FiB 12 2015

FOLKETiBILD/ KULTURFRONT

KARL-ERIK NORRMAN Nato borde lagts ner 1990 LEYMAH GBOWEE Liberianskan som svarar upp mot Alfred Nobels krav VÄRDLANDSAVTALET Valter Mutt: Carl Bildt är en nyttig idiot

FIB HAR ÅKT MED FLYKTINGARNA Folketibildtolv2015 75 kr

Oberoende och utan presstöd sedan 1971

Redaktören.

Samtidigt med flyktingströmmen ska vi anslutas till Nato TIDNINGARNA HAR NÄSTAN inte handlat

om annat än flyktingsituationen den senaste tiden. I ett försök att förstå den lite bättre har en av våra reportrar följt med strömmen som går genom vårt land, från Danmark till Finland, i hopp om ett uppe­ hållstillstånd. Läs reportaget på sidan 8.

Anledningen till att så många flyr just nu är kriget i Irak, som sedan spillt över och destabiliserat hela regionen. Ändå verkar många tro att svaret är mer upp­ rustning och att vi ansluter oss till Nato.

Vi har pratat med två som tycker tvärtom, Karl Erik Norrman, sidan 6, och Valter Mutt, sidan 22.

»

Anledningen till att så många flyr just nu är kriget i Irak, som sedan spillt över och destabiliserat hela regionen. Ändå verkar många tro att svaret är mer upprustning och att vi ansluter oss till Nato. Vi har pratat med två som tycker tvärtom.

Vi har också träffat Leymah Gbowee, en värdig fredspristagare. Hon är en av få som faktiskt levt upp till de krav som officiellt ställts. Läs intervjun med henne på sidan 32. Och vill du veta mer om fredspriset så skicka in ett svar på kors­ ordet på sidan 64 så har du chansen att vinna en bok om just det ämnet.

Missa inte heller den lite alternativa julmatsguiden på sidan 48.

God jul och trevlig läsning av vårt extra tjocka nummer!

lucas de vivo fib 2

INNEHÅLL

Krönika.

Månadens SATIRARKIVET.SE

Ska Sverige bädda in sig i Natos propaganda?

6 Intervju: Karl-Erik Norrman 20 Besök i äldrevården 22 Intervju: Valter Mutt (MP) 28 Afghanistanfrågan 30 Krönika: Tony Blairs lögner 38 Hjort-Anders firade

8

65 48

150 år

julmat Julen är synonym med god mat. Men nästan allt på julbord är baserat på animalier. FiB erbjuder i den här tidningen några gröna recept att utöka julbordet med.

39 Dikt 46 Lärarreflektioner 50 Intervju: Anders Norudde 52 Bildreportage: Tiden är en dröm 58 Film 60 Recensioner 65 Satirarkivet

reportage: f lykten genom sverige Till följd av krigen i Irak och Syrien flyr massor av människor. En del av dem kommer till Sverige, medan vissa bara reser igenom. FiB följde med på deras resa.

66 Serie 68 Myrdal 70 Rätt och rådligt 71 Sagt på webben novell: windsurfing En långtradarchaufför står inför svåra etiska dilemman när en prostituerad rumänsk tjej, som flytt från en bordell, vill ha skjuts hem.

OCH VISST HAR HAN DÄR en poäng. Natos centrum för strategisk kommunikation vet mycket om hur man spri­ der lögner och propaganda på nätet och i sociala medier, men även via andra medier som tidningspress, radio, tv, film, serier – propaganda ända inpå människornas intima liv. Propaganda som den utövas av världsmästaren USA.

»

Olof Palme lär vända sig i sin grav.

Men om Säpo, Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska låta utbilda sig hos Nato Stratcom, som vår försvarsminister har tänkt sig, hamnar de i samma dilemma som journalisterna, när de lät sig bäddas in i USA:s trupper i Irak. De får USAs pro­ paganda serverad som den sanna berättelsen om kampen mellan ont och gott, där det onda här representeras av Ryssland och alldeles speciellt av Putin.

40

67 Folkets kultur

FÖRSVARSMINISTER PETER HULTQVIST vill att Sverige ska gå med i Nato Stratcom, Natos centrum för strategisk kommunikation, ett finare namn för Natos propaganda­ central. Alla stater och mäktiga organisationer ägnar sig åt propaganda, men officiellt är propaganda något som bara den illasinnade motståndaren hänger sig åt. USA är världsmästare i propaganda men talar hellre om Psyop, psykologiska operationer. Sverige kallar sin propagan­ daverksamhet för ”vårt psykologiska försvar”. Försvars­ minister Peter Hultqvist anser att vi behöver förstärka kompetensen i vårt psykologiska försvar för att bekämpa lögner och propaganda som sprids på nätet och via moderna medier, i synnerhet sociala medier.

32

leymah gbowee Fredspristagaren Leymah Gbowee är en av få som varit en värdig vinnare av Nobels fredspris. Vi har träffat henne.

EN BERÄTTELSE SOM försvarsminister Hultqvist tydligen är beredd att svälja utan förbehåll. Man kan inte annat än förvånas över den naiva tilltron till den aggressiva amerikanska supermakten hos dagens socialdemokra­ tiska ledning. Ingen har genomfört eller medverkat i så många statskupper mot demokratiskt valda regeringar som USAs regering. Ingen har heller invaderat, själv eller genom ombud, så många länder som USA. Är den folk­ rättsstridiga invasionen i Irak bortglömd? Har försvars­ ministern ingen självbevarelseinstinkt? Och vart tog den utrikespolitiska alliansfriheten vägen?

Olof Palme lär vända sig i sin grav. britta ring fib 3

Sverige i bild.

Noterat.

Det smakar fågel

ILLUSTRATION mare toomingas

Inför sänkningen av rotavdraget 1 januari passar en del på att renovera hemmen.

Maffian tystar italienska journalister Italien faller från plats 49 till plats 73 på pressfrihetsindexet. Den enskilt största anledningen är att journalister som rapporterat om de illegala verksamheterna som sker och den makt som brottssyndikaten har blir både hotade och attackerade. Journalister tvingas avbryta sina granskningar och flytta till andra städer till följd av hoten.

Inte bara affärsidkare och kriminella sitter illa till när maffian breder ut sig, utan även det fria ordet.

Amerikanska snabbmatsarbetare strejkar Tusentals anställda i de amerikanska fib 4

snabbmatskedjorna strejkade den 10 november. Det är en långdragen konflikt där de kräver en minimilön på 15 dollar, motsvarande ungefär 125 svenska kronor, i timmen och rätten att organisera sig fackligt.

– Jag kan knappt betala hyran med det jag tjänar, sa en av demonstranterna till Reuters.

Hård press på Labours ledare

Jeremy Corbyn, Labours nya partiledare och en långtida fredsaktivist, utsätts just nu för tuff ”granskning” i brittisk media. Efter en minnesceremoni för krigsveteraner påstår flera tidningar att han inte böjde sitt huvud i respekt. Men ett filmklipp visar klart och tydligt att hans huvud böjs när han lägger

ner blommor vid en staty som hedrar dem som dött i strid. Ryktet stämmer alltså inte.

Frågan är om den brittiska pressen lyckas med sitt viktigaste uppdrag från ägarna just nu: att avsätta Corbyn?

Nog är nog – säger FN och Röda korset

De två organisationerna går nu ut i en unik gemensam varning till stater att avsluta sina konflikter. ”Världen har reagerat paralyserat inför denna inhumanitet” skriver de bland annat i sitt uttalande. Uttalandet kommer på grund av att antalet konflikter i världen är fler än någonsin, behovet av humanitär hjälp rekordhögt och brotten mot internationell lag är flagranta. Nog är nog, världen behöver fred. fib 5

Sverige.

”Nato borde ha avskaffats redan på 1990-talet” Ambassadören Karl-Erik Norrman berättar om sitt arbete för europeisk kultur och om varför Europas ledare missade chansen att forma sin egen säkerhetspolitik i stället för att följa John med USA. text torbjörn wikland foto europeiska kulturparlamentet Vad är det Europeiska kulturparlamentet och dess relation till EU? – Det europeiska kulturparlamentet är en organisation för att ge europeiska kulturarbetare en röst i ”det europeiska projektet”. Vi har många namnkunniga enskilda medlemmar från alla kultur­ områden. Det är ett forum för artister, konstnärer, författare, musiker och filoso­ fer. Organisationen, som jag var med och grundade i Stuttgart 2001, är helt obero­ ende av EU och får inga bidrag därifrån.

Vi märks kanske mest i samband med våra årliga sessioner i olika europeiska städer, ofta årets europeiska kultur­ huvudstad. Umeå var en sådan 2014.

Menar du att när jag väljer mellan ett wienerbröd, en Budapestbakelse och en Napoleonbakelse till mitt engelska te på mitt svenska konditori är det också ett uttryck för den gemensamma europeiska kulturen?

– Alldeles rätt! Och denna gemen­ samma kultur har ett mycket vidare perspektiv på Europa än vad EU har.

Det är grundbulten i det europeiska kulturparlamentet. Om man utgår från Europa­rådet som har 47 medlemsländer så har vi kulturarbetare med från 43 län­ der, däribland även Ryssland och Turkiet.

EU har bara 28 medlemsländer. Den europeiska mångfalden är en spännande utgångspunkt för kulturen i Europa.

Därför ser kulturperspektivet inte alls några motsättning mellan exempelvis fib 6

Kataloniens aktuella frihetssträvanden från Spanien och det europeiska kultur­ perspektivet. För EU är sådant en sär­ skild politisk huvudvärk eftersom EU i praktiken bara har fokus på det politiska perspektivet. Jag är stark EU-anhängare, men det kulturella spelar alltför liten roll i EU. Enkelt uttryckt är EU:s kulturmi­ nistrar oftast för svaga för att våga skapa en gemensam europeisk kulturpolitik.

Vad är Natos förhållande till Europa?

– Flera av mina vänner och kollegor som arbetat länge inom Sveriges utrikes­ förvaltning har uttryckt stark oro inför det nu aktuella värdlandsavtalet med Nato. För egen del går min skepsis mot Nato lite längre tillbaka. När Sovjet­ unionen upplöstes i början av 1990-talet så förklarade både Gorbatjov och Bush Senior att både Warszawapakten och Nato skulle kunna upplösas. Men upplös­ ningen kom bara att handla om Warsza­ wapakten. Det var en olycka. Det var ju ett gyllene tillfälle för Europas politiska ledningar att skapa en egen försvarspoli­ tik – helt vid sidan av USA:s försvarspoli­ tiska ambitioner. Den chansen förspilldes tyvärr. I stället har vi nu sett hur USA styr och ställer över enskilda europeiska sta­ ters försvarspolitik. Jag är övertygad om att Europas agerande i Mellersta Östern hade varit mycket mer konstruktivt om vi hade låtit bli att följa John efter USA. Ja, i en artikel i Svenska Dagbladet

den 10 september skrev du rakt på sak om orsakerna till flyktingkrisen med tonvikt på Mellersta Östern. Berätta!

– Det räcker nog med att citera vad jag skrev: ”En huvudorsak till dagens kaos i Mellanöstern är George W Bushs invasion i Irak 2003. Priset för denna krigsförbrytelse betalar tyvärr inte Bush själv utan hela regionen, ja hela världen.

Några europeiska länder, med Storbri­ tannien i spetsen deltog i kriget och har ett medansvar. Andra länder, främst Tyskland och Frankrike var emot kriget.

EU var splittrat. Men i Irak öppnade kriget de religiösa motsättningarnas pandorabox.” Det finns andra orsaker, men det var den viktigaste.

Hur ser du på den väldigt starka kritik mot Ryssland som växt fram i svenska massmedier och bland många politiker?

– Jag bor ju numera både i Sverige och Tyskland och är gift med en tyska.

Därför har jag både ett svenskt och ett tyskt perspektiv på frågan. Det är up­ penbart att man nu i Sverige knutit an till en mycket traditionell svensk skräck för Ryssland. I det avseendet skiljer sig Tyskland och många andra europeiska stater påtagligt från Sverige. Både poli­ tiker och medier i Sverige demoniserar Ryssland just nu. Det är också olustigt att se att man i frågor om Ryssland inte gör skillnad på nyheter och ledarkom­ mentarer, debattinlägg. Den före detta

»

Flera av mina vänner och kollegor som arbetat länge inom Sveriges utrikesförvaltning har uttryckt stark oro inför det nu aktuella värdlandsavtalet med Nato.

KGB:aren Putin är inte sympatisk och en del av mina kulturvänner i Ryssland funderar på att flytta eftersom man i Ryssland inskränker yttrandefriheten.

Till det kommer Rysslands ingrepp i Ukraina.

Hur bör svenska politiker agera mot Putin?

– Försämringarna är inget som helst skäl för att radikalt försämra relationerna med Ryssland som Sverige nu gör. Glöm inte att bara några månader efter att Olof Palme fördömt den av ryssarna tillsatte Husak som en ”diktaturens kreatur” efter att Sovjet 1968 invaderat Tjeckoslova­ kien så reste han till Moskva och träffade Brezjnev och Kosygin för informella samtal. Så agerar en skicklig politiker.

Det den svenska regeringen i dag gör

gentemot Ryssland är både oskickligt och oklokt.

MÅNGA GLÖMMER DESSUTOM den poli­

tiska utvecklingen från 1990-talet fram till i dag. När Putin var ny som statschef efter Jeltsin så gjorde han flera samar­ betstrevare gentemot väst. Glöm inte att Ryssland hade ett ”Partnerskap för fred” med Nato från 1994 och många hop­ pades på att Ryssland till och med skulle bli medlem av Nato. Den som bröt den utvecklingen var inte Putin utan George W Bush och hans närmaste medarbetare Cheney och Rumsfeld. De presenterade bland annat planer på ett missilförsvars­ system i Polen och Tjeckien. Den officiella förklaringen att missilerna skulle vara riktade mot Iran var det få som trodde på.

Med sådana signaler var det inte oväntat

Ambassadören Karl-Erik Norrman.

att Putin och flertalet andra ryska politi­ ker började tänka i andra banor. Det finns en tradition i Kreml att ha en närmast paranoid inställning till Nato och en stor känslighet inför nya hot nära Rysslands gränser. Detta måste man förstå och ha med i bedömningen. Det viktiga för Putin var att återupprätta den nationella stoltheten efter Sovjetunionens sönderfall.

Det har delvis lyckats. Det är därför Putin har så starkt stöd hos den ryska befolk­ ningen i dag. Oavsett vad vi tycker om dagens ryska politik, så måste vi inse att flera av de viktigaste internationella kon­ flikterna inte kan lösas utan någon form av rysk medverkan. Det gäller inte bara Ukrainakonflikten utan även till exempel Syrien-kriget. Det kallas realpolitik och har tidigare oftast varit Sveriges utrikes­ politiska utgångspunkt. ■ ■ fib 7

SVERIGE

Hanar vakar över sin lillasyster Hanasa på nattåget till Luleå. Drygt en månad tidigare flydde de hemstaden Kirkuk i Irak med sina föräldrar och några släktingar.

Om allt går som planerat kommer de snart att påbörja ett nytt liv i Finland.

FLYKTEN GENOM

SVERIGE Den största flyktingströmmen sedan andra världskriget rör sig genom Europa. För många av de människor som tar sig till Sverige är en lång och farofylld resa över. Men Sverige har också blivit ett transitland. Folket i Bilds reporter Staffan Axelsson har följt flykten genom Norden, från Köpenhamn till den finska gränsstaden Torneå. text och foto staffan axelsson

fib 8

Mustafa och Bilal blev nära vänner under flykten från Syrien. I Malmö skildes deras vägar åt då Mustafa och hans familj reser vidare mot Norge. Bilal som inte har råd med biljetten väljer att söka asyl i Sverige.

U

tanför tågfönstret ligger höstdimman tät över den norrländska glesbygden. Ur en mobiltelefon strömmar en vemodig visa på arabiska. Nästan alla i vagnen kommer från Irak eller Afghanistan.

Människor som berättat om hur de flytt sina hem på grund av krig, förföljelse och terrorism. De har lämnat de trakter där deras familjer levt i generationer för att bli en del av ett samhälle de ännu inte känner.

Plötsligt blir det tydligt. Den här tågvagnen, i all sin anspråkslöshet, är en historisk plats. Människorna som sitter runt mig är en del av den största flyktingströmmen som Norden har erfarit. Och en dag kommer de att berätta om resan för sina barn som växt upp bland tallar och hyreshus.

Några veckor tidigare stod jag på centralstationen i Stockholm. Hundratals flyktingar kom med tåg från Malmö. De var på väg norrut, mot Finland. Samtidigt sökte tusentals människor om dagen asyl i Malmö och Trelleborg.

Vad fick vissa människor att stanna medan andra fortsatte sin resa? Vad händer egentligen utmed flyktvägen genom Norden? Jag gav mig i väg på en resa från

Danmark till Finland för att prata med de som har svaren, med de som befinner sig på flykt.

9 OKTOBER, KÖPENHAMN

Morgonljuset faller in genom de höga fönstren i Köpenhamns centralstation.

Ett mjukt sorl av hummande röster fyller hallarna. Vid en första anblick verkar det vara en helt vanlig dag. Men den här helgen kommer antalet människor som sökt asyl i Sverige under året att överstiga 86 000. Därmed tangeras det gamla rekordet från 1990-talet. Då kom de flyende från Balkan, i dag kommer de främst från Syrien, Afghanistan och Irak.

Perrongen vid spår fem fylls snabbt inför nästa avgång till Malmö. Ett tiotal personer står samlade runt en pelare och pratar med varandra på arabiska. Jag frågar om någon pratar engelska. En man svarar ”yes, of course” och presenterar sig som Nour. För endast två veckor sedan lämnade han Syrien med sin fru och två små barn.

– Krypskyttar dödar människor på gatan och det faller bomber. Vi söker säkerhet, en plats att leva. Våra vänner som tagit sig till Sverige säger att det är ett bra land.

Mer än så hinner han inte säga innan ett tåg rullar in och öppnar dörrarna.

Nour och hans fru håller hårt i sina barns händer när de kliver på tåget mot Malmö.

LITE LÄNGRE BORT på perrongen

hjälper två personer ett sällskap att komma på rätt vagn. Det är Ekan Sari och Dana Zolof.

De presenterar sig som volontärer, men bär inga västar eller brickor som visar vad de arbetar med.

Torneå

Stockholm

Köpenhamn

fib 9

>

SVERIGE 15-åriga Rafiullah från Afghanistan har endast fem euro kvar i fickan när han anmäler sig hos Migrationsverket i Malmö.

Nancy studerade arabisk litteratur vid universitetet i Aleppo innan hon och hennes familj tvingades på flykt.

Bussresan till Oslo blir sista etappen innan de ska söka uppehållstillstånd.

Jag följer med dem till den plats där de samlas mellan tågens ankomster och avgångar. Under ett vitt parasoll intill en snabbmatsrestaurang har de lagt sina väskor i en hög. På ett bord ligger några papper och en dator.

Erkan Sari ser bekymrad ut och förklarar att deras arbete fungerade mycket bättre för några veckor sedan.

– Vi hade flera bord med kläder, mat och dryck. Alla volontärer bar västar så att det var tydligt vad vi höll på med.

Men sedan beslutades det att vi inte fick ha några synliga aktiviteter. Stationen är en privat plats och vi har inte fått tillstånd att vara här.

Men motgångarna har inte stoppat fib 10

dem. Nu går de civilklädda och söker aktivt upp dem som kan tänkas behöva hjälp.

– Politikerna i Danmark vill inte att det som händer här ska synas. Samtidigt ber tågpersonal och myndigheter oss ofta om hjälp att tolka. Det är en bisarr situation, säger Erkan Sari.

Just då kommer en två poliser och leder en man i trettioårsåldern. Poliserna ber att någon av volontärerna ska förklara för dem vad mannen vill. Edin, en av volontärerna, tolkar och förklarar att mannen vill söka asyl i Danmark. Inga fler ord hinner utväxlas innan polisen leder i väg honom mot utgången.

– Det finns väldigt olika behov. Vissa behöver sjukvård, mat och kläder, men de

flesta vill bara komma på rätt tåg. Eftersom nästan alla som hjälper till här kan något av de språk som är vanliga bland flyktingarna kan vi hjälpa dem att översätta och ge information, säger Dana Zolof.

Snart samlas volontärerna runt en afghansk pojke i 15-årsåldern. Han är klädd i jeans, tröja och keps. Han har varken jacka eller väska. Benen skakar och hans ögon är blanka.

Efter att ha talat med honom en stund förklarar volontären Asim Sahebzadah situationen.

– Han har tappat bort sin familj som är på väg till Norge, men han har inte råd att köpa en biljett till Oslo.

Pojken tittar oroligt runt sig och fingrar nervöst på en biljett till Malmö, det enda som hans pengar räckte till.

– Eftersom han har dåliga erfarenheter av polisen i sitt hemland och från flykten genom Europa är han rädd att någon ska stoppa honom innan han har hittat sin familj. Han har till och med svårt att lita på oss, säger Asim och lägger sin arm runt pojkens axlar.

Någon ger honom en tunn hamburgare inslagen i papper. Han tar ett bett och sväljer utan att tugga. Volontärerna pratar lugnt och förklarar att han inte behöver vara rädd, att han kommer att få hjälp när han kommer till Malmö.

Efter en liten stund går de mot tåget.

Nurcan Cicek är ordförande i Muslimska församlingens kvinnogrupp. Hon tog initiativ till att ordna sovplatser för flyktingar. Vissa nätter har över 200 personer sovit på golvet i moskén.

Asim håller fortfarande sin arm om hans axlar när de förvinner ner i rulltrappan.

TÅGET TILL SVERIGE

Klockan är sju på kvällen. Himlen målas rosa av den sjunkande solen och ytterligare ett tåg rullar in på perrong fem.

75-åriga Mohammad hjälper sin två år yngre fru Aiesha in i vagnen. Deras dotter Nagll bär en väska med deras packning.

Det är drygt en månad sedan de lämnade sitt hem i Syrien.

– Resan har varit hemsk. Min fru har problem med sina knän och vi har varit tvungna att gå långa sträckor. Serbien var värst. Hennes ben svullnade upp och hon mådde jättedåligt, ändå skrek polisen

att vi var tvungna att fortsätta gå i ledet, säger Mohammad.

Mohammad flyttade till Syrien som ung, då som flykting från Palestina.

Under många år arbetade han och hans fru hårt för att försörja familjen och bygga ett hus. De lyckades ganska bra och trivdes i det nya landet. Men i och med den arabiska våren trappades konflikten mellan regering och opposition upp. Under det senaste året blev striderna så intensiva att de tvingades lämna sitt hem.

– Vi flydde från stad till stad för att ta oss från bomber och beskjutning. Till slut såg vi inga andra alternativ än att lämna landet.

När Mohammad och Aeisha bestämfib 11

>

SVERIGE

de sig för att sätta sig i en liten båt som skulle ta dem över Medelhavet hade de redan siktet inställt på Sverige.

– Min äldsta son flyttade till Malmö för 15 år sedan och vi har inte setts sedan dess. Det ska bli fantastiskt att träffa honom, att bli en familj igen. Men framför allt är vi lyckliga att ha tagit oss från kriget vid liv, säger Aiesha.

De vet att resan till Malmö inte är lång. Gång på gång frågar de om vi är framme. De är påtagligt nervösa, förväntansfulla och glada.

På Malmö station möts de av sina söner. Mohammad tittar på sin äldsta son, från ansiktet till fötterna. Sedan kramar de om varandra. Aiesha står stilla. Hon hittar inga ord. Hennes söner kommer fram och kramar om henne gång på gång.

