”Vi vet att våra tips fungerar”

Skaparna bakom podden Demensdialogen tror på lärande i vardagen. De vänder sig till alla – chefer, personal, anhöriga och personer med demens. Efter 60 avsnitt står idéerna fortfarande på kö.

De har precis grottat ner sig i ämnet sex bland äldre – behov av ensamsex och sex mellan personer på ett boende – och hur personal och anhöriga kan förhålla sig till det. Trettio intressanta minuter av podden ”Demensdialogen” har förflutit. Det avspända samtalet som följer känns typiskt för de två omsorgsveteranerna Liselotte Björk och Kerstin

Angvik: – Nej, du, Kerstin, du sa något om kaffe förut? Ska vi ta det nu?

Demensdialogen var tidig med att ha en bred målgrupp: personer med demens, anhöriga och personal. Efter nära 60 avsnitt är ämnesvalet fortfarande outtömligt: Hur hanterar man oro för nästa fas i sjukdomen?

En boende som skriker oavbrutet och samtidigt påverkar andra i omgivningen? Eller en anhörig vars sorg fastnat i aggression gentemot personalen?

– Det kommer hela tiden nya medarbetare, nya anhöriga och inte minst nya personer som drabbas av kognitiv sjukdom, säger Kerstin Angvik. Tilltalet kan pendla mellan olika program, men vitsen är ju att prata så att alla förstår. Och att de personer med demens som lyssnar alltid ska känna att vi för deras talan, även när vi pratar om dem.

Effekten av att lyfta det som ofta

Liselotte Björk

Ålder: 64 år. Bor: I Stockholm.

Jobb: Förbundsordförande i Demensförbundet sedan våren 2022.

Tidigare arbete i urval: Undersköterska i långvård, på IVA, äldreboende och dagverksamhet. Tog fram kompetensprogram Demensakademin för Vardaga.

Utbildning: Undersköterskeexamen. Studier i psykogeriatrik vid Hälsohögskolan i Jönköping. Fortbildningar i samtalsmetodik, Studio III-tränare (i lågaffektivt bemötande) m m.

kallas ”tyst kunskap” via vardagsnära exempel är slående. Det är på golvet alla utmaningar och beteenden måste lösas. Och där befinner sig främst de som brukat komma sist i vårdhierarkin – undersköterskor, närstående och de demensdrabbade själva, menar Liselotte Björk:

– Jag har otaliga exempel från kurser jag hållit för anhöriga och vårdpersonal under åren där deltagare har sagt: ”Det är precis det här jag behöver! Föreläsningar om vad som händer i hjärnans synapser hjälper inte mig att få mamma att flytta till ett boende eller att som personal få en person att sätta sig på toaletten.”

Även chefer välkomnas som lyssnare:

– Arbetsledare behöver också fylla på sin kunskap för att kunna utveckla verksamheten och inspirera medarbetare. Vi vet ställen där hela personalgrupper har lyssnat på enstaka poddavsnitt tillsammans och sedan diskuterat: ”Vad tycker vi om det här? Gör vi så?”

Tillsammans har Kerstin Angvik och

Liselotte Björk nästan 100 års yrkeserfarenhet från äldreomsorgen. I dag arbetar Kerstin Angvik med råd och stöd på Demenscenter i Linköping. Liselotte Björk är sedan i våras förbundsordförande för Demensförbundet, baserat i Stockholm. Drivet har de gemensamt. Och lusten att prata jobb.

– Det var en av anledningarna till att vi startade podden, säger Kerstin Angvik. Ända sedan vi möttes på ett äldreboende i Linköping i slutet av 1980-talet har vi haft ett kreativt samarbete. Vi har diskuterat allt, hela tiden: Hur kan vi göra det här bättre?

I början på 1990-talet sökte de sig båda till en dagverksamhet, där deras idéer fick blomma. De startade en kör, en trädgårdsgrupp, satte upp teaterföreställningar …

I ett lyckat gifte mellan ”beprövad erfarenhet” och forskarvärlden deltog de i ett Fou-projekt* vid Linköpings universitet. Via det så kallade Lärcenter fortbildade sedan Liselotte Björk och Kerstin Angvik tillsammans med två andra undersköterskor nära 900 kollegor under tre års tid. En del av fortbildningen var i form av handledning för personal på olika boenden i kommunen.

Dessutom arbetade de vidare i dagverksamheten. Utöver att ägna sig åt daggästerna insåg de efter ett tag att de tillbringade alltmer tid i telefon med anhöriga, som förtvivlat sökte stöd och kunskap för att hantera sin nya roll i livet. Så föddes idén att starta studiecirklar för anhöriga på kvällstid.

– Vi insåg att vi – just för att vi lärde känna de här personerna med demens så väl via dagverksamheten och utifrån vår kunskap och erfarenhet – kunde ge konkreta, individanpassade tips och råd till de anhöriga. Det fanns såklart också ett stort behov av att prata om alla känslor som en kognitiv sjukdom väcker. Efter en tid med studiecirklarna märkte vi hur de där telefonsamtalen till oss på dagtid minskade.

En gång – och efter önskan från en av daggästerna – åkte dagverksamheten till Stockholm. Vid kvällens restaurangbesök reste sig Liselotte Björk upp och adresserade servitrisen: ”Du ska veta att flera av oss har demenssjukdom. Nu hänger det på dig att du kommer ihåg vad alla har beställt, för vi kommer inte att göra det.”

– Det blev så bra och avdramatiserat. Ingen i gruppen behövde oroa sig för att göra fel. Och det roliga var att servitrisen, som verkligen tog uppgiften på allvar, talade särskilt tydligt när hon serverade en kollega.

För varje ny idé fick de understöd av verksamhetschefen.

