värja ett väpnat angrepp som inletts. Det är alltså fråga om en defensiv reaktion mot ett väpnat angrepp från en annan stat, som har överträtt våldsförbudet. Självförsvar utgör ett undantag från det generella förbudet för en stat att använda våld mot en annan. Rätten till självförsvar kringgärdas av restriktiva villkor och är enligt stadgan en begränsad rätt, som utövas i avvaktan på säkerhetsrådets ingripande. Våldsförbudet ägnades stor uppmärksamhet, när FN-stadgan förhandlades fram 1945. Särskilt de mindre staterna propsade på att våldsförbudet skulle definieras så att det inte gav några öppningar för stormakters missbruk. De hade framgång. De fick då USA att bekräfta att definitionen inte lämnade några ”kryphål”. Våldsförbudet är alltså ett generellt förbud mot att ta till våld i mellanstatliga förhållanden. Att stormakter sedan bryter mot det är en annan sak. I vår bok tolkar vi inte om våldsförbudet utan förklarar vad det innebär. I boken visar vi att det generella våldsförbudet
har starka fiender. Av boken framgår emellertid att förbudet försvaras av en överväldigande majoritet av världens stater och även av många framstående rättsvetenskapsmän. DET ENDA KONKRETA Kilander framför är att vår uppfattning om våldsför-
budet kan utnyttjas för att dra bort uppmärksamheten från imperialismens inblandning i andra länders inre angelägenheter. Denna tanke är besynnerlig. Det förhåller sig precis tvärtom. Våldsförbudet ställs på sin spets inför olagliga hot om våld mot och intervention i stater som Syrien och Iran. Mot sådana krigsplaner måste våldsförbudet försvaras. Boken handlar om detta och stormakters försök att gång på gång luckra upp lagen mot krig. SOM VI VISAR i boken försöker stormakter driva fram en ”flexibel” tolkning
av våldsförbudet för att få maximal handlingsfrihet. Det allmänna våldsförbudet är för imperialistiska stormakter den stora stötestenen. Även på vänsterkanten är våldsförbudet obekvämt för många. Det finns en vänster i Europa, och även i Sverige, som stödde det olagliga bombkriget mot Jugoslavien, applåderade interventionen i Libyen och manade till intervention i Syrien. Den vänstern vill, liksom stormakterna, ha en uppluckrad tolkning av våldsförbudet för att när det passar kunna stödja de interventioner man finner lämpligt utifrån sina ideologiska preferenser. ■ ■
Replik till författarna till Lagen mot krig:
O
TEXT åke kilander
m jag skrivit en sådan uppsats i skolan, hade läraren underkänt den. Motivering: ”Missuppfattning av ämnet”. Många ord men inte ett enda som berör min frågeställning. Författarna hävdar att FN-stadgans artikel 2:4 uttrycker ett allmänt/generellt/strikt våldsförbud. Men det står inte så i texten. Två andra jurister har tydligen samma åsikt som författarna, men det är inget argument i sak. Något generellt våldsförbud var aldrig aktuellt i förhandlingarna om stadgans innebörd efter 1945. Många stater var oroliga för missbruk, men det gällde till exempel frågor som de antikoloniala rörelsernas ställning. Stadgan borde inte til�låta stormakter att slå ner uppror i sina kolonier. En ordentlig genomgång av diskussionerna finns i Charter of the United Nations – Commentary and
Documents (3:e rev, uppl., 1969) av Leland M. Goodrich, Edvard Hambro och Anne Patricia Simons. Art. 2:4 behandlas på sid. 43–55. Ingenstans nämns frågan om ett generellt våldsförbud. Däremot uppnåddes en gemensam definition av ”aggression” i Vietnamkrigets slutskede (1974). Förenta nationernas syfte, som inleder stadgan, är ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel”. Därefter förekommer inte begreppet ”war” och inte heller ”violence” en enda gång. Det är inte utan anledning. ”Våld” förekommer bara som oegentlig översättning av ”use of force” i den svenska versionen. I mitt inlägg i FiB/K nr 12/2013 citerar jag ur boken Folkrätt och stormaktspolitik från 1992, där en skribent betraktar det generella våldsförbudet i FNstadgan som ett ”vanligt missförstånd”. Samtliga fyra författare till ”Lagen mot krig” medverkar i den boken utan att säga emot eller ens nämna något generellt våldsförbud. Letar man efter ”våld” i sakregistret, finner man: ”Våld – se aggression”! Frågan kvarstår: Varför tillskriver författarna FN-stadgan ett generellt våldsförbud som inte har täckning i texten eller i andra dokument från Förenta nationerna? ■ ■ fib 31