Herrnhuts brödramission nr 3 2014 by Evangeliska Brödraförsamlingen

HERRNHUTS

BRÖDRAMISSION Missionärerna som aldrig gav upp sid. 11

Nr 3 2014 1

Kära bröder och systrar!

”Må Herren leda er fram till Guds kärlek och Kristi uthållighet.” (2 Thess 3:5) Med dessa ord önskar jag er en välsignad höst. Orden om Guds kärlek kan ibland kännas lite ihåliga. Resonemanget blir lätt abstrakt. Vi har svårt att koppla Hans stora kärlek till vår egen enkla vardag. Ett slentrianmässigt upprepande av orden i våra kyrkor gör också att vi inte alltid inser att Guds kärlek är något av det största eller högsta en människa kan uppleva här på jorden. Må Herren leda er fram till Guds kärlek, säger Paulus. Det antyder att det är en process vi behöver genomgå. Gud älskar oss oberoende av vad vi gjort eller inte gjort med en ofattbart stark kärlek. Han är beredd att göra allt, (ja har gjort allt!) för att vi ska kunna komma till honom. Korset är Guds stora kärleksbevis till hela mänskligheten. Där dör han den död som slukar all annan död. Han bär vårt straff, tar på sig vår skuld och förlåter allt villkorslöst! Den som upplevt Guds kärlek på ett djupare sätt blir aldrig sig lik. Då den drabbar oss blir vi märkta för livet. Gud visar hur han ser på oss. Det skapar en ”kärlekens förkrosselse” som ingen människa kan åstadkomma själv. Den är överväldigande och blir en ny drivkraft i våra liv. Det var den kärleken som gav upphov till den herrnhutiska väckelsen 1727. I en kaotisk situation som präglades av teologiska stridigheter föddes istället kristna hjältar beredda att gå till världens ändar med det glada budskapet. Guds kärlek är förknippad med Kristi uthållighet. Vi behöver uthållighet för att kunna leva vidare i vår strävan att den gudomliga kärleken ska få prägla oss och våra sammanhang. Sedan Jesu dagar stöter den här kärleken på motstånd. Genom att se upp till honom som på korset gav sitt liv för oss alla får vi ta emot den uppmuntran till uthållighet som vi behöver får att orka fortsätta framåt. Med en varm önskan om ny kraft och förnyelse genom Guds kärlek i Kristus Jesus. Klas Lindberg Herrnhuts Brödramission utkommer med fyra nummer per år. Ansvarig utgivare: Klas Lindberg, präst, tel: 070 854 03 00 Layout: Therese Haag Foto: Klas Lindberg, Judy Ganz, wikipedia.org

Konferens för Brödrakyrkans Europeiska Missionsråd

en 1-3 september hölls en tr edagarskonferens i Stockholm för de olika herrnhutiska missionsorganisationerna i norra Europa och i Skandinavien. Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm stod som värd och de 12 deltagarna kom från Tyskland, Schweiz, Holland, Danmark, Lettland, England och två från USA. Dagarna innehöll för utom samtal och förhandlingar också en sightseeing-tur på vattnet runt Stockholm och ett besök i S:ta Clara kyrka. Deltagarna fick en kort redogörelse för hur arbetet växt fram och under eftermiddagsbönen fick de lyssna till ett tiotal vittnesbörd om liv som förändrats i mötet med S:ta Clara kyrkas verksamhet. Det var gripande att lyssna till de olika livsberättelserna. Somliga

handlade om smärtan i att tvingas lämna sitt älskade land på grund av krig och förtryck och utmaningarna i att starta om på nytt från grunden i ett annat land med annat språk, andra seder och värderingar. Tidigare narkomaner berättade om vad den kristna tron betyder för dem idag, sökare om sina irrfärder till dess de fann vad de sökte, pensionärer om vikten av att leva i bön och vad den dagliga bönen i S:ta Clara kyrka betyder o.s.v. I den informella utvärdering som gjordes i slutet av konferensen framkom det att detta besök varit mycket uppskattat och gett upphov till många tankar angående det egna arbetet. Denna missionskonferens är ett åter kommande forum för utbyte av tankar och erfarenheter. Det fyller ett stort behov 3

Deltagare från USA och England

då det gäller att utvärdera olika projekt och se tydligare de verkliga behoven. Dagarna fylldes av gemenskap och uppriktiga samtal. Särskilt viktigt var att ta upp situationen i Tanzania som präglas både av stark tillväxt och ”växtvärk”. Behovet av teologisk kvalificerad utbildning är stort och resurserna behöver samordnas. Vi ställde oss frågorna: Hur gestaltas den herrnhutiska identiteten i de nya framväxande grupperna? Hur kan vi vägleda i olika meningsmotsättningar i det andliga ledarskapet? Det var välgörande att få venti4

lera de olika frågeställningarna och tillsammans dryfta möjliga lösningar på problemen. Vi skildes med tacksamhet till Gud för tre mycket konstruktiva dagar och god kristen syskongemenskap. Text: Klas Lindberg

