Issuu on Google+

TORGNY KARNSTEDT

KÄMPAR FÖR ALLAS RÄTT TILL SPRÅKET

INTERVJU Lärarna som vill göra skillnad VÄSTSAHARA Videoaktivister bryter tystnaden MANDELA Drömmen om regnbågslandet

Folketibildett201449 kr


Red.

INNEHÅLL

En vision om ett bättre liv

Månadens SATIRARKIVET.SE

43

LÅT OSS DRÖJA kvar en stund vid 2013

och det faktum att det blev året då Nelson Mandela dog. Nelson Mandela, vilket beskrivs längre fram i denna tidning, hade en vision, en dröm – kalla det en utopi om du så vill – om ett samhälle för alla. När han efter ofattbara 27 år i fängelse släpptes fri valde han försoningens och förbrödringens väg i stället för bitterhet, hämnd och hat. En övermänskligt storartad bedrift, men styrkan i en utopisk vision kan få en människa att nå bortom sina mänskliga begränsningar. Nelson Mandela lämnar genom sin levnad en uppmaning till oss andra som ännu är i livet. Sträck dig bortom dig själv och dina egna kortsynta behov och se i stället till helheten – vad är gott för oss alla, var och en för sig och alla tillsammans? I DETTA NUMMER möter vi flera personer

med en stark vision. Videoaktivisterna i västsahariska Equipe Media hyser en dröm om ett liv utan kolonialt förtryck och med frihet, inklusive yttrandefrihet värd namnet. De fortsätter kämpa mot den marockanska informationsblockaden. Lärarna Helena Dübeck och Joakim Medin har en kraftfull drivkraft för att få utföra sitt yrke på bästa möjliga sätt. De berättar i en intervju om de orimliga villkoren och arbetsmiljön med alla dokumentationsrelaterade arbetsuppgifter som går ut över undervisningen. Författaren och förläggaren Torgny Karnstedt har också en dröm om allas rätt till läsning. Den drömmen har tagit honom till skolor i hela Sverige i egenskap av läsambassadör. Drömmen om ett bättre liv i ett samhälle för alla lever.

stefan ljung, redaktör fib 2

4

Sverigebilden

5

Noterat

11

JordenRunt

29

Debatt

32

Minnet av Mandela

35

Recensioner

40

Film

44

Skriftställning

46

Rätt&Rådligt

47

Medlem

6

Intervju: DET OMÖJLIGA YRKET. Två lärare

berättar för FiB om hur fantastiskt och stimulerande lärarjobbet är men också hur omöjligt det är att få göra det riktigt bra.

18

Porträtt: ETT LIV, EN TID. FiB-medlemmen Knut Lindelöf har gett ut ett utsökt bildmaterial som hans morfar lämnade efter sig. FiB publicerar ett utdrag.


Krönika. Är FRA ett hot mot yttrandefriheten? EDWARD SNOWDENS avslöjande av den omfattande, hemli-

16

Minnesruna: HÅKAN NYBERG. Ulla Wennberg skriver om en avliden kollega som hade ett extraordinärt engagemang.

24 Sverige: LÄSLUST. Torgny Karnstedt skriver om sina besök

som läsambassadör i landets skolor och om hur man tänder läsintresset.

12

Demokrati: VÄSTSAHARA. Den västsahariska mediegruppen Equipe Media kämpar för att bryta igenom den marockanska informationsblockaden.

ga avlysning som utförs av USA:s National Security Agency, NSA, är en av årets viktigaste händelser. Allteftersom har rapporterna visat att verksamheten är mycket omfattande, och vidare att Försvarets radioanstalt, FRA, spelar en nyckelroll i sammanhangnet. Den brittiske journalisten och säkerhetsexperten Duncan Campbell rapporterade i oktober till EU att Sveriges signalspaning mot Ryssland åt NSA var särskilt viktig. Carl Bildt ville varken bekräfta eller dementera och sa att Campbells uppgifter ”inte inger större förtroende”. Uppdrag granskning rapporterade den 11 december också om ett mycket nära samarbete mellan FRA och NSA och bekräftade Campbells uppgifter. Den viktigaste nyheten var att FRA bedriver aktiv signalspaning (hackar sig in i bland annat privatpersoners datorer) i strid med svensk lag, trots att förre FRA-chefen sagt att detta inte sker. Vid intervjuer sa försvarsministern att hon utgick från att lagen följs. Runar Viksten, ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen, uppger till Uppdrag granskning att det inte finns några signalspaningsmetoder som är förbjudna för FRA. – Det öppnar för massavlyssning av svenska medborgare, säger Peter Rådberg (MP) i riksdagens försvarsutskott till DN.   EN ANNAN HET närbesläktad fråga i mitten av december är SÄPO:s bestämda önskemål att per automatik kunna få uppgift om var och vart kunderna ringt och surfat de senaste sex månaderna från landets knappt 600 teleoperatörer. Jurister har olika bedömningar, men vad tycker medborgarna?  Huvudargumentet att denna övervakning av en stor del av jordens befolkning är nödvändig för att motverka terrorismen håller inte. Terrorister vet sedan åratal att de är övervakade. I praktiken är det slut med privatlivet på jorden enligt Glenn Greenwald, den jurist och journalist på Guardian som spelat en avgörande roll för att publicera dokumenten i samarbete med Snowden. NSA:s övervakning och avlyssning i samarbete med bland annat FRA har skett av 35 statschefer (misstänkta terrorister som Angela Merkel?), EU, FN:s generalförsamling samt utländska konkurrerande storbolag. Är detta hemliga spioneri verkligen förenligt med vår uppfattning om ett demokratiskt samhälle? Formellt påverkas inte yttrandefriheten, men vetskapen om att man kan vara avlyssnad kommer att påverka hur man kommunicerar, lägga en hämsko, en våt filt över många samtal samt medför osäkerhet och oro hos sannolikt miljontals människor. anders romelsjö fib 3


Sverigebilden.

FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib fib 44


FiB-noterat. Mandela lever vidare

Alla lurar alla

ILLUSTRATION mare toomingas

”Borgerlighetens diskreta charm” I Tyskland har vår tid jämförts med den så kallade Biedermeierepoken. Det var perioden mellan Wienkongressen 1815 och revolutionsförsöken 1848 som kännetecknades av politisk apati. Medelklassen drog sig tillbaka i hemmet och fokuserade på inredning och småborgligt mysande samtidigt som nationalism och konflikter puttrade under ytan. Vi talar fortfarande om ”biedermeier” när det gäller en viss typ av småborgerlig inredning. Och visst

kan man tolka dagens Sverige som en sorts Biedermeiertid.  Vi har en statsminister som gjort ”fredagsmys” till kampanjslogan och Blondinbella och livsstilsbloggare som blivit tonårsidoler. Heminredning, lyxkonsumerande Svenssonliv och en värld som aldrig är större än den egna bostadsrätten. Borglighetens diskreta charm och lika tysta desperation. Sverige förändrades i grunden. /KATRINE KIELOS I AFTONBLADET

Vid 95 års ålder slocknade ett ljus. Nelson Mandela dog. Kanske är det fel att använda ordet ”dog” om Nelson Mandela. Människor som Mandela brukar inte dö. De lever i folkets hjärtan och i historien som hjältar. I dag sörjer miljontals frihetsälskande över hela världen Nelson Mandelas bortgång. Han var en progressiv och pragmatisk ledare. Vi minns alla Nelson Mandelas kamp, men samtidigt får vi inte glömma att de krafter han kämpade mot har blivit mycket starkare efter att kalla kriget tog slut. Det märker vi i Sverige och i länder i Asien, Afrika, Europa och på den amerikanska kontinenten. Om vi vill att arbetarklassen ska få det bättre måste vi kämpa i Mandelas anda. På det sättet hedrar vi den store kämpen. Dessa dagar är det livsviktigt att blåsa liv i arbetarrörelsen och vänstern på lokal och global nivå. Bara på det sättet kan vi krossa och kämpa mot imperialismen. Man kan kalla Mandela en av den moderna tidens mest engagerade antiimperialister vars heroiska kamp kommer att inspirera kommande generationer. I unga år upptäckte Mandela att det är värt att kämpa mot apartheid, och det gjorde han och hans parti. 1962 fängslades Mandela och satt därefter i fängelse i 27 år. Hans brott var hans kamp mot apartheidregimen. Mandela blev en symbol för friheten. Han kämpade i hela sitt liv för rättvisa och demokrati. Det var hans och hans partis ANC:s förtjänst att apartheid avskaffades. Efter påtryckningar från världsopinionen släpptes han ur fängelset 1994. Fyra år senare blev han den första svarta presidenten i Sydafrika. Han satt på posten i fem år. Han var inte alls bitter. Hela världen vet att det var han som förhindrade ett inbördeskrig i Sydafrika. Han sa klart och tydligt att svarta och vita måste leva tillsammans i fred och bygga ett rättvist Sydafrika, ett Sydafrika för alla. Människor kommer aldrig att glömma Mandela och hans kamp för frihet, rättvisa, fred och demokrati. Nelson Mandela är en av vår tids största ledare. MASOOD PUNJABI Läs mer med anledning av Mandelas död på s. 32–34.

fib 5


Intervju.

Joakim Medin, legitimerad lärare i samhällskunskap och historia, och Helena Dübeck, legitimerad lärare i engelska och samhällskunskap.

fib 6


Omöjligt att vara en bra lärare Helena Dübeck, legitimerad lärare, och Joakim Medin, legitimerad lärare, har samma syn på lärarjobbet: det är fantastiskt och stimulerande, men att få vara en verkligt bra lärare är omöjligt.

D

TEXT hans o sjöström FOTO lill sjöström

et är roligt att vara lärare. Att undervisa är något av det mest stimulerande man kan göra. Det är ett jobb man längtar tillbaka till. Men att vara en bra lärare, att vara en sådan lärare som man utbildat sig till, är omöjligt. Så säger två lärare i Uppsala som efter flera års tjänstgöring ännu inte har fått några fasta anställningar trots att de har både lärarexamen och lärarlegitimation. En av dem har till och med fått sluta på sin skola och arbetar nu som frilansjournalist. FANTASTISKT. Helena Dübeck, legitimerad lärare

i engelska och samhällskunskap, och Joakim Medin, legtimerad lärare i samhällskunskap och historia, är överens om att lärarjobbet är fantastiskt. Joakim: – Jag visste redan i tonåren att jag ville bli lärare. Det började med att jag tog över historielektionerna från min lärare och undervisade mina klasskamrater i stället, eftersom jag tyckte att alla perspektiv inte kom med annars. När jag var arton började jag på lärarutbildningen i Uppsala. fib 7

>


INTERVJU – Man jagas ständigt av alla uppgifter man har utanför själva undervisningen. Dokumentation och utvärderingar, säger Helena Dübeck.

fib 8

– Det är ett jobb som ger kontakter åt alla håll. Eleverna är särpräglade individer, många av dem kommer från andra kulturer. På det viset får man hela tiden lära sig mer. Om det är så att en elev sätter sätter sig på tvären och förklarar att ämnet inte intresserar honom eller henne, tar jag reda på vad den elevens stora intressen är och försöker knyta ihop min utbildning i till exempel samhällskunskap med detta. I många fall lyckas det, man väcker intresset och får ännu en duktig och intresserad elev. Helena instämmer: – Från början var jag inte alls lika målinriktad som Joakim. Men när jag kom ut på praktik tidigt i lärarutbildningen blev jag snart biten. Det var roligt och stimulerande. Jag upptäckte att jag hade en hel del att erbjuda som äldre lärare till min förvåning inte använde sig av. Till exempel att läsa böcker. Det har jag lärt mig

av mina elever som kommer från andra kulturer. Får man ingen bok kan det inte vara någon riktig skola, säger de. Får man komma för sent om man har lust är det ingen riktig skola säger de också. ÖVERHOPAD. – Det svåra med läraryrket är att när

utbildningstiden är slut kastas man rakt ut i kallt vatten. Då kommer man tre dagar före terminens start som vikarie till en grupp elever som man aldrig har träffat, vars förkunskaper man inte har en aning om. Jag försöker lära mig vad de heter. Men på de här tre dagarna ska man innan eleverna kommer samtidigt hinna göra upp en plan för undervisningen och före höstlovet ska man också göra personliga utvärderingar av alla elever. Jag har haft så många som 150 stycken sammanlagt. Hur ska det gå till? Tiden bara rinner iväg. Man jagas ständigt av alla uppgifter man har utanför själva


undervisningen. Dokumentation och utvärderingar. Jag har mest jobbat på friskolor som är beredda att ta emot nya elever när som helst på året. Det kan komma en ny i november. Vad de har för förkunskaper vet man inget om och man har ingen tid till att lära känna den nya. Om resultaten då inte blir så bra blir det sura reaktioner. Det kanske beror på att eleven kom i november, borde jag svara. – Och eftersom jag inte har fått något annat än vikariat hittills kan min tjänst snabbt upphöra, eller också får jag hoppa på något annat vikariat. På fyra år i yrket har jag haft fyra olika vikariat. Joakim: – Själva undervisningen blev precis som jag hade väntat mig och jag trivdes som fisken i vattnet. Men dokumentationen och utvärderingarna blev en stor belastning och det fanns ingen tid avsatt för sådant i planeringen. Dessutom var det väldigt mallat. Man hade ingen plats för egna grepp eller initiativ. Helena: – Den saken var jag mer beredd på. Men inför den första bedömningen vet jag visserligen vad eleverna heter. Däremot känner jag inte alla tillräckligt bra för att kunna lämna ordentligt genomtänkta omdömen. Med 150 elever blir det i det närmaste omöjligt. Det var en otrevlig överraskning. Joakim: – Jag jobbade på en kommunal skola. Även där kom det många direktiv ovanifrån som inte var särskilt genomtänkta. Jag fick en gång i uppgift att ta hand om klass i samhällskunskap och började planera och förbereda mig. Sedan kom ledningen plötsligt fram till att det var bättre att upplösa klassen och klämma in eleverna i ett antal andra klasser. Det skulle bli billigare så. När jag frågade vad jag då skulle göra fick jag svaret att jag kunde ta några sovmorgnar so kompensation för den tid jag lagt ner på att planera för den nerlagda klassen. Helena: – I många klasser finns det så kallade preparander, det vill säga elever som inte klarat av att komma in på gymnasiet. De behöver extra undervisning för att uppfylla intagningskraven. Det är inte omöjligt. Men är man ensam lärare i en stor klass har man helt enkelt inte tid till det. Det går inte att vara den utmärkta lärare man vill vara. Joakim: – Det är väldigt mycket att göra. Men

jag gillar att vara stressad. Då mår jag bra. Att organisera saker i pärmar tycker jag om. När jag satte betyg fick jag använda tre olika betygssystem Det gick bra, men hade det nya systemet kommit så hade det blivit fyra och då hade det nog blivit för mycket. Jag fick ta hand om en klass med fyrtio elever i det individuella programmet. Då krävde jag att klassen skulle delas i två med tjugo elever i varje. Men skolledningen menade att det skulle lösa sig. Alla elever skulle inte komma till undervisningen. I verkligheten skulle det inte bli mer än trettio som deltog, sa man. Skolan nöjde sig alltså med att en fjärdedel av dem inte skulle få någon undervisning alls. – Jag blir lätt känslomässigt engagerad i eleverna. Ibland får man vara stödperson till dem som har det knackigt hemma, ibland psykolog åt dem som ska ta studenten, är rädda för framtiden och för att bli vuxna. Man får ta hand om elever med olika ursprung, en gång hade jag fem stycken från Afghanistan. Jag tog strid för en elev som skulle avvisas. Det blev nästan strejkstämning bland vissa av hans lärare för hans skull. Helena: – I början, när jag slängdes ut i verklighetens kalla vatten, var det inte lätt. Det var som om det ständigt hände saker runt omkring, sådant som inte hade med själva jobbet att göra men som man tvingades sätta sig och tänka på fast man inte hade tid. Elever som bråkade, utvärderingar, rapporter och sedan åkte jag hem. Jag hann knappt tänka efter vad som hade hänt. Undervisningen gick bra men det som hände runt omkring var ett enda virrvarr.

