. Det är som om cirklarna sluter sig. Mitt liv sveper förbi som ett panorama. När jag utbildade mig till lärare tänkte jag att jag skulle vilja följa människans liv från vaggan till graven. Ändå återkommer tanken på att jag vill göra något annat, inte enbart arbeta som timanställd personlig assistent,


även om jag insett att arbetet är nödvändigt och just därför även borde uppvärderas lönemässigt. Tiden från 6.00 – 07.30 räknas åter som arbetstid, för att göra frukost och annat tills avlösningen kommer. Ibland när han vaknar under natten frågar han om han kan få frukost lite tidigare. I vanliga fall smyger jag upp för äta egen frukost, medan jag gör i ordning hans, innan jag knackar på dörren, säger ”God morgon!” och tar in hans frukost tillsammans med morgontidningen som jag läser högt. Därefter är det korsord som gäller. NÄR AVLÖSAREN KOMMER , promenerar jag hem,

eftersom det under helgerna inte går så tidiga bussturer. Det är lite mildare, cirka 18 minusgrader med nysnö. Jag ser tidiga fotspår i snön som berättar om andra som gått till eller från sitt arbete. Jag möter eller bli omkörd av några enstaka bilar. Jag blundar tidvis när jag går och räknar steg. Det är cirka 4 300 dubbelsteg hem vilket innebär 6–7 kilometer. När jag kommer ut på stora vägen ser jag över skogsranden, stadens nya höghusbyggen på ett berg som tidigare tillhört Kronan. Jag går längs de

mindre cykel - och promenadvägarna eller följer skoterspåren. Jag passerar ett nybyggt villaområde med juldekorationer. I ett fönster ser jag en storbilds –tv som visar Teletubbies, vilket även mina söner brukade titta på när de var små. Det är stora dyra hus, men jag känner ingen avundsjuka. Hade vi båda haft arbete, så hade det kanske varit även vårt drömhus. Vilka som bor där vet jag inte, säkert är det nyrika eller i varje fall familjer där båda föräldrarna arbetar. På skidspåret intill möter jag en tidig motionär, som rusar fram i skidspåret. På avstånd hör jag ljud från en transformatorstation, samt avlägset dån från järnverket. Ibland kan jag även höra fågelkvitter och se harspår i skogen. När jag närmar mig mitt bostadsområde, möter jag ibland folk som tagit ut hunden på pissrunda. Där blev en kvinna med hund för en tid sedan attackerad av en älg. När jag går på cykelvägen, genom ett något äldre villaområde, vet jag, att jag snart är hemma. Det har tagit cirka en och en halv timme. Just denna morgon är det ett fantastiskt ljussken strax innan gryningen Himlen är klar och orangefärgad, det är ljust som om det vore dag. ■ ■

Bror Kajsajuntti Bror Kajsajuntti har arbetat som järnverksarbetare, lokalreporter, lärare, som vårdbiträde inom hemtjänsten och som personlig assistent. Han har sedan starten varit medlem i Föreningen Arbetarskrivare och ger ideellt ut kulturtidskriften Krattan. Han har varit och är föreningsaktiv i en mängd olika föreningar, nu främst Folket i Bild och Nätverket Nato ut ur Norrbotten. Han är amatörskådespelare i Hertsöteatern. fib 19


t av m i l g E n sidan i sin hem xterna e t a s lä .se. Vill du sök fib e B ? t helhe

UNDER MÅNADEN SVALLADE debattens vågor höga på hemsidan. Framförallt diskuterades flyktingsituationen. I ett inledande inlägg varnade Margareta Zetterström för att vänster riskerar bli höger: ”Man varnade för ”massinvandring” i stället för att kräva lagliga och säkra vägar för flyktingar i behov av asyl i Europa, ojade sig över tiggeriet och förespråkade tiggeriförbud i stället för att upplysa om de rumänska romernas helt omöjliga livsvillkor i hemlandet, försvarade (i strid med vetenskapliga fakta) själva begreppet ”ras” och rynkade på näsan åt någonting de kallade ”mångkulturalism”. REPLIKERADE GJORDE BLAND ANDRA JAN MYRDAL: Det väller in flyktingar mot

Europa[…] Men det är inte Gud i någon skepnad eller några sorts ”krafter” som bär ansvaret för detta. Ensamma om skulden är de inte men den som söker de skyldiga till flyktingkatastrofen finner dem även på Helgeandsholmen och Kanslihuset. De som nu i eländet talar vackert om mänsklighet och hjärta var

själva med om att driva ödeläggelsen med lika vackra ord: ”mänskliga rättigheter”, ”kvinnorätt”, ”demokrati”, ”skyldighet att skydda”. Även Juholt som sparkades som partiordförande för att han var till vänster var med om ödeläggelsen av Libyen; den som gjort Medelhavet till massgrav. Den andra debatten som tog mycket plats handlade om Donbass i Ukraina. I en ordväxling med Markus Limmergård citerade Anders Björnsson: ”ryska federationen har en moralisk förpliktelse att skydda etniska civilbefolkningen [de ryskspråkiga i Donbass], som de i modern tid var i samma land som”. [Markus Limmergård] fortsätter: ”om Donbass skulle lida en direkt risk att falla i banderistiska [fascistiska] händer, så skulle Ryssland ingripa med nödvändiga medel för att avvärja detta, och med all rätt då de som sagt har en förpliktelse till detta,” Han skrev varnade: Jag har hört denna argumentation förut och undrar vilken moral, vilken typ av förpliktelse det är fråga om. Resonemanget liknar

mycket den ”responsibility to protect” som humanitära interventionister har predikat i ett par decennier vid det här laget (och som för all del har en mycket längre historia). Ett i grunden imperialistiskt koncept, med syftet att kunna inskrida där folkrättens regler sätter käppar i hjulen. Brezjnevdoktrinen var en applikation av detta koncept under historiskt givna omständigheter. Som vanligt intresserade sig FiB/Ks hemsida för Nato. Vi publicerade bland annat Lenka Procházkovás tal från den 8 september. Hon skrev Trots sexton år bland alla krigsmän har de inte lärt oss att uppfatta världen med deras ögon och se världen som ett krigsbyte. Deras propaganda och militarism har inte förstört vår medmänsklighet och sunda förnuftet. Barnmorskan Madelaine Albright lyckades inte med att få oss att känna tacksamhet. Snart insåg vi att hon i själva verket är gudmor änglamakerska som på händerna har blod från hundratusentals barn och oskyldiga civila. ■ ■

Läs Folket i Bild/Kulturfronts remissvar om värdlandsavtalet med Nato på FIB.se fib 20


Tv.

En helkvälls hånande av pinsam tv-bransch

Skämskudden, ett anti-pris som delas ut till de sämsta och dummaste tv-programmen, delades ut för tredje gången. Svensk humorelit tog i från tårna när de drev med usla produktioner. Fib var på plats och vår reporter förundras över att folk fortfarande äger en tv.

D

et är fullsatt i salen när Martin Soneby och Elinor Svensson, som är kvällens värdar, kliver upp på scenen. Det är tredje gången priset Skämskudden ska delas ut till årets sämsta tv-produktioner. Och det fattas inte program att välja mellan. Hårdast åtgången under kvällen kommer Malou Von Sivers program Efter 10 med Malou att bli. Att hon belönats med Stora journalistpriset är något som både värdar och prisutdelare kommer ta upp flera gånger och klipp på ganska bisarra inslag blir uppspelande inför en skratttjutande publik. Hon kommer efter galan att kunna stoltsera med hela tre kuddar.

Evenemanget sätter fingret på något viktigt även om de sjabblar bort det lite väl mycket med under-bältet-skämt och intern humor-elit-ryggdukning-fest. Tv håller en fruktansvärt låg kvalitet. Man undrar hur det låter på de redaktionsmöten där vissa av dessa idéer kommer till. Smaka bara på konceptet Jagad av hundar: några personer skickas ut i en skog för att hitta gömda pengar. När de hittar dem blir det jagade av arga hundar (!?) och måste springa ifrån dem för att få behålla sina pengar. Allt uppenbart fejkat då man inte på detta sätt kan riskera människoliv.

SKÄMSKUDDEN KALLAR SIG själva för ett anti-pris. De som vinner belönas med en stor kudde, men då ytterst få väljer att komma och ta emot sitt pris, av förståeliga skäl, har olika komiker hyrts in för att ta emot priset ”å deras vägnar”, alltså driva ännu mer med programmet i fråga. Galan hålls alltid under veckan innan Kristallengalan, och har sin förlaga i den amerikanska humorgalan Golden Raspberry Awards som hålls innan Oscarsgalan.

behövs något att sända mellan reklam­ inslagen är annars att köpa in ett koncept från utländsk tv, och göra samma sak fast med svenska deltagare. Exempelvis Ex on the beach (vinnare av årets reality) där några singlar får åka till en paradisstrand, bara för att upptäcka att deras före detta partners är där för att ”vinna tillbaka” dem (sex säljer fortfarande uppenbarligen). Mitt i denna uppvisning av tv:s degenerering finner jag ändå en tröst

EN ANNAN POPULÄR lösning när det

FOTO: STINA STJENKVIST

TEXT lucas de vivo

i public service och SVT, där finns ju ändå bra tv. Den trösten håller sig ända fram till kvällens sista pris, den så kal�lade guldkudden, som tillfaller just SVT. Att ha lagt nio timmar på att bevaka när en prins gifter sig, och helt utelämnat de kritiska frågorna, föranledde den mindre smickrande utmärkelsen. DEN FRÅGA JAG ställer mig när jag köar

till garderoben är om tv-apparater duger till något annat än att bli kastade genom hotellfönster av rockstjärnor nuförtiden? Vad kan man ha för hopp om att det ska bli bättre tv i framtiden? Galans motto är ”Den gala tv-branschen förtjänar, inte den de vill ha”, och det stämmer verkligen. Man får hoppas att budskapet sjunker in. ■ ■ fib 21


Vetenskap. Var Strindberg galen?

Han trodde jorden var platt Det är dags för en uppföljning på Strindbergs ”blå böcker” för att matematiskt bevisa att jorden är platt och roterar varken kring solen eller sin egna axel. Eller?

