Concierge lifestylemagazine NO 4 SV

Alkoholfritt!

Den nya trenden?

Yemisi Wilson

Skulptör med en urkraft

Birkin-väskan

Varje kvinnas dröm

Välkommen till vårt fjärde nummer av Concierge

Lifestyle Magazine!

Efter ett år av krig, ekonomiska utmaningar och andra tråkigheter på jorden så är det viktigare än någonsin att ta vara på sin tillvaro. Ta en paus och njut av nummer 4 av Concierge Lifestyle Magazine. Låt oss ta dig med på en drömresa till Sydafrikas vilda savann, förkovra dig i öl med vår dryckesexpert Ann Fogelberg eller bli inspirerad av alkoholfritt bubbel med champagnegurun Richard Juhlin.

Välkommen ombord!

Patrick Hillberg Editor in Chief

Katarina Bangata 20

116 39 Stockholm, Sweden

+46 (0)86408540

mail@conciergelifestylemagazine.com

Editor in Chief

Patrick Hillberg

Conciergegroup Scandinavia

Editor At Large

Sebastian Bredberg

Editor in Photography

Hampus Forssander

Editor in Advertising

Philip Krantz Thillmark

Graphic Design

León Centellini

Margas Collection by

Ett bubblande möte med champagneexperten Richard Juhlin

Champagneexperten Richard Juhlin är känd över hela världen för sina kunskaper om champagne. Han har genom åren provat åtskilliga champagner och kände att det saknades ett alkoholfritt alternativ, vilket blev uppkomsten till Richard Juhlin Blanc de Blancs non alcoholic.

Richard Juhlin, en av världens ledande champagneexperter, har provat och bedömt åtskilliga champagner genom åren. Han har rest världen runt och hållit föreläsningar om champagne och delat med sig av sina kunskaper över hela jordklotet. Idag anses han som den bästa inom sitt område, nämligen champagne.

När Richard var åtta år förstod han att dryck var något som han skulle hålla på med i framtiden. När han med sina föräldrar besökte Moseldalen och utifrån fakta om jordmån, kullar och druvor kunde pricka in fyra olika viner vid en blindprovning väcktes hans intresse.

- Jag kom ihåg att jag tänkte, oj, att vin var så gott och kunde smaka så annorlunda, säger Richard.

I och med att hans föräldrar var vin-intresserade så var det inte så svårt för honom att hålla sitt intresse vid liv. Åren gick där han hade möjligheten

att prova olika viner, mestadels viner från Moseldalen. Några år senare, när han var på semester med en kompis på Kanarieöarna, fick han möjligheten att prova på cava, och blev helt såld.

- Det var så gott, fräscht och vi fick ingen baksmälla.

Denna dryck blev inkörsporten till något större, nämligen champagne.

Tidigare har Richard endast druckit champagne och viner med alkohol i.

- Jag har aldrig trott på det och inte heller tyckt att det har varit gott. Då dricker jag hellre juice eller läsk, fortsätter Richard.

Det var inte förrän hans fru Ragni var gravid och de var ute på olika event och ville ta bilen som han upptäckte att det fanns för få alkoholfria alternativ. Och när han var i Singapore och höll en provning

med middag till ett stort antal kineser med fruar var det några vid bordet som svimmade efter ett halvt glas, trots att det var 30 personer på en flaska. I och med att asiater saknar vissa enzymer och har svårt att hantera alkohol fick han idén att han skulle satsa på att göra ett alkoholfritt bubbel. Även arabländerna är mycket restriktiva mot alkohol, så när han fick kontakt med Moa Gürbüzer på MRG Wines Sweden AB, som då satt i Turkiet så blev det startskottet för att gå vidare med idén. Han har genom sina resor världen över konstaterat att det ofta inte är socialt accepterat att avstå alkohol. Men Moa stod på sig och ville ha ett tungt namn som stod bakom ett alkoholfritt alternativ, varpå Richard blev kontaktad och de hade ett möte. Vid mötet säger Richard; ”Jag är skeptisk att det kan lyckas, så vi avvaktar med att sätta ut mitt namn på det innan det är tillräckligt bra. Men det kommer att kosta”.

Två alkoholfria bubbel

Först kontaktade Richard regionen Champagne, men de sa nej med tanke på att en champagne från Champagne måste ha minst en alkoholhalt på 11,5%, så han började istället jaga leverantörer i södra Frankrike.

