Snälla hjältar 2022

Skrivtävlingen Snälla hjältar 2022 riktade sig till studerande vid andra stadiet. Uppgiften gick ut på att skriva en skönlitterär text baserad på Johanna Holmströms novell Barnträdgården. Sammanlagt 68 bidrag kom in, av vilka fyra vinnare och sex hedersomnämnande valdes ut.

Från juryns sida gav vi följande övergripande kommentar: Årets upplaga av Snälla hjältar lockade studerande på andra stadiet att väcka fantasin och utforska hur empati eller avsaknad av empati kan skaka om en människas världssyn under svåra förhållanden. Sammanlagt kom det in 68 bidrag, och den regionala spridningen var stor. Bidragen höll en hög nivå, och de visade på en språklig och kreativ mognad. Värt att nämna är dock att den överlägsna majoriteten av bidragen var skrivna av flickor. I skrivtävlingar som handlar om att argumentera och att uttrycka egna åsikter brukar könsfördelningen vara jämnare, och vi i juryn vill uppmana alla att också skriva kreativt. Genom att läsa och skriva skönlitterära texter kan vi utforska alla möjliga olika aspekter av vad det är att vara människa. På samma gång utvecklas också vi till empatiska medmänniskor.

Nedan kan du läsa utdrag ur de fyra vinnartexterna, samt juryns motiveringar. Texterna kan hittas via SFV:s hemsida.

Att gråta med ett leende av Simeon Fors från Topeliusgymnasiet i Nykarleby

När Julia kom fram kunde hon se att det var en flicka som låg på rygg delvis täckt av sin mamma. Julia antog att det var hennes mamma, eftersom kvinnans vänstra hand vilade på flickans huvud som om hon velat stryka hennes hår. Julia hängde sitt gevär över axeln och flyttade undan kvinnan från barnet. Hon kunde nu se att flickan var träffad i ena axeln och högt uppe på låret. Hennes mamma måste ha burit på henne, samma skott som träffat henne hade åkt rakt igenom och träffat dottern. Flickan låg nu och kippade efter andan. Hon var alldeles vit i ansiktet av blodförlust. Hon kommer dö när som helst tänkte Julia. Hon ställde sig bredvid flickan och kunde inte låta bli att iaktta hennes ansikte. Julia gissade att flickan var något år yngre än hon själv varit året hon kom till Barnträdgården. Flickan verkade stirra ut i fjärran men när hon märkte att Julia tittade försökte hon fixera blicken på henne. Julia visste inte om flickan kunde se hennes ögon genom skyddsmaskens glas. Hon mötte flickans ögon och det kändes som om de såg varandra. Flickan drog efter andan och började ge ifrån sig små kvidande ljud, tårar bröt fram i hennes ögonvrår och började rinna ner längs tinningarna. Julia blev tom inombords, hon kunde inte tänka, med ens välde en panik upp i hennes bröst och händerna knöts krampaktigt. Hon kunde inte röra sig. Sluta se på mig tänkte Julia, men själv kunde hon inte sluta att titta ner i flickans ögon.

Juryns motivering

Att gråta med ett leende är skriven i ett svep. Kikarsiktet fångar in personer i olika åldrar och generationer, skribenten lever sig in i både barns och föräldrars position och hur man kan växla ståndpunkt. Miljön i berättelsen målas fram med beskrivande ljud. Personerna och relationerna fångas med en tankfull, nästan meditativ precision.

Novellen visar på en självständig läsning av Johanna Holmströms novell Barnträdgården. Skribenten förmedlar känslan av hopplöshet, grymhet och att förlora sig själv. Det öppna slutet visar hur eleven vågar lita på både sig själv och på läsaren.

En människa av Ester Lillhannus från Katedralskolan i Åbo

Tryggheten i automatgeväret över axeln var konstant, hon var lika hemma här som någon annanstans. Samma rutiner och samma sysslor. Skillnaden var att hon nu behövde skydda kroppen från sol eller kyla ibland, tills klimatanläggningen kunde startas. Och att de andra var närmare.

De var inte lika många, men ibland kunde de komma ända fram till stängslet. Några hade försökt komma över, men ingen hade lyckats. Hon och hennes kamrater var alltid där med vapnen redo, och det var ju barnsligt lätt att bara hindra dem.