Studiebesök i S:ta Clara kyrka

Slottet i Zeist en bit utanför Amsterdam

Från synoden i Zeist

artannat år hålls en veckolång synod i Brödrakyrkans Fastlandsprovins som den provins kallas dit Sverige hör. Övriga länder i denna provins är Tyskland, Nederländerna, Schweiz, Tjeckien, Danmark, Estland och Lettland och numera också Albanien. Den innefattar alltså länder där det existerar någon form av herrnhutisk verksamhet. På dessa synoder, som kan liknas vid ett kyrkomöte, dryftas en mängd frågor, av både lokal och universell karaktär. Motioner behandlas och många beslut fattas, allt demokratiskt. Förhandlingarna sker antingen på tyska eller holländska och allt tolkas hela tiden, även till engelska. Sessionerna blir ofta långa, från tidig morgon till sen kväll. Denna gång hölls synoden i den lilla holländska sta-

den Zeist, ett viktigt andligt centrum under greve Zinzendorfs tid. Härifrån utgick missionen till de holländska kolonierna, bland annat till Surinam. I Zeist finns ett slott vars tidiga ägare påverkades av den herrnhutiska väckelsen och med vilken greve Zinzendorf umgicks. På en del av slottets ägor byggdes en kristen ”koloni” liknande den i Herrnhut med särskilda hus för män och kvinnor, kyrka etc. Den herrnhutiska kyrkan i Holland dog i det närmaste ut, men har återuppstått tack vare de stora grupper av invandrare från framförallt Surinam som efter avkolonialiseringen tagit sin tillflykt till Nederländerna. Brödrakyrkan i Holland tillhör tillsammans med kyrkan i Tyskland den största herrnhutiska kyrkan i Europa. De enskilt största församlingarna 5

med över 2000 medlemmar ligger i Amsterdam och Rotterdam. En fråga på synoden som skapat en hel del diskussioner under en tid var frågan om välsignelse av enkönade partnerskap. Kyrkan i Tyskland och i Holland har till stor del kommit fram att man utifrån det kristna kärleksbudet anser det vara i sin ordning att välsigna trofasta och livslånga partnerskap, medan kyrkorna i östra Europa och de stora kyrkorna i Afrika motsätter sig detta. Deras resonemang går ut på att bibeln tydligt betecknar utlevd homosexualitet som synd och därmed inte utgör något som Gud välsignar. Önskan Synod innebär långa dagar, då ett glas vatten och en banan kommer väl till pass. om att hålla samman den världsvida Brödrakyrkan är dock stor, trots skillnader i denna fråga. Man beslöt att ha respekt för varandras olika ståndpunkter, fortsätta att hålla samman och överlåta till de enskilda församlingarna att själva fatta beslut i denna fråga. Inte alla var glada över detta beslut, men det blev ändå ett exempel på den kristna princip som så många gånger väglett herrnhutare i alla tider, här lite fritt återgiven: I de grundläggande frågorna – enighet. I skillnader i tillämpningen - frihet. I allt kärlek! Väv från Zeist, med innebörden: Vårt lamm har segrat, låt oss följa det! Devisen som förenar herrnhutare över hela världen. 6

Text: Klas Lindberg

Koncentration runt bibelordet

Kyrkan i Albanien växer! Rapport från sommarens konferens i Pogradec. Text: Klas Lindberg

uropas yngsta lutherska kyrka, den luthersk-herrnhutiska kyrkan i Albanien växer stadigt för varje år som går. Därför blir den traditionella sommarkonferensen i Pogradec allt viktigare. Den är närmast att likna vid ett stort läger för framförallt barn och ungdomar, men också med en relativt stor grupp vuxna, framförallt mödrar. I år var deltagarantalet det största någonsin, hela 120 personer. De flesta sov i tält, skänkta av svenska Erikshjälpen, som också skänkt en massa tröjor, liggunderlag och sovsäckar. Tack Erikshjälpen! I år hade Mike Boije fr ån Br ödr aför samlingen i Göteborg tagit med sig hela familjen till lägret och jag reste med min fru Kerstin Lindberg som också var in-

bjuden att medverka. Från Värnamo församling deltog diakonen Kerstin Berggren och Conny Svensson. Detta internationella inslag uppskattades av albanerna. Eftersom Albanien så länge varit en totalitär och ateistisk stat där de kristna varit så få och så förföljda betyder det mycket att möta kristna med längre erfarenhet av kristet liv än de själva har. För att inte bara dimpa ner mitt i alla konferensaktiviteter kom vi en dag tidigare, just för att få tillfälle och tid att lära känna ledarna för denna unga kyrka. Som alltid möttes vi av stor gästfrihet. Under den ca 5 timmar långa resan upp mot Pogradec som går genom ett vilt och vackert bergslandskap handlade samtalen mycket om albansk historia och den 7

