FiB 1-2011

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER1 2011 • 49 KRONOR

FOLKETiBILD VEM VAR MOBERG?

HOTAD ”KUNGAGRÄVARE”

SPELET OM BOMULLEN

fibett2011

folketibild/kulturfrontett2011

Folket i Bild/Kulturfront Ägs av föreningen med samma namn.

ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism.

Tidningen tar inte partipolitisk ställning.

Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslagsbild: Eva Wernlid.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.

Redaktör: Gösta Elmquist.

Layout: Björn Folke Johansson.

Redaktionskommitté: Tom Carlson, Lisa Forsberg, Solveig Giambanco, Lars-Ivar Juntti, Jonas Redmo, Hans O Sjöström, Per-Arne Skansen, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm.

Medarbetare i detta nummer: Tariq Ali, Gunilla Ander, Charie Aronsson, Magnus Bard, Erik Berg, Jan Bergsten, Sisela Björnsson, Gustav Bådagård, Tom Carlsson, Gösta Elmquist, Kristina Eriksson, Ingemar Folke, Lisa Forsberg, Hans Isaksson, Björn Folke Johansson, Åke Johansson, Pia Karlsson, Ulf Karlström, Lars-Gunnar Liljestrand, Henrik Linde, Hans Lindström, Kenneth Lundgren, Jan Myrdal, Hillevi Nagel, Ola F Nilsson, Ulf Nilsson, Anders Norborg, Robert Nyberg, Gunnar Olofsson, Lennart Rahm, Diana Reybekiel, Olof Rydström, Hans O Sjöström, Tzenko Stoyanov, Svante Svensson, Ulla Wennberg, Eva Wernlid, Carolina Westin, Agneta Willans, Sanna Willans, Peo Österholm.

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre.

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt).

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 015215513, e-post: prenum@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K Ekonomi: ekonomi@fib.se Förening: forening@fib.se Priser: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), Prenumeration helår: 525 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr), tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår) Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2010.

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522).

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.

För icke beställt material ansvaras ej.

Foto: Eva Wernlid

På egna ben sedan 1972

gustav bådagård

Vem vågar gräva? 8

”Jag drömmer om att stå på Sergels torg och skrika ut all skit jag vet.” Deanne Rauscher är journalisten som fick Carl XVI Gustafs krona att halka snett. När hon gräver i arkiven och ger horor och kaffeflickor en röst hotar överheten med stämning och polisingripande. ”Jag hatar hyckleri och dubbelmoral”, säger hon.

ulf nilsson

Moberg x 2 24

Var han vänster eller höger? Eller bådadera? Ulf Nilsson, kännare av Vilhelm Moberg, reser frågan sedan han läst flera böcker som kommit på senare tid om författaren. ”Jag vågar påstå att det sannerligen finns två olika Moberg”, menar Ulf Nilsson.

charlie aronsson

Den solkiga bomullen 30

Journalisten Gunilla Ander har mött bomullsbönderna som får betala priset för våra billiga kläder. Det blev en bok om en solkig business, fattiga bönder och rika klädeskedjor. Charlie Aronsson har träffat Gunilla Ander.

hillevi nagel sverigebilden 4

erik berg fria skolvalet 28

lisa forsberg jorden runt 5

hans isaksson film 42

peo österholm utrikes 17

jan myrdal skriftställning 44

jan bergsten krönika 20

ingemar folke rätt & rådligt 46

ola f nilsson novell 22

hans lindström serie 48

fibett

A AR TI KL AR !

LÄ S GA M LA OC H NY W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Vi kan vänta oss djävulskap

A

tt imperialiststaterna under detta år kommer att försöka att ställa till djävulskap för folken i världen är ingen högoddsare. De kan liksom inte låta bli. Jag tänker på detta då jag läser om hur den politiska spänningen tilltar och flera israelska spionringar har avslöjats i Libanon.

Libaneser – oavsett vilken sekt de än tillhör – upplever det som om det är utländska makter som bestämmer dagordningen för deras land.

Efter att Hizbollah lyckats besegra den israeliska armen i 2006 års krig är det tydligt att USA och Israel på olika sätt har försökt försvaga organisationen.

Hizbollah verkar i detta läge föra en förnuftig politik när de försöker minska motsättningarna, inte låta sig luras in i den sekteristiska fällan och på så sätt bidra till den nationella enhet som Libanon så väl behöver.

Men lätt är det inte. I de av Wikileaks släppta hemliga dokumenten visar det sig att Libanons försvarsminister, Elias Murr, berättat för USA att vid israeliskt anfall tänker han hålla libanesiska armén utanför striderna.

I stället för att försvara landet ska armén försöka överleva det korta kriget för att helt intakt kunna ta över när Hizbollah har förgjorts. Försvarsministern har också gett tips om hur Hizbollah lättast ska slås ut och han ska försöka få de maronitkristna att gå i allians med angriparen.

Han är inte ensam bland Libanons politiker som öppet eller dolt springer USA:s ärenden.

Statsministern, Saad Hariri, är betald både från USA och från Saudiarabien. Men Hariri har meddelat USA

»

Han är inte ensam om att öppet eller dolt springa USAs ärende. sin oro för att hans västvänliga allians helt skulle bryta samman om Israel angrep Libanon. Den av Hariri ledda 14 mars-rörelsen har redan haft svårigheter.

Bland annat har han och drusledaren Walid Jumblatt tvingats ta tillbaka anklagelserna mot Syrien för morden på deras fäder Rafiq Hariri och Kamal Jumblatt.

Båda säger sig vara missledda av falska vittnesmål.

Det har nu läckt ut att den av FN tillsatta Hariri tribunalen i stället kommer att utpeka ledande medlemmar i Hizbollah för att vara inblandade i mordet på Hariri. Hizbollahs ledare, Hassan Nasrallah, har meddelat att organisationen inte kommer att tillåta att man rör någon Hizbollahmedlem. Nasrallah hävdar att Hariritribunalen är styrs av USA. Det framgår av Wikileaksmaterialet att han förefaller ha rätt. Fyra så kallade Syrienvänliga generaler satt frihetsberövade i fyra år trots att det redan efter ett år stod klart att de var oskyldiga. Materialet visar också att chefsåklagare för tribunalen bett om amerikansk underrättelsehjälp för att utföra sitt arbete.

Krisen i Libanon hotar att eskalera till ett nytt inbördeskrig. Det verkar som om Syrien och Saudiarabien håller på att diskutera fram en lösning på krisen – hur det går vet vi inte.

kenneth lundgren ordförande i fib/k

Numrets medarbetare: Namn: Gustav Bådagård. Ålder: 23. Sysselsättning: Journaliststudent och praktikant på FiB. Berätta lite om dig själv.

–Jag är född i Stockholm men uppväxt lite varstans, bland annat i Belgien, Kongo och Burkina Faso. Jag har tidigare pluggat litteraturvetenskap och religionsvetenskap, och just nu håller jag på att avsluta min journalistutbildning på Södertörns högskola med en praktikperiod på Folket i Bild. I övrigt är jag nördigt musikintresserad, spelar korpfotboll och bor i Östermalms (förmodligen) enda kollektiv.

Vad inspirerar dig?

–David och Goliat-historier från verkligheten, välgjord grävjournalistik och snygga gitarriff.

Vad upprör dig?

–Att det ser ut som att Europa aldrig, aldrig kommer ta ansvar för alla de brott som begicks i bland annat Afrika under och efter kolonialtiden.

fibsverigebilden

bild: hillevi nagel www.hillevinagel.se

fibjordenrunt

Polis avbröt Ship to Gazaprotest I USA tvingades nyligen fyra aktivister lämna utställningslokalen på Gagosian Gallery i New York. Aktivisterna var klädda i t-shirtar vars tryck gjorde reklam för den amerikanska falangen av Ship to Gaza-rörelsen. Händelsen inträffade på den sista dagen av en utställning av den tyska konstnären Anselm Kiefer kallad ”Next Year in Jerusalem”. Utställningens ämne var Nazityskland och förintelsen.

De t-shirtar som de fyra aktivisterna bar hade utställningens titel, som kommer från en judisk bön, på engelska, hebreiska och arabiska, på framsidan. På ryggen fanns texten ”US Boat to Gaza” och ”The Audicity

Nu har 106 erkänt Palestina I december förra året blev Bolivia det senaste land att erkänna Palestina som en stat med gränser enligt 1967 års fredsavtal, det vill säga innefattande hela Gazaremsan och Västbanken, inklusive Östra Jerusalem.

Beskedet att Bolivia beslutat sig för att erkänna den palestinska staten kom inte långt efter det att flera andra sydamerikanska länder, däribland Brasilien, Uruguay och Argentina gjort detsamma – det vill säga anslutit sig till FN:s uppfattning i frågan. Bolivias beslut innebär att

fib 5

of Hope”. ”Audicity of Hope” kallas den båt amerikanska aktivister planerar att skicka med Gaza-flottan. Det är också titeln på en bok som president Obama skrivit.

Galleristerna var inte särskilt imponerade av aktivisternas förklaring att de ville fortsätta den diskussion som den tyske konstnären själv hade startat med sin utställning, och tillkallade polis.

Trots att aktivisterna inte ställt till med något bråk, och bara talat då åskådare direkt frågat dem om deras syfte, användes våld, inte bara mot aktivisterna själva, utan även mot en åskådare som frågat polisen varför aktivisterna tvingats lämna utställningen.

antalet FN-medlemsländer som nu erkänt en palestinsk stat inom 1967 års gränser uppgår till 106.

Den palestinska staten utropade sin självständighet 1988 och uppfyller, trots den mångåriga israeliska ockupationen av palestinska landområden, alla de krav som internationell lag ställer på självständiga stater.

Av de nio länder i världen som har störst invånarantal erkänner alla utom USA Palestina som en självständig stat. Av de 20 länder i världen som har störst befolkning erkänner 15 (alla utom USA, Thailand,

Tuberkulostest på två timmar Ett nytt test som kan upptäcka tuberkulossmitta på under två timmar har förklarats vara säkert att börja använda i stor skala världen över. Det framgår av en rapport från Världshälsoorganisationen (WHO) som återgetts i sydafrikanska Mail and Guardian.

Förra året dog 4700 människor per dag av tuberkulos. De 1.7 miljoner människor som varje år dör av tuberkulos inkluderar 380 000 personer vilka löper särskilt stor risk, som en följd av HIV. Det test som för närvarande använts för att fastställa tuberkulossmitta har använts de senaste 125 åren och ger upphov till väntetider på upp till tre månader.

Detta innebär inte bara att behandling fördröjs och utsikterna att tillfriskna minskar för de personer som tvingas vänta, utan även att smittade riskerar att smitta många andra, innan de hinner få sin diagnos och behandlas.

Det nya testet ger svar på 100 minuter och beskrivs av Dr Mario Raviglione, som företräder WHO:s initiativ för att stoppa tuberkulos, som ”en milstolpe i diagnostisering och behandling av tuberkulos”.

Testet har visat sig säkert, tillförlitligt och enkelt att använda i kliniska studier.

Men ett stort problem återstår: kostnaden. Marknadspriset för testutrustningen ligger på mellan 55 000 och 62 000 amerikanska dollar. Även om tillverkaren Cepheid gått med på att sänka priset med 75 procent för de allra fattigaste länderna, skulle priset fortfarande vara högre än det skulle vara om den gamla utrustningen användes. Att bara ”de allra fattigaste” länderna får ett subventionerat pris gör också att länder som Sydafrika, med en omfattande HIV-smitta bland befolkningen, tvingas fortsätta använda utrustning som är betydligt mindre effektiv.

Mexico, Japan och Tyskland) den palestinska staten., uppger brittiska The Guardian.

Det amerikanska representanthuset antog nyligen enhälligt en resolution som utformats av American Israel Public Affairs Committee (AIPAC), vilken uppmanade president Obama att inte erkänna den palestinska staten, samt att utnyttja den amerikanska vetorätten för att blockera alla palestinska försök att få FN-medlemskap. Från den svenska regeringen och EU:s sida uppges att man inväntar ett “lämpligt tillfälle” att erkänna den palestinska staten.

texter: lisa forsberg

fibdebatt

Vad tycker du? Skriv till: red@fib.se

”Rätt och skyldighet att värna territoriet med vapenmakt” Hans O Sjöström gör en rad märkliga påståenden i sin polemik mot intervjun med Sven Hirdman (FiB nr 12 2010). Folket i Bild skulle inte kunna uttala sig för en order om sänkning av främmande ubåtar för då skulle pacifisterna lämna föreningen. Det är en halsbrytande slutsats som om den tillämpades skulle omöjliggöra nästan varje politiskt ställningstagande av FiB/K. Föreningen är inget parti och skall undvika skrivningar i program som är ideologiserande och som kräver av medlemmarna någon världsåskådning.

Men tolkningen av parollerna utifrån ett aktuellt politiskt läge måste alltid kunna göras av en stämma. Ett stämmobeslut i en fråga som värnandet av territoriet är helt legitimt. Antiimperialism betyder för de flesta medvetna människor att också försvara det egna territoriet.

Sverige hade en neutralitetspolitik. Vi var förpliktigade att värna territoriet med alla till buds stående medel. Det var en ängsligt opportunistisk stämma som inte förmådde uttala sig för att vi skulle värna territoriet med vapenmakt. Det gick bra för FiB/K att prata om nationell suveräni-

tet men när det blev frågan om ett konkret ställningstagande vek man ner sig.

Parollerna måste alltid bli till konkreta ställningstaganden. Det innebär inte att de skrivs in i ett program för FiB/K. Stämmobeslutet gäller stämman och tas av dem som är med på stämman och naturligtvis avkrävs inte medlemmarna någon lojalitetsbekännelse till det beslutet.

Man skall inte ”spränga människor i luften” säger Sjöström för då är man blodtörstig och då skulle FiB/K ”ha tagit på sig en roll som propagandist för krigsmakten”. Det är minsann att vränga historien.

Sänkning av ubåtar var enligt regeringarna (både den socialdemokratiska och den borgerliga) Sveriges politik för att möta kränkningarna. Men det var en bluff som fördes ut till svenska folket (som ville ha en sänkning) och i stället var ordern att inte använda hårt mot hårt.

I det läget och under de då pågående kränkningarna kom motionen till stämman att regeringen skulle stå vid sitt löfte och sätta hårt mot hårt. Vi som på den tiden hävdade just en sådan stående order fick inget stöd från krigsmakten.

Från det hållet hävdades konsekvent (så

när som på några fronderande officerare) att det räckte gott med att försöka schasa bort ubåtar. Försvarsledningen ville använda ubåtskränkningarna till att få ökade anslag, inte till att skärpa ordern om vapeninsatser. Ett stämmobeslut om sänkning av ubåtar skulle gå tvärs emot uppfattningen i militärledningen.

Sjöström talar om ”blodtörst”. Det är skamligt!

Hirdmans förslag och det som låg i motionen till FiB/Ks stämma syftade till att få kränkningarna att upphöra genom att regeringen offentligt skulle gå ut med en order om sänkning att meddelas alla stater i vår närhet. Syftet var att avskräcka från kränkningar vilket Hirdman också tydligt säger. Sjöström vill i stället att vi inte skulle skada ubåtarna och de ”verkliga människorna ombord”, ”unga män i militärtjänst ” som helst skulle vilja sitta hemma hos familjen!

Tillämpa samma resonemang på de amerikanska eller svenska soldaterna i Afghanistan! Säg åt afghanerna i motståndsrörelsen att de inte skall skada de snälla pojkarna och flickorna i ISAF!

lars-gunnar liljestrand

”Intervju är inte en åsikt” Som var och en förstår polemiserar jag inte mot intervjun med Sven Hirdman utan mot de åsikter denne uttrycker om bemötandet av u-båtskränkningar på svenskt territorialvatten.

Som jag skrev tyckte jag redan då illa

om den blodtörst som jag – och uppenbarligen fler än jag – upplevde på den stämma där denna motion avslogs.

Eftersom Liljestrand inte kan skilja på en intervju och en åsikt som framförs i intervjun och inte heller mellan kränkande av

territorialvatten och luftrum och regelrätt invasion tycker jag inte att det är någon idé att föra den här diskussionen vidare, åtminstone inte i FiB.

hans o sjöström

fib 7

Först skolmord, sedan kidnappning För tre år sedan lades kommunala Västbodaskolan i centrala Farsta ned trots omfattande protester från elever, lärare och personal. Processen var uppseendeväckande brutal och kort. Två veckor från besked till beslut.

Nu är skolan riven och på tomten byggs bostäder. Skolan var väl fungerande, placerad mitt i sin stadsdel och fullbelagd.

Skolbyggnaden var också, tvärtemot ett av de skäl som angavs för nedläggningen, i mycket gott skick. Huvudargumentet var ett bristande elevunderlag i centrala Farsta. Detta var heller inte sant, så nu kan snart ytterligare friskolor komma att etablera sig i Farsta där det byggs bostäder som aldrig förr.

När det gäller en av skolorna, Prima (ägd av Sveriges största friskolekoncern, Academedia), marknadsförs den som en del i en satsning på något som kallas Kulturcentrum Farsta. Det är ett projekt som bygger på ett samarbete mellan Prima, Atrium (ägare av Farsta centrum), Kulturskolan i Farsta och Farsta bibliotek.

Enligt Mats Sylwan, tjänsteman i kulturförvaltningen, är samarbetet räddningen ur Kulturskolans ekonomiska kris.

