Uppdrag Mission nummer 4 2024: Ett gemensamt uppdrag

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 4 • 2024 • årgång 178

Ett gemensamt uppdrag MALMÖ GÄSTFRIHET FÖR FEMTEKLASSARE 18 INDIEN EN NY RIKTNING 14 LINKÖPING RESA FÖR GEMENSAM ERFARENHET 26

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga.

Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

UPPDRAG MISSION www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med

Act Svenska kyrkan

www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE Samuel Rubenson REDAKTÖR Anna Braw Storabackegatan 15 c 216 15 Limhamn 073-998 23 27 red@uppdragmission.se REDAKTIONSRÅD Frida Falk Agneta Garefelt Uggla Per Kristiansson Johannes Zeiler GRAFISK FORM Maria Mannberg PRENUMERATION pren@uppdragmission.se ANNONSER annons@uppdragmission.se TRYCK Ljungbergs, Klippan i s s n 2001-0087 OMSLAG En femteklass på Hyllievångsskolan är på frågestund på Islamic Center som avslutning på Abrahams tältdagen. Martin Wessbrandt, Jonida Vishkurti och Felix Krausz Sjögren svarar på frågorna.

Bild: Anna Braw

2

Tillit, längtan och hopp

vem var det som sa tillit? Det blev snabbt namnet för det som har kommit att bli Malmö muslimska nätverks (MMN:s) och Svens­ ka kyrkan Malmös diakonala interreligiösa samverkansprojekt. Jag vet inte vem som först sa det, men det är det självklara ordet med all längtan och allt hopp som det knyter till sig.

Hösten 2021 bjöd MMN in Svenska kyrkan Malmö till en träff där företrädare för flera muslimska grupper berättade att de ville lära sig mer om kyrkans diakoni.

Den kvällen blev början på en lång rad förtroendefulla samtal.

Frågorna vi fick handlade om hur Svenska kyrkan Malmö arbetar med diakonin och hur diakonerna arbetar bland människorna i staden. Vår gemensamma önskan om praktisk samverkan för en fredlig och socialt sammanhållen stad blev tydliga. MMN:s representanter gav uttryck för ett djupt behov av diakoni och diakoner inom islam. De berättade att de i olika situationer hade velat kunna göra mer för att bidra till att förbättra ungas psykosociala hälsa och minska segregation och våld. De hade också sett och upplevt kyrkans sätt att arbeta diakonalt.

Så föddes så småningom samverkansprojektet Tillit.

Lunds Missionssällskap såg behovet av Tillit i Malmö och valde att stödja och möjliggöra projektet.

Att tjäna mänskligheten för Gud är ett grundläggande uppdrag för både muslimer och kristna. Detta för oss samman som människor. Svenska kyrkan i Malmö har en lång erfa­ renhet av diakonalt arbete samtidigt som Malmös muslimska församlingar har ett utbrett nätverk och god förankring i stora delar av Malmös befolkning.

Tillsammans kan vi skapa tillit i en komplex och polariserad stad och värld.

gunilla hallonsten Lunds Missions­ sällskaps styrelse, kontraktsprost och kyrko­herde i Malmö

4 krönikan

36 betraktelsen

40 recension

42 stipendierapporten 46 stipendiaten

34

BILD:ANNA BRAW BILD: ULLA-CARIN EKBLAD

Alltid

47 om LMS

14 en ny riktning Våldsamma

30

upplopp i Hyderabad för 35 år sedan

gav Henry Martyn Institute det uppdrag

som fortfarande håller Packiam T. Sa­

muel och hans medarbetare sysselsatta:

att arbeta för fred och försoning i en

18 gästfrihet för femte­ klassare När en moské, en

syna­­goga och en av Svenska kyrkans

församlingar i Malmö samarbetar om

att ge stadens mellanstadieelever en

BILD: ANNA BRAW BILD: HENRY MARTYN INSTITUTE

mångmiljonstad och i resten av Indien.

18

introduktion till tro är Abraham och

hans gästfrihet temat.

22 ”dialogen behövs överallt” När religionshistorikern

BILD: SANKTA BIRGITTA FOLKHÖGSKOLA

Hedvig Larsson talar och skriver om interreligiös dialog finns det plats

några år sedan tog Katja Wiebe snabbt det första initiativet till Linköpings nya

ER GW BE R

14

JEE

26 resa för gemensam erfarenhet En fredagskväll för

B I L D: E L

vardagen på en folkhögskola i Södertälje.

FF

för både Andra vatikankonciliet och

inter­religiösa råd. I höstas reste grup-

22

pen tillsammans till Luton i England.

30 samtal och utbildning

Malmö muslimska nätverk tog kontakt med Svenska kyrkan i staden. Diakoni

– hur fungerar det? Kan vi lära oss? Det

blev första steget på vägen till projektet

Tillit, där samtalen fortsätter och byggs

femteklassarnas frågor till Felix Krausz Sjögren, Jonida Vishkurti och Martin

Wessbrandt i moskén nära Jägersro är riktade till alla tre: Vilken är din favorithögtid? Måste man göra något särskilt när man ber? Varför behöver man fasta?

Men när ett av barnen frågar varför de är olika om de nu tror på en Gud allihop säger Felix

på med utbildningsinsatser.

Krausz Sjögren: ”Jag är ju inte rätt person att svara på den frågan, för vi var först!”

34 ”gud vet att det finns plats för per och roland”

samarbetar för att visa på gästfrihet och respekt i Malmö har hittat en gemensam humor.

På ett möte där nästan alla uteblev träffades två Rosengårdsbor. Per

Kristiansson är präst i Västra Skrävlinge, Roland Vishkurti är imam på Islamic

Center. Nu föreläser de tillsammans och presenterar sig som vänner.

Om skämtet går lite över huvudet på barnen är det desto tydligare att de tre som

Någonstans på vägen befinner vi oss, tillsammans, alla.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

krönika

Det är inte det vi tänker som förenar oss – det är det vi gör 4

uppdrag mission nr4 2024

BILD: ELJEE BERGWERFF

BILD: RAD MUSIC INTERNATIONAL

krönika Det är inte det vi tänker som förenar oss

n n n hoppet är inte en känsla. Det är

en handling.

Det är det motto som vännerna och freds­ aktivisterna Maoz Inon, som är israel, och Hamze Awawdeh, som är palestinier, har.

Maoz föräldrar dödades den 7 oktober. Se­ dan dess har han blivit fredsentreprenör och arbetar för att hedra sina föräldrars minne genom att samla så många människor som möjligt till stöd för en framtidsplan för landets folk, för palestinier och israeler.

Hamze Awawdeh växte upp under ockupa­ tion och bestämde sig för många år sedan för att ägna sitt liv och sitt yrkesliv åt att arbeta för att främja fred.

De båda har varit min inspiration under de senaste månadernas mörker, smärta och splittring. De säger en sak mycket tydligt: fred kan man inte bygga på bara ena sidan, fred kan man inte bygga ensam. Det är helt avgörande att samla landets folk. För att detta ska kunna hända ber de världssamfundet att ”investera i fred”, att stötta dem som arbetar för försoning.

De djupa klyftorna i Europa är annorlunda, men på ett liknande sätt beskrivs de ofta som religiösa eller kulturella. Som om vi bara skulle kunna leva tillsammans med människor som har samma tro som vi själva. Det är en underlig och till och med förvirrande tanke, eftersom den man som vi kallar Ibraham, Abraham eller Avraham lär oss alla att vi är främlingar i ett främmande land. Det är det som är våra rötter – vi vandrar över jordens yta utan att ha en plats som vi kan kalla vår. Allt som vi har har vi fått,

Rouddy Kimpioka.

inte att äga utan som en kallelse, en uppmaning att dela med oss, att använda i andras tjänst och göra sådant för andra som vi hoppas att andra ibland skulle kunna göra för oss.

Hoppet är inte en känsla. Det är en handling.

Ett val.

De utmaningar som Europa står inför är enorma. I vårt nätverk A World of Neighbours samlar vi människor som hoppas, människor som tror, människor som gör något. Vi har nyligen börjat arbeta med en podcast, ”Living as Neighbours”, där de berättar om sig själva, sitt arbete, sin bakgrund och de människor de möter.

En av dem är Rouddy på ön Lesvos. Han satt fängslad i Turkiet utan orsak och började sjunga för att inte bli galen. Först trodde de andra fångarna att han verkligen hade blivit galen, men sedan började de lyssna, och så började de sjunga tillsammans med honom.

När han hamnade på Lesvos, i det ökända Moria-lägret, mindes människor hans röst och bad honom att sjunga där också. Nu leder han RAD Music som samlar flyktingar med alla tänkbara bakgrunder, internationella volon­ tärer och öns bofasta. När jag går med honom genom stadens gator är det någon som hejdar nr4 2024 uppdrag mission

5

krönika Det är inte det vi tänker som förenar oss

BILD: JULIE RICARD, UNSPLASH

EN VÄRLD AV GRANNAR

Genom programmet En

värld av grannar –

Interreligiös praktik för

fred arbetade Svenska

kyrkan under några år för att främja fredlig

samexistens och ett humant

Europa som präglas av social och andlig hållbarhet, ett

samhälle där människor värnar om sin nästa och försvarar demokratiska grundvärderingar.

Sedan 2022 har arbetet

fortsatt i nätverket A World

of Neighbours, bland annat

i form av forskning som genomförs i samarbete

mellan nätverkets

medlemmar, akademiker och praktiker. Ulrich

Schmiedel, som har tillträtt som professor på Centrum för teologi och religion

vid Lunds universitet i år,

ledde tidigare det arbetet

i sin tjänst vid Edinburgh

University i Skottland.

6

uppdrag mission nr4 2024

honom och vill prata med honom vid varje gathörn. Hans vänner kallar honom ”Lesvos informelle borgmästare”.

En av dem är Sanella i Bosnien. Hon kunde inte bara titta bort när flyktingar knuffades ut från bussar bredvid hennes hus dag efter dag. Hon ordnade härbärgen och samordnade volontärinsatser, och nu hjälper hon flyktingar som vill stanna i Bosnien, bland annat genom att se till att de får kontakt med entreprenörer i området.

Amjid kämpar mot rasism överallt där han kan genom att leda kurser och göra mediapro­ duktioner.

Rabbi Rebecca och Helena från Islamic Relief undervisade efter den 7 oktober våra praktiker i hur man kan tala om situationen.

En del av oss tar bara ledigt i några veckor för att vara vid Europas yttre gränser tillsam­ mans med människor som sitter fast i skogar och olagliga bostäder, för att bli vänner med dem, för att skapa små mänskliga ögonblick som kommer att stanna kvar i minnet.

Alla lever vi för en framtid som inte är här än, och samtidigt behöver vi varandra – muslimer, judar, kristna, ateister, yezider och de som drivs av någon annan tro – för vi känner igen var­ andra i det gemensamma uppdraget, i det vi gör. En del av våra praktiker säger att A World of Neighbours-nätverket är det enda interre­ ligiösa, interkulturella nätverk som finns kvar efter den 7 oktober och det krig som började då. Det är inte något att vara stolt över, men vi har försökt förstå varför. Huvudorsaken, säger de, är den här: A World of Neighbours bygger inte på dialogen, utan på det vi gör, på diakonia, på omsorgen om en gemensam framtid och en gemensam mänsklig tillvaro. Dialogen är nödvändig för att vi ska nå det högre målet, och det är därför dialogen har överlevt.

Som direktor för den här rörelsen har jag lärt mig en sak: det här är något som ingen av oss kan göra på egen hand, inte som in­ divider, inte som representanter för en enda trosinriktning, inte som invånare i ett enda land eller som människor som alla talar ett och samma språk. Den enda vägen framåt är den vi kan ta om vi organiserar oss mot splittringens tidvattensvåg och mot avhumaniseringen, och om vi gör det genom att arbeta interkulturellt och interreligiöst.

Som teolog, när jag studerade på universi­ tetet, hade jag hela tiden inställningen att kun­ skap är det högsta målet och att andlig vishet är att hitta de rätta orden att använda för att tala om andliga frågor. De som sysselsatte sig

krönika Det är inte det vi tänker som förenar oss

Vår uppgift är inte att kunna erbjuda en lös­ ning på ensamhet, på avhumaniseringen av flyktingar, på polariseringen och mycket annat.

Vi måste bara rent fysiskt se till att vi hamnar i de sammanhang där lidande människor finns.

Inte för att lösa deras lidande, utan för att stanna i det tillsammans med dem, lära oss, vara främlingar – ibland till och med inför våra egna.

Hoppet är inte en känsla. Det är en handling. ”Vi kan inte vänta på hoppet som känsla”, säger Maoz Inon.

Han vet inte hur freden ska kunna komma, men han är alldeles säker på att den kommer.

Han predikar som en nutida Martin Luther King tillsammans med sina palestinska vänner.

De kommer med sina olika erfarenheter och bygger en rörelse.

Den fråga han ställer är om vi vill bli en del av alternativet till krig.

BILD: JULIE RICARD, UNSPLASH

med ”praktisk teologi” var de som inte var tillräckligt smarta för att får hålla på med det riktiga, det teoretiska.

Jag skäms när jag skriver det, för nu vet jag ju att det inte är så. Sann tillväxt, sann vishet och sann tro kommer ur det vi gör, och från en mycket specifik sorts handling. Det är inte när vi gör de saker vi redan kan och känner till.

Det är att ge sig in i det krångliga med saker som vi inte vet svaren på än, men som behöver vår uppmärksamhet, vår omsorg, vår kärlek, vår kraft till förändring. Att gå in i dialog med mörkret i vår värld, smärtan, splittringen, för­ trycket eller det växande främlingskapet, att se till att hamna på de platserna som gemenskap, som enskild troende, som människa, är ett sätt att lära sig mer om ljuset, om hoppet.

Jag lever med en sak som den helige Augus­ tinus sa: ”Hoppet har två vackra döttrar. En heter Vrede, och den andra heter Mod. Vrede över hur saker förhåller sig och Mod att tro att de inte kommer att förbli så som de är.”

I det hoppet kan vi ta varandras händer, ja, vi måste låta händer och hjärtan mötas, och det kommer att fördjupa vår tro.

Vi kan bygga och återuppbygga allianser, vi kan tro på att det är nödvändigt att göra något även om vi inte är säkra på att det kommer att fungera och även om vi inte vet om vi kom­ mer att få se några resultat. Framtiden ligger inte i våra händer, men vi kan välja hur vi använder vår tid idag, hur vi omvandlar våra hoppfulla och kärleksfulla ord till handling tillsammans. n ÖVERSÄTTNING ANNA BRAW

rikko voorberg är direktor för nätverket A World of Neigh­bours. Han är teolog, utbildad vid de reformerta kyrkornas universitet i Kampen, och bor i Amsterdam där han har varit med och grundat Vluchtkerk, en kristen organisation som stöttar flyktingar när de har fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Han har också arbetat med satsningen PopUp Church och med en experimentell teatergrupp, StroomWest, och haft uppdraget att vara värd för ett kristet ungdomsmöte som Evangelische Omroep bjuder in till, EO-Jongerendag. Nrc.next och Nederlands Dagblad anlitar honom sedan drygt tio år som krönikör. nr4 2024 uppdrag mission

7

intervju

intervju INTERVJU AGNETA GAREFELT UGGLA OCH ANNA BRAW BILD ANNA BRAW

Hjälpas åt En bättre psykosocial hälsa för Malmös mest utsatta – det är målet för Tillit, ett projekt där svenska kyrkan samarbetar med muslimska församlingar. nnn

PROJEKTET TILLIT har kom-

mit till på initiativ av Mal-

mö muslimska nätverk och

– När vi träffas kommer det mycket igenkän­ ning, säger Salim Najar. Det växer något nytt.

Vi ser religionen som en resurs.