E

TEXT anders persson

n av mina litterära ögonöppnare var Jan Myrdals Strindbergbok som kom ut för 15 år sedan. Redan i början på det andra kapitlet ger han nyckeln till diktaren och hans verk: ”Strindberg är som män i Sverige mest. Bara lite mer så. Han skrev det de andra tänkte tyst”. Alltså: alla hans ”galna” tankar bär också vi på oss inombords. Men hans idéer om att göra guld? Som Myrdal skriver och som Per Stam föredömligt klart skildrar i sin kommentar till Strindbergs natur­ vetenskapliga skrifter (Samlade verk 35), i slutet av 1800-talet var det ännu inte helt belagt att guld, svavel, jod och andra ämnen var kemiskt odelbara ”grundämnen”. Strindbergs idéer som sådana kri­ tiserades därför inte av av den tidens vetenskaps­ män, de ansåg bara att han inte hade underbyggt dem tillräckligt. I dag, mer än 100 år senare, vet vi att han hade fel, men det var inte lika klart då. Detsamma kan sägas om hans spekulationer i biologi, medicin och språkvetenskap. Så långt verkar allt gott och väl. Men… Det kom som en liten chock för mig när jag i tvåbandsutgåvan av hans naturvetenskapliga skrifter (Samlade verk 35 och 36) fann att Strind­ berg inte bara argumentera för den geocentriska världsbilden, det vill säga att solen, månen, planeterna och stjärnorna rör sig runt jorden, utan desutom för att jorden är platt! Som bekant var det tills för några hundra år sedan en strids­ fråga om jorden rör sig runt solen eller solen runt jorden, men ingen bland de ”lärda” har de senaste fyra till femtusen åren hävdat att jorden är platt. Så varför Strindberg? Var han okunnig? Nej, han hade avlagt exa­ men i astronomi vid Uppsala universitet och hade

fib 22

ett stort bibliotek med vetenskaplig litteratur. Ville ha skämta med läsarna? Nej, tonen är högst allvarlig och lite mästrande. Allt talar för att han menade vad han sade. Var det någon mental lapsus under någon psykisk kris? Nej. Visserligen kom en del av artik­ larna till under hans ”infernotid” i Paris 1894–96, men grundtemat fanns redan i boken Antibarbarus som han skrev i Österrike 1893. Mer än tio år senare skulle han komma tillbaka till ämnet i de Blå böckerna 1–4 1906–08. Så varför skrev han så dumt? Om detta tvistar inte de lärde eftersom ganska lite forskning har ägnats just dessa pas­ sager. Det är som om Strindbergforskarna lite har skyggat för saken. Mesta energin har de genom åren ägnat åt hans skrifter i kemi, biologi, medicin och språkvetenskap. Men dessa Strind­ bergartiklar är ganska tekniska och svårlästa. Jag skulle gissa att den genomsnittlige läsaren, som inte är så insatt i svavlets kemi eller heberiskans syntax, snabbt bläddrar förbi. Men när Strind­ berg breder ut sig om den astronomiska veten­ skapens ”bedrägerier” och Kopernikus, Galileos och Newtons ”villoläror” så kan även en lekman hänga med. 1. JORDENS RÖRELSE

Strindberg återkommer ofta till det omöjliga att jordens skulle rusa runt solen med en hastig­ het av 30 kilometer i timmen (SV 35, s. 106, SV 66, s.680). Borde vi inte märka det genom cen­ trifugaleffekten? Denna centrifugalaccleration är lätt att beräkna på baksidan av en resturang­ nota som jordens omloppshastighet i kvadrat, dividerat med avståndet till rotationscentrum. Med solen på 150 miljoner kilometers avstånd


August Strindberg.

ger detta en centrifugalaccleration på ungefär 6 millimeter per sekundkvadrat. Det låter inte mycket, men skulle efter en halv minut fått upp oss i hastigheter av 3 m/s. Eftersom den pekar bort från solen skulle vi under dagarna känna oss accelerade mot jord­y tan, på nätterna bort från jorden och i mellanläget glida iväg. Inget av detta har kunnat uppmätas vilket visar att vetenskaps­ männen ljuger, jorden kan omöjligen röra sig kring solen!

2. TIDVATTNET

Strindberg trodde inte, som det stod (och än i dag står) i många böcker, att månens dragnings­ kraft är främsta orsaken till ebb och flod (SV 65, s. 246 och 302). I stället ville han se solen som de främsta källan. Han lägger inte fram några konkreta argument vilket är synd ty här hade han faktiskt en poäng. Med sina matematiska kun­ skaper hade han lätt kunnat räkna fram månens och solens dragningskrafter på jordiska föremål.

>

fib 23


BETRAKTELSE

Det är bara att multiplicera den gravitationskon­ stanten (6.674×10-11 Nm²/kg ²) med solens och månens massor (2∙1027 ton resp. 6∙1019 ton) och dividera med kvadraten på deras avstånd från jorden (150 miljoner kilometer respektive 384 000 kilometer). Det ger att månens dragningskraft på jorden och föremål på jorden är omkring 200 gånger svagare än solens! Hur kan den då vara den främsta orsaken till ebb och flod? Veten­ skapsmännen ljuger alltså också om månen och tidvattnet! 3. JORDENS ROTATION

Men Strindbergs argaste protester rör jordens påstådda rotation kring sin axel. Med 464 m/s vid ekvatorn och 239 m/s vid 59° latitud (Stock­ holm), borde man märka en centrifugalaccele­ ration (bl.a. SV 35, s.98). Återigen, den kan lätt räknas ut med elementär matematik. Avståndet till jordaxeln, som är i Stockholm 3281 km, ger ett värde på centrifugalacclerationen utmed jordytan på 15 mm per sekundkvadrat. Det låter inte mycket, men en skridskoåkare på Nybrovikens is skulle på en halv minut finna sig förflyttad 7–8 meter söderut mot Skeppsholmen! Och det skulle vara omöjligt att spela curling eftersom stenen skulle driva söderut med upp till mellan en halv och en meter! Alltså kan jorden omöjligen rotera kring sin axel! 4. FOUCAULTS PENDEL

1851 påstod den franske fysikern Léon Foucault att hans pendel, upphängd i Pantheon i Paris, med sin avdrift bevisade jordens rotation (SV 35, sid. 96–97). Detta anses också i dag vara ett av de bästa bevisen för detta. Pendeln svänger nämligen, med Nationalencyklopedins ord, ”oberoende av omgiv­ ningen” varvid pendelplanet vrider sig med 15 grader i timmen, eller ett helt varv på ett dygn. Men det är något som inte stämmer. Alla observationer har visat att detta bara inträffar vid polerna. I Paris vid 49° latitud tar den fulla vridningen 30 timmar, i Casa­ blanca vid 30° latitud två dygn och vid ekvatorn, där jordens snurrar som hastigast, sker ingen vridning alls! Tvärtemot att bevisa att jorden snurrar kring sin axel visar Foucaults pendel att så inte är fallet! 5. PASSADVINDARNA

Strindberg förbryllades också av passad­ vindarna (SV 36, s.129). Enligt de förklaringar som gällde då, och ofta påträffas i dagens litteratur, beror de på att luft från de subtropiska latituderna rör sig ner mot de snabbare roterande tropiska latituderna och därvid ”kommer efter”. Men ef­ fib 24

En modell över den geocentriska världsbilden. Solen kretsar kring jorden.

tersom till exempel den subtropiska latituden 30° roterar med 402 m/s och ekvatorn med 464 m/s skulle detta innebära superorkanvindar på runt 50 m/s som ingen har lagt märke till. Alltså, ännu ett bevis för att jorden inte snurrar runt sin axel - och kanske också att den den kan vara platt! Exemplen kan mångfaldigas. Tvärtemot att ha varit galen verkar matematiska kalkyler visa att Strindberg hade rätt i att vetenskapsmännen far med osanningar! DAGS FÖR EN NY BLÅ BOK 5?

Att Strindberg inte utförde de enkla mate­ matiska kalkyler som drastiskt skulle ha stärkt hans bevisföring kan möjligen förklaras med tidsbrist: han var ju fullt upptagen med konstruk­ tivt vetenskapligt arbete inom kemi, biologi och språkvetenskap. Men inget hindrar ju att den som skriver dessa rader, i David Lagercrantz efterföljd, ger ut en femte volym av de Blå böckerna där jag redovisar ovanstående exempel – och många fler - på att jorden inte snurrar kring sin axel, inte går runt solen och förmodligen är platt! Problemet är att jag inte tror att det förhåller sig så. Trots att de ovanstående beräkningarna är matematiskt och fysikaliskt helt korrekta berättigar de inte till slutsatsen att jorden inte rör sig runt solen, inte snurrar kring sin axel och allra minst är platt! Missa inte den spännande fortsättningen i nästa nummer av Folket i Bild/Kulturfront! ■ ■


Dikt.

En dialog han har hörlurarna i han kollar på en animerad japansk serie på datorn han förklarar för mig hur det inte är olagligt hur servrarna som hemsidan ligger på befinner sig i olika länder då och då blixtrar det till på skärmen jag bara nickar och säger att jag förstår det här är dialog det går ut på att han förklarar det är inte något vi måste prata om men vi måste prata det känns som om jag står upp till midjan i hett diskvatten vatten rinner ur mina fickor jag befinner mig ingenstans men hans ord kommer från en plats i rummet händerna som luktar köttsaft och formalin det nyper under huden långt under all bedövning fönstret är en målning som förändras så sakta att det inte går att registrera samma färg i vad som känns som en evighet ett vått dis hänger över berget hela dagen radhuslängan som löper ända ner till samhället nu slänger han en gryta i diskvattnet så det hettar till och mörknar klumpar av lök och kött och morot flyter upp till ytan jag rotar runt i det gröna vattnet efter känslorna solen väcker när den tittar fram efter tankar som varken börjar eller slutar efter något som spänner över fälten som förenar oss med det vi är

OM POETEN: Michael Larsson, född 1989, är poet, översättare och skribent.Bor i Malmö sedan 2011. Skriver för närvarande kandidatuppsats i litteraturvetenskap.

Stöd den fria pressen – prenumerera på Folket i Bild/Kulturfront! fib 25


Utrikes.

Invånarna på den strategiskt belägna ön Jeju i Sydkorea har i åtta år kämpat mot bygget av en stor marin USA-bas. Nu straffas befolkningen av regeringen i Seoul. Bruce Gagnon, internationell koordinator för Global Network Against Weapons & Nuclear Power in Space, rapporterar från byn Gangjeong.

Marinen försöker utplåna Gangjeong

J

TEXT bruce gagnon ÖVERSÄTTNING joacim blomqvist

ag var inbjuden till staden Jeju för att delta i ett 20 minuter långt radioprogram klockan sex på kvällen. Då vi förberedde oss för avfärd från byn Gangjeong blev vi samtidigt vittne till en flyguppvisning. Stridsplan tillhörande Navy Blue Angel sköt vrålande över byn. Under den kommande kvarten, eller längre, gjorde de trick fram och tillbaka ovanför Gangjeongs himmel. I ett av tricken rusade planen mycket lågt över byn i en öronbedövande manöver. Marinen sänder med buller och bång ett besked till byn. Beskedet kan inte missförstås. ”Ni är nu vår egendom. Er by kommer att bli vår krigsbas. Ni kan inget göra åt det. Vi kommer att utöva vår makt gentemot Kina från ön Jeju. Lika bra att ni vänjer er”. På det sättet tänker det amerikanska imperiets militär, och så behandlar de folk i deras väg. STRAX INNAN INTERVJUN i vårt program skulle

sändas blev vi varse att marinen nu kräver att Gangjeongs invånare ska betala 20 miljoner amerikanska dollar i böter för att de har stört konstruktionsarbetet vid den bas som nu snart

fib 26

är färdigbyggd. Några av aktivisterna tror att försvarsministeriet i Seoul faktiskt kontrolleras av företaget Samsung, som är det största bolaget som har kontrakterats för konstruktionen av örlogsbasen. Precis som i USA där Lockheed Martin, Boeing, Raytheon och General Dynamics kontrollerar vår regering, kontrolleras regeringen Park i Seouls Blå huset av privata affärsintressen. Genom att kräva ett så vansinnigt stort skadestånd från ett litet fiske- och jordbrukssamhälle, säger den sydkoreanska marionettregeringen att demokrati inte existerar längre. I en verkligt demokratisk nation skulle inte ett folk som protesterar mot en despotisk regims politik bötfällts och drivits till fattigdom – särskilt inte en hel by. Vilket brott har då Gangjeong begått? De ville skydda miljön, den heliga klippan Gureombi, den hotade mjuka korallskogen ute i havet, vattnet, havslivet och mycket annat. Byborna ville skydda sitt levnadssätt – deras 500 år gamla kultur. JAG HAR FÖRSTÅTT att endast Sydkorea och Japan

har denna typ av bestraffande politik som uppenbarligen stinker fascism. Den sydkoreanska reger-


ingen kontrolleras av storföretag och av Washington. Hur kan de påstå att Seoul är en demokrati för att därefter vända ryggen till medan folk behandlas på det här viset? Hur kan regeringen påstå att de behöver en örlogsbas för att försvara sitt folk för att därefter ge sig på samma folk då de använder ickevåldsmetoder i syfte att förhindra förstörelsen av sin egen by?

envar som hade stämplats som kommunist av den USA-stödda marionettregimen svartlistades och därmed berövades sina framtidsutsikter. Det betydde även att alla familjemedlemmar rönte samma öde. Detta krav på 20 miljoner dollar är marinens försök att återinföra ”deltagandesystemet” återigen. Den enda vägen ut för den enskilda personen är självmord.