En vinstrik friskolekoncern tillåts alltså köpa in sig i hårt bantade kommunala verksamheter för att öka sin attraktivitet

i jakten på elevernas skolpengar. För de återstående kommunala skolorna i Farsta innebär det att Prima av kommunen tillåts ”kidnappa” både bibliotek och kulturskola. Det ger en ytterligare konkurrensfördel för friskolan som ju, som vi vet, i praktiken inte heller behöver ta ansvar för de mest resurskrävande eleverna.

Ansvar behöver inte heller Utbildningsnämnden ta, den instans som borde se till att inte skolorna i Farsta ytterligare skadeskjuts. Den här gången sköts den detaljen alltså av Kulturnämnden.

Riskkapitalbolagen som äger

Sluta dalta med Tranås Dags att sluta dalta med Tranåsborna. Hur många skall behöva dö innan vi inser att de är onda? Nu sitter det PK-töntar och säger att ”alla Tranåsbor är inte terrorister – det finns 17 999 Tranåsbor som är fredliga”. Men vi vet att Tranås är en oerhört destruktiv plats. En plats som föder våld och ondska. Dags att ta i med hårdhandskarna.

Vakna Fredrik Reinfelt! Asfaltera Tranås!

insändare på nätet

Academedia skrattar hela vägen till banken. Precis som byggbolagen förstås.

Fakta: • Skolinspektionen har beviljat tillstånd för Prima att bedriva skola för f-9.

Prognos vid full utbyggnad: 325 barn.

4f - föreningen för främjande av hälsa för barn och ungdomar i farsta 4f@ffweb.se Diana Reybekiel, ordförande (Telefon 070-6053450) Robert Nyberg, ledamot (Telefon 070-3629879)

fibintervju

fib 9

»

Jag har levt ett långt liv. Skulle de vilja köra över mig med bil, låt dem i så fall göra det.

Vem vågar gräva?

D

gustav bådagård text eva wernlid foto eanne Rauscher, journalist och researcher, är övertygad om att hennes telefon varit avlyssnad vid flera tillfällen.

Hon har även hört från säkra källor att Säpo varit inblandad, men säger att hon aldrig varit rädd – i alla fall inte för sin egen skull.

– Jag har levt ett långt liv. Skulle de vilja köra över mig med bil, låt dem i så fall göra det.

– Det finns mer subtila metoder. Min son skulle plötsligt kunna få sparken, till exempel. Den sortens metoder kan de här människorna använda sig av, säger Deanne. ”De här människorna” är de mäktiga män som Deanne granskar i sina böcker. 2004 kom hennes första bok, Makten, männen, mörkläggningen, ut.

Tillsammans med journalisten Janne Mattsson gick Deanne djupt in i den så kallade Geijeraffären, härvan på 1970talet då justitieminister Lennart Geijer

och andra högt uppsatta män anklagades för att ha varit bordellkunder och för att ha haft sex med minderåriga flickor.

I år kom så Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken – som Deanne gjort tillsammans med Thomas Sjöberg och Tove Meyer. Den har kallats skandalboken och handlar dels om kung Carl XVI Gustafs uppväxt, dels om det vilda partyliv han har levt med sina närmaste vänner. Boken har gett upphov till en omfattande debatt där bland annat författarnas möjliga agenda diskuterats.

– Jag är bara ute efter sanningen, säger Deanne och fortsätter: – Jag är kanske skadad på något sätt, men jag hatar hyckleri och dubbelmoral.

Jag drömmer ibland om att ställa mig på Sergels torg med en megafon och skrika ut all skit jag vet. Men då skulle väl folk tro att jag var tokig.

Vi sitter i Östermalmslägenheten som Deanne delar med en kompis. Hon har

fakta DEANNE RAUSCHER Ålder 57 år Född i Stockholm Bor i Nora och på Östermalm i Stockholm Två söner, många fosterdöttrar ”Det är en rikedom, det är fantastiskt att följa unga olyckliga tjejer som hamnat snett, på deras resa till att bli unga starka blomstrande kvinnor.

Jag får låna mina döttrar eftersom jag inte har några egna.”

Utgivna böcker Makten, männen, mörkläggningen.

Tillsammans med Janne Mattsson.

2004, Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken. Tillsammans med Thomas Sjöberg och Tove Meyer. 2010.

bott kollektivt i olika former sedan 1978 och pendlar för tillfället mellan Stockholm och Nora där hon jobbar med unga tjejer

w

fibintervju

fib 11

Âť

fibintervju

som ”hamnat snett på ett eller annat sätt.”

Mobiltelefonen ringer.

– Jag måste ta det här lite snabbt, säger Deanne och springer ut i hallen.

Telefonsamtalet avslutas med ett löfte om att ringa tillbaka senare när intervjun är klar. Deanne har fått många vänner genom sitt arbete, ibland har den personliga kontakt hon etablerat med intervjupersoner utvecklats till vänskap. Senare på dagen ska hon träffa en av sina närmaste vänner, ”en över 80 år gammal man som verkligen levt och verkat i svensk historia”.

De träffades när Deanne gjorde research till Makten, männen, mörkläggningen.

– Att göra research känns som att bli gravid, konstaterar Deanne när hon satt sig vid köksbordet igen.

– Gravid, fast man har fastnat i sjunde månaden och får aldrig klämma fram den där bebisen. Det är fruktansvärt frustrerande, man har så mycket material och så många trådar över! Det finns alltid, alltid fler trådar att dra i och fler spår att söka vidare i.

Deanne upplever att många vill skjuta budbäraren, både i fallet med Makten, männen, mörkläggningen och Den motvillige monarken.

– Folk som vet att det vi skriver är sant låtsas som ingenting, de slår på oss i stället. De låtsas att kungen har kläder när han egentligen är naken, säger hon.

– Inget ont om köttfärsreportage men jag tycker att sådana här frågor är mer spännande. De här historierna påverkar samhällsandan. Den första boken handlade mycket om höga politiker, nu handlar det om kungen och hans vänner, deras hyckleri och dubbelmoral. De här gubbarna tror att de är orörbara i egenskap av

»

De låtsas att kungen har kläder när han egentligen är naken.

makthavare. De tror att de kan skrämma folk till att rätta in sig i ledet. Det är extremt provocerande.

Situationen för grävande journalistik i Sverige i dag är inte hopplös, menar Deanne. Hon har träffat många journalister vars arbete hon blivit imponerad av, men tycker att det borde grävas mer.

– Det finns hur många grävjobb som hest som bara ligger och väntar. Jag är säker på att läsarna är betydligt mer intresserade av vad som pågår bakom lyckta dörrar än av 27 tips om hur man förbättrar sitt sexliv. Minskade möjligheter till granskande av makten är en katastrof för samhället.

Deanne tror också att det är bra för många av dem som kommer till tals i hennes böcker att komma ut med historierna.

Det kan fungera som en sorts terapi. Nya minnen kommer fram, och Deanne menar att det är viktigt att få lägga av sig det man haft inom sig. De unga flickor som ska ha utnyttjats av svenska toppolitiker under 1970-talet mår i dag bättre när de har fått berätta sina historier, berättar hon.

– En av poliserna i Makten, männen, mörkläggningen som var förhörsledare, han ville först inte prata alls. Han sa ”nej, det där har jag lämnat bakom mig, det är det ruttnaste i svensk samhällshistoria”.

Men han ångrade sig och ställde upp. Jag intervjuade honom flera gånger under tre år för att se till att alla detaljer höll. Det är jätteviktigt att man går tillbaka till sina huvudkällor och upprepar, nästan ältar

Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken Lind & co

frågorna för att se om man får samma svar hela tiden. Annars håller det inte.

En journalistisk bana var från början inte självklar för Deanne, men det var å andra sidan inte vårdkarriären heller. Den hamnade hon i på 1970-talet.

– Det var mycket lättare att jobba extra då, så jag hamnade i vårdsvängen. Jag har bland annat jobbat på en prematuravdelning, helt utan utbildning. Det var bara jag och en massa för tidigt födda bebisar, det var lite konstigt.

Det hela ledde till fler vårdjobb och Deanne blev socialarbetare. Förutom att ha jobbat med missbrukare, kriminella och utsatta barn och ungdomar har Deanne

fib 13

Bakom slottets fasad fanns en historia som upprepats i hundratals år och som i dag blottlagts i boken om kung Carl Gustaf.

pluggat historia, sociologi, juridik och journalistik. Hon gick en grundkurs på Poppius journalistskola och grävde då djupt i Operation krogsanering, länsstyrelsens satsning på att ”städa upp” i krog- och restaurangbranschen.

– Jag hittade ett skumt sammanhang, så jag gick igenom räkenskaper för ett antal krogar. Grävet ledde till att jag fick en praktikplats på Radio Stockholm.

Deanne beskriver Radio Stockholm-tiden som den roligaste i hennes liv. Hon visste nu att hon ville syssla med journalistik.

– Jag kunde sitta från åtta på morgonen till två på natten och bara jobba. Sen började grävandet i bordellaffären.

Grävandet inför Makten, männen, mörkläggningen tog Deanne flera år. Hon jobbade extra samtidigt och hade två barn som bodde hemma. Under grävandet hittade hon trådar in i kungahuset, de trådar som skulle resultera i del två i Den motvillige monarken.

– Jag hade hört många historier om kungen och hans vänner, och mina vänner sa till mig att ”det där har du pratat om jämt, att skriva en bok om kungen.”

Jag fick veta att den här Mille Markovic ordnade fester för kungen, fester där det förekom kokain och brudar. Jag förstod inte hur de vågade – de här festerna var ju inte direkt hemliga.

Det var i samband med att Deanne började med researchen inför boken om kungen som hon flyttade till Nora.

Materialinsamlingen började delvis på Flashback, ett internetforum känt för att ha trådar om precis allting, där anonyma skribenter kan skriva i princip vad de vill.

– Det fanns en skvallertråd om kungen, och jag hittade en person där som jag insåg var initierad. Jag ställde några frågor om kungen och hans vänner. Jag tappade tråden lite, men efter två år hörde Thomas Sjöberg av sig och hade läst vad jag skrivit på Flashback.

Thomas Sjöberg hade parallellt intresserat sig för att skriva en bok om kungen, och Deanne berättar att hennes första reaktion var ”nej, han hann före!” Hon var alltså inte ensam om sin idé.

– Jag gick till slut med på att träffas. Vi satt i tre timmar och pratade, båda försökte vi hålla på vad vi visste. Sedan kom vi fram till att det var dumt att skriva två kungaböcker, och bestämde oss för att samarbeta. Då hade Thomas redan börjat jobba med Tove Meyer.

Hur boken skulle läggas upp diskuterades en hel del, säger Deanne.

– Jag ville ta med åren som formade kungen. Vi är alla produkter av vår uppväxt. Sedan ville jag även jämföra med utländska kungahus och tidigare monarker i Sverige. Allt i boken är en upprepning av monarkins historia i Sverige. Samma levnadsmönster dominerar: kvinnor, vin, droger och sång. Alla monarker har alltid haft mätresser. Före den viktorianska w

fibintervju

nymoralistiska eran på 1800-talet var det naturligt och omgärdades inte av tystnad.

Den nymoralismen lever vi i allra högsta grad kvar i.

Deanne menar att problem uppstår när ett barn föds in i kungarollen. De som finns runt om monarken erhåller en viss maktposition som de inte vill förlora. De gör då allt de kan för att monarken ska ha det bra och vara nöjd. Även om det handlar om de fester med unga tjejer i skumma miljöer som det skrivs om i Den motvillige monarken.

Ibland känner sig Deanne som en detektiv.

– Jag känner mig som Miss Marple. Man får lägga pussel, bit för bit för bit. Till slut blir bilden allt tydligare. Man kör dock ofta fast, så vissa trådar får man släppa.

Källorna måste ha en viss kvalitet, de måste vara trovärdiga.

En fördel för Deanne och de andra har varit att de skildrar en livs levande monark. De flesta som deltagit i kungens historia är fortfarande i livet.

»

– Vi har inte behövt leta efter avlidna damer i gamla arkiv, vi har kunnat gå direkt till dem som träffat kungen och festat med honom och hans vänner, säger Deanne.

– Något genomgående hos dem vi intervjuat är rädslan. Många har blivit hotade.

Antingen har de fått höra att ingen ändå skulle bry sig om de skulle gå till pressen, eller att de ska passa sig för annars går det illa för dem. Ibland har folk ringt upp dem och bara sagt ”det där har inte hänt, det vet du”. Något jag ofta hörde var ”Deanne, du känner inte de här grabbarna.”

Alla år som Deanne tillbringat med narkomaner, alkoholister och andra utslagna har varit till stor hjälp i hennes journalistiska arbete, berättar hon.

– Egentligen är det här bara en förlängning av mitt tidigare arbete. Att gräva i oegentligheter, det har jag alltid fått göra.

Som socialarbetare får man lära sig att reda ut och gå till botten med saker. Folk luras, bedrar, ljuger – det har legat i mitt arbete att avslöja det som händer och det

Grävjournalistik bra för demokratin.

Karl-Axel Jansson, journalist och ordförande i Föreningen Grävande Journalister, hur är det ställt med grävande journalistik i Sverige?

– Jag ser två trender, en negativ och en positiv. Den negativa trenden är att färre tidningar satsar på grävjournalistik och att grävgrupper läggs ner. För några år sedan hade nästan alla stora tidningar grävgrupper. Den positiva trenden är att det faktiskt finns mycket bra grävande journalistik, delvis på grund av att metoderna för journalisterna har blivit bättre i och med teknikutvecklingen.

som har hänt, och sedan prata om problemen. Jag har varit med om att en heroinist med spruta i armen förnekat att han eller hon precis tänt på. Det är precis som med kungavännerna, de nekar till att de har fingrarna i kakburken.

Ett liv fullt av otäckheter och hemska avslöjanden – har aldrig Deanne tröttnat?

– Ibland drömmer jag om katarsis, en rening. Att bo i ett tibetanskt kloster och rena mig från all skit jag badat i. Eller jobba ideellt någonstans. Det är i och för sig något som ligger väldigt nära inpå, det ska jag absolut göra. I Indien kanske, eller varför inte i Pakistan. Jobba med hotade kvinnor som sitter inspärrade för att de skulle mördas av sina mäns släkt om de visade sig utomhus. Även reningsprocessen inkluderar alltså att tackla hemskheter. Det kanske är oundvikligt.

gustav bådagård journalist eva wernlid foto

Vad beror det på att färre gräver?

– Det anses för dyrt. Dock kan man ur redaktionell synpunkt hävda att det inte finns någon sorts journalistik som är mer lönsam än den grävande: redaktioner som gräver får nyheter som de är helt ensamma om och får därmed högre status.

Hur ser det ut utomlands?

– Framför allt USA har drabbats hårt av tidningsdöden. Antalet grävande journalister i USA har halverats under de senaste fem åren.

Vad har grävande journalistik för värde?

– Bland annat en demokratisk betydelse. Utan gräv skulle mycket korruption och maktmissbruk kunna fortgå. Makten skulle inte behöva oroa sig. Grävande journalistik fungerar i ett demokratiskt samhälle som en sorts väckarklocka.

fib 15

»

Nej kung Carl XVI Gustav är inte den förste i kungasläkten som omgett sig med kurtisaner.

S

killnaden är att det som i dag sopas under mattan med hjälp av förtäckta hot och förnekelser inte var särskilt anmärkningsvärt

tidigare. Ändå fanns det tillfällen då hovet helst ville lägga locket på och slippa alltför mycket uppmärksamhet. Om ett av de tillfällena och om två av kung Carl XV:s ”kaffeflickor” berättar den socialt engagerade läkaren och generaldirektören i

medicinalstyrelsen, Axel Höjer, år 1975 i sina memoarer En läkares väg – Från Visby till Vietnam.

FiB:s medarbetare Svante Svensson skrev en artikel i Förr och Nu 1975 om Axel Höjers memoarer: ”Höjer verkade bland annat för folkhygien, vaccinering och sociala bostäder. Han arbetade också för förbättrad sexualupplysning och fri abort. Höjer bidrog verkligen till folkhälsa och ett bättre liv och för

att läkarvård inte bara skulle vara för rika.

Mot slutet av sitt liv tog han också stark ställning i Vietnamkriget.

Detta avsnitt som jag erinrade mig med anledning av aktuella artiklar i pressen belyser att det kungliga tidsfördrivet med kurtisaner har varit ett överklasselände länge. Tänkte faktiskt på dessa två kvinnor när jag såg att Camilla Henemark levt på socialbidrag och i rätt bekymmersamt ekonomiskt läge. Utsliten kurtisan således.”

”Samarbete” med hovet Någotsenarepåhöstenombadsjagavendiakonissaattundersöka ett par äldre damer, som hon inte kunde få kommunalläkaren att besöka. De bodde i övre våningen i en flygelbyggnad på Ulriksdals slott. Åtminstone den ena hade i sin ungdom varit Carl XV:s älskarinna under hans senare år. Övergivna av sin släkt hade de på Ulriksdal överlämnats åt sina minnen.

Jag fann de båda gamla i ett ömkansvärt tillstånd. Febersjuka, täckta av en del gamla grunkor, utmäglade, frysande i iskalla rum. Förklaringen var följande: De hade var sitt lilla kapital på banken. Det skulle säkra dem en så kallad hederlig begravning.

Med kännedom om kapitalet hade hovförvaltningen dragit in det understöd de genom åren åtnjutit till mat, bränsle och kläder. Diakonissan hade av sin chef ålagts att en gång i veckan servera de genom svälten förstoppade damerna ett lavemang och försiktigt förmå dem att lämna över sitt kapital till Ansgarsföreningen vid lämpligt tillfälle. Nu menade diakonissan att hon inte kunde låta de gamla patienterna dö utan läkarhjälp!