»

… dokumentationen och utvärderingarna blev en stor belastning och det fanns ingen tid avsatt för sådant i planeringen.

UTMATTAD. – Många av eleverna var ensamkom-

mande flyktingbarn. De krävde att få lära sig bättre svenska. Jag fick tjata i veckor innan jag fick något undervisningsmaterial. En elev kunde ingen matte alls, men fick ändå gå i samma klass som kinesiska elever som låg i nivå med mest krävande kurserna. Andra elever var allvarligt krigsskadade. När jag bad om assistenter som kunde stödja dem blev det nästan alltid avslag. Till slut blev jag nästan utmattad och tänkte strunta i alltsammans. Joakim: – Ett stort problem är den ständiga utlasningen. Skolorna vill inte anställa och inte binda

>

fib 9


INTERVJU – I undervisningen gäller det att hitta en personlig infallsvinkel för varje elev. Det kräver tid. Tiden är den stora fienden, säger Joakim Medin.

fib 10

upp personal för någon längre tid. Till slut blev jag också utlasad. Jag hade protesterat i lokalpressen mot att Regementets dag hölls på en vardag och att militären hade velat ha obligatorisk närvaro. Man delade också ut material om att tjänstgöra i Afghanistan. Krigspropaganda tyckte jag och skrev en debattartikel om det i Enköpingsposten. Då tog regementet kontakt med kommunen och skolan och krävde rättning i ledet. Jag kallades in till skolledningen som kritiserade mig för att jag tagit på ”en politisk mössa”. I stället för att ta avstånd från vad jag sagt skrev jag en artikel i Aftonbladet och lyfte upp frågan på nationell nivå. När vårterminen var slut fick jag beskedet att det inte fanns något elevunderlag för mig längre. Men klassen växte. På hösten mötte jag en kollega som berättade att någon annan hade övertagit min klass. Den nya läraren var obehörig. – Nu saknar jag lärarjobbet och längtar tillbaka. Sen jag miste jobbet i den svenska skolan har jag jobbat i skolor på Västbanken och i Libanon. Där hade jag elever som var mellan åtta och tjugo år. Då kunde jag dra nytta av mina erfarenheter från den svenska skolan eftersom det finns så många olika nationaliteter med olika sätt att se på skolan bland eleverna här. Helena: – Det är också så att mycket av det som

är svårt är roligt. Till exempel att undervisa elever med särskilda behov. Det är visserligen svårt att hitta rutiner för den undervisningen men det är också oerhört stimulerande och kreativt. Joakim: – Det största problemet är tiden. I undervisningen gäller det att hitta en personlig infallsvinkel för varje elev. Det kräver tid. Tiden är den stora fienden. Man får helt enkelt inte möjlighet att räcka till för alla. Det finns sätt att anpassa undervisningen så att den kan passa alla, men tidsbristen förhindrar det. Helena: – Man vill vara människa när man kommer hem också. Samtidigt vill man lägga ner arbete på enskilda elever. Det är ett dilemma som ständigt förföljer en. Men det är eleverna som har gjort att jag inte gett upp när jag har funderat på att sluta. De är förstående när de märker att en lärare gör så mycket som går för att hinna med och för att engagera dem. Det bästa och samtidigt sorgligaste är ju när man har jobbat på en skola ett år och de får klart för sig att jag inte får vara kvar nästa år. Nästan alltid frågar de varför de inte får behålla mig. Joakim: – När eleverna i en av mina klasser tog studenten gav de mig en ros. De sa de att jag var den bästa lärare de någonsin haft. Jag torkade rosen och har den fortfarande hemma. ■ ■


JordenRunt. TEXTER lisa forsberg

STORBRITANNIEN/USA

Visselblåsare uppmanar andra att bidra

PALESTINA

Attacker på fiskare får kritik

Palestinian Centre for Human Rights beskriver i ett pressmeddelande hur israeliska marinsoldater nyligen konfiskerade palestinska fiskares utrustning, för att sedan jaga bort dem från vattnen utanför Gazaremsans kust. Israelisk marinkår stationerad utanför Beit Lahi-stranden på norra Gazaremsan öppnade eld mot palestinska fiskebåtar vid fyra olika tillfällen under tidsperioden 16–18 december. Det är inte första gången som palestinska fiskare utgör måltavlor för israeliska militära attacker. Fiskarnas ekonomiska och sociala rättigheter kränks rutinmäs-

sigt av den illegala blockad som av Gazas vatten som israeliska myndigheter upprättade med militär makt i juni 2007, och som bland annat rörelsen Ship to Gaza vid ett flertal tillfällen har försökt att bryta. Palestinian Centre for Human Rights uppmanar det internationella samfundet att vidta åtgärder för att sätta stopp för Israels upprepade brott emot Genèvekonventionens föreskrifter om skydd av civila personer under krig, med avseende på de systematiska attackerna som den israeliska armén utsätter palestinska fiskare för.

FÖRENADE ARABEMIRATEN

Slavliknande villkor för migrantarbetare Förenade Arabemiraten låter bygga filialer till de världsberömda konstmuseerna Louvren och Guggenheim med hjälp av arbetare från länder som Pakistan, vilka behandlas som slavar. Brittiska Guardians helgupplaga Observer rapporterar under rubriken ”nutidens slaveri” om hur de migrantarbetare som har importerats till Förenade Arabemiraten för att bygga femstjärniga hotell och konstmuseer på ön Saadiyat behandlas av sina arbetsgivare. Företag har bland annat

beslagit migrantarbetarnas pass, och därmed hållit dem fångna i Förenade Arabemiraten. Man har även deporterat arbetare som deltagit i strejker för bättre arbetsförhållanden. Migrantarbetarnas boendeförhållanden är minst sagt undermåliga, med tiotals män inhysta i varje litet rum, i läger långt ifrån turistparadisen och de lyxhotell och konstmuseer somde har anställts för att bygga. Vissa saknar möjlighet att ge sig av eftersom de är skyldiga att betala tillbaka stora summor pengar.

Den brittiska tidingen Guardian publicerade nyligen ett brev där ett antal välkända visselblåsare uppmanar andra att följa deras exempel. Bland brevets undertecknare återfinns bland andra Daniel Ellsberg, den amerikanske krigsanalytiker som läckte dokumentsamlingen ”Pentagonpapperen”, vilket spelade en viktig roll för att vända den allmänna opinionen beträffande Vietnamkriget, Thomas Drake, som har gjort viktiga avslöjanden om oegentligheter i amerikanska National Security Agencys verksamhet, Jesselyn Radack, som under sin tid vid det amerikanska försvarsdepartementet avslöjade att FBI hade förhört personer vilka misstänktes vara terrorister utan att de tilläts ha en advokat närvarande (och som även var en av Thomas Drakes advokater under rättegången mot honom), samt Katharine Gun, den brittiska översättare som år 2003 läckte topphemlig information om USA:s olagliga avlyssning av FN-kanslierna hos sex länder som man trodde sig kunna övertyga om att rösta för en amerikansk invasion av Irak i FN:s säkerhetsråd. Brevets undertecknare påpekar att västerländska regeringar och deras underrättelsetjänster åtminstone sedan september 2001 arbetat för att utvidga sin egen makt, samtidigt som man holkar ur medborgliga rättigheter och medborgarnas kontroll över politiska beslut, med hänvisning till ”nationell säkerhet”. Visselblåsarna kritiserar medierna för att de inte har uppmärksammat den här utvecklingen – trots att fler och fler visselblåsare trätt fram med information. Visselblåsarna uppmanar andra att ”vara en del av lösningen” genom att delge allmänheten – antingen via traditionella medier eller nyare former, såsom Wikileaks – information om olagliga, omoraliska, eller slösaktiga förehavanden på den egna arbetsplatsen, och därmed försvara demokratin mot inskränkningar av våra medborgerliga rättigheter. fib 11


Demokrati.

En manifestation hölls förra året i västsahariska Laayoune för Västsaharas rätt till självbestämmande.

fib 12


MED VIDEO SOM VAPEN I VÄSTSAHARA

En lång kamp Snart tre år har passerat sedan de nordafrikanska ländernas begynnande frihetskamp kablades ut i västerländska medier. Mamine Hachimi är en av grundarna av mediegruppen Equpie Media från Västsahara, där informationsblockaden från Marocko är svårgenomtränglig och nyheter sällan når våra vardagsrum. TEXT andrea pettersson FOTO equipe media

M

amine är på kurs i videoaktivism i Malmö och tillsammans med filmkollektivet Råfilm ska han och kollegan Mohammed Barkan göra kortfilm om situationen för västsaharier. – Ursäkta mitt ordval, men jag skulle kommit på kursen om den så skulle hållits på en toalett. Jag gör allt för att befria mitt folk, säger Mamine och skrattar, men menar allvar. FÖRTRYCK. Likt många andra unga västsaharier

är Mamines liv kantat av förtryck. Vid 15 års ålder kastades han ut från skolan efter att ha spridit flygblad om Västsaharas rätt till självbestämmande. Motståndet ligger i familjen, brodern blev politisk fånge under protesterna 1991 och Mamine var därmed väl medveten om riskerna. Han säger att man får räkna med det – motstånd är den enda normala reaktionen när man ser folk bli misshandlade och arresterade på gatan. Efter att den forna kolonialmakten Spanien lämnade Västsahara 1975 hamnade området under marockansk och mauretansk kontroll. Samma år utropade den västsahariska separatiströrelsen Polisario landet som självständigt och började föra gerillakrig mot ockupanterna. Efter påtryckningar från Polisario lämnade Mauretanien 1979 den södra delen, som sedan dess har varit under marockansk kontroll. OFRIHET. Sedan invasionen 1975 har FN fördömt

Marocko och kritiserat landet för brott mot de mänskliga rättigheterna, och konflikten är ännu

»

… motstånd är den enda normala reaktionen när man ser folk bli misshandlade och arresterade på gatan. inte nära någon lösning. I dag är Västsahara och Marocko delat av en 2 200 km lång mur kantad med minor, och enligt organisationen Land Mine action är Västsahara ett av de mest minerade territorierna i världen. Enligt den marockanska konstitutionen råder pressfrihet i Västsahara men i verkligheten är den ytterst begränsad och det finns inget utrymme för oberoende medier. Det är här Mamine och Èquipe Media kommer in i bilden. – Efter att ha blivit utkastad från skolan stannade jag bara hemma med min mamma som hade njurproblem och blev orolig om jag gick ut. Under tiden började jag lära mig mer om medier, bloggar och nyheter genom Youtubevideor.

Mamine Hachimi, medgrundare till den västsahariska mediagruppen Equipe Media.

MEDIEBLOCKAD. I ett chattrum på sidan Paltalk började unga aktivister 2009 samtala och de bestämde sig samma år för att bilda mediegruppen Equipe Media. Sedan dess kämpar de för att ta sig igenom Marockos kompakta medieblockad med hjälp av videoreportage och nyhetsbrev på arabiska, franska, spanska och engelska. Tre månader efter starten blev en av gruppens fib 13


DEMOKRATI Marockansk kravallpolis vid manifestationen i Laayoune.

reportrar arresterad, han filmade en demonstration från ett hustak och dömdes till ett års fängelse. Ett år som han fortfarande inte kan prata om och beskriver som ett svart hål. Alla gruppens medlemmar har på ett eller annat sätt drabbats av statliga repressalier, trakasserier, arresteringar och fängelse har blivit vardagsmat. Det händer att förtrycket antar märkliga former. Mamine berättar att deras utrustning flera gånger har beslagtagits när de har filmat demonstrationer och att polisen nu använder

Fakta: Västsahara Invånare: 567 000 (FN, 2012) Huvudort: El Aiún Språk: Berber, hassaniya (dialekter), arabiska Sedan 1991 övervakar FN-missionen Minurso vapenvilan mellan Marocko och Front Polisario. Enligt algeriska myndigheter bor 165 000 västsaharier i flyktingläger i Tandoufprovinsen i Algeriet. Västsahara är det sista större området som står kvar på FN:s lista över icke-självstyrande områden, som betraktas som ännu ej avkolonialiserade. (Källor: bbc.co.uk, vastsahara.org)

Läs mer om Equipe Media och nyheter från Västsahara på emsahara.com fib 14

deras egna kameror för att bevaka dem. En telefon ringer och Mamine tar upp sin laptop för att hjälpa en av sina medarbetare i Västsahara med veckans nyhetsbrev. Internet och sociala medier har spelat en stor roll för gruppen, samtidigt som bevakningen från marockanska myndigheter är rigorös. Att skaffa internetuppkoppling är en byråkratisk process och kravet på att lämna personuppgifter gör oönskad internetaktivitet lätt att spåra, följden blir inte sällan husrannsakan. Men att föra kampen offentligt har också sina fördelar. – Nuförtiden använder jag mitt riktiga namn i sociala medier. Vi har slutat vara rädda, nu är det i stället marockanska myndigheter som är rädda för oss, säger Mamine och berättar att Mohammed blev arresterad på flygplatsen på väg mot Sverige. När marockanska myndigheter, som gärna undviker dålig publicitet i internationella medier, insåg vem Mohammed han var och vart han skulle släpptes han, bara några minuter innan av avresa. SISTA KOLONIN. Mamine har ett späckat schema,

han knallar ut i den kalla Malmönatten. Den bitande kylan är ovan och det är första gången han är utanför Marocko. – Ni i Sverige, påminn er själva varje dag om att ni lever och att ni har rättigheter, avslutar han och åker tillbaka till Västsahara, känt som Afrikas sista koloni. ■ ■


Manifestationen i Laayoune hölls efter att FN-styrkan Minurso hade fått förlängt mandat.

4 frågor Hej Elinor Hermansson, aktiv i Nätverket för ett fritt Västsahara och Alex Weitch från Råfilm i Malmö. Varför bjöd ni in Equipe Media till Sverige? Elinor: Vi är några stycken från nätverket som har besökt den ockuperade delen av Västsahara och under besöken knöt vi kontakter med Equipe Media. Vi anser att deras arbete är superviktigt och det bästa vi kan göra här är att vara en megafon för dem. Equipe Medias arbete är en viktig del i kampen för självständighet och de tar stora risker när de gör det de gör. Det får inte vara förgäves, och vi är övertygade om att våra modiga vänner kan påverka utvecklingen.  Vad är videoaktivism? Alex: Det är aktivism där man har video som det taktiska verktyget för att uppnå förändring. Det är film med målsättning, inte bara i syfte att göra en film, utan för att skapa en förändring.