DET HÄR KOMMER att gå till domstol, men

MAN HAR SAGT mig att den sydkoreanska regi-

domstolarna är ytterst i samma företagsstats kontroll. Då marinen nu kräver att byn ska betala 20 miljoner dollar i böter betyder det att varje man, kvinna och barn är gemensamt skyldiga den skulden. Det betyder att de kläs av nakna efter att domstolen strippat dem på allt de äger. Det är inget annat än ett illegalt och amoraliskt försök att göra slut på byn Gangjeong. Varje levande människa på denna planet borde bli rasande över brottet mot bybornas mänskliga rättigheter Efter det att USA regisserade massakern på ön Jeju den 3 april strax efter andra världskriget tagit slut iscensattes ett nytt program som fick namnet ”deltagande systemet.” Det betydde att

men använder samma bestraffningsprogram för att sätta åt strejkande fordonsarbetare på fastlandet och andra aktivister runt om i landet. Beslut har fattats om att döda demokratin i Sydkorea. Vi ser samma politiska metod i dagens Japan där högerregeringen dödar den fredliga konstitutionen i strid med folkets vilja. Vi ser samma system i Okinawa då folket kräver att de amerikanska baserna stängs. Vi ser samma system på väg inuti Ukraina där Washington har tillsatt en marionettregim. För alla uppmärksamma där ute är det dags att nu vakna upp, läsa det som skrivits på muren. Demokratin håller på att dränkas globalt i korporativ kapitalism. ■ ■ fib 27


Reportage.

Angela Davis på Stockholmsbesök – berättar om hur antirasism och antiimperialism hänger ihop

INTE ANTINGEN ELLER – Angela Davis ska komma till Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och föreläsa om konst, politik och filosofi. Jag skriver till arrangörerna för att försöka få till en intervju. Snart kommer beskedet att det inte blir några personliga intervjuer, men väl ett gemensamt samtal med en mindre grupp utvalda aktivister och skribenter. Trekvart delat på ett dussin personer. Ett snabbt överslag ger att det blir en fråga per person. Så vad frågar man en ikon?

J

TEXT pelle sunvisson ILLUSTRATION karin sunvisson

ag nämner mötet med Angela för människor runt mig. På redaktionen är det glada miner och ryggdunkar. Från mamma kommer ett mess med fler utropstecken än bokstäver. I lärarrummet blir det både axelryckningar och ögon glittrande av nostalgi. Där fungerar Angela som politiskt lackmustest. De som är vänster förstår hur stort det är att få träffa henne. De andra vet inte ens vem det är. Men det är så klart också en åldersfråga. Angela Davis är ikonen för mina föräldrars generation. När jag frågar min yngsta syster har hon ingen aning. Lite irriterad ber jag henne att googla. Det visar sig att hon har sett Angela förut, många gånger förut, ja, till och med varje dag de senaste två åren, för på baksidan av dörren till hennes rum blickar en stiliserad Angela Davis ner från en nytryckt plansch. Ansiktet omges av slagorden ”power to the people” och ”freedom and equality”. Så står vi där och stirrar på henne. Om det inte var för kommersialismens förmåga att suga radikaliteten ur symboler skulle vi bara ha skrattat. Nu tar jag mig i stället tid att förklara vem personen på bilden är och varför hon har hamnat där. Att skylla ungdomens okunskap på ungdomarna har jag sen länge slutat med. Förklaringen rymmer medbor-

fib 28

garrättsrörelsen, den svarta feminismen, fängelsetiden och socialismen. Någonstans där inser jag att berättelsen haltar. Det jag vet om Angela Davis handlar nästan uteslutande om vad hon gjorde innan min födelse. Häri ligger alltså min egen stora okunskap och med den kan jag inte vara lika överseende. MEN SÅ ÄR DET bara det här med tiden. Med en

vecka mellan inbjudan och möte och hundratrettio elever att ta hand om finns det helt enkelt inte tid att läsa in sig på allt. Det får bli något begränsat. Det får bli den av Angelas många frågor som har intresserat mig minst tidigare. Det får bli fängelsefrågan. Jag laddar ner Are prisons obselete? och så inleds mitt möte med människan bortom ikonen. – I de flesta kretsar är avskaffandet av fängelserna helt enkelt orimligt och otänkbart. Fängelseabolitionister avfärdas som drömmare och idealister vilkas idéer i bästa fall är orealistiska och ogenomförbara och i värsta fall mystifierande och dåraktiga. Fängelset betraktas som så ”naturligt” att det är extremt svårt att föreställa sig livet utan det. Angela har bara hunnit till första kapitlets första sida. Ändå vill jag stoppa henne för att fråga:


– UTAN BÅDE OCH

Pratar du om fängelser eller militarism? Det är väl militären som folk ser som otänkbar att leva utan? Arméerna som ses så naturliga att det är svårt att ens föreställa sig världen utan dem? JAG FÖRESTÄLLER MIG att hon fortsätter utan att ta

någon större notis om min fråga. Kanske ler hon lite överseende. Senare tänker jag att svaret skulle kunna vara att också plågor som slaveri, sexism och kapitalism går att byta ut mot ordet fängelse i den korta inledningen. – När jag först blev in involverad i fängelseaktivism i slutet av 1960-talet häpnade jag när jag

fick veta att det fanns nästan tvåhundratusen fångar. Om någon hade sagt att vi inom tre årtionden skulle ha mer än tio gånger så många människor inlåsta i burar hade jag varit klart skeptisk. Jag tänker mig att jag hade svarat ungefär här: Så rasistiskt och odemokratiskt som det här landet är (och kom ihåg att medborgarrättsrörelsens krav då ännu inte var mötta), så tror jag inte att den amerikanska regeringen kommer att kunna låsa in så många människor utan ett kraftfullt motstånd från folket. Nej, det kommer inte att hända, så länge inte det här landet störtar ner i fascism. Så USA har nu mer än en femtedel av världens fib 29


REPORTAGE alla fångar. Ett par miljoner fångar är vad kriget mot narkotikan och kriget mot terrorn gett amerikanerna. Det är kriget som den obestridda lösningen. Kanske kan jag fråga henne något om det? – Vi tänker på fängslandet som ett öde reserverat för andra, ett öde reserverat för ”de onda”, för att använda en beteckning som nyligen har gjorts populär av George W Bush. På grund av rasismens framhärdande kraft framstår ”de kriminella” och ”de onda” i den kollektiva fantasin som färgade. ”DET ÄR DET VITE mannens eviga dröm om att

rädda den mörka kvinnan från den mörke mannen”, förklarade en gång en annan doktor under ett samtal om Afghanistan. Hur väl stämmer det på det amerikanska fängelsesystemet? – Det här är det ideologiska arbete som fängelserna utför. Det befriar oss från ansvaret att på allvar ta tag i våra samhällsproblem, särskilt dem som har skapats av rasism och i ökande takt av den globala kapitalismen. Den globala kapitalismen och den amerikanska imperialismen. Angela Davis använder inte ord som globalisering eller fria marknader. Det har hon nog heller aldrig gjort. Kanske borde jag ändå fråga om hur hon ser på sina första tal i dag. Hur aktuellt är exempelvis det här utdraget från 1969? – Vi står inför en gemensam fiende och den gemensamma fienden är jänkarinperialismen, som dödar oss både här och där. Jag anser att alla som försöker särskilja de kamperna, alla som säger att vi för att stärka antikrigsrörelsen måste lämna alla de här perifera frågorna, spelar fienden rakt i händerna. PLÖTSLIGT ÄR DEN stora dagen inne. Trots att det

ännu är flera timmar till föreläsningen är det kö utanför konsthögskolans entré. De skribenter och aktivister som har sållats ut av ledningen förs till en annan byggnad. Ett ensamt bord i mitten och två korta rader av stolar längs ena väggen. Mest av allt känns det som ett möte med en guru. Det ger allt annat än goda vibbar. Efter en tid i kloster har jag fått min beskärda del av sådana möten. Det som händer med personer som dyrkas är sällan vackert. Med ens känns faran för besvikelse överhängande. Förbudet mot att spela in ljud spär på den känslan. Det känns som ett trick för att hålla oss upptagna med anteckningar. Om det är Angela elfib 30

ler arrangörerna som propsat på det framgår inte. Skulle det vara Angela Davis är jag ännu beredd att tolka det som utslag av en trötthet på journalister efter ett liv i rampljuset. SÅ BÖRJAR HON PRATA och jag är beredd att förlåta

henne allt. Första frågan handlar om mångkultur. Svaret är övertygande. – Mångkultur är ett tvetydigt begrepp. I USA överskuggar kraven på mångkultur kraven på jämlikhet och social rättvisa. Det går att förstå genom att mångkultur är så mycket lättare att uppnå. Allt som krävs är att synliggöra människor av olika sort. Därför måste vi alltid koppla antirasismen till frågor om klass och kön. Sen kommer en fråga om rasbegreppet, en om teknik och hushållsarbete, en om lärdomarna av den amerikanska medborgarrättsrörelsen, en om balansen mellan teori och praktik och en om svart feminism. Angela Davis svarar på allt och hon gör det på ungefär samma sätt. Förutom det ämnesspecifika sammanfattar den sista meningen ovan i stort sett svaret på alla efterföljande frågor. För det är det här Angela Davis gör och har gjort ända från början. Hon kopplar ihop frågor och visar hur de hör samman. Så i en grupp där samtalet antagligen lätt hade kunnat urarta i en diskussion om vilken fråga som är viktigast bekräftar hon var och ens engagemang. Och knyter det till andra frågor. MEN HUR BLEV DET till slut med min egen fråga?

På en engelska som plötsligt blev väldigt knackig frågar jag om fängelseideologin och militarismen. – När jag läser det du skriver om fängelserna är det som att läsa om ett militarismens mikrokosmos. Det handlar om synen på säkerhet, om det fängelseindustriella komplexet, om vilka som drabbas, om hur verkligheten skildras i media, om rasismen som så grundläggande att det går att ifrågasätta institutionens existens utan den, om försoning och social rättvisa som lösning. Hur kommer det sig att militarismen och fängelserna är så otroligt lika? Och går det att bekämpa den ena genom att lägga kraft på kampen mot den andra? – Det finns en rent fysisk koppling. Två av de soldater som genomförde tortyren på Abu Ghurayb hade tränats i på samma institution där jag satt fängslad.


