Page 1

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 4 • 2013 • årgång 167 • 45 kr

Kapstaden Hennes sopberg får Sydafrika att växa 10 Här hjälps mammor och barn till ett tryggt liv 30 Internationell förebild i kampen mot hiv 36 Framtiden formas för den fria generationen 38


I regnbågens färger Bland husen längs kullerstensgatorna i stadsdelen Bo Kaap (”Ovanför Kapstaden”) är det lätt att känna historiens vingslag. När slaveriet upphörde på 1830-talet bosatte sig många av dem som hämtats som slavar från Malaysia och den övriga indonesiska övärlden här och man manifesterade sin frihet genom att måla sina hus. Idag är ett hus i Bo Kaap hårdvaluta och attraktiva boenden för den unga generationen med gott om pengar. Och med helt andra tankar på vad som är frihet.


”Motstånd och protest lönar sig” Vi går upp mot bron över järnvägen till Gugulethu, järnvägen som skiljer det ”färgade” området från det ”svarta” townshipet. Det är lördag. Vi är ett tjugotal,

Vi går för att delta i en begravning av en ung man som skjutits av polisen förra veckan, på en begravning. Det är så det håller på i Kapstaden 1985 – människors protester mot apartheidförtrycket möts av massivt våld från maktens sida. Varje helg begravning med hundratals, ja tusentals deltagare. Den skjutne mannens anhöriga vill att många präster finns med på begravningen för att visa på fredlighet. Vi stoppas och arresteras av polisen, mitt på bron. Alla förs till Manenbergs polisstation strax nedanför bron. Bara någon timme senare är detta en nyhet i usa. Det är pinsamt för makten. Vi förs till Wynberg domstol. En domare beslutar om borgen, vi släpps. Muslimerna betalar borgen. Under de timmar vi satt i Manenbergs polisstation började planerna på en ny protestmarsch. Till Pollsmoor, fängelset där Mandela sitter fängslad. Planerna finslipas, bland annat i vårt hem. Några veckor senare hålls marschen. Den har förbjudits av polisen, tusentals har slutit upp vid Athlone stadium. Polisen gör sjambokanfall (sjambok: läderpiska) mot folket, bland annat mot min fru Gunilla. Andra har samlats på en idrottsplats, marschen börjar där istället. ”Sätt präster, nunnor och imamer främst” säger en ledare – vi är fredliga. Stoppas av polisen. Tårgasanfall, mer sjamboks, ett fyrtiotal arresteras, bland annat jag, andra präster, en grupp nunnor och några imamer. Vi tas till Pollsmoor. Nu är makten arg. Vi kan inte släppas, vi är våldsamma, sägs det. Borgensförhandlingar i Wynberg domstol. Vi firar gemensam andakt i arresten i Wynberg, kristna och muslimer tillsammans. Efter fem dagar av ljugande polisbefäl, släpps vi mot borgen. Muslimerna betalar. Idag kan jag möta unga människor i skolor som aldrig har hört talas om apartheid – motstånd och protest lönar sig, förändring är faktiskt möjlig. per svensson

präster, imamer och Allan Boesak.

– Vi firar gemensam andakt i arresten i Wynberg, kristna och muslimer tillsammans.

Kyrkoherde, Lackalänga-Stävie församling Kontraktsprost, Rönnebergs kontrakt Utsänd av skm, Svenska kyrkans mission, i Kapstaden 1984–1987 och i Bloemfontein 1992–1994 Har arbetat i elcsa, Evangelical Lutheran Church in Southern Africa Suppleant i Lunds Missionssällskap

Missions uppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten. Långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga. Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

Uppdrag Mission www.uppdragmission.se Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap www.lundsmissionssallskap.se Ansvarig utgivare Samuel Rubenson Redaktör Marie Bosund Hedberg Media&Sånt S Promenaden 7B, 211 29 Malmö 0733-60 87 54 red@uppdragmission.se Redaktionsråd Ann Aldén, ordförande Lars Micael Adrian Mika Vähäkangas Grafisk form Anneli Dennersten Sjunde [form & kommunikation] AB Prenumeration www.uppdragmission.se pren@uppdragmission.se 0733-60 87 54 Annonser annons@uppdragmission.se 0704-81 80 85 Tryck Ljungbergs, Klippan 2013 ISSN 2001-0087


Kära läsare! I den tillväxt och utveckling som pågår i Sydafrika är Kapstaden en viktig skådeplats. Unga entreprenörer ser möjligheter att starta företag, universiteten fylls av studenter från olika länder och staden byter till en färggladare ton under tiden som man bygger bort det som påminner om apartheid. Hit kommer turisterna för att njuta av kulturen, naturen, maten, människorna och utsikten från Taffelberget. Sydafrika har flest antal hiv-smittade i världen och hiv/aids är den främsta dödsorsaken i landet trots att 80 procent av dem som smittats får bromsmediciner. Mäns våld mot kvinnor ökar och guideböckerna varnar för rån och överfall vid bankomaterna. Antalet analfabeter, framför allt på landsbygden, går fortfarande att räkna i tvåsiffriga procenttal. Vårt temanummer om Kapstaden är nedslag i några av dessa verkligheter. Möt människorna som är med och utvecklar det nya Sydafrika. Kapstaden är en av de fyra noder i världen som Lunds Missionssällskap stöder. (De andra är Jerusalem, Malmö och Hongkong.) Rent konkret handlar det om att sällskapet är med och finansierar en professur i ekumenisk teologi, som inrättats i Desmond Tutus namn vid University of the Western Cape. Godahoppsudden, sju mil söder om Kapstaden, kan ses som en symbolisk utflyktsplats. Här möts vågarna från Atlanten och Indiska Oceanen i en kaskad. Precis som dåtidens Kapstaden får möta den nya, fria generationen av idag. Marie Bosund Hedberg Redaktör

4 uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden


Bartolomeu Dias döpte den sydvästligaste delen av den afrikanska kontinenten till Stormudden när han passerade här 1488. Det är kanske inte så konstigt att det blåser mycket just här, där två oceaner möts. Udden döptes senare om till det lite mera förtröstansfulla Godahoppsudden. Det här är en av de mest välbesökta platserna i Kapstadenområdet och det är oftast lång kö av turister från hela världen som vill bli fotograferade vid träskylten som visar att man verkligen är väldigt långt söderut på jordklotet.

6-9 Gråt, dröm och agera, älskade Regnbåge! Elina Hankela och Reginald Nel, forskare och lärare vid University of South Africa, analyserar de senaste decenniernas utveckling i Sydafrika.

18-21 Färgstarkt universitet för alla

10-13 Hennes sopberg får Sydafrika att växa Petro van Wyk driver en återvinningscentral utanför Kapstaden och utmanar den gängse bilden av den sydafrikanska kvinnan.

14-15 Hemvändarna Murray och Hayley Slater har återvänt till Sydafrika efter åtta år i London. Erfarenheterna därifrån är nyttiga när drömmen om att starta ett färskölsbryggeri i centrala Kapstaden ska bli verklighet.

16-17 – Feminism och kristendom hör ihop Miranda Pillay, teolog och genusforskare vid University of the Western Cape, arbetar på olika plan för att jämställdhetsfrågorna inte ska hamna utanför radarns sökarljus.

University of the Western Cape i östra Kapstaden grundades för drygt femtio år sedan som det första universitetet för färgade. Livet på campus har följt den historiska och politiska utvecklingen i landet.

22-27 De studerar för sina länders framtid 500 studenter på University of the Western Cape kommer från andra afrikanska länder. Möt fem av dem som funderar på att återvända och använda sina kunskaper för att utveckla landet eller trakten där de växte upp.

36-37 Han är internationell förebild i kampen mot hiv Den sydafrikanske prästen J P MokgethiHeath, själv hiv-smittad, är Svenska kyrkans policyhandläggare i frågor kring hiv och teologi.

38-41 Framtiden formas för den fria generationen Görrel Espelund, journalist oh författare och sedan många år bosatt i Kapstaden, gör en analys av Sydafrika om tio år. Hon skriver att det kommer att ta generationer att sudda ut ojämlikheterna i det sydafrikanska samhället.

30-35

42-43

Philani gör mammor och barn trygga

Fakta Kapstaden/Sydafrika

Under tre decennier har den svenska läkaren Ingrid Le Roux byggt upp fem hälsocenter i Kapstadens kåkstäder. Utsatta mödrar får hjälp att sköta sina små barn och att försörja sig själva.

44-47 Detta är Lunds Missionssällskap

uppdrag mission nr 4 2013: KAPSTADEN 5

foto: anneli dennersten


et är snart tjugo år sedan som Sydafrika blev ett demokratiskt land och man talade om en regnbågs nation – ett land med mångfald, mod och möjligheter. Men regnbågen har också en baksida för det är inte alla sydafrikaner som får vara med i strålglansen. För två decennier sedan såg världen med lättnad och begeistring hur sydafrikanerna – den här gången alla sydafrikaner – valde Nelson Mandela till president för det nya, fria, demokratiska landet. Mandelas dröm var att Sydafrika skulle bli en regnbågsnation. ”Var och en av oss är lika nära förbundna med jorden i det här vackra landet som de berömda jakarandaträden i Pretoria och mimosaträden i bushveld – en regnbågsnation som har slutit fred med sig själv och med världen”. Det var bara en av de många formuleringar han använde sig av för att påminna folket om sin inkluderande vision. En nation förenad i mångfald. En nation som en regnbåge efter en lång och våldsam apartheidstorm. Sydafrika är en regnbågsnation på så många olika sätt. Samtidigt som Johannesburg kan ses som Sydafrikas och hela södra Afrikas ekonomiska nav, är Kapstaden turisternas favoritmål. De kommer till Sydafrika med

drömmar om Afrikas vilda djur och växter och vill (naturligtvis) gärna besöka Västra Kapprovinsen med sin mångkulturella befolkning, sina naturliga stränder och Taffelberget och njuta av produkterna från de omgivande vin- och fruktodlingarna och den rofyllda miljön. Det är förståeligt. Vi stannar också gärna upp och njuter av denna skönhet. Människan har behov av skönhet. Det finns emellertid en annan sida av Sydafrika också och för vissa av oss är det en mörk baksida. Vi ser inte någon regnbåge som spänner över landet. Åren med demokrati har utan tvekan medfört många positiva förändringar. Sydafrika har rört sig framåt, men inte bara framåt. Det finns många som inte är välkomna. Alltför många får kämpa för att få livet att gå ihop. För att illustrera denna mörka baksida ska vi ta upp några av de utmaningar som afrikanska invandrare och unga människor i Sydafrika möter idag. Dessa utmaningar visar hur svårt det är att skapa inkluderande förhållanden i Sydafrika, liksom i många andra länder och samhällen i världen. Åk hem med er! En vän befann sig på en taxihållplats i Johannesburg och väntade på att en kollektivtaxi, som är en viktig del av vårt kollektivtrafiksystem, skulle bli full och åka iväg. En zimbabwisk man satt i taxin när någon plötsligt bad honom att byta plats. Antingen behärskade mannen

Kanske går den djupaste klyftan i denna spirande regnbågsnation mellan rika och fattiga? Denna klyfta är fortfarande till stora delar förknippad med hudfärg och det bidrar även till att andra klyftor uppstår, som främlingsfientlighet.

analys

Gråt, dröm och agera 6 uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden


inte det lokala språket eller så förstod han inte varför han skulle flytta sig bakåt i fordonet, så han frågade vad personen menade; varför han skulle flytta sig. ”Det var då jag insåg vad främlingsfientlighet innebär,” sa min vän, som fortfarande var chockad, och berättade hur den fientliga atmosfären växte när folk for ut mot mannen: ”Ni zimbabwier kommer hit till Sydafrika! Vi vet hur ni är! Åk hem!”

mellan 20 000 och 30 000 personer blivit fördrivna på fyra dagar – de flesta av dem svarta afrikaner som härstammade från områden norr om Limpopofloden. När människor flydde från sina hem tog de bland annat sin tillflykt till kyrkor och moskéer. Nu när krutröken har lagt sig kvarstår en fråga: Tar vi i de religiösa samfunden hand om invandrarna eller visar vi också med våra handlingar att vi vill att de ska åka hem?

Afrikansk invandring och främlingsfientlighet visar vilka utmaningar som finns när det gäller identitetsskapande i sydafrikanska städer. Bilden av det mångfaldiga Sydafrika som ett land där man kan skapa sig en bättre framtid lever kvar och lockar hit invandrare från andra delar av kontinenten, legala och illegala, ekonomiska invandrare och flyktingar, studenter och högutbildade personer. Invandring förekom naturligtvis även före 1994, men i och med apartheidsystemets fall blev gränserna öppnare (eller mindre hårdbevakade), vilket har gjort att allt fler zimbabwier har hamnat i Sydafrikas förstäder och innerstadsområden.

De utmaningar som afrikanska invandrare ställs inför i Sydafrika hänger samman med det allmänna politiska, ekonomiska och kulturella landskap som växt fram efter apartheid, där sydafrikanerna söker sin identitet. Docent Belinda Dodson sätter in den främlingsfientliga dynamiken i ett historiskt sammanhang präglat av världens mest brutala system för exkludering. ”Apartheidsystemets fall innebar inte ett fullständigt avslut med det förgångna”, skriver hon. ”Det som skulle bli en ”regnbågsnation” har i själva verket blivit ett i högsta grad exkluderande samhälle”.

I detta ”möjligheternas land” möter emellertid dessa afrikanska bröder och systrar en utbredd främlingsfientlighet mot svarta från andra länder. Forskare har beskrivit hur denna motvilja som ”medborgarna” – oavsett ras, kön och samhällsklass – visar mot ”andra” svarta har börjat avspegla sig i politikernas offentliga tal, i medierna, på gator och i bostadsområden. Händelsen vid taxihållplatsen i Johannesburg var inte ett tecken på tillfällig avvikelse utan en avspegling på gatunivå av ett djupgående problem som påverkar livet för tusentals invandrare på olika sätt.