MALMÖ

Situationen på Malmö centralstation skiljer sig på många sätt från den i Köpenhamn. Asylsökande samlas i grupper runt volontärer och personal från Malmö stad eller Migrationsverket. Västar i olika färger visar vilken organisation eller myndighet personerna tillhör. Minst fem poliser finns konstant närvarande i vänthallen. Skyltar visar vart man ska gå om man vill söka uppehållstillstånd och flera frivilligorganisationer erbjuder sovplats över natten.

Men några flyktingar fastnar ändå på stationen.

17-årige Amiri vankar fram och tillbaka medan hans vänner sitter på en bänk och försöker ringa någon. För tre månader sedan lämnade han sin familj i Afghanistan. Sedan dess har han och hans vänner tagit sig genom Iran, Turkiet och Europa. Eftersom han är äldst i gruppen och talar bra engelska har han tagit ett stort ansvar för de andra. Nu måste han bestämma om de ska stanna eller fortsätta sin resa.

– Vi har tappat bort några vänner under resan och nu vet vi inte var de är.

Kanske är de i Tyskland eller Norge, jag vet inte. De svarar inte i telefon.

Han tittar oroligt runt sig som om han hoppas på en uppenbarelse, ett svar. Om de väljer att registrera sig hos Migrationsfib 12

verket kommer de att få mat och sovplats, men förlorar möjligheten att återförenas med sina vänner.

– Jag är trött. Vi har inte ätit på hela dagen, inte kunnat sova på flera nätter.

Det är ett stort beslut och jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så trött.

Han darrar på underläppen. Axlarna är spända.

– Vad tror du? Är Sverige bra för oss?

Finns det möjlighet att få ett jobb här?

I BÖRJAN AV OKTOBER färdigställde Myn-

digheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en tillfällig uppsamlingsplats på Posthusplatsen, ungefär hundra meter från Malmö centralstation. På torget står ett tiotal vita baracker. Här har Migrationsverket ett litet kontor med personal som kan hjälpa asylsökande att komma på bussar till deras ordinarie kontor i Jägersro. I baracken mitt emot har volontärföreningen Refugees Welcome en liten servering med varma drycker och mackor.

Mellan barackerna är det fullt med folk. Röda hjärtan projiceras på väggarna och lampor hänger i linor mellan taken.

På lite avstånd ser det nästan ut som en mindre musikfestival.

I ett hörn står 15-åriga Rafiullah från Afghanistan. Han tittar på dem som går förbi utan att prata med någon.

– Mina vänner åkte vidare till Finland, men jag har inte pengar till en biljett, så jag stannar här.

Han tar upp några mynt ur sin ficka.

– Jag hade 25 euro när jag var i Tyskland. Nu har jag bara 5 euro kvar.

Rafiullah berättar att hans föräldrar är lantbrukare som odlar grönsaker som de säljer på marknaden.

– Det var för farligt att stanna, men jag saknar dem så mycket, säger han och tittar ner i marken.

En kvinna från Migrationsverket ropar till. Ett tjugotal personer samlas runt henne. Hon berättar på engelska att en buss snart ska åka. Rafiullah tittar vilset runt sig. Han håller sig på avstånd från de andra, men följer med.

Tröttheten är påtaglig bland dem som befinner sig på flykt genom Sverige. Många har inte sovit i en säng på flera dygn, ibland veckor.

»

Vi har tappat bort några vänner under resan och nu vet vi inte var de är. Kanske är de i Tyskland eller Norge, jag vet inte. De svarar inte i telefon.

10 OKTOBER, MALMÖ

På eftermiddagen samlas fler och fler asylsökande i och utanför tågstationen. fib 13

>

SVERIGE

snart avgår. Nancys familj har vänner i Norge och planerar att söka uppehållstillstånd där. Bilal har beslutat sig för att stanna i Sverige.

– Jag hade inte råd med en biljett till Norge och jag tror att Sverige är bra för mig, berättar han medan vi går mot busshållplatsen.

Busschauffören är stressad men glad.

Han ropar att de ska skynda sig, att det är bråttom. Men alla vill hinna säga farväl till Bilal. Nancys lillebror Mustafa har svårt att släppa taget om Bilals axlar, men när chauffören ropar att dörrarna stängs vänder han sig om och hoppar in.

– Nu ska jag gå och registrera mig, säger Bilal medan han torkar sina ögon med en skrynklig pappersservett. ÖVERNATTNING I MALMÖ

När tåget från Malmö anländer på Stockholms centralstation väntar polis på perrongen. Några ensamkommande barn väljer att följa med för att registrera sig hos Migrationsverket, andra går förbi för att fortsätta sin resa.

Serveringen utanför Burger King är en av de platser där många sätter sig för att vänta på nästan tåg eller buss.

Vid ett av borden sitter Bilal och Nancy. Båda kommer ursprungligen från Syrien och har lärt känna varandra under flykten till Europa. Bilal jobbade ett par år som kassör i ett bageri i Libanon för att få ihop pengar till resan över Medelhavet. Det var på färjan mot Turkiet som han träffade Nancy och hennes familj. De blev snabbt vänner och tillsammans gick de ombord på en av de små båtar som tar flyktingar till Grekland.

– Vi har blivit en liten grupp som har stöttat och hjälpt varandra, säger Bilal och pekar på ytterligare fyra personer som sitter vid bordet intill.

Som de flesta andra har de rest genom Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Ungern, Österrike, Tyskland och Danmark. fib 14

– Serbien var svårt, men när vi kom till Österrike blev vi väl omhändertagna.

Vi bodde i ett läger där vi fick sängar, mat och möjlighet att duscha. Alla var väldigt trötta så vi sov mycket, berättar Nancy på flytande engelska.

MEDAN VI SITTER och pratar kommer

Nancys mamma Najia och hennes bror Mustafa. Vi hälsar och de sätter sig ner vid bordet. Nancy skjuter fram en bricka med pommes frites och en mugg med läsk till sin bror.

Jag frågar vad de gjorde innan de lämnade Syrien. Najia berättar att hon arbetade på ett medicinskt laboratorium som främst analyserade blodprover. Nancy studerade arabisk litteratur vid universitetet i Aleppo och hennes yngre bror gick i gymnasiet. Men när kriget eskalerade slogs deras vardag i spillror.

– Man var alltid orolig. Vissa dagar

var vi så rädda att vi inte vågade gå ut på gatan, berättar Najia.

Nancy tar fram sin telefon och visar en bild från deras kvarter. Flera hus är demolerade av bomber och ser mer ut som steniga bergssidor än hyreshus.

– Jag har redan förlorat Tarek, min äldsta son. Han försvann för tre år sedan, när han var tjugo år gammal. Ett skott från en krypskytt träffade honom i huvudet. Men han dog inte eftersom skottet tog ytligt, säger Najia och visar med handen hur skottet rev upp ett sår i hans hjässa.

– Fria syriska armén körde honom till ett sjukhus för att han skulle få vård.

Sedan dess har vi inte hört någonting. Vi vet inte vad de har gjort med honom, vi vet inte ens om han lever. Jag har gråtit så mycket att jag inte har några tårar kvar.

BILAL TITTAR PÅ SIN mobiltelefon. Han sä-

ger med dämpad röst att bussen mot Oslo

På kvällen blir det mer rörelse på stationen. Från baksidan av stationen kör privata bilar i skytteltrafik till olika boenden som frivilligorganisationer har ordnat.

När det blir en plats över i en bil erbjuds jag att åka med till Muslimska församlingens moské.

Det är mörkt ute och klockan närmar sig midnatt när vi svänger in vid något som mest liknar en industrilokal. På insidan möts vi av mjuka heltäckningsmattor och lukten av varm mat.

Nurcan Cicek är ordförande i församlingens kvinnogrupp. Hon erbjuder mig en rundvisning i moskén.

I biblioteket ligger ett sextiotal madrasser utmed väggarna. Några personer har redan krupit ner under sina täcken.

Rummet intill är för kvinnor och barnfamiljer.

– Ibland är barnen så traumatiserade att familjen måste få ett eget rum. I går hade vi en familj där ett av barnen hade sett sin egen far bli halshuggen. Han grät hysteriskt och var livrädd för alla nya ansikten, berättar Nurcan och skakar på huvudet.

Men i kväll vilar ett andaktsfullt lugn över moskén. Några kvinnor håller på att göra sig i ordning för att sova. De viskar till varandra och ler mot Nurcan när vi passerar.

I köket arbetar flera frivilliga med att värma ris och grytor som serveras i stora

salen. Yazer och Mohamad har precis satt sig ner vid ett bord och får varsin rykande varm portion mat.

– Jag ska åka vidare mot Finland i morgon eftersom jag har hört att asylprocessen går snabbare där. Det är viktigt eftersom jag vill hjälpa min familj att komma ifrån Irak så snart som möjligt, säger Yazer.

Mohamad lämnade Syrien för 27 dagar sedan och har siktet inställt på Norge.

– Resan har gjort mig väldigt trött.

Att få sätta sig här i lugn och ro och äta varm mat betyder mycket.

När jag frågar om jag kan ta en bild säger han vänligt men bestämt nej.

– Om mitt ansikte syns på internet kan min familj bli torterad eller dödad.

Jag är i säkerhet nu, men rädslan för IS lever fortfarande, säger Mohamad.

11 OKTOBER, TÅGET TILL STOCKHOLM

På kvällen samlas det ett hundratal asylsökande på Malmö centralstation. De flesta ska åka med nattåget till Stockholm, dygnets billigaste avgång. På en bänk sitter sex pojkar från Afghanistan.

– Vi vet inte riktigt vad vi ska göra när vi kommer till Stockholm. Kanske åka vidare till Umeå. Vi har hört att det inte är så många som åker dit, så då borde asylprocessen gå snabbare, säger Ali som är äldst i gruppen.

När det är en kvart kvar till tågets avgång tar de sina tillhörigheter. Det är inte mycket, ingen av dem har mer packning än vad som ryms i en vanlig matkasse.

Dana Zolof, Malalai Gardizi, Erkan Sari, Aya El Abbassi och Edis Redzep är volontärer på Köpenhamns tågstation. De har hjälpt flyktingar sedan början av september, men efter några veckor förbjöds de att bära västar och dela ut mat.

Nancy visar bilder från sitt kvarter i Aleppo, Syrien. Bomber har fått flera byggnader att rasa och hennes äldre bror är försvunnen.

NÅGRA VOLONTÄRER STÅR på plattfor-

men, men Ali och han vänner behöver inte hjälp den här gången. Det syns att de har blivit vana att resa och de hittar snabbt rätt vagn.

Snart ser vi Malmö försvinna vid den mörka horisonten. Jag frågar Ali hur det kändes att lämna sitt hem.

– Sorgligt. Mina föräldrar och syskon grät. Men det finns ingen framtid för unga personer där, speciellt inte om man är fattig. Terroristgrupper tvingar unga män till arbete. De tror att man kan nå utveckling med vapen. Men jag vill utbilda mig.

Han berättar att hans äldre syskon

Vid finska gränsen förs alla asylsökande med buss till en flyktingsluss. De registreras och skjutsas vidare till asylboenden i olika delar av Finland.

Extrainsatta bussar mellan Luleå och Haparanda tar asylsökande den sista biten till den finska gränsen. fib 15

>

SVERIGE

har läst vid universitet, men att kriget har hindrat honom.

– Det finns ingen frihet och de amerikanska soldaterna gör ingenting, de bara äter och sover. De skyddar sin ambassad, men för oss gör de ingen skillnad.

När jag frågar hur gammal han är, svarar han med en fråga.

– Är det sant att Sverige bara vill ha barn? Jag har hört att man måste vara under 17 år för att få stanna.

Jag frågar var han har hört det.

– På afghansk tv.

PÅ NATTEN SOVER ungdomarna mot var-

andras axlar. Någon har lagt sig på golvet.

Strax efter klockan sex på morgonen rul�lar tåget in mot Stockholms central.

Poliser väntar på perrongen. Några asylsökande går fram till dem och leds iväg. Ali och hans vänner går in på stationen. De pratar återigen om vart de ska åka. Mohammad vill stanna i Stockholm, Dawod vill åka vidare norrut. Ali föreslår att de ska se sig omkring.

En volontär står vid utgången, men ingen går fram och pratar med henne.

Snart sitter de åter på en bänk och diskuterar vart de ska åka.

19 OKTOBER, STOCKHOLM

En kvart innan tåget mot Luleå avgår från Stockholms centralstation kommer en stor klunga människor gående genom vänthallen. I täten går tre volontärer i rosa västar. Uppskattningsvis är det runt två­ hundra asylsökande som ska på nattåget mot Norrland.

Jag kliver på vagn 18 och letar upp min stol. Nästan alla i salongen är flyktingar från Irak och Afghanistan.

I bakre delen av vagnen sitter Shakhawan och Chnar med sina två barn Kurdistan och Alla. Jag frågar om de kan tänka sig att ställa upp på en intervju.

– Självklart. Sätt dig ner, säger Shakhawan Hans engelska är inte felfri, men på ett tåg mot Norrland finns gott om tid att vrida och vända på formuleringarna tills vi är säkra på att vi förstår varandra. Vi kommer att ha sällskap de kommande tjugo timmarna, tills de går på en buss vid finska gränsen. fib 16

– Vi kommer från Kirkuk i Irak. Det har varit oroligt och strider där under en lång tid. Men när jag fick telefonsamtal från terrorister som hotade att döda mig och min familj fick vi nog. Vi sålde huset, bilen och nästan allt annat som vi ägde för att kunna resa till Europa, berättar Shakhawan och tar fram sin telefon.

Han visar ett fotografi där man ser Kirkuk från några kilometers avstånd.

Två höga rökpelare reser sig som svampar mot himlen. På nästa bild står Shakhawan bredvid en amerikansk soldat.

– Jag var polis och samarbetade med de amerikanska styrkorna. Nu säger terroristerna att jag inte är en riktig muslim eftersom jag har hjälpt de kristna. Samtidigt har USA lämnat landet utan att erbjuda oss något skydd. Jag är muslim, men jag älskar alla religioner, jag vill bara leva i fred.

CHNAR TALAR INTE engelska, men Shakha-

wan översätter. Jag frågar hur hon känner inför flykten till Finland.

– Det är svårt. Jag saknar mina föräldrar och syskon. Men när våra barns liv är i fara finns inte längre några val. De är det viktigaste nu, säger Chnar och tittar på sina döttrar som nu är helt uppslukade av ett spel i mobiltelefonen.

Att ta sig ut ur Irak var inget problem, de visade sina pass och sa att de skulle åka på semester. Men sedan blev det svårare.

Att ta sig med båt från Turkiet till Grekland kostade 3 000 dollar per person.

– Det finns bara en väg till Europa och den kontrolleras av maffia. Det är hemskt, säger Shakhawan.

Han ber sin dotter om telefonen för att visa en video från landstigningen i Grekland. En liten gummibåt med 50 personer glider in mot en stenstrand. Några män hoppar i vattnet, snubblar omkring innan de hittar fäste och kan dra båten till land.

Barn gråter och några unga killar jublar av glädje.

BESLUTET ATT ÅKA TILL Finland hade de

tagit redan i Irak.

– Vi har vänner som har flytt landet tidigare. De har berättat att asylprocessen i Finland går snabbare och att det är lätt-

are för oss irakier att få stanna där jämfört med övriga Europa.

Shakhawans svar är det samma som jag har hört flera gånger under resan från Köpenhamn. Det är visserligen sant att asylärenden gällande irakier under det senaste året har hanterats på ett annat sätt i Finland än i Sverige. Men bedömningsgrunderna förändras ständigt och det finns inga garantier för att Finland fortsättningsvis kommer att vara mer generös med uppehållstillstånd än andra europeiska länder.

När jag frågar Shakhawan om han följer nyhetsrapporteringen om situationen för asylsökande i Finland skakar han på huvudet och säger att han litar på informationen från sina vänner.

»

Vad jag och min fru kan få för jobb vet jag inte. Vi vill bara komma i säkerhet och påbörja ett riktigt liv så snart som möjligt. Våra döttrar måste få gå i skolan. Vem vet, en dag kanske de är en lärare och en läkare.

HUR DERAS LIV I FINLAND kommer att se

ut har de inte funderat på så mycket ännu.

– Vad jag och min fru kan få för jobb vet jag inte. Vi vill bara komma i säkerhet och påbörja ett riktigt liv så snart som möjligt. Våra döttrar måste få gå i skolan.

Vem vet, en dag kanske de är en lärare och en läkare.

När jag frågar vad barnen tycker om att vara här översätter Shakhawan.

– Jag tycker om Sverige. Människorna är snälla. Vi har spelat fotboll och cyklat, säger Kurdistan.

Hon syftar på de tre dagar som de bodde på Stadsmissionens boende i Älvsjö.

– Det var viktigt för dem att få göra något annat ett par dagar. Vi har befunnit oss på bussar, båtar och tåg i över en månad. De har varit väldigt starka, säger Shakhawan.

HANS KUSIN SHOANA kommer in i kupén

och sätter sig bredvid. Han tittar på bilder i Shakhawans telefon och pratar glatt med de andra på arabiska. Plötsligt tystnar han. Han möter sin egen blick på ett av fotografierna. Det är från en semesterresa de har gjort tillsammans. På bilden står han framför en grönskande dal. Över trädtopparna reser sig torra sandfärgade klippor.

Shoana börjar sjunga en sång med långa vibrerande toner. Han sjunger lågt och tunt, som om själva sången var ett

På tågstationen i Luleå bildas långa köer i väntan på bussen till Haparanda och Tornåe. Det är främst irakier som väljer att resa vidare för att söka asyl i Finland. fib 17

>

SVERIGE

»

Så här kallt har vi det aldrig i Kirkuk. Men jag tycker om det.

Det är vackert.

Shakhawan, Chnar, Kurdistan och Alla går över gränsen till Finland, slutmålet på en lång resa från Irak.

Nästa dag kommer de att befinna sig på ett asylboende i Helsingfors.

tynande minne. Alla runt honom sitter tysta.

KLOCKAN BÖRJAR NÄRMA sig midnatt.

Flera i sällskapet har lagt sig ner i fosterställning över två sittplatser, men 20-­åriga Adnan sitter klarvaken och tittar ut genom fönstret. Han berättar att han tänker på sin familj. För drygt ett år sedan kom IS till hans by utanför Kirkuk. När han var på väg hem såg han vad som höll på att hända, så han sprang därifrån. När han kom tillbaka hade IS fört bort hans föräldrar, bror och syster.

– Jag vet inte om de lever eller är döda. fib 18

Så fort jag sluter ögonen ser jag deras ansikten. Jag kan inte sova. Ibland tänker jag att det vore lättare att dö.

Utanför fönstret glider några hus vid en sjö förbi. Adnan ser mig i ögonen.

– Nu ska jag till Finland. Jag ska jobba så jag får ihop pengar. Sen ska jag åka tillbaka för att försöka hitta information om min familj.

På andra sidan gången sitter Mhabat med sin ett år gamla dotter Hanasa. Hon är så liten att tågstolen fungerar bra som säng.

Jag frågar om det har varit svårt att resa med barnen.

– Det är svårt eftersom man är så orolig för dem. Men de klarar det ganska bra.

Det behövs så små saker för att göra barn glada.

Men när hon ska förklara hur hon själv upplever flykten slår hon ut med armarna.

– Mina vänner, min familj. Det är svårt att föreställa sig ett liv utan dem.

Samtidigt är hon förväntansfull.

I Kirkuk jobbade hon som skräddare och sydde barnkläder. Nu är drömmen att utbilda sig.

– Jag vill läsa språk. Kanske engelska och finska. Vi får se hur det blir när vi kommer till Finland.

20 OKTOBER, NORRBOTTEN

Klockan är några minuter över fem och det är fortfarande mörkt. Mhabat är vaken och går med sin dotter till toaletten. Några andra har också vaknat, men ingen säger ännu något. Adnan tittar ut på ensliga vägar med gatlyktor som lyser upp gula käglor i den täta dimman.

Konduktören går förbi. Han tittar bekymrat på de fötter som sticker ut i mittgången, men säger ingenting. ”Luleå nästa, Luleå nästa”, säger en pigg röst i högtalarna. Shawkat och Mhabats äldsta son Abdullah tittar yrvaket ut genom fönstret. Dimman

ligger tät över de bruna åkrarna.

– Det ser kallt ut, säger han.

På tågstationen i Luleå väntar några volontärer i gula västar. De gestikulerar och ber alla att gå till andra änden av stationen där det finns varma drycker och soppa.

Det är ett ett par minusgrader och dimman har lättat en aning. Shakhawan drar en rullväska över den grova asfalten.

– Så här kallt har vi det aldrig i Kirkuk.

Men jag tycker om det. Det är vackert.

I tälten står det kartonger med begagnade mössor och vantar. Shakawan förser sina döttrar med stickade mössor och vantar. Till sig själv hittar han en tjock pälsmössa. Han är inte van att ha mössa på sig och skrattar när han rättar till den så att den sitter rakt på huvudet.

Tre poliser blickar ut över folksamlingen. En av volontärerna säger på arabiska att alla ska ställa sig i en kö. Tre av länstrafikens bussar är redo att åka mot Finland. Biljetter kontrolleras och väskor packas i bagageutrymmet.

Sällskapet från Kirkuk får alla plats i första bussen. När den lämnar stationen står det fortfarande runt hundra personer kvar i kö på perrongen.

Efter drygt två timmars bussresa dyker det upp vägskyltar där det står Finland.

– Finlandia, ropar Abdullah och pekar på skylten som snabbt försvinner bakom oss.

Blickarna intensifieras. Men än så länge syns endast några ensliga hus, lite snårskog och gulbruna gräsplättar.

FINSKA GRÄNSEN

Himlen är grå och ett duggregn hänger i luften. Ungefär hundra meter från Haparanda busstation står finsk tullpersonal i reflexvästar och några civilklädda poliser.

– Är det här gränsen? Jag trodde att det skulle vara avspärrningar och militär, säger Shakhawan.

När han samlat ihop familjen börjar den korta vandringen över gränsen, från Haparanda till Torneå, från Sverige till Finland.

Alla asylsökande visas till en gräsplätt framför ett hyreshus. Det är oklart

om det är ett tvång eller frivilligt. Det är ingen som säger ifrån, alla som visas till gräsplätten är ändå här för att söka asyl i Finland.

När en ung kille ställer sig två steg utanför raden för att kunna prata med en vän ryter genast en man i uniform till.

– Stay in line!

Killen tittar förvånat på gränsvakten, tar upp sin ryggsäck och ställer sig åter på sin plats. När det är ett fyrtiotal personer i ledet vinkar en civilklädd polis och ber dem följa efter. Runt hörnet väntar en buss. Shakhawan och Chnar säger hej då.

Jag önskar dem lycka till innan de stiger ombord på bussen och försvinner bakom de immiga rutorna.

BUSSEN ÅKER BARA NÅGRA hundra meter, till en gammal skola som har byggts om till ”flyktingsluss”. Här registreras alla asylsökande för att sedan skickas vidare till asylboenden runt om i Finland. Runt byggnaden hänger avspärrningar och utanför porten står en grupp unga militärer och röker. När jag tar en bild rusar en väktare fram.

– Du kan inte ta bilder här. Du får inte vara här, säger han.

Han pekar bort mot en tvärgata och säger att jag inte får vara närmare än så.

