FiB 12-2010

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER12 2010 • 65 KRONOR

FOLKETiBILD ELSIE – VÅR TIDS MOA AMINS DOM ÖVER TRIADEN

BARA I FiB: ROY OM SIN KAMP

fibtolv2010

folketibild/kulturfronttolv2010

På egna ben sedan 1972

hans o sjöström

Vår tids Moa 16

Elsie Johansson har kallats vår tids Moa och det har hon inget emot. ”Men jag är Elsie”, säger hon. Nu kommer hennes nya dikt- och tankebok, Då nu är jag.

Folket i Bild har mött Elsie i Uppsala.

Foto: Jan Myrdal

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsbild: Franco Pagetti.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktion: Gösta Elmquist.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Lisa Forsberg, Solveig Giambanco, LarsIvar Juntti, Erik Paulsson Rönnbäck, Jonas Redmo, Per-Arne Skansen, Eva Wernlid, Peo Österholm.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Layout: Björn Folke Johansson.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr (sommaroch julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stödprenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet.

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

hans o sjöström

Arundhati Roy 25

Hon är anklagad för samröre med maoistgerillan, hon har flera gånger levt med arresteringshot över sig. Men när Arundhati Roy gisslar makthavarna i Indien så lyssnar de. I julnumret berättar Arundhati exklusivt i Folket i Bild om kampen mot ett av världens största gruvföretag.

sanna lindmark starkenberg

Lottas hemlighet 42

När DNs dåvarande utrikeskorrespondent Lotta Schüllerqvist kom till Gaza för mer än 25 år sedan blomstrade gatulivet. I dag är staden en bisarr blandning av misär och lyx.

Om detta och sin kärlek till Gaza berättar Lotta i sin nya bok Marnas hemlighet.

hillevi nagel sverigebilden 4

åke kilander ekonomi 21

lisa forsberg jorden runt 5

hans isaksson film 57

kurt junesjö krönika 8

jan myrdal skriftställning 60

gustav bådagård levande historia 10

ingemar folke rätt & rådligt 62

erik paulsson rönnbäck spelmonopolet 14

hans lindström serie 64

fibtolv

A AR TI KL AR !

LÄ S GA M LA OC H NY W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Protest över partigränserna

E

n lördag strax före senaste riksdagsvalet gick jag runt bland alla valstugorna på torget i Örnsköldsvik och ställde frågan: ”Varför ska Sverige ha soldater i Afghanistan?” Alla utan undantag var negativa till att Sverige skulle delta i detta krig. Till och med folkpartisten var emot. Den moderate representanten var den som hade det rakaste svaret: ”Det tycker jag inte om. Vi har ingenting där att göra” När vi från Folket i Bild senare samma lördag stod framför valstugorna med vår banderoll ”Ta hem soldaterna från Afghanistan” kom en valarbetare från Kristdemokraterna sakta vandrande förbi oss samtidigt som hon i försiktiga ordalag meddelade: ”Jag håller faktiskt med er”. Även om kriget i Afghanistan inte är den politiska fråga som vanligt folk för närvarande upplever som den viktigaste, är det ovan beskrivna ett uttryck för det stora gapet mellan topp och botten i det svenska partiväsendet.

»

Det är ett stort gap mellan topp och botten i partiväsendet. vis – för att uttrycka det milt – ett ytterst olämpligt beteende. Eller som före detta försvarsministern och talmannen, socialdemokraten Thage G. Petterson, mer direkt uttrycker det: ”När man vädjar om USA:s hjälp för att vinna den svenska opinionen, då är det uppåt väggarna”.

Vilka är orsakerna till att våra politiska ledningar mer och mer lösgör sig från vanliga partimedlemmar och väljare? Som jag ser det beror det på i huvudsak två samverkande faktorer.

De politiska partiernas folkrörelsebas har med tiden tunnats ut i och med att den lokala organiseringen blir allt svagare och medlemsantalen sjunker. Då sjunker också medlemsavgifternas bidrag till partikassan.

Det blir då nödvändigt för partiledningarna att hitta annan finansiering. Statens, landstingens och kommunernas ekonomiska stöd till partierna har ökat lavinartat och uppgår nu till mer än en miljard kronor. Mellan 2000 och 2007 ökade de med 40 procent, nästan fyra gånger inflationen under samma tid. Dessa stöd har partierna själva beslutat om. Det är då inte så konstigt att de politiska företrädarna kan lösgöra sig från sina medlemmar och väljare.

Det som verkligen accentuerar detta är Wikileaks avslöjande att Mona Sahlin och Urban Ahlin var för sig har haft hemliga överläggningar med USA:s Stockholmsambassadör och bett om hjälp med att bemästra den bångstyriga svenska opinionen mot det svenska deltagandet i USA:s krig i Afghanistan. Att som svensk politiker be främmande makt om hjälp med att bearbeta den svenska opinionen är naturligt-

kenneth lundgren ordförande i fib/k

Ge bort FiB i julgåva 285 kr för ett halvår Betala in summan till Pg 70 45 88-3 och fyll i prenumerantens information nedan.

Namn

Adress

Postadress ill. Robert Nyberg

Frankeras ej Mottagaren betalar portot

FOLKETiBILD Svarspost 110334400 110 00 Stockholm

fibsverigebilden

bild: hillevi nagel www.hillevinagel.se

fibjordenrunt

fib 5

Antalet diagnostiserade cancerfall i Falluja i Irak har fyrdubblats under de fem år som följde efter de USA-ledda striderna där 2004.

Det visar en studie publicerad i tidskriften International Journal of Environmental Research and Public Health.

Bakom studien står bland andra den brittiske strålningsforskaren och epidemiologen Christopher Busby.

På grund av muntliga rapporter om ökande antal fosterskador och fall av cancer i Fallujaområdet gjorde artikelförfattarna en enkätundersökning i Falluja bland 711 hushåll – eller 4 843 personer.

De fann att mönstret liknade det mönster av cancerfall som upptäcktes efter atombombsanfallet mot Hiroshima, där de överlevande hade utsatts för joniseringsstrålning och urannedfall. Förekomsten av cancer

Världens näst största tillverkare av öl, SAB Miller, underlåter varje år att betala mångmiljardbelopp i skatt i länder som Indien, Ghana, Moçambique, Sydafrika, Tanzania och Zambia, genom att kanalisera sina intäkter via skatteparadis.

Detta fastställer rapporten Calling Time: Why SAB Miller should stop dodging taxes in Africa, sammanställd av Action Aid och nyligen refererad i brittiska Guardian. Action Aids rapport visar att företaget förra året underlät att betala en femtedel av den skatt de borde ha betalat – och detta bara i de afrikanska länder där man är verksam.

hos barn i åldrarna 0–14 år var tio gånger högre i Falluja än i Jordanien och Egypten, som man jämförde med.

Barnadödligheten var 80 per 1 000 födslar i Falluja, jämfört med 19 i Egypten, 17 i Jordanien och 9,7 i Kuwait.

Undersökningen visar även förändringar i könsfördelningen hos nyfödda vilka tyder på genetiska skador.

Könsfördelningen i Falluja efter år 2005 var 860 pojkar per 1 000 flickor, jämfört med det normala 1 050 pojkar per 1 000 flickor.

Könsfördelningen bland nyfödda är en välkänd indikator på genetiska skador, eftersom minskningen i antalet pojkar som föds beror på att flickor har en extra X-kromosom, som de därför har råd att förlora vid genetisk skada, medan så inte är fallet hos pojkar. Även mönstret i könsfördelningen känns igen från Hiroshima.

Detta skulle betyda att SAB Miller har berövat afrikanska utvecklingsländer på 20 miljoner pund i skatteintäkter – en summa som motsvarar kostnaden för en miljon barns skolgång i något av de drabbade länderna.

Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD, uppskattar att de skatteintäkter som skatteparadis kostar den afrikanska kontinenten är flera gånger större än den summa som länderna får i bistånd.

Företrädare för SAB Miller tillbakavisar anklagelserna som förs fram i Action Aids rapport och uppger att bolaget har placerat de företag som kanaliserar intäkterna i skatteparadis som Schweiz, Mauritius och Isle of Man av historiska skäl, och att det inte har något med skatteflykt att göra.

Foto: SAB Miller plc

texter: lisa forsberg

fibdebatt

Vad tycker du? Skriv till: red@fib.se

Varför ska de sprängas i luften? wEn kommentar till intervjun med Sven Hirdman FiB 10 2010.

Sven Hirdman framträder i nummer 10 av FiB som en stenhård försvarare av Sveriges territorialvatten. Ända sedan ubåtskränkningarna under decennieskiftet mellan 1980- och 1990-tal har han hävdat att det behövs nya instruktioner för ubåtsjakt. Främmande inkräktare ska sänkas. Detta ska meddelas alla berörda makter så att de håller sig borta från svenska vatten.

Det påminner mig om en FiB-stämma vid just den här tiden. Då krävde en motion att stämman skulle uttala sig för att främmande ubåtar i svenska vatten skulle sänkas. En enkel och klar lösning som skulle hålla inkräktare borta.

Visst. Det här var en tid när krigsscenariorna var många och oron stor för att Sovjetunionen kunde gå till anfall västerut när som helst. Även inom FiB var sådana apokalyptiska tankegångar vanliga. Man kan alltså förstå att det fanns en bakgrund till rädslan för ryssen, även om den var dåligt underbyggd. Tio år efter ubåtskränkningarna fanns ingen Sovjetunion alls och den ryska ekonomi som den lämnat efter sig var körd i botten och har knappast blivit bättre sedan heller.

Något var alltså fel med tanken på de blodtörstiga ryssarna som bara väntade på ett tillfälle att kasta sig över oss och göra Östersjön till ett sovjetiskt innanhav.

Det hindrade inte att det var gott om förslag om att alla ubåtskränkningar måste mötas med full vapeninsats för att visa bolsjevikerna att här fanns inget att hämta.

Jag minns inte hur diskussionerna på FiB-stämman gick, bara att en del inlägg av vanligtvis förnuftiga kamrater var så blodtörstiga att de fick mig att må illa.

Jag yrkade avslag på motionen, mest därför att jag menade att den stred mot FiB:s inställning att alla som

»

Tio år efter ubåtskränkningarna fanns ingen Sovjetunion alls. slöt upp bakom våra paroller var välkomna. Att på en stämma ta ställning för tunga vapeninsatser mot möjliga, eventuella eller verkliga ubåtar med verkliga människor ombord skulle ju var detsamma som att köra ut pacifisterna från föreningen. Till min belåtenhet avslog stämman motionen. Pacifisterna fick stanna kvar i föreningen och kunde fortsätta att sälja tidningen. Dessutom hade FiB undvikit att ta på sig en roll som propagandist för krigsmakten.

Att samma hårdhänta resonemang nu långt post festum förs fram i tidningen av en före detta statssekreterare i försvarsdepartementet under Eric Krönmark tyder på att frågan fortfarande är aktuell bland högt uppsatta personer i den svenska statsapparaten.

Men jag har svårt att få blodtörsten mot inkräktande ubåtsbesättningar att gå ihop med Hirdmans förnuftiga åsikt att försvaret ska användas till att försvara Sverige. Och att dess resurser inte ska slösas bort på insatser i fjärran länder som Afghanistan. De som fanns ombord på ubåtarna på den tiden det begav sig önskade säkert, precis som alla unga män i militärtjänst, att de i stället satt hemma hos familjen eller på någon krog i Leningrad – eventuellt hemma i USA eller Tyskland – tillsammans med kompisar och flickvänner.

Varför skulle vi spränga dem i luften? Glömmer man bort den mänskliga aspekten blir den allra klaraste och tydligaste instruktion snart solkig av oskyldiga människors blod.

hans o sjöström

fib 7

Svenska studenter i knä på ockupanterna Samtidigt som kampanjen växer för en akademisk bojkott av Israel, i protest mot landets ockupations- och kolonisationspolitik mot palestinierna, väljer Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, att, via den europeiska studentunionen, ESU, delta i ett allt närmare samarbete med apartheidregimen. Nyligen deltog vice SFSordföranden i en konferens i Israel med motiveringen att den israeliska studentorganisationen ”ansökt om att få hålla konferensen och en majoritet röstat för detta”.

På konferensen, dit naturligtvis inga palestinier var inbjudna, kunde SFS-representanten lyssna på tal av Jerusalems borgmästare, Nir Barkat, ansvarig för den etniska rensningen av staden, och av propagandaministern Yuli Edelstein, själv bosatt i en illegal bosättning på Västbanken, som vill få studenterna att ”tänka om” och börja se ett Israel som, bättre än någon annan, ”bär de mänskliga rättigheternas, minoriteternas rättigheters och de moraliska värdenas banér”.

Samtidigt med att de svenska studenterna nu satt sig i ockupanternas knä fortsätter de palestinska studenternas svårigheter att, på grund av militärposteringar, murar och avspärrningar, alls kunna ta sig till sina universitet och skolor – och den palestinske premiärministern nekades nyligen tillträde till Jerusalem för att starta ett projekt för att upprusta 15 eftersatta skolor. Speciellt symboliskt är det att en del av konferensen hållits i just Jerusalem – vilket gör att SFS genom sitt deltagande indirekt legitimerar Israels anspråk på hela staden, inklusive den ockuperade östra delen.

Studenter har de senaste 100 åren ofta gått i spetsen för kampen för demokrati och frihet i olika länder. Men kanske är det helt enkelt så att de svenska studenterna inom SFS numera strävar tillbaka mot sin gamla historiska roll som goddagspiltar, mest intresserade av att fylla sina egna bukar, i ett samhälle med utbildning och frihet för de få och armod och förtryck för de många?

gunnar olofsson

ordförande i göteborgs palestinagrupp

Prenumerera på Folket i Bild Läs mer på www.fib.se

fibkrönika

Envishet b

L

ars jobbade sedan mer än 20 år som truckförare på ett av Sveriges största pappersbruk.

Han var förste man och lastledare och dessutom snabb. Avdelningsordföranden råkade höra en förman säga: ”Hade alla kört truck som han hade vi inte behövt mer än hälften så många.”

Men Lars hade ett ”fel”. Han var envis och påstridig och tog ingen skit från arbetsledningen.

En dag råkade han backa på en betongpelare i pappersmagasinet. Men vare sig pelare eller truck skadades. Arbetet i magasinet var hetsigt och vid den senare rättegången redovisade Lars foton som visade att nästan alla truckarna hade märken efter påkörning, det här var alltså något som hände nästan dagligen.

Men arbetsledningen hade fått sitt efterlängtade tillfälle att straffa den alltför självständige Lars, han flyttades omedelbart från sitt avancerade jobb till ett mycket enkelt jobb där man vanligtvis placerade nybörjare. Han fick ordentligt sänkt lön.

Men Pappers avtal innehåller som de flesta LO-avtal särskilda bestämmelser om löneskydd vid omplaceringar. Arbetsgivaren vägrade emellertid att betala omplaceringstillägg och påstod att Lars varit grovt vårdslös, inte bara när han körde på den här pelaren, utan flera gånger tidigare. Facket ansåg att det var fel och påkallade tvisteförhandlingar, förhandlade lokalt och centralt, men arbetsgivaren vägrade ändå att ge med sig.

Rättshjälp en okänd men bra medlemsförmån Tvister på arbetsplatser där det finns kollektivavtal löses normalt i förhandlingar, men blir man inte överens återstår bara för facket att gå till Arbetsdomstolen.

Men att gå till domstol och stämma en arbetsgivare kan bli väldigt dyrt. Om man själv driver och förlorar till exempel en tvist om uppsägning, och den risken finns alltid, kan det kosta så mycket som en halv miljon kronor i rättegångskostnader. Och det har ju ingen normal LO-medlem råd med. Därför kan arbetsgivaren

»

Rätten till rättshjälp är en av de bästa sakerna med fackligt medlemskap. när det gäller arbetstagare som inte är med i facket, begå brott mot lag eller avtal ofta utan att riskera skadestånd eftersom arbetstagaren inte har råd att gå till domstol och förlora.

Så därför är en av de bästa sakerna med att vara med i facket rätten till rättshjälp vid tvister med arbetsgivaren. Facket betalar då alla rättegångskostnader om man skulle förlora tvisten i domstol. I alla LO-förbunds stadgar finns det en bestämmelse om rättshjälp som säger: § x Rättshjälp Mom. 1. Rättshjälp kan beviljas av förbundsstyrelsen i följande fall: 1. till medlem eller avdelning, som för att kunna hävda sina intressen gentemot arbetsgivare måste vidta rättsliga åtgärder 2. till medlem, som genom sin anställning eller medlemskap utsätts för händelse som medför en rättslig tvist. Rättshjälp kan också beviljas avliden medlems rättsinnehavare. (Citerat ur LO:s normalstadgar för anslutna LO-förbund).

Rättsosäkerhet vid ansökan om rättshjälp Men det kruxiga är det lilla ordet ”kan” i texten ovan.

För man får inte rättshjälp i alla tvister, bara sådana där förbundsstyrelsen beviljar rättshjälp. Och det är ganska naturligt, för fackförbunden kan ju inte blåsa bort de andra medlemmarnas medlemsavgifter på tvister som är omöjliga att vinna.

När därför Lars ansökte om rättshjälp sade Pappers förbundsstyrelse att målet inte gick att driva med någon möjlighet till framgång, och att Lars därför inte kunde beviljas rättshjälp av förbundet.

Inom Pappers är fackförbundens avdelningar starka

fib 9

betalar sig och självständiga. Den avdelning Lars tillhörde tyckte att han hade blivit orättvist behandlad av sin arbetsgivare, och beslöt att på egen bekostnad driva tvisten, trots att förbundet inte hade beviljat Lars rättshjälp.

Advokat anlitades, tvisten stämdes in till tingsrätt (om inte förbundet vill driva tvisten utan medlemmen gör det själv, börjar tvisten i tingsrätt och kan sedan sluta i Arbetsdomstolen). I tingsrätten vek arbetsgivaren ned sig helt i en förlikning. Lars fick 100 000 kr, ett större skadestånd än vad han sannolikt skulle ha fått om han hade vunnit tvisten i sin helhet i domstolen.

Men saken var inte slut med det. Vid förlikning betalar vardera parten sina kostnader. De rättegångskostnader avdelningen betalt var ganska höga, det är inte billigt med advokat. Pappers avdelning i Hallstavik gillade inte förbundsstyrelsens beslut att inte bevilja rättshjälp. Avdelningen uppmanade därför alla avdelningar i Pappers att lägga en slant för att mildra kostnaderna för Lars avdelning. Om alla avdelningar betalade 6,25 kronor per medlem så skulle det täcka rättegångskostnaderna i tingsrätten, det hade hallstavikarna räknat ut. Och det blev en massiv uppslutning. Över en tredjedel av alla Pappers avdelningar betalade.

Men inte ens där tog det slut. Hallstavikarna gillade inte det där ”kan” i bestämmelserna om rättshjälp.

De tyckte att en medlem skulle ha rätt till rättshjälp om man hade behov av det. Avdelningen motionerade till Pappers kongress och fick igenom att målsättningstexten i förbundsstadgan kompletterades på följande sätt: ”Varje enskild medlem som får sina rättigheter eftersatta på arbetsplatsen eller den övriga arbetsmarknaden, kan påräkna förbundets aktiva stöd”.

Medlemsdemokrati i facket Ja, det gick ju bra för Lars (som egentligen heter något annat) säger du, men det är väl inget värde med en rättshjälp från facket, om man inte vet om man får hjälpen när man behöver den. Det är ju så dåliga vill-

kor att en sådan rättsskyddsförsäkring skulle man inte vilja teckna hos ett försäkringsbolag.

Men det är helt fel. När fackförbundet beviljar rättshjälp så går ärendet i regel till LO-TCO Rättsskydd som är fackets egen juristbyrå. Och 2009 drog fackets jurister in 283 miljoner kronor till de anslutna fackförbundens medlemmar.

Och det stannar inte med det. När arbetsgivarna vet att facket har muskler bakom sina krav i förhandlingarna och kan gå till domstol med duktiga jurister om man inte kommer överens, så är det självfallet mycket lättare att träffa bra överenskommelser i tvisteförhandlingar. Då får medlemmarna sina pengar utan att behöva gå till domstol.

Inte heller i Pappers är det så dåligt som det kan verka av Lars fall. Före Lars fall hade förbundet under en tidsrymd av 20 år, av cirka 20 ansökningar om rättshjälp bara avslagit två. Dessa två gällde avsked vid grov misshandel av en arbetskamrat och en allvarlig förfalskning av tidsredovisning. Det är normalt sådana fall som alltid är ”torsk i Arbetsdomstolen”, som vi jurister brukar säga.

Men det finns andra solskenspoänger i den här historien. För just det där lilla ”kan” i normalstadgorna är ju inte riktigt bra. Beslutet på Pappers kongress när de fixade till den förstärkta rättshjälpen i stadgan var därför en verkligt fin sak på två sätt. För det första innebar det en ökad rättssäkerhet för Pappers medlemmar. Men för det andra – och det är nästan det bästa – visar det att medlemsdemokratin i facket fungerar.

