Herrnhuts Brödramission nr4 2015

Herrnhuts Brödramission Historiska impulser från Herrnhut sid. 14 Julkrubban i våra hjärtan sid. 8 nr 4 2015

Jultider Snart är julen här med tindrande barnaögon, klappar och gröt, men framförallt med det glada budskapet om att Gud kommit oss nära.

Ingen annan har gjort så mycket för att få tilbaka sina älskade barn som Gud. Han som fanns före tiden, genom vilken allt skapats, lämnade sin upphöjda plats för att bli en av oss och ta del av vår vardag. I den gudomliga härligheten saknades bara vi! Längtan är en stark drivkraft.

Gud längtade efter en familj. Eftersom människan redan ifrån början hade vänt honom ryggen var han tvungen att göra något radikalt som fick oss på andra tankar. Guds självutgivande kärlek skulle få en mänsklig kropp.

Klivet från himlen till jorden var hisnande. Endast kärleken vågar ta ett så stort steg.

Gud lät sig födas av en tonårsflicka i ett enkelt stall och lades på världens enklaste liggunderlag: strå och halm. Han ödmjukade sig och blev människa.

Det har aldrig varit viktigt för Gud att visa sin makt. Han har oftast hållit den dold för oss människor för han vet att den skulle kunna skrämma oss. Ett litet oskyldigt barn är knappast skrämmande, men Jesusbarnet i krubban rymmer hela Guds oerhörda storhet. På detta lilla barns skuldror skall en dag världsherraväldet vila.

Jesus kom till världen för att han ville föra oss tillbaka till den Fader som älskar oss mest och alltid längtat efter oss. Vägen till honom går också den via ödmjukheten. Jesus ville inte bara födas i Betlehem. Han vill födas in i ditt hjärta. Detta under sker då du öppnar din dörr för honom och tar emot honom genom tron. En enkel bön kan förändra allt: ”Tack Gud för att du älskar mig och sände din son Jesus till världen. Jag vill ta emot honom i mitt hjärta. Amen.”

En välsignad jul och ett gott 2016 tillönskas alla missionsvänner

av Klas Lindberg, präst i Evangeliska Brödraförsamlingen.

2

Korta missionsrapporter De över 200 föräldralösa barnen i Tenende i Tanzania, vars skolgång vi stöder sänder sina varmaste julhälsningar och ett stort tack till oss alla som gjort det möjligt för dem att gå i skolan.

E

Text: Klas Lindberg

leverna i låg- och mellanstadiet har nyligen haft skolavslutning där de fått sina diplom. Det var en stor händelse i deras och i församlingens liv som firades högtidligt. Ett särskilt program genomfördes för att uppmärksamma barnens arbete i skolan. Alla barn fick ett diplom från kyrkan, de bjöds på lunch och fick varsin läskedrycksflaska att fira med – en ovanlig lyx.

därför målmedvetet på utbildning i syfte att lyfta befolkningen ur fattigdom. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer därför alla barn att erbjudas kostnadsfri undervisning. Det är ett viktigt politiskt steg och kommer att innebära stora förbättringar eftersom just de höga examensavgifterna har hindrat många fattiga barn att få tillgång til högre utbildning. Vi meddelar när dessa politikerlöften blivit förverkligade, men det sägs kunna ske inom 1-2 år. Behovet av pengar till rättshjälp, skoluniformer, skolmateriel, skor och arvoden till förmyndare m.m. finns dock kvar.

Varje barn som avslutar sin skolgång är med och skapar nya möjligheter både för sig själv och det fattiga landet Tanzania. Den nya regeringen har insett detta och satsar 3

Barnen gör läxa Tack alla givare för ert generösa stöd under året som gått. Kom ihåg: ”Gud älskar en glad givare.” 2 Kor. 9:7

Arbetet i Lettland som leds av pastor Gundars Ceipe inriktar sig på att uppmuntra och samla kristna till gemenskap och bön. En gång i månaden möts representanter från en mängd kyrkor högst uppe i Rigas högsta byggnad och ber för sitt land.

I Albanien kommer vårt engagemang att utökas med ett större finansiellt anvarstagande och fortsatt satsning på ledarutbildning och sommarläger. I början av december reser Klas Lindberg till Tirana för att genomföra en ledarutbildning. Dessa träningstillfällen som Jörgen Böytler, Håkan Sunnliden och Klas Lindberg ansvarat för har tagits emot mycket väl.