– Varje gång vi har gått från gruppen har det varit några som har sagt: ”Å, det här var så viktigt för mig”, säger Agnes Callewaert.

Både muslimer och kristna. Det vi arbetar med är kompetenshöjning på en massa plan – och något som i grunden är fredsskapande.

Svenska kyrkan Malmö. Just nu består det av kontinuerliga träffar eller workshops

med en grupp på ungefär

25 personer, hälften från

nätverket och hälften från

Svenska kyrkan, samt en grupp på tre anställda

(alla på deltid) som arbetar med innehåll, planering

och inbjudningar inför de

utbildningar i psykosocialt

arbete som gruppen har

önskat. Utbildningssamordnarna har samlat en

kompetensgrupp med muslimska socionomer, psykologer, beteendevetare och

forskare som har hjälpt till

med att kartlägga behoven

ytterligare och som delvis

också kommer att fungera

som föreläsare. På Svenska kyrkans nationella nivå

arbetar Maria Kjellsdotter Rydinger med projektet.

utbildning för att möta behov Det är tre nyblivna kolleger som har samlats den första tisdagen i juni för att berätta om Tillit – Agnes Callewaert har varit diakon i Malmö sedan hon vigdes 2020, men Salim Najar och Nadia Sarblad, som är praktise­ rande muslimer, började sina anställningar i mitten av mars.

Idén till det som de ska förverkliga har funnits i några år.

Malmö muslimska nätverk kontaktade hös­ ten 2021 Svenska kyrkan med en fråga: Vill ni träffa oss och berätta om ert diakonala arbete?

Bakgrunden var att församlingarna i nät­ verket märkte att fler och fler sökte sig till dem för att få stöd på olika sätt och att försam­ling­ arnas medarbetare, de flesta ideella, behövde utbildning för att klara att möta de psykoso­ ciala behoven.

Det blev en första träff, fler samtal, många kontakter, en förstudie som Lunds Missions­ sällskap bekostade – och nu finns alltså två nyanställda utbildningssamordnare på var sin 30-procentstjänst, tack vare ett nytt anslag från sällskapet, och en diakon som arbetar tillsam­ mans med dem.

två socionomer och en lärare – Här är mitt kontor, säger Nadia Sarblad och viftar med ett kuvert.

Under de första veckorna har hon och de andra två setts i olika kyrkors lokaler, och när utbildningarna kommer igång blir de ännu mer rörliga.

Nadia Sarblad och Agnes Callewaert är socio­nomer sedan många år. Nadia Sarblad har vidareutbildat sig till psykoterapeut och arbetar i den kommunala familjerådgivningen i Lund. Agnes Callewaert har bland annat arbe­ tat som chef för daglig verksamhet, med läger för vuxna som har funktionshinder och med konfirmandläger i Åhus innan hon diakon­ vigdes 2020 för tjänst i Malmö.

– Och jag är inte socionom, säger Salim Najar. Jag är lärare!

Han undervisar på det tekniska program­ met på S:t Pauli gymnasium i Malmö och ut­ bildade sig från början till civilingenjör. nr4 2024 uppdrag mission

9

intervju Hjälpas åt

Agnes Callewaert.

PSYKOSOCIALT ARBETE

Diakonin omfattar en rad

uppgifter, och det psykosociala arbetet är ett av dem

– det finns ofta överlapp-

ningar med andra. Termen

psykosocial används för att understryka att psykiska

och sociala processer hör

ihop och samspelar med

varandra. I det psykosociala

arbetet stöttar diakonin enskilda människor och

familjer så att de ska kunna

må bättre i de sammanhang där de lever.

Begreppet psykosocialt

stöd brukat användas

om insatser som görs i

samband med en katastrof eller ett trauma.

10

uppdrag mission nr4 2024

kompetensgrupp I kuvertet har Nadia Sarblad några pappersark från en av de första träffarna som de tre har ord­ nat tillsammans – en för Tillits kom­petensgrupp.

– Det är lärare, socionomer, psykologer, fors­ kare och andra från våra nätverk, säger hon.

– Och så la vi ut en inbjudan på sociala medier för att nå sådana som vi inte känner också, säger Salim Najar. Det kom några som vi inte hade träffat tidigare.

– Vi lånade en lokal av en muslimsk försam­ ling, säger Agnes Callewaert, och vi blev un­ gefär 25 stycken.

Pappersarken är fullklistrade med Post­Itlappar där deltagarna har skrivit små listor.

– Alla kom från sina jobb, säger Salim Najar, och när vi bad dem att skriva vad vår mål­

grupp behöver hjälp med kom det liknande Agnes Callewaert. svar från alla. ”Psykisk ohälsa” är rubriken på ett papper, och någon har skrivit ”förstå sina känslor, be­ teende, tankar”, någon annan ”stigma – hur får man bort det?” och en tredje ”vägledning” och ”härbärgera”. ”Religion som resurs” och ”Barn, ungdomar, familj” är två andra rubriker.

psykosocialt arbete När den första kontakten med Svenska kyrkan togs var Andreas Hasslert nätverkets sekre­ terare, och han talade om behovet av ”mus­ limska diakoner”. Flera begrepp har prövats i olika samtal sedan dess, och nu används mest ”psykosocialt arbete”.

Agnes Callewaert, som är med i Malmö pastorats interreligiösa strategigrupp och som kom med i samtalen med det muslimska nät­ verket tidigt, berättar att de ledde till en serie workshops.

– I början satsade vi mycket på samarbete med Malmö stad och Region Skåne, och idén

intervju Hjälpas åt

Nadia Sarblad.

MALMÖ MUSLIMSKA

NÄTVERK har bildats av en

rad muslimska församlingar och föreningar i Malmö.

I projektet Tillit deltar också

församlingen Islamic Center,

som inte ingår i nätverket.

var att vi skulle kunna öppna ett muslimskt och kristet psykosocialt resurscenter tillsammans.

Vi tänkte oss att två diakoner skulle arbeta där tillsammans med två muslimska psykologer, socionomer eller beteendevetare.

Att det inte har blivit så beror på att det inte har gått att ordna finansieringen.

– Men vi har inte gett upp, säger hon, och det vi har kunnat göra är att lära känna var­ andra och satsa på utbildning. I höstas hade vi tre träffar med ungefär 25 personer, hälften muslimer och hälften kristna, och vi har fort­ satt under våren.

religionen som resurs Nadia Sarblad blev inbjuden till gruppen av sin församling.

– Ni som ordnade träffarna var så modiga! säger hon. Vi kände inte varandra, och vi skulle börja med att prata om vad vi hade för fördo­ mar om varandra och vad vi ville ställa för frå­ gor om varandra. Det kändes öppet, det hände något, det var rakt och respektfullt. Jag hade inte tänkt söka den här tjänsten, jag hade en heltidstjänst i Lund, men träffarna väckte mitt intresse.

Hon berättar att gruppen arbetade med en serie olika teman för att identifiera de be­ hov som finns i församlingarna och att ett av nyckelbegreppen är religionen som resurs för individen i relation till bland annat skola och socialförvaltning.

– Men också religionen som resurs i den psykosociala hälsan, säger Salim Najar.

Begreppet psykisk ohälsa ligger förstås nära, och ett av uppdragen från gruppen är kompetenshöjning bland de imamer och andra församlingsengagerade som kommer i

nr4 2024 uppdrag mission

11

intervju Hjälpas åt

Salim Najar.

kontakt med hjälpsökande. Det tredje områ­ det är familjerna som behöver stöd i föräldra­ skap, anknytning och parrelationer.

ideella medarbetare Salim Najar har inte varit med i gruppen, men när arbetet hade kommit så långt att det var dags att anställa utbildningssamordnare rekom­ menderade det muslimska nätverket honom.

– Jag har ordnat föräldrautbildningar tidi­ gare, ideellt, tillsammans med muslimska för­ eningar och församlingar, berättar han. Så jag känner de flesta av församlingarna i Malmö.

Ibland har jag bjudit in Nadia.

– Alla känner Salim, säger Nadia Sarblad.

Han samarbetar med många.

12

uppdrag mission nr4 2024

De utbildningsinsatser som de planerar nu är alltså tänkta i första hand för de muslimska församlingarnas imamer, många av dem ide­ ella, och andra ideella medarbetare – och för alla muslimska församlingar i Malmö, också för dem som inte ingår i nätverket.

– Alla problem som människor vänder sig till oss i Svenska kyrkan med finns i de mus­ limska församlingarna också, fast där är det ideella som arbetar, säger Agnes Callewaert.

Samtidigt är det så att många av de människor som söker hjälp där inte har någon annanstans att gå, så trycket blir ännu större. Det finns ett stort engagemang, och genom att arbeta tillsammans med er förstår jag mer av det.

tillit till person och metod Ryktesspridningen om att svensk socialtjänst tar barn från deras föräldrar har blivit ett av de ämnen som Tillit-projektet måste arbeta med.

– Vår uppgift är att försöka bygga broar, säger Salim Najar.

– Det är genom att vi bekräftar att vi ser orätt­visorna och tar föräldrars oro på allvar

intervju Hjälpas åt

som vi kan nå dem och bygga de broarna, säger Agnes Callewaert.

– Men myndigheterna har inte alltid den kom­petens som krävs för att man ska kunna möta människor och se deras religion som en resurs, säger Nadia Sarblad.

Hon beskriver kärnan i Tillit som tillit till personen, ”du vill mig väl”, och tillit till meto­ den, ”hur hjälper du mig?”.

– Församlingarna kan ha personen, till ex­ empel en imam, men inte metoden. Och sam­ hället kan ha metoden men inte personen.

I muslimska sammanhang undrar människor: Vill världen oss väl? Det är en otrygghet som har skapats. Vi vill nyansera och balansera upp. När Agnes var med på kompetensgrup­ pens möte – det var så uppskattat, det är halva jobbet. Och nu är andra halvan: hur gör vi för att det ska bli bra?

MALMÖ OCH LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

Malmö är en av Lunds

Missionssällskaps ”noder”, alltså en av de platser där

sällskapet gör långsiktiga

satsningar genom stöd till olika organisationer och

samarbetsgrupper. Bland

de andra finns Kapstaden

i Sydafrika, Jerusalem och

Hongkong. Ibland liknar delar av satsningarna

varandra – till exempel har sällskapet länge

stöttat arbete med Mentor

Mothers, mentormammor, i Kapstaden, och strax före

pandemin startades en

motsvarighet, Yalla Lotsar, i Malmö.

Stödet till Tillit är en del

av Lunds Missionssällskaps engagemang i Malmö.

”ännu viktigare” Händelser i världen de senaste åren har gjort det svårt för många interreligiösa grupper att arbeta vidare, men Tillit-gruppen hade redan planerat sin första träff till mitten av oktober förra året och genomförde den också.

– Att vi har lyckats fortsätta träffas har blivit ännu viktigare, säger Agnes Callewaert. Tilliten i samhället är ännu lägre nu än när vi började, och det som hände gjorde arbetet svårare men också tydligare.

– Det är så gott att samarbetet finns, säger Nadia Sarblad. Det finns jättegoda krafter i Sverige.

– Och det viktigaste är att vi går så djupt i diskussionerna, säger Salim Najar. Vi talar om det mänskliga, om barn, om tillit – och då glömmer man att vi har olika vägar i vår tro, för i slutändan är vi mammor och pappor och människor. Vi har lyckats gå till de grund­ läggande behoven, och där befinner sig alla.

utvecklingsmöjlighet Ett samarbete med Malmö universitet hör till Tillit-projektets förhoppningar – att psyko­ socialt arbete med religionen som resurs skulle kunna bli en kurs i socionomutbildningen och att den kursen skulle kunna öppnas för redan utbildade. Gruppen har också haft gästföre­ läsare från universitetet.

– Det är det psykosociala som är vårt stora uppdrag, säger Agnes Callewaert. Vi är inte riktigt klara med alla detaljerna i planen, men den är att vi ska utbilda nyckelpersoner.

– En imam ska känna till att det finns en sui­ cidtrappa, till exempel, säger Nadia Sarblad.

– Det är ett bra exempel, för den kunskapen kan göra stor skillnad, säger Agnes Calle­waert.

Och: vart ringer jag? Och: nu känner vi varand­ ra, många av oss i de kristna och muslimska församlingarna, nu kan vi ringa varandra och fråga.

– Vi kan gå ut direkt i församlingarna också, säger Salim Najar. Det här är något som efter­ frågas mycket. En del nyckelpersoner känner vi, Malmö muslimska nätverk och ytterligare några församlingar är vår kontaktyta, diako­ nerna har sina kontaktytor, jag och Nadia har våra – det är ett pussel som vi lägger tillsam­ mans.

– För mig har det här arbetet öppnat värl­ den, öppnat helt nya horisonter, säger Agnes Callewaert. Gud ger oss nya redskap. Jag har fått nya, fantastiska kolleger. Det är otroligt berikande.

– Det är inte så att vi hela tiden håller med varandra om allt, säger Salim Najar, men Tillit är en fantastisk utvecklingsmöjlighet, ett till­ fälle att omvärdera frågor som är viktiga för livet. Och framför allt ger det oss en ödmjuk­ het. Man vill alltid veta mer. Om man inte har möjligheten att omvärdera och gå vidare kan man inte utvecklas i mer än en riktning. n nr4 2024 uppdrag mission

13

intervju

”En ny riktning”

livets dialog i indisk storstadsmiljö

uppdrag mission nr4 2024 BILD: HENRY MARTYN INSTITUTE

intervju ”En ny riktning”

– Upploppen här i Hyderabad 1990 gav oss ett nytt uppdrag, säger Packiam T. Samuel.

Han är direktor vid Henry Martyn Institute som arbetar för försoning mellan Indiens olika folkgrupper och religioner.

INTERVJU ANNA BRAW

Friendship Day,

Vänskaps­dagen, firas

på den grundskola som

Henry Martyn Institute driver i Hyderabad.

Storstadsområdet har ungefär lika många invånare som hela Sverige – 2018 beräknades antalet till 9,5 miljoner. Staden grundades i slutet av 1500-talet och fungerar just nu som huvudstad i två indiska delstater, Telangana och Andhra Pradesh. Mer än hälf­ ten av de människor som bor här är muslimer, hinduer­na är också en stor grupp. Och här finns kristna som hör till en rad kyrkor och samfund, bland andra den ortodoxa kyrkan, den anglikanska kyrkan och pingströrelsen.

Mitt i denna storstad, Hyderabad, finns Henry Martyn Institute i form av ett högskole­ område med stor trädgård, fem lokala centra, hälsomottagningar, skola, yrkesutbildning och anställda som rör sig i olika sammanhang.

– Det skulle vara omöjligt att starta något nytt så som läget är nu, säger Packiam T. Sa­mu­el, men jag är mycket optimistisk. Religionen kan vara det som ställer till det för oss, men den kan också vara det som ger oss möjligheter. nnn

en ny riktning Packiam T. Samuel är direktor för Henry Mar­ tyn Institute, som fyller 94 år i år och som har fått sitt namn efter en känd brittisk missionär.

Han dog ung men hade hunnit arbeta med bibel­ översättningar till tre språk och blev ett slags missionärshelgon i den anglikanska kyrkan.

– Institutet grundades i Pakistan, och det var helt inriktat på evangelisation bland mus­

limer, berättar Packiam T. Samuel. Sedan flyt­ tades det hit på 1970-talet, och här finns det ju många hinduer, så då blev arbetet bredare.

Vi fick också den förste indiske direktorn då.

Men det var upploppen 1990 som gav oss det uppdrag vi har nu.

Han beskriver sammandrabbningar mel­ lan muslimer och hinduer och drastiska vålds­ handlingar som den när en moské förstördes.