Neo-apartheidstad Det är naturligtvis inte bara invandrare som drabbas av konsekvenserna av exkluderingen i det förgångna. Forskarna Sally Peberdy och Mazibuko Jara kallar i själva verket Kapstaden för ”en neoapartheidstad” på grund av dess rasmässiga och socioekonomiska klyftor. En stor del av de svarta och färgade invånarna i Kapstaden bor fortfarande i tätbefolkade bostadsområden i utkanterna av staden med dålig infrastruktur. Här falnar bilden av regnbågsnationen i mötet mellan fattiga invandrare och den fattiga lokalbefolkningen. En av många förklaringar till främlingsfientligheten på gatunivå – eller taxihållplatsnivå – har att göra med de stora socioekonomiska klyftor som utgör grogrund för exkluderande identiteter och beteenden. Kanske går den djupaste klyftan i denna spirande regnbågsnation mellan rika och fattiga? Denna klyfta är fortfarande till stora delar förknippad med hudfärg och det bidrar även till att andra klyftor uppstår, som främlingsfientlighet.

Vad gör de religiösa samfunden? De invandrarfientliga stämningarna kulminerade i samband med händelserna i maj 2008 som gjorde att Sydafrika hamnade i de internationella mediernas strålkastarljus. Främlingsfientligheten övergick då i våldsamma angrepp som spred sig över landet och förvandlade förstäder och innerstadsområden till rena slagfält. Vi fick se bilden av en brinnande moçambikisk man. Vi fick höra att över sextio människor hade blivit dödade. Det rapporterades att enbart i Kapstaden hade

Ett sätt att förklara, om än inte rättfärdiga, de vanliga anklagelserna på gatunivå som riktas mot zimbabwier

a, älskade Regnbåge! uppdrag mission nr 3 2013: kapstaden 7

foto: Stefan Karlsson


och ”andra afrikaner” (som att ”de stjäl våra jobb”) kan vara ungdomsarbetslösheten i Sydafrika. ”VM för de rika” Vi hade samlats i kyrkan i den färgade förstaden Rivelea i Johannesburg tillsammans med en grupp ungdomar. Det var år 2010 och fotbolls-VM skulle snart börja i Sydafrika. Eftersom Riverlea ligger på gångavstånd från Soccercity, där den stora invigningsceremonin skulle äga rum, kom vi osökt in på detta i vårt samtal. Ironiskt nog var dessa ungdomar inte speciellt entusiastiska inför det kommande evenemanget. En (vanligtvis tystlåten) 16-årig flicka for ut: ”Varför skulle vi vara entusiastiska när regeringen vill dölja Riverlea? Igår, några dagar före invigningen, kom de hit till vårt område och erbjöd oss billig målarfärg för att måla våra tak i flaggans ”regnbågsfärger”. Vi vill inte ha det! Jag tänker personligen jaga bort dem från vårt område. Detta VM är bara till för de rika!” Ungdomarna kan genomskåda flaggans regnbågsfärger. De betraktas ju ofta som ett samhälles barometer, men inte bara det, de har ofta en viktig funktion när det gäller att åstadkomma förändringar i samhället. Docent Sasha Constanza-Chock bekräftar detta: ”Ungdomar spelar ofta en viktig roll inom mäktiga sociala rörelser som förändrar människans historia. Ungdomarna har varit mycket viktiga för alla progressiva sociala rörelser, som medborgarrättsrörelsen i USA, den internationella

HBTQ-rörelsen, olika vågor av feminism, miljörörelsen, fackföreningsrörelsen, fredsrörelsen, grupper som kämpar för invandrares rättigheter och så vidare”. Ovanstående berättelse visar att det även gäller sydafrikanska städer som Johannesburg och Kapstaden. Den unga flickan ville ha en regnbåge som innefattade fattiga och rika – inte bara billig färg. Hon och andra har all anledning att känna sig frustrerade. I ett diskussionsdokument från finansdepartementet 2011 om ungdomsarbetslöshet står följande att läsa: ”Unga människor är särskilt missgynnade på arbetsmarknaden. Sysselsättningsgraden för personer mellan 18 och 24 år sjönk med mer än 20 procent (320 000) mellan december 2008 och december 2010, medan den totala minskningen var 6,4 procent. Arbetslösheten bland personer under 25 år är omkring 50 procent, vilket motsvarar 30 procent av den totala arbetslösheten.” En ung människa som lever i någon av Sydafrikas förstäder behöver inte läsa den här statistiken för att förstå att det handlar om människor runt omkring henne – och kanske om henne själv i framtiden. Det är inte konstigt om denna krassa verklighet leder till en känsla av hopplöshet och förtvivlan. Land fullt av möjligheter I Sydafrika efter apartheid tycks många unga människor stå inför en paradox: de lever i ett land fullt av möjligheter som inte står öppna för dem. I en banbrytande etnografisk studie om ”vanliga livsbetingelser för den

I detta ”nya” Sydafrika är presidentens ord fortfarande en utmaning för oss. Det är den sydafrikanska naturens och befolkningens wskönhet som ger oss hopp och får oss att börja drömma igen.

8 uppdrag mission nr 4 2013 kapstaden

Elina Hankela

Reginald Nel

Elina Hankela tog en doktorsexamen i teologi vid universitetet i Helsingfors i april i år. Hennes avhandling behandlar motsättningarna mellan en sydafrikansk metodistförsamling och afrikanska migranter i centrala Johannesburg. Just nu forskar hon vid universitetet i Johannesburg.

Reginald Nel undervisar i missionsvetenskap och ungdomsarbete vid University of South Africa. Han är också präst i Uniting Reformed Church in Southern Africa i Johannesburg och styrelsemedlem i International Association for the study of Youth Ministry.


första generationen unga människor som har växt upp i det demokratiska Sydafrika” i Kapstadens södra delar, av Rachel Bray, Imke Gooskens med flera hittar man ytterligare beskrivningar av detta unga Sydafrika. För många unga människor, särskilt de som kommer från den svarta stadsdelen Masiphumelele, handlar Kapstaden efter apartheid om att ”skapa möjligheter för alla unga människor”. I själva verket är detta mer en tanke än en realitet. Bray och hennes kollegor fann att när unga människor stöter på hinder och deras relationer med vuxna och andra ungdomar blir ansträngda, känner de sig i allmänhet maktlösa. När det gäller unga människor från den arbetarklassdominerade färgade stadsdelen Ocean View och den medelklasspräglade vita förorten Fish Hoek, upplever de mer osäkerhet inför framtiden. Nya plattformar Yngre människor skapar emellertid nya plattformar för att finna mening i detta nya samhälle, där mindre, tätt sammanhållna grupper av ungdomar ersätter massrörelser som en viktig källa till hopp. De geografiska skillnaderna mellan Masiphumelele, Ocean View och Fish Hoek är fortfarande iögonfallande, men det här är inte den enda bilden av Sydafrika som är giltig och som avspeglar de postkoloniala förhållandena. I studien av Bray med flera betonas den viktiga roll som köpcentrum, kyrkor och ungdomsläger spelar som ”gemensamma utrymmen” för att omforma den sociala identiteten. Även om detta samspel är trevande och utvecklas gradvis, är det här som möjligheterna finns att förändra bilden och omforma identiteter. Här kan en inkluderande afrikanskhet utforskas och testas för man ska kunna lämna gamla koloniala föreställningar bakom sig. Det identitetsskapande som bygger på larmrapporter och mediarapportering bakom vilka politiska och

ekonomiska intressen döljer sig kan motverka denna kreativitet. Konsekvensen av detta finner man i den krassa verklighet där de exkluderade kämpar för att få livet att gå ihop. Utmaningen ligger i att få till stånd en ny kreativ blandning, genom att skapa en djupare dialog med dessa grupper av ungdomar i marginalen, men även genom att medvetet bygga upp fler gemensamma plattformar, inte bara för vänskap utan även för kollektiva insatser för att åstadkomma förändring. Om så inte sker finns det många illavarslande tecken på att centrum inte kommer att klara sig. Fira friheten och fortsätta kampen I detta ”nya” Sydafrika är presidentens ord fortfarande en utmaning för oss. Det är den sydafrikanska naturens och befolkningens skönhet som ger oss hopp och får oss att börja drömma igen. Det är segern över apartheid som manar oss att fira men också att sträva efter att uppnå drömmen – att vara människor som tillsammans lever i fred. Hur ska vi kunna förena den skönhet som möter turisterna och som den infödda befolkningen och invandrarna hoppas på, med den andra verkligheten där människor kämpar förtvivlat för en plats i solen? Och den gamla metaforen om Sydafrika som ett mikrokosmos av världen lever vidare. Främlingsfientliget är en realitet i många invandrarländer. Klyftan mellan rika och fattiga tar sig olika former i olika samhällen runt om i världen. Det är inte bara Sydafrika som kämpar för att finna en inkluderande regnbågsidentitet. Det Mandela sa 1994 gäller fortfarande här i landet och på andra ställen: ”Sanningen är att vi inte är fria än; vi har bara uppnått frihet att bli fria, rätten att inte bli förtryckta. Vi har inte tagit det sista steget på vår resa, utan det första steget på en längre och mer svårframkomlig väg.” En mer svårframkomlig väg med mindre enkla svar. En väg som kräver förtröstan och samvete för att kunna drömma stort och agera snabbt. Må kampen gå vidare i Sydafrika och i världen. Amandla! •

Elina Hankela och Reginald Nel

uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden 9

foto: Stefan Karlsson


10 uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden


Hennes sopberg får Sydafrika att växa Petro van Wyk driver en återvinningscentral och utmanar den gängse bilden av den sydafrikanska kvinnan. Målet är inte att bli rik utan att göra något bra med livet. text: görrel espelund

foto: eric miller

uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden 11


Att en färgad kvinna driver ett eget företag med ett 20tal anställda hör inte till vanligheterna.

är Petro van Wyk öppnar grindarna för att släppa in besökare till återvinningscentralen Beirowplas Recycling – blir hon ofta ombedd att kalla på chefen. – Men det är ju jag som är chefen, säger Petro van Wyk och skrattar. Normalt brukar hon gå klädd i blåställ och keps och arbeta tillsammans med de anställda, men den här dagen har hon klätt om för intervjun. Vi träffar henne på kontoret tillsammans med hennes assistent och administrativt ansvariga, Wilma Minnaar. I den stora industribyggnaden intill sorterar kvinnor plastavfall. Beirowplas Recycling ligger i utkanten av staden Worcester i Västra Kapprovinsen och området är känt för sina vin- och fruktodlingar. – Ingen förväntar sig att jag kan driva en återvinningscentral. Ibland när jag har möte sitter vår chaufför med, han är vit och folk vänder sig automatiskt till honom med frågor. Men han bara skrattar och pekar på mig och säger: fråga bossen. Petro van Wyk tycker om att utmana fördomarna i samhället. Att en färgad kvinna driver ett eget företag med ett 20-tal anställda hör inte till vanligheterna. Inte heller det faktum att hon gör det utan någon man i bakgrunden. Men vägen hit har varit tuff.

12 uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden

– Jag jobbade på en second hand-marknad för möbler 2008, men den gick inget vidare och jag sökte efter ett nytt jobb. Samtidigt låg jag i skilsmässa och hade en treårig son att ta hand om. En av kunderna tipsade mig om återvinningscentralen. Jag såg möjligheterna och tog chansen. Värdefullt skräp

Återvinning var inget område hon kände till, men hon lärde sig hantverket från den förre ägaren och började i liten skala – utan sorteringsanläggning och med små resurser. – Sedan dess har jag utökat verksamheten. I dag har vi inte bara stadens affärer, utan även skolor och gårdar bland våra kunder. Förut var återvinning ganska okänt här, nu åker jag runt och berättar vad det innebär. Försöker förklara för folk att de kastar sådant som är värdefullt. Hon växte upp i ett så kallat färgat område i Worcester. Färgade sydafrikaner (personer med blandat ursprung eller vars förfäder kom som slavar från de holländska kolonierna Malaysia och Indonesien) har ofta känt sig i kläm i samhället. Under apartheid var de inte ”tillräckligt” vita och nu känner de sig åsidosatta av landets nya politik där svarta ofta har företräde till arbete och utbildning. Petro van Wyk berättar att stadsdelen där


Istället för pengar ger vi dem poäng som de sedan kan ”handla” för i kyrkans shop där det finns skolböcker, pennor och en massa annat.

hennes familj bor präglas av hög arbetslöshet och knappa förhållanden. Många försörjer sig som daglönare på traktens gårdar, våld och alkoholmissbruk är en del av vardagen. Själv kunde hon inte se någon som helst framtid med ett sådant liv. – Mina föräldrar ville att jag skulle hoppa av studierna efter grundskolan och hjälpa till att försörja familjen. Men jag ville inte bli skördearbetare som alla andra här. Att läsa vidare var dyrt så jag fick jobba parallellt och jag lyckades bara i ett år, sedan var pengarna slut. Drömmen om att bli socialarbetare slog aldrig in, men Petro van Wyk trivs bra som företagare och vet vad hon vill i framtiden. – Allra helst skulle vi vilja köpa in fler maskiner för att processa materialet. I dag sorterar och packar vi det, men vi måste skicka det till Kapstaden för sluthantering. Det är svårt att låna pengar, men får jag bara en finansiär kan jag köpa bättre maskiner och anställa mer folk. Hittills har vi betalat alla investeringar kontant. Projekten hon driver på gårdarna och i skolorna växer sakta. Det tar tid att lära folk om återvinning och därför satsar Petro van Wyk och Wilma Minnaar på den unga generationen.