4

Gundars Ceipe med familj

VAD DAGENS LÖSEN BETYDER FÖR MIG

D

agens Lösen har följt med mig största delen av mitt 65-åriga liv. Först var det min pappas moster Svea som gav den till julklapp, och senare min goda vän Christ-Hild.

Ibland har jag läst Dagens Lösen lite sporadiskt, men under senare år så gott som dagligen.

Guds Ord, Bibeln, är ju ”levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar”.

(Hebr.4:12) Och Jesus sa själv i Joh. 6:63: ”De ord jag har talat till er är ande och är liv.”

i Dagens Lösen ”Invandraren som bor hos er ska ni behandla som en infödd.” Och då vi i vår bönegrupp läste och bad över orden om hur vi kristna i Kristi kropp är ”lemmar varandra till tjänst”, då läser jag följande morgon i min morgonandakt ur Dagens Lösen samma ord.

Och jag blir styrkt i hur viktigt det är att komma samman, finnas till för varandra och uppmuntra varandra på Vägen. Bara för att nämna några små exempel.

Orden i Dagens Lösen har gång på gång talat så levande in i mitt liv och min livssituation på olika sätt. Många gånger har bibelorden och/eller versen i Dagens Lösen, varit desamma eller talat om liknande saker som just då varit aktuella och levande för mig i min egen bön och bibelläsning.

Dagens Lösen har på så sätt varit till mycken uppmuntran, tröst, tillrättavisning, gett vishet osv. Som nu t.ex. i denna flyktingkris som pågår också i våra nordiska länder, då man undrar och frågar sig – ”hur ska detta sluta, hur ska det gå”? Då läser jag

Gång på gång uppmuntrar den lilla andaktsboken mig och många andra medvandrare. Tack kära vänner för Dagens Lösen, och vet att det arbete ni gör i Kristi kropp är viktigt och dyrbart och har evighetsvärde.

- Er syster i Herren Eva-H. Paloheimo, Finland 5

Alphahelg För andra gången hade vi vår Alphahelg tillsammans med högkvarteret på det svenska försvaret. Temat var ”den Helige Ande”.

Text: Klas Lindberg

Vi höll till, som brukligt på Betlehemskyrkans sommarhem Svalkan. Denna gång gjorde det verkligen skäl för namnet. Trots att vi satt på alla element dagen innan och eldat friskt i den öppna spisen var inomhustemperaturen mycket låg. Hösten har ju varit ovanligt mild tidigare, men just denna helg kom en liten köldknäpp. De flesta hade sina

ytterkläder på sig inomhus under förmiddagen.

Klas Lindberg höll tillsammans med Ingrid Lundström från EFS i undervisningen. Det första passet handlade om ”Vem är den Helige Ande?” och följdes av engagerade samtal i de båda grupperna.

6

Vår eminente kock Meeha Ayyanar hade lagat en mycket välsmakande kycklingrätt med spenat och ris. Han hade till och med bakat Pappadam, det tunna indiska bröd som friteras direkt innan det serveras.

Fantastiskt gott!

Efter lunchen gick vi en härlig promenad tillsammans i den bleka höstsolen, längs med Edsvikens vatten, förbi Ulriksdals slott och vidare in i slottsområdet. Promenader är ett bra sätt att umgås på.

Ofta knyts nya kontakter. Det är lätt att samtala då man går.

Fikapaus på Svalkan ingen bekymrade sig över att vi höll på längre än som först sagts.

Under eftermiddagen höjdes inomhustemperaturen, bland annat tack vare att en person efter lunchen gått hem och hämtat två byggfläktar.

Undervisningen om ”Vad gör den Helige Ande?” blev levande och engagerande.

Dagen avslutades med en andakt efter det sista undervisningspasset, då den som ville fick möjlighet till förbön. Stämningen hade varit mycket god under hela dagen och

Söndagen därpå, som var Domsöndagen deltog de flesta kursdeltagarna i en välbesökt gemensam gudstjänst med Evangeliska Brödraförsamlingen. Även denna gång trivdes vi gott tillsammans och det verkade som om ingen hade någon större lust att gå hem.