Utsikt från borgen i Ohrid politiska verklighet man levt under så länge. Albanerna älskar sitt land. Namnet Albanien betyder ”Det bergigaste” eller ”Örnarnas land”, ett mycket passande namn. Deras store nationalhjälte Skanderbeg var kristen och befriade Albanien från Ottomanernas (de muslimska härskarna) välde på 1400-talet. Idag lever muslimer sida vid sida med de olika kristna kyrkorna i landet utan motsättningar. Den religiösa fanatism som tyvärr fått ett sådant starkt fäste i stora delar av arabvärlden har inte skördat några framgångar i Albanien. Nationen som helhet är mest intresserad av att öka den materiella standarden och hinna ikapp den tekniska utvecklingen som skett i väst. Det byggs överallt, men jag har aldrig tidigare sett så många halvfärdiga hus eller hus

Girlpower 8

byggda till synes så oplanerat. Det finns en framtidstro i landet, men fortfarande är korruptionen ett stort problem för en sund utveckling. Demokrati var ett nytt begrepp för albanerna efter kommunismens fall och i början trodde många att demokrati närmast betydde att var och en fick göra som han ville. Vi slogs av hur mycket möda som lagts ned för att skapa trivsel och funktionalitet på lägerområdet som ägs av kyrkan. Lägerplatsen ligger inom gångavstånd från den stora Ohridsjön som också utgör gräns till Makedonien. I horisonten skymtar bergen och på landsvägen bredvid passerar allt från lyxiga Mercedesbilar fram till enkla åsnekärror. Varje morgon kördes arbetare ut med hackor för att slita ont i solhettan. Djup fattigdom och nyrikedom existerar sida vid sida. För många fattiga bar n och unga som aldrig har råd att resa någonstans har detta läger blivit sommarens höjdpunkt. Det gick inte att ta miste på deltagarnas upprymdhet när de mötte sina kompisar från förra året eller kastade sig in i olika lekar och tävlingar. Vid ankomsten fick alla en svensk pikettröja, skänkta av Erikshjälpen. De yngsta barnen fick röda tröjor, tonåringarna gröna, de äldre ungdo-

marna blåa och deltagare över 40 rosa och ledare aprikosfärgade. De olika ledarna höll i andakter , mor gon och kväll. Mike Boije och Klas Lindberg ansvarade för bibelundervisningen. Årets tema var ”Tro som förflyttar berg”. Dessa sessioner följdes av samtal i grupper, ledda av ungdomarna själva. Bland tonåringarna, som var den största gruppen, blev det dock lite stökigt så Klas och Kerstin Lindberg fick gå in och hjälpa till. Då gruppen delats i två grupper, en för pojkar och en för flickor uppstod ett bra samtalsklimat och många viktiga frågor kunde tas upp. Den busigaste pojken avslöjade något förvånande att han ville bli präst. ”Då måste du verkligen skärpa dig!” sa den kvinnliga ledaren. Han fick dock veta att Gud ser först och främst till hjärtat och om han var ärlig i sitt uppsåt skulle Gud hjälpa honom. Uppmuntrad tog han till sig det som sades. En annan pojke undrade om Gud verkligen kan förlåta allt. Det gav tillfälle till Conny

Det finns mycket att prata om i samtalsgrupper

Den stora salen fylldes till sista plats under bibelstudierna

Svensson att berätta om sitt stormiga liv och vad den kristna tron betydde för honom. Killarna lyssnade uppmärksamt. Bland flickorna samtalades det om relationer och hur vi ska leva ett så bra liv som möjligt. Dessa samtalsgrupper fyller en viktig funktion. De gör alla mer delaktiga i det andliga skeendet. Att bara sitta passivt och lyssna hela tiden till andra som pratar blir lätt tråkigt i längden. Här skapades en miljö där ingen behövde skämmas för att han eller hon visste för lite eller ställde dumma frågor. Det ledde till trygghet och en större nyfikenhet om vad den kristna tron handlar om. För oss från Sverige var det mycket uppfriskande att möta dessa unga kristna som inte har vuxit upp i en kristen tradition. Allt blir mer okonstlat och naturligt. Frågorna kommer direkt, utan krusiduller. Lägerledningen uppmanade exempelvis deltagarna att inte vara rädda för att ta tag i oss ledare om de ville ha förbön. Det kunde ske när som helst under fritiden att vi fick hitta ett träd som gav skugga eller en vrå bakom ett hus där de kunde öppna sina hjärtan och få förbön. En av ledarna hade huvudvärk en gång då hon blev till9