Så ta du och titta på ditt förbunds stadgar till nästa kongress. Kanske ditt förbund också skulle behöva en liten förstärkning av reglerna om rättshjälp, inte för att besluten inte fungerar, utan för att öka rättssäkerheten bland dina medlemskamrater.

kurt junesjö jurist

fibreportage

»

Myndighet eller stiftelse?

Eskil Franck väntar på besked framför Forumets pampiga pelare i Gamla Stan i Stockholm

fib 11

Debatten om Forum för levande historia är inte död. Efter JO:s hårda kritik frågar sig bland andra Forums överintendent Eskil Franck om myndigheten ska förbli en myndighet, eller bli en stiftelse. Eskil Franck och andra lär få vänta på svar, den planerade översyn som kulturdepartementet ska göra har inte påbörjats än.

Forum för tvister E

gustav bådagård text eva wernlid foto

tt antal montrar och bord står uppställda i Forum för levande historias lokaler i Gamla stan i Stockholm. En högstadieklass går nyfiket runt bland borden, tittar på bilder och läser texter. Utställningen heter ”(O)mänskligt” och handlar om rasbiologi och rashygien i Sverige. På små skyltar som även finns i lättlästa versioner får man reda på bakgrunden till Statens institut för rasbiologi som professor Herman Lundborg ledde mellan 1922 och 1935. Just Herman Lundborgs namn förekommer flitigt i utställningen.

Forum för levande historias överindentent Eskil Franck jämför utställningen med ”Middag med Pol Pot”, den utställning som efter två JO-anmälningar kritiserades kraftigt i ett beslut av justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger. Eskil Franck tog då beslutet att stänga ”Middag med Pol Pot”. Han ställer dock en öppen fråga om Forums övriga arbete.

– I ”(O)mänskligt” namnger vi ju ett antal aktörer, som till skillnad från dem som förekommer i ”Middag med Pol Pot” är döda. Frågan är om det finns en

w

fibreportage

principiell skillnad: kan man behandla döda personer hur som helst men inte levande? Det väcks många frågor av det här slaget, frågor vi måste fundera på.

JO Hans-Gunnar Axberger säger, utan att uttala sig i det specifika fallet, att det finns en principiell skillnad i ärekränkningslagstiftningen. Utrymmet är större när man behandlar döda personer.

– Lever man inte så kan man heller inte personligen bli kränkt. Det handlar då bara om att ta hänsyn till den avlidnes minne och de efterlevandes känslor.

På JO:s uttalande svarar Eskil Franck att han nu också är medveten om att det finns en principiell skillnad, och att det är bra att den komplikationen nu är utredd, inte minst för Forums framtida arbete.

Eskil Franck är övertygad om att ”folk i allmänhet” tycker att det Forum för levande historia gör är viktigt och nödvändigt. Han säger dock att myndighetsformen har kritiserats.

– Gör man om oss till en stiftelse med samma uppdrag skulle det ge oss ett större handlingsutrymme, det kan man konstatera i ljuset av JO:s beslut.

Nu har Forum för levande historia låtit två jurister titta noggrant på utställningen, som kommer att ändras och ställas ut igen. Exakt hur utställningen kommer att se ut när den öppnar igen är inte bestämt, enligt Eskil Franck.

– Jag kan i princip säga vad vi ska ta bort: namn, bilder, uppgifter och citat från de personer detta berör. Det handlar inte om alla fyra, till exempel vill ju Gunnar Bergström, som var en av dem som reste till Kambodja, vara med. Vi ska göra en bedömning av vem som är privatperson och vem som är offentlig, eftersom det handlar om att lyfta ut de privatpersoner som vi inte har rätt att utsätta för missaktning.

Eskil Franck berättar också att Forum för levande historia hädanefter ska ha en viss säkerhetsmarginal när man jobbar i framtiden. Dock poängterar han att JO inte har kritiserat utställningen i sig.

– Det JO pekade på var ju de här människorna som vi har kränkt och missaktat.

En av dem som anmälde utställningen var författaren Stefan Lindgren. Han säger sig ha varit kritisk till Forum för levande historia ända sen myndigheten instiftades 2003.

I den pågående utställningen ”(O)mänskligt” namnges döda personer. Det är en avgörande principiell skillnad, anser JO.

Foto: Tony Sandin

– Det är anmärkningsvärt att ett statligt verk ger sig in i ideologiska debatter. Historiker ägnar hela sina liv åt att bena ut sådana här saker. Då kan inte staten sedan komma och säga att den och den ideologin är så och så farlig.

Stefan Lindgren är positivt inställd till idén att göra om Forum för levande historia till en stiftelse. Han anser att det skulle lösa många problem eftersom Forum då skulle degraderas, de utställningar och skrivelser som skulle komma från stiftelsen skulle inte uppfattas som statlig sanning utan som inlägg i en debatt.

– Ett annat alternativ skulle vara ett forskningsprogram. Alla de miljoner som Forum för levande historia får skulle då underkastas de sedvanliga akademiska kriterierna. Vill någon forskare då ha del av de här pengarna skulle han eller hon få ansöka om anslag och motivera varför. Allt skulle kunna kritiseras i vanliga akademiska former.

fib 13

Enligt Stefan Lindgren är Forum för levande historia en del av en trend i Europa. I vissa länder, bland annat Österrike, Tyskland och Turkiet är det olagligt att förneka vissa folkmord.

– Man kriminaliserar vissa uppfattningar. Med staten som hjälp försöker man sortera upp i debatten, det är inte alls bra ur yttrandefrihetssynpunkt. JO:s beslut bidrar till att värna yttrandefriheten mot statliga ingripanden, inte till att begränsa den. Det är en seger för förnuftet.

Stefan Lindgren säger att han gärna skulle se att utställningen turnerar landet runt – men då under upphovsmannens namn och inte under statlig flagg.

I den senaste budgetpropositionen slogs det fast att Forum för levande historia ska genomgå en översyn.

Någon sådan har inte gjorts sedan myndigheten instiftades och Eskil Franck är positivt inställd till att verksamheten granskas.

– Dels är det en kvalitetsutvärdering, det ska undersökas huruvida vi gjort ett bra eller ett dåligt jobb. Dels tror jag att man kommer diskutera formen för det hela, ramverket kring vår verksamhet. Ska vi vara en myndighet eller inte? frågar sig Eskil Franck.

Leif Grundberg är chef på enheten för kulturarv och trossamfund på kulturdepartementet, som Forum för levande historia sorterar under. Han berättar att översynen inte är påbörjad än, och att man inte har bestämt sig för vilken form den ska ha. Han tycker inte att JO:s beslut gör översynen extra angelägen.

– Det här har ingen koppling till JO:s kritik. Beslutet om en översyn kom redan i budgetpropositionen. Vi hanterar det hela så snabbt vi kan, vi vill ju göra något bra av det här och känner oss inte pressade.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har tidigare sagt till SVT:s ”Kulturnyheterna” att hon tycker det är bra att Forum för levande historia tar sitt uppdrag på allvar, men att en myndighet inte ska hänga ut enskilda människor. Hon har tackat nej till att intervjuas av Folket i Bild och hänvisar till uttalandet i ”Kulturnyheterna”.

gustav bådagård journalist eva wernlid frilansfotograf

fakta w Den 9 september 2009 invigdes utställningen ”Middag med Pol Pot” på Forum för levande historia. Utställningen handlar om ”selektivt seende” och behandlar bland annat fyra svenskars resa till Kambodja (dåvarande Demokratiska Kampuchea) år 1978. w En kampanjfilm, ”Mao-glasögonen”, producerades också och visades på utställningens hemsida. Filmen har formen av en reklamfilm från 1970-talet där den fiktiva produkten Mao-glasögonen presenteras. De röda Maoglasögonen kan man enligt den ironiska filmen ta på sig om man är ”trött på folkmord” och bara vill se ”människor arbeta tillsammans i jämlikhet”. Filmen väckte mycket uppmärksamhet när den kom och kritiserades från flera håll, bland annat av Maria Rankka, vd för den liberala tankesmedjan Timbro, och av Jan Myrdal. w Utställningen och kampanjfilmen anmäldes till justitieombudsmannen av två personer.

Den fjärde november i år kom JO Hans-Gunnar Axberger med ett tiosidigt beslut där Forum för levande historia kritiseras kraftigt. JO skriver bland annat att man inom Forum för levande historia ”saknar insikt om de rättsliga begränsningar som gäller för en statlig informationsmyndighet”. w Enligt JO anser sig Forum för levande historia ha medborgerlig yttrandefrihet som en enskild person, vilket inte myndigheter har. Det allmänna måste respektera enskilda medborgares frihet och värdighet, enligt svensk grundlag. Forum för levande historias överindentent Eskil Franck skrev i ett svar på de JO-anmälningar som lämnades in att ”utställningen utför en naturlig aktivitet inom ramen för det uppdrag som regeringen givit till Forum för levande historia”. JO hävdar dock att även om utställningen är inom ramen för uppdraget så är det underordnat grundlagen, som begränsar myndigheters yttrandefrihet.

fibspelmonopolet Svenska Spels monopol kan inte stoppa de internationella spelföretagen. Och vill man det? Egentligen? Varför ställer då Svenska Spel ut 7 000 spelmaskiner i barer?

Nya insatser – nya offer D

et svenska spelmonopolet.

Fortfarande verksamt i och med att regeringen hittills valt att inte lyfta frågan – samtidigt som det inte fyller någon egentligen funktion på en marknad där svenska spelare kan nå privata aktörer på utländska servrar.

Internet: Det enda som krävs för att slå undan benen för det svenska spelmonopolet. Ett serverrum på en typisk svensk arbetsplats. Anonyma kontorslandskap, unga människor framför datorskärmar, stressade mellanchefer i inglasade mötesrum. Här vinner eller förlorar tusentals svenska spelare sina pengar varje dag.

Kunderna finns i Sverige – Kasinot på Malta. Mellan dem sträcker sig en 270 mil lång kolfiberkabel.

Den svenska lotterilagen ger det statliga Svenska Spel ett oinskränkt monopol på att bedriva alla former av kommersiella spel inom Sveriges gränser. Lösningen för de privata aktörerna har varit lika simpel som effektiv. Genom att härma hur den framlidne mediejätten Jan Stenbeck etablerade TV3 i London – och därmed kringgick den svenska TV-lagen – har spelföretagen lagt sig utomlands.

Tack vare EU:s lag om fri rörlighet för kapital kan pengarna flyta obehindrat mellan bankkonton i Sverige och servrar utomlands. Att flest spelföretag har valt att lägga verksamheten på just Malta

beror dels på Maltas låga företagsskatter, dels på den maltesiska spellagstiftningen som gör det enkelt för utländska spelföretag att bedriva verksamhet inom landet.

På ett villkor: att malteser inte kommer åt att spela på nättjänsterna. Allt för att inte utmana Maltas eget spelmonopol.

Det var hit till den karga Medelhavsön som Betssons chef Pontus Lindwall kom för första gången under sommaren 2006.

Huvudkontoret flyttades raskt över från London och personalen följde motvilligt med.

26-årige Tellef Igland lämnade Göteborg för två år sedan. Nu är han “operative manager” – en av omkring 200 svenska ungdomar på Betssons Maltaavdelning.

Ryanair flyger mellan Skavsta och Valetta två gånger i veckan. Sammanlagt beräknas omkring 4 000 svenskar vara bosatta på Malta – lejonparten är anställda i svenska spelföretag.

Från femte våningen på Betssons kontor breder huvudstaden Valetta ut sig som en sandstensdjungel med Mostakyrkans väldiga glob på andra sidan bukten.

– Det är fint att jobba här, särskilt när det är fint väder. Men någon gång flyttar jag väl tillbaka, säger han och återgår till samma koncentrerade min som tidigare.

På andra sidan av den europeiska kontinenten finns en ständigt kostymklädd Pontus Lindwall i ett ödsligt Stockholmskontor. Han leder företaget

fakta w

Svenska Spel

Bildades 1997 efter en sammanslagning av AB Tipstjänst och Penninglotteriet AB. I dag är Svenska Spel Sveriges största spelföretag.

Det ägs av staten, som ger företaget i uppdrag att anordna spel och lotterier. Svenska spel erbjuder sportspel, nummerspel och lotter i butik, på internet och i mobiltelefonen.

Företagets överskott 2009 blev 4,9 miljarder kronor. En dryg tiondel gick till Riksidrottsförbundets barnoch ungdomssatsning Idrottslyftet.

Resten av överskottet gick till statskassan.

Källa: Svenska Spel

över en videolänk.

– Det är utmanande, säger han.

I dag finns lite som talar för att spelmonopolet skulle avvecklas – även om det inte är särskilt effektivt med dagens status quo. I grund och botten är det inget parti som aktivt driver frågan om en avreglerad spelmarknad, inte ens den borgerliga alliansen. Ett skäl är att det inte går att plocka särskilt många politiska poäng på att driva en sådan linje, ett minst lika tungt skäl är Svenska Spel har blivit en kassako för statens finanser.

– För fem år sedan trodde jag att spelmonopolet skulle vara borta vid den här tidpunkten. Nu tycker jag inte att det känns

fib 15

På Spelberoendes riksförbund i Stockholm öppnar Kalle Åslund portarna för ett fyrtiotal personer som ska delta i kvällens gruppmöten.

– Det har blivit för djävligt. Spelreklamen finns i alla kommersiella tv-kanaler och det blir vanligare över internet. I dag får du en trisslott med kvällstidningen. De skulle aldrig bjuda på smakprov utanför Systembolaget, säger Kalle Åslund.

Scenerna på missbrukarmötet känns igen. Först presenteras de som är nya, sedan går ordet runt mellan besökarna.

Fem av sex är män, de flesta under 35 år.

Det är så den typiske nätspelaren ser ut: en man upp till 30 år, beroende av nätspel.

Ett enkelt fotbollsspel, två tv-skärmar. Till synes utan att skada någon. Om man inte är spelmissbrukare.

trovärdigt att säga så längre. Men i praktiken har det redan fallit. Den nya generationen väljer mellan Svenska Spel och de privata spelföretagen. Striden avgörs på marknaden, säger Pontus Lindwall.

I maj 2008 öppnade Betsson en spelbutik på Götgatan i Stockholm som en direkt provokation mot det svenska främjandeförbudet som förbjuder aktivt medverkande till att det spelas i utlandet. Samma år hamnade Betsson i domstol. Målet gick hela vägen till regeringsrätten som i oktober beslutade att inte ompröva kammarrättens dom. I dag har butiken stängt. Men på kuppen har Betsson fått ett rykte om sig att vara en rebell bland dem som vill se

ett avvecklat svenskt spelmonopol.

– Vi har inte försökt att bli en rebell för upprorets skull. Vi har bara strävat efter att få bort hyckleriet kring spelmonopolet.

“Hyckleriet” – som Betsson och övriga privata aktörer ser saken – handlar om att spelmonopolet försvaras med samma argument som alkoholmonopolet, det vill säga att förhindra att fler hamnar i missbruk. Därför har Svenska Spel vissa etiska riktlinjer om att inte uppmuntra spelande över en viss gräns. Men på samma gång satsade Svenska Spel omkring en miljard kronor på marknadsföring under 2009. Som en förberedelse inför en avreglerad marknad tror Pontus Lindwall.

– Det var en nätspelshajp kring 2005. Då slogs alla tidigare rekord i telefonsamtal och besök till våra föreningar i Sverige.

Hälften handlade om nätpoker. Med nya spelformer kommer det alltid nya människor som spelar. En del fastnar, säger Kalle Åslund.

Men trots att nätpokern har inneburit en kraftig ökning av antalet personer som spelar, är det fortfarande flest personer som hamnar i missbruk genom att spela på vanliga Vegasmaskiner, det vill säga på de omkring 7 000 maskiner som Svenska spel placerar ut på barer runt om i Sverige.

– Jag känner ingen som blir smartare av alkohol, säger Kalle Åslund.

Och det är någonstans här som det egentliga problemet finns. När inte ens det statliga alternativets omsorg för att förhindra spelmissbruket känns tillräckligt trovärdigt, blir det lättare för aktörer som Betsson och Unibet att peka på systemets inkonsekvens.

– Tre till fyra procent står för två tredjedelar av alla pengar som det spelas för.

Det är dem spelföretagen lever på – även Svenska Spel. Om de skulle plockas bort från spelmarknaden skulle de få stänga sin verksamhet. Spelandet är en verksamhet där företagen sparkar på dem som redan ligger, säger Kalle Åslund.

erik paulsson rönnbäck journalist paul mohlin fotograf

fibintervju

fib 17

Många anser att hon är vår tids Moa Martinsson. ”Det är inget jag väjer för. Men Moa tillhör min föräldrageneration”, säger Elsie Johansson, 79 år.

I vår kommer hennes nästa bok ”Då nu är jag”.

Vår tids Moa hans o sjöström text lill sjöström foto

D

en 29 april kommer Elsie Johanssons nästa bok ut.

Några dagar därefter fyller hon åttio år. Elsie hade länge haft en önskan att Bonniers skulle ge ut ett nytryck av hennes Samlade dikter 1979— 1989, tidigare utgiven som En bok för alla, men det stora förlaget två gånger avböjde hennes förlag två gånger. När man till sist ändrade inställning och beslöt att göra diktutgivningen hade Elsie själv hunnit bli tveksam och förkastade sin ursprungliga idé om en nyutgåva. Nu blir det i stället en helt ny dikt- och tankebok med namnet Då nu är jag. Den kommer att innehålla nyskrivna dikter och korta prosatexter varvade med ett mindre urval från hennes tidigare samlingar.

–Jag tyckte att det var litet fuskigt att bara ge ut en gammal bok, det måste bli något annat, dikter som har legat och grott inuti mig under de senaste åren, säger Elsie.

Nu närmar sig inlämningsdagen och hon arbetar med den nya boken natt och dag, helst långt in på nätterna. I mitten av december ska allt vara lämnat men hon

lyckas ändå klämma in en intervju. Någon brist på energi lider hon inte av. Det sprakar omkring henne när hon visar upp sin vackra lägenhet på femte våningen med utsikt både över Vaksala kyrka och Gränby centrum – ett väldigt köpcentrum där julkommersen redan ser ut att vara igång. Utan tvekan är det fler besökare i köptemplet än i kyrkan den söndag när vi träffar henne.

Det skulle kunna ses som en bild av Elsie Johanssons författarskap. Å ena sidan det pulserande folklivet kring köpcentret å andra sidan den helgade byggnaden och andligheten.

Det andliga är en betydelsefull bakgrund i hennes författarskap och i för henne själv.

Hon blev frälst redan som tioåring och var medlem i Svenska Missionsförbundets (numera Missionskyrkan) ungdomsförbund. Där ledde hon tidigt bibelstudier och lärde sig tala och framträda. I Uppsala läste hon inför konfirmationen för en präst som hette Stig Hellsten och sedermera blev biskop i Luleå stift.

Om det andligas betydelse för henne

berättade hon i radioprogrammet Vinter som gick i P1 på annandag jul 2009. I böckerna skymtar hennes grubblerier kring andlighet och själsdjup ofta snabbt förbi. Men i Vinter ägnade hon både tid och kraft åt att resonera om sådana frågor. Hon tyckte att man borde skriva om trosbekännelsen, framför allt den del som handlar om Jesus – ”avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria … korsfäst död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda ...”

–Varför ska inte avlelsen tillkomma genom en förening av kropparna, av könsorganen, frågar hon i programmet. Vad har formuleringarna i trosbekännelsen inneburit för synen på kvinnan? Varför talar man om den obefläckade avlelsen? Är den vanliga avlelsen befläckad, smutsig, äcklig? Vad betyder ett sådant synsätt för uppfattningen om sexualitet och kärlek?

Hon tror heller inte på någon uppståndelse i fysisk mening. Livet kan inte återvända till en död kropp.

Utifrån detta drar hon slutsatsen att hon inte längre kan kalla sig en bekännande

w

fibintervju

arbetsgivaren, och ingen frivillig kärlek från hustrun, som aldrig kunde förlika sig med att han gjorde henne med barn när hon bara var 16 år. Det som ofta skymtar fram i skildringarna är att kvinnorna hellre hade varit en sorts Jungfru Maria än att dras med män som kom hem och luktade svett och snus med brännvinskaggen under armen. ”Min så kallade far”, som Elsies egen mor sa om sin far, plåtslagaren Teodor.

Elsie själv fick gå i realskolan på den berömda flickskolan Magdeburg i Uppsala.

Under den tiden bodde hon tillsammans med sin pappa i ett så kallat spisrum på Repslagargatan, en slumgata i centrala stan. Under sängen hade hon sina böcker.

Det fanns utedass på gården och dit var man tvungen att gå i alla väder. Varje veckoslut reste far och dotter hem till Vendel, tre mil från Uppsala. Det fanns inga möjligheter att pendla den korta sträckan över dagen.

Hon var omtyckt i klassen och kamrater som inte klarade sina uppgifter själva bad henne om hjälp. Men några högre studier

»

Prästen ville gifta oss så snart jag fyllt 18 kristen. Men hon vill inte heller kalla sig ateist. Hon menar att Gud är en energi som ständigt omger oss och att det vi vet om de stora frågorna inte är mer än vad som ryms i en tesked.