Samtidigt ser jag att Adnan och hans släkting Mohamad kommer ut för att ta en cigarett. De vinkar, men står för långt bort för att vi ska kunna prata.

21 OKTOBER, TORNEÅ

På morgonen efter att sällskapet från Kirkuk har passerat gränsen till Finland och registrerat sig som asylsökande läser jag ett pressmeddelande från det finska Migrationsverket. De har reviderat sina riktlinjer gällande Irak, vilket kommer att påverka deras beslut i asylärenden.

I pressmeddelandet står: ”Enligt Migrationsverkets utredning är särskilt provinsen Babylon och staden Kirkuk områden där säkerhetsläget har lättat jämfört med verkets föregående bedömning”.

Men vid gränsen är situationen oförändrad. Ett hundratal asylsökande kliver av morgonbussarna från Luleå och börjar gå mot den finska gränsen. ■ ■ fib 19

SVERIGE

”Behöver höja både lön och status”

Stine Jensen, undersköterska.

Nere på golvet, långt från politikens korridorer, sliter personalen i äldrevården varje dag.

De brottas med dåliga resurser och tajta scheman. FiB/K-medarbetaren Hanna Strid besökte Väderkvarnens vård- och omsorgsboende för att prata med två vårdare.

– Det är vi som arbetar här som vet hur verkligheten ser ut och vad som behövs, säger undersköterskan Stine Jensen.

D

TEXT OCH FOTO hanna strid

et går inte att förenkla verkligheten. De som arbetar med att förändra och förbättra verksamheten saknar ibland insikten om att det handlar om människor och att det därför är svårt att beräkna allt i pengar. Ibland upplever de som arbetar inom äldreomsorgen att personer högre upp pratar ovanför deras huvuden och baserar beslut på uträkningar snarare än på observationer. Undersköterskan Stine Jensen har arbetat inom äldrevården sedan början på nittiotalet och menar att de som arbetar inom verksamheten sitter på kunskaper som sällan tas till vara.

Hon och hennes kollegor är experter på hur omvårdnad fungerar i praktiken. Att det är svårt att själva påverka kan vara frustrerande då verksamheten påverkas mycket av små förändringar som kommer ovanifrån. Parallellt med dem som arbetar med omsorg i praktiken finns det pappersprojekt som aldrig blir verklighet.

– Det hade varit bra om de som bestämmer kom och pratade med oss här.

Det är mycket att vi ska göra, det är svårt att förstå om man inte arbetar inom verksamheten. Jag vet inte vad en tandläkare bör göra och därför lägger jag mig inte i det. Men jag ser vad som behövs här, säger undersköterskan Stine Jensen.

PÅ SAMMA AVDELNING som Stine job-

bar Mats Lindholm. Han har arbetat inom äldreomsorgen sedan åttiotalet och fib 20

Mats Lindholm.

trivs fortfarande. Han kokar kaffe i det stora gemensamma köket på avdelningen Lotus, häller upp det i små vita koppar med fat och berättar hur det som började som ett sommarvikariat utvecklades till en hel karriär. Men han är tveksam till om man kan kalla hans yrkesbana för karriär. Omsorgsyrken är lågt betalda och har generellt en låg status på arbetsmarknaden.

– Om bilden av yrket skulle förändras skulle rätt personer välja att jobba med det och inte med andra, mer prestigefyllda jobb med högre löner, säger han.

DET HAR GJORTS TESTER med bibehållen

lön och kortare arbetstid som har visat sig vara ett framgångsrikt koncept både för de boende och personalen. På så vis skulle de som arbetar ha mer energi och kunna vara mer närvarande de timmar de är på jobbet, förklarar Mats.

– När jag ibland har korta dagar på schemat blir det en stress eftersom jag inte jobbar tillräckligt många timmar i förhållande till vad jag känner att jag behöver få uträttat. Därför är jag nyfiken på hur det skulle fungera med kortare arbetsdag, då skulle det egentligen inte bli färre arbetstimmar utan det skulle delas på fler personer, funderar Mats Lindholm.

Sådana förändringar skulle dock kosta samhället mycket pengar och pengar är generellt inget som finns i överflöd inom vården.

– Både lönen och yrkets status skulle behöva höjas, det går hand i hand, säger Stine Jensen.

DE ÄLDRE PERSONERNA som bor inom äld-

reomsorgen har levt ett långt liv och förtjänar att ha en så bra ålderdom som det går.

De är väl medvetna om sin egen situation och får aldrig känna att de är till besvär – Det är viktigt att vi som jobbar här lyfter fram de boendes olika förmågor.

För att kunna göra det krävs det att de som arbetar inom äldreomsorgen verkligen vill arbeta med äldrevård. De egenskaper som behövs inom här är andra än de som man kan läsa sig till i böcker och på utbildningar, som empati och fingertoppskänsla, säger hon.

För att det ska flyta på under dagarna krävs att de som arbetar ihop på avdelningen är ett team och stämmer av med varandra under dagens gång. På många

sätt är det ett klassiskt serviceyrke. Men det handlar inte bara om att hjälpa till vid toalettbesök och att dela ut mat. Om personalen inte är genuint intresserad av sitt arbete eller har tillräckligt med tid så märks det. Därför är arbetsvillkoren så viktiga, berättar Stine Jensen.

– Som kollegor pratar vi mycket med varandra om hur olika personer bemöter olika brukare och vad som fungerar. Om något blir fel på, exempelvis, morgonen kan en boendes hela dag vara förstörd, så alla småsaker är otroligt viktiga för att skapa förtroende, förklarar Stine Jensen.

ATT ARBETA MED människor innebär att

ingen dag är den andra lik. Arbetsbördan skiftar och det finns både lugna perioder och betydligt stressigare sådana. De finns mycket att lära av de erfarna människorna och det personliga mötet är centralt, vilket är yrkets största charm, berättar hon. Det går heller aldrig att bli fullärd eftersom varje person är unik. Att ha tid, eller ta sig tid, för att möta alla boenden är något man lär sig. Det är också viktigt att lära sig att möta alla individer på olika sätt och med olika energinivå.

– Det handlar om att utveckla en känslighet för hur olika situationer fungerar och hur jag själv ska fungera i dem. Personkemi är också viktigt, ibland är det lättare att

fastna hos en del boende. Då får man ransonera ut sig själv, säger Mats Lindholm.

Att det ska råda resursbrist just inom vården är för dem som arbetar inom den svår att förstå, menar Stine.

– Varför ska det vara så svårt egentligen? Det finns andra saker man kan skära ner på. Människor förtjänar att ha ett bra liv sina sista år. Det går inte att alltid prata om pengar, utan det handlar om behov.

De äldre har också behov. De har levt ett långt liv och jag tycker de förtjänar en bra ålderdom och det är vår uppgift här att det ska bli så. Att vi ges rätt förutsättningar för att göra det är viktig, säger Stine Jensen. ■ ■ fib 21

SVERIGE Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Valter Mutt tror inte att vare sig fler Jasplan eller medlemskap i Nato skulle göra Sverige tryggare.

Tvärtom skulle risken att vi dras in i en konflikt öka. Därför säger han nej till värdlandsavtalet som nu ska behandlas i riksdagen.

– Vi måste fortsätta med Palmelinjen, säger han. text britta ring foto eva wernlind

”Vi blir inte säkrare av upprustning” V alter Mutt är riksdagsledamot för Miljöpartiet och dess utrikespolitiska talesperson, en inte helt enkel uppgift med tanke på partiets regeringssamarbete med Socialdemokraterna, där uppfattningarna i flera viktiga frågor går isär. Han är sextio år, bor i en hyreslägenhet i Angered, har arbetat inom kriminal- och missbrukarvård och har även varit reseledare i Mellanöstern. Han talar engelska, franska, tyska och ryska. 2005 blev han utredare åt Miljöpartiets då ende EU-parlamentariker, Carl Schlyter. 2010 valdes han in i riksdagen. Efternamnet Mutt är estniskt, Valters far kom till Sverige som flykting under andra världskriget.

JAG OCH FOTOGRAFEN Eva Wernlid träf-

far Valter Mutt i riksdagshuset, där han möter vid entrén och lotsar oss genom korridorer, i hissar och nya korridorer tills vi slutligen kommer fram till hans eget anspråkslösa arbetsrum på Miljöpartiets riksdagskansli. Vårt ärende: Att intervjua honom om Miljöpartiets och hans egna ställningstaganden i utrikespolitiska fråfib 22

gor, speciellt förhållandet till Nato, mot bakgrund av MP:s samregerande med Socialdemokraterna.

Miljöpartiets linje i utrikes- och säkerhetspolitiken tycks vara ganska lik den traditionella socialdemokratiska ”Palmelinjen”, som kunde uttryckas så här: Fredlig lösning av krig och konflikter genom diplomati bestående av samtal, förhandlingar och medling.

Svensk neutralitet i krig och alliansfrihet i fred.

– Instämmer. Miljöpartiet är sprunget ur miljörörelsen och fredsrörelsen. Vi tror väldigt mycket på samtal. Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor, även kallad Palmekommissionen, som leddes av Olof Palme, gav sin slutrapport 1982 under namnet Gemensam säkerhet. Och verklig säkerhet förutsätter ju att man samtalar med motparter.

Jag tror mycket på icke-våldsmetoder när det gäller att förebygga och lösa konflikter. I Stockholm har vi Sipri (Sveriges internationella fredsforskningsinstitut), ett av världens främsta. När man talar med

forskarna där så är de ganska frustrerade över att vi i dag förfogar över ickemilitära metoder för konfliktlösning som inte används. Sedan ett par år existerar också Europeiska fredsinstitutet (European Peace Institute) som Sverige var med och tog initiativ till, men det skulle kunna användas mycket mer. Och vi gröna har i EU-parlamentet fått igenom en motion om att EU ska upprätta en civil fredskår på Europanivå.

Jag skulle också vilja ha ett freds­ departement och fredsattachéer, inte bara militärattachéer, vid Sveriges stora ambassader, som arbetade systematiskt konfliktförebyggande. Ofta kan man se konflikter närma sig. I Syrien exempelvis rådde svår torka fyra år i rad före konflikten, en starkt bidragande konfliktorsak.

Där skulle en svensk fredsattaché ha kunnat bidra till att förebygga eller dämpa konflikten.

Tyvärr är väl den dominerande tendensen idag att motsättningarna trappas upp?

– Forskare på Försvarshögskolan

Valter Mutt, en frispråkig motståndare till värdlandsavtalet. fib 23

SVERIGE

»

Ryssland är ju ett land med 140 miljoner människor.

Det handlar inte bara om Putin, som vi naturligtvis är mycket kritiska mot. Han förföljer hbtq-personer, han förtrycker oppositionen och kastar folk i fängelse på godtyckliga grunder.

brukar tala om något som heter säkerhetsdilemma. När man satsar mycket på sitt militära försvar så triggar man igång motparten att satsa kanske ännu mer på sitt eget försvar, och så har man skapat en upprustningsspiral. Ett säkerhetsdilemma som många gånger innebär att man får mindre säkerhet. Och om Sverige och Finland skulle gå med i Nato, skulle det öka spänningarna i hela Östersjöregionen. Vi skulle få sämre säkerhet.

Det gäller också värdlandsavtalet med Nato, som riksdagen ska ta ställning till nästa år. Där har vi varit mycket tydliga.

Redan i valrörelsen 2014 sade vår dåvarande försvarspolitiske talesperson att vi är motståndare till värdlandsavtalet, och den linjen har inte ändrats.

Värdlandsavtalet skulle för Sveriges del innebära ökad risk för att Nato stationerar ut kärnvapen på vårt lands territorium. Precis som i Tyskland, Nederländerna och Belgien som inte har egna kärnvapen men som ändå har amerikanska kärnvapen på sitt territorium. En annan risk är att Nato skulle kunna använda vårt territorium till att anfalla ett tredje land. Visst kan man skriva in olika förbehåll i avtalet och att allt ska ske efter svensk inbjudan. Men i ett spänt läge där det går mycket fort och påtryckningarna blir hårda kan jag se att risken ökar för att Sverige blir indraget i en konflikt mellan Nato och Ryssland, om vi ratificerar värdlandsavtalet. Det talas om värdet av militära samövningar, men sådana har vi fib 24

redan i dag utan värdlandsavtal. För övrigt kan man ifrågasätta det lämpliga för ett alliansfritt land att bedriva stora militärövningar gemensamt med USA. Du reserverade dig på en punkt när regeringen tillsammans med allianspartierna antog en gemensam försvarsuppgörelse?

– Jag ansåg att en utredning om anslutning till Nato var onödig. Som motvikt fick vi ändå med en formulering om att alliansfriheten inte ska utredas. Den står fast. Det bidrog till, har jag förstått, att Folkpartiet drog sig ur försvarsupp­ görelsen.

Vårt lands säkerhet avgörs inte främst av försvarspolitiken utan av utrikespolitiken. Vi blir inte säkrare oavsett hur många Jasplan vi skaffar oss. Hur mycket vi än stärker vårt militära försvar kan vi ändå aldrig matcha Ryssland militärt.

Och går vi med i Nato blir vi en måltavla för ryska kärnvapen. Risken för att Sverige blir indraget i en storkonflikt mellan Nato och Ryssland ökar naturligtvis om vi går med i Nato. Ingen seriös säkerhetsforskare ser någon risk för att Ryssland skulle attackera Sverige, just Sverige. Det är ingen som ens påstår det. Så på det viset tycker jag att vi har en märklig debatt.

Fortfarande satsar den rika världen ungefär tio gånger mer på militär upprustning än på det sammantagna biståndet. Säkerhet är också en fråga om klimatproblemen. Vi kan till exempel vänta oss

miljoner klimatflyktingar de närmaste hundra åren om inte koldioxidutsläppen minskas radikalt. Därför är den stora internationella klimatkonferensen i Paris mycket viktig även för säkerheten.

Vad anser du om Sveriges relationer till Ryssland?

– Ryssland är ju ett land med 140 miljoner människor. Det handlar inte bara om Putin, som vi naturligtvis är mycket kritiska mot. Han förföljer hbtq-personer, han förtrycker oppositionen och kastar folk i fängelse på godtyckliga grunder.

Men man måste komma ihåg att ett land aldrig kan reduceras till sin regim – det finns ett ryskt samhälle. Jag anser att det i dag är viktigare än någonsin att till exempel ordna studentutbyte mellan Ryssland och Sverige och utbyte av forskare och att upprätta kommunala vänortsförbindelser. Att man på Nordkalotten vid tremilsgränsen tog bort visumtvånget mellan Norge och Ryssland tycker jag är mycket positivt .Det kommer ju en dag efter Putin och jag är övertygad om att även det ryska samhället på sikt kommer att utvecklas i riktning mot demokrati.

Jag skulle vilja betona att om vi börjar rusta upp och tala om Ryssland som en fiende, då spelar vi Putin i händerna. Carl Bildt har fungerat som en nyttig idiot när han och liknande hökar på västsidan talar för Natomedlemskap och om hotet från Ryssland. Då kan Putin peka på att landet hotas från väst. Så sätter han igång med

– Jag ansåg att en utredning om anslutning till Nato var onödig.

Som motvikt fick vi ändå med en formulering om att alliansfriheten inte ska utredas. Den står fast, säger Valter Mutt. fib 25

SVERIGE

– Jag tror att det begicks ett historiskt misstag när endast Warszawapakten upplöstes efter Berlinmurens fall – givetvis borde även Nato ha upplösts då, säger Valter Mutt.

»

Att vi är överens med S om att slå vakt om alliansfriheten och att en modern säkerhetspolitik inte enbart kan utgå från militära hotbilder, utan måste kunna tackla sådant som klimatförändringarnas följder, utgör trots allt en hyfsad grund för vårt samarbete. att stärka säkerhetsorganen på den ryska sidan med resultat att de mest bakåtsträvande elementen i landet stärks och kan peka på fienden i väst.

Skulle man inte dessutom kunna tänka sig litet mer av försök till nertrappning av motsättningarna, diplomati och samtal med den ryska rege­ ringen?

– Jo, det är viktigt att upprätthålla Palmelinjen. Men samtidigt måste man protestera när Ryssland kapar åt sig en del av ett annat land som man gjorde i Krim och börjar flytta på gränser med militära medel. Och det är klart att man måste protestera också med hjälp av sanktioner.

Men det får ju inte bli det enda instrumentet från svensk och europeisk sida.

Som sagt, det är viktigt att odla förbindelser, att samtala. Och vi ser ju också en tydlig skillnad mellan den tyska och den amerikanska linjen. Tyskarna är mycket mera inne på att fortsätta att samtala med ryssarna. ”Det går inte utan ryssarna” brukar den tyske utrikesministern Steinmeier säga. Vi kan inte bygga någon stabil fred i Europa utan att ha en dialog igång.

Och det var det som Olof Palme på sin tid ägnade sig åt när han verkade för nedrustning, liksom Inga Thorsson, Alva Myrdal, Maj Britt Theorin med flera.

Det är mycket oroande att amerikanerna har sagt upp ABM-avtalet från 1972.

Jag tycker mig finna en aggressiv hållning

fib 26

från USA med exempel som drönarkriget, Guantanamo och den ständiga användningen av militära medel som metod att lösa konflikter. Någonstans handlar det naturligtvis om pengar, bland annat om vapenexport med mera. Jag tror att det begicks ett historiskt misstag när endast Warszawapakten upplöstes efter Berlinmurens fall – givetvis borde även Nato ha upplösts då. Och man borde ha byggt en europeisk säkerhetsstruktur kring OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa). Jag tror att det var ett avgörande misstag, och det menade också många amerikanska diplomater som George Kennan och även flera ansedda samhällsforskare. Nato är ju ingen samarbetsorganisation mellan jämbördiga parter, utan där finns en mycket stor och tung part, USA. Organisationen har aldrig under sin snart 70-åriga tillvaro haft något annat än en amerikansk överbefälhavare.

Så man får inte glömma att Nato i högsta grad är ett instrument för amerikansk utrikespolitik. Och därmed är det oförenligt med svenskt medlemskap i Nato, om man är för alliansfrihet som vi är i Miljöpartiet.

Miljöpartiets socialdemokratiska regeringspartner är visserligen överens om att Sverige ska vara alliansfritt men är i övrigt för ett mycket intimt samarbete med Nato och speciellt USA. Hur ser du på samarbetet i säkerhetspolitiken mot den bakgrunden?

– Att vi är överens med S om att slå vakt om alliansfriheten och att en modern säkerhetspolitik inte enbart kan utgå från militära hotbilder, utan måste kunna tackla sådant som klimatförändringarnas följder, utgör trots allt en hyfsad grund för vårt samarbete.

Sedan är det viktigt att komma ihåg att samarbetet mellan S och MP omfattar fler än en handfull ministrar, och ytterst bärs upp av medlemmarna i våra båda partier. När jag är ute i landet och talar om att bärande delar av Olof Palmes utrikespolitik alls inte är överspelad, så möter jag betydande gensvar från både gröna och röda väljare. Alliansfrihet, fredsmedling och nedrustningsinitiativ hör framtiden till.

Nu har ni även tvingats till en flyktingpolitisk överenskommelse som ligger långt från MP:s linje i migrationspolitiken. Börjar inte samarbetet med S bli ansträngt?

– Att vara i minoritet i en regering som i sin tur är en minoritetsregering är naturligtvis inte helt lätt och tvingar oss ofrånkomligen till smärtsamma kompromisser. Med 6,9 procent av väljarna bakom oss kan vi å andra sidan inte göra anspråk på att få igenom 100 procent av vår politik och det är svårt att se att regeringspolitiken skulle bli grönare om S regerade ensamma eller tillsammans med delar av borgerligheten. ■ ■ fib 27

Världen.

Den svenska militära insatsen i Afghanistan har avslutats, så när som på ett femtiotal råd­ givare. Rimligtvis måste det finnas massor att lära av det största och längsta utlandsuppdraget i Sveriges efterkrigshistoria. Att vi ska ta till oss de lärdomarna kräver emellertid att vi utreder vad som egentligen har hänt. Regeringen har annonserat att en sådan utredning är på väg. I varje nummer av FIB/K ställer sig Pelle Sunvisson frågor som de kommande utredarna måste undersöka och ge ett klart svar på – om det ska bli en seriös utvärdering av den svenska krigsin­ satsen. Pelle ger utifrån sina kunskaper en bild av vad svaren måste handla om.

Granskning av insatsen i Afghanistan – del 5

Vilka lämnade vi över till?

Ö

B Sverker Göransson anser alltså att den svenska militära insatsen i Afghanistan ska utvärderas enbart i förhållandet till målet att skapa säkerhet genom att utbilda den afghanska armén och polisen. Enligt ÖB är det ett arbete som har varit framgångsrikt. Även om det här är mycket svårt att särskilja effekterna av den svenska insatsen från Isaf:s finns det anledning att dröja något vid frågan om de säkerhetsstyrkor vi från årsskiftet lämnat över makten till.

Vi har inget exakt mått på hur mycket av den svenska insatsens resurser som har gått till att bygga upp den afghanska armén och polisen. I USA är redovisningen noggrannare.

Enligt den särskilde generalinspektören för återbyggnad i Afghanistan överstiger nu kostnaden för uppbyggnaden av Afghanistan den sammanlagda kostnaden för Marshallhjälpen som efter andra världskriget byggde upp ett sönderbombat Europa.

Av 104 miljarder dollar har sammanlagt 62 miljarder fib 28

gått till ”säkerhet”. För det har man fått 335 00 personer i uniform.

TROTS DE STORA insatserna är problemen

stora. Räknat i antalet förlorade anställda är desertering det enskilt största hind­ret.

Avhoppen har på en årsbasis under de senaste åren pendlat mellan 15 och 30 procent. Under 2014 steg den i vissa delar av armén till 50 procent. Ofta följer vapnen med vid deserteringen. Att så många deserterar är i sin tur bara ett symptom på ett ännu större problem.

Förlusterna inom säkerhetsstyrkorna är enorma. Drygt 22 afghanska soldater och poliser dör i strid varje dag (!). Lägg till det mångdubbelt fler skadade (12 696 bara under första fem månaderna av 2014) och dessutom stora problem med löneutbetalningar.

ARMÉNS OCH POLISENS ut-

sikter att lyckas när de nu har tagit över begränsas också av den etniska s a m m a n s ä t t n i n gen. I den offentliga redovisningen motsvarar andelen anställda från respektive folkgrupp i stort folkgruppens an-

del av befolkningen. Siffrorna döljer emellertid viktiga ojämlikheter.

En del handlar om vilka som hamnar på befälspositioner. Länge var mer än två av tre befäl i armén tadzjiker. Genom medvetet arbete verkar en bättre balans på befälsnivå vara uppnådd.

Det finns däremot en annan viktig obalans som snarast verkar ha vuxit. Den sjättedel av Afghanistans befolkning som bor i de södra och sydöstra provinserna representeras nu av endast en och en halv procent av soldaterna i den afghanska armén.

VAD SOM KOMMER hända när de

afghanska styrkorna åtminstone formellt har tagit över hela säkerhetsansvaret är svårt att säga. Avhoppen, förlusterna, den etniska obalansen och korruptionen är hinder som kan visa sig oöverstigliga. Frågan är också vad en så omfattande militarisering gör med ett land. Som jäm­förelse kan nämnas att ryssarna under sin ockupation lovade att lämna Afghanistan om armén kom upp i 100 000 man. Det var ett mål som de var långt ifrån att uppnå.