Tonårsgruppen behövde förstärkning

frågad om hon inte kunde be för en lägerdeltagare. ”Jag har ont i huvudet”, svarade ledaren. ”Kan vi inte vänta lite?” ”Nej, men jag kan massera dig istället först, så får du be för mig sedan”, blev svaret. Innan hon bad fick hon nackmassage. Värken försvann och de fick en fin bönestund tillsammans. På söndagen avslutades lägr et med en stor nattvardsgudstjänst. Trots att ingen kunde spela ett instrument var det inget fel på sångglädjen. Att få dela sakramenten till dessa unga albaner på detta sätt är en stor förmån. Det är omöjligt att över blicka vad ett

sådant här läger betyder för deltagarna i ett längre perspektiv. Personligen tror jag att en regelbunden återkommande konferens som denna har stor betydelse. Det är viktigt att få möta likasinnade och bli uppmuntrad i sin kristna tro. Den gemenskap som uppstår under ett läger bär resten av året. Att lyssna till de äldre ungdomarnas tankar visade också tydligt hur de mognat andligt jämfört med förra året. Allt som växer behöver skötas om! ”Det här var det bästa lägr et vi har haft”, ”jag kan knappt vänta till nästa sommar”, var några av kommentarerna vi fick höra då vi tog avsked av varandra. Glada och tacksamma till Gud återvände vi till Sverige. De Evangeliska Brödraförsamlingarna i Stockholm och Göteborg har fått en unik möjlighet att med sitt engagemang i Albanien aktivt bidra till att Europas yngsta kyrka får fortsätta växa och utvecklas så att allt fler människor i den tidigare ateistiska staten får höra evangeliet om Guds kärlek i Kristus Jesus.

Äldre och yngre tillsammans 10

Herrnhutisk missionshistoria del 2 Grönland, Labrador och Nordamerika

Universitetet i Nuuk byggdes av herrnhutare

Från den lilla byn Herrnhut sändes missionärer ut över hela världen i en dittills okänd omfattning. Här tittar vi närmare på arbetet på norra halvklotet. Text: Klas Lindberg

Strapatser och framgångar på Grönland Endast ett knappt halvår efter att de första herrnhutiska missionärerna avskilts och rest iväg till Västindien avskildes nästa grupp missionärer. Det var tre bröder med siktet inställt på den danska kolonin Grönland. De lämnade Herrnhut den 19 januari ledda av Christian David, en av historiens största predikanter. Elva år tidigare hade han slagit sig ner i Herrnhut med en grupp förföljda ”böhmiska bröder” från Böhmen och Mähren. (Det internationella namnet på den herrnhu-

tiska Brödrakyrkan är ”The Moravian Church”, vilket syftar det engelska namnet Moravia som betyder Mähren.) Han var tillsammans med greve Nicholaus von Zinzendorf en av förgrundsgestalterna då den kristna kolonin byggdes i Herrnhut. Ursprungligen var han timmerman, ett yrke han hade god nytta av som missionär. En av de allra största och mest genomgripande väckelserna som uppstått i Europa skedde i Baltikum under Christian Davids ledning. Den ledde till att flera hundratusen personer blev kristna i framförallt Livland, det som idag är Estland 11

och Lettland. Detta skedde dock i ett senare skede av Christian Davids liv. Kanske får vi anledning att återkomma till denna djupgåChristian David ende men tyvärr ganska bortglömda väckelse.

profeterna till föredömen i att uthärda lidande och visa tålamod. Den första tiden på Grönland blev mycket svår. Köld och hunger, mörker och oförstånd mötte dem överallt. Det var en stor dag då inuiten Kajarnak, under det att han lyssnade till berättelsen om Jesu lidande i Getsemane blev så gripen att han bad dem att återge berättelsen en gång till och därefter sade att också han ville bli salig. Den förste grönländaren blev döpt – en milstolpe i arbetet!

Den 10 april 1733 kunde de tr e br öder na avsegla från Köpenhamn och då de i slutet av maj landstigit på Grönland satte de genast igång med att bygga enkla hyddor av torv och sten. De skulle senare tvingas utstå svåra prövningar, men de fann vad de sökte, nämligen: ”hedningar som inte visste någonting om Gud och som inte bekymrade sig om något annat än att fånga fisk, säl och ren.” Dessa ville man visa att det finns en kärleksfull Gud, en frälsare Jesus och en god och helig Ande. De kunde inte deras språk och de visste inte var de höll hus. Det är en underdrift att påstå att uppdraget var svårt. Det gällde för dem att ständigt påminna sig om hur viktigt det var att inte förlora vägen ur sikte eller tron på uppdraget. Människorna runt omkring dem som kände inuiterna ansåg att dessa herrnhutare var fullständiga dårar som gett sig in på ett så hopplöst projekt. Men de tänkte att om det fanns några som ville vara vägröjare, så skulle ljuset förr eller senare komma, även om det just nu såg alldeles tokigt ut.