Temat för hennes Vinterprogram var Josef, alltså Jesu far, som inte var hans far utan en förnekad och undanskuffad gestalt i kristendomen, trots att han tog ansvar för Maria, fast hon enligt den tidens synsätt och även efter kyrkans sätt att se det flera hundra år senare var en fal-

len kvinna som hade blivit gravid utanför äktenskapet och egentligen borde ha stenats till döds.

Beskrivningen av den undanskaffade fadern är ett återkommande motiv hos Elsie Johansson. Förebilden för pappan i trilogin om Nancy, Tå-Pelle, och Mjölken i Näckrosträdet är hennes egen far, en hårt arbetande man som arbetar och sliter hela livet men aldrig får ut mer än det minimala. Inte något uttalat erkännande från

blev det ändå inte trots hennes studiebegåvning och trots att hon tidigare hade haft en stark önskan om att fortsätta.

I stället blev hon kär, gick till sin konfirmationspräst Stig Hellsten och frågade om sexuella förbindelser före äktenskapet var synd.

–Jo, svarade Hellsten, det är synd, det finns inga undantag från den regeln.

Men jag tycker att det är bäst att jag viger er så fort du har fyllt arton år. Då var hon ännu inte myndig, men vid 18

fib 19

»

Jag är Elsie. Jag vill inte bli påverkad utan hålla fast vid min stil.

års ålder kunde man få dispens för att gifta sig. Äktenskapet varade i 55 år. En bild av det får man i Elsies femte roman Näckrosträdet (2004) som hon kallar en försoningsroman.

Hon debuterade inte förrän hon var nästan femtio år. Då utkom diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon (1976).

Men skrivit dikter hade hon gjort sedan hon var sju år. Försökte hon visa upp dem för någon anhörig fick ofta hon höra att hon gjorde sig märkvärdig och det gick inte an, man skulle inte ha ha andra intressen än den omedelbara vardagen.

–I min familjekrets har jag aldrig kunnat tala om kulturella eller andliga frågor.

De tyckte att det jag skrev inte angick dem. Under 1980-talet skrev jag krönikor i Upsala Nya Tidning. En gång när jag pratade med en av mina systrar i telefon sa hon: ”Ja, jag läste dom da’ i Upsala Nya”.

Inte att hon hade läst vad jag skrivit, hon hade läst om mig.

Många anser att Elsie Johansson är proletärförfattare, en del anser till och med att hon är vår tids Moa Martinsson. Det är inget jag väjer för, säger hon, men Moa tillhör generationen före mig, min föräldrageneration. Själv umgås inte Elsie särskilt mycket med andra författare.

Dels tycker hon att hon har kommit in så sent på den banan att hon inte har några jämnåriga att dela sina erfarenheter med.

Hon vill heller inte bli påverkad utan vill hålla fast vid sin stil. ”Jag är Elsie”, säger hon.

Sitt rotsystem har hon dock i arbetarklassens liv och leverne. Men någon ”vedspisarnas eviga besjungerska” vägrar hon att vara. Hennes ambition och förmåga sträcker sig längre än så.

Hon säger att hon har förunnats begränsningens välsignelse i stort och rikligt mått. Hon vill inte ”plocka frukter från träd som hon inte känner till” och är ytterst medveten om vad hon gör, trots att det ibland kan se ut som om hon inte kan skilja högt från lågt. I en högtidlig och nästan ålderdomlig mening kan det plötsligt smyga sig in ett ”kolla” eller något annat ord som inte alls verkar höra hemma där. Men det ska man inte låta lura sig av.

–Jag är oerhört medveten om vad jag gör och arbetar långsamt. Jag läser upp det jag skrivit högt och vill hålla min egen rytm. Som någon kritiker har sagt är mitt språk elsiska.

–Om man ser på dem som i dag kallas arbetarförfattare är de flesta av dem journalister. Några riktiga autodidakter finns inte. Men jag är en sådan, och så finns Aino Trosell, som själv har arbetat, till exempel som kranförare. Vi har blivit goda vänner under senare år. Och så naturligtvis Kjell Eriksson. Vi träffas inte så ofta, eftersom han är i Sydamerika en stor del av året.

Vi berättar för henne att Kjell Eriksson nu håller på att skriva sina memoarer och att första kapitlet som vi har hört honom läsa är lysande.

–Åh, vad roligt. Jag har sagt till honom att sluta med sina kriminalromaner.

Du kan så mycket mer brukar jag säga.

Framför allt är han en mycket fin skildrare av människor.

Elsie Johansson började arbeta på posten i Uppsala när hon var 17 år. Då var postverket Sveriges största arbetsgivare med en mycket stor personaltäthet. Posten erbjöd också internutbildning, avancemangsmöjligheter och praktik på olika platser i landet.

–Man kan grubbla över om man levt det liv man borde ha levt. Om jag inte hade blivit så kär när jag var ung utan i stället gått vidare till högre studier skulle jag ju inte ha varit den jag är. Hade det varit bättre? Jag väjer inte för att säga att det är en obegriplig nåd att jag fick gå i realskolan. När jag har en framgång brukar folk säga till mig: Du är värd det.

–Är inte alla människor värda att det går bra för dem? Min pappa som slet och arbetade hela livet utan någon särskild belöning – var inte han värd något bättre?

Jag tror på Nåden utan att för den skull tro att det finns en gubbe med gloria kring huvudet som sitter någonstans och petar med en pinne och bestämmer hur det ska gå för var och en.

Elsies slutsats är : Man får själv stå för sitt liv och sina handlingar och göra det bästa av det som står en till buds.

hans o sjöström författare och översättare lill sjöström foto

fibnoterat

När ska Obama kräva en ursäkt?

Björn Folke Johansson

Gösta Elmquist

Nya på Folket i Bild Från nummer 12 har Folket i Bild fått en ny redaktion.

Gösta Elmquist har tillträtt som redaktör och Björn Folke Johansson som layoutare.

w Japans kejsare fick Nobels fredspris 1935. Denna satirteckning av William Gropper fanns i Vanity Fair i augustinumret samma år. Teckningen orsakade en diplomatisk kris mellan Japan och USA. Den japanska regeringen krävde en officiell ursäkt.

Barak Obama fick Nobels fredspris år 2009. Den amerikanska regeringen har inte hört av sig med något krav på ursäkt.

Man har förmodligen inte förstått att det var fråga om satir.

Gösta är frilansjournalist sedan ett tiotal år. Tidigare har han arbetat som reporter på ett stort antal dagstidningar, kvällstidningar, magasin, radio och tv. Han har också varit redaktionschef för flera dagstidningar och nyhetsprogram inom SVT och är sedan tio år även lärare i journalistisk vid Poppius journalistskola i Stockholm.

Björn är frilansande grafisk formgivare. Han har tidigare formgivit och producerat bland annat tidningen Stadsbyggnad och Swedish Firefighters. Björn formger både webb och print.

Gösta och Björn nås både via red@fib.se och deras hemsidor: www.elmquistmedia.se www.folkeheladagen.se/blog/

Så minns vi Krister Gidlund

Fel om FiB

Bokförläggare Krister Gidlund har gått bort. Jag minns när vi hade IB-kommittén och ville ge ut en bok med olika reaktioner på fängslandet av IB-avslöjarna. Då ställdes frågan: Vilken förläggare vågar ge ut detta? Svaret kom blixtsnabbt: Gidlunds.

Naturligtvis. Det var ju Gidlunds som gett ut Peter Bratts ”IB och hotet mot vår säkerhet”. Med Ylva Holms hjälp - hon arbetade då på Gidlunds - fick IB-kommittén snabbt accept på att ge ut ”Röster om IB” 1974.

Man säger att i nöden prövas vännen. Det stämmer väl in på Krister Gidlund. Modiga förläggare växer inte på trän.

Hej! I Pär Sandins artikel i novembernumret av FiB finns ett fel. Han skriver om att det bör "vara på sin plats i en socialistisk tidskrift att påminna om...". Men FiB är ju inte en socialistisk tidskrift utan en partipolitiskt obunden tidning och förening öppen för alla som stödjer de tre parollerna i plattformen.

stefan lindgren

margareta zetterström

Kanske är det fler läsare än jag som reagerat på detta?

Vänliga hälsningar

fibekonomi

fib 21

”Triaden i Nord – USA, EU och Japan – försöker lägga beslag på resurserna i Syd för egen del. Det innebär att 20 procent av jordens befolkning tar allt.”

Samir Amin, en av vänsterns mest inflytelserika ekonomer

Amins dom över Triaden åke kilander text eva wernlid foto

S

amir Amin var huvudperson på konferensen ”Utmaningar för den afrikanska vänstern” på ABF. Han kom direkt från Dar es Salaam till vintern i Stockholm, deltog mycket aktivt i alla sessioner och lät sig sedan intervjuas en dryg timme.

Han fyller snart 80, har varit aktivist i över ett halvsekel och verkar kunna hålla på lika länge till. Folket i Bild och den förra intervjun kommer han ihåg – den översattes av en NGO till franska och engelska och ligger på Third World Forums hemsida. Så vi fortsätter där vi slutade.

resulterade det i hundratals miljoner utstötta bönder som inte kunde sysselsättas i industrin. Problemet ”löstes” genom en omfattande emigration till USA och Australien. Den processen tog flera hundra år. Det är därför som vi i dag kan leva som vi gör i Europa. Men i främst Asien och Afrika är det annorlunda. Där finns tio gånger så många bönder som kan ställas på bar backe inom några decennier. De har ingenstans att ta vägen, kan inte emigrera. Den lösningen finns inte längre. Perspektivet blir ett världsomfattande apartheidsystem, oändliga kåkstäder och folkmord.

I sin nya bok går Amin grundligt igenom behoven och förutsättningarna för jordreformer i olika länder. Läget har inte blivit ljusare.

–När det europeiska jordbruket rationaliserades

Kina och Vietnam har dock bättre förutsättningar att hantera situationen. Där har jorden historiskt ägts kollektivt och har under den kommunistiskt ledda uppbyggnaden efter revolutionerna bevarats under

w

fibekonomi

fib 23

fakta

»

Kinas medelklass traktar efter ett liv på västeuropeisk nivå och med dess livsmönster.

Det är en illusion, fysiskt omöjligt.

w Samir Amin intervjuades i Folket i Bild nr 2/2006 då nyliberalismen knakade ordentligt i fogarna.

Miljarder bönder främst i Asien och Afrika hotades av utplåning om jorden förvandlades till en handelsvara.

Och vi diskuterade Kinas möjligheter att nå ikapp västvärlden ekonomiskt. År 2008 sprack finansbubblan som inte bara rörde finansvärlden utan framför allt markerade en ny fas i världskapitalismens allmänna kris. w Samir Amin har under de senaste åren i flera böcker gett en fördjupad analys av det nya världsläget och diskuterat motståndet mot vår tids kollektiva imperialism i form av Triaden dvs. Förenta staterna, EU och Japan. I den nyutkomna ”Ending the Crisis of Capitalism or Ending Capitalism” (se recension på www. fib.se) ställer han frågan på sin spets.

offentlig kontroll. Det ger staten möjlighet att någorlunda rättvist fördela nyttjanderätten till bönderna, utveckla familjejordbruken och undvika en okontrollerad inflyttning till städerna.

Kinas ekonomi växer rekordsnabbt. Stora delar av medelklassen och även folket traktar efter ett liv på västeuropeisk eller amerikansk nivå och med dess livsmönster.

Det kan synas uppnåeligt under överskådlig tid, men är en illusion som är fysiskt omöjlig.

Kinas kommunistiska parti antog nyligen en femårsplan. Tre frågor prioriterades högst: minska inkomst-och förmögenhetsklyftorna, bygga ut de sociala trygghetssystemen och att tackla miljöproblemen.

Men ledningen har avhänt sig flera redskap under de senaste tre decenniernas snabba utveckling genom privatiseringar och passiviserade fackföreningar.

Möjligheterna att lyckas kan ifrågasättas men Samir Amin är mer positiv.

–Jag har träffat en hel del kineser närmast under det absoluta toppskiktet.

w

fibekonomi

»

Världen är i kaos … Proteströrelserna måste politiseras. De behöver visioner om framtiden.

Ungefär hälften av dem som är involverade i ledningen av ekonomin är mer högerinriktade och, som sina motsvarigheter i väst, bara intresserade av tillväxt, konkurrenskraft och så vidare. Men den andra hälften i den politiska ledningen och administrationen har ofta annan bakgrund, är mer vänsterinriktad och ser problemen. De har fortfarande en hel del styrmedel att tillgå.

De kan göra framsteg och komma en god bit på vägen.

Och de vet att för att kunna stå emot imperialismen måste de ha folkets stöd.

Konflikten mellan Nord och Syd rör främst jordfrågan och kontrollen av jordens naturtillgångar. Den i Nord drivande Triaden, Förenta staterna, EU och Japan, försöker lägga beslag på resurserna för egen del det vill säga. för cirka 20 procent av mänskligheten, medan resten blir utan. Finansoligarkin och imperialismen jagar efter avkastning på kapitalet som de alltid har gjort.

-En del stora länder i Syd har kommit så långt att de kan mäta sig med USA på vissa begränsade områden.

Men vi bör komma ihåg att Kina liksom andra ”utvecklingsländer” (”emerging countries” och ”tigrarna”) hör till Syd. Och Kina är antiimperialistiskt. Triaden kan till exempel få igenom sina förslag utan problem på G7-möten men när G20 träffas, där Kina, Indien, Brasilien med flera ingår, blir den numera ofta nedröstad i till exempel valuta- och miljöfrågor.

Samir Amin förutspådde 2002 att det neoliberala experimentet skulle sluta med en krasch inom tio år – det dröjde sex år. Få brydde sig vid den tiden.

–När jag 2002 skrev att finansialiseringen var systemets akilleshäl, inbjöds jag till ett land, Kina, för att diskutera ämnet. Det var till det kommunistiska partiets centralkommittés skola. De är faktiskt mer uppmärksamma på förändringar i världen än många

andra. Numera finns de flesta av mina läsare i Kina.

Böckerna brukar först översättas till kinesiska, därefter till arabiska och spanska och sist till engelska.

Och aldrig till svenska, tillägger jag missmodigt. Amin möter ofta argumentet att så många svenskar läser engelska och vi blir snabbt överens om att det inte håller, särskilt inte för denna typ av litteratur.

För att stå emot Triaden krävs, anser Amin, en världsomfattande antiimperialistisk och demokratisk rörelse.

Den måste bygga på solidaritet mellan folk och länder främst i Syd och med stöd av folken i Nord. På sikt måste socialismen bli målet – någon annan utväg finns inte. Men Amin är pessimistisk.

–Världen är i kaos och de rörelser som står för motståndet mot Triaden är splittrade och fragmenterade.

Proteströrelser som till exempel motståndet mot pensionsreformen i Frankrike kan uppstå och bli stora, men falnar av efter en tid. Rörelserna måste politiseras. De behöver visioner om framtiden.

Nyckelfrågan är att bryta Förenta staternas militära makt, upplösa Nato, och finansoligarkins makt (expropriera de stora monopolen) så att produktionen kan inriktas på folkens behov. Det är en långvarig historisk process där socialismen måste utvecklas av folken i praktiken. Lösningarna blir säkert mycket olika beroende på ländernas historia och förutsättningar, till exempel formerna för en demokratisk ledning av produktionen.

–För mig är socialism – och kommunism – inte bara ett produktionssätt som är mer effektivt än kapitalism och med bättre inkomstfördelning. Det är ett högre stadium av mänsklig civilisation.

åke kilander frilansskribent eva wernlid fotograf

fibdokument

En vass penna mot förtrycket

Arundhati Roy, författare till romanen De små tingens gud, som belönats med Bookerpriset, lever farligt.

Hennes vassa penna väcker ont blod i Indien. Senast drabbades hon av statens onåd för att hon hade uttryckt sitt stöd för frihetskampen i den indiska delen av Kashmir. Det såg ett tag ut som om hon skulle åtalas för detta, men myndigheterna kom antagligen fram till att det skulle väcka alltför stor internationell uppmärksamhet.

I stället organiserade hindunationalistiska organisationer angrepp på henne. Vid ett tillfälle angreps hennes hus av flera hundra rasande hinduiska kvinnor. Innan kvinnorna kom dit hade tre tv-bolag satt upp kameror och sändningsutrustning utanför huset.

Kvinnornas angrepp direktsändes i tre kanaler.

Länge har hon fört ursprungsbefolkningens, adivasiernas, talan mot storstilade industriprojekt på deras mark. Det har handlat om skogsavverkning, stora dammar och gruvbrytning. Folket i Bild kan som första svenska tidning förmedla Arundhati Roys berättelse om kampen mot det internationella gruvbolaget Vedantas.

fib 25

fibdokument

hans o sjöström översättning jan myrdal foto

D

e låga flacka bergen i södra Orissa har varit dongria kondhs hemland långt innan det fanns ett land som hette Indien och en delstat som hette Orissa. Bergen vakade över kondherna. De i sin tur vakade över bergen och tillbad dem som levande gudomar. Nu har dessa berg sålts på grund av den bauxit som de innehåller. För kondherna är detta som att man sålt deras gud. De frågar hur mycket man skulle få ge för gud om han var Ram, Allah eller Jesus Kristus.

Kondherna kanske borde vara tacksamma för att deras Niyamgiriberg, hem för deras Niyam Raja, den universella lagens gud, har sålts till ett företag med ett namn som Vedanta (den gren av den hinduiska filosofin som är läran om kunskapens yttersta natur). Det är ett av de största gruvföretagen i världen och ägs av Anil Aggarwal, den indiska miljardär som bor i London i ett palats som en gång i tiden ägdes av shahen av Iran. Vedanta är bara ett av de många multinationella företag som belägrar Orissa.

Om de flacka bergen förstörs kommer de skogar som täcker dem också att förstöras.

Detsamma händer med floderna och vattendragen som strömmar från dem och bevattnar slätterna längre ner. Det händer också med dongria kondh. Dessutom med hundratusentals ursprungsinvånare som bor i Indiens skogtäckta hjärta. Deras hemland attackeras på samma sätt.

I våra rökiga, överbefolkade städer finns det en del människor som säger: ”Än sen då? Någon måste ju betala vad framstegen kostar.” En del säger till och med: ”Vi måste inse att det här är människor som har gjort sitt. Se bara på vilket utvecklat

land som helst, Europa, Förenta staterna, Australien – alla har ett ’förflutet’.” Visst har de det. Varför ska ”vi” då inte ha det?

I enlighet med det sättet att tänka har regeringen utlyst Operation Grön Jakt, ett krig som påstås vara riktat mot de ”maoistiska” rebeller som har sitt högkvarter i djunglerna i centrala Indien. Maoisterna är naturligtvis inte på minsta sätt de enda som gör uppror. Det finns ett helt spektrum av kamp över hela landet där människor deltar – de jordlösa, daliterna, de hemlösa, arbetare, bönder, vävare. De står mot en ångvält av orättvisor som bland annat består av en politik som tillåter storföretag att lägga sig till med människors mark och resurser. Men det är maoisterna som regeringen har utpekat som det största hotet.

För två år sedan, när det inte alls var så illa ställt som det är nu, sa premärministern att maoisterna var ”det största inre hotet mot säkerheten” i landet. Detta kommer förmodligen att bli känt som det pouläraste och mest citerade han någonsin sagt. Av någon anledning tycks det uttalande han gjorde den 6 januari 2009 vid ett möte för delstaternas första ministrar när han sa att maoisterna bara hade ”begränsade resurser” inte ha fått samma stora uppmärksamhet. Han avslöjade vad hans regering verkligen var orolig för i parlamentet den 18 juni 2009 när han sa: ”Om extremismen på vänsterkanten fortsätter att frodas i de områden som innehåller naturresurser eller mineraler kommer investeringsklimatet med säkerhet att påverkas.”

Vilka är då maoisterna? De är medlemmar i det förbjudna Indian Communist Party (Maoist) [Indiens kommunistiska parti

(maoisterna)] – ett av de många efterlevande efter Communist Party of India (Marxist-Leninist) som ledde det naxalitiska upproret 1969 och därefter likviderades av Indiens regering. Maoisterna anser att den inneboende strukturella ojämlikheten i det indiska samhället bara kan avhjälpas genom att den indiska staten störtas med våld. I sina tidigare gestalter som Maoist Communist Centre (MCC) i Jharkand och Bihar och People’s War Group i Andhra Pradesh fick maoisterna ett enormt folkligt stöd. (När förbudet mot dem under en kort tid avskaffades 2004 deltog en och en halv miljon människor i deras massmöte i Warangal [i Andhra Pradesh]).

fib 27

»

Efter ett utbrott av ömsesidigt mördande flydde de överlevande maoisterna.

Men så småningom slutade deras framgång i Anhdra Pradesh illa. De efterlämnade en våldsam kvarlåtenskap som gjorde en del av deras mest hängivna anhängare till hårda kritiker. Efter ett utbrott av ömsesidigt mördande mellan polisen i Andhra Pradesh och maoisterna decimerades PWG. De som lyckades överleva flydde från Andhra Pradesh till grannstaten Chhattisgarh. Där slöt de sig djupt inne i djunglerna samman med meningsfränder som redan hade varit verksamma

där i flera decennier.

