Universitetes eviga lunk

För de som är på universitetet efter stängning är det väldigt tyst, men inte helt. Ventilationstrummor och kylar som andas sporadiskt, enskilda studenters fotsteg runt om i korridorerna och någon städvagn som gnisslar fram utan att väcka uppseende. För de som suktar efter tumult kan tystnaden tränga på en känsla av flykt till studentlivet, som om institutionernas lokaler med det allvar de betingar skrämmer ut dem. Till andra ges en möjlighet att andas med i universitets lunk och fokusera. Nog finns de som aldrig lyckats andas ut helt innan de andas in igen. Nog finns de som hittar andningen men tappar greppet om fokuset och inte lyckas landa. Nog har universitet ett sätt att andas, men att andas med det är det förmodligen få som gör. Sannolikt finns det få som tycker att livet för en student är lugnt. Mångas andetag ligger djupt in i framtiden, i krångel, hos andra, kvävt i en pissljummen lambo, fastankrat i förr eller på platser där de inte riktigt själv vet var de är. Ibland hörs det från utomstående att det är lugnt att få vara student. Vad som faktiskt menas med det känns rätt oklart.

Att se på studentlivet som en kollektiv syssla är av allt att döma dumt, när skiten träffar fläkten är det för ofta dig det hamnar på. Livet kan vara drygt under terminens tredje omtentamen, när du vaknar upp i bakisoset av alla gårdagens beslut som du inte kommer ihåg eller när lokalerna långsamt andas dig i nacken där du vid midnatten hyperventilerar inför morgondagens tentamen. Ibland borde du skratta åt eländet och rofyllt grunda det i förklaringen att det är lugnt att få vara student. Ibland borde du nog ta en kväll och ensamt andas med i universitetets rytm.

För det kommer ett skyddat lugn av att efter stängning traska runt i samklang med universitetets suckande och pustande. Tomma salar som vilar upplevs emellanåt som inbjudande just för att de ser så stadiga ut. Om väggarna skulle tala vore de nog inte mycket att lyssna till. Tegel och betong är inga direkt spännande material. De berättar inga historier, prackar inte på din tankspridda hjärna med ytterligare distraktioner. Vad ska du göra här om inte tänka själv? En sådan kaxig fint ergonomin la på konsten. Som att gå till ett museum och själv fantisera fram utställningen. Trettiotusen studenter skulle kunna sätta upp egen konst om de lärde sig att andas. Men i den ligan spelar vi givet bland bottenskrapet.

Att komma till insikt med att ensam inte är stark men att styrka kommer från en själv är svårt. Vissa kanske brottas med att se det som en och samma logik, det är en vacker dissonans att traggla sig igenom. Bäst härdas den fram genom ensamhet och bäst sätts den på prov genom andra. Det är inte fel att gömma dig bland massorna men att veta vart du står är fundamentalt. Du bär kanske inte världens framtid i dina händer, det innebär inte att du inte sätter fötterna i den. Lyft blicken och ta ansvar för luften du andas. Morgondagen är sällan snäll mot de som övertar den så låt dem ärva ditt lugn att ta sig an den.

När måndagskvällen är så pass sen att gryningen är lika långt bort är folket vanligtvis på ett rätt tappat humör. Vid midnatt i tidiga april är det mörk i himmeln och halt på backen. Bussarna rullar hemåt med brokiga skaror. Människor är bedrövade över att det är så jävla mycket måndag. Nu är det många som andas och rosslet går tungt. Om kunskapen att det kommer en ny dag imorgon är trevlig eller trist råder det delade meningar, studenten som skrajt hört på universitetets andning kan inte tänka längre än till sängen, jag känner mig tillfreds och den alkoholiserade människan bakom mig är fett lack på att förfesten också var efterfesten. Här sitter vi ensamt tillsammans och konsumerar luft.