Projekt med kyrkan

– Ett projekt gör vi i samarbete med kyrkan. Varannan vecka kommer barn med återvinning hemifrån, glasflaskor, burkar och kartonger. Istället för pengar ger vi dem poäng som de sedan kan ”handla” för i kyrkans shop där det finns skolböcker, pennor och en massa annat. Barnen lär sig att återvinning är något positivt och samtidigt blir deras närmiljö bättre. Projekten som Petro van Wyk driver på gårdarna baseras också på ett belöningssystem. Arbetarna samlar in material och får betalt från återvinningscentralen kvartalsvis. I de flesta fall hamnar pengarna i en gemensam kassa som går till de anställdas julfest eller något gemensamt projekt. När Petro van Wyk berättar om sina framtidsplaner blir det en lång lista över nya projekt. Hon vill engagera stadens högstadieskolor i arbetet och anställa personer med funktionsnedsättning för att ge dem en chans till ett riktigt jobb. Och det står snart ganska klart att hennes drivkraft för att utveckla företaget inte handlar om pengar. Istället vill hon bli respekterad och göra något bra av livet. – De flesta jag har anställt var arbetslösa förut och flera av dem hade hoppat av skolan. Jag vill visa andra att det går att förändra sitt liv. Jag gjorde det, då kan de också göra det.  •

Det tar tid att lära folk om återvinning och därför satsar Petro van Wyk och Wilma Minnaar på den unga generationen.

uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden 13


Efter åtta år som pubägare i London har Murray Slater, 31, återvänt till sin barndomsstad Kapstaden tillsammans med nyblivna hustrun Hayley, 29. De vill vara med och bygga upp det nya Sydafrika och drömmen är att starta ett färskölsbryggeri mitt i stan. text: marie bosund hedberg

foto: anneli dennersten

Murray och Hayley:

Åren i London hjälper dem och den vitkalkade husväggen berättar att huset på Jordan Street i stadsdelen Bo Kaap i centrala Kapstaden är en del av malajkulturen med rötter från Malaysia och Indonesien. Sydafrikas första moské, från 1700-talet, ligger runt hörnet och Green Market Square, en av stans livligaste turistattraktioner, ligger några kvarter därifrån. Murray och Hayley Slater har precis landat här, tillsammans med terriern Jaeger. De hyr sin bostad tills de vet var i stan de vill bygga upp sin egen verksamhet. Murray har tagit det första steget, som konsult under sex månader på puben Beerhouse, som just har öppnat. – Det är en utmärkt chans för mig att knyta kontakter i branschen innan jag startar något eget, säger Murray. Han trivs med att vara tillbaka i vänligheten – och värmen. Åren i London beskriver han som fantastiska men det går inte att leva med stressen och tempot där hur länge som helst.

Den blåmålade porten

Det är strikta regler för den som vill sälja alkohol i Sydafrika och det är svårt att få bryggeritillstånd.

14 uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden

Avbruten journalistkarriär

Han växte upp i det prydliga förortsområdet Pinelands, öster om Kapstaden, med pappan som var rektor och mamman som var lärare i latin. Han utbildade sig till journalist på Rhodesuniversitetet i Grahamstown men hans karriär blev kort. Under en praktikperiod på en stor affärstidning blev han ensam om en nyhet, men tidningen vågade inte publicera den av rädsla för repressalier från den som skulle avslöjas för ekonomiska brott. – Jag blev så besviken så jag packade ihop allt jag ägde och tog mig till Oxford, med motsvarande några tusen kronor på fickan. Jag sökte förgäves jobb på olika tidningar men gav upp till slut och åkte till London. Där behövde han bara visa sig i dörren på en av de många pubarna i Soho för att få jobb som bartender. Han har utvecklat sitt kunnande och gått från att vara krogchef till att köpa och driva en egen pub.


Murray och Hayley blundar inte för klyftorna mellan rika och fattiga och de har på nära håll sett effekterna av den höga arbetslösheten i Kapstaden.

m skapa nytt liv i Kapstaden

Han och Hayley träffades på Rhodesuniversitet men hon bestämde sig för att ta sin examen i socialantropologi och kommunikation innan hon flyttade till London. Hon är född i Botswana men hennes pappa, som var officer i brittiska armén tog familjen till Skottland, Berlin och Johannesburg. I London har hon arbetat som egen företagare och konsult åt bland annat Lloyds Bank. I Kapstaden arbetar hon för organisationen Heart Capital och letar upp framgångsrika företagare som vill ge ekonomiskt stöd till sociala entreprenörer. Svårt få tillstånd

Murray har börjat undersöka möjligheterna för att starta en bar och ett färskölsbryggeri på en bra adress i stan. Han påpekar att det är strikta regler för den som vill sälja alkohol i Sydafrika och det är svårt att få bryggeritillstånd.

– Det tar minst ett år innan all byråkrati är klar och där ser jag också en skillnad mot hur det var i England. Där får man hjälp av myndigheter och banker om man vill starta eget. Den sydafrikanska regeringen verkar inte heller göra så mycket, de göder de stora bolagen, gruvorna till exempel. Murray och Hayley blundar inte för klyftorna mellan rika och fattiga och de har på nära håll sett effekterna av den höga arbetslösheten i Kapstaden. Men de berättar också om goda vänner från London som flyttade hit för sex år sedan och de kan vittna om att det sker gradvisa förbättringar. – Jag vill känna att det jag gör är värt något, säger Hayley. Jag vill vara med och skapa något som kan ge andra människor jobb och ett bättre liv. Jag är inte här som turist för att uppleva äventyr i ett nytt land. Det är här vi vill bygga vår framtid med jobb, hus och barn. •

Homecoming Revolution Organisationen Homecoming Revolution arbetar sedan tio år med att hjälpa sydafrikaner i hela världen att återvända till sitt hemland. Deras kunskaper och erfarenheter behövs när Sydafrika satsar på tillväxt och landets största bank hjälper till med lån och annan finansiering. En halv miljon sydafrikaner beräknas återvända till sitt hemland under de närmaste två åren.

uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden 15


Miranda Pillay, genusforskare i Kapstaden, är kluven till att det ökade, dödliga våldet mot kvinnor i Sydafrika har uppmärksammats även internationellt under de senaste månaderna. – Det är synd att så sorgliga saker måste hända innan man tar jämställdhetsfrågorna på allvar, säger hon. Men samtidigt hoppas jag att det inte är ett ämne som snabbt blir ointressant igen. text: marie bosund hedberg

– Feminism oc – Vi kommer från traditioner av strukturellt våld, vi är vana vid våld inom klanen, inom familjen – och så det politiska våldet.

kapstaden 16 uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden

Miranda Pillay har just kommit tillbaka till sitt arbetsrum på institutionen för Religion och Teologi på University of the Western Cape i östra Kapstaden. Hon undervisar i Nya testamentet och etik och det märks att hon är en engagerad föreläsare. Hon är vältalig och för de kvinnliga studenterna är hon en förebild. Hon är den enda kvinnliga läraren på institutionen och hon har lyckats i den traditionellt manliga akademiska världen. Men hon berättar också att en av hennes manliga studenter har talat om för henne att han inte kan acceptera kvinnliga präster. Vi träffas i slutet av februari, någon vecka efter det att os-medaljören Oscar Pistorius, känd som the Bladerunner, har gripits, misstänkt för att ha skjutit sin flickvän i hans hem i Pretoria. Han har försvarat sig med att han trodde att det var en inbrottstjuv han hörde i badrummet. Fallet Miranda Pillay är teolog och docent har uppmärksammats i vid University of media över hela världen the Western Cape. men i Sydafrika är det här brottet bara ett bland


många där kvinnor och barn har utsatts för våldtäkter och misshandel i nära relationer. – Det går att tolka den här sortens våld som att de som misshandlar tycker att det är något naturligt, att de har rätt att vara våldsamma, säger Miranda. Vi kommer från traditioner av strukturellt våld, vi är vana vid våld inom klanen, inom familjen – och så det politiska våldet. En del människor har skyddats och kunnat känna sig säkra under apartheidtiden därför att man var våldsamma mot andra. Vid det första demokratiska valet 1994 var vi många som hoppades på att våldet skulle ta

direkt. Studenternas reaktion var stark: Tänk att få höra det här från en man, en man med makt och ställning. Miranda Pillay utgår från texterna i Nya Testamentet i sin forskning, där hon i första hand inriktar sig på bibeltolkningar med särskilt fokus på genus, maktrelationer och hiv/aids. Sådana exempel är Lukas 7:36-50, ”Se denna kvinna”, och Lukas 10:25-37, ”Den barmhärtige samariten”, för att beskriva attityderna till aids i Sydafrika. – Det är många som inte tycker att kristendom och feminism hör ihop, säger hon. Det finns exempel på att man i avhandlingar inte vågar referera

för alla och att naturresurserna på vår jord måste skyddas. Miranda Pillay är ordförande i Western Cape Circle of Concerned African Women Theologians, en sammanslutning av afrikanska kvinnliga teologer som möts och diskuterar hur de som troende hanterar sina erfarenheter av religion, kultur, politik och socioekonomiska strukturer i Afrika. De arbetar för att stärka kvinnor till att aktivt arbeta för social rättvisa i samhället genom att dela erfarenheter och kunskaper med varandra. En nyckeldiskussion är det komplexa sambandet mellan genus, religion och

ch kristendom hör ihop slut. Men så har det inte blivit. Varje år genomförs en sexton dagars kampanj mot våld mot kvinnor och barn i Sydafrika men statistiken visar att det våldet ökar.

till studier som gjorts av kvinnliga teologer, och om titeln innehåller ordet ”feminist” så blir avhandlingen underkänd.

Användbart redskap Har gränserna suddats ut?

– Det kan också vara så att vi har blivit mera medvetna om frågan och mera villiga att berätta vad som händer. Kanske har det inte blivit mera våld – det är kanske bara gränsen mellan det privata och publika som har suddats ut? Miranda lutar sig framåt i stolen och berättar om talet som universitetets rektor hade hållit i aulan dagen innan, som en kommentar till Bladerunnerfallet. – Han berättade om sin dotter som snart ska gifta sig. Han tycker om sin blivande svärson men han hade talat om för sin dotter att om han någonsin – ens såg ut att tänka tanken – på att slå henne, så skulle hon lämna honom

– Men feminismen är ett användbart redskap för att beskriva, lyfta fram och förstå sexismen som ligger väl inbäddad i det patriarkaliska samhället, fortsätter hon. Som kristen feminist talar och skriver jag utifrån en anglikansk tradition. Men den anglikanska kyrkan i världen ser inte likadan ut – och det gör den inte heller på olika platser här i Sydafrika. – Till skillnad från många andra som deltar i debatten, så tycker jag att feminism och kristendom inte kan utesluta varandra. Det finns tre ämnen som förenar kristendom och feminism och som finns med i många samtal just nu: jämställdhet och mänskliga rättigheter, ett samhälle som är rättvist

kultur och hur man ska kunna sprida aktuell information i olika nätverk. Vad har hänt om tio år? – Det beror förstås på vad vi gör nu. Vi har långt kvar. Den allmänna feministiska åsikten är att genus genomsyrar allt som gäller social rättvisa och den viktigaste utmaningen på tjugohundratalet för kyrkan och samhället i stort är att motverka skeva, ojämlika relationer. – Eftersom den nya lagstiftningen i Sydafrika, som bygger på demokratiska principer, förbjuder könsdiskriminering, har kvinnor kunnat göra karriär och nå höga positioner i samhället, där man tidigare mest såg män. Men trots att alltfler kvinnor lyckas i yrkeslivet är sexismen fortfarande närvarande, både i styrelserummet och i sängkammaren. – Vi måste fortsätta hoppas, inspirera andra och utmana det som är status quo. De här frågorna får inte hamna utanför radarns sökarljus. •

uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden 17

foto: anneli dennersten


Skola skapad av raslagar

blev färgstarkt universitet för alla 1960 öppnades University of the Western Cape som det första universitetet i Sydafrika för färgade. Livet på campus har följt den politiska och historiska utvecklingen i landet och flera kända profiler har undervisat eller utbildat sig här. Här skrevs också den berömda Belharbekännelsen som ett teologiskt och kyrkligt uppror mot apartheid. text: marie bosund hedberg

18 uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden

foto: anneli dennersten


Idag är Western Cape ett av de mest blandade universiteten i Sydafrika och även utländska studenter lockas av ämnesutbudet.

här ett bush college, med några hus utslängda mitt ute i ingenstans, förklarar Christo Lombard, lärare i teologi. Vi går över det öppna Frihetstorget som är omgärdat av undervisningslokaler, bibliotek och administrationsbyggnader. En tydlig skylt hälsar alla välkomna på engelska, afrikaans och Xhosa, tre av de officiella språken i Sydafrika. Christo Lombard har följt utvecklingen på universitetet sedan 1975. Han hade arbetat några år på Stellenbosch, universitetet som ligger fyra mil österut från Kapstaden, och som från början var till för vita studenter som talade afrikaans, afrikander. – Jag, en blue-eyed boy, var lämplig som lärare, säger han med tydlig ironi i rösten. Under de första åren var studenterna lite motvilliga till att gå på University of the Western Cape, uwc, det var ju en utbildningsplats som skapats för en del av befolkningen av etniska skäl. Men motviljan vändes till ett aktivt motstånd mot apartheid och också mot en del av lärarna, aktiva inom regeringspartiet National Party och som hade högre lön än sina färgade och svarta kollegor. rån början var det

En skylt vid ingången till campus hälsar alla välkomna på engelska, afrikaans och Xhosa.

uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden 19


Universitetet blev känt som en hemvist för den intellektuella vänstern i Sydafrika.

20 000 studenter från olika afrikanska länder studerar på University of the Western Cape idag. Första året, 1960, gick här 166 studenter.


Christo Lombard har utnämnts till den första innehavaren av The Desmond Tutu Chair in Ecumenical Theology and Social Transformation in Africa, en professur som stöds av bland annat Lunds Missionssällskap. (Läs mer på sidan 46).

University of the Western Cape, UWC Ligger i stadsdelen Bellville, inte långt från Kapstadens flygplats.

Boesak och Durand

Allan Boesak, stark apartheidmotståndare och i slutet av 1990-talet ledare av Western Cape-avdelningen inom anc, var kaplan på skolan och Jaap Durand, ledande teolog, var rektor. Universitetet blev känt både nationellt och internationellt som en hemvist för den intellektuella vänstern i Sydafrika. – Vi använde en alternativ bibel i undervisningen i teologi, inte den som var apartheids bibel, förklarar Christo Lombard. Jag har hela tiden undervisat om Gamla testamentet, som jag tycker ger konkreta lösningar på bland annat rättvisefrågor. Han såg effekterna av apartheid på nära håll redan som ung, när han bodde i Namibia, som då lydde under Sydafrika, och såg hur den svarta befolkningen flyttades från sina hem i hans kvarter till områden, som sedan blev kåkstäder, dit inte vita fick gå. 1982 publicerades The Belhar Confession, som var ett frontalangrepp mot apartheid i kyrka och samhälle. En grupp sydafrikanska teologer, som framför allt representerade de svarta, reformerta kyrkorna, samlades på

Western Cape för att besvara frågan ”Vad är teologiskt fel med apartheid?”. Man utgick från Romarbrevets 13:e kapitel, som bland annat handlar om försoning och kärleken till nästan. Etik på schemat

Idag är Western Cape ett av de mest blandade universiteten i Sydafrika och även utländska studenter lockas av ämnesutbudet som bland annat omfattar språk, juridik, ekonomi, naturvetenskap, hälsolära, utbildning och odontologi. Sedan 2005 är Christo Lombard tillbaka på Western Cape igen efter några år som professor vid universitetet i Windhoek i Namibia. Han trivs på Faculty of Arts, där Religion och Teologi numera ingår. – Vi har fått etik som ett särskilt ämne och mer än tusen studenter har valt att läsa det, säger han. Vi behandlar bland annat genus, mänskliga rättigheter och ett rättvist samhälle. Jag tycker att man kan säga att det inrymmer det som är universitetets uppgift, nämligen att ge en mening för hela livet. •

Grundades 1960 som det första universitet för färgade i Sydafrika. Har idag ca 20 000 studenter (som representerar alla elva officiella språk i Sydafrika). Omkring 500 kommer från andra länder. 1970 fick UWC universitetsstatus och kunde utfärda examensdiplom. Undervisningen bedrivs inom sju fakulteter, Faculty of Arts, Faculty of Community and Health Sciences, Faculty of Dentistry, Faculty of Economic and Management Sciences, Faculty of Education, Faculty of Law och Faculty of Natural Sciences. ”Respice Prospice” på skolans emblem betyder ungefär ”lär av det förflutna när du tittar in i framtiden”.

uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden 21


Nästa år doktorerar Demaine Solomons inom ämnet ekumenik, med fokus på frågor om försoning och han delar sin tid mellan VU (Vrije Universiteit) i Amsterdam och UWC.