7

Julkrubba i grotta

Julkrubban i våra hjärtan Min mor växte upp i Sudettyskland i en bergsbygd som var känd för sina skickliga träsnindare. Eftersom de magra inkomsterna mestadels kom från gruvnäringen och sällan räckte till tvingades man dryga ut förtjänsten med att snida träfigurer.

I

Text: Klas Lindberg

vårt hem har vi varje jul satt upp en vackert snidad krubba med träfigurer från denna trakt. Utöver de traditionella djuren, oxen, åsnan och fåren finns också en björn som nyfiket tittar in i stallet på den heliga familjen. Han har små raggsockor på framtassarna som min mormor har stickat, ett sätt också för björnen att få uppleva något av julens värme.

För oss barn var det självklart att björnen alltid skulle vara med i krubban. Den hade ju tillverkats i en bergsregion där björn strövade omkring i vinterkvällen. Ingen

ifrågasatte hans närvaro och rätt att få uppleva julens mystik och glädje.

Ovanför krubben satt en stjärna som talade om var Jesusbarnet hade fötts.

I vår familj fick vi aldrig ställa fram Jesusbarnet förrän på julafton. Det var ju då han hade fötts. Vi gick och räknade dagarna till att detta skulle ske. De sista dagarna innan jul segade sig minuterna fram oändligt sakta. Jag hade ju redan börjat köpa mina julklappar i början på september och väntan efter julafton blev plågsmat lång.

8

Då äntligen julafton kom satt vi framför krubban då pappa läste julevangeliet. Äntligen var julen här!

Jesusbarnet låg halvnaken på sin bädd av halm och såg så förnöjd ut.

Viskade han inte: ”God jul”?

inte särskilt konstigt. Han älskade naturen. En gång förkunnade han enligt legenden evangeliet för fåglarna som efter hans predikan brustit ut i en jublande lovsångskör.

Den första julkrubban med figurer i naturlig storlek sattes upp i Santa Maria Maggiore-kyrkan i Rom 1291.

Efterhand började miniatyrer av krubbor att tillverkas och säljas till förmån för de fattiga.

Varifrån kommer då julkrubban?

Man brukar anse att den helige Franciskus som levde i slutet av 1100-talet och början av 1200-talet är julkrubbans fader. Det är visserligen omtvistat men han lär vid en midnattsmässa under juldagen år 1223 ha använt sig av ett julspel med krubba, levande oxar och en åsna.

Den pedagogiska effekten blev stark trots att inga människor använts som åskådningsmaterial. Idén att använda levande djur i ett julkrubbespel spreds snabbt över hela Italien.

På 1600-talet var julkrubban spridd över hela världen. Barocken var julkrubbornas stora blomstringstid.

Jesuiterna insåg värdet att med enkla medel åskådliggöra evangeliet. Efter reformationen ville de konkretisera tron igen och göra den lättare för gemene man att ta till sig. Teologernas dogmer talade till de lärde men bilden talade till folket!

(Det var alltså ingen ny idé som förre biskopen i Linköping, Martin Lönnebo. fick då han lät levande djur delta i julgudstjänsten på julafton i Linköpings domkyrka.)

Julkrubba från Tjetjenien

Att det just var Franciskus som använde levande djur i en gudstjänst var 9

Varje land och varje region hade sina varianter. I Afrika fick Jesusbarnet oftast svart hy, i Norden blev han blond, medan inuit-Jesus ligger och vilar i en släde. I Bayern var den heliga familjen klädd i typiska folkdräkter och i Japan var de vise männen samurajer!

En av de första julkrubborna i Sverige ställdes upp i ett förmöget hem i Göteborg 1870. I början mötte seden att uppföra julkrubbor på motstånd från kyrkligt håll. Man ansåg att det var ett katolskt påfund som inte passade i en luthersk kyrka. Den första offentliga julkrubban som fanns att se i Stockholm ställdes upp vid församlingssalen vid Ersta år 1906. Julkrubban blev alltmer populär och nu har i stort sett varje kyrka i Sverige en egen julkrubba.

En särskilt sevärd julkrubba är krubban i Uppsala domkyrka som tillverkats av Eva Spångberg. Den är uppbyggd i tre tablåer och visas från första advent till Kyndelsmässodagen.

Också julkrubban i Storkyrkani Stockholm är sevärd och beskådas varje dag under adventstiden av hundratals besökare.