Vad har ni arbetat med under kursen? Alex: Det har varit ett underbart samarbete och vi har lärt oss en massa om hur de jobbar. Vi kommer att fortsätta att samarbeta om en dokumentärfilm. I Equipe Media jobbar de mycket med vittnesvideo, att antingen dokumentera manifestationer eller brutalitet, eller vittnesmål från dem som blivit utsatta för övergrepp. Vi har fokuserat på att jobba med berättarteknik, att förklara historien så att även en utomstående och på så sätt nå ut med budskapet. Jag är så imponerad av den energi och kampvilja som finns i Equipe Media fastän de befinner sig under extremt förtryck! Finns det något vi här i Sverige kan göra för att hjälpa till? Elinor: Prata om Västsahara med folk som inte känner till ockupationen. Delta i upprop, namninsamlingar och manifestationer för att påverka politiker. Stötta Equipe Medias arbete genom att ge ett bidrag till Nätverket för ett fritt Västsahara. Nätverket för ett fritt Västsahara har pg 304995-4 fib 15


Minnesruna. Konstnären Håkan Nyberg har avlidit vid 75 års ålder. Ulla Wennberg minns en politisk konstnär, fast förankrad till vänster, som dock målade även annan mångfacetterad konst. Håkan Nyberg fattas oss. Läs mer om Håkan Nyberg på www.fib.se/inrikes/item/3704-konstnaren-hakan-nyberg-har-avlidit-vid-75-ars-alder

En kamrat är död E

TEXT ulla wennberg ILLUSTRATIONER håkan nyberg

n god vän berättar att konstnären Håkan Nyberg är död, 75 år gammal. Någon dag senare drar jag ut en gammal bortglömd anteckningsbok ur en hylla. Mitt på framsidan hade jag klistrat hans geniala parafras på Solstickan: ”Socialism. Till förmån för folket.” Det var på sjuttiotalet, bilden trycktes upp i tändsticksaskstorlek och folk köpte den för att klistra på (de stora) askarna. (Detta var tiden då alla rökte som borstbindare och varje hushåll hade gott om tändsticksaskar.)

politiska satiriska kommentarer. Han gjorde också fina målningar, gärna med en upprepningens och mönstrets magi – likadana hus på en slätt, en människomassa, en djungel av kafébord där den blinde trevar sig fram. ■ ■

HÅKAN GJORDE MÄNGDER av politiska affischer, ofta i samarbete med brodern Ola Nyberg. Båda var med i Folkets ateljé, en svensk avknoppning av Parisrevoltens Atelier Populaire. Gruppen innehöll både konstnärer och journalister, alla aktiva på vänsterkanten. Tekniken var silk screen och affischerna klistrades upp illegalt och retade upp överheten minst lika mycket som dagens graffiti. Håkan fortsatte oförtrutet att göra politiska bilder, även när de glamorösa sextioåtta-dagarna var förbi. Illustrationer i olika tidningar och

Läs mer Se hans hemsida: www.gallerienhorna.se Här finns en biografisk artikel om honom: www.lexikonettamanda.se/show.php?aid=16957

fib 16

Uncle Sam sänker ner sina giriga fingrar i Indokina. Ett exempel på en vass politisk affisch.


En affisch med ett citat av Ho Chi Minh, 채nnu en politisk affisch. fib 17


Porträtt.

Ett liv, en tid – ÅREN 1884–1973 GENOM KAMERAÖGAT TEXT eva wernlid FOTO percy lundwall

Percy Lundwall växte upp i Limhamn utanför Malmö med sin familj. Familjen bestod av pappa Johan som var skeppsredare, mamma Charlotte och tre syskon. Fyra syskon hade dött tidigt, innan de uppnått fem års ålder.

»

Percy gifte sig 1913 med Karin Philip och fick barnen John, Inga-Karin och Lars. Folket i Bild visar här ett bildutdrag ur boken.

N

är Percy Lundwall var 13 år, år 1897, fick han en kamera av sin farbror i England. Kameran blev en följeslagare för Percy, och vid sin död efterlämnade han ett fotoarkiv med cirka 10 000 svartvitnegativ av olika format och material. 1942 skapade Percy ett arkiv av sina negativ. Ur skåp och lådor letade han fram alla de gamla negativen och listade dem med namn och beskrev vad de föreställde. Det blev tre tjocka anteckningsböcker men för en utomstående var materialet fortfarande ganska oöverskådligt. 40 ÅR EFTER Percys död har dottersonen och Fol-

ket i Bildmedlemmen Knut Lindelöf slutligen gjort materialet tillgängligt för allmänheten. Han har i boken ”Ett liv, en tid” publicerat ett urval av Percys bilder. I boken kan man följa personer, platser och skeenden som Percy medvetet betraktade genom sin kamera en stor del av sitt liv. Tillsammans med sporadiskt skrivna dagböcker, släkthistorier, böcker och Googlesökningar har Knut vävt samman en berättelse om ett människoliv under det omvälvande 1900-talet – Percy Lundwalls. Bokens rubriker kretsar kring familjen, ungdomsåren, familjens kontakter med England, flytten till Göteborg, sommarnöjen, flickor och fib 18

Kameran blev en följeslagare för Percy, och vid sin död efterlämnade han ett fotoarkiv med cirka 10 000 svartvitnegativ …

förälskelser, frilufts- och yrkesliv (Percy startade och drev företaget AB Trätälja med inriktning på träprodukter, vilket ledde till många resor i Sverige och Europa), för att nämna några exempel. BILDERNA SOM VI här presenterar i Folket i Bild är bilder från det mest privata och det som stod Percy närmast: barnen. John Philip, född 1915, Inga-Karin, född 1917 (som är Knut Lindelöfs mor) och den yngste Lars, född 1920. Många av bilderna är fotograferade på familjens sommarnöje på Särö, strax söder om Göteborg. Bilderna andas både närhet och fräschhet som om de var tagna i dag, beskriver en förfluten barndomslycka och kan därför vara smärtsamma att se – genom dem förstår vi vår förgänglighet och att livet är något som vi alla ska passera. ■ ■


Familjen Lundwall vid villa Vegga 1904. Bakre raden från vänster: Percy, Charlotte (mor) och Fred Carter. Främre raden Gilbert, John (far) och Harry. Connie, den yngsta föddes 1903 och är inte med på bilden.

fib 19

>


PORTRÄTT Lasse och Inga-Karin med båten och pappa Percy på Kalvudden Särö fib 20


>

fib 21


PORTRÄTT John, Inga-Karin och Lasse vid Villa Boet på Särö, sommaren 1937.

John och pappa Percy i samspråk sommaren 1917 i Svanesund fib 22


Inga-Karin och John med farmors glasögon i bankammaren 1920

Percy och Lasse poserar på Särös klippor 1926. Antagligen höll sonen John i kameran.

John, Inga-Karin, Lasse och syster Agda på bergknallarna nordväst om fästningen i Kungälv, vintern 1924

fib 23


Sverige.

Läslust och skriv TEXT&FOTO torgny karnstedt

Författaren och förläggaren Torgny Karnstedt reser landet runt och besöker skola efter skola för att få ungdomar att läsa mer. Han berättar här i FiB om sina intryck från arbetet som läsambassadör.

»

Det är pojkarna som är de stora förlorarna, i synnerhet arbetarklassens söner. Jag är en sådan son.

fib 24

K

ort efter kommunaliseringen av den svenska skolan 1991 berättade lärare jag träffade hur förändringen av huvudmannaskapet påverkade deras arbete. Skolledningen sågs inte längre som personalens pedagogiska talesmän gentemot förvaltningen utan fick rollen som kamrerer vars främsta mål var att hålla budgeten. Rektorernas tjänster blev förordnanden på tre år och de som inte lyckades med det ekonomiska, anorektiska akrobatstycket, som förvaltningen krävde, kunde räkna med att deras anställning hotades. I dag är omstöpningen av den svenska skolan synlig för alla. Administrationen har svällt på undervisningens bekostnad, friskolornas utbredning har bidragit till en ojämlik, segregerad skola med allt sämre resultat, lärarutbildningens låga intagningskrav har underminerat möjligheten till kvalificerad undervisning och framtvingat en hjord av skolinspektörer med uppdrag att peka ut fel. Martin Ingvar, hjärnforskare och ledamot av Litteraturutredningen, har kritiserat att läsoch skrivpedagogiken under lång tid var frivillig i lärarutbildningen. Skrotandet av pedagogiken kan ses som ett utslag av vad en annan hjärnforskare, Matti Bergström, länge har varnat för, nämligen vår brist på värderingsförmåga. Bergström menar att vi håller på att bli värdeinvalider, att vi inte kan skilja väsentligt från oväsentligt. Att läsförmågan hos unga drastiskt sjunker och därmed också möjligheterna att tillgodogöra sig all undervisning är allvarligt men vi bör vara mer oroade över vuxenvärldens svek. Martin Ingvar påpekade efter den för Sverige senaste katastrofala Pisa-undersökningen att samhället sviker pojkarna. Det är pojkarna som är de stora förlorarna, i synnerhet arbetarklassens söner.

Jag är en sådan son. Läste inte som ung, hade svaga betyg i svenska, men har i större delen av mitt vuxenliv ägnat mig åt att vara läsambassadör i skolan, att skapa läslust och skrivglädje hos dem som har lång väg till bokhyllorna. Jag hävdar att det finns


glädje åt alla!

Tystnad! Kreativt skrivande pågår.

Aldo Moro hölls fången i ”folkets fängelse” av Röda brigaderna i 54 dagar innan han sköts ihjäl.

en frisk kärna och den finns hos de unga. Frågan är om vi ser den? VIKTIGT. 1974 var alla riksdagspartier överens om

att författarbesök i skolan var viktigt. Minst en

författare per år skulle eleverna få möta. I dag, när skolans primära mål är att spara pengar, blir författarbesöken allt färre. När jag möter gymnasister i dag är jag ofta den förste författare de träffat. Jag inleder med en berättarföreställning om

>

fib 25


SVERIGE Ett besök av en läsambassadör kan ge en stunds eftertanke.

Läsning och skrivande kan vara en källa till stor glädje.

fib 26

människans behov av språk, följt av skrivarverkstäder där jag spelar jag upp en liten scen. Elevernas uppgift är att öppna alla sina sinnen och vara så uppmärksamma som möjligt. Därefter får de skriva vad de lagt märke till, upplevt och tänkt. Texterna använder jag som underlag för en dialog om varför vi uppfattar händelser olika, beskriver dem på så skilda sätt och med så olika uttryck. Efter en skrivarverkstad betraktade en kille mig nyfiket när jag plockade ner texterna i väskan. ”Sparar du texterna?” Jag förklarade att jag inte kunde låta dem ligga kvar i klassrummet. ”Det var inte det jag frågade. Jag frågade om du sparar texterna?” Jag erkände att så var fallet, att de var bra och att jag kanske skulle läsa dem en gång till. Då log han: ”Är det din nästa bok?” När jag kom hem gick jag ner till ett förråd

där jag förvarade sju svarta sopsäckar till brädden fyllda med papper. Jag släpade upp dem i bostaden, började läsa och blev fascinerad över vad dessa utdömda svenska skolelever har fått ur sig på ett par minuter. Ur säckarna vällde ett språk som tog mig med storm. Efter den ena larmrapporten efter den andra om hur illa ställt det är med ungas läsförmåga insåg jag att jag förfogade över ett rikt material som kan ingjuta mod i såväl unga som pedagoger, ett material som gnistrar av liv. RÄTTIGHET. När jag jämförde texterna som var skrivna på den tiden vi låg i topp i Pisa-undersökningarna, med dagens texter stod det klart att gårdagens elever hade en prydlig handstil, de skrev längre berättelser med färre grammatiska fel men de var inte lika frimodiga och kreativa som dagens längdmässigt komprimerade, särstavade och spretiga alster. I dag kan ett helt liv rymmas på ett par rader. Det gör mig nyfiken på vad dagens elever skulle kunna åstadkomma om de bibringades lite mer tålamod. Rätten till språket är ytterst en demokratisk fråga. Vårt samhälle behöver syresättas av de


Fakta Torgny Karnstedt, Båstad, författare och förläggare. Ordförande i den nationella Skolbiblioteksgruppen under sex år, ledamot av den svenska Läskunnighetskommittén under FN:s internationella Läskunnighetsår. Har skrivit flera böcker om människans behov av språk. Varit redaktör för antologin Läsfeber, en bok om läsandets lust och vånda. Är flitigt anlitad som föreläsare i skolorna. Hemsida: www.karnstedt.se

yrkesförberedande program, även om jag arbetar på alla stadier och nivåer, även med pedagoger på

I över 30 år har jag besökt skolor i hela landet, föreläst om språkets betydelse och ordnat skrivarverkstäder. Jag har mött över 300 000 barn och unga. Den här boken innehåller texter författade av elever. En skrivövning, två minuter men en hel värld av språk. Underbar humor och knivskarpa iakttagelser. Kreativitet, slagfärdighet, personligt, galet, fräckt, spretande, underfundigt, desperat, poetiskt, vackert och rikt. Visst kan unga skriva, men de kanske inte alltid vet om det. Inte inser vilken kraft de besitter. Kanske inte alla vuxna har förstått det heller. Min förhoppning är att den här boken ska ändra på det.

ISBN 978-91-979004-3-0

9 789197 900430

Torgny Karnstedt Karnstedts förlag

Torgny Karnstedt

SKRIVÖVNING. Jag söker mig gärna till gymnasiets

studiedagar. Med min bakgrund som fabriksarbetare och svetsare har jag haft lätt att knyta an till dem och de till mig. Jag har fått se pojkar på byggprogrammet eller fordon som vägrat läsa en bok efter mötet med mig tränga sig fram till biblioteket. På Fredrika Bremergymnasiet i Haninge sa en kille: ”Fan, jag trodde det skulle suga men det var fett bra”. Min skrivövning är enkel, den tar ett par minuter, men har resulterat i en värld av språk. Underbar humor och knivskarpa iakttagelser. Kreativitet, slagfärdighet, personligt, galet, fräckt, spretande, underfundigt, desperat, poetiskt, vackert och rikt. Inte en enda text har varit exakt lik den andra. Det är som språket har ett eget DNA. När jag läste texterna såg jag eleverna tydligt framför mig trots att det var flera år sedan jag träffade dem. Jag mindes killen som satt längst fram och trotsigt lämnade in texten först av alla. Jag höll noga koll på vilken text som var hans och läste med inlevelse. Jag vill sova. Jag vill Hem. Jag vill bajsa.