»

Mångkultur är ett tvetydigt begrepp. I USA överskuggar kraven på mångkultur kraven på jämlikhet och social rättvisa. Ungefär så mycket hinner jag anteckna av det utförliga svaret. Kan bara inte förmå mig att se ner i blocket när nu Angela Davis talar direkt till mig. Lyckligtvis hänger de avslutande meningarna kvar längre. – Men det handlar inte främst om att ta bort fängelserna, utan om att skapa bättre samhällen. Och när det gäller kampen mot fängelserna och militarismen är det inte antingen eller. Det är både och. SENARE SAMMA KVÄLL är det föreläsning öppen

för alla. Eller öppen för alla är den inte riktigt. Kungliga konsthögskolan har gravt missbedömt intresset och bestämt att föreläsningen ska hållas i en sal för hundrafemtio personer. Efter att två tusen anmält sitt intresse har de ordnat med livestreamning till en något större sal i anslutningen till den första. Det kan naturligtvis bara sluta med irritation och missnöje. En timme innan föreläsningen ska börja slås mycket riktigt portarna upp med ett brak och en grupp av främst unga afrosvenskar tränger sig in till publikens jubel. Det är ett jubel som når ett första crescendo när Angela Davis till slut kommer in. Någonstans här uppstår emellertid nästa krock i förväntningarna. Talet hon ska hålla visar sig till största delen handla om konsthistoria, estetikbegreppet och filosofi. Det inleds på akademisk engelska och är fullt av referenser till filosofer som Kant, Baumgarten och Marcuse. Efteråt har föreläsningen beskrivits som ett halleluljamöte. Det blir det först när Angela Davis överger den ursprungliga föreläsningen och delvis improviserar en långt mer folklig sådan. I den ger hon talrika och talande exempel från den rörelse som har skapats efter dödskjutningen av Micheal

Angela Davis.

Brown i Ferguson. Och naturligtvis visar hon på kopplingen till frågor bortom amerikanskt polisvåld. HON BERÄTTAR OM NÅGRA av Black lives matter-

rörelsens grundare, tre queera svarta kvinnor. Hon berättar om de många amerikanska palestinier som är aktiva i rörelsen och om de solidaritetsaktioner som svarta har gjort för Palestina och i Palestina. Hon berättar om hur sammanlänkandet av frågor har gått från svart feminism till dagens intersektionalitet med fokus på kön, klass, ålder, sexualitet, etnicitet och funktionalitet. Och här finns det anledning att dröja lite längre. Att vara svart och kvinna beskrevs länge som den ”dubbla risken”. Begreppet utvecklades till ”trippelrisken”. När Angela nämner det håller hon upp tre fingrar. Rasism och sexism summerar hon de förslag som haglar in. Men så blir det inget mer. Det kommer gissningar på allt det dagens intersektionalitet handlar om. Det rätta svaret är ett annat. – Den tredje risken är imperialism. Det här är inget som har nämnts i de tiotal artiklar som skrivits om föreläsningen. Det är delen om att engagemanget för flyktingar är vår tids medborgarrättsrörelse som har citerats flitigast. Det är i sig riktigt. Angela gör verkligen en poäng av det. Ändå blir det fel. För den största poängen är att frågor hänger ihop. Och det är det här Angela Davis försöker säga oss. Vårt antiimperialistiska perspektiv behövs i flyktingfrågan. Det behövs för att ifrågasätta orsakerna till att människor tvingas på flykt. Men det räcker inte. Vår antiimperialism kräver också ett engagemang för flyktingarna. För det är inte antingen eller. Det är både och. ■ ■ fib 31


Syna Natolinjen, Socialdemokraterna

Varning för tunn is, Peter Hultqvist!

H

om hans dödlighet. Det finns ju en östen inleddes med hake, som får hans linje att ramla att Natopropagandisihop som ett korthus. Linjen bygger terna tuggade fradga. på att vi alla ska uppfatta USA som I Svenska Dagbladet blev den stora trygghetssymbolen eller Jonas Gummesson, Ivar Arpi och snuttefilten som ska skydda Sverige. Ulf Gudmundsson vilda av glädje Den USA-bilden köper inte många när först Centerpartiets och sedan inom hans eget parti – inte minst Kristdemokraternas partiledningäldre politiker med mycket skinn ar öppet förordade medlemskap i på näsan när det gäller försvarsNato. Herrarna, som inte har gjort och utrikesfrågor, såsom Maj Britt sig kända för skarpa analyser eller Theorin och Pierre Schori. Inte verklighetskontakt, har skrattat för tidigt. Sprickorna i Natomuren är Peter Hultqvist på besök hos USA vice försvarsminister minst dessa två vet också att fegt Bob Work. krypande inför USA som världsnämligen fullt synliga. sista stund tvingades lära sig när Sturepolis är riktigt dålig reklam bland den För både Centern och Kristdemokraterna handlar det om partistyrelseförslag planscentern härjade fritt ett år före valet stora majoriteten av FN:s medlemsländer 2014. För båda partierna gäller också att som ska övertygas om att välja in Sverige till respektive partistämmor i höst. Och i de ligger farligt nära fyraprocentsspärren i FN:s säkerhetsråd. Nu börjar dessutom båda partistyrelserna fanns det personer och riskerar åka ut vid nästa val. inflytelserika internationella experter och som reserverade sig mot Natoförslagen. politiska rådgivare ta bladet från mun och Centerledningens taktik är därför att ALLT DETTA, OCH MYCKET annat, vet peka ut USA:s hårdnackade politik i Melsamtidigt resa kravet på ett kärnvapenlersta Östern som den yttersta orsaken till fritt Norden och begära samma undantag försvarsminister Peter Hultqvist men bryr sig nog inte. Han har valt en annan den kraftigt ökade flyktingströmmen till som Natolandet Norge att i fredstid inte – smartare – linje, (tycker han nog själv): Europa. Till den kören har tunga svenska ha kärnvapen utplacerade i landet. Det först säga nej till Nato utan att precisera politiker som Kjell Olof Feldt och svenska finns ju fortfarande centerpolitiker som vad det betyder. Sedan öppna armarna toppdiplomater som Karl-Erik Norrman varken gillar kärnkraft eller kärnvapen. för ett mycket nära strategiskt och milisällat sig. Bilden av USA som snuttefilten Men hänvisningen till Norge fungerar tärt samarbete med USA. Därefter kan för Sveriges säkerhet krackelerar nu frambara i fantasin. De har redan bergrum det kryddas med ett lika nära samarbete för ögonen på Sveriges försvarsminister. med utrustning färdigställd för att ta med bland annat Polen – som uttryckliOch vad värre är, Peter, trots ihärdig emot kärnstridsspetsar om det skulle gen är en nyckelpjäs i Natos östliga upppropaganda har inte svenska folket överbli riktig kris eller rentav krig. Och tror rustning riktat mot Ryssland. Sedan är tygats om det förträffliga med var sig Nato någon verkligen att Ryssland inte redan det klappat och klart för värdlandsavtalet eller USA som trygghetssymbol, trots känner till detta och inte kalkylerar med med Nato – det ”nästanmedlemskap” i vad olika tillfälliga och massmediestyrda detta i de kris- och krigsscenarier som Nato som riksdagen ska ta ställning till i opinionsundersökningar säger. Inte har alla stormakter håller sig med? vår. Anhängarna av ett Natomedlemskap Du väl glöm vad Eurovalet visade om FÖR KD:S DEL ÄR det den i partistyrelsen är märkbart irriterade över denna kringopinionsundersökningar? Lyssna i stället kvarvarande utmanaren om partiordgående rörelse för att närma sig Natopå din gamle partivän och förre detta förförandeskapet som är en av reservanmedlemskap utan att behöva nämna det svarsminister Thage G Peterson och andra terna. För KD-ledaren Ebba Busch-Thor vid namn. Kanske myser Hultqvist och kloka inom ditt parti! Under din ”smarta” återstår nog att lära sig det taktiska tycker att spelet är vunnet. iskalla linje är isen alltför tunn. Vänd om, spelet i den nationella politiken – det Men någon slav i Ceasars, förlåt HultPeter Hultqvist! som den nyvalda C-ledaren Annie Lööf i qvists, segervagn borde påminna honom torbjörn wikland fib 32


Stöd Folket i Bild/Kulturfront Då kan Folket i Bild/Kulturfront bli mer spännande, nå ut till fler och fortsätta att vara oberoende!

För de goda reportagen …

FiB/K har i decennier stått upp för antiimperialism, folkets kultur samt yttrande- och tryckfrihet. Därför har vi ibland kommit i konflikt med makten. Då är det tryggt att vara oberoende och fortsätta att säga nej till statsbidrag – som vi gjort sedan starten 1971.

… och för en ökad upplaga

Mycket av vårt arbete drivs ideellt men för att göra en bra tidning måste vi även kunna betala journalister och fotografer för att göra viktiga och inträngande reportage. Därför behöver vi extra resurser genom vår reportagefond. Det är vårt sätt att göra medborgarfinansierad journalistik. Men att nå ut till nya läsare kostar också pengar. För att få fler att upptäcka vår tidning skapar vi därför också en upplagefond. Hjälp oss därför att fortsätta vår utgivning, bli bättre och nå ut till fler. Sätt in ditt bidrag på plusgiro 65 77 50 – 6 och skriv vilken fond du vill stödja. Skriver du ingen specifik fond, delar vi upp beloppet lika mellan dem. Torbjörn Wikland Ordförande i Folket i Bild/Kulturfront

Bidra till en bättre tidning! plusgiro 65 77 50-6 Eller Swish-nummer: 1232240356

fib 33


Våra hjältar.

Syndikalist och publicist som inte lät sig tystas Under andra världskriget beslagtogs hans tidning ofta, då den kritiserade Hitler och den socialdemokratiska politikens vekhet gentemot Nazityskland. Under hans ledning gjorde tidningen Arbetaren många viktiga avslöjanden utan att vara rädd för repressionen som följde. Därför är Albert Jensen en av FiB/K:s hjältar.