De herrnhutiska missionärerna ville på allt sätt förbättra inuiternas situation. De undervisade dem inte bara i den kristna tron utan försökte delge dem en mängd nyttiga kunskaper. Kvinnornas nedtryckta situation hade skapat stor upprördhet och de försökte stärka deras ställning. Man byggde riktiga hus, lärde de infödda att läsa och skriva, undervisade dem i god hygien och hälsa m.m.

De blev helt beroende av bönen och tog 12

Det var en stor dag då man den 16 oktober 1747 kunde inviga den första kyrkan på Grönland som byggts med bidrag från Holland. Christian David som hade varit en tid i Europa åkte ut i juni och bidrog med sina yrkeskunskaper starkt till att kyrkan kunde byggas färdig. På invigningsdagen öppnades gudstjänsten med två trumpeter som kallade till samling. Över 300 grönländare fick sittplats och de satt precis som hemma i Tyskland, ordnade efter ålder, kvinnor och män för sig. Man sjöng en grönländsk sång av Johann Beck som också höll invigningstalet. Han påminde alla om den första tidens svårigheter, då det inte fanns något annat att göra än att försöka ta skydd bakom en

klippa och under tårar ropa till Gud om grönländarnas frälsning. Efter gudstjänsten hölls en kärleksmåltid på kokta ärtor under det att man sjöng den ena sången efter den andra, ackompanjerade av tre fioler och en flöjt. Grönländarna blev som berusade av glädje och förvåning. De hade aldrig i sitt liv varit med om något liknande. Senare på kvällen då kyrkan lystes upp utifrån av en mängd ljus och inuti prytts med girlander och bilder av Frälsarens lidandeshistoria och lampor tillverkade av musselskal visste de inte heller till sig av häpnad och förundran. Man ville avsluta de svåra åren i början av arbetet med denna storslagna fest. Nya stationer byggdes, 1758 Lichtenfels och 1774 Lichtenau. Dessa platser låg vid kusten. Det är fullständigt häpnadsväckande att se med vilken nit och uthållighet, man gick tillväga, trots alla umbäranden. Det sägs att vid en tidpunkt fanns det över 100 missionärer samtidigt på Grönland, utsända från den lilla byn Herrnhut i Tyskland. Man tillämpade tydligen inte bara tionde vad gällde inkomster utan också när det kom till medlemmarna själva. Så djup var deras iver att sprida evangeliet! Så starkt hade de berörts av den gudomliga kärleken att inga offer var

stora nog! En större väckelse uppstod då en ansedd trollkarl på södra Grönland blev omvänd. Nästan alla där anslöt sig då till de kristna församlingarna. Kyrkan organiserades helt efter herrnhutiskt mönster. Man bildade så kallade ”körer” alltså mindre grupper för att underlätta den ömsesidiga själavården. Tidigare hade det knappt funnits någon social indelning alls. Gudstjänstlivet utvecklades rikt. Det visade sig att grönländarna snabbt tog till sig musiken och själva till slut nästan tävlade om att få uttrycka sin glädje över frälsningen rent musikaliskt. De älskade musiken, gjorde den till sin egen och utvecklade den på ett häpnadsväckande sätt.

”Be för oss unga och lyssna på oss!”

Trots all god vilja från missionär er nas sida gjordes en del misstag. Att samla jägare och fiskare i särskilda byar och därmed beröva dem deras naturliga levebröd skapade problem. Man kan också fråga sig varför inuiterna behövde klä sig på västerländskt vis, använda julgransfötter eller lära sig dricka kaffe och röka tobak. Dåtidens synsätt vad gällde olika hedniska kulturer och sedvänjor hade självklart präglat de första missionärerna. Dessa betraktades som intressanta, men man såg inga skäl till att de nödvändigtvis skulle bevaras. Till herrnhutarnas försvar ska dock framhållas att de var mer framsynta än många andra missionerande grupper. I arkiven i Tyskland Isberg på grönland finns stora mängder etno13

grafika från den här tiden på Grönland som än idag väntar på en grundlig undersökning. Ingen kan heller fr ånta dem den enastående bedriften att under ytterst svåra förhållanden och genom enorma uppoffringar lyckas nå ett så avlägset och isolerat folk, som av de flesta betraktades som obildbart och förvildat och se dem förvandlas till en kyrka med rikt gudstjänstliv och en stark kärlek till den Korsfäste. Idag finns tyvärr ingen her r nhutisk församling kvar på Grönland, men spåren efter deras verksamhet möter man överallt. Ett exempel är det största huset på den grönländska kontinenten, universitetet i huvudstaden Nuuk. Det byggdes av herrnhutare.