Mannen som gick ut och kom in

ungas berättelser. Dialogen jag fört med eleverna om språkets möjligheter och rikedom har gett dem ett bredare och djupare perspektiv men också förståelse för att allas röster behövs och är lika mycket värda. De kände även stolthet att ha formulerat sig så skarpt. Många pojkar saknar manliga förebilder. För att råda bot på detta startade projektet ”Läs-förmig-pappa”, där LO tillsammans med ABF och En Bok För Alla erbjuder män en endagsutbildning om barns språkutveckling. Papporna får träffa en barnbokspedagog, en författare och göra ett biblioteksbesök. För många är det första gången sedan mellanstadiet som de sätter sin fot på ett bibliotek. Uppföljningar visar att majoriteten av männen ändrar läsvanor efter ett år. De läser mer för sina barn och de läser även för sin egen skull och för att bli föredömen för sina barn. De inser att deras läsvanor också blir deras barns läsvanor och att det även påverkar deras val av partner framöver.

Mannen

som gick ut

och kom in TORGNY KARNSTEDT

Titel: Mannen som gick ut och kom in Författare: Torgny Karnstedt Förlag: Karnstedts förlag

fib 27


SVERIGE Det är en skön känsla när papperet fylls med egna ord.

Jag vill inte vara här. Jag vill träna. Jag vill inte vara taskig men det här suger. Jag kan inte stava.

Jag kan inte skriva berättelser. Jag ska bli electriker inte poet. Jag vill hålla en mejsel inte penna. Jag menar inget illa. Detta är bara inte min grej. Efter avslutad läsning rådde andäktig tystnad. Sedan började en kille applådera, en annan log så snusprillan blottades: ”Va fan, vi har en poet i klassen!” Kanske skulle ansvariga för skolan om de läste boken inse att det vore fett bra om vi kunde ta vara på kraften och styrkan som finns hos varje individ och gav skolan förutsättningar för att ta vara på alla möjligheter att främja läskunnigheten. Läsandet utgör grunden till all annan kunskap. Det är nyckeln till världen. Vårt språks gränser blir också vår världs gränser. Det är också en del av vårt immunförsvar, inte minst mot totalitära system. Att tala vackert om vikten av att kunna uttrycka sig i tal och skrift räcker inte. Det krävs handling och kärlek till dem man vänder sig till. Förväntningar att de har något att berätta. Då kommer man att upptäcka en enorm kraft. ■ ■

Citat ur boken (elevtexter) ”Det känns som att han pratar rakt till en, fast han egentligen pratar till ett helt rum fyllt med elever, till och med dom tuffa som inte gillar sånt här tråkigt shit tycker det är kul.” ”Det som har hänt är väl att klockan blivit mer, vädret aningen sämre, ett och annat löv har fallit till marken och USA har fortsatt sin militäroffensiv mot Bin Laden. Folk har kommit och gått, jag har tappat en penna, många har nog tänkt på en hel del saker. Men ändå är allting likadant som för två minuter sedan.” ”Han gör inget intressant alls och ändå har klassen aldrig varit så koncentrerad, mycket konstigt.” ”Tystnaden var bedövande. Sen kom han in. Fan, är det en bastu eller en övergiven fjällstuga tänkte jag. Stämningen gick från varmt till kallt och från kallt till varmt igen” ”Jag la märke till att man kan få idéer om man läser en och annan bok.” fib 28

”När jag hörde att vi skulle ha dig så trodde jag att det skulle vara tråkigt. Men tyvärr hade jag fel.” ”För en gångs skull förstod jag verkligen hur viktiga sinnena är för oss.” ”Han var flamsig. Kastade jackan, slängde böckerna på bordet. Var lite som en överklasstyp.” ”Torgny gick ut som en personlighet och kom in som en annan, jag tyckte bättre om den första.” ”Jag har läst två böcker i hela mitt liv. Men jag tror att det här samtalet har fått mig att tänka om.” ”Vilket Mentalsjukhus sa du att du rymde från?” ”Kunde denna brutala man vara lärare? Kunde han vara på besök? Har han snott ett diplom på lärarhögskolan?”


Debatt. Författarna till boken Lagen mot krig svarar på kritiken från Åke Kilander som publicerades i förra numret av FiB/K. Kilander replikerar.

Lagen mot krig TEXT rolf andersson mats björkenfeldt per Boström lars-gunnar liljestrand

I

senaste numret av FiB/K tar Åke Kilander upp en fråga med anledning vår bok, Lagen mot krig – om FN-stadgan och aggressionskrigen, som han i princip gillar och tycker är viktig.

DE RECENSIONER av boken vi hittills har fått har överlag varit positiva. Det verkar som om boken fyller ett tomrum genom sitt konsekventa försvar av FN-stadgan och dess våldsförbud. Reaktionerna visar att det finns en stark uppslutning bakom FN-stadgans grundläggande principer. Några exempel: ”Sällan känns en ny juridisk bok så aktuell

som denna kombinerade pamflett och folkrättsjuridiska uppslagsverk.” (Per Jönsson, Internationella studier) ”Läs den! Ordna studiecirklar!” (Britta Ring, Vänsterpartiets hemsida) ”Det universelle voldsforbudet er og blir vårt fremste forsvar mot krig. Lagen mot krig er et kraftfullt og lærerikt forsvar for folkeretten og krigsforbudet som bør leses av mange! Den kan bestilles fra forlagets hjemmeside celanders.se.” (Aslak Storaker, Fredsviljen) ”Fler samtal, färre bomber.” (Jorun Koca Jakobsson, politiken.se) ”Det er nå i august også gitt ut en glimrende, tydelig lett tilgjengelig bok om FNs kollektive fredssystem og aggresjonsforbudet som selve kjernen i FNpakten. Om respekt for staters like rettigheter og suverenitet, et system som var tenkt å verne mindre stater mot overgrep fra stormakter.” (Fredrik S Heffermehl, författare till The Nobel Peace Prize What Nobel Really Wanted)

ANNONS USA är världens mäktigaste stat och dominerar helt militär­ alliansen Nato. Denna stat har sedan mer än 100 år varit inblandad i ett mycket stort antal konflikter och krig över hela världen. USA har blandat sig i andra länders inrikespolitik i en omfattning som saknar historiskt motstycke. Man har smugglat in pengar och vapen till USA­vänliga grupper, startat upplopp och uppror, tillsatt och avsatt presidenter, anfallit och ockuperat andra länder. Hur har det kunnat bli så? USA som världspolis presenterar en mängd fakta om USA:s utrikespolitik – ekonomi, handel och militära kapacitet – och hävdar att utrikes­ och militärpolitik har sin grund i ekonomiska intressen. Här ges vidare en bred beskrivning av FN och andra internationella organisationer, biståndspolitik, världsfattigdomen samt den globala ekonomiska ordning vi ser idag. Trots USA:s mäktighet har dess ledning försatt sig i ett allt svårare läge, där nya stater och grupperingar är ivriga att ta över. I två avslutande kapitel försöker författarna bedöma de aktuella motsättningarna i världen och vad vi kan vänta oss av framtiden. Vi försöker också ge beskrivning av karakteristika för dagens imperialism, dels mot bakgrund av analys av de data vi har och dels mot bakgrund av andra författare arbeten, alltifrån Hobson över Lenin och Magdoff till Fuchs och Harvey. Ulf Karlström och Anders Romelsjö var bägge aktiva på 1960och 70-talet i solidaritetsrörelsen med Vietnams folk och skrev bland annat studiematerial om USA-imperialismen för De Förenade FNL-grupperna. Boken utgiven på Nomen förlag/Books-on-demand är på närmare 400 sidor och kostar 185 kr, exkl. porto. Kan beställas från macoma.karlstrom@telia.com. Oavsett uppfattningar om världspolitiken hittar du massor av fakta och referenser. Köp, läs, njut, förarga dig, reagera!

>


Debatt. ”Det är uppfriskande att läsa så klara och juridiskt väl utförda resonemang.” (Hans Blix, meddelande till förlaget) ”Det här är ingalunda en bok för experter. Detta är en bok för alla som är intresserade av fredens förutsättningar och hur mänskligheten ska kunna stärka FN och folkrätten. Vad vi än tycker om folkrätten och FN-systemet så är det ”den tunna blå linje” som skiljer oss från totalt kaos och en internationell huggsexa med ett troligt Harmagedon runt hörnet.” (Stefan Lindgren, Nyhetsbanken.se) ”I Sverige – ett land som en gång var folkrättens förridare – känns boken särskilt välkommen.” (Anders Björnsson, Clarté) ”Lagen mot krig är en användbar ”freds-handbok””. (Sören Sommelius, Helsingborgs Dagblad) I BOKEN VISAR VI hur stormakter med USA i spetsen genom en rad av aggressionskrig från och med bombkriget mot Jugoslavien 1999 har brutit mot FNstadgans våldsförbud. Men vi klargör samtidigt att en överväldigande majoritet av världens stater går emot sådana brott mot våldsförbudet. I boken prövar vi de folkrättsligt färgade argument, som stormakter har fört fram för att legitimera anfallskrigen. Vi visar att deras argumentation är ohållbar och strider mot FN-stadgan. De må sedan hänvisa till en ”rätt” till humanitär intervention; till R2P som i princip är samma sak; till ”självförsvar” mot terrorister som inte är något självförsvar enligt stadgan; till förvrängda tolkningar av resolutioner beslutade av säkerhetsrådet; eller till påstådda medgivanden från riggade regeringar i ockuperade stater. Sådana argument har i svenska sammanhang alltför ofta fått glida igenom utan att utsättas för allvarlig granskning. Mot bakgrund av att vi i boken för fram mycket starka argument mot sådana försök att legitimera olagliga anfallskrig är det vår förhoppning att diskussionen ska ta fart och leda till ökad medvetenhet. I EN POSITIV RECENSION i Aftonbladet med rubriken ”Lagen mot krig är tandlös” var Kalle Holmqvist något tvivlande till FN-systemet. En kritisk hållning intog Ulf B Andersson i en recension i Amnesty Press. Där gick han – liksom vi i boken – emot bombkriget mot Libyen men uttryckte förhoppningar om en bättre värld: ”Tyvärr är författarna så fastslåsta i sitt försvar av statssuveräniteten… Det borde gå att hitta en väg mellan anfallskrig som förs under falska förespeglingar och en passivitet inför katastrofer som Balkan, Rwanda och Syrien…” Ulf B Andersson har rätt i sitt påpekande beträffande statssuveräniteten. Vi håller fast vid och försvarar principen om staternas ”suveräna likställdhet”, som är en grundpelare i FN-stadgan (artikel 2(1)). Stadgan utgör ett skydd för mindre stater mot stormakters hot, hämningslösa inblandning och våld. FN-stadgans folkrätt är alternativet till laglöshet och stormakters godtycke. Det strider mot stadgan att genom intervention och aggression ge sig på andra stater för att de, med rätt eller orätt, påstås ha skurkatiga, inkompetenta, odemokratiska eller religiöst fanatiska ledare. Både stormakter och små stater är bundna av den lag som FN-stadgan utgör. Den store danske rättsvetenskapsmannen Alf Ross kvalificerade i sin kommentar till FN-stadgan (De Forenede Nationer, 1968) förbudet i artikel 2(4) som fib 30

»

Våldsförbudet riktar sig inte bara mot militärt våld. Det avser även hot om sådant våld. det ”absoluta förbudet” mot våldsanvändning mellan stater och framhöll att det var ett ”ovillkorat förbud”. I en modern svensk lärobok som Folkrätten i ett nötskal (2012) behandlar professor Ulf Linderfalk artikel 2(4) under rubriken ”Det allmänna våldsförbudet”. Våldsförbudet är generellt och restriktivt. Artikel 2(4) anger som grundläggande att en stat ska ”avhålla sig från hot eller bruk av våld” mot en annan stat. Bestämmelsen kompletteras av artikel 2(3) som slår fast att staterna ska lösa sina ”internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt rättvisan inte sätts i fara.” Detta allmänna våldsförbud är en grundbult i FN-stadgan. Det är ingen slump att de citerade bestämmelserna återfinns i stadgans första kapitel, som har rubriken ”Ändamål och grundsatser”. Internationella domstolen i Haag, FN:s högsta domstol, har gett förbudet en långtgående tolkning, bland annat i det klassiska fallet som gällde USA:s intervention i Nicaragua genom stöd till gerillarörelsen contras. VÅLDSFÖRBUDET INNEBÄR att en stat som har

kränkts av en annan stat inte har rätt att ta till våld för att ta sig själv rätt. Våldsförbudet riktar sig inte bara mot militärt våld. Det avser även hot om sådant våld. FN-stadgans våldsförbud handlar om våld mellan stater. Våldsförbudet reglerar inte frågor om inomstatligt våld, till exempel ett internt uppror som i förlängningen kan leda till ett inbördeskrig. Andra bestämmelser i FN-stadgan är dock relevanta i sådana fall, bland andra förbudet mot att intervenera i en annan stats interna angelägenheter (artikel 2(7)). Om en stat bryter mot det allmänna våldsförbudet och går till ”väpnat angrepp” mot en annan stat så klargör FN-stadgan (artikel 51) att den angripna staten har rätt till självförsvar. Som vi redogör för i boken är självförsvar en rätt att av-


värja ett väpnat angrepp som inletts. Det är alltså fråga om en defensiv reaktion mot ett väpnat angrepp från en annan stat, som har överträtt våldsförbudet. Självförsvar utgör ett undantag från det generella förbudet för en stat att använda våld mot en annan. Rätten till självförsvar kringgärdas av restriktiva villkor och är enligt stadgan en begränsad rätt, som utövas i avvaktan på säkerhetsrådets ingripande. Våldsförbudet ägnades stor uppmärksamhet, när FN-stadgan förhandlades fram 1945. Särskilt de mindre staterna propsade på att våldsförbudet skulle definieras så att det inte gav några öppningar för stormakters missbruk. De hade framgång. De fick då USA att bekräfta att definitionen inte lämnade några ”kryphål”. Våldsförbudet är alltså ett generellt förbud mot att ta till våld i mellanstatliga förhållanden. Att stormakter sedan bryter mot det är en annan sak. I vår bok tolkar vi inte om våldsförbudet utan förklarar vad det innebär. I boken visar vi att det generella våldsförbudet

har starka fiender. Av boken framgår emellertid att förbudet försvaras av en överväldigande majoritet av världens stater och även av många framstående rättsvetenskapsmän. DET ENDA KONKRETA Kilander framför är att vår uppfattning om våldsför-

budet kan utnyttjas för att dra bort uppmärksamheten från imperialismens inblandning i andra länders inre angelägenheter. Denna tanke är besynnerlig. Det förhåller sig precis tvärtom. Våldsförbudet ställs på sin spets inför olagliga hot om våld mot och intervention i stater som Syrien och Iran. Mot sådana krigsplaner måste våldsförbudet försvaras. Boken handlar om detta och stormakters försök att gång på gång luckra upp lagen mot krig. SOM VI VISAR i boken försöker stormakter driva fram en ”flexibel” tolkning

av våldsförbudet för att få maximal handlingsfrihet. Det allmänna våldsförbudet är för imperialistiska stormakter den stora stötestenen. Även på vänsterkanten är våldsförbudet obekvämt för många. Det finns en vänster i Europa, och även i Sverige, som stödde det olagliga bombkriget mot Jugoslavien, applåderade interventionen i Libyen och manade till intervention i Syrien. Den vänstern vill, liksom stormakterna, ha en uppluckrad tolkning av våldsförbudet för att när det passar kunna stödja de interventioner man finner lämpligt utifrån sina ideologiska preferenser. ■ ■