T

TEXT joacim blomqvist ILLUSTRATION oscar aspman

idningen Arbetaren beslagtogs vid 22 tillfällen mellan den 8 maj 1940 och den 28 oktober 1942. Antalet beslag var vid krigets slut fler än 40. Ett tag var beslagen och transportförbuden så vanliga att dagstidningen Arbetaren skämtsamt kallades varannandags tidningen. I spetsen för tidningen med den konsekvent antifascistiska hållningen stod under andra världskriget chefredaktören Albert Jensen, som hade tillträtt posten 1928. Albert Jensen var ursprungligen urmakare från Landskrona. Därefter hade han hunnit med att bli den anarkistiska tidningen Brands ansvariga utgivare, då tidningen hade rekonstruerats 1901. Agiterat för syndikalismen i flera artiklar. Suttit i fängelse för sin antimilitaristiska hållning bland annat 1905 för ett fredsupprop mot det hotande kriget i samband med unionskrisen mellan Sverige och Norge, tre år senare för ett föredrag om sabotage då blev det ytterligare ett halvår. I samband med att Jensen riskerade ett tredje fängelsestraff gick han i landsflykt till Norge. Dock utvisades han för samma antimilitaristiska hållning som gjort honom så populär i landet under unionskrisen. Världen förberedde just ett storkrig.

fib 34

Det var nu 1914, och det Stora kriget bröt ut. Samma år träffade Albert Jensen den berömde norska frihetligt socialistiska sexualupplysaren och journalisten Elise Ottesen ”Ottar.” Till följd av Albert Jensens landsförvisning bosatte sig paret i Köpenhamn, där de bodde till 1917. Hemkommen till Sverige skulle Albert Jensen få en rad olika redaktörsuppdrag i den ungsocialistiska och syndikalistiska pressen tills han slutligen blev tidningen Arbetarens chefredaktör. ALBERT JENSEN gjorde snart en stor sak av tidningens antifascism. Särskilt angreps ledande nazister, som Herman Göring. I samband med att tidningen kallat Herman Göring för blodhund, dömdes Arbetarens chefredaktör Frid Nordin till fängelse, och Albert Jensen kommenterade saken i Arbetarens småskrifter, Göring och hans svenska lakejer 1933: ”Ty att kalla en sittande regerings medlemmar i ett främmande land för mördare eller bara blodhund, det är förgripligt, hur klart, öppet och oomtvistligt saken än ligger till. Det är ju faktiskt så, att en regering – och detta gäller alla land – har ’rätt’ att begå förbrytelser, därför att den legaliserar förbrytelserna. När Göring i sitt tal den 17 mars


manade polisen till terror och massakrer på de politiska fångarna så var detta ingenting kriminellt, just därför att herr Göring var regeringschef.” SOM SKRIFTSTÄLLARE, redaktör och översättare hade Albert Jensen gjort sig känd för ett kärnfullt och välformulerat språk. Då andra världskriget utbröt blev han älskad långt utanför de egna leden för sina antifascistiska ledarstick. Under hans ledning avslöjade tidningen gång på gång hur regeringen, den socialdemokratiska pressen och tyskvänliga pressen samarbetade med nazisterna. För att nämna några exempel: tidningen avslöjade de så kallade tysktågen, och permitenttrafiken (tidningens första avslöjade skedde redan 1940). Tidningen avslöjade

vidare att svenska vänstermänniskor och antifascistiska flyktingar internerades i arbetsläger. Den avslöjade den så kallade Skarpnäckordern, som skulle tillåta tyskt flyg att mellanlanda på ett svenskt flygfält. Bara för att nämna några exempel. DÅ ALBERT JENSEN dog 1957 hade arbetarrörelsen

förlorat en av sina mest konsekventa antifascister, antimilitarister och socialister. Under den tid övriga tidningsröster vacklade hade Arbetaren under Jensens ledning, tillsammans med Segerstedts Göteborgs Handels- och sjöfartstidning och Nermans Trots Allt aldrig vikit en tum från yttrandefrihetsprincipen och kritiken av Hitlers Tyskland. ■ ■ fib 35


Folkets kultur. Niklas Nåsander berättar om hur folkmusik är en folkets kultur

Med musiken som vapen

När folkmusikrörelsen växte fram i Sverige var den en del av alternativrörelsen. Antikommersialism och grönavågendrömmar blev viktiga vägmärken i sökandet efter en folklig kultur. Exotismen lockade. Och på ytan var det maskerad: långskjortor, pagefrisyrer, näbbstövlar, kokkaffe, kolbullar och fullkorn. En kvinnotjusare kallades i dessa kretsar inte player, utan häradspåsättare och en banbrytande skiva av Skäggmanslaget fick påpassligt nog heta Snus, mus och brännvin.

M

TEXT niklas nåsander FOTO anna furevik

Niklas Åsander Niklas Nåsander är frilansande kulturskribent och lärare i filosofi. Initiativtagare till den ideella föreningen Tobaksspinnarstämman i Nås som ordnar vallåtskvällar, konserter, kurser och danskvällar med inriktning på de lokala musiktraditionerna i Västerdalarna. fib 36

en under ytan fanns ställningstaganden. Folkets musik och folkets kultur innebar en gränsdragning. Det var i Strindbergs mening något annat än överklassens kultur. Hierarkier fanns och storspelmän, men alla fick vara med. Av och för folket! Många lyfte också blicken. Där ute i världen sökte man kulturyttringar som bibehållit Niklas Nåsander. sin ursprungliga kraft och som visade att det fanns annat än glittrande ytor. Där ute såg man också befrielsekampen. Partisaner och gerillakrigare som sjöng motståndets sånger inom ramarna för sina egna musikaliska idiom. Man såg det oerhörda, att en enkel bambuflöjt kunde förvandlas till ett mäktigt vapen. DEN SVENSKA landsbygden är i dag sönderslagen.

De organiska samhällena sönderbrutna och den materiella basen för en levande tradition borta. Vår musik var ju en funktionsmusik, knuten till fäbovall, bröllop och fest. Folkmusikrörelsen var

i detta perspektiv en romantisk sorgesång över något för alltid förlorat. Ändå lever musiken vidare. Spelmanslag odlar dansspelet. I städerna finns diasporans föreningar och kanske har vi genom folkhögskolornas och musikhögskolornas försorg aldrig haft så många välutbildade spelmän som i dag. Vart denna rörelse är på väg är det ingen som vet. Den breddar sig åt det klassiska hållet, inte som under nationalromantiken då konstmusiken tog upp folkmusikaliska influenser, utan tvärt om. Med populärmusiken minglas det. Och dialektspelet lever, tänjs och utforskas. DET FINNS SÅ MYCKET musik som är internationell.

Jazzen, rocken, den klassiska musiken. Men den svenska folkmusiken är vår egen. Utan oss skulle den inte finnas. Den är sprungen ur våra förfäders känslovärldar och för oss som våra språkliga dialekter samman med dem. När vi värnar detta arv öppnar vi oss också mot världen och gläds helt okomplicerat över att vi alla är olika. ■ ■


fib 37


Recension. Folkhemmets sociala ingenjörer. Erfarenheter av att vara kommunpolitiker Jan Fredriksson Carlssons

Att vara kommunpolitiker är ett otacksamt uppdrag. Ändlösa sidor med handlingar att läsa inför möten och en ständig kamp för att få ihop budget. Ungefär så såg min bild av kommunpolitiken länge ut. Till stor del är färgad av att jag är född på 1980-talet i en glesbygdskommun och därför inte kan minnas en tid när politiker inte pratat om besparingar och svåra tider. I etnologen Jan Fredrikssons bok Folkhemmets sociala ingenjörer får jag dock möta en helt annan bild.

Regnet luktar inte här – ett familjeporträtt Duraid Al-Khamisi Atlas

Duraid Al-Khamisi

är frilansjournalist med ursprung i Bagdad, Irak. Han flydde tillsammans med sina föräldrar och sina två yngre bröder till Sverige, när han var åtta år gammal. I sin debutbok Regnet luktar inte här beskriver han flykten till Sverige, en flykt vars sista etapp, som för så många flyktingar, skedde i en liten fiskebåt över stormigt hav – Östersjön – med destination Gotland. Och han beskriver mötet med Sverige och den djupt rotade rasism som han tycker sig möta i det nya landet. Familjen var mycket förmögen men fib 38

Recensionsredaktörer: Anna Karlsson och Carolina Westin Kontakt: recensioner@fib.se

Mellan 1995 och 1996 samlade Jan Fredriksson, tillsammans med etnologiska institutionen i Lund och Kommunförbundet, in över 600 vittnesmål från kommunpolitiker, både aktiva och pensionerade, där de ombads beskriva sitt politiska engagemang och samhällsansvar. Flera av vittnesmålen är samlade i boken och vi får möta människor med ett brinnande engagemang och en känsla av att verkligen kunna förändra något. Människor som ser kommunpolitiken som en arena för att gemensamt bygga lokalsamhället med det stora flertalets bästa för ögonen. Det är en kulturgärning att samla in dessa vittnesmål och sätta in dem i ett sammanhang av 25 års vidare studier i samhällsengagemang. Tyvärr slarvas det bort. Berättelserna följs inte upp med mer djupgående analys, Fredriksson håller hela tiden en forskares distans och det känns som om han på bokens blott 152 sidor har velat få in så många aspekter av samhällsengagemang som möjligt. Det

leder tyvärr till att det varken blir hackat eller malet. Jag hade önskat att Fredriksson hade fokuserat på tydligare teman där man både fått lära känna personerna som gett sina historier lite närmare och fått möta deras berättelser i ett större sammanhang, fått veta mer om de samhällsförändringar som politikerna säger radikalt förändrade deras roll, ansvar och möjligheter att påverka. Ibland snuddas det vid förklaringsmodeller, exempelvis kommunsammanslagningarna på 1950- och 1970-talet och EU-medlemskapet. Men jag som läsare får inte veta mer än så. Vad innebar det i praktiken och framför allt, hade man kunnat göra på något annat sätt? Folkhemmets sociala ingenjörer känns som en bok för de som redan är insatta. Det är synd, för om författaren hade litat mer på sitt starka material och vågat stanna upp och resonera djupare kring det, hade boken nog kunnat nå en betydligt större publik. carolina westin

flydde från sitt välbärgade liv i Bagdad under Kuwaitkriget. De tillhörde, sedan generationer, en religiös, kristen minoritetsgrupp – mandéerna . Att tillhöra en sådan minoritetsgrupp var, enligt författaren, riskfyllt och kunde innebära förföljelse, tvångskonvertering till islam eller att utsättas för folkmord. Fadern ansågs vara en av Iraks skickligaste guldsmeder. Så den lille åttaårige Duraid Al-Khamisi växte upp med ”silversked i mun”. Men väl kommen till Sverige gick klassresan brant nedåt. Familjen bosatte sig i Stockholmsförorten Husby. Fadern förblev arbetslös och modern kämpade med sin stora längtan efter släktingarna i hemlandet. Duraid Al-Khamisis kärlek till familjen och det faktum att han måste se sina föräldrars lidande, drev fram ett hat inom honom som han från sina tidiga tonår gav uttryck för genom att ständigt skolka, oupphörligt hamna i slagsmål,

missbruka droger och sakta men säkert glida in på den kriminella banan. Regnet luktar inte här är en gripande skildring av en ung pojke, som tvingats lämna sin trygga, välsituerade medelklassmiljö i hemlandet och komma till ett land där hans upplevelse är att han är ingen och knappast ens det. Föräldrarnas och brödernas syn på Sverige, vilka författaren intervjuar i boken, är nyanserade utifrån var och ens olika erfarenheter, medan Duraid Al-Khamisis beskrivning av sin verklighet är nattsvart. Den tycks mer handla om hans inre, personliga kamp än om landet Sverige. Det finns ingenting av försoning i hans sätt att se på det nya landet. Denna brist på nyansering leder dessvärre till att bokens trovärdighet minskar, för vem tolkar ett vredesutbrott bokstavligt? Eftersom just flyktingfrågan är både mycket angelägen och synnerligen aktuell, är detta bokens stora nackdel. agneta willans


In i lågan – En tv-filmares bekännelser Claes-Göran Bjernér Vulkan

Författarens fantastiskt yrkesliv började när han bestämde sig för att arbeta med film, gick runt till olika filmbolag i Stockholm i början av sextiotalet och sökte jobb, men blev hänvisad till tv. Han lydde rådet, något som vi läsare och tv-tittare kan tacka ödmjukt för. De flesta av oss har nog sett hans bilder. Nu får vi hans berättelser i textform och han är en minst lika säker berättare i text som i bild. Tyvärr avled tv-filmaren Claes-Göran

Fred med Norge Kalle Holmqvist Murbruk förlag

Det finns årtal

i Sveriges historia som alla bör känna till, händelser av avgörande betydelse för kommande generationer. Ett av dessa vägskäl är unionsupplösningen 1905. Inte bara för att de två unionsländerna gick skilda vägar och för att unionsupplösningen skedde fredligt, utan i synnerhet för att den starka, uppåtstigande arbetarrörelsen i Sverige tog strid för Norges självbestämmanderätt, och för att kampen för fred så påtagligt sammanföll med den svenska arbetarklassens egna fackliga och politiska intressen: demonstrations- och mötesfrihet, strejkrätt och allmän rösträtt. Motståndaren var gemensam: den antidemokratiska reaktionära svenska överheten.