– Innan dess hade en fråga varit: vart ska institutet röra sig nu? Men efter upploppen fick vi tillstånd att arbeta bland de människor som hade blivit utsatta på olika sätt. Det blev ett nytt uppdrag för oss, det gav oss en ny riktning. Allt växte ur de samtalen.

diskuterar inte lärofrågor Den första kontakten var den med kvinnorna.

De arbetade i hemmen medan många av män­ nen var ute på dagarna, och Aman Shanti blev namnet på de insatser som sattes igång i takt med att de berättade om sina familjers utsatthet.

– Vi fick tillstånd att starta en liten skola, säger Packiam T. Samuel. Våra fem stadsdels­ centra togs väl emot när vi öppnade dem. Vi arbetade mycket med hälsa och hygien, och särskilt med kvinnohälsa – polygami ses som normalt här, till exempel. Och det är fortfaran­ de kontakterna med kvinnor arbetet bygger på. Nio tiondelar av deltagarna och ledarna på våra center är kvinnor.

Han säger att centren redan från början fungerade som platser för dialog mellan olika befolkningsgrupper och religiösa grupper.

– Men vi diskuterar inte lärofrågor. Det har vi lämnat. Alla grupper finns med i vårt arbete nu, och det som pågår är livets dialog.

nr4 2024 uppdrag mission

15

intervju ”En ny riktning”

BILD: CARL DAHLBÄCK

”vi är ett mycket-multi-land” När den här intervjun görs befinner sig Indien mitt uppe i en valrörelse, och när tidningen skickas ut kan valresultatet ha tillkännagetts – eller också kan komplikationer ha tillstött.

– Det är inte lätt, säger Packiam T. Samuel.

Indien är som en hel världsdel! Det talas om ett uppdrag, ett språk, en ledare – det stämmer ju inte med det här landet, vi är ett mycket-multiland. Det skulle bara bli inbördeskrig.

Samtidigt, betonar han, är han optimistisk: – Majoriteten av majoriteten är ju fortfaran­ de anspråkslösa människor. Och de unga är progressiva. Många muslimska kvinnor är med i arbetet på våra center, och de är så en­ga­­­­gerade.

Livets dialog är något som Packiam T. Samuel återkommer till – sedan stödarbetet efter upploppen kom igång är det inte längre traditionell mission institutet arbetar med.

16

uppdrag mission nr4 2024

BILD: FRÅN CARL DAHLBÄCKS KAMERA

– Vi har hållit på med den dialogen i ungefär 35 år nu, så det är långa relationer, säger han.

Vi har anställda från alla de olika grupperna.

Ibland är dialogen riskabel, ibland blir det starka ord, ibland blir det missförstånd. Men institutet är känt som en fredens plats, och våra medarbetare är respekterade. Att relationen har funnits så länge är betydelsefullt. n

intervju ”En ny riktning” Packiam T Samuel och Carl Dahlbäck.

HENRY MARTYN INSTITUTE

i Hyderabad i Indien är uppkallat efter den brittiske prästen, mis­

sionären och bibelöversättaren

BILD: FRÅN CARL DAHLBÄCKS KAMERA

Henry Martyn som arbetade i Indien och Persien under sex

år i början av 1800-talet. Han

blev bara drygt 30 år och dog i

Turkiet på väg hem till England där det var tänkt att han skulle

återfå sin hälsa. Innan dess

hann han lära sig hindi, urdu

och persiska och översätta Nya

testamentet till de tre språken

(och The Book of Common Prayer till urdu).

I Storbritannien blev han

tet flyttades 1938 till Landour och

något av en hjälte i missions-

1940 till Aligarh, 1962 till Jabalpur,

modig, osjälvisk och mycket

Hyderabad där det ligger nu. 1960

rörelsen. Han beskrevs som en

1966 till Lucknow och 1971 till

from person, och delar av den

blev det Henry Martyn Institute,

helgondag den 19 oktober.

ningen från att vara enbart evan­

derat, öppnades Henry Martyn

innefatta forskning, interreligiösa

anglikanska kyrkan firar hans

I Cambridge, där han hade stu­

Library 1898. Det blev Henry

och på 1990-talet byttes inrikt-

gelisation bland muslimer till att

relationer och försoningsarbete.

Martyn Centre 1992 och heter

Sedan 2004 ligger institutet nära

Christianity Worldwide.

Shivarampally. Här hålls kurser

dades 1930 i Lahore i Pakistan

tar emot studenter på grundnivå

Islamic Studies. Initiativet och

postdoc-forskare. Lunds Missions-

sedan 2014 Cambridge Centre for Henry Martyn Institute grun-

som Henry Martyn School of

Indiens polishögskola i stadsdelen och konferenser, och institutet

och masternivå, doktorander och

finansieringen kom från brittiska

sällskap har beviljat resebidrag

också från amerikanska. Institu-

senaste åren.

missionsorganisationer, senare

till svenska besök på institutet de

samarbete med guds hus i nacka Hösten 2019 blev jag inbjuden att följa med en delegation från Kyrkokansliet i Uppsala till Henry Martyn Institute. Det blev inledningen till ett förtroendefullt och inspirerande samarbete mellan mig och institutets direktor Packiam T. Samuel och därigenom också mellan institutet och Guds Hus i Fisksätra. Våren 2023 hade jag glädjen att få ta emot utmärkelsen hedersdoktor vid Henry Martyn Institute på den årliga examensdagen.

De gemensamma planerna fortsätter, och en grupp unga vuxna från Guds Hus hoppas kunna besöka institutet under nästa år.

Samarbetet och kontakterna med Henry Martyn Institute ger oss nya perspektiv på de olika nationella förutsättningarna i arbetet för fred och dialog i världen. n carl dahlbäck, kyrkoherde i nacka nr4 2024 uppdrag mission

17

reportage

Gästfrihet för femteklassare

Buss tar skolbarn till de abrahamitiska religionernas gudstjänstrum uppdrag mission nr4 2024

reportage Gästfrihet för femteklassare

– Vad behöver man veta för att kunna respektera en klass­k ompis?

Det är det viktigaste, säger Jonida Vishkurti. Och: vad kan vi göra för att visa gästfrihet här i Malmö?

REPORTAGE OCH BILD

n n n Längst fram mellan pelarna i gudstjänst­

ANNA BRAW

rummet på Islamic Center står en stor tv-skärm och lyser vitt. ”Abrahams tält” är texten på den.

Helena Eriksson sitter på huk bland femte­ klassarna från Hyllievångsskolan och räcker fram en mikrofon.

– Hur många gånger om dagen ber ni? frågar ett av barnen.

Felix Krausz Sjögren har mikrofonen där framme och svarar först: – Tre. Sedan räcker han den till Jonida Vishkurti.

– Fem, svarar hon.

Martin Wessbrandt står sist i raden: – I den kristna kyrkan finns det nunnor och munkar som ber på samma tider varje dag, sju gånger om dagen. Andra kristna gör lite olika.

Helena Eriksson flyttar till nästa uppräckta hand, och nästa, och nästa. Måste man göra något särskilt när man ber? Varför behöver man fasta? Om ni tror på en Gud, varför är ni olika?

Martin Wessbrandt,

Jonida Vishkurti och Felix Krausz Sjögren

svarar på frågor som

femteklassarna från

Hyllievångsskolan har förberett.

tre svarar – Ibland blir det så att många frågor är till bara en av oss, men idag hade vi talat med lärarna i förväg och berättat att det är bra om de upp­ muntrar barnen att ställa frågor som vi kan svara på alla tre, berättar Martin Wessbrandt.

Då blir det ju istället så att vi pratar väldigt mycket, och vi hinner inte med så många frågor.

Det är lite olika. Och det är alltid spännande!

Martin Wessbrandt är komminister i Malmö sedan ett par år och fick samarbetsprojektet ”Abrahams tält” som en del av sin första tjänst.

Hans kollega Helena Eriksson är församlings­ pedagog. Tillsammans med Jonida Vishkurti som är anställd av Islamic Center och Felix Krausz Sjögren och Fredrik Sieradzki som arbetar i synagogan ordnar de varje termin en rad temadagar där femteklassare åker med buss mellan tre gudstjänstrum i Malmö och får höra om likheter och olikheter mellan de tre abrahamitiska religionerna.

”det behövs i malmö” Det började under pandemin när kontakterna mellan moskén, några av Husie församlings medarbetare och synagogan ledde till samtal om vad Malmös skolbarn skulle kunna få lära sig och uppleva om församlingarna kunde samarbeta.

– Jag kom hit till Sverige från Albanien 2014, berättar Jonida Vishkurti, och sedan 2017 är jag anställd här på Islamic Center för att arbe­ ta psykosocialt och med interreligiösa projekt.

Det finns också andra som är engagerade här, men jag var med i ”Abrahams tält” redan från början.

Det var inte Martin Wessbrandt eller Helena Eriksson, och inte heller Felix Krausz Sjögren som började arbeta på Judiskt kunskapscenter i synagogan i höstas, men Fredrik Sieradzki har arbetat med studiebesöken där länge och säger att han blev glad när idén dök upp.

– Vi har ju alla tre verksamheter med besök, och i synagogan har vi ett program för mellan­ stadiet, ”Tradition och identitet”, berättar han.

Men det här passade bra in för oss. Det behövs i Malmö. På alla tre platserna använder vi sam­ ma rubriker när vi berättar, och det konceptet tror jag är unikt i Sverige. nr4 2024 uppdrag mission

19

reportage Gästfrihet för femteklassare Martin Wessbrandt.

Jonida Vishkurti.

”vi får massor av frågor” Vad är det unika? Jo, att ett kristet samfund, en synagoga och en moské samarbetar med en kommun, Malmö stad, om en temadag där skolbarnen får besöka tre gudstjänstrum och möta företrädare för de tre religionerna först var för sig och sedan tillsammans.

– Vi får massor av frågor, säger Jonida Vish­ kurti, inte bara från mellanstadieskolor utan från högstadier, gymnasier, högskolor, och vi vill svara, men tiden räcker inte till. Så vi tänkte att vi måste göra något gemensamt för skolorna.

Tillsammans med ett par av medarbetarna i Husie församling läste hon läroplanen. Det är i årskurs fem som barnen börjar läsa om de abrahamitiska religionerna, och gruppen be­ stämde sig för att rikta sig till den åldern.

– Det är också då som de börjar bygga egna uppfattningar om saker och ting, säger Jonida Vikhurti. De är uppväxta med något, och så börjar de ställa frågor.

3 x abraham I den film som spelades in under ett tälttak i skuggan av några träd (inte terebinter, men Malmö har ju inte så många sådana) på en gräs­ matta mellan moskén och Västra Skrävlinge kyrka dukas ett stort fruktfat upp för ett par mellanstadiebarn. Berättelsen om Abraham och hans gäster berättas av röster och på boksidor.

– Abraham finns ju i alla tre traditioner­ na, säger Jonida Vishkurti, och vi bestämde

20

uppdrag mission nr4 2024

att gästfrihet skulle vara vårt tema. Att visa gästfrihet i Malmö.

Helena Eriksson hör till dem som får upp­ leva den gästfriheten varje gång programmet genomförs.

– Jag har hand om kontakten med skolorna och bokar när de ska komma, och sedan åker jag med i bussen, berättar hon.

Felix Krausz Sjögren, som representerar den judiska församlingen för första gången den här dagen, åkte med förra gången för att lära känna programmet.

Dagen börjar hos Martin Wessbrandt i Kir­ sebergs kyrka och fortsätter i synagogan. Vid elvatiden svänger bussen in vid moskén, och det blir fruktpaus innan Jonida Vishkurti tar emot inne i bönelokalen. Skolan har skickat med barnen lunch som de äter på innergården eller i Ögårdsskolans gymnastiksal. Det sista passet är frågestunden, och då har Martin Wessbrandt, Felix Krausz Sjögren och Fredrik Sieradzki också kommit.

kläder och ritualer Konceptet har varit ungefär detsamma hela tiden – en justering som har gjorts är att grup­ perna är lite mindre nu än i början. Den här dagen har det bara gått att boka en klass, så det har varit lite lugnare än vanligt.

reportage Gästfrihet för femteklassare Felix Krausz Sjögren.

ABRAHAMS TÄLT

Temadagen ”Abrahams

tält” lanserades 2021 och

genomförs i samarbete mel-

lan Svenska kyrkan Malmö

(medarbetare från Husie

församling), synagogan i

Malmö och Islamic Center.

Den erbjuds till årskurs fem i alla kommunala skolor i

staden. Malmö stad står för busstransporterna och har

det pedagogiska materialet

på sin webbplats (fritt till-

gängligt). Lunds Missions-

sällskap stod för en del av

finansieringen i projektets inledningsskede. Dagen

består av fyra delar: besök i

Kirsebergs kyrka, synagogan

och moskén och en avslutan-

de frågestund i moskén.

I alla de tre gudstjänstlo-

Helena Eriksson.

– Kirsebergs kyrkorum har inte så många sym­ boler eller bilder, men jag brukar duka med natt­ vardssilvret på altaret, och barnen flockas alltid dit, säger Martin Wessbrandt. Idag ville några av dem säga något på slutet. Det var extra fint.

Han säger att han ganska ofta möter barn som vill berätta hur det är i deras egen kyrka, till exempel en ortodox, att barn som bor i Kir­ seberg brukar säga att de har varit inne i kyrkan tidigare, och att muslimska barn också ofta är väldigt nyfikna. En pojke kom och frågade om Paul och vad en apostle var, för han hade läst något på en engelskspråkig webbplats.

– Vi är inriktade på det konkreta, den levda religionen, fortsätter Martin Wessbrandt. Vi berättar om kläder och ritualer. Det är en stor styrka att vi som lever det är de som berättar om det. Vi får stanna upp lite i mötet ibland – det är inte säkert att de har mött någon som talar om sin tro tidigare.

De betonar att frågestunden är en viktig signal till barnen. Helena Eriksson har uppgiften att se till att så många barn som möjligt får ordet, och de tre i ”frågepanelen” ser till att knyta an till varandra när de svarar.

– När Jonida berättar något säger Fredrik ibland: ”Så gör vi också!”, berättar Martin Wessbrandt. Det blir ett spontant erkännande.

Jag hoppas att barnen märker att vi tycker om att mötas och de känner att det finns en respekt i samtalet. Och vi är ju inte experter på varandras traditioner, så vi lär oss mycket!

– Vad behöver man veta för att kunna res­ pektera en klasskompis? Det är det viktigaste, säger Jonida Vishkurti. Och: vad kan vi göra för att visa gästfrihet här i Malmö? n

kalerna tas också grupper

emot på mer traditionella

studiebesök, och Judiskt

kunskapscenter i synagogan erbjuder flera program för olika målgrupper, bland

annat ett om jiddisch och ett om förintelsen.

inte snabbt, utan från hjärtat – Vi har inte fått en enda negativ kommentar, säger Jonida Vishkurti. Föräldrarna som ringer till skolorna tackar, och rektorerna som hör av sig till oss tackar inte snabbt utan från hjärtat.

– Det är ju inte alla som fyller i enkäten efter­ åt, men svaren som vi får är överlag väldigt positiva, säger Fredrik Sieradzki.

Fredrik Sieradzki.

nr4 2024 uppdrag mission

21

intervju BILD: S:TA BIRGITTA FOLKHÖGSKOLA

Dialogen behövs överallt – En del tänker nog att religionsdialog är något bara för kyrkoledare, säger Hedvig Larsson. Och

n n n För några år sedan bjöd tre folkhögsko­

lor i Stockholmsområdet in till en gemensam kvällskurs. S:ta Birgitta är en av Sveriges ka­ tolska folkhögskolor, Paideia är judisk och Kista folkhögskola är muslimsk. Ämnet var att läsa varandras heliga skrifter – de kristna, de judiska och de muslimska.

– Det var så spännande, säger Hedvig Lars­ son. Sedan kom pandemin, men jag hoppas att vi ska kunna samarbeta igen.

jag försöker insistera: jo, vi måste! Alla nivåer är viktiga!