De som fanns var emellertid fullt tillräckliga för att med hjälp av sina motståndare fullständigt förstöra det som fanns kvar av landet. pelle sunvisson

ILLUSTRATIONER: KRISTINA ERIKSSON OCH HANS-MAGNUS MENICKE

fib 29

VÄRLDEN

En krigsförbrytares ”självkritik” Storbritanniens före detta premiärminister Tony Blair har gjort vissa uttalanden som har tolkats som självkritik för kriget i Irak. Troligen vill han därmed förekomma en väntad rapport om krigets tillkomst och effekter. Christer Lundgren anser att Tony Blair och George W Bush är krigsförbrytare och bör ställas till svars inför domstol för sina brott.

U

text christer lundgren illustration kristina eriksson och hans-magnus menicke SA:s och Storbritanniens inva­ sion och ockupation av Irak 2003 var ett grovt brott mot folkrätten, grunden för allt in­ ternationellt umgänge. Kriget stred mot FN:s grundprinciper och saknade mandat från säkerhetsrådet. De främsta ansvariga för detta folkrättsbrott var USA:s presi­ dent George W Bush och Storbritanniens premiärminister Tony Blair.

Iraks infrastruktur slogs i spillror, över en miljon människor dödades, mil­ jontals sårades, otaliga drevs på flykt inom eller ut ur landet. Ockupationen resultera­ de i mer än ett decennium av etnisk rens­ ning, mord, kidnappningar, terrorism, krig och förödelse i hela Mellanöstern.

Brott mot folkrätten bör bestraffas.

De skyldiga bör pekas ut och fördö­ mas. Bush och Blair är blodbesudlade krigsförbrytare – en benämning som medierna brukar reservera för stats- och regeringschefer i Afrika och Asien.

ENLIGT EN OPINIONSMÄTNING sägs så mycket som 96 procent av befolkningen i Storbritannien anse att Blair bör ställas inför rätta för krigsförbrytelser. Kravet på rättvisa har lett till att en kommission har tillsatts, under ledning av Sir John Chilcot. Kommissionens rapport har för­ halats länge, men väntas nu bli offentlig om cirka ett halvår.

I detta läge – möjligen för att före­ komma Chilcot-kommissionens kritik – har Tony Blair i en intervju kommit fib 30

med några halvhjärtade ”ursäkter”, som uppmärksammats i media världen över.

I en intervju med Fareed Zakaria för tv-kanalen CNN, avsedd att ingå i en längre dokumentär om Irakkriget, försvarade den brittiske före detta premi­ ärministern den väpnade invasionen men ursäktade sig på tre punkter: ● Han hade baserat sig på otillförlitlig underrättelseinformation, ● Det fanns brister i planeringen, och man hade dålig uppfattning om vad som skulle ske efter invasionen ● Invasionen har bidragit till uppkom­ sten av Islamska Staten (IS) och dagens situation i Mellanöstern.

Hur Blair beskriver invasionen? Blair säger sig inte ångra att man ”plockade bort Saddam”.

Men invasionen var inte en fråga om att avsätta en president, utan om att öde­ lägga ett land. Det handlar om miljontals människors liv, inte om en enda person.

Dessutom har stormakter ingen rätt att ”plocka bort” andra länders ledare – vare sig genom mordförsök eller genom militära invasioner och ockupationer.

Hans beskrivning får det att framstå som om de imperialistiska angriparnas syfte med ockupationen skulle ha varit att undanröja en diktator och på något sätt ”demokratisera” Irak. Det är grov förvanskning av verkligheten.

Nu är det klarlagt att Blair kom överens med Bush om invasionen redan året innan den genomfördes och att

hans ministrar uppmanades bränna en rapport från allmänne åklagaren Lord Goldsmith, som framhöll att en invasion vore olaglig. Påståendet att han skulle ha låtit sig vilseledas av otillförlitlig underrättelseinformation klingar riktigt falskt.

Snarare är det så, att den falska under­ rättelseinformation som spreds i medier­ na var ett beställningsarbete för att inför allmänheten motivera invasionen. FN:s vapeninspektör Hans Blix och hans med­ arbetare påvisade som bekant att Irak inte hade några massförstörelsevapen.

PÅSTÅENDET OM BRISTER i planeringen får det att framstå som om ockupations­ myndigheten under Paul Bremer inte var väl medvetna om vad de gjorde då de lade grunden för sekteristiska miliser, inbördesstrider, övergrepp och regional uppstyckning av landet.

Några år efter invasionen talades det om ”den största långsiktiga befolk­ ningsförflyttningen i Mellanöstern sedan palestinier tvingades i väg som följd av bildandet av staten Israel 1948”. Det land som till en början fick ta emot huvud­ delen av flyktingarna från det ocku­ perade Irak var Syrien. Sedan dess har västmakterna dragit in även Syrien och andra länder i krig och flyktingström­ men har som bekant inte minskat.

I INTERVJUN STÄLLER Blair invasionen av Irak mot ”inbördeskriget” i Syrien.

Mene, det betyder: Gud har räknat [mená] ditt rikes dagar och gjort ände på det. Tekel, det betyder: du är vägd [tekiltá] på en våg och befunnen för lätt. Peres, det betyder: ditt rike har blivit styckat [perisát] och givet åt meder och perser [u-farás].” Daniels bok, kap 5.

– Vi har dragit oss undan och vi, i väst, bär ansvar för det – Europa mest av alla. Vi har inte gjort någonting. Det är en historiens dom som jag är beredd att ta.

Genom detta påstående och genom att medge att det kan ligga ”en del sanning” i påståendet att Irakkriget var huvud­ orsaken till uppkomsten av Islamska Staten (IS) undviker han en konkret diskussion

om vem som organiserat, beväpnat och finansierat Al Qaida, IS och andra terror­ organisationer i Syrien. USA, Storbritan­ nien och andra europeiska länder, däri­ bland Sverige, har inte förhållit sig passiva, utan tvärtom aktivt bidragit till kriget.

EN STUDIE AV Washingtonbaserade Cen­

ter for Public Integrity dokumenterade

935 lögner som uttalades före invasionen i mars 2003, och kallade det ”ett världs­ rekord i lögner”.

Tony Blair ljuger för att rädda sitt skinn. Han är en krigsförbrytare och bör behandlas och straffas som sådan.

FN-stadgan och folkrätten måste försvaras. Politiker och journalister i alla länder bär ett tungt ansvar för det. ■ ■ fib 31

VÄRLDEN

Leymah Gbowee.

Nobels fredspris

EN VÄRDIG VINNARE Av de tjugotre personer och organisationer som tilldelats Nobels fredspris under 2000-talet har bara sju levt upp till de högt ställda kraven i Nobels testamente. Den liberiska fredsaktivisten Leymah Gbowee är en av dem. FiBs medarbetare Pelle Sunvisson har träffat henne.

TEXT pelle sunvisson ILLUSTRATION karin sunvisson

D

e här svenskarna dödar mig! De dödar mig med sina möten och intervjuer!

Så inleds mitt möte med fredsaktivisten och nobelpristagaren Leymah Gbowee. Av arrangörerna har jag förvarnats om att hon är jetlaggad och dagen innan somnat både mitt i en lunch och under inspelningen av en podcast tillsammans med ärkebiskop Antje Jackelén.

Jag sneglar på mina frågor. Att i det här läget be henne kort berätta för läsarna om vad som hände i Liberia för ett decennium sen känns helt fel. Frågan var tänkt som isbrytare, men här behövs inte en isbrytare. Här behövs en brandsläckare.

– Jag är inte journalist, hasplar jag ur mig. Om ett ansikte kan säga ”så vad gör du här?” är det just det Leymahs gör.

– Ja, alltså i den mån jag är journalist är jag det av behov och inte av vilja.

Främst är jag fredsaktivist med en del erfarenhet av ickevåld. Så förhoppningsvis behöver ingen dö under den här intervjun i alla fall.

Leymah och hennes syster ser på varandra och brister ut i skratt. Systern lutar sig fram och tar en chokladbit ur skålen på bordet. Leymah sparkar av sig skorna, drar till sig en extra stol och lägger upp

fib 32

fötterna. Jag andas ut. Elden är släckt och isen är bruten.

DET ÄR SVÅRT ATT INTE vara nöjd med en sådan vändning. Samtidigt kan jag inte rå för att redan då tänka på den vändning som vill till när intervjun ska bli text och del av en den här tidningen. Kopplingen mellan en ekumenisk kvinnorörelse som arbetar helt med ickevåld och antiimperialism är nämligen långt ifrån självklar.

Kanske borde den vara det.

Men för att inte gå händelserna i förväg tar vi det från början. Liberia är ett land med en säregen historia. Det gavs till frigivna, amerikanska slavar på 1800-­talet. Slavättlingarna tog efter den slavägande klassen i USA och handlade snart själva med slavar från stammarna i området. 1847 blir Liberia en självständig republik och är därmed Afrikas äldsta.

Nästan ett och ett halvt sekel senare föds Leymah Gbowee. När Liberia women mass action for peace (ungefär: Liberias kvinnors massaktion för fred) bildas år 2002 har hon hunnit fylla trettio och det inbördeskrig som rasar i landet har pågått i tretton år. En av sjutton liberianer har dödats i striderna och en stor del av de ännu levande befinner sig på flykt. Inom

två år kommer kriget att vara över. Men det vet ingen ännu. Inte heller anar de hur stor roll den nybildade rörelsen kommer att spela.

Så länge det bara är ett dussin kvinnor som delar flygblad och rekryterar medlemmar efter fredagsböner och söndagsmässor finns det kanske inte heller någon större anledning att uppmärksamma dem. Men rörelsen växer snabbt. Inom några månader går invånarna i huvudstaden Monrovia kvinna ur huse. Uppmärksamheten låter emellertid vänta på sig.

Det mediala genombrottet kommer med en sexstrejk i Lysistrates anda. Mediernas intresse ger möjlighet att ta upp andra, viktigare frågor. Men det är helt andra, och förvånande enkla, metoder som Leymah ser som viktigast.

– Våra sit-ins var väldigt effektiva. Jag tror att det var den mest kraftfulla delen av vårt arbete. Sit-ins och picketing.

DET FINNS INGA RIKTIGT bra ord på svenska för vare sig sit-in eller picketing. Det trots att metoderna som sådana knappast är okända. En sit-in är en sittande protest på en plats där demonstranter inte til�låts eller inte förväntas vara. Picketing är en metod uppkallad efter de vassa stafib 33

VÄRLDEN

ketspjälor, pickets som används till stöd för plakat vid demonstrationer. Förutom plakat förutsätter begreppet att protesten genomförs i närheten av en institution, ett möte, en rättegång, en strejk eller liknande.

– Alldeles i början av våra protester gick vi till parlamentet. Talmannen blev rosenrasande och skrek på oss. ”Varför är ni här?! Gå! Gå! Gå!” Han var förbannad för att vi vågade ta plats på parlamentsområdet. Så vi stannade. För det sit-ins med vanliga kvinnor gör är först och främst att säga till männen att vi tar över ert utrymme. Och det var männen som förde kriget.

ORDEN STRÖMMAR PÅ DET där sättet som

bara riktigt goda berättare kan förmå dem att göra. Att lyssna är enkelt. Nästan för enkelt. Hennes västafrikanska engelska har samma effekt på mig som de öppna vokalernas pitemål eller den indiska engelskans smattrande. Den får mig både att bubbla av skratt och känna absolut trygghet. Men där finns också en pondus, en vana att få sin vilja igenom.

– Jag skrev alla våra budskap till plakat och affischer. Vartenda ett. Och allt eftersom vår rörelse växte blev jag mer sofistikerad. I början handlade allt om fred.

Fred, fred, fred. Men när vi hade tagit oss till fredsförhandlingarna i Ghana började vi skriva saker som ”Våra barns mördare – vi kommer att ta er till internationella brottmålsdomstolen”. Det gjorde vi för att vi fått information inifrån förhandlingarna att en grupp motsatte sig kraven på en sannings- och försoningskommission.

Leymah rättar till den färgstarka huvudbonaden och lägger till en metod till den tidigare uppräkningen. Så länge de var i Liberia gjorde de allt för att sätta tryck på de stridande parternas ledare att inleda fredsförhandlingar. När samtalen väl var i gång krävdes det mer för att hålla trycket uppe.

– Vi, kvinnorna i vitt, advokaterna och de kvinnor som fanns representerade vid förhandlingarna samlades så gott som varje kväll. Det var som en skuggprocess.

Kvinnorna kom ut och underrättade oss fib 34

om vad som hade hänt under dagen. Så skrev vi brev till medlarna där vi förklarade hur vi såg saken. ”Det här beslutet tror vi kommer att vara kontraproduktivt”, ”det här kommer inte vara bra för Liberia” eller ”vi tycker att ni borde göra så här”.

Leymah och de andra aktivisterna vann så medlarnas förtroende. Men ett grundläggande problem fanns kvar. Få av krigsherrarna hade något intresse av att förhandlingarna avslutades. De bodde på ett femstjärnigt hotell i stället för i bushen samtidigt som deras möjligheter att leda kriget var oförminskade. Medan kvinnorna i vitt skrev sina brev ringde de in sina order. Efter sex veckor av fruktlösa förhandlingar var det uppenbart för alla att samtalen gick på tomgång och att kriget rasade värre än någonsin. Den nigerianska expresidenten Abdulsalami Abubakar som var chefsförhandlare uttryckte det så här: – Vi kom ingen vart och vi närmade oss vägs ände. Vad kunde vi göra för att få de här människorna att underteckna fredsavtalet? De [krigsherrarna] försökte ständigt manipulera oss.

I EN SISTA KRAFTANSAMLING samlade

Leymah ihop så många liberiska kvinnor hon kunde från flyktinglägren i Ghanas huvudstad Accra. De blev ett par hundra.

De trängde in sig i den smala korridoren utanför förhandlingssalen och satte sig.

Kravet var enkelt. De tänkte inte flytta sig förrän parterna hade kommit överens.

– De kom verkligen och låste in oss, förklarar expresident Abubakar i dokumentären Pray the devil back to hell. Ingen skulle få komma ut förrän fredsavtalet var underskrivet. Även om det innebar att vi fick stanna i flera dagar.

Så blev det inte riktigt. Efter fyra, fem timmar upphörde deras sit-in. Men målet var ändå nått. Förhandlingarna hade fått ett slutdatum som också stöddes av det internationella samfundet. Inom två veckor skulle ett avtal vara underskrivet.

Annars hotade kvinnorna med att komma tillbaka.

– Efteråt ändrades stämningen vid

fredssamtalen från glad och upprymd till nykter och allvarlig.

Så beskriver Leymah förändringen.

Det är en förändring som bär frukt. Innan tidsfristen gått ut är avtalet underskrivet.

Charles Taylor tvingas i exil och döms sedermera av den internationella brottsmålsdomstolen (som tyvärr hade blivit något av experter på att döma just avsatta afrikanska ledare). En period av avväpning leder fram till ett demokratiskt val. Fredsrörelsen satsar på Ellen Sirleaf Johnson.

Hon blir Afrikas första kvinnliga statschef.

OCH NÅGONSTANS HÄR kommer smolket

i bägaren. Strax efter fredsavtalet och det val som förde Ellen Sirleaf Johnson till makten skapar det amerikanska försvarsdepartementet ett nytt afrikakommando.

Av alla länder i Afrika är Africom Liberia det enda som frivilligt säger sig vilja vara värdland för av kommandot. När Leymah Gbowee och Ellen Sirleaf Johnson sen får Nobels fredspris är det lätt att se det som ytterligare en norsk hyllning till amerikansk imperialism och kanske också hela kvinnorörelsen som ännu en rörelse som kapats för andra syften.

– Lyckligtvis är jag en av de personer som offentligt tog ställning mot basen. Jag tycker vår president var opportunistisk.

Basen skulle inte vara oss till nytta på något sätt. Vi kommer från en region med stark gemenskap mellan länderna. Därför kunde hon inte ta ett sånt beslut unilateralt. Om Liberia ska vara värd för en amerikansk militärbas måste hon få alla andra västafrikanska länders medgivande först.

Liberias traditionella band till USA är starka. Landet har trots allt fått sitt territorium, en del av sin befolkning och sin konstitution från USA. Leymah är ändå övertygad om att president Sirleaf inte hade folket med sig i beslutet att bjuda in amerikansk militär. Orsaken ser hon i folkets och presidentens vitt skilda erfarenheter.

– Grejen är att president Sirleaf inte var i Liberia under kriget. Vi som var där visste vad Ecowas, Västafrikanska staternas ekonomiska samfund, hade haft för betydelse. Därför är vi tacksamma för att

det inte blev något av planerna på en amerikansk bas.

Går de här metoderna att använda i andra krig och väpnade konflikter?

– Jag tror att ickevåldsligt motstånd går att tillämpa i varenda väpnad konflikt, men frågan man måste ställa sig är när. Tajmingen är avgörande. Det folk inte förstår när de pratar om Liberia är att vi gjorde det här när Liberia hade varit i krig i tretton år. Ibland kan krigets längd vara en hjälp.

OM VI SER PÅ KRIGET i Syrien så har 250 000 dött, miljoner har tvingats på flykt och kriget beskrivs som ett inbördeskrig. Både i siffror och namn liknar det alltså Liberia… Så inleder jag nästa fråga, men innan jag ens hunnit till själva frågeställningen blir jag avbruten.

– Det finns likheter, men skillnaden mellan kriget i Syrien och det i Liberia är att även om det syriska kriget kallas för ett inbördeskrig skulle jag kalla det en förlängning på ett krig mellan USA, Ryssland, Iran och några andra aktörer.

De som inte tolererar krig på sitt eget territorium använder kriget i Syrien som en ursäkt för att ge sig på varandra. Om det här bara var ett syriskt problem så tror jag att de hade haft ett, två, tre, fyra, fem fredssamtal vid det här laget.

Så en framgångsfaktor för er i Liberia var krigets nationella karaktär?

– Ja. För första och enda gången under intervjun svarar Leymah enstavigt. Den korta paus som uppstår medan jag väntar på en fortsättning och Leymah på nästa fråga använder hon till att signera idolfoton.

Vi är nog egentligen ganska nöjda båda två.

Jag har räddat en intervju och fått svar på de viktigaste av mina frågor. Leymah har fått prata om annat än sexstrejken. Så jag ställer min sista fråga. Den som jag har fått tagit för vana att alltid avsluta mina intervjuer med. Är det någon fråga som du borde få, men som journalister sällan eller aldrig ställer?

– Hmm … Jag tror inte det. Eller för-

resten. Det finns en fråga som jag ofta undrat varför jag inte får. Alla har sett filmen, men ingen har någonsin frågat mig varför vi sjöng och dansade så mycket under våra protester.

Och här skäms jag. Anledningen till att jag inte har frågat bottnar på ett sätt eller ett annat i fördomen att det är väl så afrikanska kvinnor gör. Vi frågar sällan om det vi tror oss veta svaret på. Och helt ärligt. Även om frågan hade dykt upp i mitt huvud hade jag inte vågat ställa den av rädsla för att verka fördomsfull. När frågan uttalats övervinner lyckligtvis nyfikenheten fördomarna.

Så vad är svaret?

– Traumabearbetning. Det var ett sätt att läkas. Efter vi hade sett något hemskt grät vi och sen sjöng vi. Det är läkande.

Ibland dansade vi.

Den röst som annars är så behagligt stark och flödande blir plötsligt tunn och spröd. Några sekunders tystnad och den där karaktäristiska blandningen av skratt och ilska är tillbaka.

– Folk frågar också om sånt som de inte borde fråga om. De frågar om jag är gift. Mitt svar är alltid det samma. Hade du ställt den där usla frågan om jag hade varit en man? ■ ■

Fred och feminism är Leymah Gbowees ledord. fib 35

VÄRLDEN

HAR EUROPA FÅTT SITT

11 SEPTEMBER?

D

TEXT christer lundgren FOTO wikimedia commons

et ser ut som en tanke: vid ett internationellt möte i Wien 30 oktober antogs en bred internationell överenskommelse om principer för att få slut på våldet i Syrien så snart som möjligt. En av principerna var att Daish (Islamiska staten) och andra terroristgrupper, som förtecknats av FN:s säkerhetsråd, och därutöver enligt överenskommelse mellan deltagarna, måste besegras.

Dagen därpå kraschar ett ryskt passagerarplan med 224 människor ombord i Sinai efter vad som senare bekräftas vara ett bombattentat. Drygt en vecka därefter genomför självmordsbombare i Beirut ett attentat som dödar 41 människor och skadar hundratals. Nästa dag, fredagen den 13 november, kulminerar terrorn med flera samordnade terrorattacker i Paris och över 127 döda.

Med dessa terroraktioner tycks IS/ Daish vilja säga: vi kan välta förhandlingsbordet överända.

FRANKRIKE ÄR I KRIG , deklarerade pre-

sident François Hollande och utlovade ett skoningslöst svar på terroraktiofib 36

nerna. Vi befinner oss i krig, instämde landets förre president Nicolas Sarkozy.

Frankrike är i krig mot terrorismen, mot jihadisterna, mot radikalismen, förtydligade premiärminister Manuel Valls och tillade: en exceptionell situation kräver exceptionella åtgärder.

Hollandes krav på hämnd realiserades då franska flygvapnet satte in sina dittills mest omfattande bombräder mot IS i Raqqa, efter vägledning från USA (men fortfarande, såvitt bekant, utan samråd med Syriens regering) och sände det atomdrivna hangarfartyget Charles de Gaulle med 26 stridsflygplan till Persiska viken.

Vilken effekt bombräderna i Syrien och den trefaldigt ökade kapaciteten att utföra attacker i området kunde tänkas få på jihadisterna och radikalismen i Paris förorter förblev oklart.

Man påminner sig Winston S. Churchills bekanta devis Never let a good crisis go to waste; Slarva aldrig bort en god kris!

FRANKRIKE UTFÄRDADE tre dagars lands-

sorg och begärde militär hjälp av övriga

EU-länder enligt Lissabonfördragets artikel 42.7 – första gången någonsin som den artikeln åberopats – och inte av den speciella terrorismartikeln 222, vilket skapar ett betydelsefullt prejudikat, noterade Rolf Andersson på alliansfriheten.se och Carl Bergquist i Expressen.

Solidariteten med Frankrike måste vara obegränsad, förklarade DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och gjorde sig till talesman för ”den civiliserade världen”, för friheten och demokratin. Varje försök att bortförklara massakrerna med fransk utrikespolitik är felaktiga och direkt motbjudande, förklarade han, bara för att i nästa andetag påpeka att krigen i Syrien och Irak, sönderfallen i Jemen och Libyen – den djupa oron i Mellanöstern – ger livsfarlig näring till de mest extrema våldsverkare och fanatiker. Dock utan att nämna att Frankrike varit bland de mest pådrivande bakom dessa krig och oroligheter.

EN OMFATTANDE och dramatisk jakt på

terrorister inleddes – i Paris och i Bryssel, och till och med i svenska Boliden; SÄPO visade sin handlingskraft genom att snabbt gripa en ung muslim på ett flyk-

World trade center. Bilden är tagen den 17 september 2001. tingboende, vilken några dagar senare släpptes och förklarades helt oskyldig.

Sverige bör erbjuda sig att avlasta Frankrike i Afrika genom att sända fler soldater till den tidigare franska kolonin Mali, föreslog Svenska FN-förbundet och fick en positiv reaktion från utrikesminister Margot Wallström.

Johan Ehrenberg i Dagens ETC proklamerade yrvaket: Sverige är i krig.

Ibland är det nödvändigt att göra det man inte vill. Nu kan Sverige och andra EU-länder göra en konkret militär insats i Kobane i Syrien, menade han. (Att Sverige redan varit och är i krig i Afghanistan, Libyen och nu även i Irak tycks ha gått honom förbi.)