Bjernér tidigare i år, men som tur är för oss läsare arbetade han under lång tid, trots att han var svårt sjuk, med att färdigställa denna bok som beskriver hans liv och livsverk. Baksidestexten berättar att han har rapporterat från 83 länder och 23 krig. En djupdykning i boken är spännande och väcker minnen hos alla som har varit med ett tag. Makthavare och mediefolk trängs på sidorna med dramatiska händelser och familjebilder som fond. Läsarna får möta diktatorer och makthavare som till exempel Deng Xiaoping, Fredinand Marcos och Pol Pot. Olika medieprofiler strömmar också förbi, författaren har samarbetat med många namnkunniga reportrar och träffat ännu flera. Några av dem som nämns speciellt är Sven Strömberg och Jarl Alfredius, Stig Fredriksson och Staffan Heimersson. Trots att Bjernér blev endast 73 år

gammal och av hälsoskäl tvingades att pensionera sig i förtid hann han med ett fantastiskt liv som tv-filmare. Även om krig är extra dramatiskt och därför får stort utrymme i boken, gjorde författaren också reportage från naturkatastrofer, miljöskandaler, uppror och störtande av diktatorer. Bokens titel syftar till det faktum att det finns vissa människor som springer i riktning mot lågor och explosioner när det smäller och inte ser till att ta skydd som vi andra. Claes-Göran Bjernér var en av dem och var bara orolig för att kameran inte skulle fungera när han sprang mot lågorna. Texten flyter lätt i den mäktiga luntan på nästan 400 sidor. Varenda tättskriven sida är intressant. Glädjande och avkopplande är bildavdelningarna och det digra namnregistret påminner om alla som defilerat på boksidorna. stefan estby

När Verkstadsföreningen lockoutade 18 000 svenska metallarbetare, samlade norrmännen stora belopp till strejkkassan. Norges socialdemokratiska ungdomsförbund telegraferade: ”Kongeunionen af 1814 brast men socialismens internationella union befästes dag för dag”. Kalle Holmqvists lilla bok ger en god inblick i tidsandan. Den är välskriven, väldokumenterad och pedagogisk. (Ålderdomliga eller mindre vanliga ord förklaras i texten.) Frågan om försvaret och arbetarrörelsens agitation bland de värnpliktiga behandlas särskilt. De svenska makthavarna hade två stora fiender som de behövde en armé mot: Sveriges arbetare och Norge. Redan 1900 hade partikongressen konstaterat att den svenska socialdemokratin ”är liksom utlandets broderpartier absolut motståndare till all militarism, men icke till ett folkligt och på demokratisk grund byggt försvarsväsen”. Sverige fick en stor och modern värnpliktsarmé, men huvuddelen av de värnpliktiga saknade rösträtt. Agitationen bland de

värnpliktiga blev avgörande. Om vapnen skulle riktas mot någon, borde de i vart fall inte riktas mot norrmännen, hette det i ett kongressuttalande från Socialdemokratiska ungdomsförbundet, som spreds som flygblad i 100 000 exemplar. Arbetarrörelsen rymde olika strömningar, men var organisatoriskt samlad kring Socialdemokratiska Arbetarpartiet – det enda moderna, politiska partiet med en massrörelse som bas. De andra partierna var i huvudsak riksdagsfraktioner. Här får vi levande ögonblicksbilder av framträdande personligheter som Hjalmar Branting, Kata Dalström, Zäta Höglund, Albert Jensen med flera, men de verkliga hjältarna är, enligt boken, de tusentals och åter tusentals människor som aldrig fastnat i några historieböcker: gräsrötterna som formade rörelsen, ledde kampen och tänkte själva, medan ledarna på sin höjd följde efter. (Det är en sympatisk grundinställning, men det dialektiska förhållandet mellan ledare och folk skulle nog kunna fördjupas i annat sammanhang.) christer lundgren fib 39


RECENSION

Män förklarar saker för mig Rebecca Solnit Daidalos

Essän Män förklarar saker för mig fick lite av en feministisk kultstatus efter att den första gången publicerades på en nätsajt 2008. Upprinnelsen var en äldre man på en tillställning som började förklara handlingen i en bok för journalisten och författaren Rebecca Solnit. En bok som hon själv hade skrivit. Hon försökte upprepade gånger påpeka detta för mannen, som var för upptagen med att förklara för henne vad boken handlade om för att höra vad hon sa. Temat går igen i denna essäsamling som innehåller texter skrivna mellan 2008 och 2014. Rebecca Solnit, som har 17 böcker och flera litterära utmärkelser bakom sig, avhandlar allt från våldtäktskultur och franska sexskandaler till

Turkiets historia Ingmar Karlsson

Historiska Media

Såväl Turkiet som Ryssland är europeiska länder, även om EU-blocket av maktpolitiska skäl (och med USA i ryggen) har valt att marginalisera den ena och i allt högre grad behandla den andra som fiende. Gedigen kunskap om dessa länder är därför välkommen. Ingmar Karlsson, svensk diplomat som bland annat var generalkonsul i Istanbul 2001–2008, är väl insatt i Turkiets historia och har dessutom förmågan att skildra den på ett initierat och fängslande sätt. Här får vi en levande överblick av det fib 40

kolonialism och kärnfamilj. Det är skarpt, vänsterpolitiskt och raljerande. Efter att Män förklarar saker för mig publicerades skapades sajten Academic Men Explain Things To Me, där kvinnor inom akademin beskrev liknande erfarenheter. Strax därefter myntades uttrycket mansplaining, bildat av orden man och explain. Ordet, som ofta tillskrivs Rebecca Solnit, men som skapades av andra i svallvågorna av hennes text, är provocerande för många. Så provocerande att hon gång på gång påpekar att alla män givetvis inte förklarar saker för kvinnor. Men när de gör det, på ett sätt som många kvinnor efter henne bevisligen kunnat skriva under på, görs det inom en rådande patriarkal maktobalans. Solnit höjer blicken och drar paralleller till hur kvinnor uppmanas till försiktighetsåtgärder efter våldtäkter medan män inte uppmanas att sluta våldta, och hon radar upp statistik som vi känner till alltför väl. Som att äkta män är främsta skälet till att gravida dör i USA, att kvinnor världen över löper större risk att dödas av mäns våld än av krig, cancer och trafikolyckor. Jämförelsen mellan näthatet ottomanska väldets framväxt, storhetstid och successiva tillbakagång, med stormakternas (i första hand Storbritanniens, Frankrikes och Italiens) uppstyckning av detta rike efter första världskriget, Kemal Attatürks grundande av en turkisk nationalstat och de politiska och religiösa falanger som kämpat om makten fram till i dag. Boken rymmer balanserade redogörelser för Cypernfrågan, kurdfrågan och den armeniska frågan, däribland kraven från den armeniska diasporan i Frankrike och USA om ett ovillkorligt och ensidigt turkiskt erkännande av att ett ”folkmord” begicks 1915. Dagens snåriga turkiska inrikespolitik får också sin belysning. Ingmar Karlsson argumenterar för att Turkiet ska välkomnas som medlem i EU och är kritisk mot de nya krav (däribland ”det cypriotiska fikonlövet”) med vilka ”vissa medlemsländer” blockerar och obstruerar förhandlingarna om medlemskap. Han skriver att ”de geopolitiska

»

Essän Män förklarar saker för mig fick lite av en feministisk kultstatus efter att den första gången publicerades på en nätsajt 2008.

mot kvinnor i USA med talibanerna som försökte mörda 14-åriga Malala Yousafzai i Pakistan, görs för att förmedla en helhetssyn på maktmissbruket som råder i nästan alla samhällen. Solnit vill få oss att sluta se varje övergrepp som en isolerad händelse och i stället visa på hur könsmärkta mönster förenar kvinnohat, våldtäkter och mord. Det här är en viktig bok, hur provocerande den än må vara. karin skagerberg och strategiska argument som talade för Polens, Tjeckiens, Slovakiens, Ungerns och de baltiska staternas medlemskap” också talar för Turkiet och att ett turkiskt medlemskap skulle ”öppna vägen till den europeiska gemenskapen för grannarna i öst, Georgien och Armenien, och kanske även för Azerbajdzjan”. Vilka dessa argument var och deras eventuella relevans i dag går han inte närmare in på. Turkiets förhållande till sina grannländer under det senaste decenniet, framför allt dess ansvar för kriget i Syrien, snuddar han vid med lätt hand, vilket inte förvånar med tanke på EU:s och Sveriges agerande, och landets inte oproblematiska strategiska partnerskap med USA är ett annat område som väcker frågor. Men denna bok är inte i första hand ett debattinlägg, utan en historiebok och som sådan en god introduktion till ämnet. christer lundgren


Kapitalet i tjugoförsta århundradet

Thomas Piketty Översättning: Lars Ohlsson Faktagranskning: Jesper Roine Karneval Förlag Bokens svenska utgivning är sponsrad av Tankesmedjan Katalys

Marx hade en aning fel, men vi ska ändå kolla om hans frågeställning är relevant. Med 150 års perspektiv på Karl Marx arbeten undersöker nu Thomas Piketty en av Marx viktigaste slutsatser. Boken ställer frågan huruvida ekonomisk ojämlikhet kan vara positiv för samhället. Och i vilka fall skulle den i så fall kunna vara det. Piketty sammanfattar en av sina viktigaste slutsatser i förhållandet r>g, r är större än g, där r=genomsnittlig årlig avkastning på kapital med mera och g=ekonomins tillväxttakt. När förhållandet r>g gällt under historien, har det inneburit att ärvd förmögenhet har vuxit snabbare än produktionen och inkomsten. Då kom den ärvda förmögenheten att vara viktigare än de besparingar som skapats under ett livs arbete. Förmögenhetsfördelningen kan, under vissa villkor, långsiktigt röra sig mot en ojämlikhet som är en matematisk funktion av skillnaden mellan r och g. Därmed kan vi hamna i en ekonomisk fördelning som kanske inte bygger på meritokrati. Och meritokrati är för Piketty en av de företeelser som möjligen skulle kunna motivera ekonomisk ojämlikhet. Hans bok inleds med en hänvisning till Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789: ”Sociala skillnader må grundas endast på det allmänna bästa.” En längre diskussion ägnas åt vad som kan kallas ”det allmänna bästa”. Här är det viktigt att påpeka att Pikettys analys alltså skiljer sig från Marx. Thomas Piketty är ekonomen som likt en socialingenjör vill konstruera för-

bättringar för “det allmänna” – medan Marx analys bygger på en klassanalys av maktförhållanden i samhället. Marxism är inte välgörenhet.