Jag satte diagnosen ’Ytterlig utmattning hos svältande och frysande gamla med en akut luftvägsinfektion’. Sedan jag lämnat diakonissan föreskrifter gick jag raka vägen hem till telefonen och fick ett samtal med den ansvarige inom hovförvaltningen. Jag skildrade vad jag funnit och föreslog att ordentliga kläder, sängkläder, mat och bränsle omedelbart skulle ställas till de gamlas förfogande. Därefter tillade jag: ’Om så inte omedelbart sker, ser jag mig föranlåten att i morgonpåkallaallmänhetensuppmärksamhetgenompressen.En sådan skandal kan inte vara önskvärd för de ansvariga.’

Jag fick en försäkran att allt skulle ordnas, som jag föreslagit.

Nästa dag rapporterade diakonissan glädjestrålande att så skett. Själv blev jag så nöjd att jag inte kom mig för att begära

Bilden är ett träsnittskollage av Ulla Wennberg

något arvode av hovförvaltningen för sjukbesöken hos de gamla.

Någon undrar kanske hur det gick med lavemangen. De fortsatte. Den ena patienten blev allt svagare. En dag, berättade man för mig, fick diakonissan inget svar på sin hälsning. Det var inte så ovanligt, så hon satte på lavemanget. Men patienten låg fullkomligt orörlig. Hon var kall. Hon var död.

Historien förmäler inte, om det blev något kvar av kapitalet efter begravningen och vart det i så fall gick.

Detta är ett bildmontage och ett utdrag ur Axel Höjers memoarer.

fibfredspriset

Tariq Ali:

Liu inte värd priset Hur välförtjänt var egentligen Liu Xiaobos fredspris?

2009 års fredspristagare eskalerade kriget i Afghanistan bara några veckor efter det att han fått priset. Till och med Barack Obama själv blev förvånad över att han fick det.

I år var den kinesiska regeringen dum nog att göra kinesiska PEN:s ordförande, den nykonservative Liu Xiaobo till martyr.

L

iu Xiaobo borde aldrig ha fängslats, men de norska politiker som sitter i priskommittén under ordföranden Thorbjörn Jagland, före detta statsminister från Arbeiderpartiet, ville lära Kina en läxa. Därför struntade ledamöterna i vad deras hjälte hade för åsikter.

Eller det kanske de inte alls gjorde med tanke på att deras egna åsikter inte är särskilt annorlunda. Kommittén hade övervägt att ge Bush och Blair ett delat fredspris för att de hade invaderat Irak men de tvingades slå till reträtt på grund av kraftiga protester från allmänheten.

Vi kan bara notera att Liu Xiabo offentligt har förklarat att enligt hans uppfattning är a) Kinas olycka att det inte har koloniserats i minst 300 år av en västlig stormakt eller Japan. Det skulle uppenbarligen ha

civiliserat landet för allt framtid. b) USA:s krig i Korea och Vietnam var krig mot totalitarism och de stärkte USA:s ”moraliska trovärdighet”. c) Det var rätt av Bush att starta krig mot Irak och senator Kerrys kritik mot detta var ”spridande av förtal”. d) Afghanistan? Inga överraskningar på den fronten: fullt stöd för Natos krig.

Han har rätt att hysa dessa åsikter men är de värda ett fredspris? Den norska juristen Fredrik Heffermehl hävdar att priskommittén bryter mot dynamitens uppfinnares sista vilja. Genom sitt testamente finansierade han Nobelprisen: ”Nobelkommittén har inte fått prispengarna för att använda dem efter eget gottfinnande utan den anförtroddes pengarna för att ge till ’den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaf-

fakta Tariq Ali är författare och filmare. Han föddes 1943 i Lahore, dåvarande brittiska Indien, men numera Pakistan. Hans protester mot militärdiktaturen i Pakistan under 1960-talet ledde till att han tvingades gå i permanent exil i Storbritannien.

Tariq Ali har skrivit mer än ett dussin böcker inom historia och politik, romaner samt teater- och filmmanus.

Han arbetar som redaktör på New Left Review och bor i London.

Ordfront har givit ut Tariq Alis internationellt uppmärksammade Fundamentalisternas kamp (2003) samt Bush i Babylon (2005). 2010 utkom Pakistan mellan diktatur och korruption. w

fande eller minskande af stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser’. Av den anledningen är 2010 års fredspris än en gång ett illegitimt pris som har utdelats av en illegitim kommitte.”

tariq ali författare och filmare hans o sjöström översättning

fibutrikes

fib 17

Livets Ord koloniserar Västbanken Koloniseringen av Israel och Västbanken styrs delvis från Uppsala.

Genom Operation Jabotinsky bistår Livets Ord i Uppsala judar från det forna Sovjetunionen att emigrera till Israel. Livets Ord är den enda församlingen i väst som sysslar med denna verksamhet.

O

peration Jabotinsky har enligt Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah hittills hjälpt 13 500 personer att finna ett nytt hemland i Israel. Verksamheten fortsätter. Uppemot 1 000 personer per år får hjälp att ta sig till Israel. Huvudkontoret ligger i Uppsala.

Hamnar de ryska judarna på det ockuperade Västbanken? Livets Ords pressekreterare Magnus Dahlberg förnekar inte att det kan ske.

– Vi har inga synpunkter på var i Israel de bosätter sig. Man vet att alla ryssar hamnar i norra Israel. Om de sedan blir bofasta på Västbanken är inget vi styr över.

Men eftersom villkoren för att bosätta sig i de ockuperade områdena är mycket förmånliga kan man anta att en hel del hamnar där – billigt boende, bra skolor och så vidare. Det handlar i regel inte om religiösa bosättare utan de lockas av ekonomiska fördelar.

Operationen är uppkallad efter en judisk terrorist – Zeev Jabotinsky, grundaren av terrorgruppen Irgun. Livets Ord bil-

dade Operation Jabotinsky 1993. Den första resan skedde 1995 med fartyget Restoration. Fartyget gjorde 14 resor. Under senare år har man övergått till flyg, Livets Ord har under åren byggt upp ett nätverk med hundratalet baser spridda över forna Sovjetunionen. Dessa baser är alltid kristna församlingar. Det handlar dels om direkt uppsökande verksamhet, dels om undervisning om Israels lagar, rätten att flytta till Israel, hur man går tillväga och så vidare.

Man har också ett nätverk som snabbt kan få ut judar ut ur landet och ta dem till Israel. Arbetet sker i samarbete med Jewish Agency, ett organ inom världssionismen med syftet att ”hjälpa världens judar att bebygga och utveckla landet Israel.”

Immigrationen till Israel sanktioneras genom ”Aliyah”, utvandringen enligt den hebreiska bibeln ”Torah” till det av Gud givna förlovade landet. I israelisk lag manifesteras detta som ”Lagen om återvändande”, en lag från 1950. Denna lag har hela tiden förnekat alla de palestinier som blev flyktingar när israeliska kommandosoldater

etniskt rensade över 600 palestinska samhällen i samband med Israels bildande 1948.

Av ungefär fyra miljoner registrerade palestinska flyktingar bor runt 1,3 miljoner i 58 erkända flyktingläger i Jordanien, Libanon och Syrien. Dessa flyktingar har enligt FN-resolution 194, förnyad i resolution 3236, en ovillkorlig rätt att få återvända till sitt hemland, återfå sin egendom och erhålla kompensation för sina förluster. Många flyktingar skulle säkert vilja återvända till en fri och självständig palestinsk stat om möjlighet gavs.

Men det är detta som Operation Jabotinsky bidrar till att förhindra.

De ryska judar som nu med svensk hjälp flyttar till Israel hamnar i illegala bosättningar och blir därmed en del av problemet. De känner ofta inte till de politiska förhållandena och konflikten med palestinierna.

Operation Jabotinsky finansieras till stor del av västerländska kristna församlingar och privata kristna givare.

peo österholm journalist gunnar olofsson ordförande i göteborgs palestinagrupp

fibutrikes

fib 19

Tack och adjö Nato har insett att man har förlorat kriget i Afghanistan. Det har också president Karzai, president Obama, Carl Bildt med flera insett. Natochefen Fogh Rasmussen har kanske också insett att kriget är förlorat, det intrycket fick man efter att han klätts av ganska ordentligt i Ekots lördagsintervju under sitt Stockholmsbesök i höstas.

Inte heller EU tror längre på kriget. Enligt vad som läckt ut från Wikileaks fortsätter de medverkande europeiska staterna att slåss ”av hänsyn till USA”.

V

arför fortsätter då kriget när det redan är förlorat? Jo, det kan finnas skäl till det sett från Natos sida. Kriget skall nu ”afghaniseras”, det vill säga regeringstrupper skall överta kriget mot gerillan. Det ringer genast klockor. Har amerikanarna glömt kriget i Vietnam?

Kriget i Vietnam skulle ”vietnamiseras”. Vietnameser skulle strida mot vietnameser. Vi vet hur det gick.

Saigonjuntans soldater ville inte slåss. FNL segrade.

Man kan tycka att amerikanerna borde ha lärt sig läxan från Vietnam. Det finns ju slående likheter mellan Sydvietnam och Afghanistan – båda regimerna är korrumperade upp över öronen, de lever på knarkaffärer, deras soldater deserterar eller spelar under täcket med motståndsrörelsen.

Men det finns också olikheter. Vietnam saknade strategiska råvaror. USA slogs inte för olja och gas som i Afghanistan. Man slogs för marknader, som hotade att förloras.

I Afghanistan gäller något helt annat – Nato slåss för olja, gas, pipelines, strategiska metaller av alla de slag, inte minst metaller viktiga för telekom och data.

Kriget fortsätter inte för att det skall vinnas utan för att man hoppas på en fredsuppgörelse där

Natoländernas affärsintressen kan tillgodoses, kanske inte fullt ut. Men ändå till en gräns där fortsatt krig kan försvaras.

Det är en klassisk strategi – inför fredsförhandlingar skaffar man sig en så stark strategisk ställning som möjligt.

USA har förhandlat med talibanerna förut, när dessa satt vid makten. De visade sig vara tuffa förhandlare.

Men en del talibaner kan man väl förhoppningsvis muta. Det kunde man inte med vietnameserna.

30 000 överflyttade USA-soldater från Irak till Afghanistan är också en påtryckningsfaktor. En kompromiss där väst och USA har en fot kvar i landet, det är vad kriget handlar om idag.

Sveriges inställning står också klarare. Vi skall nu stanna på obestämd tid enligt det senaste beslutet i riksdagen. Sossarna har velat färdigt. För här finns en framtid för svensk industri, inte minst i den framtida afghanska gruvindustrin.

Därför får afghanerna räkna med ett antal tusen fler dödade. Och några till svenska soldater kommer hem i kistor svepta i den svenska flaggan, dödade i strid för Sveriges intressen.

peo österholm journalist tzenko stoyanov illustratör

fibkrönika

»

Rakt under biblioteket finns Pocketshopen med ett betydligt större urval än vad tunnelbanebiblioteket har.

Mördande reklam

Efter 20 år som bibliotekarie sade Jan Bergsten upp sig. I protest. Nu kör han bussen mellan Tyresö och Stockholm. Borta är glädjen och stoltheten över att kunna ge biblioteksbesökarna det bästa bland lyrik och skönlitteratur. Kvar finns bitterheten över politiker som förvandlar bibliotek till kommersiella värmestugor.

H

är skriver Jan Bergsten om jobbet han en gång utbildade sig för. Men där hans yrkeskompetens nu ersatts av bemanningsföretagens extraknäckares kunskap om försäljningsteknik:

”

Biblioteken är inte längre en plats för tyst och begrundande läsning utan i stället en plats där man kan skriva på datorn, prata i mobilen och dricka latte. I media förefaller detta vara något nytt men vi som har arbetat på bibliotek vet att det har pågått länge.

Den specifika yrkeskunskapen tycks inte längre spela någon roll. I Stockholm ersätts bibliotekspersonal vid sjukdom med personal från bemanningsföretag.

Och ett av bibliotekens främsta signum, att göra ett litteratururval så att biblioteken ska kunna tillhandahålla det som anses värdefullt, har försvunnit. Uppgiften att göra urvalet vid inköp, har delvis överlåtits till den kommersiella nätbokhandeln adlibiris.

I Nacka läggs biblioteken ut på entreprenad. Det har prövats förr med mindre lyckat resultat, men detta görs nu på nytt.

Politikernas egendomliga tal om att biblioteken ska uppnå klara uppställda mål

överträffas bara av verklighetens absurditeter. Vilka skulle dessa mål vara? Det främsta är att öka antalet utlån och antalet besökare. Ett bibliotek i Nacka har därför helt innovativt bestämt att låntagaren inte längre ska behöva böta för försenade böcker under förutsättningen att han eller hon lånar fem nya böcker. Människors försumlighet kan härigenom bidra till att ge biblioteken höjda utlåningssiffror och därigenom ökade anslag.

Det handlar om att bibliotekets betydelse mäts i uppmärksamhet och popularitet och måttet på detta är ingenting annat än antalet utlånade böcker (eller andra media) och antalet besökare. Om det nu lånas ut fler deckare och thrillers än poesi – och så är fallet – varför ska då biblioteken tillhandahålla det som inte är det mest lättsmälta?

Om det dessutom innebär minskade anslag, är utgången given. Likriktningen tilltar och premieras dessutom. Att låna ut Liza Marklund och Henning Mankell som har högre utlån än till exempel en ny diktsamling av Göran Greider, ger alltså mer anslag.

Nu återstår inte annat än att gå ut och göra fältstudier. På första stället jag kli-

ver in, kommer en liten flicka infarande genom bibliotekets dörrar på en sparkcykel. Flickan tar en sväng runt biblioteket.

Varken modern eller personalen reagerar eller agerar.

Vid ett annat tillfälle lånar jag en bok.

En arg och bitter bibliotekarie säger att hans numera enda uppgift är att lära sig och använda sig av de så kallade ”sociala medierna” och att han ”nästan begår tjänstefel när han lånar ut en bok till mig”.

Han uttryckte en klar önskan att slippa uppleva bibliotekens framtid.

Det nyaste som har skett i Stockholm är de så kallade tunnelbanebiblioteken.

Helt enkelt bibliotek i anslutning till tunnelbanan. Här är trenden allra tydligast när det gäller bibliotek som nästan är helt befriade från böcker. Jag läser i bibliotekets gästbok att alla besökare fullkomligt älskar detta nya tunnelbanebibliotek.

Gästboken visar även en ström av studiebesök från andra bibliotek där man också visar samma stora entusiasm.

När jag är inne i tunnelbanebibiblioteket ser jag några besökare som skriver på sina medhavda datorer, någon talar i telefon och några dricker kaffe och läser tidningar.

Böckerna är försvinnande få och ingen tycks läsa i dem. Detta verkar vara ett bib-

fib 21

Bakom den säljande reklamskylten skymtar Sturebiblioteket vid Östermalmstorg i Stockholm. Instängt, kuvat och fyllt av deckare, dataspel och kaffelattesörplande.

liotek för alla som inte gillar att läsa. De få böcker som ändå finns är oftast skyltade med framsidorna utåt. Rakt under biblioteket finns för övrigt Pocketshopen med ett betydligt större urval än vad tunnelbanebiblioteket tillhandahåller.

När man kommer uppför rulltrappan vid Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm ligger Sturebiblioteket rakt i blickfånget, delvis dolt bakom en stor reklamskylt. På så vis utgör biblioteket en klädsam bakgrundsdekor till reklamen.

Detta är en talande bild för det som nu sker. Vid mitt besök här kände jag starkt att här skulle jag inte vilja arbeta. Det var inte för detta som jag en gång för 20 år sedan utbildade mig till bibliotekarie.

Jag arbetade 15 år i Katrineholm, i västra Sörmland. Där har Socialdemokraterna haft egen majoritet i obruten följd sedan allmänna rösträtten ända fram till 2010, då Socialdemokraterna plötsligt lierade sig med den forna huvudfienden Moderaterna, som de nu regerar med.

Katrineholm är intressant på så sätt att folkbildningstanken levde kvar där så sent som på 1990-talet. Biblioteket inrymdes i det vackra kulturhuset Ängeln.

Katrineholm var en välskött kommun som

styrdes av driftiga kvinnor. Skatten var låg och kommunens ekonomi var god.

Flera gånger nominerades Katrineholms bibliotek till årets bibliotek. Mitt under krisens 90-tal då hundratals bibliotek försvann runt om i landet, var Katrineholm ett lysande undantag. Nya bibliotek byggdes, de gamla renoverades och ett tjugotal arbetsplatsbibliotek skapades.

Men nya vindar blåste även där. Ett PR-geni anställdes som kulturchef. Nu skulle det bli nya grepp. Raskt skapades ett kafé i hjärtat av kulturhuset. Fotboll förklarades i själva verket i högsta grad vara en kulturfråga och därför visade man fotbolls-VM på storbilds-TV i kulturhuset.

En ”kund”undersökning visade det häpnadsväckande att 95 procent var nöjda ”kunder” (biblioteksbesökare har ju numera blivit kunder) och cheferna jublade över pressens uppmärksamhet.

Bollen var satt i rullning. Nu gällde det bara att gilla läget, annars passade man inte in. För vad kunde vara viktigare än nöjda kunder framför en storbilds-tv som visade fotbolls-VM i kulturhuset? Plötsligt befann vi oss med besökare som återkom dag efter dag, verkliga stammisar, som aldrig läste eller lånade en bok.