När Richard hittade en leverantör bad han om varuprover och testade olika blandningar med alkohol. Han strävade efter renhet och fräschör utan bitoner och satte sig in i hur vinet skulle smaka utan alkohol. I Frankfurt i Tyskland har de en bra metod där de växelvis hettar upp vinet och kyler sedan ner det, vilket behåller vinets ursprungssmak.

- Det var en bra tajming när vi gick mot en starkare hälsotrend, där även gravida tjejer kunde stå med ett glas bubbel utan alkohol.

Så först släpptes Richard Juhlin Blanc de Blancs non alcoholic. 0%, som är ett elegant alkoholfritt mousserande vin med krispig syra, balanserad

fräschör och toner av lime och gröna äpplen. Vinet är lagrat en kort tid på små ekfat och har därefter av alkoholiserats med en patenterad metod som lämnar kvar vinets naturliga aromer och karaktär.

- Blanc de Blancs är gjord på 100 procent chardonnay. Den är riktigt god, om jag får säga det själv, och att vi har lyckats så bra har gjort mig taggad att förverkliga ytterligare idéer, förklarar Richard.

Vinet passar utmärkt vid festliga sammanhang, som vid mingel och till snittar samt till skaldjur, sallader, fisk, fågel och till lättare rätter.

Näst på tur blev rosén, som släpptes för ett antal år sedan, som också har blivit mycket uppskattad med druvor från Limoux i södra Frankrike. Rosén dricker Richard gärna till kött och till rödbetor med chevre och pinjenötter samt gärna även till milda krämiga ostar.

- Drick gärna båda två med en temperatur av 9 grader.

Vinet görs genom en speciell teknik och drycken innehåller inga e-ämnen. Tekniken som används är mer varsam än vad andra tillverkare tillämpar. Bland annat så kyls vinet ner istället för att kokas upp. På detta sätt behålls mycket av de naturliga smakerna i vinet. Druvorna krossas inte utan istället vallas de på ett varsamt sätt. Även detta görs för att behålla druvans karakteristiska smak som känns tydligt i vinet.

Richard har även gjort en Blanc de Noir samt en jubileumsblandning till arabvärlden, men bara i en liten skala. Jubileumsblandningen är en Blanc de Blancs från bättre enskilda gårdar med de bästa

FJÄRE LONDON DRY GIN

PIONEERING SWEDISH GIN FROM SMALL SCALE CRAFT

DISTILLERY

Yemisi Wilson - En urkraft

När jag kommer till Vinterviken, där Yemisi Wilson har sin ateljé, står solen högt och stadens brus känns avlägset. Ett kreativt sorl har istället spridit sig ut över området och Yemisi står utomhus klädd i skyddsmask med slipmaskinen redo. Väl inne i ateljén dricker vi kaffe och pratar om en kommande utställning. Och om sten. Yemisis kunskap är djuplodad och hon delar gärna med sig av den. Ateljén myllrar av gestalter i allt från gul marmor från Sienna till sandsten och grå granit. Skalan rör sig mellan miniatyr och monumental. Yemisis skulpturer är figurativa; det vilar ofta en naturalistisk precision i verken – detta är extra tydligt i hennes djurporträtt. Här finns en uppenbar koppling till det klassiska italienska arvet av bildhuggeri, i vilket hon också är skolad. Hon

anser sig ha svårt att arbeta efter konceptuella idéer och undviker att besudla konsten med teoretiska ramverk. I sitt arbete med människoporträtt i porfyr övergav hon det utpräglat figurativa och gick istället i dialog med abstraktion. Porfyrens förutsättningar är helt andra än till exempel marmorns, där mjukheten bjuder in till lager av lekfullhet i linjerna, i rummen mellan det konvexa och konkava. Porfyr är fragilt och samtidig otroligt hårt – den hårdaste stenen Yemisi arbetat i. Det visade sig snabbt att mejseln inte kunde användas skulpturalt, hon fick istället förlita sig på grövre verktyg och således hitta nya ingångar in i materialet. Invanda tillvägagångsätt fick underkasta sig det verktygen bemästrade. Yemisis styrka ligger i just detta: hon låter fascinationen och nyfikenheten

få företräde framför frustrationen och rädslan för det outforskade.