INTERVJU ANNA BRAW

22

uppdrag mission nr4 2024

faddrar i kedja Hedvig Larsson är religionshistoriker och har undervisat på bland annat Ersta Sköndals högskola. En timlärartjänst vid sidan om på en folkhögskola var en av de saker som för ungefär tio år sedan ledde till att hon började läsa Svenska som andraspråk och gick folk­ högskollärarutbildningen. Sin första heltids­ tjänst hade hon på just Kista folkhögskola.

– Den hade kunnat starta tack vare att Sjövik, en av baptiströrelsens folkhögskolor, tog an­ svaret som fadder, berättar hon. Och medan jag arbetade där ställde Kista i sin tur upp som fadder när den judiska folkhögskolan skulle starta. En del av deltagarna gick på båda sko­ lorna ett tag.

kyrkohistorisk händelse Sedan många år är Hedvig Larsson också en av medlemmarna i Stockholms katolska stifts kommission för interreligiös dialog. Det var i den egenskapen hon fick uppdraget att skriva boken En kort introduktion till religions­dialog.

– Den utgår från föreläsningar som jag har hållit på en av Newmaninstitutets kurser, en om Andra Vatikankonciliet, berättar hon. På 1960-talet började ju vi i den katolska kyrkan tala med företrädare för andra religioner, inte bara om dem. Kyrkohistoriskt är det en stor händelse.

intervju Dialogen behövs överallt

Boken ingår i en serie med korta introduktio­ ner till olika aktuella ämnen, böcker som är tänkta att kunna läsas av många och användas i församlingsarbetet.

FOTNOT: Hedvig

Larssons bok En kort introduktion till reli­

gionsdialog är utgiven

av Veritas förlag. Ersta

Sköndals högskola

heter numera Marie

Cederschiölds högskola.

folkhögskolan till för alla På S:ta Birgitta folkhögskola i Södertälje är få av deltagarna i Hedvig Larssons kurser ka­ toliker. Istället möter hon unga vuxna med bakgrund i bland annat ortodoxa kyrkor, en del muslimer och några mandéer.

– S:t Ignatios och Hagaberg finns ju också i Södertälje, men sammansättningen hos oss

BILD: VERITAS FÖRLAG

”det här är också teologi” – En del tänker nog att religionsdialog är något bara för kyrkoledare, säger Hedvig Larsson.

Och jag försöker insistera: jo, vi måste! Alla nivåer är viktiga!

Hon berättar att det finns många olika in­ ställningar till religionsdialog och till hennes arbete bland församlingsmedlemmar som hon träffar.

– Det finns de som tycker att jag är mus­ limkramare – och det är jag väl också, det beror på hur man definierar det. Det finns de som tycker att det här ämnet är hotfullt, ut­ manande, lite läskigt, att det är bäst att hålla sig på sin kant. Jag har fått positiva reaktioner också: att jag har skrivit lättfattligt, att det är ett viktigt ämne, att det är bra att boken har kommit eftersom det inte finns så mycket skrivet på svenska.

Sedan berättar hon att många tycker att teologi är spännande.

– Och då vill jag säga: det här är också teo­ logi! Som minoritet har man ofta en tendens att vilja skydda sig själv och sin tradition, att se mest till sig själv. Vi måste titta ut för vår självförståelses skull.

Hedvig Larsson.

avspeglar staden, säger hon. Det är överhuvud­ taget väldigt religiöst.

De allra flesta deltagarna är första eller and­ ra generationens invandrare, och de som har gått i svensk grundskola och gymnasium har ofta haft det svårt eftersom deras ordförråd inte har utvecklats tillräckligt.

– Vi har också en grupp kvinnor som kom­ mer från länder där flickor inte går i skolan, Afghanistan till exempel, och de som kommer från Eritrea kan ha mycket skiftande skolbak­ grund. Nu är det till exempel några som inte kunde läsa och skriva och som går vår under­ sköterskeutbildning – jag är så stolt över dem!

Hedvig Larsson berättar om katolska äld­ reboenden som en del av den diakoni som mest är riktad till kyrkans egna medlemmar – och om folkhögskolan som en del av den diakoni som är mycket utåtriktad: – De katolska folkhögskolorna är ju till för alla, och de är ett bra exempel på en dialog som pågår i vardagen, livets dialog. I min SOkurs blir deltagarna förvånade när de inser att de själva är med i den interreligiösa dialogen, och så är det ofta i andra sammanhang ock­ så. Kunskaper om religion är viktiga för hela samhället, och dialogerna på de olika nivåerna är beroende av varandra. n nr4 2024 uppdrag mission

23

recension

Qumtur och Perhat Tursun, finns

samma dikt skriver han: ”När jag

mande språket ...” Men tio år i

namn och Svart eld.

som jag hade / Kvar i mig är bara

tragedi – att glömma sina egna

nu med den dubbla titeln Mitt

Abdushukur Muhammet Qum-

tur föddes 1967 och kom som flyk-

flesta av oss – och ändå verkligt. I

Muhammet Qumtur inser man att

des / övertygade våra föräldrar oss

är förtryck. Krig tar slut. Förtrycket

PERHAT TURSUN SVART ELD (SAMLINGSVOLYM) ÖVERSÄTTNING: FLORA QUMTUR NARIN FÖRLAG

Han berättar: ”... ungdomar

som lekte tillsammans när de var

inre. Han skriver: ”Jag vill ut ur

min kropp /och ut ur diktaturens

ansikts­lösa kropp / Även natten

vara ljus: ”Ibland finns ingen sol,

med öron.”

som har solen i förvar / sover lugnt i

rige var dramatisk och förvirrande:

Östturkestan, Sherqiy Türkistan eller

sträckte sig den ständiga övervak-

på grund av det kinesiska förtrycket.

till slut väggens öra”.

Xinjiang befinner sig i världens fokus

ningen, och ”... en del av dem blev

Formellt är det en autonom region,

Uiguriska diktare använder

famn.” Själva ljuset har upphört att ibland blir det inte dag / men de den långa natten.”

PERHAT TORSUN är född

1969. Han doktorerade i

turkologi (samma ämne

som Gunnar Jarring), fördes BILD: NARIN FÖRLAG

”när jag lämnade landet ”De kunde inte föreställa sig ett liv skulle bergen krama mig” utan öron.” Men också till Sverige

men autonomin är endast till nam-

varar. Det tränger in i människans

pade av spöken ...” Varför? Svaret

Upplevelsen att komma till Sve-

landet jag kom ifrån”.

det finns något värre än krig. Det

sväljer mig / I tidens obarmhärtiga

är enkelt: ”... de stod nära väggen

ord, sitt eget folk, ”det avlägsna

heten. När man läser Abdushukur

små och växte upp / försvann över natten som om de blev kidnap-

frihetens land rymmer också en

BILD: NARIN FÖRLAG

om att väggen hade öron, / senare

fick vi reda på att allt har öron.”

MITT NAMN

Det sägs ibland att krig är det

värsta som kan drabba mänsklig-

en dikt skriver han: ”Så fort vi föd-

QUMTUR

rädsla och diktatorns teori.”

ting till Sverige 2003. Det liv hans

dikter skildrar är osannolikt för de

ABDUSHUKUR MUHAMMET

lämnade landet / lämnade jag allt

till ”omskolningsläger” 2018 och dömdes senare till 16

års fängelse. 2022 fick han

Tucholskypriset av Svenska PEN.

Han är fortfarande fängslad.

Med en kraftfull symbol

ofta symboler för att skildra

beskriver han förtryckets verkan:

net. Bland annat har den kine­siska

sina upplevelser. Vi kan ana vad

”Allt förstördes av den kalla vin-

mot uigurernas språk. Språket har

hår har blivit grått / men natten

förtrycket går fram finns det

regimen genomfört en aktiv insats utforskats av Gunnar Jarring, Sven

Hedin reste i trakterna – generationer

dens makt ...” Där det totalitära

diktaren avser med orden: ”Mitt

förblev svart.”

Erfarenheten av förtryck

inga varma vrår, inga tecken för

ABDUSHUKUR MUHAMMET QUM­

hoppet att bygga på: ”Den iskalla

i frihetens magnetism, den kraft

sväljer stjärnorna, en efter en.”

förvandlar människan. Till en

TURS dikter ger en aning om kraften

Missionsför­bundet gjorde heroiska

Muhammet Qumtur: ”Berätta för

med vilken Östeuropas folk frigjorde

Men det finns ett val för var och

Detta land har fått en ny samhörighet

din själ som är trasig / av rädsla

Uigurerna har ännu inte upplevt

luta mörkret / och den som går

funnit en fristad här.

och hos oss har väl inte väggarna

mer från misslyckans tid / bärande

frihetens magnetism. Deras hemland

så enkelt är det inte. Flykten från

en famn svart som nattens öde.” För

Mest av allt kärlek: ”Frihet / vilket

därför är deras språk så viktigt och

”När jag lämnade landet / skulle

är Sverige fantastiskt, mer fantas-

n CHRISTIAN BRAW

En ny samling uigurisk poesi av

de redan / min framtida sorg /

kunde följa hans äventyr genom bok-

en Från pol till pol (1911) – och Svenska

annan diktare skriver Abdushukur

missionsinsatser 1894–1938.

dem / om ditt vissna förflutna /

med Sverige genom de diktare som

och skräck.” Men nu är han ju här,

Varför har de kommit? Det är

har aldrig varit en egen stat, men just

öron? Det låter sig sägas, men

ett eget land har ett högt pris:

deras litteratur så livaktig.

bergen krama mig / kanske visste

två diktare, Abdushukur Muhammet

och oändliga längtan.” Senare i

24

uppdrag mission nr4 2024

sig från det sovjetiska förtrycket.

famnen av den mörka himlen /

en: ”Den som går mot det abso-

något sådant. Han skriver: ”Vi kom-

mot ljuset, vänder ej tillbaka.”

på vissnade blads söta drömmar / i

av de två uiguriska diktarna?

den som kommer med en sådan last

tiskt än vi någonsin kan föreställa oss: ”Frihet, / vilket vackert ord / i

det främmande landet, på det främ-

Vad bli kvar efter läsningen

vackert ord ...”

kortkort

STOREBROR SAKNAS

SAMTAL PÅ SVENSKA

Storasyster sjunger i domkyrkans

Kyrkornas världsråds dokument

flickkör, ett par av småbröderna

Conversations on the Pilgrim Way,

är på väg in i gosskören. Mamman

ett resultat av flera års samtal i

och pappan har fullt upp med

olika grupper världen runt om

bussbiljetter och hårklippning och

männi­skans sexualitet, finns nu i

arbete och dagis och skola. De är en

pilgrims­vägen, utgiven av Sveriges

högläsning och samordning och

Uppsalafamilj med stort engage-

en svensk översättning, Samtal på

kristna råd. Dokumentet behandlar

PLATS FÖR LÄSAREN

mang i kyrkans musik.

Svenska Bibelsällskapet, som

han skulle börja skolan fick han

och andra länder, satsar på en ny

Men storebror saknas. Året innan

istället cancer.

arbetar för att sprida Bibeln i Sverige

att skapa trygga miljöer för alla

utgåva av Bibel 2000, Skapande­

som har begåtts inom kyrkorna

och Nya testamentet men har

åren, människohandel, sedvänjor

I Dagbok i kärlek och sorg (Lava

bibeln. Den innehåller hela Gamla

hjälp av dagboksanteckningar om

breda vita ytterspalter där man kan

förlag) berättar Jenny Tapper med livet utan Samuel och med hans

anteckna, arbeta med kalligrafi eller

småsyskon och i de nya familje­

så kallad lettering, rita eller skriva

är inte en ofiltrerad berättelse

smakprov har sällskapet gett ut

konstellationer som uppstår. Det

– hon har valt bland avsnitten och

kommenterar dem – men det är just känslan av det helt autentiska som kännetecknar den.

bland annat kyrkornas arbete med

bibelläsningsdagbok. För ett ge ett

Johannesevangeliet som särtryck,

BYGGA GEMENSKAP PÅ FESTIVAL

I sommar är det svensk Korsvei-

festival igen – den ekumeniska

människor, de sexuella övergrepp

Korsvei-rörelsen, som finns i

och uppmärksammats de senaste

bjuder in till en stor festival

i olika länder, sexuella minoriteter

mindre i Sverige och Danmark

Norge, Danmark och Sverige, i Norge vartannat år och till

och positiva initiativ som har tagits

vartannat. Korsvei arbetar med

sam­fundsnivå samt i de olika kyrko­

Kristus, bygga gemenskap, leva

på församlings-, högskole- och familjerna. n

och det kan man beställa i Bibel­

butiken. n

fyra ”vägvisare” – söka Jesus

enklare, främja rättvisa – och

festivalen består av bland annat gudstjänster, bibeltimmar,

workshops och konserter. 17–21

juli tar Björkenäsgården nära

Örebro emot festivaldeltagarna,

Jenny Tapper har arbetat som

kommunikatör i bland annat Svens-

som bor i gårdens rum och stugor

många år i Uppsala domkyrkokör. n

går bra att ”provdelta” enstaka

och i tält och husvagnar. Det

ka kyrkan och sjunger själv sedan

dagar. Årets tema är ”Det trotsiga

hoppet”, och huvudtalare är Liselotte J Andersson. n KÄLLA: KORSVEI.SE

BILD: AHA PRODUKTION OCH FORUM FÖR LEVANDE HISTORIA

SKOLMATERIAL MOT ISLAMOFOBI

Med satsningen ”Att förebygga och

motverka islamofobi i skolan”, ett stöd-

material för bland andra lärare, vill Forum för levande historia hjälpa

skolvärlden att känna igen, förebygga och motverka olika uttryck för

islamofobi. Materialet, som består helt av digitala komponenter och kan

hämtas på organisationens webbplats, innehåller faktatexter, diskussionsfilmer och förslag på arbetsmetoder. n KÄLLA: FORUM FÖR LEVANDE HISTORIA

25 25

nnrr44 22002244 uuppppddrraagg mmi si ss si oi onn

intervju

Resa för gemensam erfarenhet

Interreligiöst arbete i Luton inspirerar Linköping nnn INTERVJU ANNA BRAW

Fem mil norr om London ligger Luton, en stad med 200 000 invånare, ett fotbollslag som kallas ”The Hatters” och spelar i Premier Le­ ague och en flygplats som många svenskar med längtan efter Londons storstadspuls har landat på eftersom lågprisbolagen gärna flyger dit.

Få av oss vet mer än så om staden, men när Linköpings interreligiösa nätverk letade efter en plats där det finns mycket att lära sig om samarbete och dialog mellan människor som tillhör olika religioner blev just Luton målet.

Tillsammans med representanter för motsva­ rande grupper i Norrköping och Motala reste de dit i höstas.

nytt råd – Det finns ju ett ekumeniskt råd i Linköping, berättar Johannes Zeiler.

Han är domkyrkolektor, en tjänst som inne­ bär ett särskilt ansvar för undervisning, lärande och teologisk reflektion.

– Linköpings kristna råd har funnits länge, säger han. Det har ungefär samma samman­ sättning som på andra håll, och dess arbete följer det traditionella ekumeniska mönstret

26

uppdrag mission nr4 2024

med regelbundna möten i föreningsform och med ekumenisk samverkan på olika sätt.

Han berättar om några exempel på den lokala ekumeniken: flera av kyrkorna i pasto­ ratet har lånats ut till ortodoxa församlingar under kortare och längre perioder, och en syriskortodox församling har haft Skäggetorps kyrka som sitt hem i 40 år.

