”När man skriver får man bygga upp sin egen värld”

”Med förbluffande gehör för elvaåringens inre svärta och orkestrerad av Maria Sanns imponerande illustrationer, skildrar författaren skolvägraren. Jagberättelsen om

Nike Sylvia Irene tjänar som sköld och triumf för den läsare som vill men inte förmår gå till skolan.” Så formulerade sig juryn som å Svenska litteratursällskapets vägnar tilldelade Matilda Gyllenberg pris för hennes barnroman Hundra dagar hemma.

Den 12 april samlades ett gäng Smlf:are på ett virtuellt mo-café för att lyssna på Matilda Gyllenberg berätta om sina tankar gällande skrivande och sin nyaste bok, Hundra dagar hemma. Boken behandlar skolvägran och hemmasittare, men i form av ett detektivmysterium, och Gyllenberg berättade om processen bakom boken. Hon inledde ändå med att prata om tankar kring läsande och skrivande, eftersom hon (liksom vi) ville framhäva hur viktiga dessa processer och färdigheter är i människors liv.

Till vardags arbetar Gyllenberg som dramaturg för Yle, och tidigare arbetade hon som journalist, bland annat som skrivande journalist och nyhetsuppläsare.

Ännu kan vi höra hennes röst om man följer med Slotts- balen under självständighetsdagsfirandet. De journalistiska erfarenheterna har gett henne mycket, och låg också bakom Hundra dagar hemma.

- Jag har inspirerats av att träffa många viktiga människor i min karriär, berättade Gyllenberg. Det mest inspirerande var ändå 2019, då jag fick klippa upp en låda som hade kommit från förlaget och hålla i den första egna boken, Det lungsjuka huset.

Gyllenberg berättade att hon signerade det första exemplaret, paketerade in det, och skickade det till sin tidigare modersmålslärare Marianne.

- Hon var en lärare som inte lät oss komma undan för enkelt, sade Gyllenberg. Hon kunde skriva ”Bättre kan du” om hon visste att vi kunde mer. När vi lyckades fanns det uppmuntrande och bekräftande ord längst ner i uppsatsen. Hon kunde också skriva in boktips, ofta sådana som utmanade oss.

Utgick från egna erfarenheter

Enligt Gyllenberg finns det väldigt lite forskning i Finland om hemmasittare. Det uppskattas att 7000 barn i Finland är hemmasittare, men det kan finnas väldigt olika orsaker som ligger bakom. Anledningen till att ämnet började intressera henne bottnade i hennes eget liv. Hon berättade att hon började se tecken på att hennes ena barn skulle kunna bli en av hemmasittarna, eftersom beteendet förändrades i början av lågstadiet. Han hamnade i slagsmål, och det kom Wilmameddelande efter Wilmameddelande.

- Dessa blev till slut som ett kvitto på att jag är en usel förälder, berättade Gyllenberg.

Hon tog hjälp av stödforum på nätet, och det var främst rikssvenska forum eftersom det inte talades så mycket om skolvägrare i Finland. Eftersom det inte fanns forskning började Gyllenberg själv undersöka detta. Hon kontaktade rektorer, lärare, föräldrar till hemmasittare och sådana som var hemmasittare.

- Det fanns många fördomar mot hemmasittare och deras familjer, sade Gyllenberg. Man kunde höra: ”Varför tvingar du inte bara dit barnet?” Det är ju det första man försöker, men vad gör man sedan?

Enligt Gyllenberg finns den en uppfattning om att hemmasittare blir curlade och att det skulle vara en av orsakerna till skolvägran.

- Första gången det talades om ämnet i medierna var i Japan på 90-talet. Om vi tänker på den japanska kulturen kan vi konstatera att det knappast handlar om söndercurlade barn, menade Gyllenberg. Det finns alltså något annat som ligger bakom.

Oron över sitt eget barn gjorde att Gyllenberg använde sig av sin journa-

Hon fungerade själv som en läsande och skrivande förebild då hon satt och arbetade med boken vid ett bord där barnen såg henne.

- Då ett kapitel var färdigt läste jag upp det för mina barn och de fick kommentera, sade Gyllenberg.

Den vanligaste kommentaren var ”Ja, helt bra, men borde vara mer spännande”. Gyllenberg beskrev att det här blev utmaningen: Boken handlar om något som inte händer, att man inte går till skolan. Hur får man in spänning i det? Svaret blev ett detektivmysterium.