Replik till författarna till Lagen mot krig:

O

TEXT åke kilander

m jag skrivit en sådan uppsats i skolan, hade läraren underkänt den. Motivering: ”Missuppfattning av ämnet”. Många ord men inte ett enda som berör min frågeställning. Författarna hävdar att FN-stadgans artikel 2:4 uttrycker ett allmänt/generellt/strikt våldsförbud. Men det står inte så i texten. Två andra jurister har tydligen samma åsikt som författarna, men det är inget argument i sak. Något generellt våldsförbud var aldrig aktuellt i förhandlingarna om stadgans innebörd efter 1945. Många stater var oroliga för missbruk, men det gällde till exempel frågor som de antikoloniala rörelsernas ställning. Stadgan borde inte til�låta stormakter att slå ner uppror i sina kolonier. En ordentlig genomgång av diskussionerna finns i Charter of the United Nations – Commentary and

Documents (3:e rev, uppl., 1969) av Leland M. Goodrich, Edvard Hambro och Anne Patricia Simons. Art. 2:4 behandlas på sid. 43–55. Ingenstans nämns frågan om ett generellt våldsförbud. Däremot uppnåddes en gemensam definition av ”aggression” i Vietnamkrigets slutskede (1974). Förenta nationernas syfte, som inleder stadgan, är ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel”. Därefter förekommer inte begreppet ”war” och inte heller ”violence” en enda gång. Det är inte utan anledning. ”Våld” förekommer bara som oegentlig översättning av ”use of force” i den svenska versionen. I mitt inlägg i FiB/K nr 12/2013 citerar jag ur boken Folkrätt och stormaktspolitik från 1992, där en skribent betraktar det generella våldsförbudet i FNstadgan som ett ”vanligt missförstånd”. Samtliga fyra författare till ”Lagen mot krig” medverkar i den boken utan att säga emot eller ens nämna något generellt våldsförbud. Letar man efter ”våld” i sakregistret, finner man: ”Våld – se aggression”! Frågan kvarstår: Varför tillskriver författarna FN-stadgan ett generellt våldsförbud som inte har täckning i texten eller i andra dokument från Förenta nationerna? ■ ■ fib 31


MinnetavMandela. MANDELA LÄMNAR EFTER SIG IDÉN OM ETT SAMHÄLLE FÖR ALLA

Regnbågsdrömmen Så tog då Nelson Mandela sitt sista andetag. Fadern till regnbågsnationen har lämnat oss. Kanske man kan säga att 1900-talet också tog sitt sista andetag med honom, den sista av det seklets giganter.

J

TEXT anders reichenberg FOTO privat

Anders Reichenberg (artikelförfattaren) med sin pappa Bo, syster Lisa och mamma Solweig. Denna och övriga bilder till artikeln är tagna under tidigt 1980-tal.

ag växte upp i en riktig regnbågsfamilj: vita föräldrar från Sverige, brun storasyster från Pakistan, och jag är svart, född i Etiopien. I mitten av 1970-talet adopterade mina föräldrar i Norrbotten oss två parvlar från vitt skilda delar av världen. Några år därefter, i början av 1980-talet, var det ånyo dags för en radikal klimatisk omflyttning då familjen begav sig till Botswana. RÅ SEPARATION. Söder om Botswana låg apar-

theidstaten Sydafrika, där frihetsledaren Mandela hade suttit fängslad sedan 1960-talets början. Under de nästan tre år vi bodde i Botswana reste vi tillbaka till Sverige några gånger. Då närmast all

interkontinental trafik i södra Afrika gick genom Sydafrika var man så illa tvungen att byta plan där. Föga förvånande såg mina föräldrar alltid till att transittiden i denna rasiststat var minimal, högst några timmar. Men med små marginaler följer större risk för missar. Så föll det sig så illa en gång att planet från Europa till Johannesburg var så pass försenat att vi missade transitplanet till Botswana. Jag var sju år, syrran åtta år. Nästa plan gick tidigt på morgonen. Det fanns inga andra alternativ än att övernatta på flygplatshotellet. Vad händer med en regnbågsfamilj i apartheidSydafrikas mörkaste dagar? Den separeras. Jag och min syster tvingades gå iväg i en korridor, våra föräldrar i en annan. Jag och min syster tvingades sova i ett eget gallerförsett rum, för nie-blankes (icke-vita), våra föräldrar i ett för net-blankes (endast vita). ISOLERING. Under denna tid blev regimen i huvudstaden Pretoria alltmer isolerad, en internationell paria som allt färre ville ta i med tång. Så hätskt var klimatet mot den vita regimen att satirgruppen Spitting Image kunde ge ut låten I never met a nice South African, i vilken en globetrotter sjöng om att han träffat de mest osannolika saker – flygande grisar i peruker, Loch Ness-monstret, enhörningar i Burma – men att han ännu inte träffat en trevlig (vit) sydafrikan. Man får dock inte förglömma att det var många vita sydafrikaner som också bekämpade apartheid, bland de intellektuella märktes sådana som Nadine Gordimer, André Brink, Breyten Breytenbach. Försök av Pretoria att blidka internationell

fib 32


opinion genom att 1985 legalisera ”blandäktenskap” avfärdades. ”Vi kämpar inte i första hand för att få rätt att gifta oss med vita kvinnor”, som en svart aktivist uttryckte det. Internationell opinion imponerades inte heller av att etniska kineser fick – från och med 1984 – den dubiösa äran att kalla sig ”hedersvita” (en ”ynnest” som Pretoria tidigare förlänat japaner, koreaner och taiwaneser). HANDELSBOJKOTT. I Sverige kunde Moderaterna

förvisso avfärda sanktioner mot Sydafrika på basis av att då ”blir ju de stackars negrerna […] utan jobb” (en position som partiet tycktes ha förträngt vid utarbetandet av 2011 års idéprogram). Trots detta var konsensusen i Sverige överväldigande. Medan Margaret Thatcher och Ronald Reagan kunde förespråka reformering av apartheid, slog Olof Palme fast den svenska positionen: ”Apartheid kan inte reformeras – bara avskaffas.” 1987 införde Sverige handelsbojkott mot Sydafrika (alla riksdagspartier utom Moderaterna gav sitt stöd). Ekonomiskt oviktigt måhända, men moraliskt urviktigt. Så, där låg vi. Två förskräckta ungar i ett ”rasdefinierat” rum med gallerförsedda fönster. I ett annat rum två bestörta föräldrar som i vanmakt tvingats att separera från sina barn. Efter en sömnlös natt återförenades vi på morgonen. Vid frukosten stirrade folk häpet – munnar på vid gavel – och den svarta servitören var osäker på om han fick servera oss. Vi slängde i oss maten och begav oss omedelbart till incheckningen. FÖRAKTFULLT. Visst sticker den ut, en regnbågs-

familj i en apartheidstat. Där den går raskt över terminalgolvet med den bruine/indiër dottern och den swarte/bantu sonen hållande sina blanke föräldrars händer. Uppsynen på den vita passkontrollanten var talande när min pappa räckte över våra pass. Kontrollantens uppsyn gick från uppriktig förbryllelse till föraktfullt äckel. ”Är det här dina barn?” frågade han med gallfylld avsmak. Min pappa upplevde det förvisso som ytterst obehagligt men kunde le i mjugg, trygg i förvissningen att kontrollantens ruttna samhällsskick skulle kollapsa inom snar framtid. Det var så klart en illegal absurditet, det system i vilket en regnbågsfamilj betraktades som en illegal absurditet. Så hade FN:s generalförsamling redan 1973 förklarat att apartheid utgjorde ett brott

mot mänskligheten. Ett sådant ”sällsynt vedervärdigt system” – för att tala med Olof Palme – byggt på förtryckets och animositetens fundament kan inte vara bärkraftigt i längden. Fundamenten förruttnas, dömda till kollaps. På toppen ett styrande vitt ”herrefolk” vars liv var smala som plankor, ständigt på sin vakt, våldet alltid nära till hands – allt avlande mer misstro, mer hat, mer förruttnelse.

Anders Reichenberg och systern Lisa med deras svenska lärarinna i Botswana.

INTENSIV KAMP. Vi flög tillbaka till Botswana.,

lättade men sorgsna. Under de närmsta åren intensifierades det interna och externa trycket mot apartheidregimen. Landet utsattes för politisk, ekonomisk, vapen- och kulturbojkott. Svenska artister mot apartheid sjöng Berg är till för att flyt-

>

fib 33


MINNETAVMANDELA

tas, Little Steven med flera gav ut kampsången Ain’t gonna play Sun City, smärtan kändes i Peter Gabriels ”Biko”, baktakten i Eddie Grants Gimme Hope Jo’anna. Från ett fullsatt Wembley, på Mandelas 70-årsdag (1988), sändes den stjärnspäckade konserten Free Nelson Mandela ut över världen. FRIHET OCH FÖRSONING. Och till slut släpptes han.

Anders Reichenberg med sin mamma Solweig, pappa Bo och syster Lisa (den långa mannen i bakgrunden är en bekant till familjen).

Året var 1990. Med världens medier omkring sig promenerade en mager, gråsprängd Mandela ut i friheten. Åldrad, men med kampviljan intakt. Högernäven knuten i luften, makan Winnie vid sin sida. Ett ikoniskt ögonblick, direktsänt runt världen (BBC avbröt den populära såpoperan Eastenders, varpå en tittare skrev in och beklagade sig över att efter 27 år i fängelse kunde väl Mandela ändå ha väntat till att Eastenders tagit slut). Glädjen till trots, det Sydafrika som Mandela gick ut i stod på randen till inbördeskrig. Säkerhetsstyrkorna hade mer eller mindre tappat kontrollen över de svarta förstäderna, den eldfängda situationen förvärrades av separatistströmningar och betydande våld emellan svarta. Efter Mandelas nästan tre decennier i fängelse, och trots allt som ledare för en väpnad organisation, var det många vita som oroade sig för att Mandela skulle välja hämndens och hatets väg. Men Mandela avskydde all rasism. Som han sagt i sitt legendariska rättegångstal 1964 bekämpade han såväl vit som svart dominans; hans kamp var

för ett ”demokratiskt och fritt samhälle i vilket alla människor samlever i harmoni och med lika möjligheter”, en kamp han var ”villig att dö [för]”. Under de följande fyra övergångsåren lotsade Mandela och den sista vita presidenten FW de Klerk – vars roll man inte får förglömma – Sydafrika till ett demokratiskt majoritetssamhälle, med freden i behåll, utan några separatistutbrytningar. Mandelas recept gick ut på förändring via försoning, förbrödring före förbittring, att förlåta utan att förglömma. Den Sannings- och försoningskommision han tillsatte, ledd av Desmond Tutu, har visat en väg ut ur bittra inbördeskonflikter – från Nordirland till Östtimor, från Liberia till Colombia. SYMBOLISKT. Det finns flera gripande symboliska

ögonblick under de här åren. När Mandela och de Klerk fick Nobels fredspris 1993. När Mandela svors in som Sydafrikas första svarta president 1994, en ceremoni till vilken han bjöd in sin tidigare fångvakt. Lanserandet av Sydafrikas nya flagga där ANC:s och boernas flaggor smälts samman och det liggande Y:et symboliserar att två olika vägar löpt samman. När rugby-VM hölls i Sydafrika 1995 och landslaget Springboks – lika hatat av de svarta som älskat av de vita afrikaanerna – vann en gastkramande final; en final som Mandela kom till iklädd Springboks gröngula klädsel, och till jublet av den mestadels vita stadionpubliken (cirka 63 000) räckte över VM-bucklan till den afrikaanska lagkaptenen (vars barn Mandela senare blev gudfader till). REGNBÅGSARV. 1999 steg Mandela ner från pre-

sidentposten för att bli, som han beskrev sig, en ”arbetslös pensionär med ett brottsregister”. Trots att det kvarstod enorma problem var det ett bättre Sydafrika han lämnade efter sig. En nation i försoning, som slängt ut apartheidsystemet på den historiens soptipp där det hör hemma. En nation i vilken en regnbågsfamilj var välkommen, ja, på sätt och vis emblematisk för nationens ideal. Fadern till denna regnbågsnation har nu gått bort. Vi sörjer, men gläds över det exempel och arv han lämnar efter sig. Ett arv som även är relevant för dagens Europa där de xenofobiska vindarna viner, från Ungern till Belgien, från Aten till Kärrtorp. Framtiden är inte monokrom. Den går i regnbågens färger. Den går i Mandelas färger. ■ ■ fib 34


Recension.

Violet Road – de nya pophjältarna från Norge

V

TEXT valter oom

iolet Road är ett norskt band som bildades 2007 av de fyra bröderna Halvard, Håkon, Hogne och Herman Rundberg samt sångaren Kjetil Holmstad-Solberg (se reportage i förra numret av FiB/K). De spelar en känslosam och melankolisk blandning av pop, rock och folkmusik. Texterna är på engelska. I HEMLANDET HAR deras tredje album – Peter

Every and his Marching Band, släppt i januari 2013 – höjts till skyarna och sommarturnén drog storpublik. Frågan är om Tromsöbandet efter genombrottet i Norge kan ”breaka” även i Sverige, Norden och kanske övriga världen. De flesta svenska band som har nått framgång är välkända även i Norge, men av norska artister är det väl bara Åge Aleksandersen med låtar som Ljus och värme som lyckats leta sig över gränsen och bli lite folkkär även hos oss. Aleksandersen är för övrigt ett stort fan av Violet Road och medverkar på nya plattans Last Days In India. Vilken potential har den norska kvintetten då? Jo ska vi se till kvalitet på låtar, skivor och youtubevideor och konsertklipp så håller de en hög nivå. Debutalbumet Letters gav bandet ut redan 2008. Skivan som spelades in under enkla förhållanden är inte lätt att få tag på och finns inte heller på Spotify. Den självbetitlade Violet Roadskivan från 2011 gavs ut av Sony Music Norge och marknadsförs i stället som bandets debutplatta. Både den och 2013 års fullängdare är fyllda med dragspeloch mandolinsvängig gladpop. Bandet spelar alla möjliga instrument och låtarna känns allihop

som potentiella hits. Allt från smäktande vemod till uppsluppen glädje ryms på båda albumen. Det bitterljuva tonfallet med ett stort mått av komik och självironi finns även i texterna. Violet Road är mästerliga på att snickra ihop låtar som går lätt att ta till sig. Men så har de också en tydlig avsikt att publiken på konserterna ska kunna sjunga med. De enkla och träffsäkra melodierna berör mitt känsloliv men letar sig inte in i de djupaste lagren av hjärtat. Det här är trivsam musik av det lättsammare slaget, inte mer än så. PÅ DEN SENASTE PLATTAN finns den lilla känslo-

samma balladen Sweden. Sångaren Kjetil sjunger i refrängen: ”Sweden have the longest nights to wake and seven days a week I go back there”. Kanske är det dags för oss svenskar att vakna nu och ta till oss musik av norska artister. Violet Road är då en ypperlig inkörsport. ATT TA DEL AV Youtubes utbud av Violet Road är

klart underhållande. Deras videor är ofta fartfyllda med inslag av av vacker natur, färgstarka människor och galna infall.