DAGEN INNAN hade Göran Greider i

samma tidning varnat för vedergällningstanken och påmint om att jihadismen, den islamska fundamentalismen, fick sitt explosiva bränsle efter den USAledda invasionen av Irak 2003.

Bombhögern bör lugna sig, uppmanade Expressen i en ledare: Det hade varit fantastiskt om det fanns en snabb, militär lösning mot IS, men det gör det

inte. Därför ska vi vara försiktiga med att kräva svenska soldater till fronten.

Dagens Nyheters förstasida 15 november pryddes av trikoloren och franska revolutionens storslagna devis: Frihet, Jämlikhet, Broderskap – fast på franska.

Hans Isaksson påpekade på Clartébloggen att redan kejsar Napoleon III efter sin statskupp 1851, enligt Karl Marx, bytt ut dessa tre paroller mot de mera jordnära: Artilleri, Kavalleri, Infanteri.

Den tanken utvecklade Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg: Problemet är att den stolta parollen inte varit politisk praktik på många år. Friheten är kringskuren genom massavlyssningar, övervakningar, gränskontroller och försämrade sociala rättigheter så som arbete åt alla. Jämlikheten är ett ord som inte längre finns; klassklyftorna har växt stadigt de senaste 30 åren och störst förlorare är de som bor i förorter som Saint-Denis. I såna närmast apartheidliknande samhällen är Broderskapet, det vill säga alla människors lika värde, falsk som en festtalare.

Regeringen är fast besluten att vidta de åtgärder som krävs, mot grovt vapenbrott, missbruk av svenska pass

med mera, förklarar statsminister Stefan Löfvén. Välkomna och länge efterfrågade åtgärder. Men terrorattackerna i Paris kan också komma att markera en vändpunkt i europeisk politik i riktning mot krig och rättslöshet.

EUROPAS RETRÄTT från den öppna till

den stängda dörrens politik lär efter Paris bli till offentligt uttalat program, förutspår Richard Swartz i DN. Tyskland kommer att följa Frankrike. Plötsligt riskerar snart sagt varje flykting att bli till en potentiell terrorist. Också vi européer byter roll: från samariter till krigare.

Med ens framstår vår egen säkerhet som långt viktigare än andras rätt till skydd och hjälp, helt enkelt därför att vår rädsla är så mycket större än vår empati och medkänsla.

Media talar om Frankrikes 11 september. Det betyder i själva verket Europas 11 september. Den vändning som borde vara mest naturlig – till frihet, nationellt oberoende och fred i Mellanöstern och till jämlikhet, social rättvisa och broderskap i Europa – tycks ha blivit mer avlägsen. ■ ■ fib 37

KULTUR

150-årig fixstjärna mer populär än någonsin Spelmannen Hjort Anders Olssons jubileum firades med pompa i Uppsala. Peo Österholm berättar om en legend och spelmannen vars låtar nu är inne på sin tredje generation.

D

text peo österholm

PÅ OKTOBERSTÄMMAN i Uppsala i år hölls ett jubileum – Hjort-Anders 150 år.

Under ett seminarium kallade professorn Gunnar Ternhag Hjort-Anders för den svenska spelmansrörelsens ”fixstjärna”.

(Han har doktorerat på Hjort-Anders).

Nu, på 2000-talet, är Hjort Anders låtar inne på sitt tredje sekel, spelas allmänt över hela landet och är mer populära än någonsin tidigare. Unga svenska spelmän flockas runt hans låtar som aldrig förr, fib 38

dels hans egna kompositioner, dels hans arv från Peckos Per och andra spelmän i den unika lilla Finnmarks-byn Bingsjö, där det under Anders barndom lär ha funnits ett trettiotal spelmän.

avtryck och intryck på fiolspelmännen på Uppsalaslätten. Flytten gjorde också Hjort-Anders känd över landet. Inte minst spelmansmecenaten Anders Zorn blev intresserad av honom.

1906 FLYTTADE HJORT ANDERS med sin

FLYTTEN HAR MEDFÖRT att både Dalarna

familj (nio barn) från Bingsjö till Uppsalatrakten, fattig, skuldsatt och ganska nersupen. Till Bingsjö återvände han aldrig under resten av sitt liv. Där gjorde han under återstoden av sin levnad starka FOTO: OKÄND

en 27 oktober 1865 föddes Långlars-Anders i Bingsjö i Rättviks finnmark. När han gifte sig och flyttade in i hustruns Hjortgården fick han namnet Hjort-Anders.

Anders, hans bröder och lekkamrater tillverkade som barn egna mycket enkla fioler gjorda av cigarrlådor och liknande.

Så småningom fick han en fiol av sin far.

I en av granngårdarna bodde den berömde Peckos Per, 1800-talets store svenske spelmansgigant. Det skulle spela en avgörande roll för Anders utveckling.

Han blev nämligen själv 1900-talets motsvarighet. Han lagrade Peckos spelstil in i sin ryggmärg och resten av Hjort Anders liv blev en enda lång pr-resa för Pers låtar, trots att Anders bara var elva år när Peckos Per dog.

och Uppland gör anspråk på Hjort-­Anders som ”sin”. Därför bjöds till konserten på Oktoberstämman in en grupp spelmän från Hjort Anders födelsesocken Rättvik, Per Gudmundsson, Anders Bjernulf och Ida Täpp, dels en grupp uppländska spelmän, veteranen Bosse Larsson, Robert Larsson och Erika Lindgren-Liljenstolpe.

Dessutom deltog den engelska violinisten Bridget Marsden, en Hjort-Andersmigrant, helt såld på Bingsjös musik. Den ende kvar i livet som spelat med Hjort Anders är Ole Hjort. Han kunde inte medverka på grund av sjukdom.

Konserten, som är inspelad, ligger i klassen ”oförglömlig” och hade ett lyft som kanske kan ge den en framtida kultstatus. ”Ni skall ej tänka att jag är någon skaplig fiolist förty det är bara sjelflärt från barndomen äfvenså bara på bondevis.”

Ur Hjort Anders brev inför mötet med låtupptecknaren Nils Andersson. ■ ■

Kapplöpning med tiden PETER CURMAN • 2015-09-16

Åren har hunnit ikapp mig Länge levde jag i ett tidlöst tillstånd Allt var här och nu Livet kände inga gränser Det förflutna låg bakom mig Framtiden var det som väntade Lika ofta som jag gick på gatorna här hemma gick jag på Istanbuls eller Atens gator Rhodos var min hemö Jag simmade som en fisk i främmande vatten och språk Världen tillhörde mig Tills plötsligt min ålder lade sig i mitt liv Värken satte in sina skruvar i benen och axlarna fötterna började protestera Hotellrum byttes mot sjuksalar Tiden som för mig varit ett armbandsur som ibland måste ställas om började mätas i olika medicinintag Det var heller ingen tröst att många av mina vänner – som ännu inte hunnit paradera i dödsannonserna – har liknande problem.

Härom dagen åt jag lunch med en flickvän Hon sa att hon skulle fylla 85 men hennes ögon strålade av livskraft Livslågan kompromissar inte

Peter Curman, född 3 januari 1941 i Stockholm, författare och kritiker, kulturchef på Stockholmstidningen 1981–1983 och på Aftonbladet 1983–1986 och ordförande för Sveriges Författarförbund 1988–1995 och för KLYS från 1995. fib 39

KULTUR

Novell

Windsurfing

J

TEXT david ericsson ILLUSTRATIONER oscar aspman

ag tycker inte om prostitution och har aldrig varit intresserad av pro­ stituerade. Ändå hände mig detta på en resa genom Spanien.

Jag och kollegan Ronny hade lossat våra kylekipage i Malaga. Fast den här gången behövdes ingen kyla då lasten bestod av ett sextiotal pallar med godis från ett lager i Västervik. Så nu hade spanjorerna helt klart fått sin årsranson av salta grodor och sega råttor.

På vägen hemåt valde vi den vackra kustvägen och stannade för att sova i bilarna vid en liten strandbar.

Den var tom för säsongen, maj månad, sånär som på lokalbefolkningen.

Men de festade desto mer; och vi slog oss ned bland dem.

När jag vaknat bakrusig i bädden

fib 40

i lastbilshytten, hade Ronny, det unga bygeniet och före detta timmerbilschauf­ fören från Söderhamn, redan kört iväg i sin vanliga iver.

Vi skulle till samma ställe och lasta broccoli en halv dagsresa uppåt landet, så det passade bra att han åkte och fick lastat före mig.

Jag tog en promenad i blåsten längs den steniga stranden. Långt ute på havet pilade ett par vindsurfare fram och tillbaka över vågtopparna. Fjärran från jobb och ändlösa motorvägar påminde de, liksom lustyachterna i hamnen, om att jag kanske äntligen skulle få ett par lediga dagar i Stockholms skärgård när jag kom hem.

Broccolilagret låg i utkanten av en by. Man körde förbi ett dammigt litet

torg med några barer och en bank. På en tvärgata lyste den obligatoriska röda lyktan utanför bybordellen. Allt var stilla och sömnigt i siestans starka solljus och endast en av barerna verkade vara öppen.

Ronny hade redan lastat och var klar att åka medan jag fick veta att min last­ ning skulle ta ett par timmar. Vi bestäm­ de oss för att ses en dag senare uppe vid gränsstationen La Jouncuera där vi kunde ta helgvilan. Flera av våra svenska kol­ legor, de som ännu inte blivit ersatta av lågprischaufförer från öst, skulle vara där.

Jag backade till släpet vid lastkajen och gick mot en av barerna för att få något att äta.

Inne i halvdunklet var det liv och rörelse. Jag beställde en stabbig, men mättande, biff och rödvin att blanda med fib 41

>

KULTUR mineralvatten. De spanska chaufförernas nationaldryck.

Några som jag antog var lantarbetare, satt vid bordet intill mitt. De nickade mot mig och höjde glasen med ett Saludo!

Lite längre bort vid väggen satt tre unga kvinnor. De var antagligen också lantarbetare för deras kläder var dam­ miga. De var kortväxta, hade långt mörkt hår och var liksom fyrkantiga med kraf­ tiga axlar och breda händer.

Jag tyckte de var vackra, helt olika städernas bleka finlemmade kvinnor.

De såg åt mitt håll och jag skickade en hälsning till dem med ett höjt glas. Men de vände sig fnittrande mot varandra.

Inte förrän sent på kvällen började truckarna lasta. Då var det ingen idé att köra vidare och jag tog nattvilan i byn.

På morgonen hämtade jag frakt­ dokumenten och körde ut på bygatan.

Nu var det raka spåret norrut som gällde, upp till den svenska chaufförskolonin vid gränsen.

I UTKANTEN AV BYN stod en ung fib 42

kvinna med en plastkasse vid sidan av vägen. Jag tyckte att jag kände igen henne från baren dagen innan och när hon höjde handen och viftade åt mig stannade jag.

Jag tar egentligen aldrig upp liftare.

Med ett ekipage som är värt flera miljo­ ner är det för farligt i ett land där man bör ha beväpnade vakter i närheten för att kunna parkera för natten. Men den här tjejen jobbade säkert ute på broc­ coliplantagen och skulle nog bara ett par kilometer.

– Hola! Sa jag när hon klättrat upp i hytten, och sedan på min hemsnickrade spanska. A donde vas?

– Hello, sa hon.

– No hablas espanol?

Hon skakade på huvudet.

– A Bukaresti.

Jag såg på henne.

– Romania?

Hon nickade.

Hon hade sitt enda bagage, plastkas­ sen, i knät och jag och började söka efter en parkeringsficka eller busshållplats att

sätta av henne på. Just då förvandlades landsvägen till motortrafikled och gich i en vid böj upp på motorvägen mot Barce­ lona och Frankrike.

– No Bukaresti. Cinko kilometre, sa jag och höll upp fem fingrar.

Hon verkade inte fatta utan pekade framåt som för att visa att det är mer än fem kilometer till Bukarest.

– Autorota, autorota.

Det är inte jättesvårt att räkna ut hur en kvinna från Rumänien med en plast­ kasse har hamnat i Spanien. Och att hon antagligen rymt, från bybordellen och något slavkontrakt.

– Idiot! Sa Raimo när jag ringde upp honom. Perkele satana vittu! Inte nog med att folk från öst tar våra körningar.

Nu ska vi ordna hemresan åt deras gnoer också! Du kan inte ha med henne när vi ses i La Joncuera för då kan vi alla råka illa ut. Det finns folk som blivit dödade för sånt där!

BILEN SACKAR I BACKARNA och jag iakt­

tar henne där hon sitter rak i ryggen och

ser framåt längs den slingrande motor­ vägen. Hon är i trettioårsåldern och ser verkligen ut som vilken spanjorska som helst med sitt långa mörka hår och de lite krumma benen som sticker fram under kjolen. Jag nickar mot henne och försö­ ker på tyska.

– Ich fahre nicht nach Romania.

Efter en krök dyker plötsligt en par­ keringsplats upp. Jag bromsar, svänger in och stannar bakom ett lastbilssläp. Då jag lagt i handbromsen och stängt av motorn gör jag en gest med handen mot huvudet.

– Dormire, sleep, schlafen. Adios!

Urskuldande slår jag ut med händerna och pekar mot dörren på hennes sida.

Hon sträcker sig mot dörrhandtaget men ångrar sig blir sittande, börjar vrida sina händer, knäpper dem och vänder sig mot mig.

– Please Sir! – No! I’m sorry...

Tårar trillar ner för hennes kinder, hon öppnar plastpåsen och visar mig några foton. De är från en landsbygd någonstans och föreställer ett par barn i

sex-sjuårsåldern framför ett stenhus där det mesta av rappningen ramlat ner.

– Meine haus, Meine kinder, säger hon mellan snyftningarna.

Jag ser på fotot och det värker till i bröstet. Men jag har också ett liv att leva och kan inte bära hela världens plågor på mina axlar. Att det blir såhär när folk kommer härs och tvärs ifrån för att söka lyckan för noll och ingenting kan jag inte göra något åt.

Förresten är det lätt, om än farligt, för en ung kvinna att få lift med en person­ bil och ju snabbare hon kommer ut ur landet, desto bättre.

Jag skakar än en gång på huvudet.

– No Bukaresti.

Just då, bredvid hennes huvud i den högra backspegeln, ser jag hur en svart stadsjeep kommer in på parke­ ringen. Den kör sakta som en polisbil och stannar till vid varje lastbil som om den söker något. När den nästan är framme vid min bil får jag en obehag­ lig känsla, sträcker mig blixtsnabbt över hytten, tar tag i kvinnans arm.

Hon skriker till då jag drar ner henne mot motorhuven så att hon inte syns utifrån i sidorutan.

I samma ögonblick passerar bilen.

Hon rör sig inte utan ligger kvar platt mot huven medan jag låtsas sova över ratten.

När bilen försvunnit reser hon sig och ser på mig.

– Gracia, säger hon och nu är det helt klart att hennes öde också är mitt, då jag avslöjat att jag förstått hennes belägen­ het.

Hon är en gnoa och hon är på rym­ men och det hjälper knappast att kalla på polis. Spanska polisbilar är ofta parke­ rade utanför bordellerna och det beror inte på att de gör razzior där.

Lelle, som också är på väg hem via gränsstationen, har omåttligt roligt då han ringer.

– Då har du ju allt i ett och stanna när du vill och doppa. Kosta något lär det väl inte göra!

HON LIGGER I BINGEN bakom sätena med fib 43

>

KULTUR

fördragna gardiner. Jag försöker glömma att hon finns och lyckas i korta stunder då jag ser ut över det torra landskapet med de blå bergen ständigt närvarande i bakgrunden.

Jag har inget emot att köra i timmar och dagar ute i Europa. Andra må tycka att det är trist och ensamt. Men som sätt att tjäna pengar är det ok, även om jag förstås hellre varit ledig och fri ute i skärgården.

Jag brukar klara mig bra, har få ska­ dor på bil och gods och har sluppit rånare och tjuvar genom en oändlig försiktighet.

Så nu detta, som min chef på Ex freight säkert redan känner till.

Min passagerare får ingen ro utan ligger och vrider sig. Så tittar hon fram mellan gardinerna och ser frågande på mig.

– It’s ok, säger jag och hon flyttar fram till passagerarsätet. What’s your name. Wie heisst du?

– Maria.

Jag får en idé: Ryanair.

– Passport?

Hon skakar på huvudet. Där sprack det. De tar förstås tjejernas pass så fort de kommer till en club.

Så slår det mig att våra hatade last­ bilskonkurrenter från öst också brukar stå i La Joncuera, liksom överallt annars i Europa och vänta på gods. Kanske finns där någon rumän som är på väg hem?

Då vi är framme vid gränsbyn kör jag ett varv runt lastbilsparkeringen vid baren och gränsbutiken. Men den är näs­ tan tom, sånär som på de svenska bilarna, några letter och en bil med rumänska registreringsskyltar. Men den har polisen blockat hjulen på, förmodligen för obe­ talda böter.

I BAREN HAR de skandinaviska chauf­ förerna redan korkat upp. De sitter vid ett långbord och ’alla är där’ som det brukar stå i veckopressens då kändisarna minglar.

Jag slår mig ner mellan och Ronny och Lelle medan Raimo sitter mittemot.

–Var har du gnoan då? Säger Lelle.

–Ute i bilen. Jag får ta med mat dit sen.

– Men vad är detta. Har du börjat med hotellservice? fib 44

in.

–Eller bordellservice! Skjuter Ronny

– Kan man få låna henne en stund?

Hojtar Raimo från sin sida bordet. Eller du kanske ska prova henne Ronny. Det blir väl första gången du får nuppa med en gnoa i så fall!

– Nä fy fan! Varför betala för något man kan få gratis hemma?

– Hon är gratis. Det fixar vår vän här, säger Raimo och pekar på mig.

Bettan, en av Ex freights få kvinnliga chaufförer, har också parkerat sin tradare och kommer in genom dörren.

– Nämen här kommer drottningen!

Säger Raimo.

– Jag trodde det var Ex freight-ludret, säger Lelle.

–Om du tror att jag är ett luder, säger Bettan. Ska jag ge dig en omgång med piskan. Och det blir inte på det trevliga sättet och sen ska du få en brödkavel upp i.

ALLA SKRATTAR och sedan ger de henne

en dragning av problemet med liftaren.

Hon vänder sig mot mig.

– Så du har börjat gå på bordell. Det trodde jag inte om dig!

– Det har jag fan inte gjort. Är det ingen som vet någon bil som ska mot Rumänien. Dom ska väl ha apelsiner och grönsaker där också?

– Och horor, fyller Raimo i.

–Så håll då käften! Säger jag.

–Vittu, paska poika akta dig! Du får väl lösa ditt jävla problem med östfolken själv. Du skulle slängt av henne på en gång!

– Ta hem henne vetja, säger Timo som just anlänt och är på väg åt motsatt håll, söderut för att lossa styckegods.

– Ja så får du höra vad kärringen därhemma tycker, säger Lelle – Fem minuter skulle det ta, säger jag.

Sen åker jag ut!

Glasen fylls och töms. Mer öl och vin bärs in och det blir alltmer högljutt vid det skandinaviska bordet. Då kommer jag plötsligt ihåg att jag lovat min pas­ sagerare mat och går ut i köket för att få en dogybag.

Lite senare, då vi lämnat baren, går jag till min passagerare i lastbilen. Hon

äter och dricker med god aptit. När hon är klar lutar hon sig bakåt i passagerar­ sätet.

Det finns bara en brits i hytten, jag är lite dragen och bäddar åt henne utan att egentligen veta vart jag själv ska ta vägen.

Hon ser frågande på mig. Jag gör ett tecken att hon kan lägga sig där och hon klär snabbt och ogenerat av sig till trosorna och kryper ner.

JAG SKULLE KUNNA gå till någon annan av bilarna och be att få låna en sovplats.

Vi kör ofta två chaufförer i samma bil när det är bråttomlass så det vore inte så märkligt. Ändå känns det inte riktigt som om jag kommer att orka ta alla gliringar i framtiden över att jag låtit ’en gnoa ta över bilen’.

Barens billiga öl börjar verka, en lätt yrsel drabbar mig och det enda jag vill göra är att sova. I hyttlampans svaga sken ser jag att hon makar sig åt sidan för att ge mig plats. Det ser inbjudande varmt ut. Hon påminner verkligen om de span­ ska lantarbeterskorna och det finns inget hotfullt eller obehagligt hos henne. Hon är en mogen kvinna som är lite yngre än jag själv, det är allt.

– It’s ok, säger hon och sträcker upp ena handen mot mig när jag börjar klä av mig.

Då är det som om en plötslig nykter­ het drabbar mig och jag stannar upp. Det här går inte, tänker jag. Ett rykte, ’att ha varit med gnoan’, kommer att förfölja mig även om jag inte gör något.

Snabbt tar jag på mig igen, öppnar bildörren och klättrar ut ur lastbilen.

I den fuktiga natten börjar jag gå runt för att leta rumänska långtradare på den nu fulla parkeringen. Det är mitt sista halmstrå, även om det är tunt.

De andra är fortfarande vakna och står vid en av bilarna. De pratar om invasionen av förare från öst och om hur länge vi får ha kvar våra jobb som utlands­chaufförer. Jag berättar för dem att jag inte vill sova i bilen. Nu är det hånfullt skämtsamma borta och de ser allvarligt på mig.

TILLSAMMANS GÅR VI fram till den ende

rumänska bilen på parkeringen, den med blockade hjul, och väcker upp chauffö­ ren. Gardinen dras ifrån och en skäggig gubbe blir synlig. Han ser förskräckt ut, vägrar öppna dörren och vevar ner rutan en aning. Han förstår tyska hjälpligt och vi framför vårt ärende, men han skakar på huvudet.

Han har fullt lass och ska till Rumä­ nien, just Bukarest faktiskt. Visst, hon kan få åka med men han har kört för länge, torskat och åkt på sexhundra Euro i böter. Pengar som han inte har och nu har polisen låst fast hjulen.

– Så var det med det, säger Lelle när vi går bort mot våra bilar. Nu får du väl roa dig bäst du kan med henne inatt iallafall så får vi se vad vi ska göra imorgon.

När jag kommer fram till min lastbil kan jag inte förmå mig att låsa upp dör­ ren. Raimo som har bilen intill ser min tvekan. En polisbil kör sakta förbi ute på gatan och lyser in mot parkeringen med en ficklampa.

– Paska poika. Så jävla dumt, säger Raimo, klättrar upp i sin hytt och drar igen dörren medan jag blir stående med bilnyckeln i handen.

Jag vänder om och går bort mot

parkeringen där bilarna från öst står.

Rumänen verkar inte kunna somna om för lyset är tänt i hans hytt.

Den här gången öppnar han hyttdör­ ren och jag säger på bruten tyska.

– Hur mycket till poliserna?

Han håller upp fyra fingrar.

Han har tvåhundra av de sexhundra Europa.

Jag går bort till en bankomat vid gränsaffären där jag tänkt handla en grundlig ranson till släkt och vänner dagen därpå. Trehundra euro får jag ut, sedan slår något slags limit till. I mitt dimmiga tillstånd och min desperation funderar jag på att försöka med firmans kort. Då märker jag att någon närmar sig bakifrån. Jag vänder mig snabbt om.

Det är Raimo, han måste ha följt efter mig.

–Hur mycket fattas? säger han.

– Hundra.

– Hundra euro för en fitta.

Han går fram till automaten, sätter i sitt kort, får ut pengarna och ger mig dem.

