Yemisi Wilson - En urkraft

När jag kommer till Vinterviken, där Yemisi Wilson har sin ateljé, står solen högt och stadens brus känns avlägset. Ett kreativt sorl har istället spridit sig ut över området och Yemisi står utomhus klädd i skyddsmask med slipmaskinen redo. Väl inne i ateljén dricker vi kaffe och pratar om en kommande utställning. Och om sten. Yemisis kunskap är djuplodad och hon delar gärna med sig av den. Ateljén myllrar av gestalter i allt från gul marmor från Sienna till sandsten och grå granit. Skalan rör sig mellan miniatyr och monumental. Yemisis skulpturer är figurativa; det vilar ofta en naturalistisk precision i verken – detta är extra tydligt i hennes djurporträtt. Här finns en uppenbar koppling till det klassiska italienska arvet av bildhuggeri, i vilket hon också är skolad. Hon anser sig ha svårt att arbeta efter konceptuella idéer och undviker att besudla konsten med teoretiska ramverk. I sitt arbete med människoporträtt i porfyr övergav hon det utpräglat figurativa och gick istället i dialog med abstraktion. Porfyrens förutsättningar är helt andra än till exempel marmorns, där mjukheten bjuder in till lager av lekfullhet i linjerna, i rummen mellan det konvexa och konkava. Porfyr är fragilt och samtidig otroligt hårt – den hårdaste stenen Yemisi arbetat i. Det visade sig snabbt att mejseln inte kunde användas skulpturalt, hon fick istället förlita sig på grövre verktyg och således hitta nya ingångar in i materialet. Invanda tillvägagångsätt fick underkasta sig det verktygen bemästrade. Yemisis styrka ligger i just detta: hon låter fascinationen och nyfikenheten få företräde framför frustrationen och rädslan för det outforskade.

Att beskriva Yemisis arbete som enkom nyfiket vore dock en underdrift, och delvis missvisande. Yemisi tycks drivas av en urkraft som hon själv inte alltid verkar kunna kontrollera. Intuitionen är hennes främsta vägvisare och hon följer efter med verktyg och instrument utan karta och slutmål. Hon är hängiven sin instinkt och har under sin gedigna klassiska skolning och sina många år som skulptör lärt sig att hålla sig ödmjuk inför materialet hon står inför – dess arv, dess historia, dess förutsättningar och begränsningar. Hon återkommer ofta till att det är ett samtal som pågår mellan henne och materialet där båda gör sin del för att befria det som vill ut – det som vill och måste berätta något.

Det finns en röd tråd i hur Yemisi närmar sig varje uppdrag: hon rör sig ofta i minnets sfär. Hon förflyttar sig mellan ett undermedvetet kollektivt minne, platsens historia och sina egna konnotationer till händelser, skeenden och platser. Och, kanske främst, stenen som minnesbärare. Avstampet i arbetet med porfyren blev till en början ”Det stora oväsendet” som ägde rum i Älvdalen 300 år innan Yemisis egen födelse och blev gnistan till den organiserade häxprocesserna. Ingången blev att ta vara på stenen som minnets material och göra en postum hyllning till de kvinnor som bränts på bål. I Älvdalens dagbrott sommaren 2018 hittade Yemisi svart rännås, en sten som i svärtan har stråk av rött och för tanken till glödande kol. Kopplingen förstärktes då skogsbränder rasade okontrollerat i stora delar av Sverige och lukten av rök var ständigt påtaglig. Men skulpturerna i porfyr förändrades under arbetes gång, materialet hade sin egen vilja och de kvinnor som trädde fram tycks nu härstamma från skilda platser i världen. Alla med olika ursprung, och röster fyllda med ohörda berättelser. Kopplingen till materialets uppkomst känns nu än närmare. Porfyren är nämligen en magmasten från den tid då Älvdalen låg vid ekvatorn.

Kvinnoporträtten har fått namn av asteroider hämtade ur mytologin, och när blicken sköljer över den polerade ytan öppnar sig en bit av universum, likt ett glasklart himlavalv. I högglansen synliggörs vår spegelbild samtidigt som en del av vårt livsarv befrias. Vår historia finns inbäddad i materialet och lyssnar man uppmärksamt kan man nästan höra hur dessa ignimbritiska askpelare fortfarande sprakar och brinner. Det vilar en vacker allmängiltighet i att vi alla är ett, en del av något större. Det är det hon fortsätter med när jag lämnar henne i ateljén i Vinterviken – gör plats för det som aldrig blivit berättat.

Martina MacQueen