Men en händelse en fredagskväll hösten 2020 gjorde att Svenska kyrkan tog initia­ tivet till ett nytt råd, ett som har en annan funktion. Där samarbetar kyrkans företrädare med före­trädare för stadens stora moskéer och för bland annat polis, socialtjänst, media och kommunledning.

bad att få ringa upp En ung man la ett exemplar av Koranen på en grill tillsammans med bacon, placerade skyltar med islamfientliga budskap på marken, spelade musik som är populär i högerextrema samman­ hang och gjorde en film som han publicerade på YouTube och dåvarande Twitter. Grillen hade han ställt utanför Linköpings domkyrka. Sedan dök den brända boken också upp utanför en av stadens moskéer och i Skäggetorp, där många av stadens muslimer bor.

I oktober 2023 blev händelsen det första mål där en svensk domstol har prövat om koran­bränning kan utgöra hets mot folkgrupp.

Den kväll när filmen blev uppmärksammad på sociala medier förstod Katja Wiebe att det inte gick att vänta.

– Jag letade upp kontaktuppgifter och skickade sms först för att alla skulle veta vem det var när jag ringde. Det jag frågade var om vi kunde bilda en grupp och samlas för att tala om vad vi kunde göra tillsammans.

intervju Resa för gemensam erfarenhet

Johannes Zeiler.

”De bästa gångerna har varit när det har hettat till lite – som när vi har talat om saker som barnuppfostran och kvinnors och mäns roller. Och när vi har varit gäster i varandras heliga rum.” johannes zeiler

BILD: ANNA BRAW

Katja Wiebe.

”kände att vi ville fortsätta” Katja Wiebe har tidigare varit församlingsas­ sistent men läste kulturantropologi och reli­ gionshistoria som student och arbetar nu som integrationspedagog i Linköpings pastorat, mest i Skäggetorp. Det som av allt att döma var en provokation tänkt att skapa splittring blev istället, eller också, omstarten för Lin­ köpings interreligiösa råd. Ett sådant hade funnits tidigare men varit vilande i några år.

– Vi hade ju covid-restriktioner, säger hon, men vi som samlades kände att vi ville fort­ sätta, och det var bra sedan när covid-vaccinet kom – då kunde vi hjälpas åt med att sprida information om det i våra olika sammanhang.

Skäggetorps kyrka var en av de platser där man kunde bli vaccinerad.

Nu har hon regelbunden kontakt med före­trädare för de tre stora moskéer som finns i Linköping, och i rådet träffar hon, dompros­ ten Mattias Bähr och Johannes Zeiler också poliser, tjänstemän från socialförvaltningen, Linköpings borgmästare och ordföranden i kultur och fritids-nämnden (annars är inga politiker med) samt en journalist från ÖstgötaCorrespondenten. brobyggare Det var inte så att inga kontakter fanns tidigare – bland annat har Linköpings pastorat tillsam­ mans med andra i staden gjort ett försök med Fryshusets Tillsammans för Sverige-metod, där unga får berätta om sin tro för varandra och i större sammanhang.

– Men när vi bildade det nya rådet var det viktigt att det inte var enskilda personer som kom, utan att alla som var med hade sin nr4 2024 uppdrag mission

27

intervju Resa för gemensam erfarenhet

LINKÖPINGS

INTERRELIGIÖSA RÅD

År 2020 tog Svenska kyrkan i Linköping initiativet till

en nystart för Linköpings

interreligiösa råd. I rådet

ingår sedan dess Linköpings

borgmästare, ordföranden i Kultur och fritids-

nämnden, kommunens hållbarhetschef och representanter för

Polismyndigheten, kommunens

säkerhetsavdelning, socialförvaltningen,

församling i ryggen, säger Katja Wiebe. Alla i rådet fungerar som brobyggare mellan det offentliga Sverige och de människor som bor här, och alla förmedlar kontakt åt båda hållen.

De tre stora moskéerna i Linköping är en med många bosniska medlemmar, en som till­ hör sunni och en som tillhör shia.

– Det är en stor utmaning att få kontakt med de mindre, säger Katja Wiebe.

stadens tre stora moskéer och Svenska kyrkan.

Domprosten Mattias Bähr

är med på alla möten.

28

uppdrag mission nr4 2024

gemensam erfarenhet Resan till Luton var delvis en fortsättning på Linköpings stifts engagemang i religionsdialog och integration.

– Stiftet hade ordnat en resa till i Leicester, till St. Philip’s Centre, berättar Johannes Zeiler.

Centret i Leicester drivs av den anglikanska kyrkan sedan 12 år och har devisen ”living well together”. Poliser och präster hör till de yrkes­ grupper som får utbildning i religionsmöten och mångkultur där, och centret bjuder ock­ så in grupper inom trossamfund (till exempel församlingar), skolor, föreningar och företag.

Två projekt, Near Neighbours och Prevent, drivs parallellt med stödinsatser för människor i lokalsamhället och forskning. Gruppen från Linköpings stift är några av många internatio­ nella gäster som har tagits emot.

– Efter påskupploppen kände vi att det var dags att göra något, säger Katja Wiebe. Jag hade varit i Luton tidigare, och vi kände att vi behövde något som är ännu mer praktiskt än St. Philips – ”såhär kan man tänka och arbeta”.

– Och att resa tillsammans ger en gemen­ sam erfarenhet, säger Johannes Zeiler.

Planeringens slutfas sammanföll med Hamas-attacken i Israel, och Linköpings kom­

mun gjorde bedömningen att borgmästaren inte kunde resa. Reportern följde inte heller med. Kommunledningarna i Norrköping och Motala gjorde delvis andra bedömningar.

hyllad polisstyrka – Luton är en kraftigt segregerad stad, säger Jo­ hannes Zeiler. Arbetslösheten är utbredd, och en stor del av befolkningen lever i ekonomisk och social utsatthet. Samtidigt finns det ett kraftfullt interreligiöst arbete där – de lyckas göra mycket med små resurser. På kommunal nivå är det två personer som har ansvaret för just det här, och när vi var där hade polisen fått en utmärkelse för sitt interreligiösa arbete.

Katja Wiebe berättar att en av de saker som gjorde att arbetet kom igång från början var att högerkrafter drev en kampanj och spred rykten.

Johannes Zeiler ser en parallell till situationen i Linköping: – Det flyttar in en mycket välartikulerad miss­tänksamhet och misstro mot allt som är muslimskt, och det går inte att bemöta den med bara rationella argument. stävja misstolkningar Under dagarna i Luton mötte gruppen stadens borgmästare, en man som är lärare på en av de kristna skolorna och själv muslim. Deltagarna togs emot i en sikhförsamling, en moské och en anglikansk kyrka. Och så var de med på flera möten med representanter för olika grupper.

– Vi gick in i och ut ur olika rum, säger Johan­ nes Zeiler. Politikens, till exempel – de politiker vi mötte hade en självklar och enkel relation till trossamfunden.

BILD: MIKAEL STJERNBERG, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

intervju Resa för gemensam erfarenhet

Hamas-attacken och Israels reaktion domi­ nerade det Interfaith Council-möte i moskén mitt i Luton där svenskarna fick vara med som bisittare.

– Det var företrädare för en stor bredd av trossamfund som hade samlats, och polischefen, berättar Johannes Zeiler. En muslimsk kvinna talade, och en judisk företrädare, mycket käns­ losamt – och vi satt där. Det var oerhört. Alla som sa något gjorde det öppet och klart och tydligt, utifrån sin gemenskaps perspektiv. Det var What Would Jesus Do, och Mohammed, och Mose …

Han och Katja Wiebe beskriver båda den stunden som en av resans viktigaste.

– Hur håller man ihop ett land? De talade om att det var viktigt att de fortsatte att hålla samman och stävja misstolkningar av var­ andra, berättar han. De höll på länge, och en del som satt runt bordet grät. Det var oerhört lärorikt, också hur polisen tog emot kritik.

I Linköping fortsätter rådet sitt arbete.

Allt är inte enkelt – en av moskéerna har fått stänga på grund av regler om den fastighet som används, och en del av dess medlemmar är besvikna på kommunen. Det finns ortodoxa kristna som är besvikna på Svenska kyrkan för att den samarbetar med muslimer.

– Jag skulle önska att vi kunde arbeta mer med fördjupning, säger Katja Wiebe. Särskilt bland unga.

– Det tar tid att arbeta med det här, säger Johannes Zeiler. Men vi har ett viktigt mål – att bidra till det goda samhället. Nu är det upp till bevis.

– Linköpings kommun har börjat förstå att tron är en positiv sak, säger Katja Wiebe.

– De bästa gångerna har varit när det har hettat till lite – som när vi har talat om saker som barnuppfostran och kvinnors och mäns roller, säger Johannes Zeiler. Och när vi har varit gäster i varandras heliga rum. n BILDER: LINKÖPINGS INTERRELIGIÖSA RÅD

29 29

nnrr4422002244u up p pd dr ra ag gmmi si s isoi onn

intervju

Lyssnande hör ihop med tro

ola frideblad arbetar med unga örebroares berättelser uppdrag mission nr4 2024

intervju Lyssnande hör ihop med tro

– När jag lyssnar på mina ungdomar tänker jag ofta: att de är här och försöker! säger Ola Frideblad.

nnn INTERVJU ANNA BRAW BILD ULLA-CARIN EKBLAD

– Man kan skriva till dem på anstalterna, säger Ola Frideblad. Så det är det jag får göra nu.

Handskrivna brev! Jag skrev till en av dem häromdagen om att han ska sköta sig där han är nu, om att försöka ha disciplin och om att jag tror att det finns en väg framåt. Och så på­ minde jag honom lite om minnen som vi har tillsammans.

Ola Frideblad arbetar med ungdomar i Örebro. Han delar sin arbetstid mellan kyrkan, Folkets hus i Vivalla, stadens grundskolor och gymnasieskolor, Hjärsta gård och allaktivitets­ huset Tegelbruket. Kanske är det enklast att beskriva honom som pedagog med inriktning på ungdomar, integration och religionsmöten.

Och musik. Och demokrati – hans workshops är Svenska kyrkans bidrag till den demokra­ tiakademi för unga som Örebro kommun er­ bjuder som en treveckorskurs tillsammans med olika instanser och organisationer i staden. Och studiestöd, Tegelbrukets begrepp för läxhjälp.

Några av de unga som hade funnits med i olika konstellationer runt honom i flera år är dömda för grovt sabotage mot blåljusverk­ samhet under det som har kommit att kallas Påskupploppet i Örebro.

”ungdomar som vi har trott på” Det var en turbulent tid i en rad städer i Sverige när ”koranbränningarna” ägde rum. De hade förberetts med tillstånd från polisen, men i an­

slutning till dem hände mycket som har lett till rättegångar. I Örebro blev utryckningsfordon förstörda och poliser skadade.

– Den kväll när påskkravallerna bröt ut var vi i Vivalla och försökte samla ungdomarna dit, berättar Ola Frideblad.

Han och andra som känner många ungdo­ mar arbetade både inför den utannonserade demonstrationen och under veckan efter med att prata och lugna. En del av det arbetet pågår fortfarande – som när han skriver brev.

– Det är klart att det skaver och är jobbigt, säger han. Att ungdomar som vi har trott så mycket på är med i ett upplopp. Att ungdomar som vi har sett som förebilder, som vi har litat på, dras med.

Men det arbete som hade pågått i flera år före upploppen, och som har utvecklats i olika riktningar, fortsätter. Ola Frideblad berättar om hur de första stegen till ”Tro möter tro Ung” togs när ungdomar från olika församlingar i staden började träffas och lära känna var­ andra. ”Kunskap skapar broar av förståelse” – det är ett slags valspråk. Och så talar han om att lyssna.

– Det är det bästa, bästa, säger han, att få lyssna till så mycket. Det tror jag inte att många får känna så som jag får.

religionsdialog för unga – Örebro är en segregerad stad, säger Ola Fride­ blad. Örebro var också först i Sverige med re­ ligionsdialogarbete. Det var ett bra samarbete, kyrkorna, olika moskéer, Bahai. Men det var bara dialog mellan vuxna. Och det är så viktigt att ungdomarna också får lära känna varandra.

Vi började med att ungdomsgrupper i försam­ lingarna fick träffas. nr4 2024 uppdrag mission

31

BILD: OLA FRIDEBLAD

intervju Lyssnande hör ihop med tro

Tro möter tro Ung gör ett

besök på Rudbecksgymnasiet i Örebro: Carolin Wiborg, Ola

Frideblad, Asser Mir och Hanad

Mohammed.

Dagen efter den här intervjun dyker en grupp­ bild upp på Facebook: Ola Frideblad som hål­ ler i telefonen, och runt honom tre stora leen­ den till. ”Idag har Tro möter tro Ung besökt Rudbecksgymnasiet. Vi har berättat om hur det är att mötas över religionsgränserna, om resor, liberala moskéer, synagogor, fredsbön, fredsgudstjänster och mänskliga rättigheter. Ja, om det viktiga fredsarbete som Tro möter tro gör på hemmaplan! Ungdomarna på Rudbeck kom med många bra frågor. Asser samman­ fattar med orden: det blev succé!”

Arbetet med ungas religionsmöten i Örebro är i mycket inspirerat av Fryshuset i Stockholm och verksamheten Tillsammans för Sverige.

Dit har Ola Frideblad och hans kolleger tagit med sina ungdomar vid flera tillfällen, för i Örebro finns ingen synagoga, och att också möta unga företrädare för den judiska tron är en avgörande del av dialogen.

lyssna och förstå – Att höra mina ungdomar berätta är något av det finaste som finns, säger Ola Frideblad.

Han berättar om hur varje ny grupp som formas först kommer överens om regler för hur det som sägs ska tas emot och att det ofta

32

uppdrag mission nr4 2024

kommer fram kloka tankar då: vi ska lyssna och förstå, inte försöka hitta rätt och fel, och allt som sägs stannar i rummet.

– Många Post-It-lappar är det också, säger han. Det är faktiskt bra!

Den storytelling-metod som används i Tillsammans för Sveriges sammanhang och i Tro möter tro Ung innebär att var och en av deltagarna förbereder en personlig berättelse och har möjlighet att framföra den muntligt inför de andra.

– De flesta brukar berätta om någon gång när deras tro och livsåskådning blev tydliga för dem. Ett exempel kan vara en ung tjej som berättar om när hon tog på sig slöjan första gången. Man delar sin story, och de andra får visa om den har gett dem kunskap, om den har väckt deras intresse, om den kompletterar det de visste och tyckte eller om den kompli­ cerar det.

noas ark ”En väldig mångfald” och ”en oerhörd rike­ dom” är några av de uttryck som Ola Fride­ blad använder när han ska berätta om det han har fått höra de senaste åren.

– När ungdomar vågar berätta, vågar vara sårbara … Rent allmänt kan man säga att religionen är ett system för tillhörighet, men det är också ett system för läkedom. När ung­ domarna arbetar med sina berättelser blir det så tydligt att de är medlemmar, att de har rötter, att de tillhör något.

En ung man som har bidragit med sin be­ rättelse ibland refererar till Koranens avsnitt om Noa och arken som sin vändpunkt.

– Han säger att när han var tonåring ham­ nade han i ett gäng och sket i skolan. Men så

intervju Lyssnande hör ihop med tro

OLA FRIDEBLAD

klättring, gym, boxning, och schack har blivit väldigt stort … och så har vi studiestöd i caféet.

När vi började 2015 var det ett renodlat språk­ café för ungdomar och vuxna. Nu är vi oftast två–fyra vuxna och ungefär 20 ungdomar.

Många av de unga som kommer är födda i ett land i krig eller har föräldrar som har kommit till Sverige av liknande anledningar.

– Det är en sådan mental press på dem, säger Ola Frideblad. Det vi gör är väldigt mycket att prata igenom hur de mår och läsa deras uppgifter och texterna tillsammans. Många av dem balanserar på gränsen på olika sätt, också de som är födda i Sverige. Många har sett våld som barn. Många har blivit muddrade inne i stan. Det finns 15–16-åringar som har förlorat tolv personer i sin familj. När jag lyssnar på dem tänker jag ofta: att de är här och försöker!