Varför inte göra seden att läsa julevangeliet i varje hem på julafton framför krubban till en årlig tradition? Jesus är barrnens bästa vän och att samla hela familjen på julafton inför julens glada budskap att Gud blivit människa är väl just vad julen handlar om?

10

Afrikansk julkrubba

Skandinavisk minikonferens Den 16 oktober 2015 samlades för första gången på länge representanter från Brödraförsamlingarna i Christiansfeld, Göteborg och Stockholm till samtal om hur vi kan öka vårt samarbete när det gäller det gemensamma missionsuppdraget.

Text: Klas Lindberg

S

yftet var dels att dryfta på vilket sätt de svenska församlingarna kan utöka sina insatser för missionen och dels att stärka gemenskapen mellan de herrnhutiska församlingarna i Skandinavien.

tidigare är man involverad i arbetet i Albanien och har bland annat bistått några unga ledare i kyrkan med medel så att de kunnat delta i kortare ledarutbildningar utomlands. Man stöder också en skola i Lettland.

Göteborgsförsamlingen representerades av Mike Boije som informerade om förändringar i deras missionsarbete. Tidigare har man understött ett arbete i Estland, men nu önskar man knyta sitt missionsengagemang närmare till den herrnhutiska missionen. Sedan

Jörgen Böytler som leder församlingen i Christiansfeld och dessutom tjänstgör som generalsekreterare för hela den världsvida herrnhutiska rörelsen gav en intressant bakgrund till BDM:s arbete (Brödremenighedens Danske Mission). Först nämnde han med 11

Christiansfeld stolthet att staden Christiansfeld av Unesco blivit utsedd till ett världsarv i somras. Han delgav lite av allt arbete som föregick utnämningen, hur en sådan procedur går till och vad utnämningen kan tänkas betyda för orten i framtiden. Drottning Margareta hade deltagit i firandet och till och med besökt pastorns hem. Det hade varit bråda dagar med ett stort antal journalister på plats.

Man hade goda förhoppningar om att turismen skulle öka och därigenom också kunskapen om herrnhutismen.

Den lilla staden Christiansfeld är helt unik i Danmark. Dels är det den enda platsen med en herrnhutisk församling, dels har denna församling genom åren satt en stark prägel på hela staden. Att besöka Christiansfeld är som att hamna i ett stycke levande kyrkohistoria.

Från början låg Christiansfeld i Tyskland, men efter första världskriget drogs gränserna om och nu går gränsen norr om Flensburg.

Man bildade en ny dansk förening 1920 och 1922 grundades BDM. Missionsansträngningarna hade sin början i det dåvarande Tanganyika i Rungwe där tyskarna grundat en missionsstation 1896 och i västra Afrika i Tabora. Denna församling kan härleda sina rötter ifrån 1776. En afrikansk hövding, Chief Mitambo och en engelsk missionär startade då en engelsk mission i Zambia, tidigare Nordrhodesia. Brödraförsamlingen fick en förfrågan från London om man kunde tänka sig att ta över verksamheten där. Man tackade ja och så inleddes ett samarbete med den brittiska herrnhutiska provinsen.

12

Tirana i Albanien Tyskarna verkade främst i Östafrika och engelsmännen i väst. Tabora var en gång en stad för slavhandel.

1922 hjälpte BDM engelsmännen att bygga sex missionsstationer i Zambia. Syftet var inte bara att sprida kristen tro utan också att sätta stopp för islams framfart.

Mellan 1922 och 1985 har BDM haft minst tio missionärer varje år i Tanganyika/Tanzania. Fortfarande finns sju missionärer där, utsända av BDM. Idag består den herrnhutiska kyrkan i Tanzania av sju provinser och har mellan 600 000 och 800 000 medlemmar – en enastående tillväxt!

Jörgen Böytler verkade som missionär tidigare och startade arbetet i Kipili. Han underströk att

det varit en stor förmån för honom att en gång i livet få ge sig i kast med ett pionjärarbete, helt från grunden.

1991 började arbetet i Albanien med prästen Ankjaer Paulsen. 1992 uppstod den första kontakten med Vjolca och Edi Mazi och Edis syster Viola, numera i ledningen för den Lutherska- Herrnhutiska kyrkan i Albanien. Idag går mellan 15 och 20 % av hela BDM:s budget till Albanien.

Missionsarbetet som Brödraförsamlingen i Stockholm bedriver kan du läsa om i rapporten ovan.