Labrador öppnar sig Till Labrador på Kanadas västkust är inte steget långt från Grönland. Också där levde inuiter och ganska snart väcktes en längtan att nå även dessa avlägset boende människor med evangeliet. Ett första försök görs av en styrman Ehrhardt. Då denne stigit i land mördas han omgående av Labradors misstänksamma invånare. Man lät missionsförsöken ber o en tid. Snart skulle Labradors missionspionjär uppträda på historiens scen, dansken Jens Haven. Han var en vild, men begåvad ung man som levde på sin fars gård på Jylland. Då en kraftfull väckelse svepte fram över bygden blev han så upprörd att han på allvar umgicks med planer på att skjuta pastorn. Ute på åkern överraskades 14

Från Labradors kust han av ett plötsligt åskväder. Blixten kastade honom till marken. Det blev vändpunkten för den unge mannen som beslutade sig för att bli en kristen. I Köpenhamn kom han i kontakt med bröder från Herrnhut. Han begav sig dit och deltog hängivet i det som skedde i den lilla kolonin. Han fick klart för sig att Gud kallade honom att bli missionär till Labrador. Först gick resan till Grönland. Han störtade sig med iver in i arbetet och lärde sig inuiternas språk förvånansvärt snabbt. Det stod dock klart för honom att Gud ville att han skulle dra vidare efter att ha hört Gud säga till honom tre gånger under natten: ”Här är inte din bestämmelse. Du ska förkunna mitt namn för ett folk som ännu inte har hört någonting om mig.” Själv gjorde han ingenting åt saken utan åkte istället hem till Herrnhut igen. Genom lottdragning fick han återigen kallelsen att bege sig till Grönland. (Lottdragningen var den tradition som tillämpades bland de första herrnhutarna då de sökte Guds ledning eller bekräftelse i en viss sak. Förebilden var den gammaltestamentliga lottdragning där man ”rådfrågade” Urim och Tummin.) Jens lättade då sitt hjärta och avslöjade att Gud kallat honom till Labrador. Han reste

tillbaka till Grönland varifrån han åren 1764 och 1765 gjorde två rekognoseringsresor. Han blev övertygad om att inuiterna var beredda att ta emot honom och iklädd traditionella grönländska kläder steg han iland trots kaptenens varningar. Då han tilltalade inuiterna på deras eget språk ropade de förvånat: ”Vår vän har kommit! Du är verkligen vår landsman!” Han blev vänligt mottagen och de presenterade sina fruar och barn för honom. Det dröjde dock till 1771 innan han kunde börja bygga den första missionsstationen. Den fick namnet Nain. Han byggde ytterligare två stationer, Okak och Hoffenthal. Två år senare var hans krafter slut. Han återvände hem och somnade snart in i den eviga sömnen. Arbetet gick långsamt framåt. Vid sekelskiftet hade man endast döpt ett drygt hundratal personer. Idag finns dock en levande kyrka kvar med över 1700 medlemmar. ”Terra Labrador” som landet fick heta betyder ”åkerbruksland” är ett lite missvisande namn eftersom det är så kargt och ogästvänligt. Gud fick dock en liten livskraftig plantering som bär frukt än idag.

Nordamerikas indianer Missionshistorikern War neck säger i ”De protestantiska missionernas historia” att: ”Det var inte för de vitas civilisation som indianerna dukade under utan på grund av deras barbari.” Redan 1740 hade her r nhutar na bör jat sitt missionsarbete bland indianerna i Nordamerika. De hade vunnit deras förtroende och upplevt en ovanligt stor mot-

taglighet för evangeliet. 1742 döptes i greve Zinzendorfs närvaro de första indianerna till Kristus. Särskilt irokeser, mohikaner och delawarer var öppna för Guds ord. Förhoppningarna var stora på att dessa indianer skulle föra ut det kristna budskapet över hela kontinenten. Det första bakslaget som slog dessa lovande förutsättningar i spillror var det krig som bröt ut 1755 mellan engelsmän och fransmän. Man drog in indianerna från båda håll. Herrnhutarna vägrade att välja sida och försökte hålla sitt arbete och församlingarna utanför striderna, men de fick istället uppleva att alla vände sig emot dem. Missionsstationen ”Gnadenhütten” (= Nådens hyddor) vid Mahony stacks i brand. Tio missionärer, både manliga och kvinnliga, antingen sköts eller blev innebrända och den elfte höggs brutalt ner av indianernas yxor för att till sist skalperas. Då det äntligen blev fred 1765 kunde man börja samla ihop de fåtaliga kristna och börja om igen. Uppdraget att leda detta arbete gick till David Zeisberger som genom ett under undkommit massakern vid Gnadenhütten. Han var uppvuxen i en missionärsfamilj och hela hans liv, varje andetag han tog, andades mission. Hans kunskaper om indianernas sedvänjor och språk var enastående. Hela hans David Zeisberger 15

