Porträtt: Jon Henrik

”Jojken är ett sätt att få ur mig mina känslor”

Jon Henrik Fjällgren har alltid gått sin egen väg. Gjort det han själv tror på. Det har kostat på. Men samtidigt har han aldrig haft något annat val.

AV ANNA-MARIA STAWREBERG FOTO: MARIA ÖSTLIN

JON HENRIK Fjällgren höjer volymen på bilstereon samtidigt som han mer eller mindre sladdar fram över grusvägen som slingrar sig över fjället. I baksätet sitter hans bästa vän och arbetskamrat, hunden Ranne, och väntar ivrigt på dagens första arbetspass.

Ur högtalarna strömmar tonerna av Jon Henriks senaste jojk. Högt, klart och innerligt. Det är som om något inombords sätts i svängning.

Kanske är det själen som berörs. Det är åtminstone så Jon Henrik förklarar känslorna som uppstår. Det är svårt att hålla sig oberörd inför en jojk.

– Jojken står för alla ting. Allt levande. Man kan jojka glädje och man kan jojka sorg. Den finaste gåvan man kan få, det är att någon skriver en jojk till en, säger Jon Henrik.

Då, 2014, när han var 27 och fick juryn i Talang att brista i tårar genom sin Daniels jojk, en hyllningssång till nära vännen Daniel som några år tidigare begått självmord, vann han svenska folkets hjärtan.

– För oss samer betyder jojken allt. Den står för allt levande och är ett sätt för mig att få ur mig mina känslor. Vi samer är nämligen ganska

”När jag får komma ut i naturen, sitta vid en tjärn och tända en eld blir jag lugn. Då kan jag samla tankarna och få perspektiv på tillvaron.”

dåliga på att prata känslor, säger Jon Henrik allvarligt.

HAN SVÄNGER in på en nästan igenvuxen skogsväg. Framför oss breder hagar ut sig. Hit kommer renarna innan det är dags för vinterbete. Här skiljs de som ska slaktas från de som ska leva vidare ytterligare några år, och här märks de nya kalvarna i öronen med renägarnas unika märkning.

Jon Henrik visar runt. Lagar en del av stängslet som omgärdar platsen. Pekar mot slakteriet nedanför backen som alla renägare i samebyn delar. Visar ut över vidderna och försöker förklara varför han aldrig kommer att flytta från Härjedalen.

– När jag får komma ut i naturen, sitta vid en tjärn och tända en eld blir jag lugn. Då kan jag samla tankarna och få perspektiv på tillvaron. Då är det som om jag påminns om vad som är viktigt här i livet.

HAN GER ett allvarligt intryck. Då och då tränger ett hastigt leende fram, men lika snabbt som det kommit försvinner det. Han är en gammal själ i en 33-årig kropp. En person som upplevt mycket, som vågar stanna i de svåra känslorna och som har modet att vara annorlunda.

– Jag lärde känna Maret när jag under en period bodde på SANKS, ett samiskt behandlingshem i Norge för personer som lider av psykisk ohälsa. Maret skrev till mig på Facebook, och efter ett tag bestämde vi oss för att träffas, berättar Jon Henrik.

Han minns första gången han klev in hemma hos familjen Nystad i den nordnorska samebyn där Maret bodde. En bullrig och stor familj där han direkt kände sig välkommen, om än lite omtumlad.

Jon Henrik, som nyligen slagit igenom, hade

precis diagnosticerats med posttraumatiskt stressyndrom och depression. Han hade avslutat en lång turné omgärdad av stor uppmärksamhet. Haft dagliga ångestattacker, men lyckats genomföra alla sina framträdanden. Han har i flera intervjuer berättat att han levt under konstant stress sedan barndomen. Att han varken passat in i skolan eller i samebyn, att han varit annorlunda från den dag han landade i Sverige.

– Men jag är den jag är. Många jag träffar försöker förställa sig. Jag ser ingen poäng i att vara någon annan, även om det har gjort att jag ibland har råkat illa ut och blivit rejält mobbad i skolan.

Jon Henrik är adopterad från Colombia, och när han växte upp hörde han dagligen glåpord som ”neger” eller ”indianen”.

1

SORGEN, RÄDSLAN och ångesten stängde han in inom sig. På fjället bland renarna kunde han koppla av.

– Jag vet inte hur många nätter jag tillbringat på fjället. Att vara renskötare är hårt arbete, men det är värt allt. Ibland tänker jag att jag är mer ren än människa. Deras lugn gör mig lugn. När jag tittar in i deras ögon, hör deras andetag och hör deras klövar mot snön, då försvinner all stress och all oro, förklarar Jon Henrik.

Men inför Maret vågade han vara sig själv. Under en av deras första träffar gick de på bio. Där brast allt och Jon Henrik minns att han grät sig igenom hela filmen.