En inspirerande dag avslutades med en bön om att våra gemensamma ansträngningar ska leda till bestående frukt för Guds rike.

13

Målning av London av Giovanni Antonio Canal, 1752

Viktiga herrnhutiska impulser i 1700-talets England Herrnhutismen har framförallt verkat i det tysta. Det har varit ett märkligt särdrag för herrnhutismen. Den har sällan av egen kraft kunnat skapa stora, blomstrande kyrkor, men genom sin uppriktiga kärlek till Jesus Kristus har rörelsen fått så frön som fått stor betydelse i ett bredare perspektiv.

Text: Klas Lindberg

M

annen som ledde Brödraförsamlingens missionsverksamhet efter greve Nikolaus von Zinzendorf, August Spangenberg dog 1792 och begravdes i Herrnhut. Han fick en lika enkel gravsten som alla andra som avlidit i församlingen. Med honom avslutades herrnhutismens storhetstid, men fortfarande fanns glöden kvar att försöka gensvara på Kristi missionsbefallning. Den

lilla Brödraförsamlingen levde sitt eget liv och berördes inte nämnvärt av dåtidens starka idéströmningar, upplysningen och rationalismen.

Man arbetade oförtrutet vidare om än utan större synbara framgångar.

Det förhöll sig annorlunda med den pietistiska missionen som utgått från Halle. Den hade förlorat sin ursprungliga drivkraft. Då man skulle fira sitt hundraårsjubileum 1806 insåg man att luften nästan 14

helt gått ur arbetet. Det blev en sorgehögtid. Kyrkorna stod tomma och sakramenten föraktades.

Men herrnhutarna hade kraft kvar att bryta ett nytt missionsfält i Sydafrika. Man gick in för detta med en entusiasm som påminde om den allra första tidens hängivenhet. Även om dess början blev svår och gav ett magert resultat betydde deras uthållighet att en ny och mycket viktig fas av mission var inledd i Afrika. Mer om detta i nästa nummer av Herrnhuts Brödramission.

Herrnhutismen har framförallt verkat i det tysta. Det har varit ett märkligt särdrag för herrnhutismen.

Den har sällan av egen kraft kunnat skapa stora, blomstrande kyrkor, men genom sin uppriktiga kärlek till Jesus Kristus har rörelsen fått så frön som fått stor betydelse i ett bredare perspektiv.

John Wesley

Ett av herrnhutismens kanske viktigaste bidrag till kyrkohistorien var den påverkan som den anglikanske prästen John Wesley fick. Han hade på sin första Amerikaresa kommit i kontakt med August Spangenberg i Georgia. I de samtal som fördes insåg John Wesley att han inte dög som missionär. Det gick så långt att han ifrågasatte sin egen frälsning, trots att han sedan ungdomsåren engagerat sig helhjärtat i kristna aktiviteter och till och med skapat en ”Holy Club” i Oxford. Där hade man ställt rannsakande frågor till varandra och även bekänt sin synd inför varann.

Särskilt under överfarten tillbaka till England plågades han av tvivel.

De förvärrades av ett hårt oväder

August Spangenberg

som kom över dem. Han och många andra på båten började misströsta om Denna händelse blev livsavgörande. livet. Skulle de någonsin mer få se Han beslöt genast att resa till Englands kust?

Herrnhut för att träffa greve Zinzendorf personligen. Dessa De enda som förblev lugna på båda starka andliga ledare bemötte skeppet var en grupp herrnhutare varandra med respekt, men blev som hade tillbringat en stor dela aldrig nära vänner. Kanske var av resan med att sitta tillsammans meningen att de skulle verka på var och be och lovsjunga Gud. Deras och en på sitt håll? lugn och djupa förtröstan påverkade honom starkt.

När John Wesley återvände till Efter hemkomsten till England efter detta besök i Herrnhut England beslöt han att besöka började han sin bana som Englands Brödraförsamlingen i London. viktigaste kristna folktalare. Genom industrialiseringen som slagit Den 24 maj 1738 klockan 20.45 sönder det gamla bondesamhället satt en liten skara samlad till bön i och istället skapat enorma Brödraförsamlingens enkla lokal. Då folkomflyttningar in till städerna John Wesley klev in genom dörren hade landet hamnat i en mycket hade man just börjat läsa från Martin Luthers företal till Romarbrevet.