Att beskriva Yemisis arbete som enkom nyfiket vore dock en underdrift, och delvis missvisande. Yemisi tycks drivas av en urkraft som hon själv inte alltid verkar kunna kontrollera. Intuitionen är hennes främsta vägvisare och hon följer efter med verktyg och instrument utan karta och slutmål. Hon är hängiven sin instinkt och har under sin gedigna klassiska skolning och sina många år som skulptör lärt sig att hålla sig ödmjuk inför materialet hon står inför – dess arv, dess historia, dess förutsättningar och begränsningar. Hon återkommer ofta till att det är ett samtal som pågår mellan henne och materialet där båda gör sin del för att befria det som vill ut – det som vill och måste berätta något.

Det finns en röd tråd i hur Yemisi närmar sig varje uppdrag: hon rör sig ofta i minnets sfär. Hon förflyttar sig mellan ett undermedvetet kollektivt minne, platsens historia och sina egna konnotationer till händelser, skeenden och platser. Och, kanske främst, stenen som minnesbärare. Avstampet i arbetet med porfyren blev till en början ”Det stora oväsendet” som ägde rum i Älvdalen 300 år innan Yemisis egen födelse och blev gnistan till den organiserade häxprocesserna. Ingången blev att ta vara på stenen som minnets material och göra en postum hyllning till de kvinnor som bränts på bål. I Älvdalens dagbrott sommaren 2018 hittade Yemisi svart rännås, en sten som i svärtan har stråk av rött och för tanken till glödande kol. Kopplingen förstärktes då skogsbränder rasade okontrollerat i stora delar av Sverige och lukten av rök var ständigt påtaglig. Men skulpturerna i porfyr förändrades under arbetes gång, materialet hade sin

egen vilja och de kvinnor som trädde fram tycks nu härstamma från skilda platser i världen. Alla med olika ursprung, och röster fyllda med ohörda berättelser. Kopplingen till materialets uppkomst känns nu än närmare. Porfyren är nämligen en magmasten från den tid då Älvdalen låg vid ekvatorn.

Kvinnoporträtten har fått namn av asteroider hämtade ur mytologin, och när blicken sköljer över den polerade ytan öppnar sig en bit av universum, likt ett glasklart himlavalv. I högglansen synliggörs vår spegelbild samtidigt som en del av vårt livsarv befrias. Vår historia finns inbäddad i materialet och lyssnar man uppmärksamt kan man nästan höra hur dessa ignimbritiska askpelare fortfarande sprakar och

brinner. Det vilar en vacker allmängiltighet i att vi alla är ett, en del av något större. Det är det hon fortsätter med när jag lämnar henne i ateljén i Vinterviken – gör plats för det som aldrig blivit berättat.

Martina MacQueen

Sydafrika 2020 (del 3)

Från lövskog och gott smuttande tog vi oss vidare nordöst tvärs över landet mot bushen och Kruger nationalpark. Det är ett general-misstag att inte räkna in ett par dagar i vildmarken under en resa till Sydafrika, åtminstone om det är ens första vistelse i landet. Vi landar vid en flygplats ungefär lika stor som en av vänthallarna bland terminalerna på Kapstadens flygplats. Det är helt omöjligt att urskilja flygplatspersonalen förrän en man går fram till den trubbiga lilla tavlan på väggen och manuellt uppdaterar tidtabellen för ankomster och avgångar med papperslappar. Vägen ut till vårt boende är precis lika fylld av grus och gupp som man kan tänka sig, bara på färden ut till vårt boende hinner vi se både giraffer, babianer och zebror. Förutom den plötsliga närvaron av vilda djur är landskapet enormt och det känns verkligen som att vi åker rätt ut i ingenstans. Enhetligt med

mycket annat i Sydafrika, så står vårt boende som vi till slut anländer till för ännu en kontrast i form av låga, breda byggnader i fint stenmaterial med öppna planlösningar med modernt möblemang och en övergripande luxuös känsla där inte ett tecken på civilisation kan ses så långt ögat kan nå längs den breda savannen och buskagen.

Förutom dem allmänna ytorna kring området med klassiska faciliteter så som pool, bar- och restaurangutrymmen och reception så är själva boendet utspritt med en kort promenads avstånd utformat i “lodge”-format. Stigarna lagda med träplank som bitvis går över till bro-partier är förutom handräcken helt öppna ut mot vildmarken. Vi som nyanlända är lättimponerade när vi ser olika vilda hovdjur som traskar omkring ostört i promenadstråken mellan våra boenden och

huvudbyggnaden. Något man överraskande lätt blir van vid. Det är en unik upplevelse att tvaga sig i en utomhusdusch med utsikt över vildmarken.