Ville krossa fördomarna listiska bakgrund och började undersöka fenomenet för att reda ut vad hon kan göra för att förhindra att de skulle hamna i den situationen. När det var dags att skriva en andra bok var temat klart. Gyllenberg ville ge en röst till de barn som berörs av hemmasittande. Hon menade att de inte bjuds med i samhällsdebatten, de blir inte hörda.

I samband med skrivandet funderade hon också på läsning och hur man skriver ett verk som lockar barn till läsning.

- Jag undrade hur bokslukaråldern ser ut idag, vad är det som lockar? För att kunna svara på den frågan tog jag hjälp av mina egna barn, berättade Gyllenberg.

Bokens huvudperson Nike är bra i skolan, har en god vän, en resursstark familj och skolan försöker hjälpa. Trots det vill inte Nike gå till skolan. Gyllenberg berättade att hon ville visa att det inte är så som en del tror, att hemmasittare har det dåligt hemma, att de är ensamma eller att skolan inte gör något. I processen fick familjer till hemmasittare provläsa boken, och Gyllenberg berättade att responsen var att skolan inte alltid är så hjälpsam som den framställs i boken. Det kan ofta bli fel i kommunikationen.

- I boken ville jag måla upp en idealbild, berättade Gyllenberg. Det fanns tillräckliga resurser i skolan och Nike fick genast tid till skolpsykolog. Ändå var det inte det som var faktorerna som fick henne att återvända till skolan.

Något som Gyllenberg ville lyfta fram under mo-caféet var att det oftast slutar bra för alla.

- Hemmasittarna är som vinteräpplen. Det tar längre tid för dem att mogna, men om man ger dem tiden kan de bli godare än vanliga äpplen.

Gyllenberg berättade också att föräldrar kan uppleva det som hotande då skolan kontaktar barnskyddet. Hon menade att det beror på hur man ser på myndigheten: ett stöd eller ett bevis på att man har misslyckats?

Vad som får elever att återvända till skolan kan var väldigt olika saker. I boken fanns det två utlösande faktorer: en kille, och kompisen Mia som fick med sig Nike ut ur hemmet för att undersöka den anlagda branden i simhallen. Att få leka detektiv lockade Nike, och samtidigt löste det Gyllenbergs problem med att göra berättelsen mer spännande.

- För målgruppen 9–12-åringar är ”Hur ska det gå?”faktorn lockande, berättade Gyllenberg. Dessutom lyfte Maria Sanns illustrationer berättelsen. Gyllenberg tänkte också att titeln på boken är ett löfte om att det går bra, hemmasittandet tar slut. Hon sade att hon med boken inte ville göra ett inlägg i samhällsdebatten, utan den skrevs för underhållning. En viktig faktor för Gyllenberg var att språket i boken var finlandssvenskt, för att få representation.

- Förläggaren var först av annan åsikt, men jag gav mig inte, berättade Gyllenberg.

Skriv av dig

Mot slutet av mo-caféet gick Gyllenberg in på hur hon ser att problemet kunde åtgärdas. Det första hon lyfta fram var forskning, det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket finländsk forskning om hemmasittande ännu. Det här menade hon att behövs för att komma åt själva orsaken till hemmasittande, inte enbart vilka åtgärder man kan ta till för att få eleverna till skolan. Hon påpekade att det ofta handlar om någon form av ångest, men den kan bero på väldigt olika saker.

- Tänk er lågstadiet. Det är en kakofoni av ljud, människomängder och lukter. Där ska också de känsliga barnen vara, vilket kan vara utmanande, lyfte Gyllenberg fram. I högstadiet handlar det ofta om något kopplat till sociala kontakter, social fobi och en rädsla för att göra bort sig.

En metod Gyllenberg lyfte fram för att bota ångest var skrivande, både att skriva dagbok eller att skriva av sig. Genom att gestalta det man känner inom sig kan man försöka dämpa ångesten då man har satt ord på den. Det blir ett sätt att processera känslorna och synliggöra dem för sig själv.

- Jag hade själv så mycket jag ville säga om ämnet att jag var tvungen att få ut det, berättade Gyllenberg. Allt var förklätt i det förtrollande fiktiva filtret. När man skriver får man själv bygga upp sin värld som man vill.

Efter Gyllenbergs framförande var det dags för frågor. En fråga som ställdes var: ”Får Hundra dagar hemma en fortsättning?”

- Kanske, svarade Gyllenberg. Jag blev så förtjust i huvudpersonen Nike, jag vill veta hur det går när hon blir äldre. Alla som var på plats hoppas att den fortsättningen kommer. Hemmasittande och skolvägran är teman som tål att undersökas, såväl i forskning som i fiktion.