Orden som en gång också hade väckt Luther var hämtade från Romarbrevet 1:16. De påpekade vikten av att inte ”blygas för evangeliet, ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror…”

Dessa ord med förklaringar kastade ett nytt ljus in i John Wesleys hjärta.

Han räknade denna stund som sin verkliga omvändelse. Wesley hade blivit övertygad om att Kristus hade tagit alla hans synder ifrån honom och räddat honom från syndens och dödens lag. Han beskrev upplevelsen som en underbar värme som fyllde hans hjärta.

Staty av John Wesley till häst

Engelskt kolgruva från 1700-talet allvarlig kris. Arbetarna sögs ut och förtrycktes. Alkoholmissbruket hotade hela nationen. Man vände kyrkan ryggen och moralen hos det engelska folket låg i ruiner. Då trädde John Wesley och hans bror Charles samt studiekamraten från Oxford, George Whitefield, fram som Guds mäktiga väckelseredskap.

Man brukar kalla den här perioden ”The Great Awakening”.

John Wesley red över 10 000 mil på sin häst och predikade Kristi evangelium med en oerhörd framgång över hela England. Hans bror skrev flera tusen sånger och George Whitefield blev en av Amerikas mest välkända förkunnare någonsin.

John Wesley blev den självklare ledaren för denna mäktiga rörelse.

Han kunde ställa sig vid en av de många engelska kolgruvornas ingångar på morgonen vid femtiden då gruvarbetarna gjorde sig redo för att ta sig ner i schakten. Han predikade kort om Kristi kärlek, tillräckligt för att så ett frö. På eftermiddagen, då skiftet var över stod han där igen och berättade mer om vad Kristus genom sitt lidande på korset gjort för dem. Hans förkunnelse var så full av kärlek och nåd att gruvarbetarna inte kunde gå därifrån utan stod andlöst kvar och lyssnade. Deras ansikten som blivit svarta av allt koldamm tårades. Efter en stund syntes vita streck under ögonen och den ene efter den andre tog emot kallelsen till Guds rike och vände om från sprit och elände till ett nytt och bättre liv.

17

Skarorna av nykristna blev till sist så stora att det inte gick att arbeta på traditionellt vis om man ville behålla dem. Man blev tvungen att arbeta metodiskt. De som helt nyligen hade blivit kristna hänvisades till en grupp där de fick grundläggande undervisning i den kristna tron. De som kommit lite längre på trons väg fick en fördjupad vägledning i tron och de övriga två grupperna ägnade sig åt ledarutveckling. Hånfullt började motståndarna till väckelsen kalla dem för ”metodister”.

Som alltid då kyrkan konfronteras med något nytt uppstår konflikter.

Den dåtida engelska kyrkan som upplevde en period av svårt andligt förfall kritiserade Wesley hårt.

William Carey

Han önskade stanna kvar i den anglikanska kyrkan men tvingades under sorg lämna den. Den metodistiska kyrkan som betytt så mycket var född.

Denna väckelse förändrade Englands framtid och räddade nationen från att gå under i alkoholens svarta hav. Också i Amerika satte den djupa spår. Den ledde bland annat till en stark andlig förnyelse, en förelöpare till det som senare kom att bli pingstväckelsen.

Det finns skäl att anta att herrnhutarnas respekt och djupa beroende av den Helige Ande avsatte spår i metodismen. Greve Zinzendorf hade ju en gång då man samtalat om en strategi för missionen, yttrat orden: ”Vi vågar inte åka någonstans om vi inte är övertygade om att den helige Ande har varit där först och förberett marken.”

Trettio år innan John Wesley dog föddes1761 William Carey i den lilla byn Paulerspury i Northamptonshire i England. Han lärde sig skomakaryrket och blev senare baptistpastor. Under två års tid hade han läst den herrnhutiska tidningen som gavs ut i England ”Periodical Accounts”. Den hade påverkat honom starkt, inte minst eftersom den var full av berättelser från den herrnhutiska missionen över hela världen. 1792 kunde han starta

The foundry, den första metodist kyrkan det baptistiska missionssällskapet som blev upptakten till en missionsrörelse som grep hela det kyrkliga livet i England. En flod av missionsentusiasm svepte över nationen och vidare över Holland och in i Tyskland. Då den nya missionsorganisationen startades låg några nummer av ”Periodical Accounts” på bordet. William Carey lär då ha sagt: ”Se på vad dessa herrnhutare har gjort! Kan inte vi följa deras exempel och i lydnad mot vår himmelske Herre dra ut i världen och ge hedningarna evangelium?”

dialekter och blev till stor glädje med sina bibelöversättningar.