– Så om Maret trott att hon träffat någon samisk machoman förstod hon ganska snart att hon hade fel, säger Jon Henrik med ett snett leende.

Det blev början på ett långt och kärleksfullt förhållande. När vi ses tar Jon Henrik och Maret emot det lilla hus paret lånar av hans föräldrar. Huset, där farmodern tidigare bott, ligger i Mittådalens sameby i Härjedalen, mitt emellan en dånande fors och föräldrarnas souvenirbutik. DE HAR satt på kaffe och lagt fram renfärs till lunchen på tining. På köksbordet brinner ett stearinljus. Ranne ligger och sover under köksbordet. Familjens nytillskott, huskyvalpen Arrú, har däremot lite svårare att komma till ro, snor runt och vill leka.

– Arrú var Marets idé. Hon ville prompt ha en hund, förklarar Jon Henrik, och ser inte helt missnöjd ut.

Här i samebyn har Jon Henrik bott sedan han var barn. Visserligen är han född utomlands, i storstaden Cali i Colombia, men sedan han adopterades av mamma Ulla och pappa Jan som baby, har han ogärna lämnat hemtrakterna. – Nej, varför skulle jag det? Här finns allt jag behöver. Här har jag naturen och här har jag renarna, säger Jon Henrik. TROTS ATT han slagit igenom stort, ser han sig själv främst som renskötare.

Hans farfar var renskötare. Pappa Jan likaså. Att Jon Henrik skulle ta över var underförstått, och aldrig något som ens diskuterats. Han började vara med sin pappa och de andra renskötarna redan som mycket liten.

Att enbart satsa på artistkarriären är inget alternativ. Inte heller att vara enbart renägare. Som det är nu får han lite av varje, och Jon Henrik trivs med kontrasterna.

Han säger att han varit andlig så länge han kan minnas, och för honom är jojken ett sätt att uppleva en kontakt med det andliga.

– Förr hade samer trolltrummor, jojk och vissa andliga ritualer. Sedan tvingades vi bli kristna och övergav både jojk och trolltrummor. För oss samer har naturen alltid betytt mycket. Det är den vi lever av och därför vördar vi den, säger han enkelt.

När Svenska kyrkan i mars 2001 arrangerade en försoningsgudstjänst i sydsamiska Undersåkers kyrka talades det både sydsamiska och jojkades. Biskopen i Härnösand bad officiellt om ursäkt för övergrepp i kyrkans namn, men ”Jag vet inte hur många nätter jag tillbringat på fjället. Att vara renskötare är hårt arbete, men det är värt allt. Ibland tänker jag att jag är mer ren än människa.” Född:Den 26 april 1987. Familj:Sambon Maret Nystad, 28 år. Gör:Är renskötare och musiker. Bor:Mittådalens sameby i Härjedalen. Drömmer om:Att fortsätta med musiken och renarna. Jon Henrik planerar även att hålla föreläsningar mot mobbning. Tillsammans med Maret vill Jon Henrik starta eget inom turistnäringen, där de kan föra det samiska kulturarvet vidare. JON HENRIK FJÄLLGREN

1. Här trivs Jon Henrik Fjällgren som bäst – med sin arbetskamrat hunden Ranne vid en eld i skogen.

2. Tillsammans med sambon Maret bor Jon-Henrik i sin farmors gamla hus i Mittåda- lens sameby. Han har bott i byn sedan han var barn.

3. Jon-Henrik och Maret i traditionella samiska dräkter tillsammans med sina hundar. Valpen Arrú är nytillskottet.

3

bad också om förlåtelse för att kyrkan varit passiv när samer behandlats illa.

NÄSTAN EXAKT 14 år senare gjorde den då 14-årige Jon Henrik sitt första officiella fram- trädande i en annan kyrka, Funäsdalens kyrka, knappt 30 mil därifrån. I publiken satt kunga- paret, och Jon Henrik insåg den dagen att han aldrig skulle överge musiken.

Ändå kommer han inte från något musika- liskt hem. Varken föräldrarna eller syskonen har spelat instrument eller sjungit. Att han var musikalisk upptäcktes av pedagogerna på förskolan.

– Jojkandet bara kom till mig en dag, och är egentligen inget jag lärt mig. Tv-programmet Talang blev hans stora ge- nombrott. Sedan dess har han, vid sidan om re- narna, komponerat nya låtar och gjort turnéer. De senaste åren har han engagerat sig mycket i kampen mot mobbning, bland annat genom organisationen Orange Day MC.

– Om jag kan hjälpa en enda individ genom att berätta om mina erfarenheter har jag gjort stor nytta. Jag önskar ingen samma barndom som jag har haft, men jag vill samtidigt visa att det går att komma ut på andra sidan och få ett liv som är värt att leva.