Pikettys syn på Marx är en smula problematisk. Som många andra utgår han (felaktigt, menar jag) från att Marx var en sorts idealist, en person som tror på andra drivkrafter än de ekonomiska. Pikettys perspektiv är socialingenjörens: ”Dessutom ägnade han [Marx] inte tillräcklig uppmärksamhet åt frågan om hur ett samhälle där det privata kapitalet avskaffats skulle organiseras politiskt och ekonomiskt.” Men att på ett sådant sätt försöka skissa framtiden hade inte varit vetenskap – utan science fiction. Marx varken kunde eller ville förutse flygplan och datorer. När Piketty, med alludering på Marx, kallar sin bok Kapitalet, är det således med en rad reservationer vi bör se detta. Det Thomas Piketty framför allt avser är Marx frågeställning om kapitalackumulationen. Enligt Piketty underlät Marx att på ett korrekt sätt ta med tekniska framsteg och produktivitetsförbättringar i sina modeller: detta ledde till felaktiga prognoser. Många moderna ekonomer har istället hänvisat till Simon Kuznets liberala teorier som brukar sammanfattas i att ”tillväxten är det stigande tidvatten som lyfter alla båtar”, alltså en hypotes om att alla kommer att tjäna på tillväxt. Detta skulle teoretiskt gälla oavsett kapitalfördelningen. När nu Thomas Piketty i stället sätter tillväxten i centrum för en ny teori om kapitalackumulation är det ett brott mot den liberala teoribildningen och ett

»

steg tillbaka till Marx frågeställningar. Det är tekniskt svårt att recensera denna bok. Piketty beskriver till exempel gruvarbetarstrejken i Sydafrika för några år sedan utan att ge bra hänvisningar till sifferuppgifterna. Han nämner romanförfattarna Jane Austen och Honoré de Balzac som viktiga skildrare av sociala förhållanden. Jag får även intrycket att Zolas bok Den stora gruvstrejken finns i bakhuvudet på honom – och säkert på många av de fransmän för vilka han skriver. Det känns alltså som om en del stycken mer ska ses som målande bilder till hans för övrigt gedigna statistik än som verklig vetenskaplig granskning. Förutom vissa brister i referenserna återfinns en stor del av de matematiska formlerna inte i själva boken; i stället hänvisas du till en internetsajt. Boken är således skriven för en intresserad allmänhet och inte för mattenördar. Det gör säkert boken lättare att läsa, men samtidigt hakar den som kan en smula matte upp sig på att han hänvisar till formler som inte står i boken. Särskilt som Piketty säger att det här kan man enkelt visa …

Boken är inte helt lättläst. Men för en intresserad novis som ger den tid blir läsningen fullt begriplig. Alla förkortningar förklaras omsorgsfullt. Tyvärr finns det här och där brister i översättningen – inte konstigt i ett så omfattande arbete (672 sidor). Men i det stora hela är det en pedagogisk skildring. Trots en del reservationer måste jag ändå konstatera att Pikettys bok öppnar nya dörrar inom nationalekonomin. Läs den och bli en smula klokare! olof rydström

Pikettys syn på Marx är en smula problematisk. Som många andra utgår han (felaktigt, menar jag) från att Marx var en sorts idealist, en person som tror på andra drivkrafter än de ekonomiska. fib 41


Film. Gunnar Harrius ser filmerna om Amy Winehouse och Ingrid Bergman och slås av hur olika perspektiv man kan ha på kvinnligt skapande. Medan Winehouse porträtteras genom musiken är Bergman speglad genom moderskapet. TEXT

gunnar harrius

TVÅ KVINNOR – TVÅ OLIKA PORTRÄTT

D

et är något glesare mellan kamerablixtarna på Stromboli 1949 än i Camden 60 år senare. Ändå är scenerna påfallande lika. Två stora stjärnor omgivna av paparazzis. Båda på toppen av sina karriärer. Båda helt plötsligt kändisar för något helt annat än sitt konstnärskap. Två av sensommarens mest omtalade dokumentärer, Asif Kapadias Amy och Stig Björkmans Jag är Ingrid, är fyllda av likheter. Båda är baserade på hemvideomaterial, och följer skapande kvinnor omgivna av trygga väninnor och turbulenta män. Det finns dock en avgörande skillnad. Där Amy följer en konstnär, skildrar Jag är Ingrid i första hand en mor. Tolkningen av Ingrid Bergman är något märklig. Hon gjorde i det närmaste vad som helst för att få stå framför en kamera. Knappt hinner en bild på den perfekta husmodern Bergman med en skottkärra i handen visas upp innan ett smärtsamt uppbrott beskrivs. Bergman offrade allt, inklusive sin familj, för att få skapa. KANSKE ÄR DET HELT enkelt barnens fel.

Bergmans fyra barn är de som främst intervjuas, och perspektivet blir därefter. Som tittare får man aldrig veta vad som faktiskt gjorde henne till en trefaldigt Oscarsbelönad fib 42

skådespelerska. I stället är Björkmans film fylld med bilder på hennes barn och deras lyckliga, men fåtaliga minnen av sin mor. Bergmans konstnärsskap placeras inte heller in i någon som helst kontext. Kanske är det tänkt att Bergmans oscarsbelöningar och genomborrande blick i en tidig provfilmning ska räcka. Men fler intervjuer med skådespelarkolleger och regissörer hade onekligen gett Bergmans konstnärliga gärning ett större djup. I stället blir Jag är Ingrid som bäst i arkivbilder där en Alfred Hitchcock i makalöst högt skurna byxor prisar Bergmans stora talang. Hon tillåts då för en sekund bedömas efter det skapande hon själv var beredd att offra allt för. Rollerna i Amy är de motsatta. Amy Winehouse är i det närmaste besatt av att tillfredsställa männen i sitt liv. Hon

tvingas iväg på turnéer för att komma närmare den far som har varit frånvarande hela hennes liv, men nu återvänt för att ta del av hennes framgång. Hon skär sig i armen med en krossad flaskhals enbart för att hennes heroinistpojkvän precis gjort samma sak. Hon vill bara känna som han gör, och offrar allt för honom. Ändå är filmens röda tråd ofrånkomligen Winehouses konst. Missförstå mig rätt, även hennes missbruk, rehab-besök och offentliga skandaler skildras, men det sätt hela tiden i relation till hennes skapande. När hennes pojkvän dumpar henne har inte Kapadia valt ut det för att höja sensationsvärdet, utan för att minuten senare illustrera hur det påverkade Amy Winehouses konst.

DÄR JAG ÄR INGRID misslyckas med att placera in Bergman i en kontext, gör Amy det motsatta. Filmen är fylld av hyllningar och analyser från några av musikvärldens största. På så sätt är det förlösande att se Amy, en film där en kvinna tillåts i första hand vara konstnär. Oavsett Stromboli 1949 eller Camden 2009 intresserar det privata alltid. Men i historieskrivningen av en konstnär bör konsten stå i första rummet. ■ ■


Modern bildning

OSCAR JACOBSSON 1889–1945

Skämt- och serietecknare. Efter aftonkurser på Valands konstskola i Göteborg började Jacobsson på 1910-talet teckna professio-

nellt i den socialdemokratiska dagstidningen Ny Tid och den radikala satirtidningen Naggen. 1920 skapade han för Söndags-Nisse serien Adamson, vilken fick internationell framgång och 1945 Abu Fakir för Vi.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

Satirarkivet skapades, och drivs fortfarande, av Folket i Bild/Kulturfront efter att en större donation inkommit. fib 43


Skriftställning. Hur tanken om mänskligheten som uppdelad i raser främjar den härskande klassen behöver vi studera närmare. En översättning av Manuel Sarkisyanz From Imperialism to fascism. Why Hitler’s ”India” was to be Russia är en bra början, skriver Jan Myrdal.

RASISM SOM DÖDLIGT TJÄNANDE HÄRSKARIDEOLOGI

A

TEXT jan myrdal ILLUSTRATION kristina eriksson och hans-magnus meincke

tt rastanken är ideologi sprungen ur härskarbehov och sedan allteftersom letar sig vetenskaplig underbyggnad i historia, sociologi eller biologi har jag skrivit. Att politiska artonhundratalsaktörer som Marx och Engels därför när ordet bytte laddning bytte vokabulär har jag också skrivit. Om hur sådana som Franz Boas i Förenta staterna på tjugotalet, Karl Evang i Norge samt Gunnar Myrdal och Gunnar Dahlberg i Sverige på trettiotalet rensade bort rasbegreppet och att Gunnar Myrdal och Gunnar Dahlberg på fyrtiotalet deltog med andra internationella forskare i att formulera Unescos deklaration om rasbegreppets oanvändbarhet i mänskliga sammanhang bör jag nog skriva mer. Liksom ordentligt ta upp de nuvarande försöken återta ras som förklaring till mänskligt beteende (Nicholas Wade, A Troublesome Inheritance, Genes, Race and human History, The Penguin Press 2014) eller verkligt biologistiskt formulerade rasistiska argument (som i sammanställningen A Race Against Time, ed. George McDaniel, New Century Books 2003). NU VILL JAG PRESENTERA en bok som är

helt grundläggande för en förståelse av rasismens verkliga politiska funktion och samtidigt visa hur den ”västliga” imperialismen isolerar oss från väsentlig kunskap

fib 44

och debatt från utanför vad som kan betecknas som imperiegränsen runt oss. Den upplaga det gäller är: Manuel Sarkisyanz. From Imperialism to fascism. Why Hitler’s ”India” was to be Russia med förord av professor Subrata Mukherjee vid University of Delhi. (Deep&Deep Publications New Delhi). Manuel Sarkisyanz var av armenisk nationalitet född i Baku 1923. Han dog 2015 i Merida, Mexiko som emeriterad professor från Heidelberg och medlem av Yucatans akademi. Han växte upp i det halvkoloniala Iran där han studerade vid universitetet i Teheran, senare vid Iraninstitutet i New York. År 1956 fick han sin doktorsexamen i Chicago. Han ingick inte i den militant antisov-

jetiska emigrationen utan tillhörde en icke-marxistisk vänstertradition. Som forskare intresserade han sig för historieskrivningens roll för kolonialismen och för den populistiska socialismens religiösa bakgrund i Ryssland, Latinamerika och Sydostasien. Detta framgick redan av hans första bok 1956: Ryssland och messianismen i öst vilken följdes av standardverk som Den burmesiska revolutionen i buddhistisk kontext 1965, Felipe Carillo Puertos – Mayaindianernas ’Röda apostel’ – liv och död. Till det revolutionära Mexikos helgonlegender. 1991 och många andra. Han har verkat vid universitet i olika länder som respekterad forskare. På Sydasieninstitutet i Heidelbergs universitet där han var professor höll han dock 1997 en serie föreläsningar som omedelbart gjorde honom omöjlig. Han tvangs ge ut texten till dessa på eget förlag i 500 exemplar för vilka Der Spiegel dock omgående vägrade införa annons. DET ÄR FÖRKLARLIGT då Sarkisyanz noga

En grundläggande och därför inom imperiets stängda gränser undanträngd bok som vi måste se till översätts och ges ut även på svenska.

belägger även hur den speciella rasism som blev Hitlers direkt överförts till honom från den extreme rasisten Houston Stewart Chamberlain, som lämnat England för Tyskland före första världskriget. (De träffades personligen och Hitlers SA bar honom högtidligen till graven.) Han präglade både Hitlers Mein


»

Den skilde sig också från de i och för sig brutala härskarideologier som utvecklades i till exempel de spanska eller de franska väldena.

engelska politiker och diplomater under ledning av Chamberlain inte bara offrade Tjeckoslovakien (med hela dess armé och befästningar och rustningsindustri) till Hitler för att söka förmå honom gå i krig österut utan faktiskt direkt helt medvetet (inget stöd till generaler mot en laglig regering!) svek de tyska höga generaler som (av patriotiska skäl) sökte störta Hitler 1938. Detta är sant, känt och belagt men även svenska officiella publicister tiger om det så det knakar i käkarna.