Det här var, lät man oss förstå, i själva

Jan Bergsten hade en tvåårig utbildning på bibliotekshögskolan. Förra året orkade han inte längre. ”Bussförare är lågstatus och låg lön. Men nu känner jag återigen att jag gör nytta, samhällsnytta.”

verket ett stort framsteg. Som kronan på verket flyttade Skattekontoret och Försäkringskassan in i kulturhuset.

Man sa att det skulle vara valfrihet, att människor själva skulle få välja, att vi inte skulle vara ”smakdomare”. Men resultatet blev likriktning, anpassning och minsta möjliga motstånd. Vi skulle ge folk vad folk vill ha, hette det.

Men när vi håller på att lämna ifrån oss kunskaperna och nycklarna och tömmer biblioteken på allt utom det mest lättsmälta, blir vi offer för allt det som biblioteken en gång skapades för att undanröja: okunskap, obildning och fördomar.

jan bergsten bussförare och före detta bibliotikarie sanna willans fotograf

fibnovell MUSKETÖRER TRE, OCH JAG ola f nilsson text Kristina Eriksson illustration

D

et är i 80-talets begynnelse och lördag förmiddag. Jag är på väg in mot Uppsalas centrum. Natten har varit lång och lika blöt som Svartbäcksgatan är regnblank. Rått i luften. Gula höstlöv klafsar under skosulorna. I mitt huvud försöker ett par bleksiktiga magnecyl betvinga ett gäng muskulösa kopparslagare. För att hjälpa tabletterna på traven, ja, för att över huvud taget överleva dagen ämnar jag mig till Centralbadets romerska bastuavdelning.

Staden sover ännu. Inte minsta rörelse, inte ett ljud. Märkligt, då klockan passerat halv nio. Det är som långfilmen Vid stranden med Gregory Peck, tystnaden efter atomkriget. Men just som jag når S:t Olofsgatan erfar jag, tack och lov, att jag inte är världens sista människa ändå. För plötsligt står en tämligen kortvuxen, medelålders man i min väg. Han är blek och ögonen rödögt trötta. En kamelhårsulster skyler honom.

Tomt möter han min blick, tar ett mekaniskt kliv åt höger för att passera mig. Själv gör jag en likartad manöver, men till vän-

ster, varför vi inte kommer förbi varandra.

Rörelsen upprepas, men nu åt det andra hållet, sedan åt det ena. Det är som om vi dansar vals där i tystnaden, min danspartner, Lars Widding, populärförfattaren av historiska romaner, och jag. Spefågeln, ett av hans många verk, kommer för mig just som dansen är över och vi går åt var sitt håll. Jag rodnar invärtes. Pinsamt!

När jag via Kvarnbron torrskodd lyckats ta mig över Fyrisån och lunkar förbi Hotell Gillet på Västra Ågatan, är klockan kvart

fib 23

i nio. För att slå ihjäl den sista kvarten funderar jag på Studentbokhandelns skyltfönster på Drottninggatan, men kommen fram till gathörnet, den så kallade Politiska knuten, ändrar jag mig tvärt.

Spegelns biorepertoar bredvid Norrlands Nation lockar mera, varför rörelsen ändras mitt i steget, jag vrider kroppen rak, högerbenet kastas ut, varvid foten överraskande hakar i en annan fot, som kommer uppifrån Drottninggatan till, och som vill in på Västra Ågatan. Den är insnörd i en mockasko och tillhör en reslig man i övre medelåldern. En mossgrön, klockskuren duffel med rovtandsimitationer till knappar hänger ned till knäna från hans smala, uppskjutna axlar. Det är bara tyrolerhatten som saknas, tänker jag.

Perplexa glor vi på varandra medan vi snubblar åt var sitt håll. Hans hår är yvigt, hakan prydd av ett glest bockskägg och den lilla munnen i det ärrade ansiktet är ett rött och fuktigt M. Han säger ingenting. Joddlar inte ens. Jag ryser. Närkontakt av tredje graden med författaren och litteraturhistorikern Sven Delblanc. Dikten i bröstfickan, på hetsporrevis tillkommen under natten i en flickas mörka rum, känns i ett nu lika refuserad som den bild av mig själv som kort därefter med smärtsam tydlighet framtonar i Spegelbiografens affischfönster: en deklasserad vedervärdighet, ja, en sann Delblancsk homunculus.

En säck utav hö i Älvkarleö slår rekordet i att vara slö Till sin sista minut var den jäveln så slut att han inte ens orkade dö

Några minuter efter att Domkyrkan dånande förkunnat noll nio noll noll sliter jag upp porten till Centralbadet, betalar tanten i kassan och mödar mig de två trapporna upp till Romerska. Inåtvänt leende tar badmästaren, Gerhard, emot mitt kvitto. Hans ena öra är strängt lutat mot bergssprängaren på kylskåpet. Hasse Tellemar pladdrar skivor till kaffet med en nervös tant från Värmlandsskogarna. I omklädningshytten sliter jag darrhänt av mig kläderna, greppar en vit frottéhandduk och kliver in i duschrummet.

Till min stora förvåning noterar jag, att jag inte är först på plats ändå, för det ligger en tvål och rakgrejor på en hylla.

Pliktskyldigast duschar jag av mig, går in i eftersvettningsrummet och öppnar dörren till våtbastun. Fukten och hettan där inne är en klockren vänster-hook i ansiktet. Som Floyds i Polo Grounds, 1960. I ögonvrån noterar jag, att det på den översta laven sitter någon som är äldst. Fast, tänker jag resignerat, så är det ju jämt, om inte äldre, så äldst.

Mannen är mager som en get och lika vit som de magnecyl, som tycks ha givit upp kampen om mitt huvud. Hans babystjärtlena änne övergår i en väldig, hårlös hjässa vilken äggtoppig nuddar taket, eller rent av försvinner upp i detsamma. Det är svårt att avgöra på grund av ångorna som driver omkring likt moln där uppe. En olustig syn är det att åse, och just som jag klättrar upp för att slå mig ned vid hans sida i avsikt att låta bastuhettan en gång för alla driva ut det onda, halkar jag till, och innan jag vet ordet av har jag rammat gubben från sidan.

Livrädd befarar jag att ha gjort flisor av skelettet under det likbleka, påsskrynkliga skinnet, men han bara ler, som väl är, säger på pingstpastors vis: ”Ingen fara. Jag vet, unge man. Det är inte alltid så lätt!” Då känner jag igen honom. Det är Björn Erik Höijer, gruvortsskildraren a priori, han som ur garderoben rotat fram och lyft i ljuset andras gardiner, eller djävulens kalsonger som västlaestadianerna där uppe kallar dem.

Vad gör man då? Förångas, låter sig gå upp i rök? Tja. Jag sade i alla fall ingenting, bet ihop, väntade stoiskt sida vid sida med den store arbetarförfattaren, som tycktes trivas i hettan, till dess att kopparslagarna äntligen så saktelig började ärga bort.

På kvällskvisten var jag så pass återställd, att jag hjälpligt kunde återuppta missionen, den att med min ännu oslipade diktarvärja, men med mina tre nyvunna kontakter i ryggen, de som hemsökt mig och givit mig råg i ryggen ändå, musketörerna tre, åter söka betvinga och spetsa de kjoltyg som kom i min väg. Och mycket riktigt, samma natt och i ännu en flickas mörka rum, vari jag denna gång inte riktigt lyckades hitta fram, födde jag, en Norrlandsskogarnas D´Artagnan, ånyo: En knepig kanslissa från Snapp under livet var skapt som en mapp Fast hon gick hela tiden när man bläddra uti den så man hann liksom aldrig ikapp

fiblevande historia

»

Så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten (Nato) för Sveriges räkning...

Moberg vänster eller höger?

V

ulf nilsson text

ilhelm Moberg dog 1973 men är inte bortglömd. Under senaste tiden har det kommit flera böcker som belyser Moberg, inte minst som samhällsdebattör: Jens Liljestrands Mobergland analyserar hur Mobergs Utvandrarroman påverkades av kalla kriget.

Två böcker med Mobergs brev 1918–1973: Om gud vill och hälsan varar samt Du tror väl att jag är död redigerade av J Liljestrand.

En annan bok om brevväxlingen Moberg – Delblanc: Broder Ville, käre snälle Sven samt storverket Vilhelm Moberg tar ställning där Anna-Karin Carlstoft-Bramell redovisar nästan alla de debattartiklar Moberg skrev under årens lopp.

För några år sen kom Johan Norbergs bok Motståndsmannen Vilhelm Moberg på Timbro förlag, ett slagkraftigt försök att göra Moberg till borgerligt liberal.

Moberg är förvisso inte bortglömd – frågan är hur han är ihågkommen.

Utvandrarromanen (som Leijonborg 2006 ville kanonisera), filmen och sedan musikalen har under flera årtionden dominerat bilden av Mobergs författarskap med risk att göra honom till ett ofarligt nationalmonument, han som i vissa stycken var en upprorsledare, med pennan som vapen.

Ovan nämnda böcker har fördjupat min bild av Vilhelm Moberg och utan tvekan är han, framför allt på 1940- och 1950-talen när han skriver utvandrarromanen, en stor USA-vän och uttalad antikommunist.

hans ställningstaganden är yttrande- och tryckfrihet. Alla inskränkningar i demokratiska rättigheter vänder han sig emot och han ser USA på 1940- och 1950-talen som garanten för detta.

Tydligast märks det i de brev Moberg skriver under sin tid i USA på sent 1940-tal, ett exempel: ”Det är för jävligt att jag skulle hinna bli 50 år innan jag kom hit, här borde man levat de senaste 30 åren… Jag måste bekänna… när jag lägger samman det ena och det andra: den fullständiga friheten härute och allt jävelskap som man läser om hemifrån… att jag med varje dag får allt mindre lust att återvända hem…”

I ett annat brev skriver Vilhelm Moberg: ”Mina tankar om Sveriges utrikespolitik är så låga att det inte finns mått för det…

Jag har skrivit skällebrev till alla neutralitetsidioterna i högre ställning… så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten (Nato) för Sveriges räkning…

Hemma i Sverige skriver han 1948: ”Jag har just varit med som pådrivare och städat i författarföreningen – vi rensade ut kommunisterna i styrelsen… jag har alltid ansett kommunisterna för samma byke som nazisterna.”

En avgörande fråga för Moberg i alla

Ändå vågar jag påstå att det finns en annan sida av Moberg…

En sida av Moberg mötte jag långt tidigare när jag läste Otto von Friesens utmärkta sammanställning I egen sak. Det var en sida som framträdde ännu tydligare när jag fördjupade mig i Dackefejdens historia och därmed i Mobergböcker som Förrädarland och Min svenska historia – berättad för folket. Denna andre Moberg kan också representeras av böcker som Rid i natt, Soldat med brutet gevär och Otrons artiklar.

Moberg tar upp Dacke i Min Svenska Historia och skriver: ”Dackefejden var ett inbördeskrig, adel mot allmoge och utifrån detta blev det bedömt… det var ett verkligt folkuppror, svensk historias största.” Även om Moberg inte gör någon nydanande tolkning av historien så lägger han ett tydligare klassperspektiv på Dackefejden än de flesta andra, kanske undantaget Fabian Månsson. Moberg gör

fib 25

Vilhelm Moberg visar upp två helt olika sidor i sitt författarskap. foto Reportagebild

en parallell till en då (1971) aktuell person: Che Guevara. Han vänder sig mot att helt likställa dessa två. Che Guevara kämpar för ett nytt samhälle, Dacke för återgång till ett gammalt, Che var kommunist och Dacke representerar en extrem bondeindividualism och så vidare. ”Men,” skriver Moberg, ”de förenas av sin okuvliga frihetsanda och ’som spontan befrielserörelse och kamp för elementära mänskliga rättigheter är Dackefejden fortfarande aktuell, en tidlös revolution’.”

Moberg gör en annan aktuell liknelse när han skriver: ”Medeltida gerillakrigare låg i skogarna och sköt fogdar med pilskott ur bakhåll, en hänsynslös och grym krigföring, dock mindre grym än det moderna kriget i Vietnam, där piloter från skyddade håll högt ovan jord urskillningslöst mördar en värnlös bondebefolkning.”

Moberg uppmärksammar också att Gustav Vasa med ett förfalskat brev lyckades lura med 500 dalkarlar att kämpa mot Dacke: ”Det utspelade sig en i folkens historia ofta inträffad och upprepad tragedi: Människor i samma sociala ställning och med samma livsintressen deltar i krig på var sin sida och dödar varandra.”

Detta är ju en historiesyn som brukar kalla historiematerialistisk, alltså vänster.

Moberg tar även upp de så kallade bondefrederna (gränsfrederna) i Min Svenska Historia och här finns ett intressant citat som rör maktstriderna mellan svenska och danska kungamakten, speciellt när Gustav Vasa utmanade den lagligt tillsatte unionskungen, danske Kristian II. Det fanns tider då smålänningarna inte visste vem som skulle segra, vem de skulle betala skatt till. Moberg skriver: ”Innan smålänningarna bestämde sig

ville de se vem som skulle segra – en opportunistisk och oheroisk hållning, som påminner om Sveriges neutralitetspolitik under andra världskriget. Men syftet och ändamålet därmed – fredens bevarande – var lika gott och mänskligt förklarligt på 1500-talet som 400 år senare.”

Jämför denna inställning med tidigare citat där Moberg häcklar de han kallar ”neutralitetsidioterna”, den så kallade tredje ståndpunkten, i Sverige på 1950-talet, när han vill ha med Sverige i Nato. Det är sannerligen två olika Moberg!

Det är denne andre Mobergs stämma som talar i hans sista roman Förrädarland (-67).

Det är en bok om gränstrakterna mellan Småland och Blekinge, det som på 1500talet var riksgränsen mellan Sverige och Danmark. Här på Furs bro över Lyckebyån slöts bonde/gränsfreder minst nio gånger under 1300–1600-talen. En del av texterna

w

fiblevande historia

är bevarade och dessa använder Moberg nästan ordagrant i boken.

På ett gripande sätt skildrar Moberg hur bönderna från bägge sidor gränsen samlas på bron och där lovar man varandra fred även om kungarna manar till krig, lovar att varsko den andra sidan om ett krigståg nalkas, lovar att inte angripa den andra

sidan eller som den gamla texten lyder: ”ingen av oss skall vara sitt herrskap följaktigt över landamäret”.

Moberg såg dessa bondefreder som folkets fred mot herrarnas/kungarnas krig medan kungen såg det som förräderi. Som ung var Moberg antimilitarist, liksom Valter Sträng,

huvudpersonen i Soldat med brutet gevär.

Moberg ändrar sig under 1930-talet inför det växande hotet från Hitlertyskland (beskrivet i Giv oss jorden) och Moberg gör både beredskap själv samt agiterar för starkt försvar – men vänder sig samtidigt mot censur och eftergifter som delvis kännetecknade Sverige under andra världskriget.

Jag anser att hans åsikt var den som uttrycks i bondefreden: Inte över landamäret, man ska försvara sitt land men inte angripa något annat land.

Jämför detta med dagens svenska yrkessoldater som skriftligen får lova att de ska kunna strida över hela jorden, i dag Afghanistan, annars blir man avskedad.

Vilhelm Mobergs ändrade uppfattning om USA framgår klart i efterordet 20 år senare i Den okända släkten (1968). Den viktigaste orsaken till detta var Vietnamkriget. För mig är romanen Soldat med brutet gevär en nyckelroman i frågan om att bedöma Vilhelm Moberg.

I ett brev till Sven Delblanc 1972 skriver Moberg att socialdemokratin har övergivit sina ursprungliga socialistiska ideal: ”Men i dag kan det inte tänkas en socialdemokratisk journalist som är så naiv… eller rentav dum att han går ut under en valrörelse och håller det föredrag som Valter Sträng höll 1921… han kom ju med hela programmet… partiets enda verkligt socialistiska för att inte säga marxistiska program…”

Moberg gjorde både beredskap och agiterade för ett starkt försvar. foto Studio Gullers AB

Hur mycket av Vilhelm Moberg är då Valter Sträng? I en radiointervju den 26 augusti 1969, nästan exakt fyra år innan Moberg valde att gå bort, ställer Ulf Örnkloo frågan och får svaret:

fib 27

fakta w Bakgrund

Vilhelm Moberg, född 20 augusti 1898 i Moshultamåla i Algutsboda församling i Småland, död 8 augusti 1973, var författare, dramatiker och journalist. Han är kanske mest känd för Utvandrarserien från 1949-59.

Moberg vände sig starkt mot både nationalsocialism, kommunism och fascism. Under andra världskriget kritiserade han även Sveriges regering som bedrev en undfallande politik mot Tyskland.

Under 1950-talet var Moberg engagerad i kampen mot den svenska rättsrötan. Detta engagemang kulminerade i två stora rättsfall, Kejneoch Haijbyaffärerna.

Moberg dömdes till dagsböter efter att ha stulit dokument som bland annat avslöjade att svenska polisen hade samarbetat med Gestapo.

Moberg menade att det var moraliskt riktigt att begå brottet att stjäla handlingarna för att avslöja svenska myndigheters brott.

”Det är min mest självbiografiska romanfigur utan att vara nåt självporträtt. Jag ville teckna bilden av en idealist från arbetarrörelsens genombrottsår… ingen av mina romanfigurer har upplevt så mycket av det jag själv upplevt.” ”Valter Sträng var ju mycket mer politiskt aktiv än jag”, säger Moberg. ”Valter ville ju utbilda sig till klasskämpe. Kanske hade jag den ambitionen som ung men insåg som äldre att jag inte var skapad till politiker.” ”Men”, säger Moberg, ”det är ju självklart att jag står ganska långt till vänster i de allra flesta frågor precis som Valter Sträng, i alla de frågor där han tog ställning: Tronen, svärdet, altaret och penningpåsen.”