Just den dagen var hon utanför stängslet, på en av räderna för att eskortera en materielleverans till bygget. Leveransen kom på ett av magnet-tågen som flöt fram över den nylagda banan. Rälsen gick inte ännu hela vägen till staden, så de måste transportera lasten med svävare sista biten. Vid lastningen var svävarna och varorna utsatta, och mycket riktigt kom det ett anfall.

Så nära de andra hade Henna aldrig varit. De dök upp ur den till synes döda omgivningen och rusade i desperata vågor mot tåget. Hon blinkade inte när den första rekylen kändes i axeln. Hennes tankar var fullständigt släta när hon siktade och sköt. Men inte i tid.

En av dem knuffade till henne så att hon tappade balansen. Och plötsligt var hon omgiven av ett hav av stinkande, smutsiga kroppar som desperat försökte ta sig till utrustningen. Om de inte var verkliga, så varför gjorde då slagen och sparkarna mot henne så ont?

Juryns motivering

Skribenten uttrycker sig med ett moget språk och bygger upp en trovärdig och fängslande berättelse. Intrigen målas upp med noggranna detaljer och en stil som gör berättelsen levande för läsaren. Det finns en tydlig koppling till Holmströms novell, men skribenten har lyckats skapa en egen historia med en stark och säker röst. Empati står i en central roll i berättelsen, och skribenten låter protagonisten uppleva stora känslor utan att skygga för det mörka inom människan. Det finns spår av en retorik som har präglat världshistorien och blir allt mer aktuell igen i samhällsdebatten: Vad händer om vi slutar se på andra som likvärdiga människor?

En maskins börda av Jessica Rehn från Steinergymnasiet i Helsingfors

Julia är medveten om möjligheten framför henne. Rakt i ansiktet. Hon byter vikten från ena foten till den andra, vinklar automatvapnet för att få den rätta ställningen.

Mannens ansikte vänds rakt mot muren, mot Julia. Hon kan se hans livrädda bleka ögon, men hon kan inte tyda känslan i dem, kan inte förstå varför han verkar brinna av styrka när han vänder sig tillbaka mot kvinnan på marken, och täcker hennes kropp med sin egen.

Julia stelnar. Hela hon, is. Men ändå slår hennes hjärta lika kvickt som vingarna på de fåglar som nu inte flyger mera.

Den skalliga mannens röst ekar plötsligt, kastas mellan väggarna i det ovala rummet de befinner sig i. Julia rätar på sig instinktivt. När hon inte ser igenom kikarsiktet kan hon inte urskilja annat än rörliga färger där nere. Hon vill hitta mannen och kvinnan i vimlet, men den nästa ordern tvingar hennes kropp att vända sig om och marschera tillbaka in i ledet, medan nästa barn tar plats vid vapnet.

Det ser så stort ut, tänker Julia. Hon känner sig vimmelkantig och svettig. Barnet verkar så litet där bredvid. Såg hon också ut på det viset?

Hon undrar om hon är sjuk. Hon kan inte sluta tänka på hur liten kvinnans kropp såg ut, avtecknad mot den smutsiga jorden. Hur mannen brett sig över henne, likt en snäcka över en pärla. Ett välplacerat skott, och hon hade kunnat döda dem båda två på samma gång.

Juryns motivering

En maskins börda är en effektiv, driven men också känsligt återgiven berättelse med avstamp i Johanna Holmströms novell Barnträdgården. Redan första meningen för in läsaren i Julias värld. Skribenten hanterar stumma handlingar och illamående medvetet, hon förmår formulera det som ligger bortom orden – men uppenbaras i det visuella, allt det vita, frånvaron av färg, den smutsiga jorden. Hon är lika träffsäker som de personer hon skriver fram.

Skribenten närmar sig pojken och Julia med empati. Det är skillnad mellan gråt och leende, mellan maskiner och barn –det förmedlar texten på ett övertygande och på slutet, lite överraskande sätt.

Syndafloden rann ur hennes

ögon av Anna Södergård från Katedralskolan i Åbo

Det kom nätter då Julia drömde. Först bara någon enstaka gång, kanske en natt inom ett intervall på flera veckor. Men sedan kom drömmarna allt oftare.

Hon drömde om att få ligga vaken intill ett slumrande ansikte och känna smaken av salta tårar. Bruna glaskulor med oändligt djup som tittade in i hennes ögon. Och sedan kom den natten då hon drömde om dem som hon i sin barndom kallat föräldrar. Hon kallade dem inte längre föräldrar. De hade varit själviska, det visste hon. Men i drömmen kände hon ett slags saknad av den värme som en gång funnits mellan henne och dem. En värme som aldrig skulle finnas mer.