Delawareindianer tar emot dopet liv var ju identiskt med indianmissionens historia. Dessa tog honom till sig som en av deras egna. Hans kärlek till indianerna var så stor att han inte gifte sig (hann gifta sig?) förrän vid 60 års ålder. Han blev oerhört älskad och kallades indianernas fader och apostel. Trots att hans liv innehöll en enor m mängd missräkningar tappade han aldrig modet. Man spred lögner om honom, svek uppgjorda avtal och förövade våldsdåd mot de kristna han hade ansvar för. Otaliga gånger fick han se ett blomstrande arbete kvävas i blod. Han blev jagad från plats till plats med sina små församlingar och var tvungen att börja om från början varje gång. De gamla missionsstationerna hade bränts ner. Med oändlig möda, men med nya krafter tog han varje gång itu återuppbyggnadsarbetet. Höjdpunkten i sitt arbete fick han uppleva på 1770-talet. Då hade han samlat de kristna indianerna från Delaware på fyra stationer vid floden Muskingum mellan Ohio-och Eriesjöarna, ca 70 mil från kusten, långt från alla vita kolonier. Alla beundrade de regelbundet uppbyggda byarna som var omgärdade av vackra och välskötta trådgårdar och fält. Man hade odlat upp hundratals tunnland jord och 16

stora boskapshjordar betade på ängarna. Så stora hjordar och så välskötta anläggningar hade ingen sett tidigare i västra Amerika och ryktena om denna lustgård spreds vida omkring. Man bedrev handel och välståndet ökade hela tiden.

Då köpare kom fick de lämna sina rusdrycker vid grinden. Det skulle vara en fridens boning. Vid återresan fick de tillbaka dem. Indianerna styrde själva sina för samlingar och då grunden var lagd bistod David Zeisberger endast med kloka råd. Denna frihet uppskattade indianerna oerhört högt och även de vita amerikanerna imponerades av hur väl församlingslivet och ekonomin utvecklades. David Zeisberger älskade att jaga och tog aldrig emot någon ersättning för sina tjänster. Han försörjde sig helt på egen hand. På eftermiddagarna såg han till planteringarna, undervisade och besökte sjuka. Kvällarna användes till att leda församlingens gudstjänst och efter mörkrets inbrott ägnades tiden åt intensivt tankearbete, språkstudier och skrivande. Han drömde om att hela stater en dag skulle

Fredligt möte med indianerna

omfamna Frälsaren. Många gånger såg det också ut som om Guds ord skulle få den spridning han längtade efter eftersom indianerna var så öppna. Då överhövdingen för Delaware Netawaywes blivit en kristen uppmanade han hela stammen att göra som han. Han sände också bud till grannstammen att göra detsamma. Till David Zeisberger sade han: ” Vi är båda gamla nu. Låt oss göra ett gott verk innan vi dör.” Det hela såg mycket lovande ut, men det dröjde inte länge förrän det amerikanska frihetskriget, eller inbördeskriget nådde Muskingum. De kristna indianerna i Delaware ville inte ta parti för någon sida, men eftersom engelsmännen hade ett förbund med huronstammen tvingades alla delawarer lämna sina vackra byar. De anvisades en ofruktbar och karg plats i Kanada, där de svultit ihjäl om de stannat. Elva års kringflackande följde. Efter att ha undkommit olika mördande anfall slog de till slut ner i Fairfield norr om Eriesjön och byggde upp nya boplatser. 1813 förstördes även dessa. 1815 hade man byggt upp dem igen under namnet ”New Fairfield”. Det blev den sista av de herrnhutiska missionsstationerna bland Nordamerikas indianer. 1903 anslöt de kristna indianerna sig till den kanadensiska metodistkyrkan. Under alla umbäranden hade David Zeisberger och de andra missionärerna troget vandrat sida vid sida med sina församlingar och delat alla svårigheter och motgångar med dem. Då man till sist kommit i ordning igen längtade den gamle David efter att återse den plats som