Det är inte alldeles lätt att definiera Mobergs samhällssyn. Låt mig göra jämförelsen • mellan den Moberg som i inledningen till Min Svenska Historia skriver att ”om jag varit född i en annan folkklass hade jag också skrivit en annan historia” och dagens litteratur där ”Folket” närmast är ett fult ord, • mellan den Moberg som i bland annat

rättsröteaffärerna var en av våra mest grävande journalister, och den stat som satte IB-avslöjarna i fängelse, • mellan den Moberg som i inledningen till Min Svenska historia skriver om den vrångbild av historien som läroböckerna gav, genom att utelämna fakta och dagens statligt styrda historieskrivning i form av ”Forum för levande historia”.

Eller med Valter Strängs ord i Soldat med brutet gevär: ”Och jag skriver alltså om denna stugbacke, om andra stugbackar runt omkring, jag berättar om dessa stugors folk, om träskofolkets möda och knog, armod och stolthet, förnedring och storhet. Beskriver människorna bara för att de är människor…

Detta folk har legat i slummer, undergivet, tåligt, bortglömt, stumt, omedvetet om sin kraft och sina möjligheter. Jag vill nu ge en bild av det analfabeternas släkte, som jag ännu inte har kunnat känna igen i någon tryckt bok; jag står det ju själv så nära, att jag har analfabeten i närmaste släktled.

Jag vill beskriva dess gärning, förklara dess förtegenhet, giva det röst och vara med i dess strävan att upptäcka sig självt.

Så föresvävar det mig att detta kunde bli min rätta kallelse – att detta hädanefter kunde bli min klasskamp!”

Vilhelm Moberg skriver i ett brev till Sven Delblanc hösten 1971 att ”det gläder mig att vi … ska råkas… på mötet för Folket i Bild-Kulturfront”. Moberg passade väl in på våra paroller om folkets kultur och försvara yttrande- och tryckfriheten men hade nog haft konflikter med redaktionen om tolkningen av antiimperialism.

Man kan läsa Moberg på olika sätt. Överheten hyllar Moberg för att göra honom ofarlig. Sedd i hela sin gärning menar jag att Moberg tillhör den breda vänstertradition som kan uttryckas med: folket mot överheten.

ulf nilsson föreläser om moberg, reseguide med bl a kina o. indokina som specialitet

fibfria skolvalet

Full fart nedåt i fållorna Nu syns resultatet av snart 20 års hängiven strävan att bryta sönder den likvärdiga ”sosseskolan”.

Sverige är inte längre i skolornas internationella toppskikt. I senaste Pisa-undersökningen har vi rasat till 15:e plats – ett medelbetyg inom EU.

D

et är en deprimerande bild av den svenska grundskolans utveckling sedan år 2000 som målas upp av Pisa, vars undersökning presenterats av Skolverket. Det är samtidigt ett porträtt av den alltmer klasssegregerade skolans ansikte – ett anfrätt och sönderhackat anlete.

sämrats under tidsperioden. Dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever ökat, dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande skolor ökat.

Dessutom har betydelsen av en elevs socioekonomiska bakgrund förstärkts”, skriver Skolverket (sid 27, sammanfattning av rapport 352).

Fokus i undersökningen ligger på läsförståelsen. 26 miljoner elever i 65 länder jämförs. Finland, Kanada och ett antal asiatiska länder placerar sig i topp medan Sverige, som historiskt har legat i toppskiktet, hamnar på 15:e plats – motsvarande en genomsnittlig OECD-nivå.

Försämringen omfattar både låg-, mellan- och högpresterande elever. Men det är de svagaste eleverna som har tappat mest.

Skillnaderna mellan olika elevgrupper har ökat, likvärdigheten i skolsystemet har minskat kraftigt enligt Skolverket. ”Det samlade intrycket [...] är att Sverige under 2000-talet tappat sin position i toppen som ett av de länder med det mest likvärdiga skolsystemet till att numera inte vara mer än ett genomsnittsland när det gäller likvärdighetsaspekter.

Denna relativa nedgång beror inte så mycket på att övriga länder kommit ikapp utan på att likvärdigheten i Sverige har för-

Jan Björklund kommenterade studien vid en pressträff på Rosenbad före årsskiftet.

Han retirerade till sin klassiska försvarslinje: Skolans problem och de fallande resultaten ”beror på beslut som togs på 80-talet”. Detta är fortfarande en patetiskt svag ursäkt, som motsägs av statistiken: Det stora resultatraset och i synnerhet den stora urholkningen av likvärdighet har inträffat först under de senaste 5–10 åren.

Magnus Oskarsson på Mittuniversitetet, som har varit projektledare för den svenska delen av Pisa-studien, sätter de försämrade resultaten och den ökade resultatspridningen i samband med det fria skolvalet och segregationen mellan skolorna.

Samma sak har Skolverkets tjänstemän påpekat i tidigare undersökningar.

Skolministern behöver inte gå längre än till sina egna experter eller till den pedagogiska forskningen för att få klart besked om att likvärdigheten och resultaten i

skolan inte kan ses som två skilda frågor.

De är snarare oskiljaktiga: det existerar ett tydligt och återkommande samband mellan hög likvärdighet i skolan och bättre resultat för både hög-, medel- och lågpresterande elever. Likvärdiga och integrerade skolsystem är en förutsättning för bra kunskapsresultat för alla elever, medan skolsystem som drar isär ger sämre resultat över hela linjen.

De förstärkta klassfållorna är resultatet av snart 20 års strävan att bryta sönder den likvärdiga ”sosseskolan” – ett skolsystem som borgerligheten alltid har hatat eftersom det sätter samhällelig jämlikhet framför gynnade individers och gruppers självförverkligande.

Under samma period som resultaten har sjunkit kraftigt så har det ”disciplinära klimatet – alltså graden ordning och reda i skolan – ökat”, enligt Skolverket. Indexet för det disciplinära klimatet för Sverige i Pisa 2009 skiljer sig inte från OECDgenomsnittet. Sverige lider inte av en ”disciplinkris” som Björklund påstår.

Länder där elever ”differentieras tidigt till olika studieprogram uppvisar lägre grad av likvärdighet men uppvisar inte högre genomsnittliga resultat jämfört med län-

fib 29

illustration Robert Nyberg

der där differentieringen av elever sker i senare skolår”. Ändå vill regeringen ha mer nivågruppering och tidigare differentiering och betygsättning.

Skolorna som har en hög konkurrens om eleverna uppvisar inte bättre resultat än andra skolor. ”Däremot innebär ökad konkurrens mellan skolor att likvärdigheten påverkas negativt genom högre grad av segregation”, anser Skolverket. (Citaten ur sammanfattande rapporten, sid 28.) Ändå verkar regeringen för en fri skolkonkurrens.

Parallellt med denna regelrätta Hades vandring så är Finlands framgångar naturligtvis en nagel i ögat på den svenska skolpolitiken. Ett stort antal grundläggande skillnader mellan ländernas skolsystem pekar mot de främsta orsakerna till skillnaderna i kunskapsresultat: 1) I Finland står kunskaperna i centrum för skolpolitiken och skolpraktiken, inte ordningsfrågor eller jämförelser mellan skolor.

2) Finland använder mycket lite av nivågruppering. Man skiljer inte hög- och lågpresterande elever åt. Däremot har man många specialpedagoger.

3) Finland storsatsar på skolbibliotek och skolhälsovård.

4) Finland har satsat på höga lärarlöner

och behöriga lärare med högskoleexamen.

Resultaten i Pisa-studien tydliggör att utvecklingstrenden har accelererat under de senaste åren. Tillsammans med tidigare uppgifter om hur borgerliga styren spär på problemen borde detta vara politiskt sprängstoff för en alert och aktiv opposition. Skolpolitiken kunde mycket väl ha varit ett vinnarområde för de rödgröna i valet. Oppositionen i skolpolitiken representeras av Mikael Damberg (S) som bland annat skrivit i Expressen med anledning av Pisa-studien.

Dessvärre förstår jag över huvud taget inte vad han vill säga, om han vill säga något, vad han vill göra eller hur en skolpolitik i hans regi skulle skilja sig från den nuvarande. Det enda som egentligen framgår är det Damberg undviker att tala om: Han nämner inte med ett ord det fria skolvalet, skolpengen, friskolesystemet eller de privata vinsterna. Av rädsla för att uppröra någon ömhudad mittenväljare eller för att han inte förmår göra analysen?

Jag vet inte, men det känns som om det är ett problem.

För oppositionen och för skolan.

erik berg arkitekt och webbutvecklare http://approximationer.blogspot.com/

fakta w Vad är Pisa?

Pisa (Programme of International Student Assessment – Internationellt projekt för utvärdering av elevers lärande) är ett OECD-projekt där 66 länder deltog 2009.

Pisa vill mäta vad 15-åringar lärt sig av sådant som är viktigt för vuxenlivet. PISA genomfördes första gången år 2000. 2009 var det fjärde gången.

2009 och 2000 var läsförståelse ett särskilt fokus, vilket gör det möjligt att se förändringar på just detta område.

Elever svarar på en enkät om attityder och bakgrund samt genomför ett tvåtimmarsprov med både öppna frågor och flervalsfrågor. Rektorer svarar på frågor om sin skolas speciella villkor.

Pisa-projektet leds ACER (Australian Council for Educational Research) och Skolverket ansvarar för Sveriges deltagande.

fibintervju

fib 31

»

Jag ska säga er en sak. Den bomull som vi producerar här i Afrika är av högsta kvalitet och det erkänner man villigt i hela världen. Men tror ni att världen vill betala för vad bomullen är värd?

Gunilla Ander visste svaret. Men nu fick hon det bekräftat. Klädeskedjornas billiga kläder var resultatet av en business som höll bomullsbönderna kvar i fattigdom.

Det var då hon bestämde sig och skrev boken om den solkiga t-shirten.

Solkigt charlie aronsson text gösta elmquist foto

D

et var en bestämd, på gränsen till arg, man som mötte upp i hotellfoajen i Ouagadougou – Burkina Fasos huvudstad.

Mötet med Francois Traoré blev en dubbelsidig upplevelse för Gunilla Ander. Utan att invänta den svenska journalistens frågor satte han tonen: –Jag ska säga er en sak. Den bomull som vi producerar här i Afrika är av högsta kvalitet och det erkänner man villigt i hela världen. Men tror ni att världen vill betala vad bomullen är värd? Nej, vi får inte tillräckligt betalt.

Det var för tre år sedan. Gunilla minns det första mötet med Francois.

–Visst var det en respektingivande man, men det var lite av en chock att jag som vit och europé fick klä skott för hans frustration och ilska, säger hon.

Anledningen till Francois Traorés ilska var att USA och EU fortsätter betala stora subventioner till sina bomullsbönder och på så sätt aktivt medverkar till överproduktion och sjunkande världsmarknadspriser.

När Gunilla Ander växte upp i Vårgårda på 1960-talet var en sysal inhyst på vinden i den skolbyggnad där familjen bodde. En sysal där bygdens hemmafruar kunde tjäna en extraslant under lediga stunder genom

att sy ihop klädesplagg till Västergötlands blomstrande textilindustri. Nu 50 år senare har svensk textilindustri gått i graven och de svenska modeföretagen syr till största delen sina kläder i Sydostasien.

Detta är ett faktum som fått stor uppmärksamhet i medier på senare år. Vad som dock inte har uppmärksammats är var bomullen i tyget som kläderna tillverkas av kommer ifrån. Jag träffade Gunilla över en lunch för att diskutera bomull och hennes bok ”Bomull – en solkig historia” (Ordfront).

Gunilla Ander är journalist på tidningen Land , til�lika expert på globala handelsavtal. När hon fick ett stipendium för att resa till Västafrika 2007 så var det första gången som hon mötte människorna bakom klädkedjornas låga priser. Fattiga bomullsbönder som inte hade råd att sätta sina barn i skola, på grund av det låga världsmarknadspriset på bomull. En av de bönder hon träffade i Burkina Faso 2007 var ledaren för landets bomullsbönder, Francois Traoré.

Det var Gunillas specialområde – EU:s globala jordbrukspolitik, som gjorde henne intresserad av bomull. Den utvecklingsrunda som världshandelsorganisationen WTO inledde i Doha för nästan tio år sedan såg från början ut att innebära stora landvinningar för u-länderna.

Bomull - en solkig historia.

En bok av Gunilla Ander.

Ordfront 2010.

fibintervju

Foto Gunilla Ander

– Doha såg ut att kunna leda till en ny dagordning inom världshandeln – efter att förhandlingarna kraschat 2008 ser det inte lika ljust ut, säger Gunilla.

Bomullen är en symbolfråga som blockerar Doharundan. De fyra länderna i Cotton 4 – Benin, Burkina Faso, Mali och Tchad – kräver att USA och Europa slutar att subventionera sina bomullsodlare.

USA och Frankrike å sin sida inser att ett slopande av jordbrukssubventionerna vore inrikespolitiskt självmord.

På vems sida står då Sverige?

– Vi och Storbritannien betraktas internt som Europas extremister. Ingen annan regering i Europa står så starkt för ett avskaffande av jordbrukssubventioner som Sverige. Men det är klart, man tar ingen större risk. Frankrike har alldeles för stor makt för att ett absolut avskaffande av europeiska jordbrukssubventioner skulle kunna bli verklighet.

Det är inte bara i Västafrika som bomullen har lämnat spår. Under en veckas tid så reste Gunilla och hennes make inkognito i Uzbekistan för att med egna ögon se

det påstådda barnarbetet som pågår på bomullsfälten mellan Tasjkent och Aralsjön.

– Det var svårt att se exakt hur gamla plockarna var eftersom de hade trasor för ansiktet för att skydda sig mot de växtgifter som används. Helt klart är att vi såg barn på fälten som borde ha varit i skolan.

Förutom de sociala effekterna av bomullsodling är miljöeffekterna i Uzbekistan troligtvis de mest skrämmande och iögonfallande i världen. Gunilla visar bilder från platser som förut var sjöbotten, men som nu är tiotals mil från kusten. Uzbekistan har allt sedan Stalins tid varit Sovjets bomullsförråd. Trots Sovjetunionens fall har inte bomullsböndernas liv förändrats märkbart i positiv riktning.

– När det är skördetid beordras folket, inklusive skolbarn, ut på bomullsfälten av diktatorn Islam Karimov.

I Storbritannien har detta blivit en het fråga då klädes- och varuhuskedjor inte har kunnat garantera att deras produkter inte är producerade av bomull plockad av barn i Uzbekistan. Sedan miljöorganisationen EJF (Environmental Justice Foundation) med massiva kampanjer uppmärksammat frågan så går nu jättekedjor

fib 33

»

Behöver vi köpa så mycket nya kläder? Och OM – det finns alternativ till dessa billiga bomullströjor. fakta w

Gunilla Ander

är journalist och expert på internationell jordbrukspolitik. Tidigare nyhetsreporter men sedan tio år specialiserad på EU:s jordbrukspolitik och WTO-förhandlingarna om frihandel. År 2005 vann Gunilla Ander Star Prize, som ibland kallas ”VM i lantbruksjournalistik”, för en reportageserie om frihandelns betydelse för bönder i Nya Zeeland, Argentina och Mali.

Tillsammans med maken Nils Hansson gav hon 2005 ut Tango – återkomsten, om den tangovåg som svept över världen. I oktober 2010 utkom hennes andra bok, Bomull – en solkig historia.

som Tesco ut med att man garanterar att inget av bomullen i deras produkter kommer från Uzbekistan.

Men är bojkott lösningen?

– I fallet Uzbekistan är detta det minst dåliga alternativet. De lokala icke-statliga organisationer som trots diktaturen finns säger samma sak: pengarna för bomullsförsäljningen hamnar i diktaturens kassakistor, säger Gunilla utan att tveka.

Men hur vet man att bomullen inte kommer från Uzbekistan?

– Det är ett problem. Stora företag som Tesco har möjlighet att arbeta storskaligt med sökbarhet och ursprungsmärkning. Det är dock en lång väg att gå tills vi kan läsa om bomullens ursprung på alla tvättlappar på de plagg vi köper.

Jag berättar för Gunilla om en föreläsning i Almedalen i somras där frågan om lagstiftning om ursprungsmärkning av bomull kom upp. Svaret från branschens representanter på frågan ”när kommer en lagstiftning om ursprungsmärkning av bomull?” var ett unisont ”aldrig”.

Hur kan det då gå så fort att Hennes & Mauritz mindre än sex månader senare startat en process som ska leda fram till en ursprungsmärkning av bomull?

Gunilla funderar någon sekund.

–H&M har helt säkert börjat arbeta med den här frågan efter den stora uppståndelsen i Storbritannien.

Man är rädd för att varumärket skall svärtas ned.

Gunilla Ander berättar samtidigt att H&M under hela processen med hennes bok har varit mycket samarbetsvilligt med att svara på frågor per mejl men svårare att träffa i verkliga livet.

Vad tycker du att man som konsument skall tänka på när man handlar kläder?

