En kärleksförklaring till omsorgen

KULTUR Stanna upp i mötet, lyssna in den gamla människan och du ska bli rikligt belönad. Det säger undersköterskan Anki Sehlstedt som skrivit en bok om sina 40 år i äldreomsorgen.

Text: Karin Södergren

– Jag vill lyfta fram det positiva i äldreomsorgen, det genuina man får av mötet med de äldre. Det som ger perspektiv på vår samtid och hjälper oss att se och förstå vårt eget inre.

Anki Sehlstedt är född i en by i Jämtland men har jobbat och bott länge i Göteborg. Redan tidigt fick hon för vana att skriva ner tankar och reflektioner från sina arbetsdagar i äldreomsorgen. Det som berört och det som varit svårt, allt skrevs ner och blev ibland till dikter.

– Det var ju bara för byrålådan. Men så småningom började jag lägga ut mina texter på Facebook och fick många positiva reak tioner.

Efter hand väcktes idén om att samla berättelserna i en bok. I Åldrandets poesi (Lassbo förlag) får vi möta Elin som tittar på skidtävningar i dagrummet och minns sin Folke, demenssjuka Marcus som knappt kan formu lera ord men ändå får fram en vacker kärleksförklaring, Josefina som hela sitt liv längtat efter en kvinna i sin famn och många, många fler.

Boken kom till efter många års skrivande för byrålådan.

Boken växlar mellan finstämd poesi och konkreta beskrivningar om hur man kan stötta en skör medmänniska. Men läsaren får också ta del av Anki Sehlstedts egen livsresa, från kaosartad ungdom till en stor förtröstan vid 64 års ålder: ”Jag har ju allt jag behöver – ett arbete som jag trivs så gott med och som fyller mig med kvalitet, lust, inspiration, glädje och en känsla av att verkligen vara behövd. Jag är intresserad av människor och får möta dem i närhet och förtroende varje dag. Det är en ynnest.”

Ditt engagemang lyser starkt, du beskriver flera dödsögonblick med stor närvaro. Hur orkar du?

– Därför att jag får så mycket tillbaka!

Men Anki Sehlstedt berättar också om en gräns hon nådde för många år sedan när hon gick in i väggen och blev långtidssjukskriven. När hon sedan började jobba igen bestämde hon sig för att sluta stressa på jobbet.

– Varje gång jag satte nyckeln i låset hemma hos någon tog jag några djupa andetag och påminde mig själv om att ta det lugnt. Det hjälpte. När jag däremot hade stressat och försökt att vara alla till lags stal det mer tid!

Anki Sehlstedt kallar det för sin egen forskning. Slutsatsen hon drar är att stress slukar tid.

– Jag hade ingen aning om att det var så. Men jag har gjort egna mätningar, så jag vet att det stämmer.

Genom åren har hon ofta blivit trött på kollegor som bara sitter i personalrummet och klagar över stressen och hur eländigt allting är.

– Då är det bättre att agera och gå till sin chef. Varenda chef vill ha en bra verksamhet, det får man inte glömma. Att få feedback från medarbetarna är nödvändigt för att kunna komma vidare.