– Det är viktigt att ha en chef som fångar upp ens idéer och skapar förutsättningar för att man ska kunna genomföra dem, säger Kerstin Angvik. Hon brukade säga till andra: ”Ja, jag är deras chef, men det är nog mer de som driver mig.”

Kanske bidrog också platsen – Lin- köping – till en del av deras idéer och stödet uppifrån. Det var i grannstaden Motala som läkaren Barbro Beck-Friis – pionjär inom svensk äldreomsorg – startade den så kallade Motala-modellen redan 1976, där personer med demens kunde få palliativ vård i hemmet i stället för att ligga i åtta-sal på långvården. Några år senare var hon också medgrundare till Stiftelsen Silviahemmet och rektor för den första utbildningen av demensspecialiserade undersköterskor, Silviasystrar.

I dag hyser Linköpings universitet både tvärvetenskaplig forskning om äldre och åldrande och Centrum för demensforskning (Ceder), som särskilt

Kerstin Angvik

Ålder: 58 år.

Bor: I Gammakil utanför Linköping.

Jobb: Specialistundersköterska vid Demenscenter i Linköpings kommun.

Tidigare arbeten i urval: Långvård, äldreboende, dagverksamhet. Ledamot samt vice ordförande i Demensförbundet.

Utbildning: Undersköterskeexamen. Demensutbildning Linköpings universitet. Folkhögskole- och fortbildningar i validation, samtalsmetodik m m.

och omsorg inte ser till att ha det som en regelbunden vana kommer vi att ha personer med kognitiv sjukdom som mår dåligt, anhöriga som mår dåligt och personal som slutar för att de inte orkar längre. De chefer som förstår det här, och som gör reflektion obligatoriskt för alla medarbetare, kommer att få så mycket tillbaka.

Den personcentrerade kulturen bör även prägla ledarskapet på alla nivåer, hävdar de.

– Pratar chefen med lika respektfull ton till personal, anhöriga och personer med demens? I grunden handlar det om att bygga en kultur för att klara äldreomsorgens uppdrag – att ta hand om människor i kris.

”Vi

Som undersköterskor har vi så länge varit nära de sjuka och deras anhöriga, det är utifrån de erfarenheterna vi vill skapa förändring.” vill lyfta fram erfarenheter och synpunkter från personer med demens. Även Linköpings kommun gör just nu – med hjälp av statliga medel – särskilda projekt kring hur äldreomsorgen kan förbättras. Ett är enkätundersökningen på tema ”Får ni anhöriga det stöd ni har behov av – eller det vi tror att ni behöver?” En liknande fråga ställs till personer med demens.

– Vi vet ju att det redan vid diagnos behövs mycket mer stöd till både drabbade och deras anhöriga, säger Kerstin Angvik. Och att det finns stort behov av någon typ av träffpunkter innan det är dags för dagverksamhet. Men vad är det vi inte vet?

I väntan på revolutionerande mediciner är demens ännu en kronisk sjukdom, en sorg och en början på slutet av livet. Att våga lyfta också det svåra med drabbade och anhöriga är en av Kerstin Angviks och Liselotte Björks käpphästar.

– Jag har genom åren arbetat på ställen där kollegor har sagt: ”Sch, prata inte om det, då blir hon bara ledsen”, säger Liselotte Björk. Men om man inte ens får prata om sin demenssjukdom på ett äldreboende eller dagverksamhet, var ska man då få prata om det?

– Vår erfarenhet är tvärtom att drabbade blir tacksamma för att någon talar öppet även om det svåra. Många demensdrabbade oroar sig till exempel mycket för hur sjukdomen påverkar deras anhöriga. Här har undersköterskor en jätteviktig roll i att fånga upp sådana tankar.

I takt med ny, spännande forskning och det statliga kravet på en personcentrerad omvårdnad för personer med demens ökar kraven på undersköterskornas kompetens. Nyfikenhet är ett nödvändigt arbetsredskap för att närma sig en människa, särskilt en som har svårt med orden, menar Liselotte Björk. Liksom empati.

– Nyfikenheten måste man ha, sedan kan man träna på själva mötet. Jag talade en gång med en personal på ett äldreboende i Linköping, där Saab är en stor arbetsplats, som sa sig ”inte vara intresserad av att prata om Saab” med en manlig boende. Då har man inte förstått uppdraget.

– Empati borde man få träna på i undersköterskeutbildningen och själv få uppleva: ”Hur känns det när någon lyssnar på mig, på riktigt?”

Den viktiga reflektionen måste sedan fortsatt finnas – obligatorisk och regelbunden – på arbetsplatsen.

– Visst, att avsätta tid till reflektion kostar pengar, men om vi inom vård

– Det är också vad vi vill bidra till med vår podd genom att förmedla: ”Vi vet hur utmanande ni har det, och att ni redan gör så mycket bra. Nu fokuserar vi på hur vi tillsammans kan göra det ännu lite bättre.”

* Läs mer om FoU-projektet ”L ärcenter f ör en god demensvård – Ett FoU-projekt f ör att utveckla en lokal kompetensutvecklingsenhet inom demensvården i Linköpings kommun”. docplayer.se/317117-Larcenter-foren-god-demensvard.html

Podden Demensdialogen

https://demensdialogen. podbean.com

Startade 2018. Görs ideellt och på fritiden av Kerstin Angvik & Liselotte Björk.

Efter varje avsnitt lägger de upp sammanfattande, konkreta tips på Facebook facebook.com/ demensdialogen och Instagram instagram.com/demensdialogen.

Fem avsnitt att börja med

Tankar om hur man skapar en bra situation vid dusch (avsnitt 9)

Flytt till säbo (avsnitt 21)

Bekräftande samtal (avsnitt 24)

Besvärlig anhörig (avsnitt 53)

För nyinsjuknade i demens (56)