Det är inte många utifrån som har några förstahandserfarenheter av den maoistiska rörelsen i skogarna. En nyligen publicerad intervju med en av deras högsta ledare, kamrat Ganapathy, i tidskriften Open gjorde inte mycket för att få dem som anser maoisterna vara ett parti med en enögd totalitär vision och över huvud taget inte tolererar några avvikande meningar, att ändra sig. Kamrat Ganapathy sa inget som kunde övertyga människor om att maois-

terna om de någonsin skulle få makten, skulle ha de rätta förutsättningarna för att ta itu med den nästan vansinniga splittringen i det indiska samhället som är så plågat av kastväsendet. Hans lättsinniga stöd till de tamilska befrielsetigrarna på Sri Lanka räckte för att få även de mest positivt inställda att rysa, inte bara på grund av det brutala sätt som tigrarna har valt att föra sitt krig på utan också på grund av den katastrofala tragedi som har drabbat Sri Lankas tamilska befolkning, som tigrarna påstod sig representera och som de verkligen måste ta en del av ansvaret för.

För tillfället utgörs den maoistiska gerillaarmén i centrala Indien av fruktansvärt

w

fibdokument

»

Maoisterna har levt och stridit sida vid sida med urbefolkningen i decennier.

foto: Leopard förlag

fattiga ursprungsinvånare som lever i ett sådant tillstånd av kronisk svält att det är på gränsen till den hungersnöd som vi brukar förknippa med Afrika söder om Sahara.

Det är människor som efter 60 år av så kal�lad självständighet för Indien varken har fått tillgång till utbildning, sjukvård eller rättslig gottgörelse. Det är människor som hänsynslöst har exploaterats i decennier och ständigt blivit lurade av små affärsmän och penningutlånare.

Kvinnorna har våldtagits av poliser och personal vid skogsstyrelsen som om dessa hade en självklar rätt till detta. Deras resa tillbaka till något som liknar värdighet har till stor del kommit till stånd tack vare de maoistiska kadrer som har levt, verkat och stridit sida vid sida med dem i flera decennier.

Att urbefolkningen har tagit till vapen

beror på att en regering som inte har gett dem något annat än våld och försummelse nu vill stjäla det sista de har – deras mark. Det är uppenbart att de inte tror på regeringen när den säger att den bara vill ”utveckla” deras område. Det är uppenbart att de inte tror på att de vägar, breda och jämna som landningsbanor på en flygplats, som har byggts genom deras skogar i Dantewada av National Mineral Development Corporation inte är byggda för att de ska gå till skolan med sina barn på dem. De anser att om de inte slåss för sin mark kommer de att utplånas. Det är därför de har gripit till vapen. Även om den maoistiska rörelsens ideologer kämpar för att så småningom störta den indiska staten vet till och med de just nu att deras trasiga och undernärda armé,

där de flesta soldater aldrig har sett ett tåg eller en buss, eller ens en småstad, kämpar för sin överlevnad.

2008 lade en grupp som tillsatts av planeringskommissionen fram en rapport med namnet ”Utmaningar för utvecklingen i extremistdrabbade områden”.

Där sa man: ”Den naxalitiska (maoistiska) rörelsen måste erkännas som en politisk rörelse med en stark förankring bland jordlösa, fattigbönder och adivasier. Rörelsens uppkomst och tillväxt måste ses mot bakgrund av levnadsvillkoren och erfarenheterna för de människor som ingår i den.

Den stora klyftan mellan statens politiska deklarationer och dess praktik utgör en del av dessa villkor. Även om rörelsens mål på lång sikt påstås vara att med våld störta staten måste man betrakta dess manifestation i vardagen som en kamp för social

fib 29

rättvisa, jämlikhet, trygghet, säkerhet och lokal utveckling”. Ljusår ifrån det ”i särklass största hotet mot säkerheten”.

Eftersom det maoistiska upproret är ämnet för dagen tycks alla, från den halaste rika knösen till chefredaktören för den mest sålda tidningen i landet, plötsligt vara beredda att medge att det är decennier av ökande orättvisor som är roten till det onda. Men i stället för att ta itu med det problemet, vilket skulle innebära att bromsa upp tjugohundratalets guldrusch, försöker de styra debatten i en helt annan riktning genom ett högljutt utbrott av from vrede mot den maoistiska ”terrorismen”. Men de talar bara till sig själva.

De människor som har tagit till vapen lägger inte ner hela sin tid på att titta på (eller uppträda i) tv eller på att läsa tidningar eller genomföra sms-undersökningar om den moraliska frågan för dagen: Är våld bra eller dåligt? Messa ditt svar till …

De finns därute. De strider. De tycker att de har rätt försvara sina hem och sin jord. De tycker att de förtjänar rättvisa.

För att verkligen skydda sina mer välbeställda medborgare mot dessa farliga människor har regeringen förklarat krig mot dem. Ett krig som den påstår kan ta mellan tre och fem år att vinna. Är det inte märkligt att till och med efter dåden i Mumbai den 26 november var regeringen beredd att samtala med Pakistan? Den är beredd att samtala med Kina. Men när det gäller att föra krig mot de fattiga är den obeveklig.

Det är inte nog att specialpolisens förband – med skräckinjagande namn som Vinthundarna, Kobrorna och Skorpionerna – finkammar skogarna med rätt att döda.

Urbefolkningen finns i ett band från Västbengalen genom Jharkhand, Orissa, Chhattisgarh, delar av Andrha Pradesh och Maharashtra. Karta: Stig Söderlind

Det är inte nog att Centrala reservpolisförbandet, Gränssäkerhetsstyrkan och den ökända Nagabataljonen har anställt förödelse och begått skandalösa övergrepp i avlägsna skogsbyar. Det räcker inte med att regeringen stöder och beväpnar Salwa Judum, ”folkmilisen” som har dödat, våldtagit och bränt sig fram genom Dantewadas skogar och gjort trehundratusen människor hemlösa eller drivit dem på flykt. Nu ska regeringen sätta in den Indo-tibetanska gränspolisen och tiotusentals milissoldater. Den planerar att inrätta ett brigadhögkvarteret i Bilaspur (vilket innebär att nio byar utplånas) och en militärflygplats i Rajnandgaon (som utplånar sju byar). Dessa beslut har uppenbarligen fattats för ett tag sedan. Projekteringar har genomförts, platser har utvalts. Kriget har varit på väg en tid. Och nu har det indiska

flygvapnets helikoptrar fått rätt att skjuta i ”självförsvar”, samma rätt som regeringen frånkänner sina fattigaste medborgare.

På vem ska de skjuta? Hur i herrans namn ska säkerhetsstyrkorna kunna skilja en maoist från en vanlig människa som vettskrämd springer genom djungeln? Ska adivasierna som bär de bågar och pilar som de har burit i århundraden nu också räknas som maoister? Är maoistsympatisörer som inte är stridande också tillåtna mål? När jag var i Dantewada visade polischefen mig bilder på 19 ”maoister” som ”hans pojkar” hade dödat. Jag frågade honom hur jag skulle kunna se att de var maoister.

Han sa: ”Se här frun, de har malariamedicin, dettolflaskor, allt sådant där som kommer utifrån.” w Vad för slags krig kommer Operation

»

fib 31

Oavsett om det gäller säkerhetsförband, maoister eller civila kommer fattiga att dö i detta de rikas krig.

Grön Jakt att bli? Får vi någonsin veta det?

Det kommer inte mycket nyheter från skogen. Lalgarh i Västbengalen har spärrats av. De som försöker komma in pryglas och grips. Och kallas naturligtvis för maoister.

I Dantewada jämnades Vanvasi Chetan Ashram, en gandhisk ashram som drivs av Himshu Kumar, med marken på några timmar. Det var den sista neutrala utposten innan krigszonen börjar, en plats där journalister, aktivister, forskare och undersökningsgrupper kunde bo när de vistades i området.

Samtidigt har det indiska etablissemanget satt in sitt allra kraftfullaste vapen.

Nästan över en natt har våra inbäddade medier ersatt sin ständiga ström av planterade obekräftade, hysteriska uppgifter om ”islamistisk terror” med planterade, obekräftade historier om ”röd terrorism”. Mitt i detta oväsen har tystnadsspärren obevekligen dragits åt. ”Sri Lanka-lösningen” kan mycket väl vara på väg. Det är inte för ro skull som Indiens regering har blockerat en aktuell europeisk framställning i FN om en internationell undersökning om krigsförbrytelser som har begåtts av den lankesiska regeringen under dess senaste offensiv mot de tamilska tigrarna.

Det första steget i den riktningen är den gemensamma kampanj som har utformats för att tvinga in de myriader former av motstånd som finns i detta land i en enkel George Bush-motsättning: Är ni inte med oss är ni med maoisterna. De medvetna överdrifterna om det maoistiska ”hotet” påskyndar statens militarisering. (Och skadar med säkerhet inte maoisterna.

Vilket politiskt parti skulle bli olyckligt för att få en sådan uppmärksamhet?) Medan allt syre förbrukas på denna nya dubbelgångare till kriget mot terrorn kommer

staten att ta tillfället i akt att städa undan alla hundratals andra motståndsrörelser genom sin militära operation och kalla dem alla för maoistsympatisörer.

Jag skriver i futurum, men den processen är redan på god väg. Västbengalens regering försökte åstadkomma något liknande i Nadigram och Singur men misslyckades. I Lalgarh kallas just nu Pulishi Santrash Birodi Santrash Committee eller Folkkomittén mot polisövergrepp – som är en folklig rörelse fristående från maoisterna även om den är sympatiskt inställd till dem – rutinmässigt för den öppna delen av Indiens kommunistiska parti (maoisterna).

Kommitténs ledare Chhatradhar Mahato är nu häktad och kan inte lösas ut mot borgen. Han kallas alltid för maoistledare.

Vi känner alla till hur det gick för doktor Binyak Sen, en läkare och människorättsaktivist som tillbringade två år i fängelse på grund av en fullständigt påhittad anklagelse om att han var kurir åt maoisterna.

Medan Operation Grön Jakt framställs i ljusa färger i andra delar av Indien, långt från krigsskådeplatsen, kommer angreppen på de fattiga, de jordlösa och på dem som hotas av att staten ska lägga under sig deras mark för ”allmänna ändamål” att ta fart. Deras lidande kommer att förvärras och det blir ännu svårare för dem att göra sig hörda.

När kriget väl börjar, får det, liksom alla krig en kraft, logik och ekonomi som är dess alldeles egen. Det blir ett sätt att leva och praktiskt taget omöjligt att trappa ner.

Polisen förväntas uppträda som en armé, en hänsynslös mördarmaskin. Milisen förväntas bli som polisen, en korrumperad, upppblåst administrativ styrka. Vi har

sett det hända i Nagaland, Manipur och Kashmir. Den enda skillnaden i ”hjärtat av Indien” är att de som ingår i säkerhetsstyrkorna mycket snart inser att de bara har det en liten aning mindre svårt än de människor som de bekämpar. Med tiden luckras skiljelinjen mellan folket och dem som ska försvara lagen upp. Vapen och ammunition kommer att köpas och säljas. Det händer faktiskt redan. Oavsett om det gäller säkerhetsförbanden, maoisterna eller civila som inte deltar i striderna kommer fattiga att dö i detta de rikas krig. Men om någon tror att kriget kommer att lämna dem oberörda bör de tänka om. De resurser som det slukar kommer att drabba det här landets ekonomi hårt.

För en vecka sedan [på sommaren 2009, ö.a.] organiserade människorättsorganisationer i hela landet en rad möten i Delhi där de diskuterade vad som kunde göras för att vända strömmen och stoppa kriget.

Saknaden efter doktor Balagopal, en de bästa människorättsaktivisterna i Andhra Pradesh, som hade dött två veckor tidigare, upplevdes av oss som en fysisk smärta.

Han var en av de modigaste och klokaste politiska tänkarna i vår tid och lämnade oss just när vi behövde honom som bäst. Ändå är jag säker på att han skulle ha känt sig styrkt av att få höra den ena talaren efter den andra uppvisa framsynthet, djup, erfarenhet, klokhet, politiskt skarpsinne och framför allt den verkliga humaniteten bland aktivister, akademiker, advokater, domare och en mängd andra människor som utgör människorättsrörelsen i Indien.

Deras närvaro i huvudstaden visade att utanför våra tv-studiors strålkastarljus och mediernas hysteriska trummande klappar till och med i den indiska medelklassen ett

w

fibdokument

fib 33

Det är i djunglerna i centrala Indien som de ”maoistiska” rebellerna har sitt högkvarter. Och det var mot dem som regeringen utlyste Operation Grön Jakt. Maoisterna är inte de enda som gör uppror. Men regeringen utpekar dem som det största hotet.

fibdokument

humant hjärta. Det är då knappast värt att förundras över att detta är de människor som unionens inrikesminister nyligen anklagade för att skapa ett ”intellektuellt klimat” som uppmuntrade till ”terrorism”. Om den anklagelsen var avsedd att skrämma folk, att få dem att

huka sig fick den motsatt verkan.

Talarna representerade ett spektrum av åsikter från liberaler till radikal vänster.

Trots att ingen av dem ville framträda som maoist var få motståndare till tanken att människor har rätt att försvara sig mot statligt våld. Många uttryckte obehag över

maoisternas våld, över ”folkdomstolarna” med deras summariska rättsskipning, över den maktfullkomlighet som med nödvändighet måste breda ut sig under den väpnade kampen och marginalisera dem som inte har vapen. Men samtidigt som de uttryckte detta sitt obehag visste de att

»

fib 35

En höjdare i företagsvärlden sa: ”Någon borde säga åt dem att lägga av. Det här har de inte en chans att vinna.”

folkdomstolarna existerade enbart därför att Indiens domstolar är oåtkomliga för vanliga människor och att den väpnade kamp som har brutit ut i hjärtat av landet inte är det första utan det allra sista alternativet för förtvivlade människor som har pressats till gränsen för sin existens.

Talarna var medvetna om faran av att dra moraliska slutsatser av enskilda fall av fruktansvärt våld i ett läge som redan hade börjat se ut som krig. Alla hade för länge sedan gått vidare från att sätta likhetstecken mellan statens strukturella våld och våldet i det väpnade motståndet. Ja, det före detta justiterådet P.B. Sawant gick så långt att han tackade maoisterna för att de har tvingat etablissemanget i landet att intressera sig för systemets flagranta orättvisor. Hargopal från Andhra Pradesh talade om sin erfarenhet att vara människorättsaktivist under den maoistiska mellanspelet i hans delstat. I förbifarten nämnde han det faktum att hinduiska pöbelmassor i Gujarat under ledning av Bajrang Dal och VHP [Vishwa hindu parishad, hinduiska världsrådet. Bajrang Dal är dess ungdomsorganisation] på några dagar hade dödat fler människor än maoisterna någonsin hade gjort ens under sin blodigaste period i Andhra Pradesh.

Människor som kommit från krigszonenerna i Lalgarh, Jharkand, Chhattisgarh och Orissa beskrev polisförtrycket, gripandena, tortyren, morden, korruptionen och det faktum att i områden som Orissa tycktes polisen ta order direkt från tjänstemän i gruvbolagen. Folk beskrev den tvivelaktiga, skadliga roll som spelades av vissa fristående organisationer som finansierades av agenturer vilkas enda uppgift var att gynna storbolagens planer. Gång på gång

berättade de om hur aktivister i Chhattisgarh och vanliga människor – vem som helst som ansågs ha en avvikande åsikt – brännmärktes som maoister och tillfångatogs. De sa att detta mer än något annat drev folk att ta till vapen och ansluta sig till maoisterna. De frågade hur en regering som erkänt sin oförmåga att omplacera ens en liten del av de 50 miljoner människor som hade fördrivits på grund av ”utvecklingsprojekt” plötsligt kunde peka ut 140 000 hektar utmärkt jord som skulle ges till industrimän för att bygga upp över 300 speciella ekonomiska zoner; Indiens egna inhemska skatteparadis för de rika. De frågade vilken sorts rättvisa högsta domstolen utövade när den vägrade att ta ställning till innebörden i begreppet ”offentligt ändamål” i jordförvärvslagen, fastän den visste att regeringen med våld lade under sig mark i ”allmännyttans” namn för att ge den till privata storföretag. De frågade hur det kom sig att när regeringen sa att ”statens kungörelser måste fullföljas” tycktes det bara betyda att polisstationer måste inrättas. Inte skolor, läkarmottagningar eller bostäder, inte rent vatten eller ett rättvist pris för skogsprodukter, inte ens rätten att få vara i fred och slippa vara rädd för polisen – någonting som kunde göra människors liv en smula enklare. De frågade varför ”statens kungörelser” aldrig kunde betyda rättvisa.

Det fanns en tid för kanske tio år sedan när människor på möten som dessa fortfarande diskuterade den modell för ”utveckling” som den nya ekonomiska politiken hade tvingat på dem. Nu är fördömandet av den modellen fullständigt. Det är absolut. Alla från gandhiister till maoister är överens om detta. Den enda frågan nu gäller vilket som är det effektivaste sättet att avskaffa den.

En gammal studiekamrat till en av mina vänner, en höjdare i företagsvärlden, hade tagit sig till ett av mötena på grund av någon sjuklig nyfikenhet på en värld som han visste mycket litet om. Trots att han hade klätt ut sig i en kurta från Fabindia [klädkedja för kläder med indisk design tillverkade i Indien] kunde han inte göra något åt att han såg dyr ut (och luktade dyrt). Vid ett tillfälle lutade han sig mot mig och sa: ”Någon borde säga åt dem att lägga av. Det här har de inte en chans att vinna. De har ingen aning om vad de har emot sig. Det finns så mycket pengar i det här att företagen kan köpa ministrar, mediekungar och politiska experter, de kan driva sina egna ”fristående organisationer”, sina egna miliser. De kan köpa hela regeringar. De kan till och med köpa maoister. De här människorna borde spara på krutet och hitta på något annat att syssla med.”

När människor utsätts för brutalitet, vad kan de då göra utom att kämpa emot? Det är ju inte så att någon erbjuder dem något att välja på förutom att begå självmord liksom de 180 000 bönder som fastnat i skuldfällan har gjort. (Är jag den enda som har en bestämd känsla av att det indiska etablissemanget och dess företrädare i medierna tycker att tanken på att fattiga människor tar livet av sig är mycket trevligare än tanken på att de skulle försvara sig?)

Under många år har folk i Chhattisgarh, Orissa, Jharkhand och Västbengalen – en del av dem maoister, många inte – lyckats hålla undan storföretagen. Nu gäller frågan: hur kommer Operation Grön Jakt att förändra karaktären av deras kamp? Vad är det som de kämpande människorna har emot sig?

w

fibdokument

Det är sant att gruvföretagen historiskt sett nästan alltid har vunnit sina strider mot lokalbefolkningen. Bland alla företag, med undantag av dem som tillverkar vapen, har de antagligen den mest hänsynslösa bakgrunden. De är cyniska och stridsvana företrädare för sina intressen och när människor säger ”jaan denge par jameen nahin denge” (vi offrar gärna livet men aldrig vår mark”) rinner det antagligen av dem lika omärkligt som ett lätt duggregn på ett skyddsrum. De har hört det förr på tusen olika språk i hundra olika länder.

Just för tillfället, här i Indien, sitter många av dem fortfarande i lyxväntrummen och beställer drinkar och blinkar långsamt likt slöa rovdjur och väntar på att de Överenskommelser om samförstånd som de har undertecknat – en del av dem så tidigt som 2005 – ska materialiseras i form av riktiga pengar. Men fyra år i ett lyxväntrum kan vara en prövning till och med för den allra mest tolerantas tålamod. De är inte beredda att ge hur stort utrymme som helst åt den demokratiska processens noggranna, om än allt tommare, ritualer:

de (riggade) offentliga förhören, de (falska) bedömningarna av påverkan på miljön, de (betalda) klartecknen från olika ministerier, de långdragna domstolsförhandlingarna.

Till och med låtsasdemokrati är tidskrävande. Och för industrialisterna är tid pengar.

Vad är det då för slags pengar vi talar om? I sitt epokgörande verk Out of This Earth: East India Adivasis and the Aluminum Cartel säger Samarendra Das och Felix Patel att det ekonomiska värdet av bauxitfyndigheterna enbart i Orissa uppgår till 2,27 biljoner dollar. (Mer än två gånger så mycket som Indiens BNP). Det var i 2004 års priser. I dag skulle det röra sig om cirka fyra biljoner dollar.

Av detta får staten officiellt en royalty på mindre än sju procent. Ganska ofta är gruvbolaget känt och erkänt, men det är möjligt att malmen som fortfarande ligger kvar i berget redan har sålts på terminsmarknaden. Medan berget för adivasis fortfarande är en levande gudom, källan till liv och tro, nyckeln till regionens ekologiska hälsa, är det för företaget bara en billig förvaringsplats. Varor som förvaras måste vara åtkomliga. Enligt företagets

sätt att se det hela måste bauxiten tas upp ur berget. Om det inte kan ske med fredliga metoder får det ske med våld. Sådan är pressen och nödvändigheten på den fria marknaden.