–Det första vi måste fråga oss är om vi verkligen behöver köpa så mycket nya kläder som vi gör i dag. Om vi ändå handlar bomullskläder så finns det alternativ som är bättre än billiga bomullströjor, till exempel plagg tillverkade av Fairtrade-certifierad bomull. Det finns också alternativ till bomull, som exempelvis viskos som är ett cellulosabaserat material.

charlie aronsson journalist och ambassadör för rättvisemärkt www.fairtrade.se

fibteater

Teaterguide STOCKHOLM B

ortom de stora stödfinansierade etablissementen finns ett blomstrande teaterliv. Det göms på sidogator, i gamla biografer och i förorterna. Där spelas för vuxna och för barn, med kända och okända skådespelare i pjäser av etablerade och oetablerade författare. Här presenterar FiB/K utbudet bland Stockholms fria teatrar 1 Teater Giljotin www.teatergiljotin.se Teater Giljotin finns på Torsgatan i Stockholm. Teatern säger sig vara inspirerad av samtidskonst och vill tänja på gränserna för vad man kan göra och uttrycka genom teater. De ”har en förhoppning att konsten kan inspirera till en bättre värld.

Det är naivt och sant.”. Förutom teatern och dess pjäser finns Unga Giljotin som gör teater för unga av unga samt Grey Room Giljotin som lär vara Sveriges första performancegalleri där man vill stödja och producera framtidens performance och scenkonst.

Den 28 januari har 48-timmarsföreställningen Bli en dåre! premiär.

2 Brunnsgatan Fyra www.brunnsgatanfyra.nu Är kanske den mest kända av de fria teatrarna i Stockholm. Den startades av Allan Edwall 1986 och togs över av Kristina Lugn efter hans bortgång 1997. Många av Kristina Lugns pjäser har haft premiär på Brunnsgatan Fyra, men även Mare Kandre, Arnold Wesker, Thomas Bernhard,

Staffan Westerberg, Erland Josephson, och Shakespeare har spelats här. Ofta får pjäserna mycket goda recensioner och det kan vara svårt att få biljetter. Det gäller inte minst de två pjäser som spelas just nu, Allan Edwalls Det sitter någon på vingen och Elvaåringen av och med Staffan Westerberg. Den förstnämnda spelas till slutet av januari 2011.

Teatern har också en vänförening.

3 Teater Pero www.pero.se Pero producerar teaterföreställningar för barn och unga utifrån dramatiserade historier från böcker men de skriver också helt egna pjäser själva. De finns sedan 1993 i den gamla biografen Rialto på Sveavägen men turnerar också flitigt i landet. Dessutom tar teatern emot en hel del gästspel, varav somliga är föreställningar för vuxna. Trollkarlen från Oz och Pojken och stjärnan har nominerats till teaterkritikernas barnpris. I december spelades Julfrossa, en familjeföreställning med mycket musik.

4 Teater Tribunalen www.tribunalen.com Tribunalen utger sig för att vara en politiskt riktad teater. Man ”vill blottlägga, kritisera och döma den politiska och ekonomiska makten, och inspirera till engagemang och aktion”.

Många rosade – och roliga! – föreställningar har spelats på Tribunalen, till exempel Den tappre soldaten Svejks äventyr i ter-

rorkrigens tidevarv – en beredskapsfars och FREDRIK –en helkväll i arbetslinjens tjänst.

För några år sedan gjordes en iscensättning av Kommunistiska manifestet och för närvarande spelas Alla krig mot alla – fuck you too Mr. Hobbes, där man sätter dagens svenska verklighet i relief till människosynen hos 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, en av materialismens och liberalismens fäder Ur teaterns manifest: ”För oss framstår teatern alltmer som en motståndsficka att gräva styrka och förståelse ur; alltmer som ett vapen i den ständigt pågående kampen för en vettig värld och ett värdigt liv åt mänskligheten” 5 Teater Tre www.teatertre.se Teater Tre, tidigare Mimensemblen, är en annan teater på Söder (Rosenlundsgatan) som spelar för både barn och vuxna. Siv sover vilse efter Pija Lindenbaums bok, Klä på Klä av och Kloss är alla föreställningar för förskolebarn och man hartill och med spelat bebisteater, för en publik med 6–12 månaders barn.

Gästspel är vanliga på teater Tre, också från grupper i Europa.

6 Boulevard www.boulevardteatern.se Boulevardteatern har också funnits i ett par decennier och många kända namn har spelat där, som Ann Petrén, Michael Segerström, Niels Dybeck, och Johan Rabaeus med flera. Ett lamm till middag är

fib 35

karta Stig Söderlind

en pjäs för förskolebarn som är på turné för närvarande medan en pjäs om Alfons Åberg spelas på Bouelevardteaterns scen på Götgatan (också en före detta biograf). Föreställningen om Gud av Göran Tunström spelas i december och i januari går också Sveriges historia.

Teatrar utanför tullarna: Turteatern i Kärrorp www.turteatern.se Teatergruppen finns sedan 1977 i Kärrtorp söder och Stockholm. Turteatern vill ”verka för en genreöverskridande, experimentfylld scenkonst och därmed en färgstarkare och rikare teater, en teater för vår samtid”.

Det senaste året har Polen varit temat för teatern, vilket har genomsyrat såväl de större uppsättningarna som enklare soppteaterföreställningar. Nästa tema kommer att vara barn där de ”vill vidga, förnya och förflytta barnteaterscenen”.

De flesta av Turteaterns uppsättningar spelas på hemmascenen Reflexen, en f.d. biograf, i Kärrtorps centrum men ibland turnerar de även runt i Sverige med sina pjäser.

På Reflexen spelas inte bara regelrätta föreställningar. Det anordnas även söndagsbruncher, och så kallad öppen scen och samtalsscen. De har även skapat äventyrsteater i skogen för barn i det närliggande Nackareservatet. Fram till den 18 december spelas Aniara av Harry Martinsson och till våren är det nypremiär på den egenskrivna pjäsen Den sista människan.

Fria Teatern www.friateatern.se Fria Teatern startade redan 1969 som en fri teatergrupp men först tio år senare fick man en fast scen i Högdalen, söder om Stockholm. Där är man fortfarande.

Teaterns hittills största publiksuccé – 142 000 barn och vuxna – handlade om Bamse – världens starkaste björn. Den tyske regissören och teaterpedagogen Rudolf Penka var teaterns ”konstnärlige fader” under 1980-talet och fram till sin död 1990. Idag leds teatern av två veteraner som var med från starten, Birgitta Sundberg och Håkan Jonson, och teater spelas både på turné och på två egna scener. Repertoaren består av både vuxen-, barn- och ungdomsföreställningar. Min arm, en absurd historia om att bli sedd går på turné just nu, Kamratstödjaren är en pjäs för unga och vuxna spelas till mitten av januari. Mannen med den olydiga kroppen är en pjäs som är mycket uppskattad av 3-4-åringar.

pia karlsson & carolina westin

fibnoterat

Ofog on tour

Myrdalpris till Schibbye Frilansjournalisten och förre FiB-redaktören Martin Schibbye har tilldelats Robespierrepriset, Jan Myrdals lilla pris.

Martin får priset ”för sitt fleråriga internationella solidaritetsarbete för Irak och rakryggade skriftställarskap i Jan Myrdals uppstudsiga anda. Som redaktör för Folket i Bild/Kulturfront har han inte bara i egna artiklar arbetat i traditionen från den franska upplysningens idéer, omsatta och utvecklade i vår tid, utan också berett andra plats i samma syfte”.

Martin Schibbye skriver i dag mycket utrikesreportage.

– Kul att ens reportageskrivande uppmärksammas. Att få ett litterärt pris för att ha verkat i traditionen från den franska upplysningens idéer låter fint, får bara hoppas att jag inte går samma öde till mötes som Robespierre, säger Martin Schibbye.

Jan Myrdals stora pris, Leninpriset, gick till filmaren Maj Wechselmann.

Prismotiveringen var att Maj Wechselmann ”oförtrutet och uppstudsigt granskat de svenska makthavarna under en lång följd av år. För detta sitt refraktära arbete har hon som författare, regissör och producent nu tilldelats Jan Myrdals stora pris – Leninpriset”.

w I Norrbotten finns Europas största krigsövningsområde NEAT, North European Aerospace Testrange. På detta 24 000 kvadratkilometer stora område tränar Nato, USA och många andra på krig i form av till exempel bombfällning. Övningsfältet används också för att utveckla förarlösa bombplan och annat krigsmateriel. Förberedelserna för krig pågår för fullt här och nu. Krig börjar här i Sverige. Och det är skrämmande tyst om det.

Från den 12 februari till den 6 mars kommer det antimilitaristiska nätverket Ofog, tillsammans med Angie Zelter från fredsrörelsen i Storbritannien, att åka på turné i Sverige för att prata om vad som pågår i Norrbotten och hur detta är en del i det globala krigsmaskineriet.

Internationella aktioner mot krig kommer också att tas upp på det internationella aktionsläger mot NEAT som arrangeras 22–29 juli i Luleå. Mer information finns på http://www.warstartshere.com.

Ofog on tour: Stockholm: 12–16 februari, Umeå: 17 februari, Luleå och Kiruna: 18–25 februari, Göteborg: 26 februari-3 mars, Malmö och Lund: 4–6 mars.

Fel om kejsaren

Nej till NATO i Sverige

w Tryckfelsnisse har fel när han ­på sidan 20 i julnumret ­ påstår att Japans kejsare fick Nobels fredspris år 1935.

På 1930-talet, som vi ser som en mörk tid i historien, kunde det dock fortfarande upplevas som en satirisk överdrift att påstå att ledaren för ett land som upprustade militärt och nyss hade ockuperat Manchuriet, tilldelats ett fredspris.

Den verklige mottagaren av fredspriset 1935 var Carl von Ossietzky, som 1929 i tidskriften Die Weltbühne avslöjat att Tyskland – i strid med Versaillesfördraget – byggde upp ett flygvapen.

En värdig pristagare i Ossietzkys efterföljd skulle i dag vara Mordechai Vanunu, som avslöjat Israels kärnvapenupprustning och för det suttit 18 år i israeliskt fängelse. Men han får nöja sig med att bli tilldelad 2010 års Carl von Ossietzky medalj.

En utmärkelse som, till skillnad från Nobels fredspris, har sin heder i behåll.

w Sverige måste säga klart nej till samövningar med Nato och inte upplåta svenskt territorium för Nato-övningar.

Det anser representantskapet för Arbetarekommunen i Stockholm. I en motion till den socialdemokratiska riksdagsgruppen skriver man att Sverige självklart bör hjälpa till med civil och militär kapacitet om FN begär det. ”Däremot bör vi inte samöva eller upplåta svenskt territorium för samövning med Nato-förband.”

Det var i juni 2009 som Nato med den borgerliga regeringens goda minne samövade med det svenska flygvapnet med stöd av ett hangarfartyg baserat i Luleå hamn. ”Sådana samövningar höjer den politiska spänningen i Östersjöområdet eftersom Ryssland känner sig hotat och kanske känner behov av att förstärka sin krigsmakt.”

henrik linde

satirarkivet

fib 37

Månadens bildskapare: Magnus Bard Magnus Bard kommer från Västerbotten men bor numera i Vallentuna. Efter studier vid Anders Beckmans skola började han 1980 att arbeta som illustratör. Han tilldelades 2005 Stora svenska illustratörspriset.

– Halva min tid illustrerar jag för Dagens Nyheters ledarsidor och på övrig tid blir det bilder till Kommunalarbetaren, andra tidskrifter men också bokillustrationer till barn- och vuxenböcker.

Resereportage har det också blivit några stycken, säger Magnus.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bildskapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fibrecenserar

Kriskaravanen Linda Polman Övers. Per Holmer Leopard förlag Vi är den givmilda generationen, läser jag i tidningar. Men mycket av hjälpen som sägs gå till att hjälpa fattiga runt om i världen hamnar i fel händer, en del till och med motverkar våra förhoppningar. Och annan verksamhet borde kallas rent kriminell. Dessa salvor avlossar den holländska författaren Linda Polman i Kriskaravanen. Hon har följt biståndsorganisationers verksamhet i flera länder som Rwanda, Sierra Leone, Sudan, Liberia och Afghanistan under en lång period.

Det är i länder som har varit i stort behov av hjälp. Men varför, frågar hon, ställs aldrig biståndsorganisationer till ansvar och varför granskar inte journalister dem?

Hon visar själv upp många graverande fall.

Hjälporganisationer som skickar läkarteam till Sierra Leone, där de opererar skadade

Kulturchefen Christer Hermansson Tusculum förlag För tio år sedan skrev författaren och bibliotekarien Christer Hermansson den lilla romanen Ich bin ein bibliothekar!

Därigenom placerade han Södertälje stadsbibliotek på den litterära kartan. Det var nämligen just där som Oliver C. Johansson tjänstgjorde som bibliotekarie. En ny litterär hjälte var född. Oliver C. Johanssons såg det som sin mission att applådera varje nytt beslut av makten, här i form av bibliotekschefen Eva Johansson. För henne var det det som syntes och hördes som det var värt att satsa på i biblioteket. Hon var allmänt

och sjuka och sedan lämnar dem utan eftervård eller kontroll.

Biståndsorganisationer med massor av pengar erbjuder högre löner och krossar tidigare verksamhet på orten för att senare dra sig därifrån. Genom att använda fyra– fem mellanhänder som alla ska ha sin andel kan det när till exempel en byggnad bör vara färdigbyggd bara återstå en hop ved eller skrot.

De många biståndsorganisationerna lockar också till sig en drog- och prostitutionsindustri för att erbjuda de stackars välavlönade konsulterna i biståndssvängen lämplig avkoppling så att de ska orka med lyxlivet i ett eller två år innan de ska flytta vidare till nästa katastrofområde.

Hjälporganisationer som i exempelvis Toma i Kongo erbjöd rwandiska hutuextremister en rekreations- och träningsplats inför fortsatta strider mot tutsibefolkningen i Rwanda. Ett annat exempel är Afghanistan där den misslyckade hjälpinsatsen bidrar till att stärka talibanerna.

Polman påminner om Tyskland 1942 då Internationella Röda Korset teg om koncentrationslägren för att inte stöta sig med

avskydd av personalen, men inte av Oliver C. Med största allvar och entusiasm grep denne sig an den heroiska uppgiften att vända skeppet, att upplysa den skeptiska personalen om chefens storhet och brinnande glöd. Det lyckas sisådär får man nog konstatera. Men Oliver C. skulle inte vara den han är om han gav upp. Kort sagt fick vi här en soldat Svejk i ny tappning. Här var den fullkomligt undersåtliga idealisten fylld av hänförelsens höga ideal.

Att Oliver C. Johansson nu har återkommit i Christer Hermanssons nya bok Kulturchefen, väcker både förväntan och en smula oro. En gammal hjälte ska ju förbli en gammal hjälte. Han ska inte förändras. Men den Oliver C. som vi älskade i Södertälje stadsbibliotek, har gått vidare.

Nu är han kulturchef i Strangenes. Christer Hermansson är egendomligt nog också

»

Afghanistan där den misslyckade hjälpinsatsen bidrar till att stärka talibanerna. nazisterna och riskera att bli utslängda ur landet.

Samtidigt är Polman tydlig med att kritiken mot biståndslurendrejeriet inte gäller all biståndsverksamhet, men vad hon begär av bland annat journalister är att de ska vara öppna för att se denna närmast brottsliga verksamhet och inte understödja den. Som genom att låta sig bjudas på resor av någon organisation och sedan genom att sprida deras planterade uppgifter ytterligare öka organisationens kapital.

Biståndet hamnar på detta sätt inte hos de mest behövande utan till de organisationer som har bäst PR-avdelning.

De många exempel författaren tar fram är motbjudande och får läsaren att tänka efter nästa gång en bössa sträcks fram. En bra granskande reportagebok.

åke johansson

kulturchef i det snarlika Strängnäs. Men den nye Oliver C. står inte att känna igen.

Den verkligt hängivne undersåtliga idealisten har blivit chef och därmed försvann ett av hans mest karaktäristiska drag.

Utan undersåtligheten är det inte den gamle Oliver C. Av honom återstår knappt mer än namnet. Vad därutöver är, är att Kulturchefen inte består av stort mer än lösa fragment från en chefstillvaros mötesanteckningar. Vi möter vår hjälte på nytt och så fanns han inte där. Vad som återstår av honom är blott och bart munväder och det milda vanvettet från Ich bin ein bibliothekar är som bortspolat. Här är han är mer lik en Don Quijote än soldaten Svejk.

Vi hade haft det bättre utan den här boken.

Lika omistlig som Ich bin ein bibliothekar var, lika snabbt glömd är den nya boken Kulturchefen. jan bergsten

fib 39

Jussi Jacob Forsell, Björn Ranelid, Harald Henrysson Norstedts Att lyssna på Jussi är ibland fortfarande en överjordisk upplevelse, han når till toner som griper mig övermäktigt och rör mig till tårar. Han är så satans jävla bra den där sångaren. Vår världstenor. Jag hörde honom under min barndom, har lagt blommor på hans grav, varit på museet i Borlänge, min pappa, älskade att sjunga och avgudade Jussi Björling. I tonåren lämnade jag allt sådant bakom mig för att som vuxen hitta in i skönsångens och operans värld, den där ibland eteriska, ibland handfasta, där de stora rösterna i de stora ariorna, i körerna, duetterna, kvartetten, får en att hisna, känna att det omöjligt sköna är möjligt och att människan är kapabel att skapa det.

Jussis röst är oefterhärmlig, där finns en ”timbre”, franskt ord som översätts med ”klang”, men som klangen ur en klocka, en malm- eller mässings-, där materia och

Irans dubbla ansikte Hooman Majds Övers. Hans O. Sjöström Ordfront Hur tänker iranier?

Ofta framställs Iran som en homogen stat; där alla utom rena dissidenter har identiska åsikter.

Stämmer det? Hur ser debatten ut i Iran? Vad i Iran är religion och vad är gamla traditioner? Hur ser iranier på väst? Hur ser det politiska spelet i Iran ut?