Darlington Sibanda och hans fru Samantha Kabaka studerar miljöteknik respektive samhällsplanering och vill använda sina kunskaper någonstans i världen.

Mulugeta Dinbabo är framgångsrik lärare och forskare i Kapstaden men han är övertygad om att han kommer att återvända till Etiopien med sin familj.

Melaney Klaasen är kyrkoherde i en anglikansk församling men hon hoppas att hennes doktorsgrad ska ge henne jobb som kaplan, präst inom sjukvården.


De studerar för sina länders framtid 60.000 utländska studenter studerar på universitet i Sydafrika och antalet ökar för varje år. Möt några av dem som studerar eller arbetar vid University of the Western Cape, uwc. De är mitt uppe i sina akademiska karriärer men de funderar mycket på om de ska flytta tillbaka och använda sina kunskaper för att utveckla landet eller trakten där de växte upp. text: marie bosund hedberg

foto: anneli dennersten uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden 23


Darlington, 33, och Samantha, 30:

–Här är vi utlänningar Darlington från Zimbabwe

och Samantha från Kenya träffades på universitetet för fyra år sedan. De är målmedvetna i sina studier men än så länge har de inga konkreta framtidsplaner. Båda drömmer om att få återvända hem men de säger samtidigt att de vill bo där de kan få ett jobb – även om det blir på andra sidan jordklotet. De har kommit till Kapstaden med olika bakgrund i bagaget. Darlington Sibanda jobbade som lärare, spelade i ett band och medarbetade i en studenttidning i Zimbabwe. När det blev politiskt oroligt i landet 2006 ställde han sig på oppositionens sida, demonstrerade mot regeringen, greps och torterades. Det blev omöjligt för honom att stanna kvar landet. Samantha Kabaka växte upp i ett litet samhälle i södra Kenya, med pappan som arbetade på ett hotell och mamma som var hemmafru. Hon berättar hur det var hennes uppgift att bära vatten från brunnen hem till familjens lilla gård. Hennes storebror var duktig i skolan och kunde läsa juridik. Det var han som hjälpte henne att gå på gymnasiet och han uppmuntrade henne att studera vidare på universitetet. Darlington åkte till Kapstaden för att studera vidare men för att ha råd med studierna tog han jobb som servitör och expedit i en fotoaffär. 2008 anställdes han som lärare i engelska på en gymnasieskola i Khayelitsha, Kapstadens största kåkstad. Parallellt med lärarjobbet studerar han på uwc, och med hjälp av ett stipendium är han doktorand på Institute for Poverty,

24 uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden

Land and Agrarian Studies. Samantha kom till universitetet 2009 och hon säger att det har varit svårt för henne att försörja sig. Hon jobbar omkring tjugo timmar i veckan som assistent på institutionen och det ger henne en grund att stå på. I mars tog hon sin mastersexamen i Public Administration och hon undersöker om det finns fonder som hon kan söka stöd från för att kunna fortsätta sina studier. De är nygifta och har just kommit tillbaka från bröllopet som hölls i Samanthas hemby. – Det var ett mycket traditionellt bröllop, ler Samantha. Darlington gav min pappa ett nytt täcke, några getter och kor. – Jag har väntat på att få ett nytt pass sedan 2010, berättar Darlington. Jag var tvungen att ha ett för att kunna åka till mitt bröllop och det kostade 300 dollar. Det unga paret bor i ett litet hus i stadsdelen Bellville, inte långt ifrån universitetet. Darlington undervisar fortfarande gymnasieelever i engelska och han berättar om hur han bland annat använder Shakespeares texter och pjäser i undervisningen. – Eleverna får spela teater, berättar han. Det är ett utmärkt sätt att lära sig språket och hur livet är. Men förra veckan blev det väldigt dramatiskt. En av flickorna brast i gråt och sade: Nu klarar jag det inte längre. I mer än tio år hade hon blivit våldtagen av sin pappa och hon hade inte vågat berätta om det för någon tidigare. Det visade sig att hälften av klassen hade misshandlats och våldtagits. De fick

skriva ner sina upplevelser och det blev en befrielse för dem. – Det finns så mycket ilska i Sydafrika, man är förstörd av sin historia. Våld i nära relationer är mycket vanligt och att våldföra sig på kvinnor ingår i de traditionella riterna där man ska bevisa att man är en man. Jag pratade med pojkarna i klassen och jag hoppas att de förstod vad jag menade. Både Darlington och Samantha har upplevt situationer som fått dem att känna sig ovälkomna, de är utlänningar. Darlington motarbetas av två kvinnliga kollegor på skolan och Samantha har lärt sig att hålla tyst, till exempel när hon åker minitaxi, för att inte avslöja att hon är invandrare. Därför är det inte självklart för någon av dem att stanna kvar. Samantha vill jobba med något som gäller samhällsplanering och resursfördelning. – Det finns gott om jobb här men det är svårt för utlänningar att få dem, säger hon kort. Darlington vill studera vattenfrågor och miljöteknik, kanske i Leeds i England. usa låter också lockande. Han vill i alla fall stanna kvar hos sina elever ett år till. – Vi har också talat om att åka till Zimbabwe eller Kenya och vara med och utveckla våra hemländer. Det blir kanske en lodge i Kenya, där jag får laga mat och ta emot turister. Samantha gillar att odla så hon får leverera grönsakerna. – Vi ska alltid vara tillsammans, vad som än händer, säger Samantha och tittar på sin man. •


Demaine, 33:

– Utbildning är nyckeln till utveckling Demaine Solomons ser sig

själv som en förebild för andra svarta afrikaner med rötter i en kåkstad. Den fattige teologistudenten har blivit universitetslärare men drömmer om att återvända till samhället där han växte upp. Inte som lärare utan som aktiv i den lilla anglikanska församlingen som fostrade honom. – Det var mina föräldrar som uppmuntrade mig att studera. Jag skulle göra det som de själva inte hade lyckats med, förklarar han. De är fabriksarbetare och de har varit noga med att ge mig en kristen uppfostran. Vi bodde i kvarter som inte alltid var så trygga, det fanns mycket droger och kriminalitet. – Livet i Sydafrika förändrades på flera sätt när jag gick i gymnasiet. Det blev bland annat möjligt för nya grupper att utbilda sig och många tog chansen. – Jag hade inte råd att studera på heltid på universitetet utan jobbade i en sportaffär, berättar han. – Det var som säljare av sportkläder som jag gjorde några av mina viktigaste lärdomar. Jag lärde mig mycket om mänskliga karaktärer. 2002 började Demaine läsa teologi som deltidsstudent och ända tills han tog sin examen fyra år senare varvade han studierna med sitt heltidsjobb i sportaffären. Han beskriver de åren som ”en tuff tid”. Han skrattar till över min fråga om varför han valde att studera teologi. – Det var nog det ämne jag minst av allt hade kunnat tänka mig när jag växte upp. Teologi var inte tillräckligt sexigt. Men så började jag fundera över

– I Sverige lärde jag mig också att min egen tro och vad den egentligen det inte är naturligt att inte kunna betydde. Genom att läsa teologi skulle skicka sina barn ensamma till skolan, jag kunna förklara Gud. och det är inte naturligt att ta saker Han handplockades till tjänsten som inte är ens egna. som lärare i teologi av sin egen Demaine har levt en tredjedel av lärare, Miranda Pillay, docent vid sitt liv i den akademiska världen och universitetet. Hon såg hans talang för han poängterar hur viktigt det är att att undervisa. han tar sitt ansvar för det som ska bli – Jag var väldigt tveksam först, det nya Sydafrika. Han tänker göra ett erkänner han. Afrikaans är mitt språk och jag tyckte inte om att tala engelska, studieuppehåll för egen del för att lära sina studenter att ta ansvar och ställa särskilt inte i akademiska kretsar. högre krav på sig själva. ”Utbildning är Studenter kan vara så kritiska. Min nyckeln till utveckling”. första lektion inför tjugofem studenter, Han svarar snabbt på min fråga om kristna och muslimer, handlade han inte borde bli politiker eftersom om etik och jag var så nervös så jag han är så engagerad. stod bara och log hela tiden. Men – Det är inte politiker som studenterna var snälla och buade inte förändrar världen, det är folket. åt mig. Om man vill nå ut ska man För några år sedan fick möta folk i kyrkan, det inser Demaine ett Sida-stipendium även politikerna när det är som gav honom möjlighet valtider. När jag tagit min att studera mänskliga doktorsexamen nästa år ska jag rättigheter i Falun under en ta kontakt med min anglikanska termin. Han kom tillbaka till församling. Jag kan göra Kapstaden med en ny syn på nytta där, inte som sitt hemland. präst utan i en – Det var nyttigt att annan roll. möta studenter från – Det var hela världen. Jag vet upplevelserna i inte om det beror på kåkstaden som kolonialismen eller formade mig apartheid men vi och jag ska inte sydafrikaner tror Nästa år doktorerar glömma var jag inte att vi duger. Demaine Solomons inom ämnet ekumenik, kom ifrån. Jag Vi brukar mäta oss med fokus på frågor vill inte förlora med andra och om försoning och han delar sin tid mina rötter.  • då upptäcker vi mellan VU (Vrije Universiteit) att vi inte är så i Amsterdam dåliga. och UWC.

uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden 25


Mulugeta, 44:

–Det behövs utbildat folk hemma ville tacka nej till. Trots att han hade tänkt sig att återvända till Etiopien med sin fru med rötter i samma land. Mulugeta ser sitt forskningsarbete som en teoretisk fortsättning på det han arbetade med på det tyska företaget. Samarbetena med andra universitet växer och just nu arbetar han på uppdrag av Childhood Foundation och skriver rapporter och artiklar om barnens rätt i Sydafrika. Han är också mycket engagerad i sin lärartjänst och är handledare för sina master- och doktorsstudenter från Etiopien, Ghana, Zimbabwe, Sydafrika och Italien. Hans tredje yrkesben omfattar hans utvecklingsföretag Vision Development. Familjen är viktig och tar också en stor plats i hans liv. Med sin fru och deras två barn, 8 och 4 år gamla, går han ofta i kyrkan. Han är uppvuxen i amerikanska missionärskretsar och i Kapstaden har en pingstkyrka blivit en samlingsplats för omkring 300 migranter från Etiopien och

Efter sin doktorsexamen

är Mulugeta Dinbabo kvar på isd, Institute for Social Development, som är en del av uwc, men han försäkrar att Internet gör det möjligt för honom att själv välja var han ska fortsätta med sin forskning om hur människor i olika afrikanska länder kan utvecklas. Det kan mycket väl bli i hans hemland Etiopien, där släkt och vänner finns. Forskningsrapporten ”Modelling our future” som ligger centralt på hans skrivbord kan ses som en symbolisk sammanfattning för en del av det han arbetar med just nu. Han ingår i ett internationellt nätverk som med hjälp av statistik och simuleringsmodeller undersöker effekterna av fattigdom och socialpolitik och han samarbetar bland annat med universiteten i Sussex och Oxford. Forskningen är ett av tre ben i Mulugetas yrkesliv och han verkar vara lika engagerad i dem alla tre. Det var en slump att han hamnade i den akademiska världen – och i Sydafrika. – Jag arbetade för ett tyskt företag i Etiopien och jag drev 44 utvecklingsprojekt där och i övriga Östafrika. Efter sex år erbjöd sig företaget att bekosta en master och jag kunde själv välja universitet. I Tyskland eller någon annanstans i Europa. Men när vi hade en workshop i Kapstaden i ett av mina projekt upptäckte jag vilken vacker stad det är och bad att få utbilda mig på Western Cape. Studierna på Institute for Social Development lockade mig. När Mulugeta tagit sin examen fick han en tjänst som forskare och lärare och det var ett erbjudande han inte

Eritrea, flyktingar, studenter och yrkesverksamma. – Vi trivs i Kapstaden, samtidigt som det här landet är väldigt diversifierat. Man använder sig av klassificeringar som är kopplade till ras – svarta, vita, färgade, kineser, indier. De som kommer utifrån avslöjas direkt av sin accent och för att man inte ser exakt likadan ut som en sydafrikan. Men att vara lärare ger mig legitimitet att leva här i Sydafrika. Familjen har just varit hemma i Etiopien och hälsat på släkt och vänner. Han talar ofta med sina barn om det som är deras rötter och han är övertygad om att man kommer att flytta hem igen någon gång i framtiden. – Utvecklingen i Etiopien går snabbt men det behövs utbildat folk som kan medverka till andlig, social och ekonomisk utveckling. Mitt forskningsämne breddas med hjälp av den moderna teknologin och det som kan mätas i simuleringsmodeller och bli statistiska data ökar. •

Melaney, 48:

–Jag vill arbeta som kaplan

26 uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden

ett dubbelliv – som teologistudent och kyrkoherde i en anglikansk församling i Kapstaden. – Jag är också lärare och tvåbarnsmamma, ler hon. Och alltihop är en stor utmaning! Melaney hör till de äldre studenterna på UWC och det ser hon Melaney Klaasen lever

lite som ett övertag. Hon har hunnit uppleva en del av verkligheten och det hon har varit med om har hon nytta av i sina akademiska studier. – Jag har lättare för att tolka kurslitteraturen nu – samtidigt som jag kan överföra mina kunskaper i teologi till min prästroll. – Kombinationen av teori och


praktik är fantastisk, fortsätter hon. Det är verkligen berikande att vara student även om man inser att man har mycket kvar att lära sig. Men det finns ju andra delar i mitt liv som också behöver balanseras. Jag är maka och mor och bara time management, planering och disciplin – plus massor av stöd från min man – får det här pusslet att bli helt. – Jag har alltid velat vidareutbilda mig men det har fått skjutas på framtiden med tanke på att mina barn var små och att jag behövde ta hand om dem. – Idag är mina barn tretton och

elva år gamla. Vi har flyttat runt väldigt mycket och bott på olika platser beroende på att både jag och min man har tjänstgjort som präster i olika församlingar och på olika platser under årens lopp. Nu är barnen äldre och vi har bestämt oss för att stanna i Kapstaden. I alla fall tills barnen har gått ut skolan. Melaney växte upp i Wellington, ett litet samhälle utanför Kapstaden. Hon utbildade sig till lärare inne i stan men återvände till Wellington för sitt första lärarjobb i teologi. Hon var lärare i sju år innan hon prästvigdes. – Just nu är jag kyrkoherde i en

Melaney Klaasen är kyrkoherde i en anglikansk församling men hon hoppas att hennes doktorsgrad ska ge henne jobb som kaplan, präst inom sjukvården.

församlingskyrka. Det är ont om kvinnliga kyrkoherdar. Jag skulle vilja ha en specialiserad tjänstgöring, gärna som kaplan och få arbeta inom vården men det finns inte så många möjligheter till det. Var är du om fem år? – Då har jag tagit min master i teologi och mitt ämne handlar om sjukvård inom kyrkan. Annars vet jag inte så mycket om framtiden. Men jag är öppen och tänker ta vara på de möjligheter som dyker upp. •

uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden 27


Sydafrika ligger på åttonde plats bland världens vinproducenter. 2010 producerades 9,2 miljoner hektoliter vin. Sverige toppar världslistan bland länder som importerar treliters bag-in-box-viner från Sydafrika. Landets egen blå druva heter Pinotage och är en korsning mellan Pinot Noir och Cinsaut. www.wosa.co.za

Kirstenbosch National Botanical Garden ligger i utkanten av Kapstaden och lockar botanister och andra blomsterfantaster från hela världen. Här finns sydafrikanska odlade växter tillsammans med naturligt växande skog. ”Nationalblomman” protea finns i många varianter.

”Robben Island kallades universitetet framför allt därför att vi undervisade varandra. Vi hade en egen fakultet, med våra egna lärare, vår egen kursplan, våra egna kurser. Vi skilde mellan de akademiska studierna, som var officiella, och de politiska studierna, som var inofficiella.” Nelson Mandela i ”Den långa vägen till frihet”1994.


– Såg ni the Big Five? Att åka på safari och försöka se elefanter, lejon, spetsnoshörningar, bufflar och leoparder på nära håll hör till de populäraste turistattraktionerna i Sydafrika.

Giraffer i kvällsbelysning? Nej, det här är en del av Kapstadens containerhamn, Sydafrikas näst största. Härifrån skeppas drygt tio miljoner ton last om året.

– Varje gång jag åker ut med turistbussen sätter jag femton man i arbete! Tabani Mbhele, guide till Godahoppsudden, om att turismen till Kapstaden har ökat sedan fotbolls-VM hölls i Sydafrika 2010.


I v채ntrummet p책 v채g in till tandhygienisten.

30 uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden


s p l ä j h r Hä h c o r o m m ma l l i t n r ba v i l t g g y e tt tr Det är snart trettio år sedan som den svenska läkaren Ingrid Le Roux startade hälsovårdsprojektet Philani i Khayelitsha utanför Kapstaden. Utsatta, ensamstående mödrar får hjälp att sköta sina små barn och att försörja sig själva. text: marie bosund hedberg

foto: andreas karlsson

uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden 31


Den svenska läkaren Ingrid Le Roux har byggt upp fem hälsovårdskliniker i Kapstadens kåkstäder och hon har arbetat med stöd från Svenska kyrkan sedan 1988.


ilresan på grusvägarna

genom kåkstaden Khayelitsha tar oss förbi plåtskjul, presenningar med träreglar och små tegelhus. Elledningarna bildar oroväckande mönster halvvägs uppe i luften och på klädstrecken hänger nytvättade kläder i olika storlekar. Khayelitsha är Kapstadens största township, ett segregerat område med drygt en halv miljon invånare. Vi kliver ur bilen på en tvärgata och en sliten skylt på en husgavel berättar att vi har kommit fram till Philani, som betyder ”att bli frisk” på Xhosa, ett av de officiella språken i Sydafrika. Inne på den lummiga gården runt hörnet väntar Ingrid Le Roux på att få visa oss runt i en del av det som hon har byggt upp under så många år. Philani har fem kliniker i olika så kallade informella bostadsområden. Det här är Philani Development Center och här finns kontor, en tandklinik för barn och en förskola med tre klasser, ett väveri, en textilverkstad och en butik som säljer konsthantverket som tillverkas här. Bland de mest sålda varorna finns förkläden sydda i handmålade tyger och just nu arbetar kvinnorna med en order på tre tusen förkläden till Sverige. – Vi omsätter en miljon om året och 70 procent av inkomsten går till mammorna som deltar i projektet, förklarar Ingrid. Hon hann med några år som läkare i Hedemora och Avesta på 1970- och 80-talen innan hon gifte sig och flyttade till Kapstaden. I flera år arbetade hon på universitetssjukhuset som blev världsberömt sedan hjärtkirurgen Christiaan Barnard lyckats med historiens första hjärttransplantation där. Men hon kom också i kontakt med de utslagna och fattiga människorna som bodde i kåkstaden Crossroads och det gav henne en ny inriktning på hennes läkargärning. – Det var svårt att se fattigdomen och de undernärda barnen, förklarar hon. Ett barn måste ha näring för att bli friskt och ett barn måste vara friskt för att kunna utvecklas. Vi öppnade vår första klinik för rehabilitering av

Arbetet i textilverkstaden ger kvinnorna möjlighet att försörja sig själva.

undernärda barn i Crossroads 1979 och sedan dess har vi byggt ytterligare fyra kliniker. Näringslära och amning

1985 kom verksamheten igång i Khayelitsha och fokus ligger på att stötta de unga mammorna med kunskaper kring bland annat näringslära och amning. Hälften av barnen som är undernärda när de kommer till Philani är födda med en för låg födelsevikt och genom att stödja mammor under graviditeten hoppas man kunna ge dem en bättre start i livet. Tolv procent av barnen under sex år i Philanis kåkstadsområden är akut undernärda och 27 procent lider av kronisk undernäring – tillväxthämning. Ingrid Le Roux är fylld av möten med mammorna och barnen och hon ger ett exempel. – Jag fick veta att det fanns en ung mamma här i området som hade fött tvillingar. Hon var hiv-positiv, skämdes och vågade inte komma till oss här på kliniken. Tvillingarna var undernärda och behövde få snabb hjälp. Vi

uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden 33


Du kan vinna ett förkläde från Philni!

Philani har en beställning på tre tusen förkläden till Sverige.

I Philanis butik säljs kläder, mattor och konsthantverk som kvinnorna tillverkar.

Bosisa Maklahla arbetar på Philani och försörjer sig och sin son.


hjälpte henne att få kontakt med sin mormor i Östra Kap-provinsen och hon reste till Kapstaden för att stötta den unga mamman. Hos oss fick hon hjälp med amningen och hjälp med att ansöka om barnbidrag. Idag är tvillingarna friska och växer som de ska. Det finns 120 hälsovårdsutbildade mentormödrar som arbetar i ett speciellt hembesöksprogram på Philani. Det är kvinnor som trots svåra omständigheter har lyckats klara sina barn från sjukdom och undernäring. 52-åriga Nyameka Gxokonyeka är en av dem och hon har just kommit tillbaka till centret efter en intensiv förmiddag på hembesök hos ”sina” mammor och hon ska strax ge sig ut igen. – Jag kom hit i maj för tio år sedan, berättar hon. Min man hade lämnat mig och våra två barn och jag var djupt olycklig. Jag trivs med att vara en stödperson och det har blivit så att jag genom det som har hänt mig kan ge hopp åt andra. – Jag ser mycket elände när jag går hem till mammorna men det handlar inte om att fördöma. Jag berättar för kvinnorna att det är de själva som måste klara av sin familj och jag ger dem goda råd om hur de ska laga näringsriktig mat.

Hon har just separerat från sin man eftersom han inte accepterade att hon fattade egna beslut om sitt eget liv. Hon berättar om hans raseri när hon för sitt farsarv hade köpt en stor bil som han skulle använda för att transportera deras son och några av hans kamrater till en lite bättre skola. Hon hade inte frågat sin man om lov, dessutom hade hon skrivit bilen på sig själv, inte på honom. ”Det var ju han som var herre i huset”. Bilen står i garaget och när Bosisa har tagit körkort ska hon köra barnen själv. – Jag är kristen och tror att Gud kommer att hjälpa mig, säger hon med ett leende. Dessutom vet jag att man växer av utmaningar! – Vår verksamhet bygger på hjälp till självhjälp, förklarar Ingrid Le Roux lite senare. Vi talar om respekt, integritet och värdighet. Vi har stötts av Svenska kyrkan sedan 1988 och nu genomförs vårt mentormammaprojekt som ett pilotprogram i Swaziland och Etiopien med hundra procents stöd från Svenska kyrkan. Vi samarbetar med hälso- och utbildningsdepartementen här i Sydafrika och med samhällsorganisationer i området. Vi utbildar också mentormödrar för andra organisationer, till exempel Catholic Welfare. •

– Ett barn måste ha näring för att bli friskt och ett barn måste vara friskt för att kunna utvecklas.

Plåt, trä och tegel

33-åriga Bosisa Maklahla är en av de fyrtio kvinnor som arbetar i väveriet på Philani i Khayelitsha. Hon kom till centret 2002 för att hon behövde ett jobb. Hon hade aldrig vävt förr men hon ville gärna lära sig. Under vårt samtal erbjuder hon sig att visa oss sitt hem som ligger några kvarter därifrån. Det går snabbt att se den säkerhet och målmedvetenhet som hon utstrålar. Hon öppnar dörren till det lilla huset som är byggt av plåt, trä och tegel. Innertaket och några av mellanväggarna är av presenning. Tapeten på väggarna i vardagsrummet består av oanvända etiketter från fruktkonserver, det är minutiöst välstädat och på hyllorna står hennes och 8-årige sonen Masandes saker prydligt uppställda.

Vinn ett förkläde! I vårt reportage här intill berättar vi om hur kvinnorna på Philani bland annat tillverkar förkläden som säljs i centrets butik. Tygerna i 100 procents bomull är handvävda och tål maskintvätt. Motivens konturer är gjorda i screentryck och sedan är motiven handmålade.

Nu har du chansen att vinna ett av de fyra förkläden som vi lottar ut (en storlek). Du behöver bara svara på frågan: Vad betyder Philani?

Du kan svara via mail, red@uppdragmission.se, ämnesrubrik ”Förkläde”. Du kan också skriva till oss: Uppdrag Mission, Södra Promenaden 7B, 211 29 Malmö. Vi behöver namn och adress. Svara senast senast 1/9 2013.

uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden 35


Statistiken visar att tio procent av Sydafrikas befolkning lider av hiv eller aids. – I verkligheten betyder det att alla sydafrikaner har drabbats av effekterna av sjukdomen, säger J P Mokgethi-Heath, sydafrikansk präst som själv fick diagnosen för tretton år sedan. text: marie bosund hedberg

foto: simon rawles

De är internationella före säga att läkarens besked förändrade hans liv. Det ändrade inriktningen på hans jobb som präst, på hans uppfattning om att vara medmänniska – och nu har det fått honom att flytta tvärs över jordklotet tillsammans med sin man Paul för att arbeta som policyhandläggare i frågor kring hiv och teologi på Svenska kyrkans internationella avdelning i Uppsala. – Jag uppmanades att söka tjänsten och det finns flera skäl till att jag inte kunde stå emot, säger han. Det är ett mycket starkt ställningstagande som Svenska

Det är för banalt att

De anglikanska prästerna Johannes Petrus, J P, Heath, och Paul Mokgethi, gifte sig i Sydafrika 2008. Sedan årsskiftet bor de i Uppsala, där J P Mokgethi Heath arbetar som Svenska kyrkans policyansvarige i frågor kring hiv och teologi.

kyrkan gör genom att utforma en fast tjänst som för mig betyder vi håller på tills det tar slut. Idag är inte hiv något hett samtalsämne och stödet från nationer och biståndsorganisationer minskar över hela världen. Trots att antalet hiv-smittade ökar – och i Sverige sker ökningen bland heterosexuella kvinnor och män födda i Sverige. När vi träffas har han precis mött 25 diakoner i Umeå stift och berättat om hur man kan hjälpa personer som drabbats av hiv, få dem att känna sig sedda och välkomna i församlingarna. Han utgår från sina egna erfarenheter och han är fylld av detaljerade historier om vad stigmatiseringen av virussjukdomen innebär för dem som är sjuka och de som lever i deras närhet. J P Heath växte upp i Namibia men familjen flyttade till Sydafrika när han var tio år gammal. Hans djupt religiösa föräldrar tillhörde den nederländska reformera kyrkan men när han var vuxen valde han att bli medlem i den anglikanska kyrkan och han prästvigdes för snart tjugo år sedan. Vad skulle biskopen säga?