Detta handlar bara om bauxiten i Orissa.

Till de fyra biljonerna dollar ska läggas miljoner ton högvärdig järnmalm i Chhattisgarh och Jarkhand och de 28 andra fyndigheterna av värdefulla mineral, däribland uran, kalk, dolomit, kol, tenn, granit, marmor, koppar, diamanter, guld, kvartsit, korund, beryllium, alexandrite, kiselsyra, fluorit och granat. Dessutom kraftverken, dammarna, motorvägarna, stål- och cementfabrikerna, aluminiumverken och alla andra infrastrukturprojekt som ingår i alla undertecknade Överenskommelser (över 90 stycken enbart i Jharkhand). Det ger en grov uppskattning av operationernas omfattning och aktieinnehavarnas desperation.

I den skog som en gång var känd under namnet Dandakaranya och sträcker sig från Västbengalen genom Jharkhand, Orissa Chhattisgarh, delar av Andhra

»

fib 37

Det tycks inte spela den ringaste roll att författningens femte avsnitt garanterar skydd för adivasierna och förbjuder bortrövande av deras land.

Pradesh och Maharashtra, lever flera miljoner av Indiens urbefolkning, adivasier. Medierna har börjat kalla skogen för Röda korridoren eller Maoistkorridoren.

Lika gärna kunde man kalla den Överenskommelsekorridoren. Det tycks inte spela den ringaste roll att författningens femte avsnitt garanterar skydd för adivasierna och förbjuder bortrövande av deras land. Det verkar som om bestämmelsen enbart ingår i författningen för att denna ska se bra ut – något av ett skyltfönster, en smula make-up. Mängder av företag, från relativt okända till de största gruvföretagen och ståltillverkarna i världen, deltar i striden om att få lägga sig till med adivasiernas hemtrakter – det är Mittal [fransk-indiskt stålföretag, världens största], Jindal [indisk-amerikanskt stålföretag], Tata [indisk företagskoncern med många olika verksamheter], Essar [indisk storkoncern], Posco [världens näst största stålltillverkare, sydkoreanskt], Rio Tinto [brittiskt-australiskt gruvbolag], BHP Billiton [världens största grubolag, amerikanskt] och, givetvis, Vedanta.

Det finns en överenskommelse om vartenda berg, varenda flod och varenda glänta i skogen. Vi talar om samhälls- och miljökonstruktion i en omfattning som man inte kan föreställa sig. Och det mesta av detta är hemligt. Det tillhör inte offentligheten. Jag tror faktiskt inte att de pågående planerna på att förstöra en av världens mest ofördärvade skogar med dess ekosystem tillsammans med de människor som bor där togs upp på konferensen om klimatförändringar i Köpenhamn. Våra tvkanaler med nyheter dygnet runt som är så duktiga på att jaga makabra historier om maoisternas våldsdåd – och hitta på

sådana när de inte kan hitta några verkliga – tycks inte ha något som helst intresse av den här sidan av historien. Jag undrar hur det kan komma sig.

Det kanske beror på att utvecklingslobbyn, som de är så trälbundna av, säger att gruvindustrin kommer att höja BNPnivån dramatiskt och skaffa sysselsättning åt de människor som den driver bort. Det resonemanget räknar inte med de katastrofala kostnaderna för skadorna på miljön. Men till och med utifrån deras egna trångsynta förutsättningar är det påståendet inte sant. Det mesta av pengarna går tillbaka till gruvbolagens bankkonton.

Mindre än tio procent går till samhället. En mycket liten andel av de fördrivna får arbete och de som får det går för slavlöner och utför förödmjukande uppgifter som bryter ner deras kroppar. Genom att ge efter för detta våldsamma utbrott av girighet göder vi andra länders ekonomier på vår ekologis bekostnad.

När den massa av pengar som det handlar om är så stor som den är kan man inte så lätt identifiera intressenterna. Mellan vdarna i sina privata jetplan och de fattiga adivasier som är speciella polisofficerare i ”folkmiliserna” – som för några tusen rupier i månaden bekämpar sitt eget folk, våldtar, dödar och bränner ner hela byar för att försöka bereda marken för att gruvdriften kan komma igång – finns ett helt universum av förstahands-, andrahands- och tredjehandsintressenter. De människorna behöver inte redovisa sina andelar men de tillåts utnyttja sin ställning och sina goda kontakter till att gynna dem. Hur ska vi någonsin få veta vilket politiskt parti, vilka ministrar, vilka parlamentsledamöter, vilka politiker som har ett direkt eller indirekt

intresse av bytet? Hur ska vi få veta vilka av de tidningar som rapporterar om det senaste maoistiska ”övergreppet”, vilka tv-kanaler som ”rapporterar direkt från platsen” – eller rättare sagt blåljuger från platsen – som har egna intressen i processen?

Vad är ursprunget till de miljarder dollar (flera gånger mer än Indiens BNP) som i hemlighet stoppas undan av indiska medborgare i scweiziska bankkonton? Varifrån kom de två miljarder dollar som spenderades i det senaste allmänna valet? Varifrån kommer de hundratals miljoner rupier som politiska partier och politiker betalar medierna för olika former av smygreklam, så kallad paketerad bevakning som P Sainath skrev om för ett år sedan. (Nästa gång ni får se ett tv-ankare som ropar: ”Varför ställer maoisterna inte upp i valen? Varför går de inte med i huvudfåran?”, ta då och sms-a tv-kanalen och skriv: ”Eftersom de inte har råd att betala det ni vill ha.”

Hur ska vi ställa oss till det faktum att Indiens inrikesminister P Chidambaram, högsta chef för Grön Jakt, under sin tid som företagsjurist företrädde flera olika gruvbolag? Hur ska vi ställa oss till det faktum att han var styrelseledamot i Vedanta – en post som han avgick från samma dag som han blev finansminister 2004? Hur ska vi ställa oss till det faktum att en av de första saker han gjorde när han blev finansminister var att bevilja tillstånd för direkt utländsk investering till Twinstar Holdings, ett företag baserat på Mauritius?

Investeringen bestod i att köpa andelar i Sterlite, ett företag i Vedantagruppen.

Hur ska vi ställa oss till att när aktivister från Orissa lämnade in en stämningsanw sökan mot Vedanta till högsta domstolen

fibdokument

för att det bröt mot statens riktlinjer och påpekade att den norska pensionsfonden hade dragit tillbaka sina investeringar från företaget med motiveringen att det gjort sig skyldigt till våldsam miljöförstöring och stora människorättskränkningar, föreslog justiterådet Kapadia att Vedanta skulle ersättas med Sterlite, ett systerföretag i samma grupp? Han tillkännagav därefter inför sittande rätt att han också hade aktier i Sterlite. Han gav också Sterlite tillstånd att avverka skog och fortsätta med gruvdriften trots att domstolens egen expertgrupp uttryckligen hade sagt att något tillstånd inte skulle ges och att gruvdrift skulle förstöra skogen, vattenförsörjningen, miljön, livet och försörjningsmöjligheterna för de tusentals adivasier som bodde där. Justitierådet Kapadia gav detta tillstånd utan att ta någon hänsyn till högsta domstolen egen kommitté.

Hur ska vi ställa oss till det faktum att Salwa Judum, den brutala fördrivningsoperation som framställs som en ”spontan” folkmilis i Dantewada formellt grundades 2005, bara några dagar efter det att överenskommelsen med Tata undertecknats? Och att utbildningsanstalten för djungelkrig i Bastar inrättades just vid den tiden?

Hur ska vi ställa oss till det faktum att för två veckor sedan, den 12 oktober (2009), hölls det obligatoriska offentliga förhöret om Tatas stålprojekt för 100 miljoner rupier i en liten sal på länsstyrelsen, avspärrad med massiv bevakning och fylld med en inhyrd åhörarskara på 50 adivasier som körts in med en konvoj av statliga jeepar från två byar i Bastar? (Det offentliga förhöret förklarades vara framgångsrikt och landshövdingen gratulerade folket i Bastar för dess samarbetsvilja.)

Hur ska vi ställa oss till det faktum att just vid den tid när premiärministern började kalla maoisterna för ”det största inre hotet mot säkerheten” (vilket var en signal om att staten förberedde sig för att börja jaga dem) sköt aktiekursen för många av gruvbolagen i området i höjden?

Gruvbolagen har ett desperat behov av det här ”kriget”. De hoppas att inverkan av våldet kommer att driva bort de människor som hittills har lyckats motstå de försök som har gjorts att avhysa dem. Om det verkligen blir resultatet eller om det bara leder till att maoisterna blir fler återstår att se.

Som en spegelbild av detta resonemang hävdar Västbengalens före detta finansminister dr Ashok Mitra i en artikel med

rubriken ”Den inbillade fienden” att de ohyggliga seriemord som maoisterna utför är en klassisk taktik som de har lärt sig i läroböckerna om gerillakrigföring. Han menar att de har byggt upp och utbildat en en gerillaarmé som nu är redo att utmana den indiska staten och att det maoistiska ”härjningståget” är ett medvetet försök från deras sida att väcka vrede hos en klumpig och uppretad indisk stat och att de hoppas att den kommer att göra sig skyldig till grymheter som gör adivasierna ursinniga. Det ursinnet hoppas maoisterna enligt dr Mitra kunna utnyttja och omvandla till ett uppror.

Detta är naturligtvis en anklagelse om ”äventyrspolitik” som flera strömningar inom vänstern alltid har riktat mot maoisterna. Enligt denna anklagelse är de maois-

»

fib 39

Folkets vrede hänger samman med dess fruktansvärda fattigdom och alla decennier av lidande under polisen och den väpnade milisen som har styrt Västbengalen i över 30 år.

tiska ideologerna inte främmande för att provocera ödeläggelse mot just de människor som de påstår sig företräda för att åstadkomma en revolution som för dem till makten. Ashok Mitra är en gammal kommunist som satt på åskådarläktaren under naxalitupproret på 1960och 70-talen i Västbengalen. Hans åsikter kan inte avvisas utan vidare. Men det kan vara värt att påminna om att adivaiserna har en lång och ärororik historia av motstånd som sträcker sig längre tillbaka i tiden än maoismens födelse. Att betrakta dem som tankebefriade marionetter som låter sig manipuleras av några få medelklassmaoistiska ideologer är att helt missbedöma dem.

Antagligen talar doktor Mitra om läget i Lalgarh, där det hittills inte har förekommit något tal om mineralrikedomar. (Men låt oss inte glömma att det nuvarande upproret i Lalgarh utlöstes av chefsministerns besök när han invigde ett stålverk åt Jindal. Och där det finns ett stålverk kan väl järnmalmen inte vara så långt borta?) Folkets vrede hänger samman med dess fruktansvärda fattigdom och alla decennier av lidande under polisen och ”Harmads”, den väpnade milisen för Indiens kommunistiska parti (marxistiskt), som har styrt Västbengalen i över 30 år. Även om vi för resonemangets skull låter bli att fråga oss vad tusentals poliser och paramilitära soldater gör i Lalgarh och godtar teorin om maoisternas ”äventyrspolitik” skulle det ändå bara vara en liten del av hela bilden.

Det verkliga problemet är att flaggskeppet för Indiens mirakulösa tillväxthistoria har gått på grund. Tillväxten åstadkoms till priset av enorma sociala och miljömässiga

kostnader. Och nu, när floderna torkar ut och skogarna försvinner, när grundvattennivån sjunker och människor inser vad som har gjorts mot dem kommer svinhuggen att gå igen. Det är oro över hela landet, överallt hörs protester från människor som vägrar att lämna sin mark och sin tillgång till naturrikedomar och som vägrar att längre tro på falska löften. Plötsligt börjar det se ut som om det inte går att förena en tio-procentig tillväxttakt med demokrati.

För att få ut bauxiten ur de flacka bergen, för att få fram det järn som finns under skogen, för att få 85 procent av Indiens folk att lämna sin mark och flytta in i städerna (vilket är vad herr Chidambaram säger att han skulle vilja se) måste Indien bli en polisstat. Statsledningen måste militariseras. För att rättfärdiga den militariseringen behövs en fiende. Den fienden är maoisterna. För företagsfundamentalisterna är de vad muslimerna är för hindufundametalisterna. (Finns det ett fundamentalisternas brödraskap? Är det därför Sangh Parivar [hinduisk milis] öppet har uttryckt sin beundran för herr Chidambaram?)

Det skulle vara ett allvarligt misstag att föreställa sig att flygbasen i Rajnandgaon, brigadhögkvarteret i Bilaspur, lagen om olaglig verksamhet, Chhattisgarhs lag om speciell allmän säkerhet och Operation Grön Jakt bara har satts igång för att bli av med några tusen maoister i skogen. I allt tal om Operation Grön Jakt upptäcker jag, vare sig herr Chidambaram bestämmer sig för att trycka på knappen eller inte, kärnan till ett kommande undantagstillstånd. (Här kommer ett räkneexempel: om det behövs 600 000 soldater för att undertrycka den lilla Kashmirdalen, hur många krävs det då för att undertrycka den växande vreden

hos hundratals miljoner människor?)

I stället för att genomföra narkotikatester på den nyligen gripna maoistledaren Kobad Gandhy kan det var meningsfullare att tala med honom.

Under tiden borde någon som ska åka till nästa klimatkonferens ställa den enda fråga som behöver ställas: Kan vi inte få lämna kvar bauxiten i berget?

Den här artikeln skrev Arundhati Roy i oktober 2009. I augusti i år stoppade Indiens miljöminister Jairam Ramesh gruvbolaget Vedantas planer på att bryta bauxit i Niyamgiri i Orissa. Ramesh är en omstridd politiker som har hamnat i konflikt med flera av sina regeringskolleger i frågor som handlar om skydd för adiviasibefolkningar och miljö. Ministern har också uppmanat Vedanta att stänga det aluminiumsmältverk som byggts alldeles intill det heliga berget. Samtidigt har regeringen i delstaten Orissa (där berget ligger) protesterat mot regeringsbeslutet och frågan är kanske inte avgjord än.

Arundhati Roy har flera gånger hotats med fängelsestraff, bland annat för sitt besök hos de maoistiska rebellerna i Orissa som hon beskriver i artikeln ”Vandring med kamrater” publicerad i Tvärdrag nummer 3-4 2010. Indiens inrikesminister Chidambaram har hotat Roy, Gautam Navlakha och Jan Myrdal med tio års fängelse för att de har besökt maoisterna.

Arundhati Roy är också anklagad för att ha uppmanat till uppror i Kashmir men något åtal har inte väckts mot henne och inte heller mot Gautam Navlakha. Jan Myrdal har snart skrivit färdigt sin bok om besöket hos de indiska maoisterna.

hans o sjöström är översättare och journalist.

fibdokument

Sedan Arundhati Roy skrev denna artikel har de indiska myndigheterna agerat.

Miljöminister Jairam Ramesh har stoppat gruvbolaget Vedantas planer på brytning av bauxit i dongria kondhs heliga berg. Han har också uppmanat Vedanta att stänga sitt aluminiumsmältverk nära det heliga berget.

Så sent som i våras besökte Arundhati Roy de maoistiska rebellerna i Dandakaranya, där också Jan Myrdal och den indiska människorättsaktivisten Gautam Navlakha var vid ungefär samma tidpunkt.

Inrikesminister P. Chidambaram varnade då ”intellektuella och fristående organisationer” för kontakter med maoisterna enligt sektion 39 i lagen om (förhindrande av) olaglig verksamhet. Detta kan bestraffas med upp till tio års fängelse, böter eller båda delarna.

Samtliga tre är fortfarande på fri fot men har fått det officiella hotet från Indiens regering om bestraffning.

Roys artikel om besöket publicerades i Tvärdrag nr 3-4 2010.

Jan Myrdal arbetar med sin bok Röd Stjärna över Indien. Jordens fördöma reser sig.

fibnoterat

fib 41

Robert fick första Gormanderpriset w Grattis Robert Nyberg – första mottagare av det nyinstiftade Gormanderpriset.

Priset, som instiftats för att hedra författaren Gunnar Ohlander, alias Dr Gormander, är på 25 000 kronor.

–Det är en stor ära att ha fått det, säger Robert Nyberg.

Så här lyder juryns motivering: För att han med sina snälla elakheter vunnit en bred publik - inte minst som en vass kritiker av social nedrustning. Robert

Nyberg har gett ut en rad egna böcker och illustrerat andras texter (inte minst Gunnar Ohrlanders egen ”Det har jag aldrig sagt”).

Han har också, som en av grundarna till www.satirarkivet.se <http://www.satirarkivet.se> , tagit ansvar för att vårda denna ständigt utrotningshotade konstart. Under sommarens temautställning på Arbetets Museum i Norrköping ”mötte han EWK”.

Två tecknare som skickligt kommenterat samhället och alltid står på den lilla människans sida.

foto: Lena Nyberg

EWK-museet på nordisk tecknar-turné w Den 13 november öppnade vandringsutställningen Changing the woman image – the woman in comics på AvisTegnernes Hus i Dröbak, Norge. Det är den första av tre planerade utställningar i Nordiskt nätverk för politisk illustrationskonsts regi.

Ett nätverk som EWK-museet på Arbetets museum har tagit initiativ till och driver.

Utställningen är resultatet av den första av tre nordiska konferenser som har till syfte att problematisera den politiska illustrationskonsten utifrån makt i det offentliga rummet.

Det första temat behandlar den förändring som pågår inom den politiskt kommenterande serietecknarbranschen. En tidigare manlig struktur utmanas nu av att fler och fler kvinnliga serieskapare kliver in på arenan.

Kvinnliga tecknare kritiserar i dag norm-

och genussystem och öppnar ögonen på läsaren genom att vända på konventioner och dekonstruera maktstrukturer.

EWK-museet medverkar med delar av den tidigare visade utställningen Välkommen till Dotterbolagets perversa verklighet.

Det är bilder av tecknarna Karin Casimir Lindholm, Lisa Ewald, Sara Granér, Sara Hansson, Louise Lange ”Lullis” och Sofia Olsson. Deras serier introducerar betraktaren i polyamorins, heteronormens och nyliberalismens världar. De norska tecknarna ifrågasätter sin samtid i både självbiografiska och provokativa serier. De finska tecknarna tar upp ämnen som funktionsnedsättning, sexualitet och vardagsrealism.

Utställningen Changing the woman image – the woman in comics kommer efter visningsperioden i Norge att gå vidare till Helsingfors i Finland. I mars plan-

erar EWK-museet att visa utställningen i Norrköping.

Nordiskt nätverk för politisk illustrationskonst syftar till att sätta fokus på politisk illustration och öka kunskapen om vad bilderna säger om samhället och om konstnärernas samhällsroll.

I nätverket ingår Arbetets museum/ EWK-museet Centrum för politisk illustrationskonst i Sverige, Fredrik Stabel & AvisTegnernes hus i Norge, Danske Bladtegnere i Danmark och Päivälehti museum - nyhetsarbetets och tryckteknikens historia i Finland.

Nätverket ska hålla tre konferenser vars rapporter ska ligga till grund för tre nordiska vandringsutställningar. Nätverket finansieras av Kulturkontakt Nord.

fibintervju lottas hemlighet

Så blev Gaza hennes andra hem

»

Det är något med situationen, stämningen, som väcker känslor.

När jag reser ifrån Gaza är det alltid med ett väldigt vemod. En del tycker det är jättekonstigt att jag åker tillbaka.

foto: Linda Forsell

fib 43

fibintervju

foto: Lotta Schüllerqvist

sanna lindmark starkenberg text

L

otta Schüllerqvist har tre hem, det ena ligger i Sverige, de andra i Jerusalem och Gaza. I fyra år har hon arbetat som utrikeskorrespondent i Mellanöstern och framför allt i Gaza , utvecklat en relation till människorna och platsen som inte får plats i nyhetsrapporteringen. Nu har hon skrivit en bok, Marnas hemlighet, som berättar om dem hon mött och lärt känna, och om att Gaza är en plats man kan leva på och finna skönhet i, trots fattigdom och förstörelse.

Allt börjar 1944 i Kopparberg i Bergslagen. Där föds Lotta och växer upp som dotter till en rikstelefonist och en konstnär. Vid besök hos moster på Kungsholmen drömmer hon om storstaden, ovetande om att det är Gaza City som årtionden senare ska bli en av de storstäder hon finner sig till rätta i. Gaza – till ytan inte större än en tredjedel av Öland men befolkat av 1,5 miljoner människor.

Hennes journalistiska karriär tar sin början i Piteå.

Tack vare en morbror som är ekonomichef på PiteåTidningen får hon sitt första sommarjobb. Hon både skriver och fotograferar och blir biten av journalistiken.

Därefter jobbar hon på Värmlands Folkblad och efter studentexamen gifter Lotta sig och flyttar till Uppsala.

Hon föder sitt första barn, läser kurser på universitetet, jobbar periodvis som hemsamarit och på Uppsala Nya Tidning. År 1970 får hon jobb på Dagens Nyheters Uppsalaredaktion och tio år senare börjar hon på huvudredaktionen i Stockholm.