Safari-turerna sker i regel tidig morgon innan solen stigit upp eller under senare eftermiddag. På så vis fångar man alltid de otroligt vackra sol uppoch nedgångarna. Det har blivit dags för vår första tur som sker på eftermiddagen första dagen. Vi blir introducerade till våra guider och rangers och hoppar in i två specialbyggda Toyota’s i jeep-modell utan fönster eller tak. Det är som att sitta på en rörlig läktare med första parkett. Vi drar rakt ut i bushen och man inser snabbt att vad som gömmer sig bakom nästa sväng i det snåriga trånga utrymmet är ett rent lotteri. Som om det inte var nog av spänning genom att sitta i en helt öppen bil och veta att vi gästar några av världens mest magnifika djurarters hem, så adderar även guidens iakttagelser om området något alldeles extra. Vid det här laget multi-taskar guiden som både kör bilen och verkar kunna varenda buske i det ofantligt stora landskapet men också svarar på frågor och berättar relevant nyckfull information i relevans till vad vi ser. Vår ranger sitter på en egen tron på ett säte längst fram till vänster och dinglar med benen fritt över ena hörnet av motorhuven med endast ett gevär i sitt försvar. Vi kan inte bestämma oss för om det är vansinnigt, fascinerande eller båda två. En rangers uppgift är i princip att vara vår guides kartläsare, likt hur en rallyförare har en andreförare bredvid sig. Skillnaden här är bara att vår sitter på huven för att enkelt kunna fånga upp det man lätt missar som chaufför. Rangern har också kontakt med kollegor som rör sig i det enorma området och spejar med hökögon för att ge oss en så bra upplevelse som möjligt. Vi hinner knappt vara ute i en halvtimma innan vi stött in i

horder av hovdjur så som antiloper och gaseller. Vi glider även förbi en drös vattenbufflar på nära håll. Dagens höjdpunkt kommer efter en halvtimma till då vi fått kännedom om ett gäng lejon som stationerat sig under ett magnifikt träd, där en av lejonen också klättrat upp förmodligen på jakt efter ett byte. Men det var inget vi kunde se, kvar var bara ett storvuxet kattdjur i ett träd. Lejonen inbringar en speciell respekt hos oss direkt då man får känsla för hur stora dem verkligen är i verkligheten. Mätta och belåtna på safari-intryck glider bilarna vidare i den vackra solnedgången där vi till slut parkerar på en lite öppnare plats i bushen. Fortfarande mitt ute i ingenstans. Föreställ denna bild: Du har precis klivit ur safari-bilen och ser ut över nyanser av neonorange, rosa och lila, medans du ser din guide slå upp ett tillfälligt

bord på motorhuven och dukar upp torkade frukter, nötter och biltong (soltorkat kött). För att fullborda ritualen blandas sedan varsin ”sundowner” som traditionsenligt alltid är en gin & tonic. Inget smakar mer uppfriskande och känns så rätt att avsluta dagen med. På vägen tillbaka har solen gått ner och mörkret lagt sig över oss, det hindrar inte vår Ranger att lyckas fånga en otrolig bonus till avslutningen då vi lyckas glida upp precis bredvid en leopard som var ute och strosade helt öppet längs den lilla stigen. Vi eskorteras till slut vidare till ett tillhåll där vi blir avsläppta i mörkret till en stig upplyst av små eldar som leder fram till en av de mest oförglömliga middagar jag någonsin ätit. Mitt ute i vildmarken med en stor brasa, långbord och braai (sydafrikansk grillning över öppen eld med kol och ved).

Dagen efter är vi uppe med tuppen för att få chansen att se så mycket storvilt som möjligt.

Dagen blir en fullträff och att få se lejon, noshörning och leoparder på nära håll piggar upp bättre än vilket kaffe i världen. Vi fick till och med se elefanter dricka och leka nere vid ett vattenbryn i soluppgången. Morgonsessionen avslutas med att duka upp ett bord lite i samma anda som det gjordes igår, men nu dricker vi te, kaffe och varm choklad vilket passar utmärkt till den lite svalare morgonen. Väl tillbaka till frukost glider det omkring en flock oberörda vildsvin på det lilla grönområdet mellan receptionen och frukosten.