Och sedan förändrades drömmarna. Hon hörde ljudet av avlossade skott, såg blödande människor framför sig, kände hur huvudet hölls kallt när skotten träffade kropp efter kropp. Drömmarna pinade henne. På morgnarna försökte hon sudda ut dem ur minnet.

Juryns motivering

Med en blick för detaljer, ett starkt och skönlitterärt språk, rik fantasi och en förmåga att från ett givet material komponera en fristående, självständig berättelse, sällar sig Syndafloden rann ur hennes ögon till vinnarna i tävlingen Snälla hjältar. I berättelsen finner vi Julia i en tid efter det svåra uppdrag hon fått av staden Abiogenesis, i en tillvaro där fåglarna, och med den också hoppet, har återvänt till världen. Skribenten har på ett imponerande sätt utnyttjat både stilistiska och konkreta element ur originalberättelsen, och använt dem för att knyta an till det givna materialet. I berättelsen genomgår Julia en förändring som ger upphov till nya insikter om vad livet som människa egentligen äger för mening.

Fakta om tävlingen Snälla hjältar 2022

• Tävlingen riktade sig till andra stadiets skolor.

• Det övergripande temat var empati.

• Tävlingen gick ut på att skriva en skönlitterär text baserad på Johanna Holmströms novell Barnträdgården

• De fyra studerande som vann fick en resa till Genève i april 2023. Du kan se bilder från detta på SVF:s kanaler.

• Tävlingen är en del av Read Hour, som arrangeras av Barnoch ungdomsstiftelsen.

• Arrangörer: SFV, Svenska modersmålslärarföreningen (SMLF), Barn- och ungdomsstiftelsen och Förlaget M.

• Tävlingsjuryn bestod av författaren Johanna Holmström, Christoffer Wärn från Svenska modersmålslärarföreningen i Finland och Barbro Enckell-Grimm från Läscentrum.

Bland papper och pennor, penslar och akvareller

Idag är mitt Arena-uppdrag det enda jag gör vid sidan av mitt jobb som skolgångshandledare. Det är med stor tillfredställelse som jag öppnar de olika dokumenten, kopierar innehållet och placerar ut raderna av text i varierande mängd spalter. Minst lika givande är det att skumma igenom texterna samtidigt som jag letar efter dubbla mellanslag eller bortsprungna bokstäver. Innehållet är nämligen alltid angeläget, välskrivet och intressant - så är ni ju också modersmålslärare. Det är inte utan stolthet som jag berättar om SMLF och Arena om jag får möjligheten.

Jag hade stora planer på att överträffa mig själv när det blev klart att jag skulle få delta med illustrationer för SMLFs uppdaterade visuella identitet. Jag gick så långt att jag köpte en begagnad, digital ritplatta för att kunna skapa något riktigt välpolerat. Min snart tio år gamla dator var inte imponerad och suckade och fräste lite väl olycksbådande när ritplattan kopplades i och jag insåg att det var bäst att hålla mig till säkrare kort.

Bland papper och pennor, penslar och akvareller är jag som mest bekväm. Det var inte heller helt tokigt att breda ut sig i ena änden av matsalsbordet medan femåringen kunde breda ut sig i den andra och på så vis kunna jobba sida vid sida, tillsammans med lite olika projekt: hon mest med katter och dinosaurier och jag mest med människor i olika konstellationer och variationer.

Det var en rolig utmaning att fundera på hur illustrationerna behövde fungera på ett digitalt underlag. En hemsida har inte samma konkreta avgränsning som ett fysiskt tidningsuppslag och därför måste illustrationen vara fullständig från alla håll - en avklippt arm kan se märklig ut om hela objektet är omringat av text istället för att pappersarket fysiskt klipper av illustrationen.

Illustrationerna för hemsidan är som klistermärken, de skall gå att klistra in var som helst och förhöja känslan eller informationen i texten. Välpolerat är förstås tjusigt men ritplattan ligger kvar i sin låda och jag gillar kontrasten mellan det strikt digitala och de mjuka mänskliga misstagen som bara uppstår då något är gjort för hand.

När SMLFs uppdaterade hemsida publiceras får illustrationerna liv och det är spännande att se slutresultatet.

"Får väldigt lärar-vibe av illustrationerna" kommenterar min syster. "Lärarvibbar var en del av målbilden" svarar jag henne och hoppas att även andra skall dela hennes upplevelse.

TEXT OCH BILD: AMANDA HELLING