Den New York-baserade iraniern Hooman Majd är, likt de flesta exiliranier, kritisk till

rummet inuti samverkar och så tror jag det är med Jussis röst. Där finns en klangbotten, något inre och det kan röra en till tårar.

Jussi var verkligen en folkets sångare, dess sköna röst, han var otroligt populär och sjöng, som boken berättar, vid alla

»

Jussi. Sången. Människan. Bilderna är en jubileumsbok, ett praktverk, mer än en bok om personen. Bildmaterialet är anslående och roligt, kalenderbitarna får vad de vill ha, här finns allt han gjorde, notiserna till bilderna är informativa och roliga att läsa.

Sedan är det Ranelid. Han kan sin Jussi,

Det är som han lider av ett liknelsemättat blomsterspråks Tourettessyndrom och jag hoppar över allt det tramset... tillfällen, på fotbollsplaner, på Skansen, Metropolitan, La Scala, EM i friidrott eller Covent Garden. Han som hade gått tre år i skola, den enkle grabben från Stora Tuna, föräldralös när han var sjutton, stod på de förnämsta scenerna, på Gröna Lund och Ryavallen. Den där musiken som han älskade så mycket, varför skulle inte alla kunna göra det? Varför skulle inte arbetaren, hemmafrun också få njuta av det bästa? Och jag vill gärna tro att de kände igen sig i hans röst, de förnämsta rösterna kommer underifrån, som Björn Ranelid skriver i boken, från de enkla yrkena, ingen överklass skapar den känsla som en sådan röst behöver.

”passionerad Jussibeundrare” och han kan faktiskt berätta historien och göra det bra, men va fan är det med karln! Det är som om han lider av ett liknelsemättat blomsterspråks Tourettessyndrom och jag hoppar över allt det där tramset och läser hans initierade och passionerade berättelse, för han kan ju skriva. Men skall ni förstå människan Jussi Björling är det här fel bok, då finns biografierna. Den CD-skiva som följer med är ett otroligt bra urval av några av de mest älskade sångerna, dessutom ett par roliga intervjuer. Njut.

mycket i Iran. Men han vill också få oss att förstå hur iranier resonerar. Genom att varva vardagliga iakttagelser med storpolitik och privata minnen med intervjuer försöker Majd beskriva hur traditioner, modernitet, religion, politik, ekonomi och kultur hänger ihop. Han tar oss med på en resa till Iran som också blir en inre resa i tankevärlden. En sorts Hooman Majds personliga guide till Irans idéhistoria.

En sådan här bok blir, med nödvändighet, en blandning av svepande generaliseringar och precisa iakttagelser. Styrkan är att Majd ofta har flera perspektiv på samma fråga. Det ökar hans trovärdighet.

Därmed inte sagt att Hooman Majd skulle vara okontroversiell. Tvärtom. Han tillhör

en rik elit och beter sig som sådan. En på många sätt osympatisk författare. Kåsören Kar de Mumma gav ut en självbiografi som skämtsamt hette Människor som mött mig. Den titeln skulle passa Majds bok. Men Hooman Majd är också brutalt ärlig. Det räddar boken från att enbart bli en egotripp. Här finns faktiskt en hel del intressant.

Jag kan naturligtvis inte bedöma trovärdigheten i frågor om Iran. Den enda rimliga frågan blir: Om jag skulle skriva en bok om Sverige för iranier – skulle jag då skriva på ett liknade sätt? Kanske, kanske…

lennart rahm

olof rydström

fibrecenserar Mäta tid Helon Habila Övers- Jan Ristarp Tranan Romanen Mäta tid utspelar sig i en by i norra Nigeria där tvillingpojkarna Mamo och LaMamo växer upp under samma tak som sin känslokalla och självupptagna far, som de efter hand lär sig att hata. Modern, en av byns skönheter, bär på en ärftlig blodsjukdom, är klen och överlever inte förlossningen. Den ene tvillingbrodern, LaMamo, är stark, våghalsig och modig och vinner genom dessa egenskaper sin fars gillande medan Mamo, som har ärvt mammans blodsjukdom och är bräcklig och ofta drabbas av feberattacker, endast vinner faderns förakt.

5 biografier Plutarchos Övers. Ingemar Lagerström Norstedts Eftervärlden tycks ha ett outsinligt intresse för den antika civilisationens uppgång och sönderfall.

Ta bara tv-klassikern Jag Claudius (1976), spelfilmen Gladiator (2000) och den stort upplagda amerikanska tv-serien, hela två boxar, Rome (2005). Allt finns att se på hembion.

Vad bara få extra intresserade kanske gör är att läsa de texter som bildar förlaga till underhållningsindustrins historier. Vad vet man egentligen om Caesar som knivmördas av ett gäng sammansvurna? Eller om den uppenbarligen alkoholiserade Marcus Antonius och hans självdestruktiva relation till drottning Kleopatra? Båda begick självmord år 30 f Kr när kejsar Augustus tog makten. Kleopatras exit var stilfull, hon

Bröderna drömmer under barndomen om att kunna uträtta något i livet som skulle kunna göra dem ihågkomna för evigt. De rymmer därför hemifrån tillsammans i hopp om att bli berömda som soldater. Mamo insjuknar dock på vägen och LaMamo ger sig ut i kriget utan brodern.

Läsaren får sedan följa Mamos liv hemma i byn, i hans försök att hitta något annat sätt att göra avtryck i livet på, avtryck som skulle kunna föreviga hans minne. Hans liv i den lilla byn, är fyllt av framgång, kärlek, besvikelse, grymhet, svek och tragedier som utspelar sig på både ett personligt och ett politiskt plan.

Efter många år, utan i stort sett någon kontakt, återförenas de båda bröderna för att upptäcka hur deras så skilda liv har format dem.

Bokens titel Mäta tid syftar på de sysslolösa perioderna i Mamos liv. Skolan där han har arbetat har lagts ner, hans älskade är

bortrest och den ovissa räcka av timmar och dagar som ligger framför honom är fyllda av ensamhet. Han väntar på att något, vad som helst, ska hända och mäter tiden med hjälp av de skuggor som träden kastar, tystnaden mellan fotsteg eller andetag, då minuter blir till timmar, som blir till dagar, veckor och månader.

Mäta tid är den nigerianske författaren Helon Habilas andra roman. Hans debutroman är I väntan på en ängel (Tranan, 2006) för vilken han erhöll Chinua Achebe-priset.

Boken är lättillgänglig. Språket är okomplicerat men ändå målande och det för tankarna till den afrikanska muntliga berättartraditionen. Även om berättelsen i många stycken är medryckande, ger den avslutningsvis en känsla av att sakta försvinner in i dimman utan att riktigt hinna ta farväl av läsaren.

...den uppenbarligen alkoholiserade Marcus Antonius och hans självdestruktiva relation till Kleopatra...

hovets köksmästare. På grund av det kan han, kanske, skriva initierat om det gyllene patraskets liv och annat slisk och slask som öppnade ytterligare en spricka i det romerska imperiets fundament. Sedan låg vägen öppen till Harmagedon.

Plutarchos är en god berättare. Det som gör hans texter läsvärda är att han använder det historiska materialet för att skriva om människans existentiella drama på denna jord. Det är för övrigt Plutarchos som ska ha inspirerat Montaigne (född 1533) till att uppfinna den litteraturart som kallas essäistik.

Shakespeare (född 1564) liksom otaliga andra läste Plutarchos innan de kopplade på fantasin. Framtidens manusarbetare i världens filmfabriker kommer att göra på samma sätt. Kanske någon en dag inspireras av uppgiften om den grekiske doktorn i Alexandria som är god vän med det egyptiska hovets köksmästare och får ihop något i stil med ”Du är vad du äter” i antik inramning.

»

lät smuggla in en giftorm i en fruktkorg.

Kleopatra rörde sig under flera år i den europeiska makteliten. Inte främst på grund av sin skönhet utan ”i umgänget var hon oemotståndlig och fängslande”. Det skriver Plutarchos, född år 46 i Grekland, i 5 biografier.

Plutarchos kan servera eftervärlden ännu fler intimiteter. När Kleopatra ska träffa Marcus Antonius inser hon plötsligt att hon är överviktig. Hon måste banta.

Hur kan Plutarchos veta det? Troligen genom att hans farfar var bekant med en läkare som utbildade sig i Alexandria och dessutom var god vän med det egyptiska

agneta willans

anders norborg

fib 41

Vad är liv?

Ingemar Ernberg m.fl.

Karolinska Institutet University Press Det finns frågor som människor har försökt att besvara i alla tider, som skenbart är enkla men som ändå inte finner ett klart svar. En sådan fråga är ”vad är liv?”.

Frågan har både religiösa och filosofiska aspekter.

Naturvetare med olika inriktningar har försökt att ringa in livets kännetecken. På senaste tid har våra kunskaper utökats med hjälp av datoriseringen och ny teknik. Frågan har gett upphov till en tvärvetenskaplig seminarieserie på Karolinska Institutet och till denna bok Vad är liv – i kosmos, i cellen, i människan? De nio författarna utgör ett brett tvärvetenskapligt lag och är otvivelaktigt en kvalificerad grupp. Sex är professorer.

Deras ambition har varit att nå ut till ”en

nyfiken allmänhet” och ge en bred orientering. Har de lyckats? Frågan får besvaras med ”Nja”.

Boken täcker ett stort fält: cellens byggnad och processer, molekylers byggnad och funktioner, termodynamik, livets ursprung och historia, liv i universum, liv i vetenskapshistorien och i filosofin. Det blir inte lite som skall rymmas på ett begränsat antal sidor och tas emot av läsarens huvud. Helst vill man kanske ha en text som utgör en logisk följd och tillåter en att tränga in steg för steg. Men på ett så här omfattande material har det inte varit möjligt och resultatet kan bli hoppigt. DNA behandlas till exempel utförligt på tre olika ställen och omnämns på flera. Man har försökt minska hoppigheten med hänvisningar. Ett sakregister underlättar för läsaren att hålla ihop sammanhangen. Man underlättar läsningen med förklarande bilder – boken är rikt illustrerad – och liknelser, i text och bild. Ändå gör informationstätheten och den bredd ämnet fått att boken kan kännas

»

ganska överväldigande. Att sätta sig in i bildernas innehåll, att följa texten mening för mening, hålla ihop den och förstå den, det kräver en del arbete, tid, tålamod och

»

Boken kräver en del arbete, tid, tålamod och inte minst ett visst självförtroende. inte minst ett visst självförtroende. Man får inte känna sig dum bara för att man inte begriper. Förståelse är inte ett allt-elllerintet-fenomen utan en process som måste få ta tid. Det kan vara lång väg från ett jaha till ett aha! Ska man ge sig ut på en sådan resa? Det får var och en avgöra men ibland kan det kännas väsentligt att ta sig upp på en bergstopp och få utsikt över hela landskapet.

sisela björnsson

Erik Åsard Historiska Media

Kapitlet om Johnson är mästerligt i sin beskrivning av den hukande och försiktige , men rufflande personen...

USAs president J.F. Kennedy sköts i november 1963 i Dallas, Texas. Vid den tidpunkten hade USA ökat antalet ”militära rådgivare” i Vietnam till 17 000, mest CIA och instruktörer.

Vice president L.B. Johnson tog över och året därpå besegrade han i valet den hökaktige Barry Goldwater. Denne ville skicka trupp till Vietnam, men Johnson lovade att ta hem ”rådgivarna”. I stället gjorde han tvärtom, och det blev 540 000 man. Det har spekulerats mycket om vad Kennedy skulle ha gjort ifall attentatet 1963 hade misslyckats. Det vet vi inte, ty vid tidpunkten för mordet hade

Kennedyadministrationen inte någon utarbetad plan.

Erik Åsard är professor i statskunskap i Uppsala med inriktning på Nordamerika.

Hans framställning från Kennedy och framåt byggs upp med omfattande referat av vetenskaplig och journalistisk litteratur.

Kapitlet om Johnson är mästerligt i sin beskrivning av den hukande och försiktige, men rufflande personen, alltifrån studentåren, via representanthuset (1937), senaten (1949) och från 1955 majoritetsledare i senaten. Framröstad av konservativa sydstatsföretagare lägger han som president fram medborgar- och rösträttslagarna 1964–65. Det är onekligen en av USA-politikens paradoxer. Åsard fortsätter med kapitel om medier-

Den sårbara supermakten

nas makt, den nya högern under Reagan 1980–88, Bushdynastin, miljonärernas roll med exemplet Ross Perot, identitetspolitik i stället för klasspolitik, och naturligtvis mycket om 11 september. Slutkapitlet ”Ett imperium på fallrepet?” är defensivt försiktigt, med ett antiklimax om valsystem och rösträkning.

Boken är kunnigt skriven och mycket läsvärd, men orsaker till krig förklaras på ”sedvanligt” statsvetenskapligt sätt med hänvisning till partipolitiska överväganden och spelregler. Presidenten och hans administration ”överväger och väljer” att handla si eller så. De bakomliggande drivkrafterna saknas. Det är därmed en avskalad och ibland tunn analys som erbjuds.

ulf karlström

fibfilm Aldrig har jag upplevt maken till öppenhjärtighet och intimitet, åtminstone inte mellan vuxna karlar.

Sex and the City – for men

E

nligt en vedertagen men tankeväckande myt skulle eskimåspråk sakna ord för snö. Beträffande filmer finns det få om den underklass som torde omfatta 60 procent av folket – ofta med genrenamn som börjar på ”social-” eller ”arbetar-” och slutar till exempel på ”-skildring”.

Den stora majoritet av filmer som handlar om medel- och överklass anses däremot inte, analogt med snön bland eskimåer, behöva någon särskild social benämning, även om gestalterna i Gustaf Molanders filmer en gång träffande beskrevs som ”folk, boende i lägenheter med vita telefoner”.

Vad gäller film- och tv-dramatik är den verkligt typiska människan medelklass, likt kreatörerna själva. På varje industriarbetare i en svensk film skapad 2006–2010 går det, enligt en statistik från FLM nr 11, fyra polismän, två journalister och minst en läkare eller advokat.

I den ambitiösa och välspelade SVT-såpan Våra vänners liv (regi: Henrik Georgsson) får vi återigen lära känna ett miniatyrurval av moderna svenskar som skall representera ”verklighetens folk” eller ”verkliga människor”.

Det är dock inget slumpmässigt urval.

De fyra vännerna är alla vita yngre medelklassmän (vad annars?) boende i Stockholm (var annars?). Och ingen har förnamn som slutar på -y. Vännerna i den i övrigt homogena gruppen skiljer sig mest

genom att de, liksom de fyra damerna i Sex and the City I -II, befinner sig i olika skeden i sina samlevnadskarriärer: Singel, nygift, gift, nyskild: David är singel och driver en antikvitetseller second handbod i innerstan. Redan i

första avsnittet träffar han den gifta, men lyckligen separerade (?), Jenny 50+. Jenny är väl bibehållen, vd och uppåtgående näringslivsstjärna med obegränsade ekonomiska tillgångar, som hon mycket gärna och även i oträngt mål strör över sin nye, helst hemlige, toy-boy. Men David upplever det då och då som en ovärdig tillvaro. I avsnitt sex tog det kanske slut. Det svänger fram och åter, men av en trailer att döma är han snart i halmen igen, antingen hos henne eller hos exet Anja, som också verkar beredd att stötta honom och affären även ekonomiskt.

Mats har intellektuella ambitioner och är evigt arbetssökande, dock endast till jobb som skulle leva upp till de talanger han anser sig ha, men som omgivningen ännu inte har upptäckt.

Han är nygift med Charlotte, som befinner sig i karriären inom näringslivet och vars grisauktoritäre direktörsfar brukar låna ut pengar till paret, i utbyte mot att han ostraffat kan mobba svärsonen.

Detta gör av och till Mats smått privatrevoluzzionär. Han gick sålunda i avsnitt sex till sådana extremer som att, låt vara i beskänkt tillstånd, avbilda sin röv på jobbets nya fotokopiator. Som en tonåring

fib 43

pendlar han mellan övermod och mindrevärdighetskänslor. Han väcker samma bekymmer hos tittaren som han gör hos hustrun – eller skulle ha gjort, om vi hade varit dumma nog att gifta oss med en så uppenbart omogen karl. Han tycks i avsnitt åtta i alla fall trivas på barndaghem och där hör han nog hemma.

Olle är lärare och lyckligt gift med kollegan Monica. Han behöver en ny njure, eftersom hans gamla par har skrumpnat.

För att inte behöva köa och överleva med hjälp av dialys i tre år – och bli allt sämre – behövde han hjälp av sin far, den akademiske höjdaren och fäktaren, som donator.

Detta var inte så lätt, eftersom han under 20 år hade vägrat att tala med fadern.

I sjunde avsnittet gav Olles tjurighet vika, eftersom paret nu väntar barn, som vi än så länge bara har sett på ultraljud. Han tar i nåd emot fars njure.

Men det är alltför tidigt i serien för att man skall räkna med någon bestående sinnelagsförändring hos den halsstarrige Olle och hans återigen försmådde far. Vi och omgivningen får nog dras med deras lynne ännu ett par avsnitt.

Pontus sysslar med förlagsverksamhet och är nyskild från Anna. Han har delad vårdnad av Estelle (8+ år). Han slits mellan sin önskan att å ena sidan sköta sin del av vårdnaden av dottern, å den andra sköta karriären som nytillsatt mellanchef och samtidigt etablera ett nytt förhållande med arbetskamraten Lotta. Det nästan misstänkt förnuftiga exet Anna håller ett falköga på honom. Man tycker sig förstå vad som fick henne att skiljas från honom, en möjlighet som tyvärr ännu inte står öppen för oss tittare. Fast just nu verkar han skärpa sig. Men nu strular Lotta i stället.