Vi har en eftermiddags- och morgontur kvar på vår vistelse ute i vildmarken där vi allt som allt lyckas se flodhästar, giraffer (som för övrigt kan kissa i över 15 minuter, tro det eller ej), hyenor, zebror och mycket mer. Vi hade tur och lyckades alltså se samtliga utav dem stora fem som anses som storvilt och det enda vi missade var geparden. Det är en fullkomligt förtrollande känsla att

få uppleva så stora och fina vilddjur på nära håll i deras naturliga habitat. Vi alla lämnar vår vistelse i bushen med helt nya intryck och är alla enade om att detta borde alla få chansen att uppleva minst en gång i livet. Med detta sätter vi punkt för vår trilogi kring Sydafrika. Ube nosuku oluhle!

Tjeckisk öl är något speciellt

Tjeckien är det land som dricker mest öl per person per år. Med en årskonsumtion på dryga 140 liter per person toppar de listan, jämfört med Sveriges dryga 50 liter per person. Även vi i Sverige gillar öl från Tjeckien och väljer gärna en pilsner från landet. Tjeckien är det land som konsumerar mest öl per person i världen, där deras pilsner Urquell, från Plzeň, även känd som Pilsen, har satt sitt riktmärke.

År 1842 startade Urquell sitt bryggeri och banade väg för pilsnern där all malt helst ska vara pilsnermalt av inhemskt korn tillsammans med ett mjukt

vatten. Bryggmästare Josef Groll kunde då presentera det första klara, gyllene och underjästa ölet i världen, nämligen pilsnern, som blev en gyllene revolution.

År 1895 startade det statligt ägda bryggeriet Budějoviký Budvar, vilket ligger i České Budějovice i södra delen av Tjeckien, circa 15 mil utanför Prag. Bryggeriet är ett av de största i Tjeckien med deras storsäljare Budéjovický Budvar Premium Lager. Alla deras öl är tillverkade av de lokala ingredienserna; vatten, malt, jäst och humle med öltraditioner som går tillbaka mer än 700 år i tiden. Det lokala vattnet

LIFESTYLE MAGAZINE

tas 320 meter ner i jorden och den färska humlen väljs ut väl. Det tar mellan 30-200 dagar att brygga deras öl som håller en mycket hög kvalité. Välgjorda öl med mycket smak.

Deras Budvar Buděvjoviký (1353), som är deras flaggskepp, står för mer än hälften av den totala produktionen. Ett välbalanserat gott ljust lageröl med lagom beska och sötma på 5 %, som är ett av det mest kända tjeckiska ölet i världen.

Bryggeriet som ligger högt upp på exportmarknaden i Tjeckien, exporterar till 58 länder. Varav den största marknaden är Tyskland, följt av Slovakien och Österrike.

Namnet på ölet varierar beroende på var i världen du är. Budějoviký Budvar, Budweiser, Budweiser Budvar, Budvar, Bud eller Czechvar. I USA och Canada heter ölet Czechvar, för att det inte ska bli sammankopplat med amerikanska Budweiser, som tillhör ett helt annat bryggeri. Czechvar som för

övrigt är kombinationen av de två orden ”Czech” (tjeckiska) och ”pivovar” (bryggeri).

Ölcaféerna i Prag är fulla tidigt på förmiddagen där lokalborna sitter och dricker sin goda tjeckiska pilsner. Beställ gärna en ”snyt” när du är i Prag nästa gång, eller half/half som den även kallas, där hälften i glaset är öl och hälften skum. De häller upp ölen på ett annat sätt som gör att den smakar ljuvligt. Jag kan förstå att det dricks mycket öl i Tjeckien, för visst har de god öl som är svår att motstå. Eller som öl- och whiskyjournalisten Michael Jackson en gång ska ha sagt.

“To my mind the beer made by Czechvar brewery is one of the world’s truly great beers…”

Text: Ann Fogelberg

Birkin-väskanVarje kvinnas dröm

Drake samlar dem för sin framtida fru. Kanye lät konstnären George Condo designa en. Kate Moss använder dem som blöjpåsar. Victoria Beckham ryktas äga över 100 av dem.

Ja, det skulle vara rättvist att säga att HERMÈS (uttalas air-MEZ) Birkinväska

är handväskornas heliga graal - men det är inte den enda mycket eftertraktade stilen från den franska maisonen.

Kelly-väskan. Denna signaturhandväska är lika eftertraktad - och precis som Birkin har den en väntelista som matchar dess ikonstatus.

Hermès historia

Först lite historia. År 1837 grundade Thierry

Hermès sin namneverksamhet i Paris som en hästselebutik, dedikerad till att betjäna den europeiska adeln.