Det är inte många predikningar i historien som haft en genomgripande effekt. Då William Carey efter att ha läst den engelska utgåvan av den herrnhutiska missionsbulletinen ”Periodical Accounts” och blivit övertygad om att det var möjligt att bedriva mission hade han hållit en predikan på en konferens i London den 31 maj 1792 över Jes. 54:2-3: Gör mer plats åt ditt tält, spänn ut dina tältdukar, snåla inte, gör linorna längre, slå ner pluggarna stadigt. Åt söder och norr skall du utbreda dig.

William Carey kom att kallas ”den Temat för budskapet var: ”Vänta moderna missionens fader”. Hans stora ting av Gud! Våga stora ting förmåga att lära sig nya språk var enastående. På kort tid lärde han sig för Gud!” Denna predikan blev mycket omtalad samtidigt som grekiska, hebreiska och franska. Då han senare kom att verka framförallt den också mötte stort motstånd i Indien lärde hans sig flera språk och från konservativa grupper. Till slut 19

grundandet av detta viktiga och stora missionssällskap.

Den första missionsskolan i Tyskland som grundades i Berlin av ”Fader” Jänicke hade fått visionen förmedlad från Herrnhut, liksom Baselmissionen. Överallt förekom inofficiella kontakter mellan väckta kristna, inspirerade av Herrnhut, vilka ledde till fruktbärande missionsinitiativ.

Pastor Latrobe slog dess budskap dock igenom med hela sin kraft och blev startskottet till att det nya baptistiska missionssällskapet kunde grundas den 2 oktober 1792.

Det är intressant att lägga märke till att alla missionssällskap som sedan bildas under det närmaste halvseklet på något sätt står i förbindelse med Herrnhut eller har fått sin påverkan därifrån. Det gäller Londons missionssällskap som bildades 1795 av en mängd olika kyrkliga grupper. Medlemmarna i denna organisation hade alla kontakt med Brödraförsamlingen.

Innan bildandet hade man ställt frågor ur ett långt frågeformulär till Brödraförsamlingens pastor Latrobe.

Hans råd hade stor betydelse vid

Det finns ingen anledning att ensidigt upphöja Herrnhut, men det är intressant och trosstärkande att se hur dessa herrnhutiskt inspirerade nätverk för missionens sak har spritt sig och hållits vid liv via personliga kontakter. Denna rörelse ursprung i Herrnhut uppstod samtidigt som de sista vittnena från det som blev starten för herrnhutisk mission den 21 augusti 1732 hade fått sluta sina dagar. Stafettpinnen hade blivit överräckt! Även EFS som grundades 1856 i Stockholm och som blev den första större organisation att sända ut missionärer från Sverige räknar herrnhutismen som en av sina rötter.

Också den svenska pingströrelsen betraktar herrnhutismen som en viktig inspirationskälla för sin världsvida mission.

20

Klas Lindberg undervisar

Nyheter från missionsarbetet i Albanien Torsdagen den 3 december 2015 åkte Klas Lindberg ensam till Albanien för en tvådagars ledarutbildning i Tirana.

B

Text: Klas Lindberg

esöket var planerat sedan länge och ingår i den särskilda satsning på utbildning för lekmän som stöds av BDM i Danmark, Värnamo församling och Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm. Besöket var emotsett med förväntan från bägge håll.

genomföra de stora sommarlägrena dit många ungdomar kommer.

Denna gång ville man skänka 50 rullstolar att dela ut till behövande.

Nu överlämnas dessa privat. Tidigare fick sjukhusen ta emot sådana här sändningar av sjukvårdsutrustning direkt, men då det upptäcktes att man sålde dessa hjälpmedel till fattiga albaner avbröts samarbetet.

Nu arbetar man direkt via personliga kontakter. Kyrkans medlemmar har många bekanta som är handikappade för vilka ett hjälpmedel i form av en rullstol kan betyda väldigt mycket.

