Ordförandeklubban är din, Amanda!

Att ideellt engagera sig i en styrelse är att ge av sin tid. Att tacka ja till en styrelsepost i Smlf är att ge än mer av sin tid, sitt engagemang och sin glöd för saken. Att få förtroendet som ordförande i Smlf är att växa som människa.

Fem år har passerat sedan jag en rätt sommarkvalmig majdag tog över ordförandeklubban efter Petra Bredenberg. Platsen var Helsingforsmarthornas klubblokal på Simonsgatan i Helsingfors. Tillställningen var avslappnad och vänskaplig. Inuti mig hamrade däremot manövern som ett kierkegaardskt språng ut i det okända. Samtidigt var jag i starkt behov av utmaningar, att ta nästa steg i min profession. Efter grattiskramar och lyckönskningar åkte jag hem till Österbotten med klubban i kappsäcken och fjärilar i magen.

Vi hann med ett storslaget MOforum på Hanaholmen våren 2019. Vi var den första ämneslärarföreningen som gick i Pride, Vasa i juni 2019. Vi fixade en #lärareföralla-flyer i regnbågsfärger. Styrelsen höll för det mesta skärmmöten, vi träffades kanske ett par gånger. Därefter släcktes Finland och världen ner. Jag har Smlfs nätmöten att tacka för att min övergång till distansundervisning var närmast odramatisk. Tack vare distansvåren 2020 blev distanskonceptet för Skrivande skola samma grej, bara i lite större format och med en annan publik. Rådet av en studerande “Netti, tänk att du poddar”, blev min ledstjärna. Att stiga in i nytt gör att vardagsvärvet berikas och utvidgas.

Under åren har vi trimmat styrelsens digitala rum på Google Drive. Verksamhetsåren ligger prydligt mappade, evenemang och upprop likaså. Anmälningsormulären blir allt snyggare. Vi har blivit bättre på distansevenemang; heldagsfortbildning för den grundläggande utbildningen, flertalet censorsmöten för gymnasielärarna, trivselkvällar, mo-caféer och nordspråksverksamhet kan läggas i vår erfarenhetskorg. Ifjol fick vi ett Instagramkonto. Under senaste årsmöte lanserades föreningens hemsida med nytt grafiskt utseende och smartare funktioner. Trots pandemin har skrivtävlingarna Argh? och Vad händer? rullat på. Vi gav också ut en antologi i samband med kolumntävlingens tioårsjubileum. När vi fick träffas igen, gick vi på teater, vimlade vi på Bokmässa, vandrade vi på Själö och förundrades över att vara på samma plats. Hur lyckades vi? Tack alla. Att planera och arrangera tar tid, massor med tid. Föreningens medlemmar ska inte tro att en ordförande ror hem det här ensam. Smlf är ett lagarbete. I ärlighetens namn händer grejer och postas innehåll som vi diskuterat men som jag inte helt följt upp. Och voilá! Där ligger de. Som ledare för det här initiativrika gänget tror jag på att gasa och bromsa, hålla dialogen öppen, ge beröm och uppmuntran, rentav en modighetsknuff i en utmanande riktning. När människor känner sig sedda och bekräftade föds mod och nya tankar. Då skapar vi nytt, då skapar vi som bäst.

Det har aldrig varit svårt att hitta nya hugade för styrelsearbetet, antalet jakande svar är fler än de nekande då jag ställt frågan. Det ser jag också som ett gott betyg. En ordförande ska däremot förstå att avgå i tid då kugghjulen fortfarande snurrar. Nu är den tiden kommen för mig.

Amanda, vår nya ordförande - klubban är din! Nu ska du göra ordförandeskapet till ditt, hitta dina vägar. Det är din tur att ta det klassiska språnget: “Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.” Och Amanda - du är inte ensam.

Lycka till alla nya! Mitt mest innerliga tack till Ann-Charlotte, Anu-Katja, Christoffer, Diana, Ellinor, Hajje, Heidi, Katrina, Lina, Lotta, Malin, Maria, Mindy, Nina, Sofia, Sofie & Sofie, Rofa för de här åren. Jag glömmer er aldrig.