SUPERO Promotion | Kriminalvården
VÄGEN FRÅN SOMMARVIKARIAT
TILL HÄKTESCHEF När Jennie von Alten studerade rättsvetenskap på Örebro universitet var målet att jobba inom EU. Efter första terminen i skolan fick hon ett sommarjobb som kriminalvårdare på Kumlaanstalten. Nu är hon häkteschef efter snart 20 år på Kriminalvården. — Jag har jobbat stenhårt för att komma dit jag är idag. Det har inte direkt handlat om att glida på någon räkmacka. Jennie sökte sommarjobb på Kriminalvården eftersom hon tyckte att arbetet låg i linje med hennes utbildning. Hon blev sedan kvar som timanställd under alla tre år som hon pluggade. — Det var helt suveränt att få kombinera skola med extrajobb. Det jag läste om i skolan var en del av vardagen när jag kom till jobbet. Jag lärde mig en hel del och jag såg till att få jobba så mycket jag bara kunde och hann med, berättar hon. HITTADE SIN GREJ Hennes resa på Kriminalvården beskriver hon själv som ”hoppig”. Efter examen började hon jobba som rättvårdshandläggare och bytte sedan till ett jobb i Stockholm som handläggare på placeringsenheten. Det var där hon började fundera på att utbilda sig till chef, säger Jennie. — Jag har alltid haft en ledare i mig, men eftersom jag var relativt ung behövde jag bygga på med mer erfarenhet innan jag kunde tänka på att bli chef. Hon sökte en projektanställning som säkerhetsexpert och efter att ha jobbat som det på två olika orter kände hon att det var dags att ansöka till Kriminalvårdens chefsförsörjningsprogram. Hon blev antagen och kände direkt att hon hade hittat sin grej. EN TUFF VÄG Hösten 2007 fick Jennie sin första chefstjänst på häktet i Uppsala. Då var hon 30 år gammal och hade inte jobbat som chef en enda dag tidigare. — Uppdraget blev en stor utmaning. Jag kastades in och var tvungen att ta beslut från dag ett. Jag jobbade hårt med att försöka vara synlig för personalen och även se och bekräfta dem. Jag ville erbjuda en tydlig riktning. Efter två lärorika år dök en drömtjänst upp inom Kriminalvården. Jennie fick en möjlighet att vara med när ett nytt häkte skulle byggas upp i Sollentuna.
Under de följande åren hann hon även med att börja som kriminalvårdschef i Uppsala och efter ytterligare några år byta till att bli anstaltschef i Norrtälje. Hon jobbade då på en av de största anstalterna i Sverige, med högsta säkerhetsklass. — De hade aldrig tidigare haft en kvinnlig chef och jag kom in i en kultur som var svår att påverka. Det var en stor utmaning, jag kände mig liten och började ifrågasätta min kompetens. Med en hel del jävlar anamma och konstant uppkavlade ärmar tog hon sig igenom den tuffa tiden och efter knappt två år dök en ny chans upp. — De sökte en häkteschef på Kronoberg i Stockholm. Även om jag kände att jag inte varit så länge i Norrtälje visste jag att jag aldrig skulle förlåta mig själv om jag inte tog chansen, säger hon. Rekryteringsprocessen var tuff men Jennie fick tillslut tjänsten på Kronoberg där hon är kvar idag. Hon har inga planer på att byta jobb inom den närmsta framtiden. — Nu har jag kommit dit jag ville och jag har fått lite ro i själen, berättar Jennie.
ade. Om jag någon gång tvivlar tänker jag att jag måste tro på mig själv, någon annan har ju gjort det genom att ge mig den här rollen.
”JAG HAR FÅTT DEN HÄR ROLLEN FÖR ATT NÅGON TROR PÅ MIG”
— Samhällsuppdraget är en av huvudanledningar till att jag finns kvar, jag brinner verkligen för det. Inom myndigheten finns det även så många möjligheter, man vill satsa på personalen. Jag säger alltid till min personal att ”börja här men har du andra ambitioner kommer vi att kunna tillmötesgå det”. Jennie ingår även i en EU-expertgrupp, vilket innebär att hon faktiskt har uppnått sitt mål som från början var att jobba inom EU. — Man kan säga att cirkeln är sluten, säger hon och skrattar.
Under sin resa har Jennie aldrig funderat över att hon är en ung kvinna, men hon vet att andra har gjort det. — En kollega berättade att första gången jag kom in i personalrummet tänkte hon att jag liknade hennes gamla barbiedocka. Men jag har bara gått in och gjort mitt jobb, andras syn på mig när det kommer till min ålder eller det faktum att jag är kvinna har aldrig rört mig i ryggen. Många gånger när hon kliver in på möten tror andra att hon är sekreterare, något hon bara skrattar bort. — När jag sen tar ton brukar de bli förvån-
SÅ VAD UTMÄRKER EN BRA CHEF? — Man måste vara lyhörd, tillgänglig, kommunikativ och ha ett tydligt ledarskap. Man kan inte vara rädd för att fatta beslut, säger Jennie. Hon berättar att hennes första jobb som sommarvikarie har hjälpt henne mycket. — Det har varit en jättestyrka i min resa att bli chef, jag kan luta mig tillbaka på det väldigt ofta. Att kunna säga till min personal att jag vet hur ni har det, att jag kan relatera, det är en enorm fördel. Själv säger hon att hon har fått ett fantastiskt stöd genom hennes karriär. — När jag fick mitt första chefsjobb i Uppsala fick jag en mentor, och en handledning ingick i att jag fick tjänsten. Kriminalvården har hela min resa varit bra på att se mig och stötta mig, det är därför jag är där jag är idag. VAD ÄR DET SOM GÖR KRIMINALVÅRDEN TILL EN BRA ARBETSGIVARE?
31