KOMMER FRÅN: Guövik i

Karlshamns kommun – det

var segelbåtarna och havet,

och jag gick i söndagsskola i

Påryds församlingshem

BOR I: Örebro med min fru

Kristina och mina döttrar Selma och Turid

ÄGNAR MIG ÅT: är teolog och småbarnspappa och

arbetar som projektledare

i S:t Mikaels församling i

Örebro med bland annat Tro

möter tro Ung, studiestöd på Tegelbruket, podden Deep

Talk, demokratiakademi och

skolbesök, spelar piano, lär

mig arabiska, tränar och läser BAKGRUND: fil kand i teologi

samt lärarprogrammet med

inriktning religion och musik

vid Umeå universitet – musik

får mig att förstå världen,

de religiösa traditionerna är som stämmorna i en fuga LÄSER JUST NU: Richard

Rohrs The Divine Dance och Anton Tjechovs Ravinen

FOTNOT: En längre version

av denna intervju har

publicerats i Strängnäs

stifts tidning Portalen.

läste han om Noa. Det är det han berättar om.

Det var en religiös upplevelse som gav honom en riktning i livet. Också jag som har sett det här i så många år är påverkad av mediabild­ erna och tycker att det här är något som man inte hör om så ofta inom islam. Men mönstren finns ju i de abrahamitiska religionerna! Och det är en så fin grej att de här ungdomarna kan uppleva det och få en riktning.

balanserar på gränsen Verksamheterna och platserna i Olas Fride­ blads arbete går in i varandra samtidigt som de har sina egna metoder och namn och delvis når olika målgrupper. Studiestödet, till exempel, är igång fyra eftermiddagar i veckan, måndag till torsdag, och ibland på fredagarna också.

– De som är med i Tro möter tro har ju of­ tast en egen tro, och vi talar om den, säger han.

Till Tegelbruket kommer många andra också, där träffar vi alla möjliga. Det är ett aktivitets­ hus med femton replokaler, ramper, bollhallar,

mormors syster Nu vore det egentligen helt logiskt att de unga männen på anstalterna fick det sista av utrym­ met här. Eller några av dem som har försvunnit från Örebro – en är fast i en storstad i Mellan­ östern och skickar förtvivlade meddelanden.

Eller ”svärmorsdrömmarna”, en grupp svart­ klädda unga män som Ola Frideblad tror att många skulle kunna uppfatta som ett gäng och som han har lärt känna, samtalat med, rest med och kallar ”bästa, bästa”.

Men så är det ju mormors syster Ann-Marie, hon som kanske satte igång alltihop.

– Hon var en riktig kyrktant, och hon kunde verkligen lyssna. Redan som tonåring förknip­ pade jag lyssnandet med tro. Hon, och hennes medkänsla, var helt avgörande för att tron skulle få en så central plats i mitt liv. Sista gången jag pratade med henne var några dagar innan hon gick bort. När alla andra relationer höll på att falla bort för henne fanns det en relation kvar. Tron bar henne. Kyrktanterna, är de inte vår tids heliga män? n nr 4 2024 uppdrag mission

33

intervju

”Gud vet att det finns plats för Per och Roland” Samtal ledde till vänskap och samarbete

uppdrag mission nr4 2024

intervju ”Gud vet att det finns plats för Per och Roland”

– För mig är det så tydligt: vill vi leva tillsammans kan vi det, säger Roland Vishkurti.

Han är imam på Islamic Center i Malmö och vän med Per Kristiansson, präst i kyrkan som är en av moskéns grannar.

INTERVJU OCH BILD

n n n Det är en fredagsförmiddag i maj, och

ANNA BRAW

den som kommer in genom portvalven på Is­ lamic Center nära Jägersro i Malmö hör en mansröst som reciterar Koranen. Är det någon inne i moskén eller kanske en skiva?

– Jag vet inte, säger Per Kristiansson. Vi får fråga Roland.

Roland Vishkurti dyker upp i ytterdörren nära sitt kontor med det stora sammanträdes­ bordet. Han har ordnat kaffe, te, dadlar och havrekakor.

– Det är en inspelning, säger han, det är en av mina gamla lärare i Libyen, faktiskt. Men det finns massor av inspelningar. Jag brukar sätta på någon av dem på fredagsförmiddagarna.

för alla muslimer i malmö Per Kristiansson, som har Västra Skrävlinge kyrka som en liten del av sin tjänst (resten är på stiftskansliet i Lund, där han arbetar med bland annat missionsfrågor), har varit på Islamic Cen­ ter många gånger sedan han kom tillbaka efter ett års arbete på Filippinerna 2018.

Roland Vishkurti har varit imam här i unge­ fär femton år. Islamic Center är en av Malmös stora moskéer och har medlemmar från många länder. Den grundades med visionen att kunna vara en moské för muslimer i hela Malmö, inte en etnisk. Många av de tidiga medlemmarna kom från Balkan.

Men det var svårt att hitta en imam som var intres­serad av den sortens uppdrag, tillräckligt ung för att orka och tillräckligt flexibel för att vilja arbeta i just Malmö.

Så kom det sig att Roland Vishkurti, som hade flyttat från Albanien till Libyen för att studera, blev uppvaktad och tillfrågad.

Och så kom det sig också, flera år senare, att han och Per Kristiansson träffades och blev goda vänner.

en vanlig albansk familj Per Kristiansson kom tillbaka till Malmö från Filippinerna, där han och hans fru Gunilla, som är barnmorska, hade arbetat som volontärer i Svenska kyrkans systerkyrka Iglesia Filipina Independiente. Tidigare hade de varit Svenska Kyrkans Missions utsända där, och in­emellan hann de med en rad år som kyrkoherde­familj på landet nära Trelleborg. Markaryd är den plats där allt började för hans del, och han berättar om hur möten med flera missionsvisionärer ett efter ett väckte hans intresse och engagemang för människor i andra länder och deras tro.

Roland Vishkurti föddes i det kommunis­ tiska Albanien.

– Vi var en vanlig albansk familj, kulturella muslimer, säger han. Det fanns små saker som att min mamma läste bordsbön, men vi visste inte vad det var. Jag hade en farbror som hade studerat islam och kunde läsa Koranen, men han talade aldrig om det.

När han var i tolvårsåldern kom friheten, och då blev också människors tro synlig: – Mitt första möte med religion var 1991.

Det fanns en mycket lärd äldre imam, och ho­ nom träffade jag aldrig, men en yngre man som inte kunde så mycket försökte hjälpa honom, och han kom till oss. nr4 2024 uppdrag mission

35

intervju ”Gud vet att det finns plats för Per och Roland” Roland Vishkurtis.

ISLAMIC CENTER

Moskén Islamic Center lig-

ger vid Jägersro och Rosen­ gård i Malmö och byggdes

i början av 1980-talet.

Initiativtagare var Bejzat

Becirov. I samma byggnad

finns friskolan Ögårds­

skolan. Medlemmarna och skolans elever har många

olika nationaliteter, och fre-

dagsbönerna brukar samla

ungefär 1 300 deltagare.

Islamic Center tar emot

studiebesök från bland

annat skolor och är ett av

de tre gudstjänstrum som

många av Malmös femte-

klassare besöker på ”Abrahams tält”-resan. Moskén

finns representerad i bland annat Tro och tolerans

men ingår inte i Malmö muslimska nätverk.

36

uppdrag mission nr4 2024

studier i libyen Till Roland Vishkurtis skola kom också ame­ rikanska missionärer som sjöng kristna sånger på albanska med barnen. Koranen fanns inte på albanska vid den tiden, men Bibeln var översatt.

När det var dags för honom att välja gym­ nasium hade en grupp lärare med muslimsk bakgrund återuppbyggt en skola som hade funnits mellan 1920-talet och 1960-talet och erbjöd konfessionell undervisning där.

– Det var lärda män som själva hade gått i den skolan, berättar han.

Och när han ville fortsätta studera islam efter fyra år på gymnasiet blev det ett erbju­ dande från Libyen som lockade honom mest.

– Jag visste inte vad ett embargo var, och när jag flyttade dit var det min första utlandsresa – först Grekland, sedan Malta, sedan båten till Libyen. litet möte Per Kristiansson hade kommit regelbundet till Islamic Center för att samtala med dess grun­ dare, Bejzat Becirov, i flera år.

– Jag satt här och lyssnade på honom och lärde mig mycket om hans dröm och hans vi­ sion för Islamic Center. Och jag visste att det fanns en imam, men jag såg honom aldrig.

– Bezjat var så mån om mig, han ville inte att jag skulle få för mycket att göra och flytta härifrån, så det var många möten jag inte var med på, han höll undan en massa saker för att jag skulle kunna arbeta med det jag ville, säger Roland Vishkurti och skrattar.

Så kom den ene hem efter ett besök i Alba­ nien och den andra från ett år på Filippinerna, och så skulle Malmös Tro och tolerans-grupp samlas, och just den gången var det inte 20–25 personer där som det brukar vara utan bara tre eller kanske fyra, så de som var med hann verk­ ligen tala med varandra. Det var där de möttes.

vänner och kolleger – Mötet var i Västra Skrävlinge, berättar Per Kristiansson, och vi talade mest om allmänna saker, hur vi kände varandra, våra bakgrunder.

En av de andra som var med hade en speciell bakgrund.

– Per föreslog att vi skulle berätta om oss själva, säger Roland Vishkurti.

– Jag upptäckte direkt att Roland och jag har samma sorts humor, säger Per Kristiansson.

– De som inte känner mig förstår inte alltid när jag skojar, säger Roland Vishkurti.

Kanske, funderar Per Kristiansson, fanns det en mening med de många mötena med Bejzat Becirov – för när han till slut träffade Roland Vishkurti kände han redan till Islamic Center och dess verksamhet väl.

Det dröjde inte länge förrän de började betrakta varandra som vänner och kolleger i arbetet för Malmös invånare.

– Vi ses ju på de interreligiösa mötena, men vi föreläser också tillsammans, är med på ut­ bildningar, besöker ett par av folkhögskolorna, säger Per Kristiansson. Vi har lärt oss mycket om varandra när vi är ute och berättar.

intervju ”Gud vet att det finns plats för Per och Roland” Per Kristiansson.

möjligheterna. Så länge du är ung är det en gåva och en välsignelse, och du har stora möjligheter här i Sverige.

FOSIE FÖRSAMLING

Stadsdelen Rosengård är en del av Fosie församling i Malmö

pastorat. Västra Skrävlinge kyr-

ka är den gudstjänstlokal som

församlingen har i Rosengård.

Den ligger mellan Islamic Cen-

ter och den katolska S:ta Maria

kyrka. Under stadsdelens tidiga

år fanns det en stadsdelskyrka i centrum, men den är avsa-

kraliserades 1990 och används nu som fritidsgård av Malmö

stad. I Västra Skrävlinge kyrka

firas mässa på söndagar samt

Taizémässa på torsdagar, och här finns också bland annat

körer och öppna verksamheter

för barnfamiljer och daglediga.

fredagsbön och söndagsgudstjänst Vad finns det för likheter mellan prästens och imamens arbete?

– Vi leder ju bön och gudstjänst båda två, säger Per Kristiansson, och vi träffar männi­ skor vid de viktiga ögonblicken i deras liv. Till gudstjänsterna i Västra Skrävlinge kommer det människor med alla möjliga bakgrunder – ortodoxa, konvertiter, katoliker, frikyrkliga – så det är hela världen på ett sätt som liknar hur det är här på Islamic Center.

De jämför fredagsbönen med söndagsguds­ tjänsten, och Per Kristiansson konstaterar att moskén har tusentals deltagare i sin bön och att hans församling har färre.

När det gäller utbildningsuppdraget, som båda har, skiljer arbetssätten sig åt. Svenska kyrkan satsar mycket på konfirmation för ton­åringar, men islam har ingen motsvarighet.

Mindre grupper av barn och vuxna deltar i koranskola och orienteringskurser i islam.

– Det är jag som undervisar barnen i koran­ läsning, berättar Roland Vishkurti, och det är föräldrarna som vill att deras barn ska få undervisning. Jag vill uppmuntra unga till att studera. Så mycket kunskap man har, så stor blir människan! Jag vill säga till dem: Du lever här, inte på TikTok eller Instagram. Ta vara på

”vill vi göra livet bättre kan vi det” – Det vi ser, och det vi har gemensamt, säger Per Kristiansson, det är att vi kan leva tillsam­ mans och att vardagens dialog är möjlig. Nu ser Malmö ut som det gör, och då är det viktigt att vi kan göra saker tillsammans och synas tillsammans. Konstigare än så är det inte.

– För mig är det så tydligt: vill vi leva till­ sammans kan vi det, säger Roland Vishkurti.

Vill vi göra livet bättre kan vi det. Jag vill visa på andligheten och religionen, och jag vet att den kan bli skadlig när den tolkas fel. Men vi kan också förvänta oss något positivt och se det positiva i den situation där vi lever.

Han berättar om hur han försöker undvika att ge sin uppmärksamhet till företeelser som koranbränningar och tal om att riva moskéer.

– Jag tror att Gud har förberett något fint och gott för oss, säger han. Många har hört av sig med frågor om det som händer, och då har jag kunnat ge Koranen till dem. Man måste tro på det man vill göra. Man måste ha viljan.

– Det blir lätt så att vi håller oss mest i våra egna små bubblor, säger Per Kristiansson.

– Och bubblan blir mindre och mindre, säger Roland Vishkurti.

– Men om man möts, om man träffas, då uppstår vänskap ibland, säger Per Kristiansson.

Det är i sig något fantastiskt. Vi är människor först.

– Vi kan leva tillsammans, säger Roland Vishkurti igen. Det finns plats och resurser för alla. Egoismen är inte verkligheten. Gud vet att det finns plats för Per och Roland. n nr4 2024 uppdrag mission

37

betraktelse BILD: BERNARD GAGNON, WIKIMEDIA COMMONS

BILD: ERIK ALBERS, WIKIMEDIA COMMONS

I kärlek till islam – i trohet till kristus TEXT SAMUEL RUBENSON

i juli 2013 reser fader Paolo Dall’Oglio i största hemlighet till Raqqa i norra Syrien. Där har IS , den islamiska staten, sitt högkvarter.

Han när ett vagt hopp om att kunna förhandla loss några av dem som IS har kidnappat, bland andra två biskopar, och att kanske också kun­ na bidra till ett slut på det förödande syriska inbördeskriget.

Den 29 juli fängslas han av IS , och med det försvinner spåren efter honom. Sedan dess har inget annat än rykten hörts, och hans kropp har aldrig återfunnits. fader paolo var inte naiv, han var väl med­ veten om riskerna, men han visste att om nå­ gon skulle kunna tala med IS ledning var det han. Han talade inte bara flytande arabiska med syrisk dialekt. Han talade också flytande islamiska, det vill säga han kunde Koranen utan och innan, han var hemmastadd i islams historia och traditioner, lära och uttryck, och han älskade den muslimska kulturen och sina muslimska medmänniskor.

Han hade kritiserat den syriska militären för behandlingen av oppositionen, och vid ett

tillfälle när han hade deltagit i begravningen av en kritisk författare hade han blivit utvisad från Syrien. sin bakgrund hade fader Paolo Dall’Og­ lio i den italienska vänstern, men han hade tidigt vigt sitt liv till att leva som Kristusvittne i islams värld, till att tränga längst ned i den arabisk-muslimska kulturen, till att be, arbeta och samtala med sina muslimska grannar.

1975 var han 21 år gammal, och då anslöt han sig, med Charles de Foucault och Louis Massignon som förebilder, till jesuitorden för att bli missionär i den muslimska världen.