1982 åker Lotta för första gången till Mellanöstern, först till Libanon och sedan till Jerusalem och Gaza.

Det Gaza hon möter då skiljer sig mycket från dagens.

Gränsen mot Israel är ännu inte stängd och tusentals palestinier åker över gränsen för att jobba. Även i Gaza finns arbetsmöjligheter; jordbruk, fabriker och små industrier.

I dag tillåts varken införsel av råvaror eller export av färdiga produkter – arbetslösheten uppgår till 40 procent och 80 procent av befolkningen är beroende av livsmedelshjälp från FN och andra biståndsorganisationer. Stora delar av staden ligger fortfarande i ruiner efter kriget för snart två år sedan och fattigdomen är påtaglig. Även kulturellt är skillnaden stor; då badade kvinnor i

fib 45

»

Nära 4 000 gravar på den brittiska kyrkogården vittnar om vad som hände. Gaza City beskrevs efter kriget som ”en anblick av mycket sorglig ödeläggelse”. bikini vid den långa strandremsan, nu badar de i kläder eller inte alls. Par som visar sig tillsammans riskerar att bli tagna till förhör om de inte kan visa att de är gifta och man ser nästan aldrig någon kvinna utan täckt huvud.

Anammades den ökade religiösa konservatismen av Gazas folk eller måste den upprätthållas genom våld och restriktioner?

–Värderingarna spred sig till en början utan påtryckningar. Hamas var välorganiserat, de ordnade sociala projekt för fattiga familjer och ensamstående kvinnor och vann därmed sympatier. De skapade system för folk att klara vardagen.

–När Osloöverenskommelsens löften började vittra sönder i slutet av 1990-talet uppstod en kollektiv besvikelse. Tusentals palestinier hade återvänt till Gaza i förhoppningen om att en palestinsk stat skulle bildas, många tappade tron på politiken och det gav näring åt religiösa strömningar. När Hamas, som hde varit uttalat antipolitiskt plötsligt ställde upp i parlamentsvalet 2006, vann de. Då hade deras värderingar redan fäste i samhället.

Lotta återvänder till Sverige och fortsätter arbetet på DN – som socialreporter, fackklubbsordförande, kriminalreporter och inrikeschef. Efter några år i redaktionsledningen påminner hon sig om att hon blev journalist för att få skriva, och återvänder till reporterrollen.

2003 får hon tjänsten som utrikeskorrespondent i Jerusalem. Hon bor de första veckorna i en lånad lägenhet i den armeniska delen av Gamla stan – den liknar en grotta med metertjocka väggar och nästan inga fönster. Hon har ingen telefon och när det iskalla januariregnet börjar droppa genom taket väljer hon att flytta. Med den svenska konsulns hjälp hittar hon en liten takvåning i den judiska delen av Jerusalem.

–Jag hade bett om att få förlänga mitt kontrakt hos DN med ett år i taget, jag var osäker på hur jag skulle klara den sociala isolering jag förväntade mig.

Snart märker hon dock av både nyfikenhet och mänsklig värme och när det första kontraktsåret löper ut känner hon sig inte alls klar med människorna, området och sitt uppdrag. Under fyra års tid förlänger hon sedan kontraktet.

w

foto: Lotta Schüllerqvist

fibintervju

»

Ibland ber jag barnbarnen stänga av tv-spel som World of Warcraft. Jag står inte ut med minnena.

–När jag skulle välja ut berättelser till boken insåg jag att vilka jag än väljer blir de inte representativa för Gaza. Så jag valde historier folk inte känner till och inte förväntar sig. Alla tror att människorna där är utfattiga barfotabarn, ingen vet att det finns jätterika familjer.

Och som en man i boken säger: Vi är inga fågelungar som sitter och väntar på mat från er, öppna buren vi är instängda i så att vi kan bygga upp vår tillvaro själva.

foto: Paul Mohlin

Ett kapitel i boken handlar om Gazas förhållande till havet. Att Gaza utan havet vore en omöjlighet. Det innebär ett andningshål och en symbolisk öppning mot något i kontrast till de stängda gränserna. Hur ser du på kontrasten mellan Sverige och Gaza? Innebär Sverige ett andningshål eller tvärtom?

–Jag har fått ytterligare en hemort. Eller två, den ena är Jerusalem och den andra är Gaza. Båda platserna är starkt berörande, det går inte att vända ryggen till. Det är något med situationen, stämningen, som väcker känslor. När jag reser från Gaza så är det alltid med ett väldigt vemod, nu åker jag och hur ser det ut nästa gång jag kommer? När jag sedan kommer till Jerusalem är jag helt slut. Jag är i ett slags spänningstillstånd hela tiden i Gaza, något jag märker först när jag lämnar det.

–Man kan också prata om det känslomässiga på ett annat sätt. När jag är där kan jag prata om Gaza med människor som vet vad jag talar om. Många av dem som är positiva till min bok har varit där själva och känner igen sig.

Möts du av förståelse bland dem som inte har varit i Gaza, när du berättar om din relation till platsen?

–En del tycker att det är jättekonstigt: varför åker du tillbaka, du blir bara deprimerad. Men det är ju det jag inte blir. En recensent sa också att det är jätteknasigt att skriva en sådan här bok när det är som det är i Gaza, och jag kunde bara tänka att, förlåt, men jag har skrivit en annan bok än den du tror.

Det finns vardagliga fenomen som kan ge Lotta starka känslor av obehag. Exempelvis ljudet av en lågflygande helikopter eller åsynen av svårt demolerade bilvrak.

–Mest av allt ljudet från de tevespel som mina barnbarn spelar, som World of Warcraft och Call of Duty.

Ljudeffekterna av automateld, granatbeskjutning och stridshelikoptrar väcker enormt obehag hos mig och jag har ibland bett barnen stänga av för jag står inte ut med de minnen de återkallar.

–Med boken ville jag visa att Gaza är bebott av helt vanliga människor, som du och jag. De är inte hjälplösa och utlämnade åt nådegåvor. Det finns en enorm överlevnadskraft, som jag tycker berättar om människans förmåga att resa sig ur de mest omfattande katastrofer.

Finns det något annat som engagerat dig på samma sätt?

–Under 1970- och 1980-talen var jag väldigt engagerad i kvinnofrågor. Jag var med i SKV, Svenska kvinnors vänsterförbund, och redaktör för deras tidning ”Vi mänskor” under några år. Kvinnofrågor intresserar mig fortfarande men nu kommer jag in i ett helt annat sammanhang. Det patriarkala förtrycket som råder i Gaza är ett helt annat än det i Sverige.

Kvinnoorganisationer finns i Gaza, men de har en lång kamp framför sig och möts av stort motstånd. Hamas styre, som till stor del går ut på att trycka ner kvinnorna, gör det inte lättare. När jag nu åker ner igen är det för att skriva ett reportage för Sidas tidning om kvinnornas situation i Gaza. Så knyts allt samman.

sanna lindmark starkenberg är journalist.

fib 47

Utdrag ur Marnas hemlighet

Kyrkogårdsväktaren I nordöstra delen av Gaza City finns en allé av stränga mörka cypresser som leder till en hög port av granit. Att träda in genom porten är som att förflyttas till en annan värld, långt borta från den slitna stadens damm och buller. En mäktig stillhet råder och gräsmattorna lyser frodigt gröna mellan ändlösa rader av likadana vita gravstenar. Detta är den brittiska krigskyrkogården med nära 4 000 gravar från första världskriget. Varje grav är prydd med välskötta blomsterplanteringar och här och där växer skuggande oleander och jakarandaträd.

Texten på gravstenarna vittnar om britternas kostsamma kamp för att erövra Gaza City från turkarna: “Private W Pearson, Essex Regiment. Died 26th March 1917”; “Captain T Dunn, KO Scottish Borderers. 19th April 1917. Age 27”; “Rifleman M Magasiner, 11th BN London Regiment. 2nd November 1917. Age 27.”

Gaza City var under första världskriget skådeplats för en rad förödande strider mellan turkar och britter. Turkarna, som hade gått med i kriget på Tysklands sida, försökte erövra Suezkanalen, som var den mest sårbara punkten på britternas handelsväg till Indien. 1916 lyckades britterna med stöd av egyptiska styrkor driva turkarna på reträtt norrut genom Sinaiöknen och in i Gaza.

I Gaza City, som utgör en naturlig försvarspunkt med sitt läge på en höjd norr om Wadi Ghazzas dalgång, bet sig turkarna fast och förvandlade staden till en militär fästning. Civilbefolkningen tvingades lämna sina hem, som plundrades på allt som gick att använda för militära ändamål. Husen revs för att ge byggmaterial till bunkrar och befästningar, trävirke och

marnas hemlighet Bokförlaget Atlas annan inredning förvandlades till ved för att laga mat åt de tusentals soldaterna.

Redan på våren 1915 hade delar av bebyggelsen lagts i ruiner av en fransk flottstyrka som anföll staden från havet i ett försök att lätta på det turkiska trycket mot Suezområdet.

I slutet av 1916 började britterna planera för ett fälttåg norrut in i Gaza med målet att driva ut turkarna. För att underlätta framryckningen byggde de en järnväg från Egypten till Deir el Balah några kilometer söder om Gaza stad, och parallellt med järnvägen en vattenledning som skulle förse trupperna med vatten från Nilen under marschen genom södra Gazas ökenlandskap.

Den 26 mars 1917 inledde britterna sin första attack mot Gaza City med 44 000 soldater. Anfallet misslyckades totalt, britterna tvingades retirera efter att ha förlorat omkring 4 000 soldater. En knapp månad senare, den 19 april, gjorde brit-

terna en ny framstöt, som återigen misslyckades och slutade i stora förluster.

Efter dessa båda militära fiaskon övertog general Allenby befälet över de brittiska styrkorna som under ett halvår bidade sin tid i öknens hetta och ödslighet. Under tiden fortsatte turkarna att bygga ut försvarsanläggningar, skyttegravar och skyddsrum inne i Gaza City.

I månadsskiftet oktober–november satte general Allenby sin anfallsplan i verket. För att säkra arméns tillgång till vatten skulle han först inta staden Beer Sheva några mil öster om Gaza City. Turkarna överraskades av den operationen, och Beer Sheva föll i britternas händer efter en massiv kavalleriattack.

Därefter angrep britterna Gaza City och lyckades bryta igenom den turkiska försvarslinjen mellan staden och havet.

Anfallet fortsatte under några dagar med flygbombning och intensiv beskjutning från havet innan turkarna gav upp och lämnade staden under natten till den 7 november.

Efter turkarnas reträtt återstod nästan ingenting av Gaza City. I stort sett all historisk bebyggelse som hade funnits kvar var nu utplånad. Den stora Omarimoskén, som turkarna hade använt som ammunitionsupplag, hade sprängts i luften under det brittiska bombardemanget. Ett samtida ögonvittne, den brittiske prästen Fader Waggett, beskrev i en artikel Gaza City efter kriget som ”en anblick av mycket sorglig ödeläggelse”.

Stadens drygt 30 000 invånare som hade flytt undan kriget började långsamt återvända men hade svårt att finna en utkomst i förödelsen. Stora delar av olivoch fruktodlingarna var skövlade och återuppbyggnaden gick mycket långsamt.

w

48 fib

kyrkogårdsväktaren ibrahim jaradeh, gaza city foto: Lotta Schüllerqvist

Tre år efter kriget rapporterade Sir Herbert Samuel, den brittiske överkommissarien i Palestina, att ”åsynen av Gaza City bara kan jämföras de förödda områdena i Frankrike och Belgien”.

Nathan Shachar berättar i sin bok ”The Gaza Strip: Its History and Politics” att man ännu 1975 kunde se spår av första världskrigets förödelse i Gaza City. Idag är det svårt att urskilja vad som ödelades då och vad som har förstörts under senare års upprepade israeliska attacker.

När jag tillsammans med min vän Abedallah besöker kyrkogården en varm sommardag finns det tydliga spår efter den gångna vinterns israeliska offensiv – flera av gravstenarna har skottskador eller ligger omkullvräkta i gräset. En ung man tvättar stenarna omsorgsfullt, ett till synes oändligt arbete. Han talar ingen engelska, men hänvisar till chefsträdgårdsmästaren om vi har några frågor. Han pekar mot ett par hus i ena änden av kyrkogården.

Chefsträdgårdsmästaren, Ibrahim Jaradeh, kommer oss till mötes och bjuder in oss att sitta ner i skuggan under de jättelika träden på gårdsplanen. Där blir vi sittande i ett par timmar medan han berättar om sin egen och kyrkogårdens historia. Mestadels på prydlig engelska, men stundtals med tolkhjälp av Abedallah.

Ibrahim Jaradeh ärvde trädgårdsmästaryrket av sin far, som först var chefsträdgårdsmästare vid den brittiska krigskyrkogården i Beer Sheva, med ansvar också för kyrkogårdarna i Gaza City och Deir el Balah lite längre söderut.

Ibrahim, som i dag är 73 år gammal och pensionerad, började som trädgårdsarbetare i Gaza City 1958, och när hans far dog sju år senare tog han över chefsuppgiften.

Nu har en av hans söner i sin tur tagit över

chefsrollen och sköter kyrkogården tillsammans med fem arbetare.

Men Ibrahim har inte släppt trädgårdsarbetet helt. Han ägnar sig nu åt en av sina älsklingssysslor, växtodling. Han visar sitt växthus med långa rader av prunkande plantor, både blommor och medicinalväxter. Här finns nog alla medicinalväxter som går att odla på dessa breddgrader, säger han och nyper av olika blad och blommor åt mig att lukta och smaka på. Merparten av de växter som pryder gravarna kommer från hans växthus – bland annat rosmarin som sprider sin aromatiska doft över hela kyrkogården.

Ibrahims långa gärning i brittisk tjänst belönades 1994 med den brittiska imperieorden. Han hämtar en jättelik vinröd bok med titeln ”Honoured by the Queen” i guldskrift. Han pekar stolt på sitt namn längst ner på sidan 537 och säger att han var inbjuden till London för att ta emot medaljen. Men han fick aldrig något utresetillstånd av israelerna.

Det gör egentligen inte så mycket, det finns viktigare saker i livet än medaljer säger han sedan: – Jag är ju ingen soldat, bara en trädgårdsmästare som lever ett anspråkslöst men gott liv här i mitt eget rike.

Nuförtiden beger jag mig sällan ut på stan, jag träffar mina vänner här hemma eller i deras hem. Det viktigaste i mitt liv är familjen, säger han med en svepande gest över gårdsplanen, där familjemedlemmar i olika åldrar kommer och går hela tiden.

Ibrahim och hans hustru har fyra söner och nio döttrar. Sönerna bor på sedvanligt sätt kvar hos föräldrarna med sina familjer medan döttrarna har flyttat till sina svärföräldrar. Han konstaterar belåtet att alla hans barn är gifta och har många barn: Totalt har han omkring hundratjugo barnbarn och barnbarnsbarn – han kan inte riktigt hålla räkningen för det kommer nya hela tiden, säger han med ett leende som sprider ett nät av rynkor över hela hans ansikte.

Efter faderns död fick Ibrahim ta hand om sina två yngre bröder. Han såg till att de skötte sig i skolan och fick en bra utbildning. Han bidrog också själv med en del undervisning för bröderna och sina barn –även flickorna, understryker han. Flera av barnen har sedan studerat vid universitetet i Kairo.

–Pengar spelade inte så stor roll på den tiden, jag hade ju min lön och den räckte för oss alla. Jag har aldrig brytt mig om pengar, så länge det finns mat på bordet är jag nöjd. Den som jagar efter rikedom blir aldrig lycklig, för ingen kan bli rik utan att någon annan förlorar.

För honom är det kunskap och människor som utgör verklig rikedom. Han gillar människor och de gillar honom, så har det varit hela hans liv. Han har ständigt folk omkring sig och är hela tiden sysselsatt med lära ungdomarna olika saker.

Kontakten med dem är en stor glädje för honom även om han blir trött ibland.

fibsatir

fib 49

JULTECKNING av leif zetterling.

fibrecenserar

fadevår; tack för ljuset

Jag, född 1935, har alltid sorry sorry betraktat Fredrik Ekelund (född 1953) som en ganska mesig samhällsskildrare, som hellre tar det säkra för det osäkra och, som, likt Mikael Wiehe, har den suspekta förmågan att alltid satsa på rätt häst, det vill säga den socialdemokratiska mittlinjen. Men, och det är poängen, jag har inte den blekaste aning om Ekelunds politiska positionering, jag har aldrig träffat honom, jag har inte läst en enda av hans tidigare böcker, vilket delvis har sina praktiska orsaker eftersom Ekelund debuterade 1984 och jag sedan 1980 befann mig i Italien och Schweiz och hade få kontakter med unga svenska författare och deras böcker. Såg jag i svenska tidningar namnet Wiehe dyka upp och i släptåget andra och då för mig nya namn, drog jag öronen åt mig. Jag anade: ännu en av dessa medlöpare som väter lillfingret och pejlar in de allramest mediokra stämningarna i folkdjupet.

Men nu har jag läst Ekelunds barndomsmemoarer, fadevår, tack för ljuset!.

Det är en underbar skildring av det specifikt malmöitiska förhållningssättet till världen, ljusår från Wiehes Titanicfloskler, som dryper av sentimentalitet och falsk solidaritet.

Och jag läser i Ekelunds berättelser om ett Malmö, om en tid som jag känner igen från min egen mammas berättelser om 1910-, 1920- och 1930-talen och som inte skiljer sig mer än marginellt från mina egna upplevelser och minnen från 1930-, 1940- och 1950-talen. Med andra ord: det finns en politisk och kulturell identifikation i dessa tre generationers förhållande till verkligheten de/vi växer upp i. Det är övergången till en ny verklighet Fredrik Ekelund skildrar så intensivt, så medvetet, så känslosamt. Ja, känslosamt, därför att samtidigt som han

»

...en underbar skildring av det specifikt malmöitiska förhållningssättet till världen... självklart identifierar sig med den tid han lever i med sina jämnåriga kamrater finns samtidigt insikt om framför allt pappans balansgång när han reduceras från högre medelklass till medelklass, kärleken till en farmor som kanske aldrig insåg att när det var ordning och reda i Hitlertyskland hade detta sina klara skäl och orsaker, en politisk realitet, ett politiskt vansinne som gick henne spårlöst förbi.

Ekelund skildrar ett Malmö under en period då det byggdes hyreslägenheter och etthundratjugokvadratmeter stora radhus på löpande band, då arbetarklassen definitivt tog sig in vid gymnasier och universitet för att några decennier senare själva ta steget till den medelklass och övre medelklass som Ekelund levde med och beskriver lysande.

foto: Kennet Ruona

Fredrik Ekelund Bonniers 2010

Det finns en tragik i detta, att solen går sin runda gång, men egentligen förändras ingenting, det kommer nya generationer, klasstillhörigheter skiftar, men varken internet eller mobiler förändrar i sak samhällsstrukturerna. Men, plastjulgranar är, min själ, ett tecken på klassdegenerering.

Visst är det tragiskt. Det Ekelund berättar om levande livet på Bergaskolan i Limhamn, då skandalomsusad med knark, slagsmål med lärare och så vidare, bör alla hatare respektive nostalgiker av Rosengårdsverkligheten läsa. Var fanns och finns flyktmöjligheterna? För Ekelund: fotbollen och skrivandet. Jag tycker att den här barndomsskildringen bör, i första hand, alla generationer Malmöbor ta till sina hjärtan.

Den kan positivt påverka relationerna mellan generationer och etniciteter (vilket jävla ord…) i denna problemfyllda stad som samtidigt lever av liv och ambitioner på ett sätt som varken min eller Ekelunds generation hade en nysning om skulle vara möjlig 2010.

Dessutom är det understundom en mycket rolig bok, min själ.

bo i. cavefors

fib 51

Fredens illusioner.

Det svenska försvarets nedgång och fall 1988–2009

»

Wilhelm Agrell Atlantis

Devisen ”för lite för sent eller för mycket för tidigt”är en bra sammanfattning av den svenska militärplaneringen.

Få stora samhällsfrågor har skyfflats åt sidan så fullständigt som den rörande omställningen från värnpliktsförsvar till yrkesförsvar. Ett närmast debattlöst vakuum har existerat kring ämnet.

Detta är ett av många problem som nestorn i svensk freds- och militärpolitik Wilhelm Agrell avhandlar i sin nya bok.

Det är inte någon upplyftande läsning om

man har något som helst intresse av vart ens skattekronor tar vägen. Agrell ger en bild av vad som närmast kan beskrivas som ett svart hål, där miljarder sugs ner i ett ständigt felanpassat och felutrustat försvar.

Devisen ”för lite för sent eller för mycket för tidigt” är en bra sammanfattning av den svenska militärplaneringen. Beskrivningen av omställningen från ett så kallat invasionsförsvar till ett insatsförsvar är inte heller munter. Till samma kostnad kan Sverige nu ställa upp en bråkdel av det invasionsförsvar

Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande

Den ger insikt i ett USA som man ibland anar bakom nyhetsrapporteringen, men inte riktigt orkar tro verkligen är på riktigt.