– Du får tillbaka dom så fort vi kom­ mer hem.

– Glöm det. Det här är första och sista

gången jag betalar böter åt en öststatare men vi snackar inte om det.

JAG LÄMNAR ÖVER pengarna och Maria

till den rumänske chauffören, klättrar upp i min hytt och sätter mig att vänta, spanandes i backspeglarna efter polis­ bilen. Men jag somnar med hakan mot bröstet och vaknar av det första solljuset med en hemsk värk i nacken.

Sedan jag sträckt på mig öppnar jag dörren, dråsar ner från hytten och ser till min lättnad att den rumänska långtrada­ ren med min passagerare är försvunnen.

Samtidigt känner jag något som liknar saknad.

Dagen ser ut att bli varm och jag med mitt tomma konto får avstå från att gränshandla och leva på rester ur hytt­ kylskåpet hela vägen hem.

Vi är fem chaufförer, Raimo, Bettan, Ronny, Lelle och jag, som startar upp våra lastbilar och börjar köra hemåt i kolonn.

Längs den franska kustvägen syns de, långt ute i Medelhavets solglitter, vind­ surfarna. Deras färgglada segel liksom flyger över vågtopparna då de pilar fram och tillbaka i den varma mistralen. ■ ■ fib 45

KULTUR

Stöd Folket i Bild/Kulturfront Då kan Folket i Bild/Kulturfront bli mer spännande, nå ut till fler och fortsätta att vara oberoende!

Pelle Sunvisson arbetar som lärare. I en serie om tre delar kommenterar han tre frågor som är aktuella inom lärarkåren. Vad är egentligen viktigt i skolan?

Lärarreflektioner

Statusen och förtroendet

F

TEXT pelle sunvisson FOTO eva wernlid

orskarna, facken och politikerna talar om status. På högstadiet pratar kidsen om respekt. Ana­ lyserna låter olika. Medan den ena gruppen uttalar sig för tv om ”den negativa trenden för läraryrkets status”, drar den andra sina slutsatser i skåphal­ lar och klassrum där ”ingen visar lärarna nån respekt längre”. Ändå är slutsatserna förvillande lika.

Status och respekt. Skönt luddiga begrepp som alla kan ställa sig bakom.

Den intellektuella läser in vördnaden för kunskap, den kärleksfulla drömmer om hänsynen och den som vill se en mer auktoritär skola à la Björklund hakar på rädslan. Lätt att vara överens när inget är definierat helt enkelt.

MEN ATT STATUS är skolpolitikens se­

naste floskel är en sak. Det som intresse­ rar mig mest är det politiska konsensus som råder om hur statusen ska höjas. fib 46

Det talas vitt och brett om karriärtjäns­ ter och höjningar av de individualise­ rade lönerna. (Hur det här ytterligare snabbar på splittringen av lärarkåren och vad det får för konsekvenser finns anledning att återkomma till i en kom­ mande text.)

Inte med ett ord nämns det som defi­ nierar ett lågstatusjobb – avsaknaden av förtroende för yrkesutövarens förmåga och vilja.

samfund (som för advokater och mäklare med flera).

Reformerna inom skolan har, sedan jag började min lärarbana strax efter millennieskiftet, varit många. De flesta har fört yrket mot en lägre status. Kraven på dokumentation av snart sagt varje rö­ relse, förskjutningen av ansvar (läs makt) från lärare till rektorer och kursplaner­ nas detaljstyrning.

I LÅGSTATUSYRKETS arbetsbeskrivning lämnas litet utrymme för egna lösningar och arbetet övervakas regelbundet av någon snäppet högre upp i hierarkin.

Det här oavsett om det är fabriksarbete, äldrevård eller lokalvård. Innehavarna av högstatusyrken får inom givna och relativt vida ramar fritt handlingsut­ rymme. Inte sällan överlåts till och med själva övervaknings- och kontrollfunk­ tionen till yrkesutövarna själva i form av

förmåga och vilja med sin frånvaro. Och kanske är det berättigat. I den cirkus som drar till sig riskkapitalister som en hundskit i augusti lockar till sig flugor behövs det kanske verkligen en sådan kontroll eftersom ägarna (inte lärarna!) har girighetens incitament att leverera mindre än det eleverna har rätt till. Men om målet är att skapa (eller återskapa) ett högstatusyrke är det minst sagt kontra­ produktivt. ■ ■

ÖVERALLT LYSER förtroendet för lärarnas

För de goda reportagen …

FiB/K har i decennier stått upp för antiimperialism, folkets kultur samt yttrande- och tryckfrihet. Därför har vi ibland kommit i konflikt med makten. Då är det tryggt att vara oberoende och fortsätta att säga nej till statsbidrag – som vi gjort sedan starten 1971.

… och för en ökad upplaga

Mycket av vårt arbete drivs ideellt men för att göra en bra tidning måste vi även kunna betala journalister och fotografer för att göra viktiga och inträngande reportage.

Därför behöver vi extra resurser genom vår reportagefond. Det är vårt sätt att göra medborgarfinansierad journalistik. Men att nå ut till nya läsare kostar också pengar. För att få fler att upptäcka vår tidning skapar vi därför också en upplagefond.

Hjälp oss därför att fortsätta vår utgivning, bli bättre och nå ut till fler.

Sätt in ditt bidrag på plusgiro 65 77 50 – 6 och skriv vilken fond du vill stödja. Skriver du ingen specifik fond, delar vi upp beloppet lika mellan dem.

Torbjörn Wikland Ordförande i Folket i Bild/Kulturfront

Bidra till en bättre tidning! plusgiro 65 77 50-6 Eller Swish-nummer: 1232240356

fib 47

EN GRÖNARE JUL – Inte bara på grund av växthuseffekten

Priserna är givetvis högre än i lågprisbutikerna.

– Men där finns inte heller en bråkdel av det ekologiska utbud som finns här.

Det var det som fick oss att påbörja projektet. De boråsare som åkte till Göte- Emmelie Carlsson. borg för att handla ekologiskt kommer hit nu. De är folk av alla sorter, ”gröna vågare”, veganer, eller helt enkelt alla mellan himmel och jord.

I skyltningen är det jultema. Man kan köpa ekologiska chokladkalendrar, julmust, godis och glögg.

– Vad gäller julmatsaktiga produkter finns sojakorv! Och grönsaker såklart.

Som alla vet är julen kommersialismens högtid. Men nu när jordens resurser börjat sina funderar allt fler på hur man kan fira jul på ett lite mer hållbart sätt. FiB:s Sigge Andersson har kollat närmare på en grön jul, från producent ända fram till recepten .

TEXT sigge andersson FOTO jens eliasson

EMMELIE CARLSSON ÄR en av butikens

D

et är lite trendigt att vara medveten om vad en stoppar i sig just nu. Matbutikerna har särskilda hyllor för ekologiska varor och de flesta restauranger erbjuder numera ett vegetariskt alternativ under lunchen.

I juletider, när köphetsen och frosseriet är som störst, brukar diskussionerna accelerera. Speciellt den eviga diskussionen om skinkan, dess ursprung, och om hur glad den varit fyller spalterna. Ofta bestämmer plånboken hur gott samvetet kan vara när en stoppar maten i varukorgen. En del går lite längre i sin strävan och stannar inte vid valen i matbutiken. I jakt på den nytfib 48

tiga, snälla julmaten ger jag mig ut i mina västgötabygder.

Mikael Hägg, 37, bor i Uddebo, en liten by i Tranemo i Västra Götaland, tillsammans med femton andra driver han ett kollektivjordbruk.

– Förra året gjorde vi det mesta för hand, och betalade någon bonde för plöjning. I år har vi köpt en traktor tillsammans vilket har förenklat massor. Sen är det ju fint att äga tillsammans.

Alla har ”vanliga” jobb vid sidan av.

Mikael själv är förskolelärare. Han är fackföreningsaktiv och ordförande i förbundets lokala samorganisation – en ak-

tiv militant. Och på fritiden bonde.

– Vi odlar på 0,7 hektar. Främst potatis, lök, bönor, morötter. Sen har vi en jordkällare tillsammans för potatisen.

Att han också är aktiv inom facket är ingen slump.

– Det är klart att det finns en koppling till ideologi, framför allt varför jag engagerar mig och i vad. Sedan har vi olika ingång i varför vi gör saker. Om man vill organisera folk måste man ju inventera behov, vad som går att göra, och vad det finns en mening att organisera kring.

I BORÅS DRIVER Frida Arvidsson med sina

kamrater en inköpsförening som heter Nära, en helt vegetarisk butik. I butiken är det mest medelålders kvinnor som botaniserar i hyllorna, de köper pasta, kaffe, valnötter och bredbart veganpålägg. Det är en ekolivs, öppen sedan september och den ideella förening som driver den skapades i januari i år. Förberedelserna har alltså varit många. Butiken är välfylld, de har färska grönsaker och nybakat bröd. I ett hörn finns en kafé-liknande plats, öppen för allmänheten – Responsen har varit mycket positiv.

Vi går inte runt än, men satsar på att utöka sortimentet och locka fler kunder.

kunder. Hon väljer att köpa så gott som enbart ekologiskt och är vegetarian. Till yrket är hon psykolog. Vi samtalar om varför hon gör dessa val och om julen.

– Jag tycker att djurindustrin är fruktansvärd. Strikt taget tycker jag det är etiskt är fel att döda andra varelser, men jag är också en pragmatiker som som tycker det är mycket bättre att få folk att käka mindre andel kött än att bli sura på dem för att de inte är veganer. Ur ett samhällsperspektiv gör det faktiskt större skillnad om en miljon människor låter bli att äta kött på måndagar än om vi har 50 000 hetidsveganer.

Vad gäller julen menar hon att det, ur ett psykologiskt perspektiv, är för att det bara sker en gång per år som vi tycker det känns så trevligt.

– Det handlar om symboliskt värde och hur vi människor laddar olika begrepp. Saker kan bli laddade av olika anledningar. Det kan vara att något är sällsynt, ovanligt och dyrt. När det finns praktiska begränsningar som gör att vi inte kan få hur mycket vi vill av en vara så blir den åtråvärd.

Hon förklarar att förr i tiden kunde inte människan slakta en gris närhelst man ville bara för att vi var sugna på skinka. Därför blev julskinkan och alla dess tillbehör eftertraktade. Julen var också

ett av de tillfällen då vi hade ett sådant överflöd som julbordet innebär.

Det bidrog till att göra upplevelsen av julbordet väldigt speciellt. I dag finns inte samma praktiska begränsningar och stor del av befolkningen har möjlighet att köpa hur mycket skinka de vill – när de vill. Vi har mat och lyxvaror i överflöd jämt. Dignande smörgåsbord och bufféer är nästintill vardagsmat, menar hon.

– Det finns en anledning till att långkok, surdegsbröd och inläggningar har blivit populärt igen. Tillagningstiden är en begränsning som kan hjälpa oss ladda måltiden med värde.

Hon menar att julmaten har en annan begränsning och det är att den kulturellt inte är accepterad att äta vid någon annan tidpunkt på året.

– Att vi inte ”får” äta den när som helst gör upplevelsen av den extra speciell och god. Med tanke på det så gör vi oss själva antagligen en stor otjänst när vi vi börjar konsumera julmust och andra julrelaterade varor redan i oktober.

Eftersom det här symboliska värdet finns, tradition, så är det svårt att byta ut maten mot något annat eller nytt. Någon annan mat än den traditionella har inte samma laddning och koppling för oss och hur god den än är så kommer den inte att ge samma upplevelse för oss eftersom den inte är psykologisk laddad – Här tänker jag att det finns ett starkt skäl till varför vegetarianer eller veganer kan vilja använda sig av köttimitationer som seitanskinka, en köttersättningprodukt. Helt enkelt för att idén om julskinka i sig skänker oss njutning och julstämning. Allt handlar ju inte bara om själva smaken. Faktiskt hänger väldigt mycket av vår upplevelse på sammanhanget. ■ ■

Smakfulla julrecept på nästa uppslag fib 49

t p e c e r l u j Gröna Sternerssons tofupuckar

fib 50

Skiva en aubergine och salta skivorna. Häll på salt och låt vattnet rinna ur dem. Lägg dem i valfri sillinläggning.tips på sillinläggning: Koka tillsammans en del ättika, två delar vatten och två delar socker.

Häll i lagerblad, kryddpeppar, nejlika och vitpeppar. Ställ att svalna, hacka morötter, rödlök och palsternacka fint. Lägg i tillsammans med sillfiléerna och låt stå i kyl minst ett dygn innan servering.

FOTO: LUCAS DE VIVO

Blanda: 3/4 dl havregryn, 1 msk potatismjöl, 1/2 dl vatten och låt svälla i tio minuter.

Blanda sedan i 2,5 krm salt, 2 krm peppar, 1 krm kryddpeppar, 1 krm ingefära, 1 krm nejlika.

Pressa ”puckar” mellan två matskedar och stek dem bruna i margarin.

Rödkål i ugn

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

Ca 1,5 kg rotselleri.

1,5 msk olivolja.

0,5 tsk salt.

Griljering: 1 dl svensk senap.

2 tsk vatten.

2 msk potatismjöl.

1 dl ströbröd.

Sätt ugnen på 175 grader. Skär bort skalet på rotsellerin. Lägg i en ugnsform.

Ringla över olivolja och salta. Ställ in i ugnen och tillaga tills rotsellerin är helt mjuk, ca 2 timmar. Höj ugnstemperaturen till 225 grader. Blanda samtliga ingredienser till griljeringen och bred blandningen över rotsellerin. Strö över ströbröd. Griljera tills det blivit en gyllene yta på rotsellerin, ca 10 minuter.

FOTO: LUCAS DE VIVO

Emmelies rotsellerijulskinka

Juice Bambinos veganska sill

1 litet rödkålshuvud (à ca 500 g).

2–3 gula lökar.

1 msk rapsolja.

1 tsk salt.

2–3 små röda äpplen.

1 dl valnötskärnor.

Sätt ugnen på 225°C. Skär kålen i bitar. Skala och klyfta löken. Blanda lök, kål och olja och lägg på en plåt med ugnspapper. Tillaga i 25 minuter i mitten av ugnen. Klyfta de skalade äpplena och lägg på dem och valnötter när det är tio minuter kvar. fib 51

KULTUR

Tiden är en dröm Filmserien Tiden är en dröm handlar om det moderna Sveriges framväxt och bygger uteslutande på stillbilder från 1800-talet. Första delen kom 1999 och året därpå fick regissören Jan Lindqvist en Guldbagge. Nu när den andra delen är ute har Folket i Bild/Kulturfront träffat Lindqvist för ett samtal om hans arbete.

N

»

TEXT magnus zackariasson FOTO eva wernlid

är Jan Lindqvist skapade Tiden är en dröm genomsökte han Sverige på samtliga kvarvarande fotografier från 1800-talet.

– Vi tog alla fotografier vi hittade: i länsmuseer, i de stora museerna, i specialmuseer och hembygdsmuseer.

Till slut var ”hela Sveriges kulturarv i fotografi” hopsamlat och utifrån detta skapades Tiden är en dröm, del ett och två.

– Det är första gången, tror jag, i historien som man har tagit fotografin på allvar, som källa för historieskrivning, säger Jan Lindqvist.

Under arbetet har han och hans team blivit experter på de insamlade fotografierna.

– Vi kunde se på ett foto vilket år det var taget, bara genom dess karaktär av pappersförslitningar och sådana saker.

GENOM ATT ORGANISERA bilderna ef-

ter när och var de togs framträdde också underliggande mönster i samhällsutvecklingen. fib 52

Det som kännetecknar ett fotografi är inte konstnärliga grejer utan att det är taget på en viss plats vid en viss tidpunkt.

– Det som kännetecknar ett fotografi är inte konstnärliga grejer utan att det är taget på en viss plats vid en viss tidpunkt.

Börjar man sortera efter detta så kommer det fram ett slags sociologisk historia knuten till bilden.

Enligt Jan har varje bild en uppdragsgivare, en yttre eller en inre, som tänker att fotot nog går att sälja någonstans.

– Det får till resultat att det är ett väl-

digt begränsat urval av verklighet som fotografi sysslar med. Antingen är det något nytt man vill visa upp eller så vill man manifestera sig i någon viss situation. Exempel på bildmotiv i filmerna är nya järnvägsstationer och broar, när kungen är på besök, när riksdagshuset grundlades och när den första 1-maj-demonstrationen hölls i Sundsvall.

SEDAN JAN BÖRJADE arbeta med Tiden är

en dröm på 1980-talet har han ofta saknat pengar, men den största utmaningen har varit en annan.

–Det grundläggande motståndet ända fram till nu, till och med när filmen visas, är att man har svårt att förstå att det går att göra långfilm på stillbilder. Det är en grundläggande fördom. Folk är lite ovana vid foto.

Många gånger har han nästan gett upp och flera gånger har han varit på väg att köra bildarkivet till soptippen. Tack vare “något slags ansvarskänsla för kulturarvet” har han ändå fortsatt sitt arbete. ■ ■

Se bilder från filmserien på nästa uppslag > fib 53

fib 54

fib 55

KULTUR

Spelade hemmabyggt instrument på Roskilde

– Det finns många yngre i dag som spelar äldre folkmusik och älskar det, berättar Anders Norudde.

Anders Norudde är både musiker och instrumentmakare. Han menar att folkmusik inte handlar om vilket arrangemang eller sound man väljer, utan om en inställning.

TEXT christer lundgren FOTO johan fredriksson

Vad innebär begreppet ”folkets kultur” för dig?

– Vad man lägger i begrepp som folkets kultur och folkmusik beror på vem man är, vilken sorts folk man identifierar sig med.

Det säger Anders Norudde, fiolbyggare och multiinstrumentalist, född 1960.

I år är han alltså 55 år.

– Min kompis, som växte upp med folkmusik, använde aldrig ordet; han fick höra att det heter ”beter” (bitar) och han använde aldrig orden låtar eller folkmusik. Sådan musik kan vara från Rumänien, USA eller Afghanistan lika väl som från Sverige. Själv förknippar jag begreppet med äldre spelmansmusik. Det kan vara gamla polskor från 1870 eller valser från 1940, och det är ju stor skillnad. Allmogemusik kan man också säga. Det finns äldre folkmusik och nyare folkmusik. En del kallar dansbandsmusik för dagens folkmusik.

– Det finns många yngre i dag som spelar äldre folkmusik och älskar det. De är ofta öppna och utvecklar den och tar in influenser från andra länder. Det är så vår egen folkmusik har utvecklats under århundradena. Man har blivit influerad av hit­resta musiker och gjort något eget av det.

Så har ju till exempel olika danser med deras musik uppstått här: vals, schottis, polska, polonäs, engelska, kadrilj och så vidare.

Sedan finns det intressanta lokala särarter över hela Sverige, och världen, där folkmusiken fortfarande har en stark tradition.

Medan jag intervjuar Anders Norudde per telefon håller han på att byta stämskruvar på en fiol i sin fiolverkstad. När fib 56

han inte arbetar där, snickrar han gärna på sitt fritidshus, en torpstuga, hugger ved eller går i skogen.

HAN ÄR EN SKICKLIG hantverkare och en

driven musiker som spelar en mängd olika instrument, däribland flöjter av skilda slag, vallhorn, säckpipa, fiol och hardingfela, moraharpa, nyckelharpa och dragspel. Vid de nordiska fredssamtalen i Degerfors i somras gav han ett bejublat prov på sin färdighet med olika instrument.

– Som tonåring i bruksorten Degerfors började jag spela gitarr, mest elgitarr och rock. Min far och farfar musicerade också, i kör och musikkår. Så råkade jag höra Kebnekajse på radio och smällde av fullständigt. Jag var väl 18–19 år då, och övergick till att spela på farfars fiol. Sedan ville jag lära mig allt om folkmusik.

Läste böcker och lyssnade. Sedan har jag tillägnat mig de flesta instrument som förekommer i nordisk folkmusik. Jag övar dagligen, mest på fiol och svensk säckpipa, för att hålla formen.

När Anders var 22 år jobbade han på järnverket i Degerfors, men ville inget annat än att komma ut i världen. Han for till Leksand för att lära sig reparera fioler under ett halvår.

–I stället blev det fyra år – den längsta utbildningen – och resulterade i ett gesällbrev.

1984 bildade Anders Blå Bergens Borduner tillsammans med Ulf Karlsson, Göran ”Freddy” Fredriksson, Stefan Ekedahl. Bandets musiker är dock sprida över landet, så det blir ganska sällan de spelar tillsammans.

– Hedningarna, som slog igenom på

1990-talet är mer kända; vi har spelat på festivaler i Europa och USA. Hedningarna bildade Anders Norudde tillsammans med Hållbus Totte Mattson och Björn Tollin. De gjorde musiken till teaterföreställningen Den stora vreden 1988 för Folkteatern i Gävleborg och gav ut en stor del av materialet på cd.

– Hedningarna utvecklade instrumentationen. Vi uppfann instrument för att få den klang vi ville ha. Inför en masspublik på Roskildefestivalens stora scen kunde vi slänga fram en stråkharpa.

I mindre sammanhang ”talade vi samma språk”, men med andra instrument.

ATT DET SKA VARA en viss typ av musik

som är folkmusik tycker inte Anders. Han menar i stället att det är en smakfråga vad för arrangemang och stil man väljer.

– Det kan vara symfoniorkester, som hos Hugo Alfvén, rock som hos Kebnekajse eller jazz som hos Jan Johansson.

Melodin är grunden, men formen beror på vem man själv är och om man spelar solo eller i grupp.

Mer än ett dussin cd-skivor, ensam eller i samverkan med andra, har Anders Norudde också på sin meritlista.

– Jag gör alltid mycket samtidigt. Jag är violinbyggare och multiinstrumentalist. Nuförtiden är jag mest hemma. Jag har två spelningar inbokade denna månad och en i nästa månad.

Vad har du för idoler?

– Det är svårt att svara på. De flesta är döda, spelar ålderdomligt och har rätt attityd. Det är huvudsaken. ■ ■

fib 57

Film.

Nu tar franchising över även på tv H TEXT gunnar harrius

ollywood har länge anklagats för att befinna sig i en kreativ kris. Larmrapporterna följer nästan alltid samma mönster: 1. En kritiker har sett en dålig storfilm, ofta en av filmerna i The Fast and the Furious-serien. 2. Kritikern ser över den lista med filmer som spelat in mest pengar de senaste åren. 3. Kritikern upptäcker att en av filmerna från The Fast and the Furious-serien funnits på topp tio tre av de senaste fem åren.

4. Kritikern skriver en arg krönika om Hollywoods kreativa kris.

Kritikförloppet må vara formelartat, men det ligger trots allt någonting i själva kritiken. Årets lista över de filmer som rent kommersiellt har gjort bäst ifrån sig är fylld av idel uppföljare och delar av fiktiva universa, så kallade franchises. I år är sju av de tio mest lönsamma filmerna franchises, men då väntas James Bond-filmen Spectre, den avslutande The Hunger Games-filmen och den kommande Star Wars-nystarten ta sig in på listan.

FÖR DEN SOM KÄNT att handling och

skådespelarinsatser väger tyngre än en films förmåga att sälja plastleksaker har tillflyktsorten stavats tv-serier. Fler och fler har upptäckt tjusningen med ett berättande där handlingen tillåts ta tid och karaktärerna kan få ett verkligt djup.

Draman som The Sopranos och Breaking Bad tog sig stora kreativa friheter under sin tid i etern och nådde miljonpublik över hela världen.