– Redan då levde jag med min partner och kollega, Paul Mokgethi, men vi höll det hemligt för alla. Vi testade oss samtidigt och

2013 kapstaden 36 uppdrag mission nr 4 2013: sydafrika


fick veta, att vi båda två var hiv-positiva. Jag arbetade i en liten församling och jag fasade för att behöva berätta för min biskop att jag var sjuk. Då skulle ju han fråga hur jag hade fått hiv – och då skulle jag bli tvungen att avslöja att jag levde tillsammans med en annan man. Men jag insåg att stress och hiv inte hörde ihop så jag tog mod till mig. Min biskop tyckte att det var det klokaste jag kunde göra – han såg fram emot att få arbeta många år tillsammans med mig. Men jag måste lova att inte berätta det för någon annan…

fortsätta med även i det nya jobbet i Sverige. – Statistiskt sett har 40 av de 400 i det sydafrikanska parlamentet hiv men trots det är det ingen politiker som talar om situationen, fortsätter J P. Mellan 5,6 och 5,8 miljoner sydafrikaner är hiv-drabbade men bara hälften av dem vet om det. Det är inte korrekt att säga att antalet hiv-sjuka minskar, på kort sikt är det enda sättet att dö. På längre sikt kan man säga att antalet sjukdomsfall borde minska eftersom medicinerna blir alltmer effektiva och det dröjer längre tills nya infektioner uppstår – och samtidigt ökar befolkningen. Vårt mål är

ebilder i kampen mot hiv

Hösten 2001 hölls en internationell konferens i Johannesburg där teologer från hela världen samlades för att tala om hiv och aids. J P beskriver det som ”ett möte för de fina människorna, de som bär de purpurfärgade kåporna”. Han lyckades komma med och blev engagerad redan i inledningsanförandet, som hölls av Gideon Byamugisha från Uganda, och som presenterade sig som hiv-smittad. Och J P insåg att han inte var ensam. – Jag fick kontakt med dr. Byamugisha efter konferensen och han gav mig i uppdrag att skapa en retreat för präster som levde med hiv. De kunde inte tala med andra om sina problem eftersom det lades moraliska aspekter på att de hade blivit sjuka. Världsomspännande nätverk

Retreaten genomfördes och blev startskottet för det internationella nätverk som J P lade grunden till för drygt tio år sedan. inerela, International network of religious leaders living with or personally affected by hiv and aids, började med åtta medlemmar men samlar nu över tio tusen präster på alla kontinenter och från olika religioner. J P har rest över hela världen, utbildat, samtalat och även talat i fn. Det är något han kommer att

att bota sjukdomen så fort som möjligt och det kan bara ske om så många som möjligt får veta att de är sjuka. Långsamt och lågmält

– Just nu genomförs ett omfattande statligt vårdprogram som innebär att två miljoner invånare får tillgång till bromsmedicin. Egentligen borde de kunna få tre månaders medicin i förskott men det går inte för det är för dyrt för dem, i stället får de gå till sjukhuset en gång i månaden, och sedan till apoteket för att hämta medicinen. Det sydafrikanska sjukvårdssystemet har brakat ihop. J P talar långsamt och lågmält men det är ingen tvekan om att han är engagerad. Han påpekar att Sydafrika och andra länder i Afrika behöver hjälp, men hiv är ingen nationell kris utan berör hela världen. Det skulle kosta 22 miljarder dollar att utrota hiv och aids och J P gör en snabb jämförelse: kriget i Afghanistan kostade 350 miljarder dollar. – Det handlar om prioritering, säger han, och det gäller att prioritera hiv så länge att sjukdomen försvinner. Om vi inte är proaktiva nu så sitter vi här om trettio år och undrar varför det inte har hänt något. Vi får inte sakta farten, vi måste snabba på! •

Statistiskt sett har 40 av de 400 i det sydafrikanska parlamentet hiv men trots det är det ingen politiker som talar om situationen.

uppdrag mission nr 3 2013: sydafrika 37


Framtiden formas för Det kommer att ta generationer att sudda ut ojämlikheterna i det sydafrikanska samhället. Samtidigt utvecklas landet i två hastigheter – där de unga inte känner sig hemma i den äldre generationens historia. text: görrel espelund

38 uppdrag mission nr 4 2013: sydafrika


den fria generationen och då kommer upp emot tre miljoner sydafrikaner som aldrig upplevt apartheid att rösta för första gången. Detta är den verkligt fria generationen och medan många äldre sydafrikaner lever kvar i historien, är de unga sydafrikanerna mindre imponerade av gamla meriter. Skiljelinjen mellan de unga och de äldre märks allt tydligare. Medlemmar inom det styrande anc har kallat unga sydafrikaners kritik av regeringen för ”brist på respekt för de äldre” – istället för att lyssna till ungdomars oro över hur landet styrs. Om anc ska vinna över de unga högskole- och universitetsutbildade sydafrikanerna på sin sida fram till valet, måste man göra en ordentlig översyn av partiet. Inte bara över vilka som styr – utan hur man styr. Att anc kommer att vinna 2014 är det egentligen ingen som ifrågasätter – men 2019 kan bli det år då partiet får lämna

Nästa år är det val i Sydafrika

över regeringsmakten. Eller styra i minoritet. Men istället för att städa upp i korruptionsträsket och leverera en trovärdig politik som tilltalar nästa generations väljare, tuffar anc på utan att verka bry sig om stigande politikerförakt och tilltagande folkliga protester. Regeringspartiet lever fortfarande högt på sitt historiska arv och anc är för många liktydigt med ”Mandelas parti”, trots att den respekterade landsfadern inte har varit politiskt aktiv på många år. Men det är inte så konstigt att anc hellre tittar bakåt än framåt. Inför valet 2014 kommer president Jacob Zuma inte att kunna framhålla några större politiska framgångar – däremot en lång rad skandaler. Ute i kåkstäderna lever väljare som är starkt kritiska till regeringens arbete, men som ändå tänker rösta på anc med argumentet att de inte vill göra Nelson Mandela besviken. – Jacob Zuma har inte gjort ett dugg för att förbättra mitt liv, men jag kommer att rösta på anc så länge Mandela lever. Sedan får vi se, heter det bland kritikerna i Kapstadens största kåkstad Khayelitsha. Många brustna vallöften

Morgondagens skiljelinjer kommer inte att bestämmas av hudfärg utan av ekonomiska förutsättningar.

Arvet efter apartheid lever kvar i nästan varje del av samhället, från bostadsområden till ekonomiska strukturer. Det har snart gått tjugo år efter demokratins intåg och det kommer att ta ytterligare ett par generationer att åstadkomma verkliga förändringar. Morgondagens skiljelinjer kommer däremot inte att bestämmas av hudfärg utan av ekonomiska förutsättningar. Apartheid lämnade efter sig en svart majoritetsbefolkning som växt upp fattiga, maktlösa, rädda och med stukade självförtroenden. De demokratiska regeringarna uppdrag mission nr 4 2013: sydafrika 39


Detta gör utbildningsfrågan, jämte jobbfrågan, till den viktigaste politiska utmaningen i strävan efter ett mer jämlikt Sydafrika.

har inte bara misslyckats med att förändra landets ekonomiska och sociala förhållanden, utan också med den attitydförändring som är nödvändig – både från vitas och svartas håll. President Jacob Zumas korruptionsaffärer förbättrar inte situationen och kritiken från svarta intellektuella blir allt högre. Samtidigt finns en obändig tro på att Sydafrika, med rätt ledare fortfarande kan bli det föredöme som man en gång hoppades på när apartheid föll 1994. De senaste årens besvikelse över ancs många brustna vallöften har fött en apati gentemot politik och politiker. Under fjolårets lantarbetarprotester berättade arbetarna hur de helt enkelt struntade i att rösta i det senaste valet eftersom de inte längre ville ge anc sin röst – men heller inte kände sig hemma i något av oppositionspartierna. Folkets känsla av att det inte finns några politiska alternativ till anc är ett tecken på att det demokratiska Sydafrika inte mår riktigt bra. Men det finns politiska röster som hörs i debatten och intressant nog är flera av dessa kvinnor. Kvinnliga frontpersoner

Den starkaste av dem är Helen Zille, ledare för det största oppositionspartiet da (Democratic Alliance). DA beskylls ofta slarvigt för att vara ett parti för medelklassens vita, men Zille kämpar hårt för att visa på motsatsen. DAs gruppledare i parlamentet är den unga, svarta Lindiwe Mazibuko. Partiet styr i dag Västra Kapprovinsen, Sydafrikas mest välskötta provins, och räknar med ytterligare provinssegrar i nästa val. Flera av frontfigurerna är kvinnor. Nyligen trädde också en annan kvinna fram på den politiska scenen då antiapartheidaktivisten, akademikern och affärskvinnan Mamphela Ramphele lanserade en ny politisk plattform, Agang. Agang har redan dragit till sig tusentals volontärer och Helen Zille, ledare unga väljare som hittills inte för det största oppositionspartiet DA. funnit någon hemvist i det

2013:kapstaden sydafrika 40 uppdrag mission nr 4 2013

politiska landskapet. Inför valet 2019 kan det bli kvinnorna som blir ancs största utmaning. Och då kommer den fria generationen att utgöra en tredjedel av väljarkåren. Visserligen ärver många unga sydafrikaner sin politiska identitet från föräldragenerationen men samtidigt saknar ungdomarna de äldres starka partiidentitet. En av de huvudfrågor som berör landet i allmänhet och ungdomar i synnerhet är arbetslösheten. Enligt regeringens egna siffror är 25 procent av befolkningen arbetslös och bland ungdomar är den siffran den dubbla. Sydafrika kritiseras ofta för sina stelbenta och rigida arbetsmarknadslagar som försvårar för ungdomar att få jobb. Så länge arbetsmarknadspolitiken förblir densamma lär arbetslösheten inte gå ner. Förr matades industrin med billig, svart och outbildad arbetskraft. I dag minskar de manuella jobben i antal, exempelvis inom gruvindustrin. Mekaniseringens baksida är att människor som vare sig har utbildning eller marginaler att klara en ekonomisk svacka, ställs utanför arbetsmarknaden. Arbetslösheten riskerar i framtiden att bli en tickande bomb och en grogrund för social oro. Underkänt utbildningssystem

Ett av apartheids tyngsta arv är den undermåliga utbildning som gavs åt den svarta majoriteten. Analfabetismen i fattiga provinser som Östra Kap och Limpopo ligger på mellan tolv och fjorton procent bland den vuxna befolkningen. I Västra Kap är den fyra procent. Men även dagens utbildningssystem får underkänt. I landets fattiga kåkstäder talar man om skolor i förfall med oengagerade lärare och brist på läromaterial. Samtidigt kan de familjer som har råd sätta sina barn i välskötta skolor med engagerade lärare och en konkurrenskraftig utbildningsnivå. Detta gör utbildningsfrågan, jämte jobbfrågan, till den viktigaste politiska utmaningen i strävan efter ett mer jämlikt Sydafrika. Majoriteten av de välbärgade är fortfarande vita, men i Sydafrikas


”Nästa år utses Kapstaden till världens designhuvudstad och kommer att utvecklas till ett sydafrikanskt Kalifornien där trender föds och nya idéer växer”, skriver Görrel Espelund.

ekonomiska topp- och medelklasskikt håller Regnbågsnationen sakta på att ta form. Säkert är att om tio år kommer betydligt fler svarta familjer kunna kalla sig medelklass och leva samma liv, med samma bekvämligheter, som vita sydafrikaner. Frågan är hur många som fortfarande kommer att leva i fattigdom. Nästa år har Kapstaden utsetts till världens designhuvudstad. Det är helt i linje med den designvåg som svept över staden de senaste åren. Många unga designers arbetar i återvunnet material och slutprodukterna blir inte sällan ett möte mellan Afrika och Europa. Som världens designhuvudstad kommer Kapstaden också att fortsätta på den inslagna vägen och utvecklas till något av ett sydafrikanskt Kalifornien. Här kommer trender att födas och nya idéer att växa. Unga afrikaner återvänder

Medan Johannesburg kommer att förbli Sydafrikas ekonomiska nav, kommer

Kapstaden att befästa sin position som Sydafrikas gröna och liberala design- och gourmetstad. Många av de unga sydafrikaner som lämnade landet för att söka lyckan i Europa har återvänt. Unga sydafrikaner säger sig vara positiva till landets framtid och ekonomin. Men de har ingen tillit till dagens politiker och därför kan Mamphela Rampheles Agang spela en avgörande roll redan i nästa val. Inte för att Agang kommer att kunna vinna över anc, men partiet kommer att ge den unga generationen ett alternativ att rösta på. Ett parti som talar om sådana frågor som unga sydafrikaner tycker är viktiga. Utbildning, gott ledarskap och ett slut på korruptionen. För att demokratin i Sydafrika ska ha en chans att utvecklas till en afrikansk förebild, måste de unga engagera sig i samhället, driva frågor, försvara det fria ordet och rösta efter politisk övertygelse – inte historisk tacksamhet.  •

Görrel Espelund Görrel Espelund är journalist och författare och sedan 1994 har hon ett särskilt fokus på södra Afrika. Hon är korrespondent från bland annat Sydafrika i flera svenska dagstidningar. 2012 kom boken ”Kap till Kairo – Anteckningar längs vägen”, som hon skrev tillsammans med sin man, Andreas Karlsson, journalist och fotograf. Under fem månader körde de den legendariska sträckan från Kapstaden till Kairo och i en samling krönikor berättar de om det Afrika som brukar hamna utanför nyhetsrapporteringen.

uppdrag mission nr 4 2013: sydafrika 41

Foto görrel: Andreas Karlsson


Fakta Kapstaden/Sydafrika Invånare Republiken Sydafrika är det mest tättbefolkade landet i Afrika och har totalt 50 586 757 invånare (2011). Sydafrika är mer än tre gånger större än Sverige, 1.221.037 km2. Johannesburg: 3,9 miljoner invånare Kapstaden: 3,65 miljoner invånare Pretoria: 2,3 miljoner invånare

Språk

Utbildning

Religion

Det finns elva officiella språk i Sydafrika: Engelska, afrikaans, xhosa, zulu, ndebele, nordsotho, sydsotho, swazi, tsonga, tsana och venda.

85 procent av eleverna börjar i den obligatoriska grundskolan (7-16 år). Totalt har 38,0 procent av invånarna fullgjort motsvarande gymnasieskola.

Det råder religionsfrihet i Sydafrika.

Kapstaden heter Cape Town på engelska, Kaapstad på afrikaans, iKapa på xhosa.

90,7 procent av de sydafrikanska männen kan läsa och skriva. Motsvarande siffra för kvinnor är 87 procent.

10,7 procent tillhör de traditionella afrikanska religionerna

Idag har 41 procent av invånarna i Kapstaden afrikaans som modersmål, 29 procent xhosa och 28 procent talar engelska hemma.

76,6 procent av befolkningen är kristna

9,7 procent är muslimer 0,5 procent är judar 0,2 procent är hinduer 2,3 procent har annan eller okänd tro.