Efter 14 års studier av arabiska och islam, krönta med en doktorsavhandling om hoppet i islamisk teologi, fann han sin plats. Den låg i bergen vid ökenranden norr om Damaskus och var ett övergivet bysantinskt kloster, Deir Mar Musa al-Habashi, Moses etiopierns kloster.

Under hans ledning började det restaureras.

I Deir Mar Musa, som klostret oftast kom att kallas, grundade han 1992 en ny kloster­ orden. Han gav den namnet al-Khalil, Vännen, det namn som muslimsk tradition gett Abra­ BILD: ANNA BRAW

BILD: ZROSEN, WIKIMEDIA COMMONS

BILD: BERNARD GAGNON, WIKIMEDIA COMMONS

Paolo Dall’Oglio 2009.

PAOLO DALL’OGLIO föddes

i Italien 1954 och blev

ham. Denna nya lilla orden fick fyra uppdrag: bön, arbete, gästfrihet och dialog med islam. det visade sig vara svårt för fader Paolo att få sin radikala inlevelse i islam och sin radikala klosterorden erkända. Detta tvingade honom till att grundligt tänka igenom vad islam som kultur och religion betyder för kyrkan.

Det kan inte, menade han, handla om att jämföra kristendom och islam, att hitta likhe­ ter eller kompromisser. Det måste handla om hur Gud handlar i islam och vad Gud förvän­ tar sig av kyrkans möte med islam. Ja, ytterst måste det ju handla om att finna en väg till en sådan kärlek till islam och solidaritet med muslimer som gör det möjligt att bli muslim utan att överge sin kristna tro eller kristen utan att överge islam.

Boken Amoureux d’Islam, croyant en Jésus (se fotnot) skrev han tillsammans med Églan­ tine Gabaix-Hiaté, som hade skickats som vo­ lontär till Deir Mar Musa av en fransk organi­ sation. Hon blev ett slags sekreterare åt honom när han skulle berätta om sitt arbete och sin orden för Vatikanen och förhoppningsvis få en

bekräftelse på att den katolska kyrkan förstod vad han gjorde och ett godkännande. Deras samtal under den processen resulterade också i denna bok 2009 och i ytterligare en, La rage et la lumière – Un prêtre dans la révolution syrienne, 2013, samma år som han försvann.

I boken berättar fader Paolo om sin svåra brottning. Han har kämpat i många år, och kämpar vid den här tiden fortfarande, för att förena sin vördnad inför och kärlek till sina muslimska grannar med kyrkans tro och tradi­ tion. Han förringar inte problemen eller mot­ sättningarna, men hela tiden letar han efter sprickorna där ljuset kan komma in. Han är övertygad om att profeten Muhammad och islams historia bär med sig både korrektiv och välsignelser för kyrkan och för hela Guds skapelse. Men vi behöver alla lägga ifrån oss fundamentalism, egenrättfärdighet och in­ krökthet i vårt eget.

För som fader Paolo säger i sin bok: ”Om man är van att se saker i svartvitt kommer man ingen vart. De vackraste stunderna på dagen är just gryningen och skymningen, ny­ ansernas tid.” n

jesuitmunk vid 21 års ålder.

Han började studera ara-

biska och islam och bodde och reste i Mellanöstern

under sin utbildning. När han kom till Deir Mar

Musa i Syrien förändrades

hans uppdrag delvis – han fortsatte att arbeta med

möten mellan kristen tro

och islam på olika nivåer i

samhället men grundade också en ny kommunitet.

Under åren fram till det

syriska inbördeskriget

tog denna kommunitet

emot studiebesök, gäster och volontärer från stora

delar av världen och blev

mycket uppmärksammad för sin gästfrihet och sin

religionsdialog. I nära tio

år gjorde svenska grupper regelbundna besök där,

och ett reportage från ett

av dessa besök publicera­ des i nummer 2 2000 av

Uppdrags Missions föregångare Hela Jorden.

nr 4 2024 uppdrag mission

39

betraktelse I kärlek till islam – i trohet till kristus

Vid paradisets port

också mycket i andra

delar av världen för att

inspirera till arbete i

kommunitetens anda, och i januari 2010

besökte han under ett

par veckor Sverige och

Norge och deltog bland

annat i en konferens om monastisk spiritualitet på Bjärka-Säby.

I juni 2012 blev han

utvisad från Syrien. Drygt ett år senare fängslades

han av IS när han var på

väg till Raqqa.

Många försök att ta

reda på vad som hände fader Paolo har gjorts,

men än så länge har

inga tydliga spår hittats.

Många tror att han blev

mördad inom några da-

gar efter kidnappningen.

Kommuniteten

finns kvar och arbetar fortfarande med bön,

arbete, gästfrihet och BILD: INGA-LILL RUBENSON

dialog med islam. Flera

böcker har skrivits om

den och om fader Paolo.

40 40

upu pd pr pd ar g am g i smsiisosni on n rn4r240220 42 4

Det sitter en annan man där och väntar. Utan att titta på honom utbrister han: – Byråkrati, alltid samma sak! Det saknas tydligen något i min journal!

Den andre svarar med eftertryck: – Det var samma för mig, jag fick inte kom­ ma in! Datorerna krånglar till allt. Det var enklare förr!

– Vilken skandal! Vi måste klaga!

Han ser på sin granne.

Det är en mörkhyad, skäggig man i turban, och han säger: – Allt var perfekt i mitt fall, jag bad fem gång­ er om dagen, jag stod längst fram i moskén varje fredag för att lyssna på predikan, jag har till och med varit i Mecka. Jag förstår inte vad det är som fattas! Även han har varit framme vid luckan utan framgång.

Nu sätter de igång att prata om allt som är snett med dagens samhälle.

De pratar och pratar, och de börjar berätta för varandra om sitt liv, sina rättigheter, sina goda gärningar …

Efter en stund sänker de rösterna och berät­ tar om sina små snedsprång, sina små avsteg …

Ja, allt kanske kommer att ordna sig till slut ändå. n Ur I kärlek till islam, i trohet till Kristus BILD: HENRI PIDOUX, WIKIMEDIA COMMONS

FADER PAOLO reste

en katolik har just dött. Han har levt ett exemplariskt liv, han har gått i mässan var­ je söndag och rentav klarat att läsa med på latin, och han har biktat sig varje år. När han nu kommer till paradisets port är han lätt om hjärtat och förvissad om sina privilegier.

Sankte Per tar emot honom och tittar först i sina register, sedan i datorn. Katoliken är mycket riktigt registrerad, allt verkar ordna sig till det bästa.

Men Sankte Pers uppsyn blir alltmer bekym­ rad. Det ser ut som om han letar efter något.

Katoliken väntar tålmodigt. Datorproblem, förstås …

Efter en stund säger Sankte Per: – Det är förargligt, men det saknas en sak.

– Det skulle förvåna mig, svarar katoliken, allt var i ordning vid mitt frånfälle!

– Ja, men jag letar här och jag kan inte se vem som är din muslimske vän.

– Min … vadå?

– Din muslimske vän. Det finns ingen an­ given.

– Men snälla nån, varför skulle jag ha en muslimsk vän?

Sankte Per svarar: – För att komma in i paradiset måste du ta med dig din muslimske vän …

När han ser katolikens förfärade uppsyn tillägger han milt: – Men det går säkert att ordna. Vänta här lite på bänken vid ingången.

Den avvisade kandidaten är utom sig. Han kokar av ilska när han sätter sig på bänken.

BILD: MAGNUS ARONSON

betraktelse I kärlek till islam – i trohet till kristus

FOTNOT: Boken

Amoureux d’Islam, croyant en Jésus

kommer ut i svensk

Vår framtida gemenskap vi går mot ett globalt samhälle som vi hoppas ska vara demokratiskt och kunna ge uttryck för rikedomen i våra andliga traditioner på bästa sätt. Tilliten är det som inspirerar till att ge av det bästa.

Jag vänder mig lika mycket till kristna som till muslimer och andra – var och en av oss kommer att träffa på en sådan nästa som han har vågat hoppas: Lita på den muslim som är din nästa, han kommer att bli en källa till liv för dig.

Föreställ dig en positiv utveckling för den kristne som är din nästa – då har du vunnit en generös vän.

Försök att hitta en konstruktiv roll i för­ hållande till dina arbetskamrater som har en annan religiös tradition. De kommer att spela en positiv roll för dig.

Ta initiativ till att besöka främlingen mitt emot när det är eid. Då vinner du en tillgiven granne.

I stället för att ständigt fråga oss vilken kon­ servativ inställning, vilket religionskrig, vilken ömsesidig bitterhet, vilken offermentalitet som kan hjälpa oss att förbli trogna våra förfäders gudar bör vi fråga oss vilken generös och kreativ utveckling den ende Guden kallar oss till, vår framtida gemenskaps Gud. n Ur I kärlek till islam, i trohet till Kristus

BILD: INGA-LILL RUBENSON

översättning senare

i år med titeln I kärlek till islam, i trohet

till Kristus. Lunds

Missionssällskap och

Arcus förlag samarbetar om utgivningen,

som blir den första i en tänkt skriftserie

med sällskapet som

avsändare. Maria

Store har gjort

översättningen.

Dessa båda texter är

hämtade ur denna bok.

nr4 2024 uppdrag mission

41

stipendierapport

”Unga idag vet så lite om vår historia” Desmond Tutuporträtt tänkt för både omvärlden och Sydafrika REPORTAGE ANNA BRAW

uppdrag mission nr4 2024

BILD: MIKAEL RINGLANDER, GÖTEBORGS STIFT KULTURSAMVERKAN

stipendierapport ”Unga idag vet så lite om vår historia”

– Ta kontakt med era vän­för­sam­ lingar i Sydafrika igen! säger Marika Griehsel.

I hennes film om Desmond Tutu syns glimtar av en lång vänskap. n n n I år hölls Lunds Missionssällskaps års­

möte på biografen Panora på Friisgatan i Mal­ mö. I en av biosalongerna syntes sällskapets emblem på filmduken, och framför den satt ordföranden Samuel Rubenson och sekrete­ raren Per Kristiansson vid ett bord.

Så släcktes salongen ner, och årsmötesför­ handlingarna följdes av en visning av Marika Griehsels dokumentärfilm om Desmond Tutu, A Tree Has Fallen, som har kommit till med stöd från sällskapet.

mycket material fanns redan – Det var Mikael Ringlander i Göteborg som sa: ”Ska du inte göra en film om Desmond Tutu?”, berättar Marika Griehsel. Och jag tänkte: ”Nej, det ska jag inte.” Men sedan började jag ändå.

Marika Griehsel började som SVT-korre­ spondent i Afrika 1990 och fortsatte att rap­ portera därifrån i 15 år. Det var en tid när stora förändringar ägde rum i Sydafrika. Bland annat var hon med när Nelson Mandela kom ut från fängelset och när de första fria valen ägde rum.

Kolonialtidens skuggor rörde sig över landet – det gör de ju fortfarande – och förhoppning­ arna om en ”Rainbow Nation” och en fredlig övergång från apartheid till verklig demokrati och ett jämställt samhälle infriades inte helt.

Att hon träffade Desmond Tutu vid upp­ repade tillfällen under de åren och i och med

det också lärde känna hans medarbetare och hans familj gjorde att hon hade ett stort arkiv­ material och många att intervjua.

svensk pojkskola 2007, när John Allens Desmond Tutu-biografi Rabble-Rouser for Peace kom ut på svenska med titeln Rättvisans rebell, bjöds Desmond Tutu in till Bokmässan i Göteborg och gjorde bland annat ett framträdande på Se människanscenen. Den är en del av Kultursamverkan, det arbete som prästen och fotografen Mika­ el Ringlander ansvarar för i Göteborgs stift och som syftar till att föra kyrka och kulturliv närmare varandra.

Bokmässebesökarna fick möta den sydafri­ kanske ärkebiskopen, och Mikael Ringlanders bilder vittnar om en stor glädje från båda håll.

En av dem har blivit vinjettbild i A Tree Has Fallen.

Det var inte första gången Desmond Tutu var i Sverige – han hade bland annat kommit till Rättviks stiftsgård 1989 och sedan återvänt dit vid flera tillfällen.

Och den första kontakten med Sverige upp­ stod redan när han som pojke bytte skola och skrevs in vid det pojkinternat som Svenska Kyrkans Missions utsända drev i Roodepoort. ett träd som gav skugga I filmen medverkar flera av dem som arbetade tillsammans med honom, bland andra John Allen som var en av hans närmaste medarbe­ tare i den anglikanska kyrkan. Det är han som beskriver Desmond Tutu som ett träd som gav andra skugga (att hitta skugga är ju livsviktigt i Sydafrika) och hans död som att det trädet har fallit. Mpho Tutu, som blev medförfattare nr4 2024 uppdrag mission

43

BILD: PRIVAT

stipendierapport ”Unga idag vet så lite om vår historia”

Marika Griehsel och

Desmond Tutu möts 2015.

till en av sin pappas sista böcker, berättar om hans stora personlighet och om hur mycket hustrun Leah betydde för honom. Satirteckna­ ren Jonathan Shapiro, med signaturen Zapiro, visar sina karikatyrer av den rödklädde ärke­ biskopen och berättar om hans reaktioner på dem och om allvaret i bilderna – som när Desmond Tutu och Nelson Mandela hjälp­ löst tvingas stå och se på medan en vacker regnbåge kollapsar och rinner bort i en grå sörja. I arkivmaterial från framträdanden och intervjuer skämtar Desmond Tutu om Nelson Mandelas förfärliga skjortor och talar allvar både i enrum och inför stora folksamlingar.

visas gratis i församlingar Marika Griehsel och hennes partner, Simon Stanford, bor numera i Sverige men återvänder ofta till Sydafrika. I arbetet med A Tree Has Fallen har hon varit regissör och producent, och han har filmat tillsammans med Michael Jaspan. Sedan Svenska kyrkan presenterade filmen i november förra året har den bland annat visats på Sigtunastiftelsen.

– Jag hoppas att den ska kunna visas i många församlingar framöver, berättar Marika Grieh­ sel. Det är gratis för församlingarna, och har jag möjlighet kommer jag gärna och berättar och svarar på frågor också.

44

uppdrag mission nr4 2024

Till visningen på biografen i Malmö har hon med sig sin kollega Concord Nkabinde, som har komponerat och spelat in musiken till filmen. Ett av hans pågående projekt är att använda Desmond Tutus och andras tal och musiksätta delar av dem, och i filmen visar han ett sådant exempel och berättar om vilken inspiration Desmond Tutus personlighet och hans kamp för rättvisa och försoning är i ar­ betet. Han intervjuar också unga sydafrikaner om deras relation till Desmond Tutu.

– Många unga idag vet så lite om vår his­ toria, de vet inte ens vem han var eller vem Nelson Mandela var, säger Concord Nkabinde.

I filmen träffar han flera som inte känner igen den bild av Desmond Tutu som han håller upp – men också ett par som gärna vill tala länge om vad frihetskampen innebar och om vad som är viktigt att arbeta med nu.

– Vi har talat om att använda materialet från filmen i korta avsnitt och sprida dem på sociala medier i Sydafrika för att nå fler, be­ rättar Marika Griehsel.

”ni är välkomna till oss” Under samtalet efter visningen i Malmö upp­ manar de båda två alla svenskar som har haft vänskapsband med Sydafrika att återuppta dem.

– Ta kontakt med era vänförsamlingar i Sydafrika igen! säger Marika Griehsel. Det finns säkert någon som minns er.

Hon säger att en av de saker hon vill arbeta för är att göra kontakterna mellan länderna levande igen – de var så betydelsefulla under Sydafrikas omvälvande år, men de är minst lika viktiga nu.

– Ja, ni är välkomna till oss, säger Concord Nkabinde. Ni behöver inte tänka att ni måste ge stora bidrag. Vi vill ta emot er som gäster. n

som delas ut av We Are Family Foundation.