Minnesmärket efter massakern vid Gnadenhütten i Ohio han älskat så högt, Muskingum. Med en liten skara trogna återsåg han platsen som var övervuxen av snår och bebodd av skallerormar. Med möda byggde de upp en liten by på samma plats, som de gav namnet Gosen. New Fairfield och Gosen var de enda platser som överlevde David Zeisberger. Femton år efter hans död förstördes även de. David Zeisberger slutade sina dagar i vemodets tecken. Han förlorade sin syn och även hans hörsel försvagades. Det blev allt tystare omkring honom. Till sist bad han: ”Kom Herre Jesus och tag min ande till dig. Du har aldrig någonsin övergivit mig i mina prövningar. Du kommer inte att överge mig nu heller.” Kort därefter slöt han sina ögon för gott. Då hade han arbetat 60 år av sitt liv bland indianerna. Han uppnådde den aktningsvärda åldern av 87 år. Hans grav är borta men hans liv predikar ännu: ”Om vetekornet faller i jorden och dör, bär det mycket frukt” och ”den som mister sitt liv för min skull ska vinna det.” 17

Öppen Bibelskola Förmånserbjudande Du erbjuds kostnadsfritt att vara med på en kväll var fjortonde dag i Brödraförsamlingens lokaler på Sibyllegatan 13 som ger mer än de flesta såpor tillsammans! Varannan torsdagskväll, jämna veckor möts vi kl. 17.30 till Öppen bibelskola. Inga för kunskaper krävs. Vi börjar med att fika tillsammans. Därefter lyssnar vi till en halvtimmes bibelutläggning av Klas Lindberg. Det kanske låter lite avancerat, men du kommer snabbt att upptäcka att det inte är svårt att hänga med. Nu går vi systematiskt igenom Kolosserbrevet = spännande!! Den sista timmen ägnas åt samtal och om man så vill en stunds bön. Vi vänder oss till alla som är intresserade av att fördjupas i sin kristna tro eller samtala om frågor som rör livet eller bara vill bryta av stressen för en stunds personlig utveckling i en kristen gemenskap. Du är varmt välkommen!

Resa i Luthers och Zinzendorfs fotspår! Tyvärr blev vi tvungna att ställa in vår planerade höstresa i september till Tyskland i Luthers och Zinzendorfs fotspår på grund av ett för lågt deltagarantal. Vi hade behövt vara ungefär 15 deltagare ytterligare för att den skulle kunna genomföras. Just nu kan vi inte säga något säkert om eventuella framtida resor. Det som har framkommit är att det finns ett fortsatt intresse hos många. Om en liknande resa skulle företas längre fram är det dock ett önskemål att vi flyger till Tyskland och endast reser med buss på kontinenten. 18

Tack för din gåva!

Tack alla givare för ert stöd till Tanzanias föräldralösa barn! Även denna skolstart kunde vi förse barnen med skor och annat de behövde inför den nya terminen. Vi hjälps åt att ge dessa barn en framtid som de annars aldrig hade fått! Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm genom

Klas Lindberg 19

Välkommen till Evangeliska Brödraförsamlingen Sön 9 nov kl. 15 Gudstjänst ”Jesus knäcker inga svaga strån” Klas Lindberg Tors 13 nov kl. 17.30 Öppen bibelskola Klas Lindberg Sön 23 nov kl. 15 Nattvardsgudstjänst ”Vid tidens slut” Klas Lindberg Tors 27 nov kl. 17.30 Öppen bibelskola Klas Lindberg Sön 30 nov kl. 15 Adventsgudstjänst ”Jesus är kung!” Klas Lindberg Ons 10 dec kl. 17.30 Terminsavslutning Öppen bibelskola Klas Lindberg. Observera bytet av veckodag! Sön 14 dec kl. 15 Nattvardsgudstjänst ”Bana väg för Herren” Michael Hertzsch Ons 24 dec kl. 8.30 Julaftonsotta ”Ljuset lyser i mörkret” Klas Lindberg

Fre 26 dec kl. 15 Musikgudstjänst ”Jul, jul strålande jul” Klas Lindberg, Margareta Bengtsson sjunger och spelar på renässansharpa Ons 31 dec kl. 15 Nyårsbön Klas Lindberg Varannan onsdag kl. 15, alltid ojämna veckor Bibelsamtal, Klas Lindberg. Vi läser ur Johannesevangeliet. Avslutning 17 december. Du kan alltid ta kontakt med oss för samtal, själavård och bikt. Du får gärna också komma med dina böneämnen. Klas Lindberg, 070-854 03 00 Epost: klas.lindberg@evangeliska.nu

Varmt Välkomna! Evangeliska Brödraförsamlingen Sibyllegatan 13 Tel 08-660 09 07 114 42 Stockholm PlusGiro 51202-0 20