Ett par exempel: http://www.youtube.com/watch?v=3120YQYsuBA http://www.youtube.com/watch?v=LaVXFSK6RPI Även konsertklippen håller hög klass: http://www.youtube.com/watch?v=HlURaHxMsK8 http://www.youtube.com/watch?v=eVxzVfSmS0A fib 35


Recension. Öppen stad Teju Cole Övers Erik MacQueen Natur & Kultur

Teju Cole , författare av nigerianskt ursprung – halvblod kallar han sig själv eftersom modern är tyska – är bosatt i USA och har skrivit en bok där huvudpersonen Julius är ute och går. Han går och går, gata upp och gata ner i New York och i några kapitel även i Bryssel. Varenda gata får vi veta namnet på – tjugoförsta, trettioandra och så vidare – på varenda torg och på många byggnader. Han betraktar miljön och beskriver en massa detaljer och återger möten med ett antal människor. Jag

Godnattsagor för barn som dricker Marjaneh Bakhtiari Ordfront

I Marjaneh Bakhtiaris tredje roman flyttar författaren handlingen från sin hemstad Malmö till sin födelsestad Teheran, eller den inhemska stavningen Tehran som Bakhtiari själv väljer att använda, kanske som ett ömhetsbevis. Handlingen är förlagd till vintern 2012, då två tvillingsystrar planerar en minneshögtid för sin nyligen avlidna far. Det som direkt fångar läsarens intresse, i alla fall denna läsare, är att Tehran inte spelar huvudrollen som ibland kan vara fallet på skådeplatser fib 36

»

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

väntar på att något ska hända eller på att åtminstone få veta något om varför han promenerar i timtal, nästan dagligen. Men jag väntar förgäves. Julius verkar sakna känslor och har nästan inga sociala relationer. Han kommer från en rejäl överklassmiljö i Nigeria men bor sedan sena tonåren i New York. Med undantag för intressanta diskussioner som han har med två unga män i Bryssel, handlar de samtal han har med människor han möter om tämligen triviala frågor men de är trots det utförligt redovisade. De få gånger han relaterar till sin hudfärg och sin afrikanska bakgrund, verkar han närmast störd över att dela den med andra och blir irriterad när en svart taxiförare kallar honom ”brother”. Han är en ”name-dropper” av klass. Redovisar ofta sin klassiska bildning, det vill säga namn på kända västerländska klassiker, musiker, författare och konstnärer. Jag tycker att boken är långtråkig,

som förknippas med ett dramatiskt skeende. I Godnattsagor för barn som dricker är det familjen Akbarian som spelar huvudrollen och de scener som utspelar sig i staden är de samma som utspelar sig i vilken storstad som helst. Syskon grälar om stora och små ting, barn oroar sig för föräldrar som inte tar sin medicin och yoga är en folksport för medelklassen. Tvillingsystrarna Shahla och Zohreh är navet i historien, men persongalleriet är rikligt kryddat med bland annat den frispråkige, ibland plumpe brodern Said som gör sitt bästa för att dokumentera och formulera sina tankar om en revolution som inte föll ut som han som marxist hade hoppats. Samtidigt som han funderar på hur han ska föra vidare sin kunskap till sina systersöner häller han upp en konjak till. En annan person som är central i boken är matriarken och den nyblivna änkan Mahrokh. Den blodiga historien gör sig på-

För mig är det obegripligt att Teju Cole fått ett antal priser och att han lovordats av så många kritiker … alltför ordrik och utdragen. Det verkar som om den är skriven av någon som vill skriva av sig, inte av en författare som skrivit för att få läsare. För mig är det obegripligt att Teju Cole fått ett antal priser och att han lovordats av så många kritiker, inte minst av svenska kritiker då han nyligen besökte Sverige. Men jag får väl säga som Sveriges Radios kritiker:” Herre gud, det är ju en debutroman”. pia karlsson

mind genom det fjärde syskonet Kazem som stupade vid fronten i kriget mellan Iran och Irak. I boken ställs en intressant fråga: är det möjligt att börja sörja en person om man inte upphör att hylla densamme och vad gör det i sådana fall med de efterlevande? Går det att förena martyrskap och sörjande? Jag uppskattar den vardagliga ton som Bakhtiari använder sig av. Man lär känna livet i Tehran genom familjen som bebor den, utan onödig exotism. Irans dramatiska historia spelar inte heller huvudrollen i boken utan fungerar som ett hjälpmedel för att ställa frågor som är viktiga såväl i Tehran eller Stockholm som i Falun om du så vill. Det talas ofta om hur viktigt det är att vi minns vår historia. Tanken som slår mig efter den här litterära utflykten är att vad som är ännu viktigare är vilka slutsatser vi drar av historien och hur vi använder oss av dessa slutsatser. charlie aronsson


Att berätta sig själv Merete Mazzarella Forum

Alla människor bär åtminstone på en berättelse, den om sitt eget liv. Det är också utgångspunkten för Merete Mazzarellas bok Att berätta sig själv. Det är en Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. Inledningsvis tar Mazzarella spjärn mot Bodil Malmstens Så gör jag (recenserad i FiB/K 1/13) men medan Malmsten är den stränga läraren, som betonar vikten av hårt arbete, disciplin och mycket läsning – för den

Reform eller revolt –

Litterär propaganda i socialdemokratisk, kommunistisk och nationalsocialistisk press Jimmy Vulovic Ellerströms

Skönlitteraturen är ett skarpladdat politiskt vapen – och var det i ännu högre grad innan film och etermedier utvecklats som avancerade propagandamedel. Jimmy Vulovic studerar kulturkampen inom den svenska arbetarrörelsen under mellankrigstiden, 1920- och 30-talen, då kampen om ideologisk hegemoni inom arbetarklassen ställdes på sin spets. Han ger konkreta exempel och belyser bland annat kampen om litteraturarvet (Carl Jonas Love Almqvist, Viktor Rydberg) och några av arbetarförfattarnas ställningstaganden. Hans iakttagelser är tankeväckande. Tre politiska rörelser som alla gjorde anspråk på att föra arbetarnas talan, ses i relation till varandra: socialdemokratin,

som vill bli författare ska tilläggas – är Mazzarellas bok är en lustfylld källa till inspiration för den som vill teckna ner berättelsen om sitt liv, vare sig det är för de egna barnen eller för en större publik. Med mängder av exempel, hämtade ur skrivarhandböcker, memoarer och inte minst eget liv och skrivande – Mazzarellas verklista upptar så här långt 13 titlar förutom mängder av essäer, understreckare et cetera – vrider och vänder hon på frågor som ”Var ska man börja?”, livssymboler och omvälvande händelser och varför doftminnen kan vara en ingång till vårt sinnliga förflutna. Att skippa kronologin och hitta punkterna där det bränns, det som gör det angel��get att skriva, är hennes råd. Mazzarella skriver kvickt och lärt om vårt bedrägliga minne – skillnaden

mellan vad vi minns och vad vi har fått återberättat för oss – varför det är bättre att skriva dåligt än ingenting alls och punkterar myten att man från början måste veta exakt vart man är på väg i sitt skrivande. Men hur är det med faktagranskningen på våra stora förlag? Martin Schibbye tillfångatogs i Ogaden och ingen annanstans. En samlad förteckning över alla de böcker Mazzarella delar med sig av i texten hade också varit till glädje. Men det är anmärkningar i marginalen. Friheten från konventioner och mängden av inspirerande exempel gör att man efter avslutad läsning omedelbart vill ta fram anteckningsböcker och dator och börja skriva. tom carlson

kommunisterna och Sveriges nationalsocialistiska arbetarparti, det nazistparti som inriktade sig på att locka till sig arbetarskarorna, under röda fanor, med paroller mot penningväldet och den judiska världsfinansens diktatur, mot marxismen, kapitalismen och demokratin. Brytningen mellan det socialdemokratiska partiet och dess ungdomsförbund, som senare utvecklades till kommunistpartiet, handlade om storstrejken 1909, militärfrågan, första världskrigets utbrott och ställningstaganden i kriget. Hjalmar Branting, som redaktör för Social-Demokraten, tystade kritiken mot krigshetsarna i och utanför partiet, som ville att Sverige skulle delta på axelmakternas sida i världskriget, och angrep Zimmerwaldvänstern och fredskongressen i Stockholm i mars 1916. Revolutionen i Ryssland och inbördeskriget i Finland blev vattendelare i och utanför partiet, liksom rädslan för revolution i Sverige. Senare blev anslutningen till tredje internationalen och frågan om proletariatets diktatur stridsfrågor inom vänstern. Författaren tar sin utgångspunkt i kosackvalet 1928 och det socialdemokratiska partiets beslut att inrätta ett antikommunistiskt informationsinstitut – en

tidig föregångare till IB-affären. Boken analyserar kampen om socialismen, kampen om barnen och kampen om kulturen, och de uttryck denna tog sig i noveller, sagor, dikter, recensioner, tal och essäer. Det var en period av urbanisering. Centralt var att vinna landsbygdens väljare – lantarbetare, statare, torpare, arrendatorer, skogsarbetare, småbrukare – och de nyblivna proletärer som kom från landsbygden. Nazismen med sin rasideologi blickade bakåt, backade in i framtiden, med bonderomantik och reaktionär längtan tillbaka till fädernas jord. Internationalismen, folkrätten och den nationella frågan, frågan om arbetarklassen har ett nationellt hem, en över klassgränserna byggd gemenskap där klasserna kunde samlas och samarbeta, ett politiskt system att växa in i och eventuellt på sikt ta makten i, spelade en central roll. Från mitten av 1933 och nazisternas maktövertagande i Tyskland hade socialdemokratin fokus på argumentationen mot nazismen. Förvånande är att boken inte nämner kommunisternas kursomläggning till folkfrontspolitiken vid samma tid. christer lundgren fib 37


RECENSION

Det allra viktigaste Suzanne Osten Gidlunds förlag

Suzanne Ostens dagbok från 2008– 2011 handlar enligt baksidestexten lika mycket om vår tids ekonomiska psykos som om nedläggningen av en konstnärlig teater. ”… ville lägga ner min teater för han tyckte den var för dyr och exklusiv. Men väldigt bra, sa han. Jag föreslog att vi gemensamt kunde gå till Kulturrådet och begära mera pengar till min teater. Det ville inte han. Jag skrev en artikel. Han stängde teatern. Jag beslöt mig för att få tillbaka den.” Dagboksförfattaren är en av vår tids största och viktigaste regissörer och teaterpersonligheter. För det mesta bekräftad och hyllad. Hon blev förvånad, rentav kränkt med dagens språkbruk, när hon efter många år i relativ konstnärlig trygghet blev ifrågasatt och drabbades av Alliansens kulturpolitik eller

Ryska Revolutionen 1900–1927 Robert Service Övers Claes Göran Green Historiska Media

“Stalinismen var ett oäkta barn av leninismen. Lenin skulle säkerligen ha tagit avstånd från det men han skulle aldrig på ett övertygande sätt ha kunnat frånsvära sig faderskapet.” Det låter som en väldigt träffande liknelse – men vad menas egentligen? Hur ser kopplingarna ut mellan Stalins och Lenins tankar? Det får du aldrig veta. Ingen av deras texter redovisas. Likaså sägs: ”Men om Lenin inte gett honom en karta

fib 38

»

Barn är viktiga och de vill kommunicera med oss vuxna. Då bör vi göra det.

brist på kulturpolitik. Och en maktfullkomlig chef. Suzanne Osten berättar i sin dagbok om kamp mot kulturbyråkrater, tilltagande ålderskrämpor och dålig ekonomi. Med självdistans och tuff attityd trotsar hon ryggont, knäskada och ideliga förkylningar. Att det känns motigt lyser igenom ibland. Ändå får hon uppmärksamhet i medierna och saknar inte vänner och kontakter. De flimrar förbi i en aldrig sinande ström, vilket gör texten krävande, ofta osammanhängande men ändå välskriven och med en nerv och närhet som känns äkta. Möten, umgänge och inte minst resor sker hela tiden och det är svårt att som utomstående få grepp om allt och alla som dyker upp. Hur har hon hunnit med att driva en teater? Dagboken omfattar tiden från februari

»

Hur ser kopplingarna ut mellan Stalins och Lenins tankar?

skulle Stalin aldrig haft möjlighet att välja sitt mål”. Kopplingen mellan dem betonas men undersöks inte. Oviljan att citera de ideologiska källorna är ett stort problem. Det gäller inte bara analysen av marxister. Så här beskrivs kontrarevolutionärerna: ”Splittring och låg moral hos bolsjevikernas fiender gjorde dessutom Lenins arbete lättare”. Varför var de splittrade? I vilket avseende hade de låg moral? Ett annat exempel: ”Samtidigt var företagarandan hos fabriksägarna i Moskva mångomtalad”. Hur definieras

2008 till april 2011. Frågan om teaterns varande är ännu inte löst. Den drivs i projektform med andra konstnärliga ledare och Suzanne Osten har blivit konsult med speciella uppdrag. Alliansens politik råder fortfarande på teatern liksom i övriga samhället. Kulturministern hänvisar till sponsring när det gäller kulturell verksamhet. Man sparar på offentlig konsumtion för att skatterna ska kunna sänkas. Var och en får själv betala för egna val och behov. Efter tre års kamp och oavbruten verksamhet kan författaren konstatera att hon från att ha varit ung och hektisk blivit gammal och hektisk. Och att under de 40 år hon har varit verksam har barnkultur blivit en konstform som finns, inte längre avantgarde utan som dagspolitik. Barn är viktiga och de vill kommunicera med oss vuxna. Då bör vi göra det. I dag, inte på lördag. En god förebild för vuxna fostrare är, enligt Suzanne Osten, Lady Gaga. Hon säger åt barnen at de ska ge fingret åt allt och alla som får dem att känna sig utanför, inte betydelsefulla utan små och fel. ”En bra alternativt förvirrad ung vuxen som fostrar kritiskt”, konstaterar dagboksförfattaren. stefan estby

begreppet ”företagaranda”? Hur jämförs företagarandans ryktbarhet i Moskva med andra städers ryktbarhet? Mängder av statistik och rena faktauppgifter blandas med svepande slutsatser. Det är inte fel i sig att generalisera men uppgifterna måste kunna bevisas eller motbevisas. Robert Service skriver till exempel: ”Apatin och fientligheten tilltog i samhället men partiet lyckades hålla liv i idéerna om att en bättre värld höll på att skapas”. Hur mäts apati? Hur kontrolleras vilka idéer som hölls vid liv? Analysen hänger i luften. Litet kul är det ändå att Robert Service, i förbigående, nämner uppbyggnaden av fotbollsklubbar som ett samhällsstabiliserande instrument i Västeuropa. Det är en slutsats som påminner om Desmond Morris klassiska fotbollssociologi ”The Soccer Tribe”, Fotbollsstammen. olof rydström


Hjärnbrus Hugo Lagercrantz Carlssons

Hugo Lagercrantz bok

Hjärnbrus med undertiteln Om utvecklingen av den nyfikna hjärnan och medvetandet, kom ut under hösten. Perspektivet är biologiskt, idéhistoriskt och humanistiskt och sträcker sig från Aristoteles uppfattning om hjärnan, medvetandet och själen, till 2000-talets forskningsfynd, med PETteknikens hjälp, om hjärnans fysiologi och psykiska aktivitet. Hur har filosofer, vetenskapsmän och teologiska läror sett på hjärnans funktion? Var har själen sitt säte? Och vad menar vi när vi talar om medvetandet hos oss människor? Vilken inverkan har musik, konst och litteratur på våra hjärnors utveckling? Och vad är genetiskt respektive miljöbetingat? Många intressanta frågor tas upp och besvaras. Bokens titel Hjärnbrus syftar på den

Hjärtat jagar allena Carson McCullers Övers Nils Jacobsson Norstedts

Alla udda existenser i Carson McCullers Hjärtat jagar allena dras till John Singer, den dövstumme. De besöker hans inackorderingsrum för att lätta sina hjärtan. Hans tysta gestalt, alltid sittande stilla med händerna i byxfickorna och ett oföränderligt leende, lugnar de vilsna. Vad han tänker eller känner vet ingen. Den djupa saknaden efter bäste vännen, greken Antonapoulos, också han dövstum och nu intagen på sjukhus, behåller han för sig själv.