Tv-seriernas framgång har naturligtvis inte gått obemärkt förbi hos de stora fib 58

The fast and furious 7 – en av många filmer som blivit oändliga serier.

studiorna. Där det finns tittare, finns det plastleksaker att sälja. Seriejättarna Marvel har slagit sig in på marknaden med den obegripliga Agents of S.H.I.E.L.D. och den något mer högkvalitativa Daredevil. Främsta konkurenterna D.C. Comics har försökt med Batman-prequeln Gotham och med Flash. Samtidigt kommer spin-offs på The Walking Dead, och Breaking Bad, båda mer urvattnade och sämre varianter på originalen. ÄN SÅ LÄNGE finns det dock ett visst

nytänkande kvar hos tv-skaparna. The Americans, som nyligen avslutade sin tredje säsong, är mer fylld av intriger än någonsin men tillåts också leka med det tidigare så stela agentserieformatet.

I Europa firar franska Les Revenants, Gengångare på svenska, stora framgångar med ett mörkt och vackert bildspråk och alltmer komplicerade familjerelationer.

Men framtiden skvallrar om att kvalitetsdramer kan komma att ersättas av franchises. Inte mindre än 33 tv-serier baserade på tecknade serier är just nu på planerings- eller inspelningsstadiet, de flesta med Marvel eller D.C. Comics som avsändare.

KANSKE KOMMER franchisens intåg i tvserievärlden leda till en tydligare skiktning mellan blockbusters och smalare kvalitetsserier, på samma sätt som den gjort i filmens värld. När internet tagit över från linjär tv som främsta distributionskanal finns inte samma behov av att vara breda, tittarna går att hitta ändå.

När Marvel levererar den trettiotredje superhjälteserien i ordningen finns säkerligen utrymme för något spännande, roligt eller nyskapande.

Så länge det inte blir en serie av The Fast and the Furious. ■ ■

Mr. Holmes Regi: Bill Condon

Inte ens den världsberömda adressen Baker Street 221B i London fanns då författaren sir Arthur Conan Doyle, skrev sina fyra romaner och 56 noveller i tidskriften Strand Magazine om lägenhetens invånare vilka vi alla känner som Sherlock Holmes, mrs Hudson och doktor John Watson.

Egentligen ville Doyle inte skriva några detektivberättelser alls. Han ville skriva historiska romaner. Såväl den första romanen, En studie i rött (A study in Scarlet, 1887), som hela pärlbandet briljanta berättelser om den konsulterande detektiven gjordes som ett slags brödfödearbete av Doyle som hellre ville skriva ”riktiga romaner.” Han försökte till och med mörda sin hjälte. Första gången i novellen The Final Problem (Strand Magazine 1893). Men även senare, vid flera

Beasts of No Nation Regi: Cary Fukunaga

En bombastisk krigsfilm som utspelas i ett anonymiserat västafrikanskt land, som slås sönder av ett inbördeskrig.

Filmen är baserad på novellen med samma namn av Ngozi Okonjo-Iweala och ingår i Netflix eget utbud.

I början placeras vi i en safezone, alltså ett område där det för tillfället inte sker direkta strider och får där följa en familj. Men ganska snart kommer en rebellstryka och invaderar området, utan

andra tillfällen. Men liksom andra klassiska litterära gestalter visade sig Sherlock Holmes odödlig.

Den definitiva gestaltningen av Sherlock Holmes i brittisk tv stod Jeremy Brett för, så sent som på 1980-talet i Granada televisions klassiska serie. Brett var porträttlik Strand Magazines illustratör Sidney Pagets bilder av detektiven. Hans gestaltning var dessutom levande, spirituell och på det hela genial.

UNDER SHERLOCK HOLMES senaste remässans har han gestaltats i en uppsjö filmer och tv-serier bland annat i Guy Ritchies väl yviga filmer med Robert Downey Jr i titelrollen och Jude Laws Watson, samtidigt som BBC flyttade Sherlock Holmes från det viktorianska England till nutidens London, där Benedict Cumberbatch tolkar rollen med värdighet, men där Martin Freeman briljerar som Watson.

Men bara Jeremy Brett har tolkat Sherlock Holmes lika väl som Ian McKellen, i filmen Mr. Holmes som tillhör det bästa man kan se nu. Här möter vi en åldrig Holmes som sedan länge dragit sig tillbaka som biodlare i Sussex. Men ännu

är detektiven en modern vetenskapsman, övertygad om att problem förstås och löses med deduktiva metoder. Långt ifrån postmodernistiska kvasivetenskaper så finns kunskapen bland de bevis som hör den verkliga världen till. joacim blomqvist

att man förstår exakt varför. Vad exakt konflikten beror på avslöjas inte under filmens gång och det finns ingen möjlighet att förstå hur de opererar eller vilka grupperingar det är som strider med varandra.

Familjen tvingas fly. Pappan lyckas köpa en plats i en av de få bilar som ska åka till nästa säkra område, men bara mamman och ett spädbarn får plats. En ung pojke, hans storebror och pappan blir kvar. Både pappan och brodern blir snabbt dödade av rebellgruppen medan pojken lyckas fly. Han blir tillfångatagen av en annan rebellgruppering och tränas till barnsoldat. Vi får följa med när pojkens spärrar flyttas, hur han avrättar sin första fånge (som var en ingenjör som skulle laga en bro) och hur rebellgruppen blir mer och mer brutal desto längre kriget pågår.

Att filmen inte beskriver ett specifikt krig utan istället lämnar vilket land vi är i öppet är ett smart drag. Det är inte bara i ett land problemen finns. De finns i alla länder som inte befinner sig i toppen av produktionsstegen. Västvärldens törst efter mineraler som vi använder i våra datorer och mobiler slår sönder många länder. Korrupta regeringar hålls under armarna så länge de samarbetar och låter multi-nationella företag till en låg eller ingen avgift fördriva folk från sina hem för att starta gruvor. Det är helt enkelt så att det här är inget specifikt krig.

Tråkigt nog läggs lite för mycket fokus på action och häftiga scener och man saknar lite mer beskrivningar av vad som driver ett land till ett sådant sammanbrott som utspelas framför våra ögon. lucas de vivo

Ian McKellen.

FOTO: WIKIPEDIA

fib 59

Litteratur.

Kan vi rädda Europa?

Thomas Piketty Volante

Efter framgångarna med Thomas Pikettys bok Kapitalet i det 21:a århundradet ger nu förlaget Volante även ut en samling artiklar av författaren. Skriften består av ett sextiotal korta krönikor eller miniartiklar från den franska vänstertidskriften Libération, från 2005 till april 2015.

Avsnitten behandlar ett brett urval av ekonomiska stridsfrågor och vetter oftast mot sociala och nutidshistoriska perspektiv. Bredden på artiklarna gör att man kan tala om en veritabel lärobok i nationalekonomi från en vänstersocialdemokratisk ståndpunkt. Piketty är imponerande i sin belästhet och sina överblickar.

Peståren

Fabricio Gatti Övers. Margareta Zetterström Leopard förlag

Den italienske reportern och författaren Fabrizio Gatti skrev reportageboken Bilal – på slavrutten till Europa, om de afrikanska flyktingarnas väg genom kontinenten mot Europa genom Medelhavet, som nu kallas Dödens hav. Medresenärerna visste inte om hans riktiga identitet. Gatti dokumenterade resan på Wallraffvis förklädd till flykting. Boken väckte stor uppmärksamhet när den kom ut – en bok man länge bär med sig. Dess giltighet har sedan dess bara ökat med de växande flyktingströmmarna till Europa. fib 60

Recensionsredaktörer: Anna Karlsson och Carolina Westin Kontakt: recensioner@fib.se

Kommer läsaren ihåg Irlands katastofala situation 2009? Eller hur Luxemburg med Pikettys ord förvandlades ”till ett av världens värsta skatteparadis”? Läsningen av Pikettys korta krönikor är både berikande och uppfriskande för minnet.

TILLVÄXTTAKTEN I USA , Europa och

Japan har varit låg sedan 1980-talet.

Författaren är starkt kritisk till den nyliberala regim som utvecklade sig från 1980-talet och framåt. Så har bolagsskatten halverats inom EU sedan 1980-talet.

Han pekar vidare på bland annat avregleringarna som en av orsakerna till den spekulationsekonomi som resulterade i finanskrisen 2007–2008, med USA-banken Lehman Brothers konkurs 2008 som toppen på isberget.

En av författarens käpphästar är centralbankernas misslyckande. Dock ger han dem delvis godkänt under 2008–2009 när de tryckte sedlar i storleksordningen ”tiotals procentenheter av BNP” och lånade ut dem Nu har Fabricio Gatti utkommit med ett nytt stort reportage som skildrar hur våldet exploderade i Italien under början av 1990-talet, då staten och domstolarna efter decennier av tyst samförstånd med maffian, inledde en uppgörelse med den undre världen. Reportaget är baserat på bearbetningar av de händelser Gatti själv har varit med om. Det är ett reportage i romanens form. Det här sättet att blanda sinsemellan olika genrer har försvårat läsbarheten.

BOKENS HUVUDPERSON är den unge

kriminelle Rocco och den skildrar hans väg ut ur kriminaliteten. Fabrizio Gatti är inte bara bokens författare han är också en av bokens huvudpersoner. Är det då fiktion eller faktisk sakbeskrivning? Det blir oklart. Roccos väg ur kriminaliteten sker genom att han beslutar sig för att samarbeta med myndigheterna. Genom att bli en avhoppare är han ett fritt villebråd för maffian, ´ndranghetan. Genom

till låg ränta till privata banker.

Därvid undveks att dagens recession inte blev lika djup som depressionen på 1930-talet, med en arbetslöshet på 20 procent. Dock sitter EU kvar i en låg ekonomisk tillväxt, vilket Piketty tillskriver dess rigida, fördragsfästa politik.

Författaren tar upp den gamla kritiken mot Euroland som ett föga optimalt valutaområde. En penningpolitik utan kontroll av skattepolitiken blir kontraproduktiv.

Svagheten i Pikettys argumentation är att han, i sann vänstersocialdemokratisk tradition, driver tesen ”mer EU, inte mindre”. Som jag nämnde tidigare vill han att EU skall ta över skattepolitiken från medlemsländerna. De är kort och gott för små i dagens globaliserade kapitalism. Därför måste en federal konstitution skapas med gemensam statsskuld och euroobligationer. Med den varningen rekommenderar jag varmt Pikettys nya bok. ulf karlström att Gatti skildrar maffian med Roccos ögon kan man som läsare förstå logiken bakom brotten och våldet. Rocco är på många sätt dömd att vara en förlorare och vad gör man då? Brottet blev Roccos väg.

Den här bokens ambitioner är väldiga, att visa hur Italien tidigt korrumperades genom att ett samförstånd etablerades mellan maffian och staten direkt efter fascismens fall 1943 och hur sedan maffian etablerades som en stat i staten.

Maffians makt byggde på att den kontrollerade det statliga upphandlingssystemet, det vill säga de statliga utgifterna. Även om Peståren är onödigt besvärlig att läsa vill jag inte avråda någon att göra det. När man har läst den förstår man att Rocco kanske inte kunde göra något annat av sitt liv, att hans val kanske inte var hans. Det fanns ett samhälle omkring honom som gjorde honom till den han var. Den insikten är bokens seger. jan bergsten

Marcelle

Simone de Beauvoir Övers. Magdalena Sørensen Novellix

Simone de Beauvoir skrev sitt första skönlitterära verk (Quand prime le spirituel; ungefär När det andliga kommer först) före 30 års ålder, men det utkom inte förrän mer än 40 år senare. Det består av fem berättelser, var och en med en kvinna i centrum, som hänger löst ihop genom att kvinnornas öden korsar varandra.

Marcelle, en ganska kort skildring som nu har översatts till svenska, är den första av berättelserna.

Marcelle ser sig själv som exceptionell, är överdrivet sentimental och exalterad. Hon drömmer om ett liv i renhet.

När hon möter Denis ser hon i honom

Det inhägnade paradiset, om Islam och trädgårdskonsten Inger Berglund

Arkitektur Förlag AB

Inger Berglunds bok om islamisk trädgårdskonst, som var nominerad till årets trädgårdsbok, är en bok så vacker, så lärd, intressant och så annorlunda jämfört med vanliga trädgårdsböcker som det går tretton på dussinet av.

Den inhägnade trädgården uppkommer i Egypten, sprids och vidareutvecklas i Persien, Indien och Andalusien, så småningom med karakteristiska islamiska förtecken. Ordet paradis kommer

någon som står högt över de medelmåttor som hon tycker världen består av.

Med honom tror hon att hennes tankar kan få ”blomma ut”, att det ”tomrum” hon känner i hjärtat ska fyllas med själslig gemenskap. Men hennes förhoppningar infrias inte, det blir inte alls som hon har tänkt sig. Trots det accepterar hon sin roll, uppoffrar sig, ja, hon till och med njuter av att lida, av att förnedras.

Men hur länge kan hon gå helt upp i Denis utan att förlora sig själv? Kommer hon att kunna leva kvar i sin livslögn, i självbedrägeri?

REDAN I DET HÄR tidiga verket finns de teman som Simone de Beauvoir senare återkommer till under hela sitt liv: en skarp kritik mot den borgerliga katolska miljö som Beauvoir själv är uppväxt i – de sociala konventionerna, flickornas uppfostran och undermåliga skolgång, det religiösa hyckleriet, skammen över sexualiteten, tvetydigheten, självbedrägeriet. Marcelle är ett offer, men ett offer som själv tar på sig sin offerroll.

från det fornpersiska ordet pairi-daeza, som betyder muromgärdad trädgård.

Boken är rikt illustrerad med en mängd fantastiska foton från ett tjugotal parker och trädgårdar, vilka finns kvar än i dag, från det tidiga Persien, till morerna i södra Spanien (cirka 700–1492), och mogulerna i Indien och Kashmir (1526–1858). Här finns till och med ett foto från Baburs trädgård i Kabul, nu restaurerad och inte i ruiner som när jag besökte platsen i början av 2000-talet.

De vackra trädgårdarna beskrivs utifrån geografiska förutsättningar, och placeras i historiska och kulturella sammanhang. Med tanke på all förödelse som i dag äger rum i Mellanöstern känns det upplyftande att läsa om all den skönhet som skapats i islams namn. Trädgårdarna är i allmänhet inte avsedda för vandring utan snarare till meditation.

I dessa torra, ökenliknande områden blir vatten och skugga de viktigaste

Marcelles synvinkel, som dominerar historien trots att den berättas i tredje person, växlar på ett ledigt sätt med en kommenterande berättare. Vi kan därigenom känna med och för Marcelle samtidigt som vi förargas över hennes verklighetsfrånvända längtan efter mystik och hängivenhet.

Beauvoirs stil är precis, här finns inga onödiga utsmyckningar. Hennes beskrivning av sexualiteten är ovanligt detaljerad, utan omskrivningar, och jag kan inte låta bli att undra över ifall det var det som var en av anledningarna till att Quand prime le spirituel refuserades när Beauvoir ville ge ut den 1938. Här finns också en mild humoristisk ironi, vilket redan novellens inledningsmening är ett exempel på: ”Marcelle Drouffe var en drömmande, brådmogen liten flicka som redan tio månader gammal visade tecken på en särskild känslighet.”

Marcelle – en fin novell av den som senare skulle komma att skriva det banbrytande verket Det andra könet. marianne fors beståndsdelarna i trädgården, trots att vatten ju var en bristvara. Den persiske poeten Hafez skrev: ”Vila nära vattenströmmen Skåda livet gå förbi Vet att detta tecken räcker För att se förgänglighet.”

Kanske något att tänka på för oss som konsumerar alltför många plantor och prylar till våra trädgårdar. pia karlsson

»

En bok så vacker, så lärd, intressant och så annorlunda jämfört med vanliga trädgårdsböcker fib 61

RECENSION

Innan mörkret faller Björn Elmbrant Atlas

”Det enda vi lär av historien är att vi inget lär av historien” sa Oscar Wilde (efter Hegel). Björn Elmbrant har ambitionen att ändra på det, men det är tveksamt om han lyckas.

Han belyser ingående den politiska utvecklingen i Tyskland respektive Sverige under tidigt 1930-tal; nazismens framväxt och maktövertagande i Tyskland kontrasterat mot Socialdemokratins växande inflytande – och samverkan med Bondeförbundet – i Sverige, samförståndsanda och arbetsfred, markerat i Saltsjöbadsavtalet 1938, vars tillkomst är ”svår att begripa, om man inte tar oron i vår omgivning med i bilden”.

Medan Sverige har stått utanför världskriget, har Tyskland hundratusentals trasiga soldater, höga krigsskadestånd till segrarmakterna och revanschlusta

Den blå klänningen Michèle Desbordes Övers. Ragna Essén

Elisabeth Grate bokförlag

Michéle Desbordes skrev romanen Den blå klänningen redan 2004, men det är först nu den kommer på svenska. Den handlar om Camille Claudels gripande livsöde, löftesrik skulptör, som älskat att leka med lera redan som barn, som i sin ungdom var elev hos Auguste Rodin och sedermera också hans älskarinna. Hon växte upp i en småborgerlig familj med stort stöd från fadern och en mycket nära relation till sin yngre bror, Paul Claudel, en framgångsrik poet, konsul och ambasfib 62

efter att ha förlorat landområden. Likafullt kunde utvecklingen blivit en annan.

Den tyska arbetarrörelsens splittring och handlingsförlamning inför arbetslöshet och misär lämnade fältet fritt för nazisterna.

Under denna period omvandlades de svenska socialdemokraterna från ett löst parti, där man kunde tycka lite av varje, till ett hårt parti med tydligare ståndpunkter. Regeringsduglighet kräver partidisciplin: ”Takt, takt, hållen takten / den är mer än halva makten.”

PARTIET PRÄGLAS AV ledargestalter som

Per Albin Hansson, Ernst Wigforss och Per Edvin Sköld. Elmbrant framhåller särskilt Wigforss banbrytande och framsynta ekonomiska politik, som utmanade de konventionella ekonomerna. ”När de flesta andra länder i Europa får diktaturer eller auktoritära regimer slipper Danmark, Sverige och Norge.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att detta också är de tre länder där politiska allianser mellan bönder och arbetare kunnat slutas.” sadör i olika delar av världen. Hon var en kreativ och viljestark kvinna, något som fadern uppmuntrade medan modern snarast tycktes skämmas och gärna vilja gömma undan dotterns, på många sätt, egenartade beteenden. När fadern dog ordnade modern mycket snart, med broderns hjälp, en plats för Camille på ett mentalsjukhus. Hon hämtades, forslades dit och vistades sedan där de sista trettio åren av sitt liv.

BOKENS HUVUDTEMA är Camille

Claudels väntan. Hon sitter på en stol i sjukhusparken och väntar, år efter år, på sin älskade bror Paul. Mycket sällan besöker han henne men hennes hopp om att han plötsligt ska dyka upp och parkera Packarden och komma gående på vägen fram mot henne tycks aldrig försvinna. Sista gången de träffas, sju år innan hennes bortgång, tar brodern henne till havet. De vandrar längs

Det är en fascinerande historieskrivning med ett imponerande källmaterial, men vilka är lärdomarna? I bokens avslutande del gör Björn Elmbrant ett försök att beskriva dagsläget och ställer upp sju vägval som en orienteringskarta ”i striden för demokrati och människovärde” (typiskt nog utelämnar han freden). Boken utmynnar i välmenande men vaga råd om att inte underskatta vardagsvåldet och hotet från Sverigedemokraterna, att ”politiken måste ta kontrollen över kapitalismen för att rädda den” och att ”socialdemokratin borde gå i spetsen för att bryta dödläget”.

Här finns ingen ordentlig problembeskrivning, till exempel av EU:s nyliberala ekonomiska politik, maktförskjutningen från medborgarna till Brysselbyråkratin och partiernas bristande förankring bland väljarna, av Natos expansion och krigsaktivismen, av stödet till regimer med inslag av nazistanhängare. Mitt intryck är att Björn Elmbrant sitter alltför fast i konventionella problembeskrivningar och politiska lojaliteter för att kunna dra de lärdomar han borde dra av historien. christer lundgren stranden, hon i en ny, blå klänning som han aldrig tidigare sett och han i hatt och linnekostym. Hon vill gärna stanna kvar, lägga sig ner på stranden och låta sig sköljas ut i havet av vågorna, men brodern återbördar henne till sjukhuset.

Detta är deras sista möte och under hennes återstående sju levnadsår, talar hon aldrig mer.

FÖRFATTARENS SPRÅK , de bilder hon målar och den nästan hypnotiska effekt flödet i berättelsen får genom de långa meningarna som mest binds samman av kommateringar, gör mig som läsare näst intill andtruten. Språket är vackert och poetiskt medan upprepningarna av innehållet ibland kan kännas monotont.

Det är en bok som måste läsas sakta – sträckläsning är inte att rekommendera.

Det vore som att sträckläsa en diktsamling. agneta willans

Utsiktsplats Istanbul – Berättelser från turkfolkens värld Birgit Schlyter

Atlantis Förlag

Fanns han verkligen?

Sa han så? Svaren på frågorna är kanske och tveksamt.

Nasreddin Hoca ska ha levt på medeltiden och blivit tillskriven en rad dråpliga episoder. Han var spjuvern som alltid svarade på tvärs, men ändå hade en egen logik. Varför blåser Hoca på youghurten innan han dricker?

Därför att han bränt sig på varm mjölk och youghurt är ju gjord på mjölk. I en annan historia köper Hocas hustru lever till middag, men ger bort den till till

Tage Erlander Dagböcker 1968 Utgivna av Sven Erlander Gidlunds förlag

Under 1968 går Tage Erlander in på sitt sista år som statsminister och efter succévalet i september börjar han räkna dagarna fram till nästa höst då han planerar att avgå. En snygg sorti med flaggan i topp ett år efter valet. Inte som nutida partiledare. Han skriver då och då att han är trött, särskilt efter dagar med mycket inplanerat. Han menar att åldern (67) tar ut sin rätt.

Dessutom var han under detta år förkyld minst tre gånger. Partivännerna var inte alltid till stöd och glädje utan verkar ofta ha varit kritiska och lättstötta, ofta av fåfänga. Olof Palme och Bo Ringholm nämns i positiva ordalag liksom Ingvar Carlsson, medan Gunnar Sträng verkar ha gått sina egna vägar och Nancy Eriksson var en ren katastrof i en debatt om bostadsfrågan. De borgerliga ledarna,

grannfruarna. När Hoca frågar säger hon att katten åt upp levern. Då väger Hoca katten, den har samma vikt som levern. Hoca säger: ”Om det här är katten, var är då levern. Och om det här är levern, var är då katten?”

BIRGIT SCHLYTER har skrivit en essä-

samling om turkfolk i hela världen. Ofta beskriver hon hur historien används i nutiden. I det turkiska valet nyligen kommenterades valresultatet med anspelning på Hocahistorien ovan: “Om det här är en koalition, var är då rösterna? Om det här är rösterna, var är då koalitionen?”

Ett annat kapitel ägnas den uzbekiska poeten Nodira (Mohlaroyim, 1792–1842). Hon såg sig som en stor beskyddare av lärdom och skrev huvudsakligen ghaseler. Nodira propagerade bland annat mot krigshetsen bland de ledande kretsarna i Kokands styrande skikt, vilket hon själv tillhörde: fienden, var dumskallar, utom centerledaren Gunnar Hedlund som trampade i klaveret bara ibland.