Barbara Ehrenreich Leopard förlag Det här är en riktigt bra bok. Den är så bra att den stimulerar till kritik, vilket är det bästa betyg en bra bok kan få. Det är nog också en recension som Ehrenreich själv skulle känna sig glad över, eftersom bokens själva tema är kritik just mot positivt tänkande. I så till synes olika delar av samhället som bröstcancerrörelsen, positiv psykologi, den kristna högern och den ekonomiska eliten finner Ehrenreich samma oförtrutna optimism och glädjeideologi, och hon menar att den har en del i USA:s ekonomiska kris och växande ojämlikhet.

Positiviteten har nämligen en mindre positiv slagsida: legitimerandet av ojämlikheten.

Ehrenreich tar upp hur såväl dogmatiska kristna högerpredikanter som kvasipsykologiska coacher hjälper till att legitimera arbetslösa och fattiga människors olycka genom att helt enkelt ge dem själva skul-

»

den för sin situation. Det innebär också ett underminerande av politiskt tänkande genom att politiska problem läggs på individen: Du kan, bara du vill, tror och försöker tillräckligt hårt.

Men inte nog med det: Ehrenreich visar också hur det ekonomiska framgångstänkandet hade en direkt effekt på människors kredit- och lånebeteende. Ekonomiska tyckare målade upp en framtid av evig tillväxt, mer realistiska prognoser tystades ner och konsumtion på kredit verkade vara en fullt möjlig väg till framgång. Hon visar också på hur samma framgångstänkande visade sig fatalt för stora företag som vägrade se situationen som den var och på det sättet paradoxalt nog grävde sin egen grav.

Men, i enlighet med bokens tema: inte något gott som inte har något ont med sig! I de sämre partierna rör sig Ehrenreich med svepande generaliseringar. Det är en huvudsakligen amerikansk kontext som

som en gång fanns att tillgå, medan vi samtidigt skickar trupper på olika imperialistiska kampanjer i tredje världen, insatser vars offer vi i skrivande stund blivit allt för tydligt påminda om. Frågan man bör ställa sig är om staben ska vara det största förband som finns att tillgå för försvar av landet – ett förband som får dränka fienden i papper om inget annat funkar. Bör vi kanske överväga att lägga ner alltihopa och investera de 40 miljarder kronorna i något lite mer vettigt?

peter karlsson

berörs, och främst den ekonomiska eliten.

Slutsatserna är därför ibland väl breda.

Att okritiskt hantera denna ekonomiska elits ideologi som den allmänt vedertagna är på ett sätt också att bekräfta den.

Ehrenreich rör sig också med en ganska okritisk vetenskapssyn. Hon förordar ”realismen” utan att egentligen fråga sig vems realism som ska gälla. I en tid när samhällsvetenskapen har övergett tron på den rena, objektiva sanningen verkar en sådan önskan lite naiv.

Icke desto mindre är detta en viktig bok.

Den ger insikt i ett USA som man ibland anar bakom nyhetsrapporteringen, men som man inte riktigt orkar tro verkligen är på riktigt. Ett land där den politiska vänsterkritiken är tabu, och den dogmatiska kristendomen en miljardindustri.

anna morvall

fibrecenserar Stefans lilla gröna. En handbok i utanförskap Stefan Sundström ETC 2010

Som ung närde Stefan Sundström den där drömmen om att hoppa av alltihop. Att kliva ur – eller helst aldrig kliva in i – ekorrhjulet.

Ta makten över det egna livet genom att leva i marginalen, konsumera minimalt och odla själv.

Så tog plötsligt musikkarriären fart.

Kolonisterna på hjortronmyrarna Lilian O. Montmar Bokförlaget Alerta Ett halvhjärtat försök från myndigheternas sida att utöka egnahemsrörelsen i början av 1900-talet med uppodling av våtmarker i Dalarna och Norrland blev med god hjälp av en redaktör på Eskilstunakuriren verklighet för några desperata och arbetslösa familjer i smedstaden. ”I lågskor och klädda i bästa gåbortstassen med hatten på huvudet kom de med tåg från arbetslöshetens Eskilstuna.” Det var 16 män som klivit ombord på ett tåg den 22 april 1922 med sju och femtio på fickan.

Socialbidraget. Eskilstunaborna hade samlat in och skänkt nödvändigheter såsom spadar, yxor, hackor och kokkärl. Det låter som en saga, men författaren har berättat den sanna historien om ett antal familjer som upplevde detta. Bakgrunden är arbetslösheten i Eskilstuna i början av tjugotalet, och den stora utvandringen.

Koloniseringen var tänkt som ett sätt att motverka detta. Arbetslösheten var stor efter första världskriget och emigrationen

Sedan dess har detta med att göra sin egen mat mest varit en hobby. Men nu har det blivit viktigt för Sundström att dela med sig av den kunskap som årtionden av att odla sin trädgård har gett.

Stefans lilla gröna är något så udda som en coffe table-bok med tips och tankar kring självförsörjning. Funderingar kring miljön och makten över det egna livet varvas med foton som har blivit över när Jeanette Andersson genom åren plåtat skivomslag.

Faran med en sådan här bok är uppenbar: att den blir ett ställföreträdande uppror.

Vi andra nöjer oss med att hänförda titta på rockidolen iförd läderbrallor och gum-

mistövlar i dyngstacken. Stefans lilla gröna klarar balansgången genom sin handfasthet och sin medryckande entusiasm.

Boken är konkret och ska inte ligga kvar på soffbordet. Här ges praktiska recept och råd för att börja röra sig i en annan riktning. Allt i en sympatisk ton som är mer uppmuntrande än föreskrivande. Där visioner av ett självvalt utanförskap lätt får något självupptaget, kvävande och kravfyllt över sig, drivs Stefan Sundström i stället av en smittande glädje över att kunna leva lite mer som man lär.

Lyssna också på Stefan Sundström 5 dagar i augusti.

mikael löwegren

»

I lågskor och klädda i bästa gåbortstassen med hatten på huvudet kom de med tåg från arbetslöshetens Eskilstuna. åderlät landet på en stor del av dess arbetsföra befolkning som kände sig mera välkommen på andra sidan Atlanten. ”Kanada - möjligheternas land” annonserade efter arbetskraft i svenska och svenskamerikanska tidningar och erbjöd svenska ungdomar något som den svenska staten inte ville ge: fri jord att bruka.

Författaren har lagt ner stor möda och gjort research i dokument och intervjuer med efterlevande.

Projektet med kolonisering fullföljdes inte av myndigheterna som dessutom motarbetade varandra och Kolonisterna kände sig med all rätt lurade och illa behandlade när det visade sig i stort sett omöjligt att skapa sig en utkomst i Mötingselberg, vilket är begripligt med tanke på att det var tänkt att de skulle bygga och odla i ett extremt klimat på våtmarker som först måste dikas ut och utan egna resurser och egentligen utan möjlighet till arbete och inkomster. Många kolonister lämnade också projektet.

Författarens indignation lyser igenom, men det gör bara skildringen mer levande.

De många namnen, siffrorna och dokumenten kan avskräcka och göra läsningen en aning tung, men författaren har avhjälpt även detta genom att läsarna får följa Per Albin Anderssons familj, den enda som var tillräckligt kunnig, erfaren och ihärdig för att leva med detta projekt. Familjen var också den enda som lyckades få friköpa hus den byggt och marken den upparbetat. ”Ponera om regeringen i dagens läge med en arbetslöshet som nu finns, skulle komma på idén att arbetslinjen skulle innefatta att dika myrar i Lapplands väglösa land.

Ingen skulle i dag kunna tänka sig att utföra samma arbete som dessa pionjärer åstadkom och det är nästan svårt att tro att dylika livsöden kan ha varit verklighet.” Så inleds bokens sista tänkvärda stycke.

stefan estby

fib 53

Lustgården Sadi Översättning: Eric Hermelin Karneval förlag Den persiska tolvhundratalspoeten/profeten/ mystikern Sadi är en av sufismens förgrundsgestalter, och Lustgården är ett av hans centrala verk. Den brukar benämnas ”lärodikt”, och genrebestämningen är inte helt lätt; på samma sätt som författaren skiftar mellan att vara poet, präst och vis man i allmänhet består Lustgården främst av sedelärande historier, råd och predikningar i skönlitterär form. Emellanåt är det väldigt vackert, men ofta är det faktiskt svårt att se texten som poesi; den har ett innehåll man är van att möta i andra sammanhang. Dessutom är den översatt med större hänsyn till innehåll än form, och till ett språk som var ålderdomligt redan när den legendariske Eric Hermelin gav ut den 1918. Det är med andra ord svårt att veta hur man ska läsa Lustgården, och det gillar jag. ”Hvad som fordras är Vishet, förening med

Bästa Sverige. Vad vi alla bör veta för att återerövra den svenska välfärden – bland annat Sven Wernström Folkuniversitetets Akademiska Press 2010

Sven Wernströms nya debattbok bygger till stora delar på recensioner för Folkbladet i Norrköping.

Den är ett försök att beskriva förändringarna i Sverige.

Wernström behandlar ämnen som religion, medier, politik och ekonomi. Han är mycket kritisk till utvecklingen under de senaste årtiondena. Sven Wernström anser att vi har

»

Såväl stilen som budskapen smeker läsaren, men gör det ganska ofta mothårs. Jag tror det är sådana böcker som förblir intressanta genom århundradena.

Gud, öfversinnlighet och fullkomlig tomhet. / Men maktställning och rikedom! Ja, de komma och gå.” Det är svårt att tänka sig något mer otidsenligt än det Sadi uppmanar oss till att bli en ”hjärtats behärskare” och övervinna vår ”sjelvhet”. (Möjligen kan självmordsbombare sägas vara inne på det spåret, men de verkar ju samtidigt ganska sugna på sin plats i himlen, så jag är tveksam.) Och det finns många som borde fundera en stund över rader som ”Hvad religionen kräfver är gärningens fot – ej pratets munväder, / Ty utan gärningens fot har andedrägten intet väsen.”

I Sadis förnekande av sig själv ingår synen på människorna som ett, och ett hopp om att vi ska hitta det inom oss vi alla har gemensamt. ”Inom oss” är centralt här, för mystiken syftar till in-sikt, och man skulle kunna kritisera den för att bli världsfrånvänd: ”Enligt min åsikt är den menniska

klok här i världen, / Som är upptagen av sig sjelf och likgiltig för världen.” Men det står ju också att ”Religion är ingenting annat än att tjena menniskor”, hur får han ihop det?

Måste man få ihop det?

Ibland tycker jag också att Sadi vänder sig till dem som kan unna sig att eftersträva fattigdom. ”Hvarför går du inför en konung med dina önskningar? / När du lägger din vinningslystnad åt sidan, är du sjelf en konung.” låter ju sympatiskt, men samtidigt är det precis sådant som kallats opium för folket! Men å andra sidan; vad är opium i dag, om inte just önskningar, fåfänga och konsumtion?

Liksom livet i stort är Lustgården full av paradoxer. Såväl stilen som budskapen smeker läsaren, men gör det ganska ofta mothårs. Jag tror det är sådana böcker som förblir intressanta genom århundradena.

glidit allt längre från folkbildning och vetenskapligt förnuft och att fanatisk religiositet måste bekämpas. Sverige under rekordåren beskrivs inte som ett idealland, men som bättre än de flesta när det gäller sociala frågor, sjukvård, vetenskap och avkristning.

När Wernström är som bäst är det få som slår hans skarpa formuleringar. Till exempel: ”Det var inte vi som steriliserade tattare, det var en rashetsande överhet i form av läkare och politiker”. Eller om reklamens makt: ”En tidning för kvinnor är dömd att dväljas bland mode, smink och hälsa och det första kvinnobudet: att alltid se yngre ut. Det dolda budskapet blir: Kvinna, hata dig själv!” Eller ”Många svenska professorer och docenter har extraknäckat i näringslivets organisationer. Varje student och akademiker förstår

snart vad man ska skriva om för att göra karriär.”

Jag har aldrig läst en så ojämn bok. Här finns briljant formulerade slutsatser, men tyvärr också antydningar om konspirationer – bland annat om Palmemordet. Jag tycker att han är hemmablind i kritiken av islam. Sven Wernström vill återerövra den svenska välfärden genom folkbildning, en sund tanke. Frågan är hur den ska genomföras rent praktiskt? Wernström pekar bland annat på bristerna i ABF och menar att fria studiegrupper, likt de som fanns på 1960- och 70-talen, kan vara ett alternativ.

Jag skulle gärna delta i en studiegrupp med Sven Wernström, även om vi nog inte kan bli helt överens.

joel landberg

olof rydström

foto: Xenia Bondareva

fibrecenserar

Sanningen, inget annat Anna Politkovskaja Övers. och urval: Hans Björkegren Ordfront 2010 Detta är den fjärde boken av Politkovskaja som Ordfront ger ut. De två första utkom medan hon levde, medan den tredje, Rysk dagbok, kom på svenska 2007, året efter hennes död. Den nya boken föreligger på svenska hösten 2010. Det ryska originalet gavs ut tre år tidigare av tidningen Novaja gazeta i Moskva, där Politkovskaja hade sin dagliga gärning fram till dess hon brutalt mördades på väg upp till sin våning den 7 oktober 2006. Två dagar före mordet hade hon aviserat att en artikel som avslöjade ryssarnas tortyrmetoder skulle komma att publiceras.

Boken innehåller en samling artiklar

där Politkovskaja lägger tonvikten på Tjetjenienkrigen, hon rapporterar detaljerat från fronten samt från de båda katastrofala blodbaden: Nord-Ost – namnet efter musikalen som spelades på en Moskvateater år 2002 – som skördade 67 offer på teatern plus alla som dog på sjukhusen och Beslan i Nordossetien där 1 200 vuxna och barn togs till fånga i en skola 2004. I detta andra blodbad dödades 331 personer, 186 av dem var barn. Vid Nord-Ost var Politkovskaja själv närvarande på teatern, eftersom hon var den enda person som terroristerna hade förtroende för som förhandlare.

Hennes skildring ger en stark närvarokänsla.

Händelsen levandegörs dramatiskt genom att hon detaljerat återger samtal och intervjuer. Förhandlingarna misslyckas och Politkovskaja synar kritiskt sin egen roll. Men var fanns de andra? Såväl Putin som ledarna i Tjetjenien anklagar hon för ynklig feghet och svek mot folket.

Anna Politkovskaja är långt ifrån en repor-

ter som blåser upp sig och yvs över sina gärningar. Nej, hon finns mestadels i bakgrunden. Men vi förstår att hon var starkt empatisk, stor som reporter, som moralist, som analytiker och som åklagare mot de ryska brottslingarna i Kreml och i Tjetjenien.

Men med samma skärpa fördömde hon de tjetjenska terroristernas vettlösa illdåd som skördat tusentals civila offer. Förbehållslöst ställde hon upp på de utslagnas, de arbetsoch bostadslösas sida och för krigens flyktingar som den ryska staten inte tar fullt ansvar för.

Boken avslutas med ett tillägg från Novaja Gazeta: ”Vem mördade Anna, och varför?”

Varför framgår tydligt av boken. Vem beställde mordet? Var det Putin själv? Eller Kadyrov, hans hantlangare? Någon utredning om mordet från härskarna i Kreml lär vi aldrig få se.

jan lidén

fib 55

Sånger från tjugonde seklet

»

Sven Wollter Proletärkult

Sven Wollter sjunger på den här cd:n en rad gamla kända klassiker som ”Balladen om Joe Hill”, ”Svarta Tupp”, ”Kalvstek i himmelens höjd (Svarta präster)”, och en del andra sånger som är mindre kända. Han läser dikter av den turkiske poeten Nazim Hikmet, av palestiniern Samih al-Qasim, av Brecht och Stig Dagerman. Här finns “Bolsjevikvisan (Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker)” på småländska och Vysotksy på ryska!

Wollter berättar i ett texthäfte som kommer med skivan hur han som barn inte fick delta i skolans musikundervisning, han ansågs i det närmaste tondöv. Och det är klart – Wollter kanske sjunger hellre än bra

Viki som ville gå i skolan Fabrizio Gatti Övers. Margareta Zetterström Karneval förlag Fabrizio Gatti är en journalist som har gett de papperslösa flyktingarna en röst. Efter rapporter och reportage om denna utsatta och allt annat än homogena folkgrupp undrar man hur dessa människor ser på sig själva och sin livssituation. Vi vet att de är skamlöst utnyttjade och lever i skräck för att bli fångade och återförpassade till en ännu sämre tillvaro. Gatti levererar en skakande berättelse som handlar om en verklighet som bör leda till eftertanke.

Vi får följa en familj som flyr från det fattiga Albanien till Italien, där alla är rika och har det bra, där ”katterna äter på silverfat”. Mamma och två barn korsar Egeiska havet en natt under storm i en fullsatt, snabbgående gummibåt för att nå lyckans land.

Wollter kanske sjunger hellre än bra men det kan man blankt strunta i enligt min mening. men det kan man blankt strunta i enligt min mening. Han är en fantastisk skådespelare och här bjuds på nästan en timmes nostalgi, om ni så vill, eller hellre inspiration, tycker jag.” Dialektikens lov” kan man ju inte höra för många gånger!

En av de Brecht-texter som ingår är ”Vid en sons födelse”, vilken har särskild aktualitet efter valen i både Sverige och

Afghanistan: ”Familjer i vilka det föds ett lite barn önskar sig det intelligent./ Jag som med min intelligens totalt förstört hela min tillvaro / kan blott hoppas att min son / en gång måtte visa sig okunnig och stockdum. / Då kommer han att leva lugnt och stilla som minister i detta land.”

pia karlsson

»

Författaren har använt sig av ovanligt mycket dialog, vilket gör boken lättläst och intrycket blir mer iakttagande än reflekterande.

I Italien blir det förstås inte som de tänkt sig. Korrupta poliser och cyniska arbetsgivare gör livet högst osäkert för den lille pojken Viki och hans familj. Men det finns ljuspunkter. En av dem är skolan, som tar hand om och accepterar Viki. Man kan hoppas att skolan är lika exemplariskt solidarisk här i Sverige och att polisen inte är korrumperad som i Italien där det verkar vara mera regel än undantag att ordningsmakten stjäl från dem som inte kan försvara sig.

Boken engagerar och griper tag – något som förstärks av att läsarna får se allt genom lille Vikis ögon. Författaren har

använt sig av ovanligt mycket dialog, vilket gör boken lättläst och intrycket blir mer iakttagande än reflekterande.

Boken har tilldelats ett flertal priser i Italien. Därav kan man dra slutsatsen att det existerar en stor portion medkänsla i landet. Ändå anser vissa italienare att det är obegripligt att albaner och andra papperslösa utsätter sig och sina barn för en tillvaro där de lever som råttor på en soptipp.

Läs och begrunda! Vad gör vi med de papperslösa? Vem ska få bli en riktig europé?

stefan estby

fibrecenserar ”Va för jävla pack e ni?”

Berättelsen om Stockholms fotbollsklackar Magnus Hagström, Peter Johansson och Carl Jurell Imperial Publishing, 2010 Alla har vi säkert varit en del av eller påverkats av en subkultur – antingen genom egna erfarenheter eller genom vänner, bekanta eller familj. ”Va för jävla pack e ni?” är en berättelse om en subkultur som väcker känslor, vare sig du är sportdåre eller sporthatare.

Sällan är mediebevakningen så ensidig som när det gäller beskrivningen av ett fotbollsderby. Är det inte ”Derbyfesten” så är det svarta rubriker som ”I går dog

Purgatorium Mats Deland Atlas 2010 I mars 1946 startade Winston Churchill formellt det kalla kriget när han i ett propagandatal: ”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkt sig över kontinenten”. Det kalla kriget hade dock sin gruvliga förhistoria i 1930-talets anti-kommunism och fascism, till exempel i Finland och Baltikum, eftergiftspolitiken mot Hitler från England och Frankrike, och överslätandet av nazismens krigsförbrytelser efter kriget, där Nürnbergrättegången var undantaget, inte regeln. Denna fond kan vara en tolkningsram för händelser i Sverige 1944–47.

Mats Deland, historiker vid Uppsala Universitet visar hur Sverige underlät att ställa nazistiska krigsförbrytare som kom som flyktingar inför rätta. Boken fokuse-

fotbollen” som följer morgonen efter ett Stockholmsderby i fotboll. Ofta följs den senare rubriken av en hel vecka fylld med debattprogram där publikens ansvar som kollektiv navelskådas.

Befriande nog så ger sig inte ”Va för jävla pack e ni?” in i den debatten. Författarna och supportrarna Hagström, Johansson och Jurell fokuserar på historien om Stockholms fotbollssupportrar för – just det – Stockholms fotbollssupportrar. Det paradoxala i att skriva en fackbok för en snäv läsekrets är att den genom detta anslag blir mer relevant och därigenom når en bredare läsekrets.