Hermès vann olika utmärkelser under slutet av 1800-talet och fick ett rykte som en av de finaste tillverkarna av lädervaror för hästar – och att tillverka allt som rör ridsport från sadlar till ridväskor, stövlar och hattar.

Hans son Charles-Émile flyttade senare HERMÈS flaggskeppsbutik till 24 rue du Faubourg Saint-Honoré 1880, där den finns kvar än idag.

Vid 1900-talet, under grundarens sonson Émile-Maurice, blev HERMÈS den officiella sadelmakaren för tsaren i Ryssland och det första märket som introducerade dragkedjan på lädervaror i Frankrike.

Efter att ha producerat golfplagg för prinsen av

Wales 1918 började HERMÈS sina första försök att tillverka läderväskor 1922.

Haute couture följde, tillsammans med en expansion till smycken, klockor, porslinsvaror och halsdukar.

Historien om HERMÈS Birkin & Kelly -väskorna

Tidigare Sac à Dépêches, Kelly -väskan introducerades först 1935.

Skådespelerskan som blev prinsessa Grace Kelly blev kär i HERMÈS-designen efter att ha filmat med den i Alfred Hitchcocks ”To Catch a Thief”.

Men det var hennes försök att dölja sin babybula med väskan i mitten av 1950-talet som verkligen fick uppmärksamhet.

När bilder på prinsessan av Monaco dök upp i tidningar världen över växte efterfrågan på

HERMÈS-väskan exponentiellt.

Även om den omedelbart blev känd som Kelly -väskan, döpte HERMÈS officiellt om den 1977.

Historien om Birkin går lite annorlunda.

1984, någonstans ovanför Engelska kanalen på en Air France-flygning från Paris till London, föddes idén om Birkin-väskan.

När skådespelerskan Jane Birkin - filmstjärna i ”Wonderwall” och ”Blowup” - stoppade sin varumärkeskorgväska i bagageutrymmet, ramlade innehållet ut på sätet och gången nedanför. Som av ödet hamnade Jane Birkin bredvid den verkställande ordföranden för HERMÈS vid den tiden, Jean-Louis Dumas.

Efter en lång diskussion om hennes ideala design och Dumas rekommendation av fickor klottrade Jane Birkin en skiss av vad som skulle bli den ikoniska Birkin.

Hennes begäran? Större än Kelly-väskan men mindre än Serge Gainsbourgs resväska

Birkin Väskor

Vilken Birkin -storlek är bättre?

”Klassiska Birkin-väskor finns i fyra olika storlekar: 25, 30, 35 och 40, vilket i princip betyder att det finns en Birkin-väska för varje tillfälle. Varje nummer står för påsens bredd i centimeter.”

Vilka är skillnaderna mellan skinnet i HERMÈS Birkin -väskorna?

”De är verkligen så viktigt, eftersom det unika skinnet tillsammans med underbara färger är det som gör varje väska speciell.

Det finns cirka 30 olika typer av skintyper som HERMÈS använder och det är förmodligen det mesta ett märke kan erbjuda.

Olika skin skiljer sig åt i mjukhet, konsistens, robusthet och kan till och med påverka väskans övergripande form.”

Epsom och Togo är förmodligen de två mest populära - och också de mest olika - eftersom Epsom tenderar att vara styvare, medan Togo är mjukare. Togo -väskor sys ofta inuti och Epsom utanför, som är kända som Retourne- och Sellier -typer av sömmar. Sellier-sömmarna är på utsidan vilket ger väskan en mer strukturerad form, medan Retourne-sömmarna är på insidan vilket ger påsen en mer rundad form.

Recension av Kelly-väskan

Vilka är de olika storlekarna på Kelly-väskor? Och vad är skillnaderna mellan varje storlek?

”Kelly är lite mer mångsidig, eftersom namnet Kelly också används för pjäser som innehåller det berömda Kelly-låset. De vanligaste Kelly-storlekarna är 25, 28, 32 och 35. Det finns dock även en Mini Kelly II och en Kelly Pochette.”

Vilka är de viktigaste skillnaderna mellan en Birkin- och Kelly-väska?

”Kelly-väskorna har en axelrem och går att stänga över toppen, medan Birkin har två övre handtag och mer är en handväska.

Deras form är dock deras största skillnad, medan Birkin är rektangulär, är Kelly mer av en trapetsform.”

MALLORCA MALLORCA

STOCKHOLM STOCKHOLM

MONACO MONACO

BY CONCIERGE.SE