På fredagsförmiddagen arbetade man på kyrkans kontor i Tirana med att förbereda mottagandet av en ny sändning begagnade rullstolar från Sverige. Erikshjälpen har länge varit ett stort stöd för arbetet i Albanien.

Bland annat har man tidigare skänkt tält, liggunderlag och sovsäckar av Fredag eftermiddag ägnades åt en god kvalitet som gjort det möjligt för utflykt till hamnstaden Durrës, en den lutherska-herrnhutiska kyrkan att stad med anor från antiken. Det lär 21

vara en av Europas mest arkeologiskt intressanta platser med en stor mängd ännu ej upptäckta fynd som bara ligger och väntar i jorden.

Tyvärr har man byggt nya höghus, kors och tvärs över dessa fyndplatser vilket naturligtvis gör det i det närmaste omöjligt att gräva fram de antika föremålen. Denna brist på samordning, bristande respekt för stadsplanering och kortsiktighet är inte ovanlig i Albanien.

På fredagskvällen samlades man i kyrkan i Tirana till gemensam gudstjänst med nattvard, något som alltid är uppskattat eftersom det endast är möjligt att fira då man har tillgång till en präst.

Durrës

Viljan uttrycker i hög grad vilka vi är och utgör den handlande Under lördagen var en stor del av kraften i personlighetens centrum. de mest engagerade frivilliga ledarna Efter människans uppror mot Gud, från olika platser i landet samlade det som vi kallar syndafallet, har till ledarskapsseminarium i kyrkan människans vilja försvagats, men det lokaler i Tirana. Vi var cirka 20 är fortfarande genom viljan som hon personer, de flesta kvinnor. Temat var styr sitt liv. En god relation med Gud ”Skapad till Guds avbild”. Eftersom styrker henne att fatta kloka beslut Albanien länge varit en totalitär stat och göra det som är gott. Gud agerar kändes det alltid som en gentleman och gör angeläget att därför aldrig något mot oss som vi koncentrera inte först har gett vårt godkännande undervisningen till. En hemlighet i det kristna livet på det som är att lära sig samarbeta med Gud, kanske kan lyssna på honom och lita på honom. kallas för människans Vi diskuterade i mindre grupper hur adelsmärke: vi kan bli mer medvetna om både hennes vilja.

Guds vilja och vår egen, hur vi kan Elona 22

lära oss att fatta allt klokare beslut, hur vi hanterar grämelse över dåliga beslut och så vidare. Denna praktiska infallsvinkel uppskattades och samtalen präglades av stor öppenhet och ärlighet.

Tacksam återvände jag till Sverige.

I de små detaljerna hade Gud visat sin omsorg. Av olika skäl hade resan flyttats fram och jag hade tvingats köpa två biljetter. När jag stod i bussen på väg mot flygplanet och skulle gå ombord, vände bussen tillbaka till terminalen utan att vi fick någon information. Det visade sig att ett hjul hade gått sönder. Utan den extra biljetten hade jag förmodligen kommit hem ett dygn senare efter en strapatsrik resa. Nu gick allt i stället oerhört smidigt.

Det är ett privilegium att få vara med och uppmuntra ledarna i en ung kyrka. De kommer att möta stora utmaningar i framtiden och behöver bli utrustade med god kunskap i Guds Ord. Denna intensiva weekend fylldes av många goda samtal och det kändes som om varje sekund blev Vårt arbete i Albanien känns som till nytta. ett äventyr som just börjat!

Herrnhuts Brödramission utkommer med fyra nummer per år.

Ansvarig utgivare: Klas Lindberg, präst, tel. 0708 54 03 00 Layout: Christel Espenkrona Foto: Klas Lindberg, Wikipedia Commons, deviantArt, Omslagsbild: Peder Mønsted “Vinterlandskap”

23

Program för December och Januari Tor 24 dec kl 08:30 Julaftonsotta “Vi såg hans härlighet” Klas Lindberg Tor 31 dec kl 15 Nyårsbön med nattvard “Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet” Klas Lindberg Ons 6 jan kl 15 Gudstjänst med missionsinsamling “Jesus är världens ljus” Klas Lindberg Tors 14 jan kl 17:30 Start Öppen Bibelkväll Sön 17 jan kl 15 Nattvardsgudstjänst “Livets vatten” Klas Lindberg Ons 20 jan kl 15 Start Bibelsamtal Tis 19 jan kl 17:30 Kursstart för Alpha

Välkommen!