7 OKTOBER 2010 Går i pension men fortsätter arbetet i The Elders.

2013 Tilldelas Templeton-priset.

2015 Lunds Missionssällskap fattar

VILL DIN FÖRSAMLING VISA

Leah, till Rättviks stiftsgård för

finansieringen av Desmond Tutu-

Det är gratis för Svenska

1995 Utses av president Nelson

Western Cape. Christo Lombard blir

och försoningskommissionen.

2017 Sarojini Nadar tillträder som

uppdraget.

26 DECEMBER 2021 Desmond Tutu

Johannesburg och börjar i en skola som drivs av metodister. Byter till

1989 Kommer, tillsammans med

Swedish Boarding School.

1955 Har gett upp tanken på att bli

första gången.

läkare och tar istället lärarexamen.

Gifter sig med Nomalizo Leah

Mandela till ledare för Sannings-

Shenxane, född 1933 i Krugersdorp.

1957 Slutar som lärare och börjar

1996 Går i pension från ärkebiskops-

studera vid St. Peter’s Theological College i Johan­nes­burg.

1998 Tillbringar sommaren på stifts-

kyrkan.

2000 Promoveras till hedersdoktor

1961 Vigs till präst i den anglikanska 1962 Flyttar till London för att studera.

filmen. Vill ni bjuda in Marika

dör i Kapstaden.

band med visningen – till exemoch delta i panelsamtal eller

att kontakta henne på adressen marika@afrikaselect.se.

påbörjas.

thedral i Johannesburg – dom­kyrkan

nätverket The Elders med Desmond

har aldrig tidigare haft någon svart

Tutu som en av medlemmarna.

domprost.

1976 Vigs till biskop i Leshoto stift.

LÄSNING I URVAL

Desmond Tutu: Hopp och lidande –

predikningar och tal, Verbum 1985 Desmond Tutu (red John Allen):

BILD: MIKAEL RINGLANDER

Kampen för Sydafrikas befrielse

1976–1994, Libris 1995

Desmond Tutu: Ingen framtid utan förlåtelse, Nordstedts 2000

Desmond Tutu och Douglas

Abrams: Gud har en dröm, Richter

sitt arbete mot apart­heid.

2007 Besöker Bokmässan i Göteborg

2004

stift.

biografi ges ut på svenska.

2007

the Western Cape.

2010

Medal of Freedom (USA). Tar till-

Tillman (illustrationer): Ljus, bli till,

1986 Vigs till ärkebiskop i Kapstaden

– den anglikanska kyrkan i Sydafrika har aldrig tidigare haft en svart

ärkebiskop.

1988 Desmond Tutu Peace Center grundas.

Griehsel till församlingen i sam-

frågestund efteråt – går det bra

2007 Nelson Mandela grundar

1985 Vigs till biskop i Johannesburgs

en sida med information om

professor.

tillsammans med Leah vid National

1975 Blir domprost i St. Mary’s Ca-

1984 Tar emot Nobels freds­pris för

kyrkan har på sin webbplats

pel för att presentera filmen

vid University of the Western Cape

folkning och som apartheidkritiker.

den förste på tjänsten.

professur i Desmond Tutus namn

Kyrkornas världsråd.

talesperson för Syd­afrikas svarta be-

kyrkans församlingar att visa

A Tree Has Fallen. Act Svenska

gården i Rättvik.

1972 Utses till biträdande direktor i

1980-TAL Blir alltmer synlig som

professuren vid University of the

2006 Arbetet med att inrätta en

College i London.

afrikas kristna råd.

A TREE HAS FALLEN?

Louis University.

1966 Masterexamen vid King’s

1978 Blir generalsekreterare i Syd­

beslutet att stå för en stor del av

i samband med att John Allens

2008 Blir kansler vid University of 2009 Tar emot The Presidential

sammans med Leah emot The Mat-

tie J.T. Stepanek Peacemaker Award

John Allen: Rättvisans rebell, Libris Desmond Tutu: Om godhet, Libris Desmond Tutu (text) och Nancy Pärlan 2014

Desmond Tutu och Mpho Tutu:

Förlåtelse, Libris 2014

Dalai Lama, Desmond Tutu och

Douglas Abrams: Glädje, Bookmark förlag 2020

BILD: MIKAEL RINGLANDER

och tswana-rötter.

SENT 1930-TAL Kommer till

BILD: RÄTTVIKS STIFTSGÅRD

Sydafrika. Hans föräldrar har xhosa-

BILD: MIKAEL RINGLANDER

DESMOND TUTU

7 OKTOBER 1931 Föds i Klerksdorp i

45 45

nr4 2024 uppdrag mission

stipendiaten Santal Timstedt

INTERVJU ANNA BRAW

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR

VAD HÄNDER I ÅR?

ett ’neutralt språk’. Jag har fått göra

research på hur det fungerar med

kaplaner och liknande inom militären och i sjukvården i Europa och USA,

och det var intressant. Rossing Center

skulle kunna erbjuda hjälp till kapla-

nernas utbildningar eftersom de ska

HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST

Trots situationen, med krig och

arbeta i sammanhang där många

ORGANISATION SOM STÅR FÖR EN DEL AV KOSTNADERNA OCH UTSER STI­

till Jerusalem, och det är vi glada

sida vid sida.

hällesorganisation som arbetar för

mycket med de kristnas situation

judar, kristna och muslimer som

Jerusalem. Oroligheterna har ökat,

vi att två stipendiater ska kunna

kyrkor, gudstjänster och mot enskilda

två månader i höst. I år är Göteborgs,

handlar om en komplicerad väv av

SYNLIGA VERKSAMHETER. IBLAND SAMARBETAR SÄLLSKAPET MED EN

PENDIATER, OCH ETT NYTT SÅDANT SAMARBETE ÄR ETT STIPENDIUM FÖR INTERRELIGIÖS UTLANDSPRAKTIK TILLSAMMANS MED SVENSKA KYRKAN

– DELS NÅGRA AV STIFTEN, DELS KYRKOKANSLIET.

kyrkan, och de som tar emot våra

stipendiater blir ju också berikade genom deras närvaro och deras

insatser.

Vår första stipendiat reste som-

maren 2023. Det var Santal Timstedt,

som var prästkandidat för Lunds

stift. Hon praktiserade på Rossing

Center for Education and Dialogue

i Jerusalem i två månader, och

medlen kom från Lunds Missions-

sällskap och Lunds stift. Det blev en PETER LÖÖV ROOS, DU ARBETAR

god erfarenhet för alla parter.

KYRKOKANSLIET – VAD ÄR DET FÖR

VEM KAN SÖKA STIPENDIERNA?

Svenska kyrkan samarbetar med

didater till tjänster inom Svenska

MED INTERRELIGIÖSA FRÅGOR PÅ STIPENDIUM NI HAR ORDNAT?

interreligiösa verksamheter i flera länder. Att ge medarbetare eller

blivande medarbetare möjlighet att

ta del av kunskaper och erfarenheter där är ett sätt att berika Svenska

46

BILD: ROSSING CENTER

”Så mycket ovärderlig kunskap”

uppdrag mission nr 4 2024

I första hand är de tänkta för kan-

kyrkans profilyrken, alltså blivande diakoner, musiker, pedagoger och

oroligheter, blev det flera sökande

för. Rossing Center är en civilsam-

inkludering och rättvisa, och det är gör det tillsammans. Nu hoppas

praktisera där tillsammans under Linköpings, Luleå, Lunds, Skara

Rossing Center arbetar också

i Mellanöstern och framför allt i

och de är mer utsatta. Attacker mot

kristna är tyvärr inte ovanligt. Det

relationer och om olika minoriteter.

och Strängnäs stift med och bidrar

Som teologistudent lär man sig

Missionssällskap. Stipendiaterna

hur situationen ser ut för dem. Det

ekonomiskt tillsammans med Lunds

bor på Svenska teologiska institutet i Jerusalem, STI. Det bidrar till trygg-

heten för dem, och att bo där är i sig en värdefull erfarenhet.

ETT PAR VECKOR IN I SIN PRAKTIK­ PERIOD (I JUNI 2023) BLEV SANTAL

ständigt mer om deras historia och man kan hoppas på är bara att få vara en del i arbetet med att göra deras

vardagsliv lite tryggare.

[Det jag lär mig här innehåller]

så många delar – hur man nätverkar, hur man knyter ihop kontakter

och kompetenser och startar olika

TIMSTEDT INTERVJUAD FÖR LUNDS

engagemang. Jag är prästkandidat,

BLAND ANNAT SÅ HÄR:

användning av det [jag lär mig]

STIFTS WEBBPLATS OCH BERÄTTADE

”Jag bor på STI i Jerusalem. Det finns många intressanta projekt på Ros-

präster, men de som redan har en

sing Center. Mycket av deras arbete

med i samarbetet kan också söka.

ibland fungerar engelska bra som

anställning i något av stiften som är

olika religioner samverkar och lever

görs på hebreiska och arabiska, men

och jag tror att jag kommer att få

i arbetslivet. Här finns så mycket

ovärderlig kunskap som man inte

riktigt kan läsa sig till. Och så är det

såklart motiverande att få vara en del av viktigt arbete och stötta det.” n

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 3 • 2024 • årgång 178

Läsning för förtroendevalda Är du förtroendevald i din församling eller i tjänsten med som adjungerad

en ti

dskr

ift f

rån

lund

s mis

sion

ssäll

skap

• nr 2

• 202

4 • år

gån

g

178

En ljusbärare

i kyrkoråd eller församlingsråd?

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONS­

JOHAN DALMAN EN KONKRET REVOLUTION 4 JENNI SKOGSFORS & HELENA RITZÉN SKAPANDET FORTSÄTTER 22 MATTIAS LÖNNEBO ETT MER FYSISKT SÄTT ATT TRO 26

Något att samlas runt i början av ett möte kan vara en eller flera artiklar ur

en tid

Uppdrag Mission – läs i förväg eller tillsammans när ni ses, be för de människor

SÄLLSKAPS STIPENDIER

skrif

t från

lunds

missi

onssä

llska

p • nr

1 • 20

24 • å

rgån

g

Lunds Missionssällskap delar varje

178

år ut resestipendier till i första

ni har läst om, och samtala om vad ni i församlingen vill engagera er i och hur ni kan förverkliga era idéer!

Uppdrag Mission kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare

temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor

hand ungdomar under utbildning

18 UNNA JE FÖRK 38 16 ARNA IGEN MED GLÄD KYRKOLEDNEDSLAG ATT VIDA VÄRLDEN NU VET 175 UT I INDIEN HISTORIA I PPINERNA MISSIONSTANZANIA/FILI SVERIGE/

en tid

skrift

från l

unds m

ission

ssälls

kap • n

r

5 • 202

3 • årg

ång

och grupper vars resa är en del av

177

I den h enhet eliga Andens

inom Sverige och kan beställas med ett meddelande till pren@uppdragmis-

använda tidskriften vid en samling.

Alla tidigare nummer och de senaste årens artiklar finns på tidskriftens

ord (till exempel religionsdialog eller integration) och skriv ut det du behöver

eller skicka ut länkar!

LUND/FUZHOU TVENNE UNGA ZELOTER 26 SYDSUDAN STORA RISKER 12 ANSIKTEN UR MISSIONENS HISTORIA 16

Sällskapet verkar ekumeniskt.

inriktning på utbildning, integration

Mariadöttrarnas arbete i Kairo.

15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti

fald av uttrycksformer, såsom musik,

med inriktning på dialog och ökad

konst och film.

förståelse mellan olika religiösa

enligt anvisningarna och skicka

KUNSKAPSUTBYTEN

islam och kristendom.

– ett svarsmeddelande bekräftar

fem noder:

VILL DU BLI MEDLEM?

Lunds Missionssällskap arbetar med I Hongkong ges stöd till ett

och Helsjöns folkhögskola samt

år). Du blir också kallad till årsmötet

för de många minoritetskyrkorna i

stipendia­terna kunna dokumentera

I Jerusalem ges stöd till Svenska

Skriv till styrelsen@lundsmis­

människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på

möten över kultur- och religions-

gränser. Sällskapet ger resebidrag

vid University of Western Cape.

medlemskap.

teologiska institutet och dess arbete

sionssallskap.se!

med religionsdialog och religionsteologi.

I Egypten stöder sällskapet

utbildningssatsningar på Anafora

kurs- och retreatcenter i samverkan

DOKUMENTATION

Medlemsavgiften är 100 kronor

summa på 500 kronor för livslångt

I första hand stöder LMS unga

gått ut för respektive period.

per år, alternativt en engångs­

sällskapet The Desmond Tutu Chair

UNGDOMAR VIKTIGA

Svar kan förväntas inom 1–2

månader efter att ansökningstiden

När resan eller projektet har

sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

att ansökan har kommit fram.

där ordförande och styrelse väljs.

Sydostasien.

I Kapstaden finansierar

det genom att trycka på ”Skicka”

Uppdrag Mission (fem nummer per

delas rese- och projektbidrag ut till

sökande från hela landet. Antalet

Fyll i ansökningsformuläret

Som medlem i Lunds Missions­

men också till teologisk utbildning

sällskapet, och fyra gånger om året

samt 15 oktober–15 november.

traditioner, framför allt judendom,

sällskap, LMS, får du tidskriften

kristen tradition och kinesisk kultur,

är öppen 15 januari–15 februari,

I Malmö stöder sällskapet projekt

centrum för studiet av mötet mellan

LMS förvaltar avkastningen på

de gåvor som har testamenterats till

www.lundsmissionssallskap.se/

stipendier. Ansökningsportalen

och fredsarbete, gärna i en mång-

Lunds stift är dess hedersordförande.

Ansökan görs via Lunds

med Université Catholique i Lyon

1845 och är ett av Sveriges äldsta mis-

LMS har ett nära samarbete med

genomförandet.

Gud, gör oss djärva!

för volontärinsatser och bidrag till

projekt, studier och utgivning med

Act Svenska kyrkan, och biskopen i

eller utbildningsverksamhet och

Missions­sällskaps ansökningsportal,

EKUMENISKT ARBETE

ickevåld i en världsvid gemenskap.

ingå i en långsiktig informationsinnehålla en realistisk budget för

lemsavgiften!

beten, dialog och arbete för fred och

Ansökan ska vara väl förberedd,

LSE” 14 AV MIN KALLE A ÄR EN DEL DE” 22 18 ”SKJORTORN KONSENSUS ENS BUDSKAP LEVAN NIEN/INDIEN OCH FANN MLING R FÖRSA STORBRITAN VÄRLDSRÅD SÖKTE SOM HÅLLE KYRKORNAS VERIGE ”DET ÄR VI TYSKLAND/S

skap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i med-

utvecklats och innebär idag samar-

studier och till tryckning av skrifter.

ng och bön Handliet t li b å m

Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssäll-

sionssällskap. Missions­arbetet har

organisationer. Sällskapet ger också

stipendier till vissa projekt, till

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 4 • 2023 • årgång 177

webbplats. Letar du efter temaläsning till gruppen, så sök på land eller ämnes-

Lunds Missionssällskap grundades

mellan kyrkor och ekumeniska

LUND ”VI HAR VARIT UKRAINA MED OM MÅNGA NÅGOT TILLSA GUATEMAL STORT” 20 A ”VI HÅLLE MMANS 14 R OSS NÄRA VARANDRA ” 10

sion.se. Vi skickar gärna en bunt av det senaste numret om ni vill prova att

GLOBALT NÄTVERK STÖDER

ett ömsesidigt utbytesprogram

n um m e r u sta

avslutats ska stipendiaten/

sina er­farenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission

27 september nä

te

och/eller på hemsidan. Skicka

text och högupplösta bilder till

rapport@lundsmissionssallskap.se!

nr4 2024 uppdrag mission

47

POSTTIDNING B

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

48

uppdrag mission nr4 2024