»

Bokens titel Hjärnbrus syftar på den ständiga aktivitet som utan uppehåll pågår i våra hjärnor redan hos det nyfödda spädbarnet.

ständiga aktivitet som utan uppehåll pågår i våra hjärnor redan hos det nyfödda spädbarnet. Denna ”inre monolog” benämns, trots sitt oupphörliga fortskridande, som hjärnans viloaktivitet. Som drivkraft krävs stora mängder blodsocker. Aktiviteten är grundläggande för hjärnans funktion. Brister eller för hög aktivitet i detta nätverk visar sig i olika symtom kopplade till hjärnan. Bland många intressanta infallsvinklar tar Hugo Lagercrantz upp vilka åtgärder samhället borde vidta utifrån det faktum att vissa delar av hjärnan (framloberna) inte är helt mogna förrän vid trettio års ålder. Dessa lober styr våra så

kallade exekutiva funktioner och medverkar till exempel när vi gör bedömningar av olika situationer. Han resonerar om huruvida åldern för körkort, alkoholinköp och rösträtt borde höjas? Han anser att man generellt borde ta mer hänsyn till ny kunskap om hjärnan på ett samhälleligt plan, inte minst inom utbildningsväsendet. Egentligen behövs väl ingen närmare presentation av Hugo Lagercrantz. Seniorprofessor vid Karolinska Institutet, forskare inom området spädbarn och hjärnans utveckling. Aktiv debattör om barns hälsa och behov – en synnerligen kunnig och läsvärd sådan. En, inom sitt område, mycket välkänd person. Hjärnbrus är på många sätt en lättillgänglig bok, med spatiös layout, texten interfolierad med intressanta forskningsresultat och trevligt illustrerad av tre olika illustratörer. Den beskrivs som en populärvetenskapligt hållen bok vilket äger sin riktighet, men, trots att jag själv inte alls är obevandrad inom området, påminns jag under läsningens gång om att hjärnan och dess funktioner verkligen är ett komplicerat ämne och att man, för att lätt tillgodogöra sig bokens innehåll, kanske bör ha viss förkunskap. agneta willans

Kollektivromanen utspelas i en småstad i Georgia, USA i slutet av 1930talet, med rasdiskriminering, fattigdom och arbetslöshet. Varje dag äter Singer sina måltider på Biffs restaurang. Biff söker sig till honom, särskilt sedan han blivit änkling. Han väntar otåligt vid sin kassapparat på att Singer ska dyka upp. Och Mick Kelly, pojkflickan. Hon som längtar efter musik och skönhet. Inombords skriver hon sångtexter som hon sjunger på sina planlösa vandringar i staden med småbröderna i släptåg. Också hon tyr sig till Singer, kommer till hans rum, sitter tätt intill hans nyinköpta radioapparat. Hon lyssnar hänfört till den klassiska musiken som hon rattar in. Hon hör ”Motsart”. Hon lever i sitt inre rum. Den svarte doktor Copeland, fattigläkaren, ser i Singer en jämbördig och

bildad person. Alkisen Blount klampar upp för trappan till Singers rum med en påse ölflaskor och ett uppdämt behov av att utgjuta sig. Över religionen och revolutionen. Blount hämtar lugn hos Singer. Myterna om Singer skiftar. I judarnas ögon är han jude, i affärsmännens mycket rik, i turkens turk. Alla ser honom som ”sin” – de läser i honom in sin sina egna behov. Carson McCullers skrev boken 23 år gammal. En, med rätta, omedelbar sensation. Hur kunde en ung kvinna känna till så mycket om de fördömda, om dem som inte hörde till. I den engelska originaltexten, som jag läser parallellt, används språket i dialogerna som klassmarkörer. Intensiteten förstärks. Det saknas i den påkostade nyutgåvan i Norstedts klassikerserie, vilket gör boken onödigt utslätad. solveig giambanco fib 39


Film.

När Anna Odell FiB:s filmkrönikör Hans Isaksson skärskådar Anna Odells hyllade film Återträffen. Filmen bidrar till myten om den ensamma hjälten som vinner mot massan – kollektivet kan inte få rätt.

A

TEXT hans isaksson

tt massan, majoriteten, till slut skulle få rätt i en konflikt med en ensam individ skulle i en litterär framställning ha verkat närmast chockerande. Hjälten (författaren) har till slut rätt även då hen har fel. Att till exempel hävda att invånarna i byn Jante möjligen skulle ha haft en viss poäng i sin skepsis mot Sandemoses hjälte när de höll fast vid sin inskränkta, men trygga, gemenskap vore, inte minst i dag, starkt avvikande. På rak arm erinrar jag mig bara ett sådant mera betydande fall – som för övrigt egentligen styrker mitt intryck: När Tåbb med manifestet (1943) till slut ”inser” att hans kålodlande omgivning hela tiden haft rätt, då den inte köpt hans, för all del något mekanistiska, marxism, därmed markerande Lars Ahlins avfall från revolutionen och kollektiva ideal.

ANNA ODELL inträder i sin prisade långfilm Återträffen ensam, med darrande knän på 20-års återträffesten för de före detta niondemedelklassarna i Enskede skola. Hon blev i verkligheten inte kallad till festen, och medverkar därför blott som rollfigur. I ryggen har hon dock i sin film århundradens litterära konventioner beträffande individ och massa. Hon vill tala om vad hon upplever som deras mobbning av henne för två decennier sedan. Hon har inte kommit för att höra fib 40

»

Anna Odell inträder i sin prisade långfilm ”Återträffen” ensam, med darrande knän på 20-års återträffesten för de före detta niondemedelklassarna i Enskede Skola.

hur hennes klasskamrater haft det under och efter skoltiden. När hon i samband med välkomstskålarna framför sin avvikande bild av stämningen i sin gamla skolklass tror sig filmpubliken därför genast veta att det är hennes subjektiva version som är den sanna, inte den mera glättigt positiva, som övriga festdeltagare enligt hennes manus säger sig omfatta.   HADE DET GÄLLT en juridisk process

med Odell som kärande och festkollektivet som svarande hade ingen advokat åtagit sig hennes fall – på grund av att preskriptionstiden för mobbning sedan länge hade gått ut (”Vi var ju bara barn”)

och på grund av avsaknaden av annan bevisning än Odells privata minnesbilder från skoltiden. I princip var det just dessa invändningar som de gamla klasskamraterna gjorde, i den mån de fick en syl i vädret, innan de blev förbannade och gick till handgripligheter för att kunna fortsätta festen. HADE ODELL GJORT en ren spelfilm,

utan dokumentära anspråk, hade hon haft fria händer. En del tillbakablickar hade varit möjliga, eller till och med nödvändiga, som kunde ha övertygat publiken om att hennes beskyllningar mot klasskollektivet för 20–30 år sedan vore tillräckligt underbyggda. Hade hon å andra sidan gjort en ren dokumentärfilm (dolt eller öppet filmad) hade hon lämpligen i filmen inte – mot fakta – kunnat uppträda på festen, inte kunnat hålla sitt ”brandtal”, varvid tillställningen sannolikt blivit mindre dramatisk och sannolikt inte handlat om mobbning. I den mån samtalen handlat om henne hade de på sin höjd gällt den frånvarande, numera famösa, klasskamratens kontroversiella projekt något år tidigare, Okänd, kvinna 2009-349701. Kung Ragnar försökte enligt sägnen testa sin tilltänkta frilla, den smarta Aslög (Kraka), genom att hon uppmanades komma till honom varken påklädd eller naken, varken hungrig eller mätt, varken ensam eller i sällskap. Hon uppträdde alltså iförd ett fisknät, med en lök i munnen och med en hund som enda sällskap. Odell försöker lösa ett konstnärligt dilemma på liknande sätt och fick priset på Venedigfestivalen för ”det intelligenta och engagerande sätt som


gjorde stolpe in Anna Odells anklagade före detta klasskamrater gestaltas av skådespelare.

Återträffen upplöser gränserna mellan fiktion och dokumentär.” Anna Odell står för manus, regi och spelar dessutom huvudrollen i filmen. Enligt utsago hade hon tänkt ägna filmens andra del åt intervjuer med de anklagade klasskamraterna, sedan dessa hade fått se och kommentera hennes film från den tänkta återträffen. Det visade sig dock icke överraskande att de med få undantag, och förebärande mer eller mindre trovärdiga och artiga undanflykter, vägrade att medverka i denna tilltänkt dokumentära del av filmen. Deras roller fick därför återigen spelas av skådespelare. Återträffen blev således en varken-eller-film, men framför allt en metafilm – det vill säga en film om en film. Hur pass intelligent den är tål att tänka på. Att filmen är engagerad är däremot säkert och den kommer att bita sig fast i minnet hos stora delar av publiken. Det blev kanske stolpe in för Odell.

Ett problem är förstås att ju mer man tror på Odells bild av sig själv som fiktiv festdeltagare i första delen av filmen, desto mera börjar man tvivla på hennes ”dokumentära bild” från skolan. Det är Odells metod, såväl i denna film, som i hennes filmade examensarbete på Konstfack, (Okänd, kvinna) som åtminstone kan ifrågasättas och därvid hennes metod att i sina projekt (nästan à la Lars Vilks) spela med sin person och med massmedia mot privata objekt för hämnd, vilka är förhindrade att gå i svaromål. DET BJUDER MIG emot att säga något som helst positivt om David Eberhard, dåvarande överläkare på S:t Göranpsyket – Timbros och Hanne Kjöllers psykiatriska guru. Hans mindre lyckade, men stilenliga, framträdande i samband med projektet Okänd, kvinna väckte stor uppmärksamhet. Ty han, och framför

allt övrig personal, som 2009 lade ned arbete på henne efter hennes fejkade självmordsförsök i Okänd kvinna, var förhindrade att upplysa om att Odells förmåga att så övertygande agera självmordsbenägen patient kan ha sammanhängt med att hon under tio års tid verkligen varit gravt psyksjuk (schizofreni), gjort liknande självmordsförsök och under hela denna tid varit föremål för mer eller mindre sluten vård. Anna Odell har vid intervjuer varit öppen beträffande sin tidigare sjukdom. Eftersom det är hennes verk, inte hennes person, som vi bör bedöma borde vi normalt totalt bortse från den – vilket Odell för övrigt helt gör i sin aktuella film.  Men i Återträffen pekar hon ut och skuldbelägger en grupp, tidigare offentligt okända, möjligen helt oskyldiga personer och försöker ställa dem till svars för vad de för 20–30 år sedan eventuellt gjort i skolan. Det ställer fråfib 41

>


FILM Anna Odell står för manus, regi och spelar dessutom huvudrollen i filmen.

gan i en något annorlunda dager. Att likt den rättfärdiga, men beskäftiga, lärarinnan E i Ruben Östlunds film De Ofrivilliga kräva att bli sedd av dem som inte orkar med henne är inte någon väg till framgång i en grupp, varken i skolan eller 20 år efteråt. Om hennes klasskamrater i klass 1–9 under skoltiden, eller i filmen, inte förmådde inta ett adekvat, terapeutiskt förhållande mot henne, utan enligt Odell valde att hålla henne på distans, ska kanske ingendera parten nu lastas för. EFTERSOM FESTDELTAGARNA sannolikt i regel kände till hennes sjukdom och personlighet kan deras vägran att medverka i filmen i varje fall vara förklarlig. Det som i filmen framställs som feghet, bekvämlighet och förträngning hos festdeltagarna kan delvis tolkas som hänsynsfullhet, hjälplöshet eller åtminstone som rädsla. Ansvariga lärare och föräldrar, som varit inblandade i eventuella försök att hjälpa/stjälpa figurerar överhuvudtaget inte i Återträffen. Det är svårt att värdera hennes fib 42

aktuella film som dokumentation av mobbning i Enskedeskolan utan att veta huruvida hon även i skolan varit lika socialt hopplös, aggressiv och rättshaveristisk som hon (medvetet?) framställde sig på Återträffen – oavsett om hennes valda minnesbilder var korrekta. När Odells huvudfigur i filmen upprepat påstår att hon inte vill skuldbelägga sina kamrater utan bara att blottlägga fakta, ”strukturer och hierarkier” vittnar hela filmen liksom huvudpersonens beteende om motsatsen. Att påstå att det rör sig om ett rent konstnärligt projekt håller lika litet som när Call Girl pekade ut Palme som pedofil eller Vilks Profeten som hund. TILL REGISSÖRENS och filmens försvar

framstår visserligen på slutet av ”spelfilmen” festdeltagarnas åtgärd att bära ut henne ur lokalen som enda utvägen. Så intelligent och självkritisk är nog ändå inte Odells film. Det handlar, i såväl Okänd kvinna som i Återträffen, just om revansch, hämnd och om – omgivningens – skuld. Denna fanns där alldeles säkert, men är detta verkligen ett så krea-

»

Det handlar, i såväl i Okänd, kvinna som i Återträffen, just om revansch, hämnd och om – omgivningens – skuld.

tivt sätt att handskas med sitt förflutna? Även om man känner med Jonathan Swift när han skaldade om människorna: Jag vill ha det förstått Jag ville få dem alla hängda Om blott jag hade förmått ÅTERTRÄFFEN HAR REDAN av en enig

kritikerkår utsetts till 2013 års bästa svenska film. Låt oss hoppas att bedömarna har fel, ty ännu återstår i skrivande stund en månad av året. Fast filmen tål att tänka på. ■ ■


Imposition-Symphony  Visad i danska paviljongen vid 54 Biennalen I Venedig.