Kampf och dennes praktiska politik; erövring och avfolkning av det slaviska och ryska östområdet vilket skulle ge Tyskland vad Indienhade gett England. Det är viktigt att detta beläggs. Men texten ger så mycket mer. Sarkisyanz redovisar hur en speciell och speciellt virulent rasistisk härskarideologi skapas av ledande politiker och tänkare under Englands väg till världsmakt. Egen härstamning och övertygelse spelade ingen bestämmande roll. Disraeli själv var både medveten om och stolt över sin judiska ”stam” och även officiella fabianer som H. G. Wells kunde förespråka eliminering av mindervärdiga folkslag. Sarkisyanz belägger i detalj hur en extremt engelsk folkutrotningsideologi (inte bara mot svartingar utan mot sådana gene-

tiskt undermänskliga som irländare) utvecklas och blir allmänrådande. En med rötter i puritanismen. Den skilde sig också från de i och för sig brutala härskarideologier som utvecklades i till exempel de spanska eller de franska väldena. Den engelska härskarvarianten möjliggjorde de vedervärdiga utrotningarna (ohyggliga detaljer) som med folkligt glatt jägarhumör utfördes i Australien. (Om engelsmännens lustfyllda mördande – pig sticking – i Indien 1857 har jag skrivit.) Men Sarkisyanz för inte bara fram historien om den blodiga engelska rasideologien till andra världskriget och Churchill (folkmordet i Bengalen på mellan 3 och 5 miljoner bengaler) han skriver också i detalj – och noga belagt – hur

JA, SARKISYANZ HAR skrivit en lysande och med nästan extrem akademisk akribi källredovisande text. Den har nu förutom de 500 privatutgivna exemplaren på tyska kommit på ryska och i två engelskspråkiga upplagor. En upplaga på ett litet vänsterförlag i Belfast i Nordirland och denna mycket officiella upplaga i Indien vilken var: ”Dedicerad till minnet av Catherine, hertiginna av Atholl vilken lämnade sin konservativa plats i det brittiska parlamentet för det republikanska Spaniens rättvisa men förtalade och förrådda sak.” Ty Sarkisyanz hade inlett sitt forskningsarbete för denna text som tjugotreårig student 1946 upprörd över Storbritanniens roll i det spanska kriget 1936–1939. Det är för såväl den intellektuella som den politiska diskussionen och praktiken nödvändigt att denna bok från en annan akademisk tradition än den från de stora imperiemakterna dominerande översätts och ges ut av till exempel Leopard i Sverige! ■ ■ fib 45


Rätt&Rådligt.

ANTINAZISTISKA TRADITIONER SOM HAR GLÖMTS BORT

J

TEXT erik göthe

ag fick för en tid sedan följande fråga: ”Jag har diskuterat med vänsterfolk som menar att det inte var en kränkning av Sverigedemokraternas yttrandefrihet att riva ner deras reklam i tunnelbanan. De menar att yttrandefrihet bara gäller i relationen stat-individ, och inte individ-individ. Men jag undrar: vad säger lagen om att andra än myndigheter försöker hindra yttrandefrihet? Och vad är reklamens ställning i det offentliga rummet i yttrande- och tryckfriheten?” Reklam räknas inte in under yttrande- och tryckfriheten, men förstörs den kan det straffas som skadegörelse. SD:s kampanj i tunnelbanan var väl tryckt politisk annonsering. Jag förstår det som att frågan bör gälla hur man ska bekämpa fascistiska rörelser. Med detta sagt menar jag inte att SD är ett nazistparti, det var för 20 år sedan. Men när SD har den bakgrunden ska man tänka sig för. Här finns en tradition i Sverige värd att slå vakt om: krisuppgörelsen 1933 mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet som gav arbetslösa nog med pengar att nödtorftig leva av och bönderna tryggad avsättning för sina produkter. Det borgerliga etablissemanget har aldrig förlåtit uppgörelsen och gav den hatbeteckningen ”kohandeln”. Men den ledande socialdemokraten Ernst Wigforss skrev i ett brev om detta: ”Utan bönder och arbetslösa ingen verkligt farlig nazism.”

DET MINDRE uppmärksammade inslaget i krisuppgörelsen gav sig på ett växande problem med slagsmål mellan nazister och antinazister, mötesstörningar fib 46

och en tilltagande ”militarisering av det politiska livet”, som Tage Erlander då sade. Lagstiftning genomfördes som förbjöd störande av möten och politiska uniformer. Genom den skickliga krisuppgörelsen isolerades nazisterna i Sverige under 1930-talet. I riksdagsvalet 1932 fick Furugårds- och Lindholmsnazisterna tillsammans 2,2 procent och Nationella partiet 1,6 procent. 1936 hade väljarstödet sjunkit till 0,9 procent respektive 0,7 procent. Mot bakgrund av denna tradition ska man se straffbestämmelsen mot störande av förrättning eller allmän sammankomst som gäller alltjämt. Så här löd den (min fetstil): ”Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader.” Brottsbalken 16 kap 4 §, första stycket UNIFORMSFÖRBUDET BLEV – efter

lagrådets påpekande – strängt politiskt neutralt. Det löd: ”Konungen äge, där det för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet finnes påkallat, förbjuda bärande av uniform eller liknande klädedräkt, som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning. Sådant förbud skall jämväl avse uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken.” Lag 30 juni 1933

Förbudet var inte tänkt att träffa mindre märken, som inte kunde falla in under de angivna typerna. När tillämpning av uniformsförbudslagen försöktes mot FNL-märken på 1960-talet, det vill säga egentligen mot den förargliga Vietnamrörelsen, gick det därför inte. Men när det blev 1990-tal var det nynazister som satte på sig märken. Göteborgs tingsrätt kom då fram till följande och i sin friande dom: ”Lagen begränsar således även demokratiska partiers sympatisörers rätt att genom sin klädsel tillkännage sin politiska åsikt. Uniformsförbudslagens generella karaktär gör det inte möjligt att tillämpa den så att lagens förbud endast skall gälla nynazistiska eller andra odemokratiska åsikter. En sådan ordning – som i och för sig kan vara önskvärd – kräver att lagen ändras.” DOMSTOLEN MOTIVERADE alltså på

ett sätt som var motsatsen till ”strängt politiskt neutralt” med stöd av 1974 års regeringsform. Hovrätten fastställde och lagen lagstiftades bort 2002. Domstolen var ett klent försvar mot fascism och man ska nog se upp så att inte andra straffbud till försvar för lugn och ordnade förhållanden i politiken också försvinner. Gatuslagsmål och dithörande ”antifascistiska” aktiviteter som att störa andras möten och riva ner andras affischer tillhör det effektivaste man kan göra för att bana vägen för det om inte bara massmedier utan även myndigheter ser genom fingrarna med brotten. Vi har ju politiker som inte ens känner till de svenska antinazistiska traditionerna. Mer om svensk antinazistisk tradition finns i boken Den vanliga vägen, som kan beställas på www.tffr.org


ningen? Vad händer i före ww.fib.se Se vår hemsida w

Här kan du köpa lösnummer av Folket i Bild/Kulturfront: WEBBEN: kulturtidskrifter.nu (porto 24 kr) pressbyran.se (porto 10 kr) tidskriftsbutiken.se (porto 26 kr) DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora torg 13 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 Konstcentrum, Kungsbäcksvägen 32 GÖTEBORG: Akademibokhandeln Nordstan, Norra Hamngatan 26 Pressbyrån, Nordstadstorget 2 Press Stop, Drottninggatan 58 Press Stop Centralhuset, Nils Ericsonsplatsen 7 Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B Spättans Antikvariat, Andra Långgatan 49 HELSINGBORG: Pressbyrån, Knutpunkten 84 JÖNKÖPING: Bokcaféet, Svavelsticksgränd 7 KARLSHAMN: Antikvariat Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 Karlstads Bokcafé, Norra Klaragatan 9 LANDSKRONA: Landskrona Konsthall, Slottsgatan LINKÖPING: Press Stop, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Bangatan 1 MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen Glashallen Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 Tidskriftsbutiken Malmö, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Handel & Vandel, Östgötagatan 33 Pressbyrån, Stora hallen, Centralen Press Stop, Fleminggatan 50 Pressbyrån, Gullmarsplan T-banan Press Stop, Götgatan 31 Press Stop, Regeringsgatan 27 STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 Pressbyrån, Skolgatan 63 B UPPSALA: Bokhandel Röda Rummet, Dragarbrunns­ gatan 56 Pressbyrån, Sankt Persgatan 10, S:t Pers Gallerian VARBERG: Pressbyrån, Västra Vallgatan 19 VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan 7 ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

FOLKETiBILD/ KULTURFRONT

För yttrande- och tryckfrihet, för en folkets kultur och antiimperialism sedan 1971 och med start 1934. MEDARBETARE DETTA NUMMER

OMSLAGSILLUSTRATION:

Karin Sunvisson. MEDARBETARE:

Lucas De Vivo, Peo Österholm, Eva Wernlid, Pelle Sunvisson, Jan Viklund, Margareta Zetterström, Bror Kajsajuntti, Anders Persson, Michael Larsson, Joacim Blomqvist, Bruce Gagnon, Torbjörn Wikland, Niklas Nåsander, Kalle Krantz, Gunnar Harrius, Jan Myrdal, Oscar Jacobsson, Mare Toomingas, Hans Lindström, Kristina Eriksson, Hans-Magnus Meincke, Björn Forseth, Erik Forsgren, Karin Sunvisson, Torbjörn Wikland, Oscar Aspman, Anna Furevik, Carolina Westin, Stefan Estby, Agneta Willans, Christer Lundgren, Karin Skagerberg, Olof Rydström, Erik Göthe, Hans Lindström.

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • agera till försvar för yttrande- och tryckfrihet • främja en folkets kultur • stödja de antiimperialistiska krafterna. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland. REDAKTÖR: Lucas De Vivo. WEBBREDAKTÖR: Joacim Blomqvist. LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media. KORREKTUR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Salamaah Abdul Karim, Christer

Lundgren, Britta Ring, Pelle Sunvisson, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Hans Öhrn och Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se. PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K EKONOMI: ekonomi@fib.se REPORATGE- OCH UPPLAGEFONDER: plusgiro 65 77 50-6, FIB/K

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr PRENUMERATION

helår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår), utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se

MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts

in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2015. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

Nummer 11 kommer den 12 november. Prenumerera! fib 47


posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Sista sidan.

fib 48

www.bonton.se


Millions discover their favorite reads on issuu every month.

Give your content the digital home it deserves. Get it to any device in seconds.