TAGE ERLANDER VERKAR ha haft endast

ett förstrött intresse för årets minnesvärda händelser, Pragvåren och studentkravallerna. Att studenterna skulle ockupera kanslihuset tror han inte på men Hermansson får ändå en släng i ett uttalande. Händelserna i Tjeckoslovakien nämns bara helt kort: ”Naturligtvis har de borgerliga rätt när de bedömer läget så att Tjeckoslovakien har förbättrat vår position.” Året förflyter med resor och statsbesök. De egna talen är viktiga och bedöms vid varje tillfälle. Ett av de bästa i Göteborg dagen efter valsegern.

20 000 människor och ”sydländska scener efteråt”, skriver han.

Boken förmedlar ett intryck av att statsministern har varit mest intresserad av att åka till Harpsund och spela krocket och umgås med barn och barnbarn.

Många resor företas med bil och det verkar som om dagboken skrivs i bilen.

Hustrun Aina nämns i marginalen på ett ställe där Sovjetledaren Kosygin kommer på besök. Erlander skriver att han

”Den är kung som visar folket sin omsorg Om inte, är all säkerhet förgäves” Efter sin makes död blir hon i praktiken Kokands härskare, formellt genom sin unge son. Men makt är också farlig.

Efter att ha uttryckt sig hånfullt mot en annan ledare avrättas Nodira.

Bokens kapitel tar ofta avstamp i svenskars bild av Turkiet och turkfolk och fördjupar kunskaperna. Här får vi veta vad som hände efter Telia Soneras påstådda mutaffärer i Uzbekistan. Eller hur de nya staterna i gamla Sovjet förhåller sig till sin historia. Birgit Schlyter menar att Turkiet kommer att få en allt viktigare roll i en mångfacetterad värld. Hon beskriver både problem och möjligheter på denna väg. Det är en överraskande bok där tanketrådarna ofta flätas finurligt och Schlyters egna möten spelar en viktig roll. Inte minst mötet mellan historia och nutid. olof rydström är ”oroande” på grund av sin skräck för Tyskland, vilket kan leda till ”oöverlagda handlingar”. ”Östtyskland – fredligt, Västtyskland – onda, fientliga”. Vid en middag påpekar Aina att det var tur att gränsen drogs precis så att de onda och de goda tyskarna hamnade på varsin sida. Även om Erlander mellan raderna visar upp viss trötthet finns det en spänst i berättandet. Texten blir aldrig ointressant. Sonen, universitetsrektorn Sven Erlander, har genomfört sin uppgift med den äran när han har lyckats få ihop ännu en läsvärd bok om sin far, statsmannen, trots många oläsliga avsnitt som inte låtit sig tolkas. stefan estby

»

Även om Erlander mellan raderna visar upp viss trötthet finns det en spänst i berättandet fib 63

Korsord.

Scenen visar Hamsun, Quisling och Hitler som flyger över avrättade krigsfångar. En av dem är Henry Gleditsch, direktör för Tröndelag teater. Tillsammans med nio andra sköts han den 6–7 oktober 1942. Till höger står Winston Churchill och utanför bild finns en drömsekvens där Hannah, Hans och Mona flyr i en båt över till England.

HANNAH RYGGEN Svar ska inkomma innan den 10 januari med de hemliga orden till red@fib.se eller via post till ”Folket i Bild/Kulturfront Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm”. Därefter drar redaktionen en vinnare.

Första priset är boken Nobels fredspris, visionen som försvann av Fredrik S. Heffermehl.

Om boken: När Barack Obama fick Nofib 64

bels fredspris 2009 väckte det förvåning.

Hur kunde en president som förde krig i både Irak och Afghanistan betraktas som fredsförfäktare, det ord Nobel använde i sitt testamente för att beskriva pristagarnas främsta egenskap?

Den norska Nobelkommitténs beslut har blivit alltmer ifrågasatta. Fredrik S. Heffermehl har gått tillbaka till Nobels testamente och jämfört hans vilja med

kommitténs val. Han har granskat motiven bakom alla de pris som utdelats och kommit fram till ett förödande resultat: Nobels fredspris har omvandlats till ett pris som gagnar politiska och kommersiella intressen.

Ett tröstpris kommer också att dras – en gratis provprenumeration på 4 nummer att ge bort till en vän som ännu inte upptäckt FiB/K.

1894–1970 Svensk-norsk bildväverska. Studerade måleri för Fredrik Krebs i Lund samtidigt som hon var småskolelärarinna i Malmö. Efter giftermål med den norske konstnären Hans Ryggen bosatt i Örlandet vid Trondheim.

Hon färgade sitt garn själv och vävde ofta utan förlagor. Hennes bildvävar skildrar dels livet i hembygden och dels gisslar de med starkt patos diktaturernas våld.

Merparten av hennes verk finns på Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum i Trondheim.

Hannah Ryggens vävar ställs under rubriken Världen i väven ut på Moderna Museet i Malmö 31 oktober 2015 till 6 mars 2016.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska.

Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

Satirarkivet skapades, och drivs fortfarande, av Folket i Bild/Kulturfront efter att en större donation inkommit. fib 65

Folkets kultur

Vinylskivor mot tristess Fredrik Ramel, även känd som DJ Freddzor i duon Freddzor & Mossboll, spelar funkskivor på olika klubbar i Stockholm. Han berättar om en kultur som började hos folket och som, trots att den har kommersialiserats, fortfarande finns i en autentisk tappning.

O

text freddi ”dj freddzor” ramel

LOKALA KLUBBAR och radiostationer

brydde sig inte ett skit om ungdomarna i Bronx, men på DJ Kool Hercs fester kunde den som ville äntligen få höra det senaste inom det coolaste, riktat till en urban publik. Jimmy Castor Bunch, Booker T and the MG’s och soulens och funkens gudfader James Brown.

Det är i grunden en gör det självkultur, där man med ganska små medel

fib 66

FOTO: LUCAS DE VIVO

m man säger ordet ”DJ” tänker nog de allra flesta vid det här laget på överproducerad housemusik, ängsliga klubbkvällar och armpumpande höginkomsttagare som Avicii, Swedish House Mafia eller DJ Tiësto. Men jag föreslår att vi snurrar tillbaka skivan. Året är 1973 och den Jamaicafödde DJ Kool Herc har tagit med sig två vinylspelare, ett högtalarsystem och en back med slitna skivor till ett kvarter i New Yorkstadsdelen Bronx. Med en övermänsklig känsla för takt och melodi skapar han med hjälp av befintlig musik någonting helt nytt. Han lägger grunden för det som senare kommer att kallas hip-hop, och i förlängningen electro, techno och house.

Men det vet han inte nu. Det enda som finns i hans huvud vid det här laget är att han ska underhålla sin stadsdel, låta musiken bli en tillflyktsort efter ett 1960-tal av hård och blodig medborgarrättslig protest. kan skapa någonting storartat. För DJ Kool Herc innebar det att koppla ihop förhållandevis billig teknisk utrustning på gatan, låna skivor från föräldrar och vänner eller ge sig ut och fokuserat kasta sig ner i de lokala skivbackarna. Dagens unga DJ:s laddar i stället ner musikprogram för att producera mixtapes och hänger på sidor som Soundcloud eller

Beatport. Gör det själv-principen är ständigt närvarande.

Det är lätt att glömma bort, i en tid då DJ:ande snarast ses som ett självförverkligande och ett sätt att visa sin kreddighet medelst musiksmak, att det en gång i tiden stod för någonting samhällsomvälvande. Åtminstone i det där kvarteret i Bronx 1973. ■ ■ fib 67

UR ETT PÅGÅENDE ARBETE: ETT ANDRA ANSTÅND

KAPITLET ”STATUS” J TEXT jan myrdal

ag märkte att jag pratade mycket när jag – och Andrea som följde med – var på den årliga kontrollen hos min hjärtläkare Stellan Bandh.

Onödigt mycket. Antog att det tröttade honom. Men skälet var att jag upplevde vad jag inte kan beskriva annat än som en stark inre oro över att alla värden – Stellan hade, det var ju efter det som drabbat mig i Degerfors, beställt en osedvanligt omfattande serie prov, inte bara de som rörde hjärtat – dels som vanligt befann sig inom normala gränsvärden och dels sedan något decennium var oförändrade. Åldern sitter mig på genomsnittligt sätt i hörsel, syn och knän. Men medicinskt finns inget intressant att säga om mig annat än att jag är en normalt senil (i ordets verkliga mening) man på sitt åttionionde år. Jag är intellektuellt redig och det jag skriver tycks läsbart.

Men här finns en glipa. Om en sådan text som i Sverige är helt otryckbar i alla officiella pappersmedier (för de som ännu står mig någorlunda öppna som Folket i Bild/ Kulturfront och Proletären är den för lång, där bör jag hålla mig kring 6 000 tecken) får jag mail från Nya Argus i Finland: ”Bästa Jan Myrdal, här kommer korrekturet på din essä som kommer att ingå i nästa nummer, hoppas allt ser ok ut! Den är fantastiskt bra, berörande, engagerande, klok, vacker. Tack för att vi får publicera den!”

Nå, jag kunde också ta Frankrike som exempel. Eller Indien. Ty det är blott fib 68

här i Sverige jag har stängts av som när man vridit på en kran. Det har sina såväl politiska som kulturhistoriska förklaringar. Detta kan jag analysera, något har jag skrivit om det. Men visst stör det ty sedan några år är det på svenska jag skriver och tänker. En språkomställning kräver mycket, byta land och bostad om inte annat. Krångligt. Emotionellt hade det därför varit mig lättare om Stellan harklat sig och sagt: – Det är något allvarligt jag måste säga.

SOM DET NU ÄR tycks det hela bara vila på mitt eget omdöme att kunna veta och ta ställning när det är tid. Dement tänker jag inte låta mig bli. En min ungdomskärlek ringde mig för att meddela att hon fått vaskulär demens. Hon hade gått till läkare efter att ha märkt symptomen. Ty det finns tecken man kan lägga märke till. Ett par andra nära vänner brydde sig inte om symptomen och gjorde ingenting när de började bli också dem märkbara. Till slut kände de inte ens igen varandra när de på behandlingshemmet rullades in i var sin rullstol och möttes i samlingsrummet. De är nu döda. Men det döendet tog en dem otrevligt lång tid. Där skall jag vara vaksam.

FÖR ANDRA GÅNGEN har jag nu missat tiden på ögonmottagningen i Fagersta.

När jag ser på klockan är den 15:01.

Jag var inbokad 14:15. Visst sitter jag också denna gång vid tangentbordet

och skriver. Det är dock inte en glömska som ryms inom ICD-10-kriterierna för demensmisstanke. Den hör snarare hemma hos Freud: Vardagslivets psykopatologi.

Min ”glömska”, mitt motstånd mot denna ögonundersökning bör alltså undersökas. Jag vet ju hur synen förändrats. Det har blivit allt svårare att läsa liten stil, vänsterögat som fungerat som förstoringsglas har normaliserats och högerögat försvagats. Jag har gått hos optiker som konstaterat allt detta och menat att jag borde opereras. Varför vill jag inte det? Varför drivs jag att blockera den mottagningstid jag var så klart medveten om ännu för några timmar sedan när jag drack kaffe? Varför först ”dra tiden mig till minnes” när den är förbi?

Det är som med min ovilja mot hörselapparat. Vid undersökningen i Varberg sade läkaren att kurvorna (som jag också fick) var helt normala för min ålder. Men just därför behövde jag bara be om den. Vilket jag inte gjorde.

MED KNÄNA ÄR DET något annat. Där har jag på vårdcentralernas remiss noga röntgats och undersökts i Varberg som i Västerås. Specialistläkaren i Västerås har i detalj förklarat för mig varför en operation vore meningslös. Förslitningen kan inte omintetgöras. Åtgärder för knän och höfter skiljer sig åt.

Jag inser vad det nu rör sig om. Jag gör mig på något plan där nere beredd att bli fejg. Frågan blir då om detta är

förnuftigt. Varken syn eller hörsel är ännu sådana att de förhindrar arbete. Även om jag ingenting gör och inte går till någon läkare för hörsel eller syn skulle jag kunna fortsätta arbeta inte bara detta år ut utan även ytterligare några. Alltså lyfta upp denna snedvilja att äntligen få slut på det hela från gömslet under medvetandeytan till och över den ytan. Upp i solljuset. Då spricker det.

Trollen sägs göra så då.

NATURLIGTVIS ÄR DET otrevligt att vara

svensk författare och uppleva hur kranen vrids till och stängs av. Ensam om detta är jag dock inte. Det hör vår kultur till.

Vilhelm Moberg fick uppleva hur han sidoställdes och alltmer nedvärderades av akademiker från höger till vänster efter sitt försök att i ”Min svenska historia, berättad för folket” ge en annan bild än den nu gängse. Han menade att jag som då hade tillgång till press och media borde bättre bidra till att gräva ut det eländigt lögnaktiga och skandalösa officiella svenska femtiotalet än jag trots allt gjorde. Själv blev han i det typiskt svenska mothåll som nu drabbade honom som gubbe ”deprimerad” som de kallar det och skrev mig: ”Jag tyar inte längre”.

Sedan gick han ut i sjön och dränkte sig den 8 augusti 1973.

ELLER TA OLLE HEDBERG till exempel.

En svensk borgerlig realist. Med tonvikt på båda orden. Jag började läsa honom kring 1937. Den första av hans romaner som då grep mig och betydde mycket var Får jag be om räkningen! som stod i bokhyllan deras. Jag har allt han publicerat i biblioteket. Hans skildringar från svensk borgerlighet lika relevanta under hela hans författarliv. När det började vända för honom i kritik och bland köpande publik sökte förlaget i det längsta pigga upp honom genom att inför julhandeln se till att annonserna kunde meddela nya upplagor. (Helt sanningsenligt då antalet tryckta exemplar i var upplaga förkortades).

Men hustrun dog, publiken svek, kritiken blev alltmer oförstående, dottern dog och efter att under de sista veckorna

ILLUSTRATION: GUN KESSLE

Skriftställning.

bränt allt som kunnat bilda ett arkiv över honom som brev, fotografier, anteckningar och manuskript genomförde han den 20 september 1974 ett noga förberett självmord. Funnes liv efter detta hade det dock sedan spökat i Börssalen när den kämpande liberale antinazisten Olle Hedberg högtidligen på stol 6 i Svenska Akademien efterträddes av Nordisk Ungdoms ”Lillebjörn”, Lindholmsnazisten Per Olov Sundman med ett litterärt språk håligt som en skiva Emmenthaler när svulsterna från trettiotalet skurits bort. Tolv år senare letade Vilgot Sjöman fram likets obduktionsprotokoll för att kunna skriva Drömtydaren: min bok om Olle Hedberg.

Hur jag verkligen gör får andra så

småningom se. Jag kunde ju också drabbas av det som blev Alvas helvetesdöd.

Aktiv medlem av ”Rätten till min död” var hon men en misslyckad hjärnoperation lämnade henne sedan länge kvar i ett sorts liv låst inom sin skalle oförmögen att kommunicera med någon i yttervärlden.

Den som så vill får gärna om mig söka leta fram allt vad som kan finnas i den elektroniska rymden, i medicinska, politiska eller andra protokoll. I livet har jag inte brytt mig om någon sekretess och vad liket beträffar är det dött. Med någon den mig jag skulle känt igen under livet får dock resultatet av all sådan strävan inte mycket gemensamt. Men också det är likgiltigt. ■ ■ fib 69

Rätt&Rådligt.

ningen?

Vad händer i före ww.fib.se Se vår hemsida w

DET GÅR VISST ATT KOMMA NÄRMARE NATO

N

TEXT per åberg

atos generalsekreterare Jens Stoltenberg förklarade på ett Sverigebesök i mitten av november att det nästan inte går att vara närmare Nato än vad Sverige är utan att vara medlem. Men det går. Regeringen kommer under nästa år att be riksdagen godkänna det ”Samförståndsavtal om värdlandsstöd” (”Memorandum of Understanding”) med Nato som undertecknades förra året. Enligt detta avtal kan Sverige inbjuda Nato att engagera sig i operationer på svenskt territorium. Vi vet inte vad det slutliga värdlandsarrangemanget kommer att innebära. Det dokument som har skrivits under är bara ett ramavtal som ska fyllas ut med ett antal tilläggsdokument.

Dessa ska detaljreglera skyldigheter, åtaganden och ekonomiska förpliktelser.

Där kommer den verkliga substansen i avtalet att finnas. Förhandlingarna om innehållet i dem har med all säkerhet inte påbörjats och det är osäkert när de blir klara. Vi vet alltså inte vart detta avtalsförhållande är på väg och än mindre var det kommer att sluta.

MÅNGA UPPFATTAR NOG värdlandsav-

talet som en resurs i reserv, något som man kan ta till om det riktigt kärvar i relationerna med den store grannen i öst. Men det medför också förpliktelser.

Avtalets undertecknande innebär för Sveriges del vissa åtaganden vars hela räckvidd inte kan utläsas av ramavtalet men som Sverige inte kommer att kunna backa ifrån i de kommande förhandlingarna om innehållet i tilläggsdokufib 70

menten. Sverige åtar sig, exempelvis, att ha beredskap för stöd åt eventuella Nato-operationer. Stödet ska ligga på en nivå som ska anges i tilläggsdokumenten. När de är klara ska Sverige underrätta Nato om vilka resurser landet har att ge det avtalade stödet. Planeringen för samverkan med Nato måste nog påbörjas i mycket god tid. En anpassning av svensk materiel till Natostandard är säkert en självklarhet.

DET ÄR OCKSÅ SI OCH SÅ med den

ökade säkerheten. Sverige har alltid kunnat be om hjälp från Nato i ett trängt militärt läge även om Nato inte haft någon skyldighet att ge sådan hjälp. Värdlandsavtalet ändrar ingenting härvidlag.

Nato måste inte acceptera en på avtalet grundad begäran från Sverige att inleda operationer på svenskt territorium utan har full frihet att tacka nej. Om en sådan operation på svenskt territorium som Sverige önskar inte passar in i Natos planer i stort kan man kanske anta att Nato kommer att ställa sig kallsinnigt.

Det framgår av tredje kapitlet att alla aktiviteter som kommer att äga rum enligt avtalet kommer att vara Natoledda. Om en inbjudan från Sverige till gemensamma aktiviteter – som kan äga rum även i fredstid – accepteras tar Nato över. Natos policy och rutiner kommer att gälla. Det slutliga målet för en inledd operation bestäms inte heller av Sverige. Det fastställs i ett särskilt tilläggsdokument som ska grundas på ”operationsplaner”. Hur dessa ska upprättas framgår inte av ramavtalet.

En ”styrkommitté” för operationen ska inrättas men hur stort det svenska inflytandet blir i denna är oklart.

DET ÄR ALLTSÅ ÄNNU mycket rörande

det blivande värdlandsarrangemanget som är dunkelt men det ramavtal som är påskrivet ger anledning till vissa farhågor. Nato ingår knappast detta avtal för att organisationen gillar Sverige. Det kommer till för att Nato anser sig tjäna på det. Sannolikt ser man en möjlighet att flytta fram sina positioner mot öster.

Om vårt försvar successivt omformas för att stödja och samverka med Natostyrkor kan skillnaden mellan Sverige som värdland och som fullvärdig Natomedlem vara svår att uppfatta – inte minst från ett ryskt perspektiv. I så fall kan risken öka för att en konflikt som berör Sverige trappas upp i riktning mot en militär konfrontation. Det kan vara frestande för en svensk regering att söka förbättra sitt förhandlingsläge gentemot en annan stat genom att skicka en inbjudan till Nato att engagera sig i konflikten. Men när en sådan inbjudan har accepterats har ett skeende satts igång som Sverige inte har större möjligheter att påverka och inte kan avsluta på egen hand. Om å andra sidan Nato avböjer att delta är Sverige sämre ställt än om inget avtal funnits. Motparten vet ju då att ingen hjälp kan påräknas från Natohåll. Sverige kommer genom värdlandsavtalet att glida ännu närmare Nato eller, annorlunda uttryckt: avtalet placerar Sverige på ett sluttande plan som leder mot medlemskap. ■ ■

Missa inte vår hemsida

Tycker du inte att magasinet räcker hela månaden? Då kan du läsa mer Folket i Bild/Kulturfront på fib.se

»

RECENSIONER Inget fungerar väl bättre mot den nedstämdhet som följer av det höstmörker som nu sänker sig över vår stad än lite magi. Till de bästa formerna av magi hör film, och särskilt den kinesiska Wu xia-film som vi i Sverige så sällan ser. joacim blomqvist om kinesisk film.

»

KULTUR Att Liedmans diskussion om skillnaden mellan Marx och Engels i synen på famijefrågan/ sexualfrågan (sid 263) blir oskarp har sin enkla förklaring i att det band av MEGA där Marx excerperar från Owens debatt i ämnet publicerades först i fjol och han inte kunnat läsa det när han skrev. jan myrdal om Sven-Eric Liedman bok: Karl Marx.

En biografi.

»

DEBATT Över folkets huvuden har Natoanhängare närmat Sverige till Nato. Syftet har varit att göra steget kort till fullt medlemskap. Men alliansfriheten har tjänat folket väl och är starkt förankrad hos svenska folket. Den har hållit Sverige utanför två världskrig. ulf bjerén om Nato.

FOLKETiBILD/ KULTURFRONT

För yttrande- och tryckfrihet, för en folkets kultur och antiimperialism sedan 1971 och med start 1934.

MEDARBETARE DETTA NUMMER OMSLAGFOTO:

Staffan Axelsson.

MEDARBETARE:

Eva Wernlid, Mare Toomingas, Torbjörn Wikland, Staffan Axelsson, Hanna Strid, Britta Ring, Pelle Sunvisson, Kristina Eriksson, Hans-Magnus Meincke, Christer Lundgren, Karin Sunvisson, Peo Österholm, Peter Curman, Oskar Aspman, David Ericsson, Sigge Andersson, Magnus Zackariasson, Gunnar Harrius, Joacim Blomqvist, Lucas De Vivo, Agneta Willans, Olof Rydström, Marianne Fors, Jan Bergsten, Ulf Karlström, Pia Karlsson, Erik Forsgren, Carl Krantz, Fredrik Ramel, Jan Myrdal, Per Åberg, Hans Lindström.

»

REPORTAGE Det var i söndags larmet till stadens aktivister gick. Polisens och kommunens vräkning av lägret på Industrigatan i Sorgenfri var nu nära förestående. Inte så att romerna, varav de flesta är från Rumänien själva ville bo på tomten som är giftindränkt och direkt hälsovådlig att vistas på. joacim blomqvist om rivningen av rom-lägret i Malmö.

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • agera till försvar för yttrande- och tryckfrihet • främja en folkets kultur • stödja de antiimperialistiska krafterna.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen ska inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland.

REDAKTÖR: Lucas De Vivo.

WEBBREDAKTÖR: Joacim Blomqvist.

LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media.

KORREKTUR: Bengt Rydsjö.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Salamaah Abdul Karim, Christer

Lundgren, Britta Ring, Pelle Sunvisson, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Hans Öhrn och Peo Österholm.

ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se.

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K EKONOMI: ekonomi@fib.se REPORTAGE- OCH UPPLAGEFONDER: plusgiro 65 77 50-6,

FIB/K eller Swish: 1232240356.

FÖRENING: styrelsen@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr, Extratjockt nummer: 75 kr

PRENUMERATION

helår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår), utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr.

Mer info: annons@fib.se

MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts

in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2015.

FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

Nummer 1 kommer den 14 januari. Prenumerera! fib 71

posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Sista sidan.

fib 72

www.bonton.se