STELIOS FAITAKIS      FÖDD 1976 Stelios Faitakis är född i Aten där han också lever och arbetar. Hon är utbildad vid nationella konstskolan i Aten och är en av pionjärerna i gatukonströrelsen som har blomstrat i Aten sedan mitten av 1990-talet.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43

fib 43


Skriftställning.

MEDVETENHET, HANDLANDE OCH PERSPEKTIV TEXT jan myrdal

Till första numret 2014 hade jag skrivit om var man kan finna viktigt material till hundraårsminnet av 1914. Men jag hade inte talat med redaktionen i tid; det blev för långt. Nu alltså en övergripande fråga om handlande och perspektiv:

S

öndagen den 15 december förkunnade Alexis Tsirpas på Europeiska vänsterns fjärde kongress i Madrid: ”Vänsterns tid har kommit, det är tid för oss att förändra Europa.” Men det är enbart fras. Inte bara för att den franska vänstern omedelbart lämnade samarbetet då den vägrade som Frankrikes kommunistiska parti att kunna tänka sig valsamarbete med socialisterna utan för att församlingen var alltigenom splittrad. Inte bara om EU utan om imperialismen och dess krig. DET ÄR FORTFARANDE HÖGERN – och

då speciellt skickliga företrädare för dess ytterkant som Marine Le Pen – vars tid tycks bestå. (Den som kan franska bör på nätet söka videon med hennes framträdande i Moskva den 26 juni 2013 på MGIMO, den äldsta och mest elitära civila utbildningsanstalten i Ryssland; utrikesdepartementets. Lyssna och tänk!) ”VÄNSTERNS” OFÖRMÅGA att bemöta

denna höger är traditionell. Det har möjliggjort dess nederlag nu och på trettiotalet likaväl som 1914 och på artonhundratalet. Det i Europa som runtom i världen. Enkelt uttryckt: Med slagord

fib 44

»

”Vänsterns” oförmåga att bemöta denna höger är traditionell. Det har möjliggjort dess nederlag nu och på trettiotalet likaväl som 1914 och på artonhundratalet.

som ”Slå fascisten där du möter honom” lyckades den tyska ” vänstern” till slut ge Hitler makten. Med undantag av Karl Radek, vilken i juni 1923 försökte göra detta i sitt ideologiskt oklara anförande till Kominterns EKKI om Leo Schlageter – ”Vandraren till intet” – förmådde man inte inse att reaktionen vann ”vårt folk” genom att ta upp verkliga problem om än förvridet. Högerkrafternas taktik är densamma nu som då och ”vänsterns” impotens

består. Om Åkesson vore lika politiskt klok och kunnig som Marine Le Pen skulle han nu som hon stå nära att nå landets högsta politiska ämbete. Det tack vare ”vänsterns” eländiga oförmåga. Motsättningarna kommer att fortsätta i tiotusen år som Mao påpekade och sedan den neolitiska revolutionen och klassamhällets uppkomst har klasskampen varit lika given som tyngdlagen. Det finns heller ingen stor bok i himlen där skeendet är skrivet. I vart ögonblick står ett otal möjligheter öppna. Dock gång på gång har i Europa under de senaste hundraåttio åren de härskande klasserna lyckats segra. Ibland mycket blodigt. (Från chartisternas sammanbrott och 1848 fram genom 1870, 1914 och dagsläget.) I inget fall var deras seger given. DET BLIR YTTERST i var situation kampen

om det dominerande tänket som avgör utgången. Jag skall kortfattat ta två exempel. På kontinenten växte sedan 1200-talet de ekonomiska och sociala spänningarna och feodalismen skakades av bondekrig (jacqueriet). Tyskland befann sig vid 1500-talets inledning i vad man kallat ”en förborgerlig revolution” med ideologisk omvandling och bondekrig. Många, egentligen även Friedrich Engels, kommer fram till att utgången, nederlag, med hänsyn till de objektiva faktorerna var oundvikligt. Ja, i efterhand kan allt som skett (som Taipings nederlag i Kina, 1857 års brittiska seger


i Indien, Frankrikes militära nederlag i krigets andra fas hösten 1870, Andra Internationalens totala sammanbrott 1914, Hitlers maktövertagande 1933, krossandet av ”Quit India-rörelsen” 1942) objektivt förklaras och därmed tyckas oundvikligt. Men det är ett deterministiskt felslut (egentligen ett logiskt feltänkande: ”Post hoc ergo propter hoc”, efter detta därför av detta.) Det tog tvåhundrafemtio år av stora krig, politiska revolutioner (den nederländska och den engelska) och väldiga intellektuella och ideologiska uppgörelser (som encyklopedisternas) innan det feodala systemets sammanbrott i Europa kunde börja stadfästas med revolutionen i Frankrike 1789–1792. Men den tidsutdräkten var lika litet nödvändig som att den ideologi revolutionen kläddes i 1789 var given. DET ANDRA EXEMPLET är från Indien. Dess självständighet 1948 blev inte fullständig, Om det har jag skrivit. Men vad var problemet? I korthet att de ledande kommunisterna och andra på den kanten inte förmått se Indiens historiska verklighet. Vinayak Damodar Savarkar (1883–1966) formgav hindutvarörelsen, den ännu starka yttersta högern 1920. Men det var också han som 1909 anonymt publicerat den av britterna totalförbjudna The History of the War of Indian Independence. Han var därmed den som gav upproret 1857 dess namn: ” India’s First War for Independence” Indiens första frihetskrig. Inte ens intellektuelllt ledande indiska kommunister som Manabendra Nath Roy (Narendra Nath Bhattacharjee. 1887 –1954) eller Rajani Palme Dutt (1896– 1974) förmådde (till skillnad från Marx och Engels) frigöra sig från imperieperspektivet att 1857 inte var ett folkligt utan en reaktionär resning. Först 1957 kunde partiet kämpa sig fram till den historiesynen. Det innebar att det heller

»

Jag vet att det stöter på motstånd att på detta sätt påpeka att den samtida politiska verkligheten runt oss i denna mening är onödig. Tänkandet är trögt.

inte riktigt förmådde inse betydelsen av Ghadarpartiets väpnade kamp under första världskriget (och fram genom decennierna med alla partiets hängda martyrer) då det ju inte var teoretiskt korrekt. Inte heller kunde de gå med i – och söka utveckla – Gandhis initiativ till den stora – och blodiga – antiimperialistiska resningen 1942, ”Quit India”. Ja partiet förblev trots alla goda krafter så oförmöget till självständigt och nationellt omdöme att dess representanter trots att Komintern sedan länge upplösts och Indien formellt var en självständig - stat reste till Moskva för att fråga Stalin och Molotov (som inte utgav sig för att veta något konkret i frågan) hur de skulle göra med det stora bondekriget i Telengana (de sökte därefter få fattigbönderna att lägga ned vapnen). Först med Naxalbari 1967 blev den indiska ”vänstern” nationell! JAG VET ATT DET stöter på motstånd att

på detta sätt påpeka att den samtida politiska verkligheten runt oss i denna mening är onödig. Tänkandet är trögt. Men det behövs om det skall lyckas oss att organisera oss och verka för att kom-

ma ut ur det nu snurrande ekorrhjulet av ständiga nederlag och folkmord. Å ena sidan insikten om de långa skeendena (numera efter Braudel ”long durée”) som får till exempel 1848, 1870, 1914 att ännu vara just i dagsläget aktuella och å andra sidan insikten om sociala strukturers (däribland nationalitet och religion) seghet. DETTA GER OCKSÅ tvesynens nödvän-

dighet. Rosa Luxemburg är en politiker och skribent vilken – liksom Franz Mehring – betytt mycket för mig. Först 2012 publicerades dock i en utanför det polska språkområdet läsbar upplaga den Rosa Luxemburgs text om den nationella frågan vilken Lenin så skarpt polemiserade mot 1914. (Rosa Luxemburg. Nationaliätenfrage und Autonomie, inledning och översättning Holger Politt. Berlin, 2012 Dietz.) Att hon sett Norges frigörelse från unionen 1905 som en reaktionens seger visste jag. Lenin hade i sak rätt mot henne. Hans tvesyn – det var för de norska socialisterna att själva bestämma sin möjliga väg men för de svenska att obetingat ta ställning för nationernas självbestämmanderätt och därmed Norges rätt till utträde ur unionen – var grundligt riktningsgivande. (Om nationernas självbestämmanderätt. Lenin Valda verk i tio band, band 5, Moskva 1985. sid. 151–213.” Men när jag nu läser hela Rosa Luxemburgs långa och lite förvirrade text framstår med otäck klarhet det destruktiva inflytande hennes tänkande i nationalitetsfrågan haft och har för oss – inte bara i Europa.

MÅNGA KOMMER ATT hävda att det jag här skrivit är krångligt, svårt och därmed onödigt. Men det är nödvändigt diskutera just det som kräver noga eftertanke om inte ”vi” hjälplöst skall fortsätta tumla från inrikes nederlag till deltagande i imperialisternas krig. ■ ■ fib 45


Rätt&Rådligt.

DÄRFÖR BLEV JAG INTE STATSTJÄNSTEMAN – À PROPOS QUICKDEBATTEN

J

ag är osäker på om Göran Lambertz har rätt i sak. Jag är inte ens säker på att jag förstår vad han menar med sin hållning i Thomas Quick-saken. Men jag är säker på att han gör en samhällsnyttig insats genom sina inlägg i debatten om det som har kallats en stor rättsskandal. Därför är det mycket oroande att han som person utsattes för en så intensiv hets på grund av sin ståndpunkt. Det oroande är således inte att han får mothugg i sak. Det som oroar mig är att vissa inflytelserika personer som kritiserat honom, anser att han inte borde ha yttrat sig alls, att han borde ha hållit käften. Det hittills mest extrema påhoppet tycker jag är författat av Hans-Gunnar Axberger och infört i DN Kultur den 17 december 2013. Axberger har under sin juridiska karriär gjort sig känd som en yttrandefrihetens försvarare. Nu vill han lägga munkavle på Lambertz med hänvisning till att dennes ståndpunkt i Quickdebatten ”undergräver förtroendet för Högsta domstolen”, där Lambertz är domare. Axberger tycks mena att Lambertz borde bli av med det jobbet. ÄN EN GÅNG inser jag att jag valde rätt

juristyrke, när jag hoppade av domarbanan och blev advokat. Jag ville inte underkasta mig det outtalade tvånget att välja mina ord av hänsyn till förtroendet för min arbetsgivare. Hellre då vara lojal mot klienter, privatpersoner som kommer till mig därför att de känner förtroende för mig och vilkas ärenden avslutas inom en begränsad tid. I Sverige är det inte populärt att vara dissident, att öppet framträda med en annan åsikt än vad som förmodas vara

fib 46

»

Om personer som har det modet att gå mot strömmen bör vi alla vårda oss.

politiskt korrekt eller i aktuell överensstämmelse med den massmedialt dominerande uppfattningen. Ord som mediedrev beskriver vad jag menar. När flocken av journalister och andra opinionsbildare springer åt ett håll, krävs det mod av den som vill röra sig åt motsatt håll. Risken är stor att den som gör det blir mer eller mindre nedtrampad.

ORDFÖRANDEN FÖR Juseks domstolssektion, Anders Alenskär, har enligt Dagens Nyheter den 28 november uttalat att många ”domare skäms för Göran Lambertz” och att denne bör avgå som justitieråd. Tänk efter! Hur många gånger har det hänt att en facklig företrädare på det här sättet uttalat sig om att han eller hon känner skam för en namngiven medlem i organisationen. Inte för att medlemmen skulle ha gjort sig skyldig till brott eller vanärande handling utan för att han framfört sin åsikt i en debatt! När justitieutskottets ordförande Morgan Johansson offentligen framför (DN den 29/11) att Lambertz bör lämna sitt domarämbete i HD, får det hela konstitutionella proportioner. KÄRRINGEN MOT STRÖMMEN – en sådan är uppenbarligen Göran Lambertz och inte bara i Quicksaken – gör sin samtid en stor tjänst. Inte bara när kärringen har rätt. Också när kärringen misstar sig, gör hon stor nytta. Hon

tvingar nämligen de andra att undersöka hur det verkligen förhåller sig och att vässa sina argument. Om personer som har det modet att gå mot strömmen bör vi alla vårda oss. Den som ber kärringen hålla tyst tar på sig ett stort ansvar. Glöm inte att en bidragande faktor till att Quick dömdes för åtta mord, vilka han inte tycks ha begått, var bristen på mothugg, att processerna i realiteten inte blev kontradiktoriska. OM VÄRDET AV motströmmenkär-

ringarna har jag skrivit tidigare i denna krönika (2004 nr 4). Jag står fast vid vad jag skrev då om att det är i ett samhälles behandling av dessa kärringar som dess grad av civilisation visar sig. Jag slutade då som nu på det här sättet: ”I dag talar vi om civilkurage. Men varför ska vi vara beroende av en så sällsynt vara?” I ett tidigare skick har denna text publicerats i Dagens Juridik

Ingemar Folke Advokat i Stockholm och medlem i föreningen FiBjuristerna (tffr.org)


Medlem. Årsmöte Fib-Sundsvall Torsdag 13 februari 2014 kl 19 Skiffervägen 6, Sundsvall

gen? r i förenin e d n ä h d a V .fib.se sida www m e h r å v Se MEDARBETARE I DETTA NUMMER OMSLAGSFOTOGRAFI:

Torgny Karnstedt

MEDARBETARE

Anders Romelsjö, Hillevi Nagel, Mare Toomingas, Hans o Sjöström, Lill Sjöström, Lisa Forsberg, Andrea Pettersson, Ulla Wennberg, Håkan Nyberg, Eva Wernlid, Percy Lundwall, Torgny Karnstedt, Rolf Andersson, Mats Björkenfeldt, Per Boström, Lars-Gunnar Liljestrand, Åke Kilander, Anders Reichenberg, Valter Oom, Pia Karlsson, Charlie Aronsson, Tom Carlson, Christer Lundgren, Stefan Estby, Olof Rydström, Agneta Willans, Solveig Giambanco, Hans Isaksson, Stelios Faitakis, Jan Myrdal, Ingemar Folke, Hans Lindström

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Nils Lundgren. REDAKTÖR: Stefan Ljung. LAYOUT: Björn Folke Johansson. KORR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Solveig Giambanco, Oda

Hodlekve, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Johanna Lundqvist, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm, Britta Ring, Anders Romelsjö.

GRAFISK FORM: Losita Garcia.

Kallelse till föreningen Folket i Bild/ Kulturfronts ordinarie stämma Lördagen 26 april 2014 kl 10–16, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Motioner till stämman ska vara styrelsen tillhanda senast 28 februari 2014 styrelsen@fib.se. Medlemmar har närvaro- och yttranderätt.

Prenumerera!

För dig som vill prova på tidningen Folket i Bild har vi ett erbjudande: du får fyra nummer för en hundring!

www.fib.se/prenumerera Nästa nummer kommer 13 februari. Prenumerera!

ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: forening@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös:  195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2013. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47


posttidning B retur till FIB/K, Brogรฅrden, Hรถgalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se


FiB 01-2014