Befolkning i Sydafrika Afrikaner, svarta: 79,3 procent Européer, vita: 9,2 procent Färgade: 9 procent Asiater: 2,5 procent Befolkning i Kapstaden Färgade: 48,1 procent Svarta afrikaner: 31 procent Vita: 18,75 procent Asiater 1,43 procent

Fader vår på afrikaans: Onse Vader Onse Vader in die hemele is, Laat u naam geheilig word. Laat u koninkryk kom, Laat u wil geskied, soos in die hemel net so ook op die aarde. Ge ons vandag ons daaglikse brood, en vergeef ons ons skulde, soos ons ook ons skuldenaars vergewe. En lei ons nie in versoeking nie, maar verlos ons van die bose. Amen.

21 av 100 använder Internet. 94 av 100 invånare har en mobiltelefon.

46,6 procent av befolkningen är under 24 år, 5 procent är över 65 år.

Arbetslösheten är 25 procent (2013). Högst andel arbetslösa är svarta unga män.

1652

1486

1497

Bartolomeu Diaz, portugisisk upptäcksresande, nämner Västkapområdet.

Hans landsman Vasco da Gama seglar runt Godahoppsudden på väg till Indien.

Holländaren Jan van Riebeeck vid Holländska Ostindiska Kompaniet sänds till Kap för att etablera en spaningsstation för båtar på väg till nuvarande Indonesien.

1910 1688 Ca 200 hugenotter på flykt undan religiös förföljelse i Frankrike anländer till Godahoppsudden. Holländarna ger dem mark där de kan starta vinodlingar.

42 uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden kapstaden/sydafrika

1814 Efter flera krig mellan engelsmän och holländare inlemmas Kapstaden i det brittiska imperiet.

Guld- och diamantfyndigheter lockar engelsmän, holländare och immigranter till Sydafrika. Maktkampen leder till två boerkrig som engelsmännen vinner.

1948 Nationalistpartiet vinner parlamentsvalet genom löften om segregation, apartheid på afrikaans.


Taffelberget, som syns i bakgrunden, är 1 087 meter högt, formar Kapstadens silhuett. Staden ligger vid dess fot och berget av sandsten och skiffer är ett uppskattat utflyktsmål både för Kapstadenborna själva och turister från hela världen. Man kan åka linbana upp till en utsiktsplattform och njuta av utsikten över staden och dess omgivningar. Det finns också flera vandringsleder och ett naturskyddsområde.

Näringsliv Sydafrika är Afrikas mest industrialiserade land. Det finns gott om energikällor – kol, vattenkraft och importerad olja. Den viktigaste industrinäringen är kopplad till mineraltillgångar som guld, diamanter, platina och järn. Servicesektorn, där turismen ingår, motsvarar 66,7 procent av Sydafrikas BNP. Industrinäringen 30,8 procent och Jordbruk 2,5 procent. 45 000 svenska turister besöker årligen Sydafrika. Turismindustrin står för 9,8 procent av Kapprovinsens BNP och sysselsätter 9,6 procent av arbetsstyrkan i området.

Kriminalitet

Läs mer

Antalet mord är bland de högsta i världen men de som drabbas är ofta en del av den knarkrelaterade kriminaliteten. Storstäderna i Sydafrika har dåligt rykte för att turister kan utsättas för rån men myndigheterna har satt in åtgärder, bland annat uniformerade vakter vid bankomater. Man kan också få sin parkerade bil vaktad för en liten avgift. Man ska undvika mörka gator i okända kvarter, precis som i Sverige. Heller inte gå ut med mycket kontanter eller värdeföremål.

Källor: www.landguiden.se www.wikipedia.com www.sydafrikaexperten.se www.kapstaden.com

Exporten från Sydafrika till Sverige 2010 till knappt 3 miljarder kronor. Större delen utgörs av verkstadsprodukter, livsmedel (vin, socker, frukt och grönsaker) och olika halvfabrikat.

Steve Biko I write what I like: a selection of his writings Picador Africa, 2004 John W. De Gruchy Reconciliation: restoring justice SCM Press, 2002 Antjie Krog Country of my skull: guilt, sorrow, and the limits of forgiveness in the new South Africa Random House South Africa, 1998 Sindiwe Magona Mödrar emellan (roman) Originalets titel: Mother to mother. NoK 2002 Zakes Mda Det rödas hjärta (roman) Originalets titel: The heart of redness Leopard, 2002 Deon Meyer Devils peak Originalets titel: Devil’s Peak. Weyler, 2010

Den svenska exporten till Sydafrika ligger på 10 miljarder kronor per år. Den består framför allt av verkstadsprodukter, fordon och olika halvfabrikat. Antalet svenska företag med verksamhet i Sydafrika har ökat kontinuerligt sedan sanktionerna lyftes och uppgår i dag till ett 100-tal. Stora multinationella företag som ABB, Atlas Copco, Electrolux, Ericsson, Volvo, Scania, Svedala, Tetra Pak och Sandvik är etablerade i Sydafrika.

Urval: Barbro Engdahl, bibliotekarie

Phaswane Mpe Welcome to our Hillbrow University of Natal Press, 2001 Njabulo S. Ndebele Winnie Mandelas klagan (roman) Originalets titel: The cry of Winnie Mandela Tranan, 2007 Mamphela Ramphele Conversations with my sons and daughters Penguin Global, 2013 Jonny Steinberg Three letter plague: a young man’s journey through a great epidemic Vintage Books, 2009 Desmond Tutu Gud har en dröm: en vision om hopp i vår tid Originalets titel: God has a dream: a vision of hope for our time Richter, 2004 Zoë Wicomb Bländad av ljuset (roman) Originalets titel: Playing in the light Tranan, 2011 Francis Wilson Dinosaurs, Diamonds and Democracy Umuzi, 2010

8 miljoner turister om Sydafrikas flagga antogs 1994. Det röda, blå och vita ska symbolisera landets europeiska arv, då dessa färger förekom i de båda boerrepublikernas flagga och dessutom återfinns i den brittiska flaggan. Grönt, gult och svart har hämtats från befrielserörelsen African National Congress, ANCs flagga. Gaffelkorset står för att Sydafrikas europeiska och afrikanska rötter förenas inför framtiden.

året besöker Sydafrika.

2013 1985

1976 FNs säkerhetsråd inför vapenembargo mot Sydafrika

Internationella sanktioner, som även Sverige deltar i, innebär förbud mot investeringar i Sydafrika, handelsblockad och rätt för kommuner att vidta bojkottåtgärder.

1994 1990

1993

Nelson Mandela håller tal på balkongen till Kapstadens rådhus några timmar efter att han har släppts efter totalt 27 år i fängelse, därav arton på Robben Island.

Internationella ekonomiska och politiska sanktioner mot Sydafrika upphävs. Bara vapenembargot finns kvar.

Sydafrikas första demokratiska val hålls. ANC, African National Congress, får 63 procent av rösterna och Nelson Mandela blir president.

2010 FotbollsVM hålls i Sydafrika.

Oscarsjuryn utser ”Searching for Sugar Man”, gjord av den svenske regissören Malik Bendjelloul, till årets bästa dokumentärfilm. Många av scenerna är inspelade i och kring Kapstaden.

uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden/sydafrika 43


Stipendierapporten

Här samlas goda minnen på hög I februari i år var ungdomsgruppen i Oxie församling på en studieresa i Sydafrika. En omtumlande programpunkt blev mötet med barnen i projektet Memorybox som pågår i staden Pietermaritzburg i den sydöstra delen av landet.

Att bryta tystnaden och börja prata är viktigt.

Memorybox är ett projekt initierat av professor Philippe Denis och universitetet i Natal. Han har under många år befunnit sig mitt i den hiv/aidsproblematik som finns i regionen. Han har arbetat med och funderat på hur man kan hjälpa de barn som drabbas. Antingen barn vars föräldrar har blivit sjuka eller barn som själva fått sjukdomen. Naturligtvis hänger detta oftast ihop eftersom barn till sjuka föräldrar i stor utsträckning själva har sjukdomen. Namnet Memorybox kommer av att man alldeles konkret samlar ihop minnen, berättelser och saker i en trälåda. Det barn vars föräldrar riskerar att dö av sjukdomen får på så vis en konkret låda full av minnen och bearbetar också samtidigt sina upplevelser, rädslor och funderingar. Det ett stort stigma att drabbas av sjukdomen. Som ett illustrerande exempel berättar Lois Moyo, anställd på projektet, att alla gärna har en frihetskämpe som varit med i anc i familjen och stolt berättar om det, men att ingen vill ha någon med aids, då skäms man.

44 uppdrag mission nr 4 2013 sydafrika

Skapa förståelse

Det är fortfarande väldigt mycket fyllt av skam att själv vara eller att ha ett barn som blivit smittat med hiv/aids och istället för att prata om sjukdomen så får barnen leva i tystnad och med en skam. Inom Memorybox vill man att man börjar tala om sjukdomen, lyfter problemet till ytan och skapar en förståelse. Man vill sprida kunskap. Att bryta tystnaden och börja prata är viktigt. Genom att låta barnen berätta och reflektera över sina liv hjälper man dem att bearbeta sina upplevelser och hitta tillbaka till en bättre självkänsla och större stolthet över sig själva. Konkret innebär det här olika övningar. Barnen skapar sin egen Memorybox och sitt ”Jag är en hjälte-häfte”. I övningen Livets flod får barnen tänka och skriva ner viktiga händelser i livet. På den ena sidan av floden finns alla bra händelser och på den andra sidan alla dåliga. I denna övning får de också tänka på vart de vill att floden ska rinna iväg, vilka drömmar och mål de har och vågar ha i livet. I en annan övning får barnen klä ett träd med namnen på viktiga personer i deras liv, för att inse att de inte är ensamma även om det ibland kan kännas så. Det var fantastiskt att få vara med, lyssna på och prova på Memorybox! Och hela vår resa, till vilken Lunds Missionssällskap varit en av bidragsgivarna, var omväljande, tankeväckande och fantastisk för oss ledare och ungdomar i Oxie församlings ungdomsgrupp. Charlotta Rosman Nissen och Elna Mattsson


Mötet med svensk kultur blev en chock för Joy-Faith Kronenberg, präst i Kapstaden. Nu arbetar hon med en avhandling där hon analyserar Svenska kyrkan. Joy-Faith Kronenberg talar svenska efter några år som präst i Malung. Hon kom dit tack vare Svenska kyrkans projekt Mission i retur. Hon arbetar nu med en avhandling där hon från sitt sydafrikanska perspektiv ger synpunkter på Svenska kyrkan. Att forskare från Nord forskar om företeelser i Syd finns det många exempel på. Hennes avhandlingsarbete har motsatt riktning. Hon beskriver mötet med svensk kultur som något av en frontalkrock. Vid sin första begravning i Malung fick hon av begravningsentreprenören veta att det skulle komma tjugo personer. Hur kunde man veta det? I Sydafrika kommer alla! Alla som på något sätt har en anknytning till den som har dött. Hon har varit med om en begravning med cirka 800 närvarande. Så snart som möjligt efter ett dödsfall sprids nyheten och många sluter upp i den avlidnes hem. Ofta meddelas det också i kyrkan, men det handlar inte om ett formellt tillkännagivande – som sker i svenska gudstjänster – utan informationen har som syfte att de som lyssnar ska sluta upp kring de närmast sörjande. Det gör man genom att gå hem till dem. I Kapstaden bor också många muslimer. Joy berättar att dessa också sluter upp då den avlidne är kristen och att de även är med vid begravningsgudstjänsten. Och på samma sätt deltar också kristna då en muslim har dött.

Döden privatiseras

Hon ger uttryck för stor förvåning när hon berättar om sina erfarenheter från Sverige

över hur döden och allt i samband med den har privatiserats. Hon minns formuleringen i dödsannonserna, ”Begravningen sker i kretsen av de närmaste.” I Sydafrika är det för den avlidnes anhöriga viktigt att så många som möjligt sluter upp. Hon kan inte förstå den svenska traditionen, som den har utvecklats, att det ofta är en begränsad skara som kommer till begravningen. Hennes intryck är att svenskar har svårt för att visa känslor. Jag har även intervjuat en grupp studenter från universitetet i Stellenbosch, fem mil öster om Kapstaden. De berättar, att anledningen till att man sluter upp vid dödsfall är – förutom att visa medkänsla med dem som drabbats av sorg – att då erbjuds ett tillfälle att reflektera över döden som en ofrånkomlig del av livsvillkoren. Joy-Faith Kronenberg bekräftar att det är så. Att inte skygga för det svåra i livet ger livsvisdom. Jag berättar för henne att det i Sverige numera finns utbildningar till ”sorgecoacher”. Hennes förklaring blir att sekulariseringen har lett till att man fjärmat sig från det alla vet är en ofrånkomlig del av livet. – I Sverige har det getts utrymme för kommersialisering av det som i Afrika är integrerat i kulturen. •

Stefan Karlsson, Umeå, har fått ett resebidrag från Lunds Missionssällskap för att studera sorgetraditioner i några afrikanska länder och jämföra dem med de svenska. Det här är en del av hans stipendierapport.

Stipendierapporten

”Afrikanska sorgetraditioner en del av livet”

I Sydafrika är det för den avlidnes anhöriga viktigt att så många som möjligt sluter upp.

Joy-Faith Kronenberg är präst i Kapstaden och även vice president i SACC (South African Council of Churches).

Text och foto: Stefan Karlsson

uppdrag mission nr 4 2013: sydafrika 45


Professur i Tutus namn Barbro och Hans Engdahl har arbetat som Svenska kyrkans utsända i Kapstaden, både under apartheidtiden och sedan Sydafrika blev ett demokratiskt land.