Till skillnad från i dagspressen målas varken några svarta eller förhärligande festrubriker – här berättas både om supporterskapets fram- och baksidor. Frågor som ”varför åker folk till Råsunda en söndagseftermiddag efter att matchen är färdig-

»

Delands framställning är minutiös och presenterade fakta får en att rysa. rar på lettiska flyktingar, men även andra flyktingar, berörs. Materialet togs fram inom forskningsprogrammet Svenaz, och finansierade både direkt av regeringskansliet, under Persson och vetenskapsrådet.

Boken är väldokumenterad, med 130 sidor slutnoter.

Vid anfallet mot Sovjet 1941 intogs snabbt Lettland, och massakrer på judar och kommunister började. Landet var närmast fascistiskt på 1930-talet och den ryska ockupationen 1940–41 förstärkte säkert antikommunismen. Nazisterna hade därför inga problem att rekrytera letter

spelad, bara för att slå folk på käften?” och ”varför andra åker på en tredagars bussresa till Luxemburg för att se en 0–0-match mot ett blåbärslag?” ges proportionerligt lika stor plats. Supporterskapet sätts också i ett historiskt perspektiv vilket säkert också är nyttigt. Är unga män som slår varandra på käften verkligen det nya fenomen som det verkar vara när man läser tidningarna?

Bokens största styrka är just dess integritet. Kanske är det långsökt att dra paralleller med Herman Lindqvists ”Historien om Sverige”, men jag gör det ändå. Precis som Lindqvist ryggar inte denna författartrio för sitt eget ”nörderi”. Jag är övertygad om att det är en och annan mormor som skulle ha god behållning av den här boken för att förstå varför hennes barnbarn emellanåt lyser med sin frånvaro vid söndagsmiddagen.

charlie aronsson

för folkmorden på judar, bemannande av polisbataljoner med smutsiga uppdrag och efterhand upprättande av lettiska WaffenSS-divisioner. Många av dessa krigsförbrytare hade anledning att fly när Röda armén närmade sig. Ett ganska stort antal kom till Sverige, och fick de facto fristad, med den så kallade Baltutlämningen som ett undantag.

Delands framställning är minutiös och presenterade fakta får en att rysa. En stor del av boken ägnas åt att försöka besvara frågan varför dessa krigsförbrytare aldrig ställdes inför rätta, och att Sverige fick bli transitland för fascister till Argentina och Kanada. Deland drar paralleller till nutiden och ställer helt riktigt frågan om Sverige lärt sig något. Hur är det i dag, godtar många svenska politiker USA:s tortyr med mera i kriget mot den så kallade terrorismen?

Jag rekommenderar boken.

ulf karlström

fibfilm

fib 57

Att skrapa på en afrikan Västerländska humanister kännetecknas av att de är övertygade om att om man bara skrapar så hårt som det behövs på en afrikan så får man fram en amerikan eller europé.

Men Claire Denis, aktuell med filmen ”White Material” (Kamerunslang för vita invånare och deras parafernalia), har en humanism som inte ”skrapar” på någon alls!

D

et har gått en tid sedan en kolonial miljö bara skulle ge – svart, gul eller röd – färg åt en litterär skildring i romaner eller filmer, där huvudgestalterna var vita svartfötter eller turister, som huvudsakligen förförde varandra, intrigerade eller grälade och alltid, i vilket fall, betjänades av snälla infödingar. Andra världskriget och den påföljande frigörelsen innebar början på slutet på den epok, då de koloniala länderna och folken på film uteslutande borde kunna användas som kulisser och statister. Åtminstone borde det ha varit så. Det finns uppenbarligen än i dag en längtan tillbaka till den sociala oskuld som rådde på film före sextio- och sjuttiotalens temporära uppvaknande. Inte minst har Afrika drabbats av denna filmiska nostalgi. De mer verklighetsnära filmer som på senare decennier har skapats av Afrikas egna förmågor har här hemma med få undantag förblivit en angelägenhet för finsmakare.

I stället har vi andra fått avnjuta filmer som ”Zulu”, ”Högre än himlen”, ”Mitt Afrika”, ”The last King of Scotland”, ”Black

och Mark Twain, som i ”Kung Leopolds Monolog” (1905), också behandlade folkmordet i Kongo, visade för alla som ville veta att västländerna var mindre anpassade som spridare av kultur och civilisation i Afrika – eller numera i Afghanistan eller Mellanöstern – än ett vildsvin vore lämpat som trädgårdmästare. Men den motsatta övertygelsen har under det senaste seklet varit så smickrande för självkänslan och så behändig, när det passar imperialistmakter att ”humanitärt” intervenera i Tredje världen att den fortfarande vårdas.

Till skillnad från Mark Twain var Joseph Conrad i sin skildring av vita svinerier i det svarta Afrika, ingen tidig antiimperialist – han var en polsk adelsman och en urbota antisocialist, men likafullt en – sorts – humanist.

Hawk Down” med flera. Matinéfilmer för så kallade vuxna, som till exempel ”Jakten på den försvunna skatten”, var egentligen ironiska pastischer – försök att för en 80-talsgeneration återuppväcka 30-talsfilmens redan från början efterblivna exotism.

Joseph Conrad i ”Mörkrets Hjärta” 1902

Västerländska humanister kännetecknas numera av att de är övertygade om att man, om man bara skrapar (så hårt som det behövs) på en afrikan, afghan eller irakier får fram en amerikan, eller europé, eller, om man har en väldig tur, rent av en svensk. Det är detta som anses göra

fibfilm

vår nation så lämpad att fostra och återuppbygga de stater och kulturer som våra mera potenta allierade nyss i all välmening har raserat. Betrakta bara den inbäddade journalistiken och dito retoriken kring svensk trupp i Afghanistan! Den som inte tror på renheten i Sveriges humanitära mission riskeras att minst skällas för ”relativistisk multikulturalist”, och att bli föremål för hårdhänt kritik från såväl SD som från Sten Tolgfors och Jan Björklund.

Conrad var född och uppvuxen i Polen i Tsarrysslands imperium. Detta kan möjligen, jämte hans kroniska misantropi, förklara varför hans humanism var uppochnervänd: han valde tvärtom att skrapa på kolonisatören i Afrika, varvid en svart, sadistisk kannibal framträdde. Hans ovannämnda roman – som ju inspirerade Francis Coppola till Vietnamdystopin ”Apocalypse Now” – nämns ofta även i samband med Claire Denis aktuella film, ”White Material” (Kamerunslang syftande på vita invånare och deras parafernalia).

Detta är, tror jag, att grundligt misskänna denna avancerade och progressiva franska

»

Hon sköter en kaffeplantage med hjälp av svarta inhyrda arbetare... hon förstår inte varför hennes arbetare inte längre känner lojalitet med henne och hennes företag... filmskapare. Hennes humanism ”skrapar” inte på någon alls!

Denis är dotter till en fransk kolonialtjänsteman i Kamerun. Hon föddes i Paris 1948 men levde i Franska Västafrika som ”White Material” (det vill säga svartfot) under hela sin uppväxt. Hennes första egna film var ”Chocolat” (1988), som bara hade namnet gemensamt med Lasse Hallströms menlöst sybaritiska film från 2000. ”Chocolat” är delvis självbiografisk och utspelas och filmas, liksom uppenbarligen ”White Material”, i Kamerun. Huvudpersonen lånar nog det mesta från Claire Denis egen person.

Den handlar, liksom ofta hennes filmer, om etnisk och kulturell identitet och om förhållandet mellan härskarnation och underordnad nation – ett ämne som Denis

har tydligen tänkt igenom ordentligt. Hon tillhör dem som i allt väsentligt ansluter sig till revolutionären Frantz Fanons åsikter – vilket hon också själv deklarerar: Det vill säga vad hindrar oss från att göra uppror mot den härskande klassen eller nationen, trots att alla objektiva skäl finns? Och kan en tänkande medlem av härskarnationen – eller -klassen överhuvudtaget förstå, eller till och med litterärt gestalta, Den Andres förtryck. Fanon kritiserade sin beundrare och sin politiske sympatisör Sartre, för att inte förstå vidden av de objektiva och subjektiva hindren för frigörelsen.

Denis och Fanon kan anses ta vid, där Sartres och de flesta ”vita” sympatisörer med de afrikanska folkens frigörelse slutar.

Denis är en mycket klok konstnär som, kanske just emedan hon levt som svartfot

fib 59

i Afrika, är medveten om den gräns som skiljer henne från sitt föremål. Hon liknar i Chocolat gränsen vid horisonten – som ligger precis framför näsan, men som inte syns i terrängen och som, när man söker nå den, ständigt flyttar sig längre bort.

En konsekvens av denna ödmjukhet är till exempel att hon undviker monologer och dialoger mellan afrikaner där ingen vit deltar. Så långt möjligt håller hon sig till det hon och åskådaren själv kan iaktta.

Detta gör inte henne till någon särskilt lättsmält filmskapare för oss, som är vana att få det mesta på bio skrivet på näsan.

Detta har nog medfört att blott ett fåtal av hennes hittills 16 filmer veterligen nått svensk repertoar.

I ”White Material” är huvudpersonen – inte ”hjältinnan” – Maria Vial (den förträffliga Isabelle Huppert!) en medelålders fransk kvinna, som liksom boerna i Sydafrika anser sig vara afrikan – åtminstone när det passar – eftersom hon är infödd i sin västafrikanska, formellt avkoloniserade och försiktigtvis inte namngivna, stat.

Hon sköter en kaffeplantage med hjälp av

svarta inhyrda arbetare och sitt tjänstefolk, medan svärfadern/ägaren är sjuklig, maken utbränd och vill bort från kriget och förfallet, ”hem” till Frankrike. Hennes älskade son är ett svagt nummer, slapp intill apati och han blir till slut galen.

Den nya, svarta, politiska och ekonomiska klassen stöttas halvhjärtat av fransk militär mot en upprorsrörelse med något diffus agenda. Dess aktiva är en brokig samling – från medvetna revolutionärer till en svans av minderåriga banditer med macheter. För entreprenören Vial gäller det att hålla sig väl med alla sidor. Hon förstår inte varför hennes arbetare inte längre känner lojalitet med henne och hennes företag, som ju generöst ger dem soppa, en vattenkran, halm att ligga på och några dollar, medan hon själv sover i lakan i stenhus. Arbetarna flyr eftersom de, till skillnad från henne, har sett skriften på väggen. Till skillnad från henne inser de att de inte är osårbara och odödliga. Nykolonialismens lokala representant, borgmästaren, har inget emot ett begränsat inbördeskrig, eftersom det ger honom möjlighet att för

en struntsumma köpa jorden av de vita ägarna, och sedan försvara den med hjälp av sin privatarmé.

Vialfamiljen går under – familjen höll för övrigt nog på att upplösas redan förut.

Dess hus bränns ned, regeringstrupperna, eller snarare borgmästarens privata armé, rensar marken från upprorsmän – men klasskampen går vidare även sedan de vita har eliminerats. En ensam ung upprorsman flyr i slutvinjetten genom bushen undan massakern – likt den store indianen på slutet av ”Gökboet” banande sin väg mot en osäker, men trots allt möjlig, framtid. ”Twists and turns” är bara förnamnet vad gäller mänsklighetens frigörelse.

Revolutionen är ingen tebjudning. Det är inte kontrarevolutionen heller. Livet är överhuvudtaget ingen tebjudning. Men det enda och osäkra livet är det enda vi säkert har.

Vi borde göra något åt både det ena och det andra, när vi ändå är här.

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning

”En äkta man bedrog sin hustru med pigan var natt. Svartsjuka drev då hustrun till ett fasansfullt dåd. Hon dödade pigan och av hennes könsorgan skar hon en sashimi-rätt. Vid middagen frågade mannen vad denna sashimi var gjord av.

Hustrun berättade det för honom och begick självmord.”

(Osaka Nichinichi-Sinbun. Odaterad.)

”En nittonårig dotter till en rik bonde dog och begravdes med dyra kläder och tillbehör. Men hon var blott skendöd och vaknade just som en ung gravplundrare bröt upp hennes kista för att stjäla dyrbarheterna. Han blev skrämd när hennes hand rörde sig och flydde springande. Hon återvände hem och hennes föräldrar letade rätt på den unge gravplundraren och tvingade honom att gifta sig med henne.”

(Osaka-Nisikie-Nichinichi-Sinbunsi. Nr 60.)

”Tre dagar efter äktenskapet har den äkta mannen gett upp försöket att hålla löftet till sin unga brud att genomföra fyra samlag var natt. Hon håller då upp det äktenskapskontrakt där han lovat detta.”

(Osaka-Nisikie-Sinbun. Nr 20.)

fib 61

Det kunde vara Expressen. Eller Aftonbladet.

De smaskiga skandalhistorierna i de japanska tidningarna från 1870- och 1880-talen är snubblande lika de historier som toppar kvällstidningarnas förstasidor år 2010. Möjligen med den skillnaden att de japanska tidningarna hade detaljerade illustrationer. I träsnitt.

Ond bråd död anno 1880 D

et är nu hundrafemtio år sedan Japan tvångsmoderniserades. Det gamla konserverat avgränsade riket hade under vårt artonhundratal alltmer tvungits ge efter för de västliga handelsmakterna. Till slut ville de med kanonbåtsdiplomati öppna riket som ett ostra. I en verklig revolution – ”Meiji-restaurationen” 1866/69 – mot detta skapade då vissa härskande feodala grupper en ny stark stat, en kapitalistisk militärinriktad ordning av eget slag. Ytligt skulle allt bli nytt, västanpassat modernt och öppet fast maktstrukturen den skulle förbli samma. Hård som förut men nu därtill effektiv. De pittoreska samurajdräkterna byttes till uniformer av brittiskt eller preussiskt snitt.

Då skapades Japans första nyhetspress. I denna övergångstid från 1874 fram genom 80-talet fick nyhetstidningarna också ett nytt slags nyhetsbilagor i Tokyo och Osaka: Nisikie-Sinbun. De skulle kombinera den av folk uppskattade traditionella träsnittsbildkonsten Ukiyoe - Nisikie - med aktuella nyhetsartiklar – Sinbun.

Bildmässigt har dessa tryck aldrig funnit nåd hos ädla samlare. De var visserligen bildmässigt lite traditionel-

la men färgerna var anilinmoderna. Allt som allt gavs i Osaka ut ungefär 750 sådana bilagor.

Här återges tre typiska exempel från Osaka. Vad som är värt att lägga märke till att detta är den nyhetsvärdering som de av Bonniers och Schibsted anställda redaktörerna nu har i välavlönat uppdrag att inför den svenska publiken göra i företagens populärbilagor.

Berättelsen om den bedragna hustruns hämnd skulle de nog förlagt till Frankrike.

Nyheten om äktenskapskontraktet skulle de kunna hävda hade hämtats från något universitet i Förenta staterna (där vissa feminister redan drivit igenom kravet på underskrivna och bevittnade kontrakt före samlag). Den skendöda kan de ha förlagt till Egypten. Eller också har alla tre exemplen givits svensk lokalfärg.

Men vi känner igen dessa nyheter även om de flesta nutida svenska illustrationer inte håller denna klass.

Vi förstår också avsikten från de japanska, norska och svenska medieägarna med att ge uppdrag till detta slags nyhetsarbete.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibrätt&rådligt

Myndigheters yttrandefrihet

F

orum för levande historia är en myndighet under regeringen.

En av de personer som förekom i Forum för levande historias utställning ”Middag med Pol Pot” hade anmält till JO att hon i utställningen och i kampanjfilmen för utställningen kopplades samman med massmord. Hon ansåg inte att det är försvarligt när det rör sig om en statlig myndighet som gör det i sin maktutövning.

Så här definieras yttrandefriheten i regeringsformen 2 kap. 1 §: ”Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad 1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor”. Det framgår tydligt att det är medborgaren som berättigas och att det är det allmänna, det vill säga stat och kommun, som förpliktigas att respektera yttrandefriheten.

I yttrandefriheten får göras inskränkningar genom lag. En av dessa inskränkningar är bestämmelsen om förtal i 5 kap.

1 § brottsbalken: ”Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter. – Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.”

I den här paragrafen ska man observera att det inte är fritt att säga vad man vill bara för att det är sant. Utpekar man någon annan på ett sätt som kan utsätta

»

JO riktar i beslutet kritik mot Forum för levande historia för att man använder enskilda personer som avskräckande exempel... honom för andras missaktning, måste utpekandet vara försvarligt. Annars kan man straffas även om det var sant som sades eller skrevs.

Forum för levande historia sade i sitt svar till JO bland annat att utställningen inte utgör maktutövning gentemot enskild i den mening som avses i förvaltningslagen.

JO riktar i beslutet kritik mot Forum för levande historia för att man använder enskilda personer som avskräckande exempel i utställningen och kampanjfilmen. Han anför bland annat: ”Forum för levande historia har till sitt försvar vidare resonerat i banor som för tanken till journalistens eller forskarens frihet. En sådan frihet gäller dock inte myndigheters uttalanden… En myndighet kan inte härleda befogenheter ur regler som uppställts för att tillförsäkra medborgarna yttrandefrihet gentemot det allmänna.”

Hade de uppgifter som lämnas om delegationsdeltagarna i utställningen och kampanjfilmen i stället lämnats i en tidningsartikel eller en bok av en enskild person, hade saken troligen kommit i ett annat läge. För det första hade inte JO

haft med en sådan publicering att göra.

Vidare hade nog författaren haft goda möjligheter att freda sig med hänvisning till undantaget i förtalsbestämmelsen och till Tryckfrihetsförordningens så kallade instruktion, det vill säga att man hellre ska fria än fällaoch så vidare.

Men när en myndighet uttalar sig gäller som vi ser andra regler. En domstol är skyldig att döma den skyldige för brott, hur nedsättande det än är för den dömde.

Detta följer av lag. En personalansvarsnämnd inom en statlig förvaltning har liknande befogenheter enligt lagen om offentlig anställning gentemot en person som är anställd där.

Och ska en myndighet, som Forum för levande historiatill exempel, få utsätta en enskild medborgare för skamstraffet att bli använd som avskräckande exempel, så krävs det en lag om det. I det här fallet finns ingen sådan lag.

JO:s mycket välskrivna beslut (läs det gärna i dess helhet på www.jo.se; beslutet kan hittas med hjälp av diarienumret som är 5127-2009 ) sätter fingret på den avgörande skillnaden mellan den fria forskningen och opinionsbildningen å ena sidan och en myndighets verksamhet å den andra.

Forum för levande historia har getts ett omöjligt uppdrag, ett uppdrag som med någon trovärdighet och pregnans bara kan utföras av enskilda forskare och författare, inte av ett statligt åsiktsverk.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)

fibförening

fib 63

NI NG EN ?

VA D HÄ ND ER I FÖ RE W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Folkets kreativa kultur w Stor kreativitet och några pennstreck – så skapar Robert Nyberg sina satiriska teckningar. Det visade han när Folket i Bilds avdelning Dalarna Västmanland ordnade seminarium kring Folkets Kultur i Norberg i november.

En av dem som deltog var Allan Pettersson, entreprenör i däckbranschen, som åkt hela vägen dit från Älvdalen.

–Jag ville lyssna på Jan Myrdal. Jag har läst det mesta av både honom och hans föräldrar och beundrar honom mycket, så moderat jag är. Detta trots att han och jag har olika uppfattningar om Kambodjas röda khmerer.

Seminariet präglades av olika former av kreativitet. Arne Andersson talade om sina pjäser med samiska motiv från Leröyr i Norge under rubriken Från folket till folket, Robert Nyberg visade handgripligt hur hans bilder växer fram, Yvonne Gröning talade om kvinnors kulturskapande och Dala-Demokratens kulturredaktör Ulf Lundén om Kultur och klass.

–Jag läser Dala-Demokraten och tycker att Lundén är en bra skribent fast inte lika bra som Göran Greider. För mig är det viktigt att inte bara lyssna på dem som har samma åsikter som jag, säger Allan Pettersson.

I Norberg hade han tillfälle att avnjuta sång och musik av gruppen Lycklig ungdom som framträdde tre gånger under dagen och vid samkvämet på kvällen. Gruppen består av Malin Loman sång, gitarr och slagverk och Elinor Karlsson, gitarr och altsax. De framförde bl a dikter av Dan Andersson.

Själva seminariet avslutades med två filmer av Lars-Erik Lännnermark. Den första handlade om träreliefen om gruvstrejken i Norberg 1891—1892 och den andra om hur man lyckades samla ihop flest människor med samma efternamn, Norberg, just i Norberg och komma in i Guinness rekordbok.

hans o sjöström text eva wernlid bild

Kallelse ordinarie stämma w Kallelse till Folket i Bild/ Kulturfronts ordinarie stämma Lördagen den 16 april 2011 Klockan: 1000–1600

ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm Motioner till st ämman skall vara styrelsen tillhanda senast 18 februari 2011

Nästa nummer kommer den 20 januari. Prenumerera!

Läs mer på www.fib.se.

Här köper du FiB: DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 KIRUNA: Direkten Simhallskiosken, Adolf Hedinsvägen 39 B LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen Glashallen, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel,Östgötagatan 33, Pressbyrån, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstationen, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Västermalmsgallerian, Alströmergatan 1 STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45, inre gården, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Gunsta Krog & Livs, Gunsta Villaväg 3, Pressbyrån, S:t Persgallerian, Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se