Porträtt Jon Henrik Fjällgren
”Jojken är ett sätt att få ur mig mina känslor” Jon Henrik Fjällgren har alltid gått sin egen väg. Gjort det han själv tror på. Det har kostat på. Men samtidigt har han aldrig haft något annat val. AV ANNA-MARIA STAWREBERG FOTO: MARIA ÖSTLIN
JON HENRIK Fjällgren höjer volymen på bilstereon samtidigt som han mer eller mindre sladdar fram över grusvägen som slingrar sig över fjället. I baksätet sitter hans bästa vän och arbetskamrat, hunden Ranne, och väntar ivrigt på dagens första arbetspass. Ur högtalarna strömmar tonerna av Jon Henriks senaste jojk. Högt, klart och innerligt. Det är som om något inombords sätts i svängning. Kanske är det själen som berörs. Det är åtminstone så Jon Henrik förklarar känslorna som uppstår. Det är svårt att hålla sig oberörd inför en jojk. – Jojken står för alla ting. Allt levande. Man kan jojka glädje och man kan jojka sorg. Den finaste gåvan man kan få, det är att någon skriver en jojk till en, säger Jon Henrik. Då, 2014, när han var 27 och fick juryn i Talang att brista i tårar genom sin Daniels jojk, en hyllningssång till nära vännen Daniel som några år tidigare begått självmord, vann han svenska folkets hjärtan. – För oss samer betyder jojken allt. Den står för allt levande och är ett sätt för mig att få ur mig mina känslor. Vi samer är nämligen ganska
14
20am321_portrett_jon_henrik_21582.indd 14
”När jag får komma ut i naturen, sitta vid en tjärn och tända en eld blir jag lugn. Då kan jag samla tankarna och få perspektiv på tillvaron.” dåliga på att prata känslor, säger Jon Henrik allvarligt. HAN SVÄNGER in på en nästan igenvuxen
skogsväg. Framför oss breder hagar ut sig. Hit kommer renarna innan det är dags för vinterbete. Här skiljs de som ska slaktas från de som ska leva vidare ytterligare några år, och här märks de nya kalvarna i öronen med renägarnas unika märkning. Jon Henrik visar runt. Lagar en del av stängslet som omgärdar platsen. Pekar mot slakteriet nedanför backen som alla renägare i samebyn delar. Visar ut över vidderna och
försöker förklara varför han aldrig kommer att flytta från Härjedalen. – När jag får komma ut i naturen, sitta vid en tjärn och tända en eld blir jag lugn. Då kan jag samla tankarna och få perspektiv på tillvaron. Då är det som om jag påminns om vad som är viktigt här i livet. HAN GER ett allvarligt intryck. Då och då tränger ett hastigt leende fram, men lika snabbt som det kommit försvinner det. Han är en gammal själ i en 33-årig kropp. En person som upplevt mycket, som vågar stanna i de svåra känslorna och som har modet att vara annorlunda. – Jag lärde känna Maret när jag under en period bodde på SANKS, ett samiskt behandlingshem i Norge för personer som lider av psykisk ohälsa. Maret skrev till mig på Facebook, och efter ett tag bestämde vi oss för att träffas, berättar Jon Henrik. Han minns första gången han klev in hemma hos familjen Nystad i den nordnorska samebyn där Maret bodde. En bullrig och stor familj där han direkt kände sig välkommen, om än lite omtumlad. Jon Henrik, som nyligen slagit igenom, hade
April 2020
2020-03-20 10:15:57