Hemvändarna Efter många år som Svenska kyrkans utsända ser Hans och Barbro Engdahl Sydafrika som sitt andra hemland. I våras flyttade de hem till Sverige igen och de var kluvna i tankarna kring flytten för det är ju i södra Afrika som de har levt och arbetat under större delen av sina yrkesliv. De kom till Kapstaden för första gången 1976. Hans var ungdomspräst och utsänd av Svenska Kyrkans Mission, Barbro var medföljare. Det var under apartheidtiden och Hans beskriver svårigheterna för svarta studenter som ”modernt slaveri efter tre hundra år”. 1986 skrev Hans Engdahl boken Början på slutet. Kyrka och politik i Sydafrika. Den är den troligaste orsaken till att han nekades visum till Sydafrika under åren 1987–90. År 2001 återvände de till Kapstaden. Barbro, utbildad bibliotekarie i Sverige, anställdes som universitetsbibliotekarie och Hans som extra ordinarie professor i teologi på University of the Western Cape. De var återigen Svenska kyrkans utsända. – De senaste tio åren på uwc har cirkeln slutits. Vår tidigare erfarenhet av student- och ungdomsarbete i kyrkan har visat sig vara guld värd. Barbro har handlett studenter, många från andra afrikanska länder, och jag handleder fortfarande ett antal studenter på masters- och doktorsnivå. Vi har fått uppleva en explosion av kunskap hos dessa unga människor och engagemang i det som ska bli det framtida Sydafrika. text: marie bosund hedberg

Sedan 2012 är Lunds Missionssällskap en av finansiärerna av The Desmond Tutu Chair in Ecumenical Theology and Social Transformation in Africa som inrättats på University of the Western Cape, uwc, i Kapstaden. Den bär den förre ärkebiskopen Desmond Tutus namn – bland annat därför att han var universitetets kansler i nästan 25 år. – Sydafrika är landet där föraktet för den andre var självklart och behovet av rättvisa och försoning därför skriande, säger Samuel Rubenson, ordförande i Lunds Missionssällskap. Och ingen gestalt i vår tid är så förknippad med upprättelse och försoning som ärkebiskop Desmond Tutu. Försoning och upprättelse kräver förståelse och kunskap. För lms är det därför naturligt att stödja utbildning och forskning kring försoningens och rättvisans villkor genom att bidra till en professur i Kapstaden i Desmond Tutus namn. Desmond Tutu var den förste svarta ärkebiskopen i den anglikanska kyrkan, han var aktiv apartheidmotståndare och fick Nobels fredspris 1984. Den 27 februari i år föreläste K G Hammar om Dag Hammarskiöld, en annan Nobelpristagare i fred, och hans vänskap med den tyske professorn i religionsvetenskap och socialfilosofi, Martin Buber. Dag Hammarskiöld arbetade med en svensk översättning av Bubers verk Jag och Du och delar av det manuskriptet hittades i det plan som fns generalsekreterare Hammarskiöld satt i när det störtade utanför staden Ndola i dåvarande Nordrhodesia, numera Zambia, i september 1961. Föreläsningen på uwc följdes av studenter och lärare, inte bara från den humanistiska fakulteten, där ämnet Religion och Teologi ingår. Intresset för Dag Hammarskiöld, hans livsverk och öde och öde var stort. KG Hammar fick svara på många engagerade frågor efter föreläsningen, bland annat från studenter från Zambia som studerar på uwc. text: marie bosund hedberg

missionssällskap en tidskrift från lunds

Yalla Trap hjälper invandrarkvinnor

46 uppdrag mission nr 4 2013: kapstaden

kläT

global EtiopiEn Pilgrimsresa för till sj indiEn framgångsrik hjälP jag s KröniKan k g hammar: måste


Lunds missionssällskap: Ett globalt nätverk stöder ekumeniskt arbete Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta. Verksamheten står på tre bärande pelare: Övertygelsen om att vi som kristna fått ett uppdrag, beredvilligheten att dela med oss av vår tro och våra liv, samt en önskan att lära sig av mötet med andra. – Lunds Missionssällskap har alltid varit fristående och varken varit styrt av kyrka eller stat även om stadgarna fastställts av kung Oscar I, förklarar Samuel Rubenson, ordförande i Lunds Missionssällskap. Biskopen i Lund är hedersordförande och det finns ett nära samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete. Vi verkar utifrån de breda nätverk som styrelseledamöterna har både här hemma och utomlands. Starka band finns även till den teologiska fakulteten vid Lunds universitet och särskilt till ämnena missionsvetenskap och religionsteologi. Ekumenisk prägel – Det är viktigt att få verka självständigt och redan från början har sällskapet betonat den ekumeniska och interreligiösa prägeln på verksamheten. Vi ger bidrag till andra kyrkliga samfund och organisationer och det är inte allt som kopplas till Sverige. Det har hänt att stipendier från oss knutit ihop studenter från Etiopien och Hongkong via Jerusalem.

Vill du medarbeta? Vill du skriva artiklar, bokrecensioner, debattartiklar eller analyser i Uppdrag Mission? Hör av dig till redaktör Marie Bosund Hedberg, 0733-60 87 54 eller red@uppdragmission.se.

Vill du prenumerera på Uppdrag Mission?

Lunds Missionssällskap förvaltar avkastningen på de gåvor som testamenterats till sällskapet och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till några av de många sökande från hela landet.

Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige, 300 kronor inom övriga Europa och 350 kronor i övriga världen.

Ungdomar viktiga – I första hand stöder vi ungdomar, de är viktiga för oss eftersom de har en framtid och vågar se över kultur- och religionsgränser, säger Samuel Rubenson. Oftast söker de resebidrag för olika slags volontärinsatser. Vi stödjer även utbytesverksamhet av olika slag och vill gärna uppmuntra till en mångfald av uttrycksformer med projekt som innehåller musik, konst och film. lskap lunds missionssäl en tidskrift från

en tidskrift från lunds missionssällskap

ann ilmar nils per martin sHifaa

andreas sonja CeCilia lina riCHard BoB

ap

jeHosHua karin tony marie jonas sandra



nR 5 • 2011 årgång

Växjö Missionen förändrade deras uppdrag 10 EnkätEn Vad tänker du när andra firar jul? 16 krönikan grekiskt draMa i perspektiV 3

Redeemed ChRistian ChuRCh of God

8 Kina Den kyrkliga revolutionen gästarbetare 16 16 Hong Kong en fristaD för vågar kritisera kina? 3 KröniKan ola Wong: vem

l förståelse 10 jälvhjälP 22 skämmas nu? 3

Studenter utfors kar sina rötter

I AbrAhAms fotspår

IndIen De ovälko mna Döttrarna 14 etIopIen Yeshis jorDbruk blir lönsamt KrönIKAn johan ehrenberg: religion meD en ko 22 ens inställDa DöD

ift en tidskr

De sjunger Herrens lov i främmandeland

maLmÖ Försoning i praktiken 14 enKÄten kan man Förlåta alla brott? 18 KRÖniKan Den arabiska våren är inte över 3

3

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Maila in text och bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se

pendium ansökan om resestismissionssallskap.se

0805.pdf epost till: stipendium@lund Ansökan skickas per datum, t.ex: Hans_Hansson_10 ditt namn och dagens Namnge pdfen med Beslut (fylls i av LMS) Datum (fylls i av LMS)

ansök an om

projektbidrag

Ansökan skickas per epost till stipendium@ Namnge pdfen lundsmissionssallskap.se med ditt namn och dagens datum, Eventuella bilagor t.ex: Maria_Larsso ska skickas per n_20110214.p post Box 32, 221 00 Lund. Märk försändelsentill Lunds Missionssällskap, Stiftskansliet, df med ”Ansökan Projektbidrag”. i av LMS) Beslut (fylls i av LMS)

Beslutsdatum (fylls

Sökandes namn (obligatoriskt)

Sökandes namn

Adress (obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt

)

E-post (obligatoriskt)

Adress (obligatoriskt

)

Resans längd, alternativt

datum för utresa och

hemresa (obligatoriskt) E-post (obligatoriskt

)

Samarbetspartner på

resmålet (obligatoriskt)

Privat initiativ eller genom

Projektets längd

(obligatoriskt)

en organisation (obligatoriskt) Samarbetspartner

Resans budget (obligatoriskt)

Privat initiativ eller

Syfte med resan (obligatoriskt)

Projektets budget

(obligatoriskt)

genom en organisation

(obligatoriskt)

(obligatoriskt)

Syfte med projektet

(obligatoriskt)

1 (2)

missio från lunds

Kapstaden

167 • 45 kr

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 5 • 2012 • årgång 166 • 45 kr

Birgit Bo rafael elsie kristina

165 6 sin kärlek till malmö 16 ilmar reepalu om d är en del av malmö per Brinkemo somalilan 20 är olika i malmö BoB Hansson alla 39 om framtidens malmö kristina olsson

Västra Jerusalem Rabbinen på baRRikadeRna 14 Östra Jerusalem det lilla huset i sheikh JaRRah 24 analys söRen Wibeck om den histoRiska konflikten 6

TTra

Skicka in din ansökan i god tid! Sista datum för att söka stipendierna är 15 februari, 15 maj, 15 augusti och 15 november. Räkna med att du kan få svar på din ansökan några veckor senare.

www.lundsmissionssallskap.se g • årgån • nr 3 • 2013 nssäl lskap

en tidsk rift

166 • 45 kr nr 2 • 2012 årgång

kriStna

ens mod 4 syrien Jesuitmunk 14 från första bänk etiopien Jesu dop söker dialog 22 stockholm rabbinen

geo gra

fi:

kan Livets vattsenur dricka re många bäga Sver igeS

från lund s

miss ions

säll skap

• nr 2 • 2013 • årgå ng

• 45 kr Hennes sopberg får att 167 växa 10 en sydafrika tidskrift från lunds missionssällska Här Hjälps mammor ocH barn till ett tryggt liv 30 p • nr 1 • 2013 • årgång 167 • 45 kr internationell förebild i kampen mot Hiv 36 framtiden formas för den fria generationen 38

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 3 • 2012 • årgång 166 • 45 kr

– Vi vill vara en sten i skon –Tron ger sTöd i en lunds en tidskrift från

en tiDskrift från lunDs missionssällskap

i världen

Numera kan stipendieansökan bara göras via Lunds Missionssällskaps hemsida, www.lundsmissionssallskap. se/stipendier. Fyll i det elektroniska formuläret enligt anvisningarna och skicka det per e-post till stipendium@lundsmissionssallskap.se

1 (2)

nr 1 • 2012 årgång 166 • 45 kr

Lutherska kyrkan i Costa riCa:missionssällskap

i Kina KyrKorna växande maKtfaKtor

Resan ska vara väl förberedd och ingå i en långsiktig informations- eller utbildningsverksamhet och ansökan ska innehålla en realistisk budget för genomförandet.

nästa nummer ute 26/9 –detta är mit t mal mö!

nr 1 • 2011 årgång 165

nr 3 • 2011 årgång 166

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning för tjänst i kyrkan och missionen och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer.

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 4 • 2013 • årgång 167 • 45 kr

166 • 45 kr • nr 4 • 2012 • årgång

en tidskrift från lunds missionssällsk

nr 2 • 2011 årgång 166

en tidSkrift från lundS miSSionSSä llSkap

Så söker du Lunds Missionssällskaps stipendier

Telefon (obligatoriskt)

Du kan anmäla dig antingen genom att maila till red@uppdragmission.se eller genom att skriva till redaktionen, se adress sid 3. Ange namn, adress, mailadress och telefonnummer. Du kan också kontakta redaktionen på 0733-60 87 54.

nr 4 • 2011 årgång 166

Halva sanningen finns på den andra sidan

Missionssällskap en tidskrift från lunds

n ns rike ppaMitte

Lunds Missionssällskap har dessutom fyra noder över världen – Hongkong, Johannesburg, Jerusalem och Malmö. Vi lånar erfarenheter från varandra och ställer frågor som vad Malmö kan lära av Johannesburg, Hong Kong eller Jerusalem. Eller tvärtom – vilka erfarenheter och frågor kan Malmö bidra med. I Hong Kong har vi gett stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, och genom detta till utbyten med universitet i Kina, men också till teologisk utbildning för de små minoritetskyrkorna i Sydostasien. I Johannesburg bidrar vi till finansieringen av en professur avsedd att främja ett arbete i Desmond Tutus anda. I Jerusalem stöder vi Svenska Teologiska Institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi genom bidrag till en professur i religionsteologi. I Malmö stöder vi Västra Skrävlinge församlings arbete tillsammans med moskén och olika nätverk för en förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt islam och kristendom.

Journalisten marika Griehsel:

larna 12 r ut nyck l 18 den låna pilgrimsmå kyrkoher 30 kungligt sverige till ett i malmö Vandring förebild etiopien s palestina en kairo stipendiat

grym värld

mauretanien Moderna noMader söker tryggt liv 10 tanzania stipendiater skapade egen skolbok 20 Jerusalem bibelkonferens blev historielektion 26

Roul Åkess on,

modern

– BiB missionär: n kan skel ger trygghet åt rNya ivfamiljen assir för alNas fråN l a afghaNistaN Sorgen vändeS till poSitiv kraft

Vill du prenumerera? kontakta marie bosund hedberg, 0733-60 87 54 pren@uppdragmission.se

peter elmBergs Bror Bragtes om livet:sverige Så leve

r miSSionä Burma kyrkor rSbarn i förSon krönika et mar ingSpro tina idag måSte ceSS 16 det finn 6 aS miSS ion i kyr Brasilien Befrielseteol kan? 4 ogin lever 16 indien volontär Bland utsatta kvinnor 20 enkäten ska Barnkonventi onen Bli lag? 14

Burma Flyktingarnas Församling i thailand 4 ZanZiBar Pingströrelsen ger ny identitet 16 malmö Världens Fest i mångkulturell stad 22

uppdrag mission nr 4 2013: lunds missionssällskap 47


posttidning b Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

4 1 1 1 8 6 3 0 0

Foto: Eric Miller/IKON

Hälsovård till utsatta mammor och deras barn! I kåkstäderna i Kapstaden i Sydafrika lever många unga mammor och deras små barn i stor utsatthet. Svenska kyrkans internationella arbete stöder projektet Philani där mammamentorer gör hembesök. Mammamentorerna har själva kämpat mot och övervunnit fattigdomen i samma miljö. Mentorerna hjälper de utsatta kvinnorna att försörja sig och det hjälper bokstavligt deras barn att överleva.

ge din gåva till utsatta mammor och deras barn idag! Läs mer och ge din gåva: www.svenskakyrkan.se/p144

Mentormamman Ntombie Maseme: – Philanis styrka är förmågan att stå vid människors sida, oavsett svårigheter. Här pratar Ntombie med en av mammorna i projektet.

Uppdrag Mission nr 4 2013  
Uppdrag Mission nr 4 2013  

Tema Sydafrika, framförallt Kapstaden I den tillväxt och utveckling som pågår i Sydafrika är Kapstaden en viktig skådeplats. Möt människorna...

Advertisement