Vad kvarterets coffee-shop är för Seinfelds är singeln Davids kombinerade butik/bostad för de fyra vännerna. Här träffas de med regelbundna mellanrum, turas om att laga mat, dricka vin eller latte.

»

Framför allt PRATAR de relativt ohämmat om sina ovannämnda privata bekymmer.

Aldrig har jag i mina kretsar upplevt maken till öppenhjärtighet och intimitet, åtminstone inte mellan vuxna karlar. Här handlar det nämligen aldrig om pengar, motorfordon, värmepannor, ATG, golf, fotboll eller politik, det vill säga det friska vuxna karlar brukar tala om. Här handlar det i stället mest om mänskliga relationer, det vill säga vad som med rätt eller fel brukar anses vara en kvinnlig specialitet – ungefär som i Sex and the City, fast i inhemsk billighetsupplaga och aningen mindre flamsigt. I enlighet med rådande politisk korrekthet bestås i svensk tv-dra-

”Folkhemmet”. ”Hemmets grundval är gemensamheten och ansvarskänslan. Det goda hemmet känner icke några privilegierade och tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.

Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, hjälpsamhet.”

I Vännernas lilla, socialt och genus jämställda grupp tycks Per Albins vision förverkligad. Men den måste i samhället ändå förbli en utopi, ty stat/samhälle har aldrig varit en förlängning av vängruppen eller familjen och är ingen organism.

Det är lätt att konstatera att det svenska samhället nu, under fortsatta hyllningstal till ”Folkhemmet”, rätt länge i praktiken har utvecklats i rakt motsatt riktning. PA Hanssons ovanstående fyra meningar om sin utopi skulle motsvara den faktiska samhällsutvecklingen, först om de genomgående negerades. Prova själv och se vad som bäst stämmer på Sverige 2010! ”Det finns inget ’samhälle’. Det finns enskilda män och kvinnor och det finns familjer” sade Margret Thatcher en gång.

Den aktuella såpans skapare verkar, i varje fall hittills, dela denna syn som dessutom besjälar de flesta västimporterade dramaserier och situationskomedier vi möter i tv. Att döma av dem skulle nutidens värld framför allt präglas av motsättningar mellan män och kvinnor och möjligen mellan generationerna.

Ett skäl för att titta på gamla svenska svartvita filmer är att man omedelbart ser vad dåtidens åskådare tog för givet, eller vad nutidens såpatittare inte förväntas se, och vad Per Albin mot bättre vetande valde att i sin vision bortse ifrån: ett faktiskt existerande klassamhälle.

Man tycker sig förstå vad som fick henne att skiljas från honom, en möjlighet som tittaren tyvärr inte har.. matik, liksom här, i stort sett förnuft och sanning av tre kategorier: kvinnor, barn och homosexuella – ungefär som de fordom i svensk film bestods av till exempel äldre läkare eller i USA-film av gamla indianer.

Om fiskar kunde tala skulle de säkert inte tala om vattnet de lever i, eftersom detta tas för givet och hur som helst inte av dem kan påverkas. Våra Fyra Vänner verkar definitivt inte intresserade av det urbana medelklassamhälle, eller av den omvärld över huvud taget, som de fötts in och lever i. Dessa ting tas också för givna och anses väl därför inte intressanta i berättelsen. Jens Liljestrand påtalar detta i DN och fortsätter: ”...den framtida historiker som dammar av datafilerna och genomlever de tio timmarna av lattesörplande, ryggdunkande och empatiskt lyssnande, kommer att undra om Olle, Pontus, David och Mats är en utopi – eller bara en oförarglig spegling av vår tids konsensus.”

Per Albin Hansson skisserade i 1928 års remissdebatt sin vision om hur denna ideologiska samsyn borde se ut:

hans isaksson är läkare och filmskribent.

fibskriftställning

”Sedan Porjusdammen kollapsade vid 05.30-tiden i morse har kraftverken vid Harsprånget, Ligga, Messaure, Porsi och Laxede förstörts av vattenmassorna. Flodvågen beräknas nå Boden och Luleå inom 30 minuter.

Polisen har meddelat att situationen i de två städerna är kaotisk.”

För fem år sedan skulle vi – de överlevande söderut i Sverige – hört den upphetsade radiorösten läsa upp detta som senaste nytt i förmiddagens Eko-sändning.

OM DEN GODA TERRORN

O

ch radiorösten skulle ha fortsatt: ”Vägarna är blockerade av bilar och släpvagnar. Människor som äger snöskotrar flyr norrut och söderut. Poliser och räddningstjänstens folk sitter fast inne i de två städerna.

När flodvågen når Boden kommer tusentals personer att dras med av vattnet. Detta är den största katastrof som Sverige har råkat ut för i modern tid. Polisen uppmanar dom som inte kan rädda sig på något annat sätt, att ta sig till närmaste höghus. Risken är att upp till 100 000 människors liv är i fara i Boden och Luleå.”

Men det hörde vi inte ty detta sades i en spänningsroman av samepolitikern och författaren Lars Wilhelm Svonni som (hyllande) beskrev ett i detalj utarbetat och helt genomförbart attentat.

Låt mig därför säga det först som sist: Svonni har skrivit en av de bästa spänningsromanerna på svenska språket. För att vara tydlig: en spännningsroman mer än ett par snäpp mer professionellt skriven än sådant jag just läst, som till exempel den skicklige Leif GW Perssons hyllade och storsäljande ”Den döende detektiven”.

Men detta vet vi nog inte ty samepolitikern och författaren Lars Wilhelm Svonnis ”Överskrida gränser” tillhör det som de officiella mediernas kulturella grindvakter försiktigtvis undanhåller publiken.

Skälet är enkelt. Denna spänningsroman är ideologiskt ut- och invänd. Attentatet skildras kunnigt och

kärleksfullt och därtill så detaljerat att såväl Vattenfall som Säpo nu höjt bevakning och beredskap runt de storsvenska kraftverken i Sápmi. Skildringen av hur hjälten håller sig undan polis och förföljare genom sin överlägsna kunskap om fjällvärlden är därtill av hög internationell klass.

Nå, det finns mycket att berömma; men det räcker med att uppmana läsarna att beställa boken på bibliotek eller bokhandel eller nätet.

Att jag väntat fem år med att skriva denna text har sina skäl. Det var Gun som först läste boken. Hon var ju både känslomässigt och av princip överens med Svonni.

Men hon var redan då sjuk. Dödsmärkt; feg sade vi förr, fegher som det heter på äldre svenska. Hon visste och blev allt sämre men höll masken och sökte fortsätta arbeta. I min hylla låg boken därför under hennes tilltagande kraftlöshet kvar i högen ”Att utföra”.

Naturligtvis finns det i Svonnis roman detaljer jag kunde kritisera och/eller föreslå andra skrivningar av.

Grundfrågan är att det han skildrar dock nu är för sent.

Kanske kunde samerna ha gjort något för trehundra år sedan. Ungefär som adivasis i Indiens ”röda bälte” numera såväl med båge och pil som ak-47 (Kalasjnikovs Automatkarbin modell 1947) framgångsrikt försvarar sin vattenkraft, sin malm och sin rätt mot det internationella kapitalet och den indiska stat det styr.

Men skulle samerna förmå göra detta nu? Den starka svenska staten slingrar ju till och med när det gäller ILO:s oskyldiga förklaring nr 169 om ursprungsfolks

fib 45

Överskrida gränser.

En bok av Lars Wilhelm Svonni. Omslaget är en oljemålning av Lars J:son Nutti. DAT, Uddevalla 2005.

ISBN 82 90625 51 0.

Lars Vilhelm Svonni, samepolitiker och författare från Kiruna. På bilden bär Svonni Kirunas folkdräkt.

rättigheter till sitt fiske. I det fallet kvittar det om den svenske statsministern kallar sig moderat eller socialdemokrat (eller för den delen ”invandrare” eller ”pursvensk”) intresset styr.

Jag tror heller inte att Svonni menar att en sprängning av dammarna skulle hjälpa hans folk återfå någon av sina rättigheter. Men varför då denna intellektuella spärr i våra monopolmedia, statliga och/eller privatkapitalistiska mot hans utmärkt välskrivna bok?

Skälet är enkelt. Svonnis bok har olämpliga förtecken och reser frågor – i detta fall samers rätt – som de ideologiskt styrande finner det olämpligt att det underställda litteraturkonsumerande folket skall intressera sig för. Grindvakterna – kritiker och redaktörer – gör sin plikt, den de är betalda för. De behöver inte ens få order.

Läs boken alltså!

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

fibrätt&rådligt

Svara och försvara tryckfriheten

S

om jag berättade om i min novemberkrönika, lade Yttrandefrihetskommittén (YFK) i höstas fram sitt diskussionsbetänkande ”Ny yttrandefrihetsgrundlag?

Yttrandefrihetskommittén presenterar tre modeller” (SOU 2010:68). I enlighet med sitt uppdrag har YFK skisserat tre alternativa modeller för grundlagsregleringen av yttrandefriheten. Gemensamt för modellerna är att tryckfrihetsförordningen (TF) och vår nuvarande yttrandefrihetsgrundlag (YGL) avskaffas.

Poängen med alternativen sägs vara att det inte är den teknik som används som ska vara avgörande för om ett yttrande åtnjuter särskilt grundlagsskydd. I dag har i princip alla alster som trycks sådant skydd av TF. Motsvarande regler för nyare medier finns i YGL. Kommitténs tanke är nu att grundlagsskyddet ska kunna etableras på annat sätt. Enligt en modell, ansvars-modellen, ska ett alster skyddas om det framträder någon som tydligt tar ansvaret för det. Enligt verksamhetsmodellen skyddas alstret om det har framställts i en någorlunda professionell medieverksamhet. Och enligt ändamålsmodellen är det syftet med framställningen – om det är litterärt, konstnärligt, journalistiskt etc.

– som blir avgörande.

YFK inbjuder till diskussion om de tre modellerna. Man sätter upp som ram för diskussionen i den här omgången att den bara ska gälla de tre modellerna. YFK anser att frågan om EU-rättens inverkan på lagstiftarens valfrihet inte bör diskuteras nu utan först i ett senare skede.

Justitiedepartementet har skickat ut betänkandet på remiss. Folket i Bild/ Kulturfront är inte inbjuden att svara på remissen. Men inget hindrar att föreningen ändå skickar in ett svar. Eftersom FiB/K

»

Vi är inte inbjudna men ingenting hindrar FiB/K från att yttra sig.

har i sin plattform att försvara tryckfriheten, och då tidningen efter bland annat IB-affären finns med i den svenska historien om tryckfriheten, bör ett yttrande från föreningen ha visst intresse, även utanför departementets väggar.

Ett meningsfullt yttrande från FiB/K kan, tycker jag, bara lämnas om man går utanför den ram för diskussionen, som YFK har ställt upp. Den svenska lagstiftaren är nämligen inte helt fri att bestämma hur den särskilda grundlagsregleringen av yttrandefriheten ska se ut i framtiden.

Att Sverige under 16 års EU-medlemskap har kommit relativt helskinnat undan när det handlar om tryckfriheten har till inte ringa del berott just på att TF (som i sin nuvarande skepnad är från 1949) vilar på traditioner ända från 1700-talet. Det har skapat respekt hos de andra medlemsstaterna, när Sverige ett par gånger har satt ner foten och inte velat vara med om en del EU-projekt. Om vi nu i ett slag skulle avskaffa TF och bygga upp en helt ny grundlag i dess ställe, förlorar vi det bästa argument som Sverige har vid förhandlingsborden inom EU: våra traditioner och vår politiska kultur.

Sådana argument har hittills visat sig bita. Vårt sätt att skydda offentliga funktionärer som läcker hemliga uppgifter för publicering är ett exempel på företeelser i vår grundlag som förefaller fullständigt obegripliga för de flesta andra stater inom unionen.

De försök som har gjorts de senaste 40 åren från regeringens och det statliga utredningsväsendets sida att avskaffa TF

har som regel haft något slags lockbete.

Det gäller också YFK. Nu handlar det om att montera in en så att säga öppen dörr för nya medier i grundlagsregleringen. TF och YGL skyddar tekniker: tryckning, webbplatser, ljudupptagningar, filmer, radio, tv etc. Varje gång en ny teknik har framkommit, har lagstiftaren fått göra ändringar och tillägg i grundlagarna för att den nya tekniken ska få grundlagsskydd. YFK vill med sina modeller göra det möjligt för framtida nya tekniker att få sådant skydd automatiskt utan att behöva vänta på lagstiftaren. Är detta lockbete så värdefullt att man av det skälet bör nappa på idén? Erfarenheten visar att det inte var något stort problem att rundradion först efter drygt 60 år fick grundlagsskydd. Medborgarnas webbplatser fick vänta cirka tio år. Men fortfarande är det mindre än en procent av dessa hemsidor som har utnyttjat möjligheten att få grundlagsskydd genom förvärv av utgivningsbevis.

Ställer man detta lockbete mot de risker för frihetsförluster som hänger samman med att en helt ny grundlagsreglering berövar oss viktiga argument vid förhandlingarna inom EU, kan svaret på YFK:s debattinbjudan bara bli: Nej, låt oss i stället behålla TF och vår nuvarande YGL. Ändringar som må anses önskvärda får i stället göras i dessa befintliga grundlagar.

ingemar folke är advokat verksam i stockholm, medlem i föreningen fibjuristerna (tffr.org)

fibförening

fib 47

NI NG EN ?

VA D HÄ ND ER I FÖ RE W W W. FIB .SE SE VÅ R NYA HE M SI DA

Medlemsmöte w FiB/K Stockholmsavdelningen kallar till medlemsmöte 26 januari klockan 18.30 på Bondegatan 69.

Tidningens nye redaktör Gösta Elmquist berättar om sin syn på tidningsarbetet. Åke Kilander talar kring den ekonomiska krisen. Diskussion. Välkomna!

Årsmöte FiB/K Västmanland-Dalarna w Lördagen den 29 januari. Plats: Jonssons Fik & Butik, Rönndalen.

Tid: Årsmötet börjar kl 14.

Du som önskar fika innan mötet kan komma till kl 13. Var och en betalar för sig.

Förslag: 100 kr i resefördelning. Fiket hittar du längs Bergslagsdiagonalen i Enviken, rikväg 50, tre mil norr om Falun, tfn 0246-230 42 och mobil 070-215 46 61, www.jonssonsfik.se Styrelsen. Folket i Bild/Kulturfront Västmanland-Dalarna Kristina Magnusson 0226-801 59, Margaretha Nordman 0226-191 43, P-O Tellander 073-070 34 70.

KALLELSE till årsmöte med Sundsvallsavdelningen av Folket i Bild/Kulturfront.

Plats o tid: Hos Jan och Vera Magnusson, Skiffervägen 6 i Sidsjöområdet, Sundsvall, 060-61 01 24, torsdag 10 februari 2011 kl 19.

Till årsmötet har vi bestämt att vi läser ”Världens lyckligaste folk” av Lena Sundström. I Sverige har Sverigedemokraterna stadigt gått framåt och i september kom de också in i den svenska riksdagen.

För att ta reda på vad det kan komma att innebära packade Lena Sundström sina väskor och flyttade till Danmark. I flera år har den danska motsvarigheten Dansk Folkeparti haft vågmästarrollen i sitt land. Partiets politik har satt djupa spår i landets politiska liv. Danmark som alldeles nyss stod för frisinne, öl och bacon, förknippas i dag med något annat. Vad har det inneburit för danskarna? Hur har det påverkat medierna, de övriga partierna och vardagen för helt vanliga människor?

I ”Världens lyckligaste folk” möter vi halalhippies och landsförrädare, bjuds på grillparty med Dansk Folkepartister, träffar roliganer och träffar dansken på bänken. Kan nutiden i Danmark bli vår framtid? Och hur kan en sådan framtid se ut?

Följ med på en resa till Danmark och danskarna. Möt världens lyckligaste folk.

I samband med årsmötesförhandlingarna, kom gärna med idéer om vad vi kan göra kommande år utöver att diskutera olika böcker. Verksamhetsberättelse och förslag till dagordning kommer att skickas ut senare.

För styrelsen i Sundsvallsavdelningen av Folket i Bild/Kulturfront Rune Ljunggren, ordförande PS: Någon gång under kvällen dricker vi en kopp kaffe eller te.

Nästa nummer kommer den 17 februari. Prenumerera!

Läs mer på www.fib.se.

Här köper du FiB: DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora Torg 5 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26, Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen, Pressbyrån, Nordstadstorget, Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58, Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, CentralhallenKnutpunkten JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 KIRUNA: Direkten Simhallskiosken, Adolf Hedinsvägen 39 B LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen, Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen Glashallen, Röda Stjärnan, Norra Grängesbergsgatan 42, Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NACKA: Press Stop, Forumvägen 12 NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3 STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 28, Handel & Vandel,Östgötagatan 33, Pressbyrån, Odenplan T-bana, Pressbyrån, Stora hallen, Centralstationen, Press Stop, Götgatan 31, Press Stop, Västermalmsgallerian, Alströmergatan 1 STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45, inre gården, Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17 TORSLANDA: Torslanda bokhandel, Torslanda Torg 3 UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98, Press Point, Mvg-gallerian, Kungsgatan 54 UPPSALA: Gunsta Krog & Livs, Gunsta Villaväg 3, Pressbyrån, S:t Persgallerian, Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 VARBERG: Pressbyrån, Busstation

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

fibLindstrรถm

www.bonton.se